3/2014 - Martin Gardberg

Föreningsbandet
BRÖDRATIDSKRIFT FÖR STOR CAPITLET I FINLAND AV SVENSKA FRIMURARE ORDEN
• Nr 3/2014 (69)
50 år
Redaktionen
Innehåll
Chefredaktör och ansvarig utgivare
Guy Catani, DKM
Nylandsgatans Ordenshus
50 år
Redaktör
Martin Gardberg
– material­bearbetning
Grafiker, Christel Westerlund
– layout och produktion
Tom Waselius
s. 4
Redaktionssekreterare
Teljo Kolkka
– ekonomi, recipientuppgifter, prenumerationer
Redaktionsråd 2014
Guy Catani, ordförande
Sam Björklund
Martin Gardberg
Teljo Kolkka
Regionredaktörer 1.1.2014
S:t Augustin, Sam Björklund
Hans Henrik Boije, Ronny Holmqvist
Axel Gabriel Leijonhufvud, Kim Isaksson
Phoenix, Rudy Palmberg
Tyrgils, Göran Strengell
Frimurarsamhället i Jakobstad, Sten Westerholm
Frimurarsamhället i Mariehamn, Rolf H. Söderback
Frimurarsamhället i Vasa, vakant
Frimurarsamhället i Åbo, Leif Holmberg
Redaktionens adress
Föreningsbandet
Stor Capitlet i Finland
Nylandsgatan 9 F, 00120 Helsingfors
Föreningsbandets följande fyra nummer
utkommer:
nr 4/2014, vinternumret
1 december
nr 1/2015, vårnumret
1 mars
nr 2/2015, sommarnumret 1 juni
nr 3/2015, höstnumret
1 september
Annonser
Annonschef Bo Gerkman
Tilinurkka tel: 0400 449 724
OBS! Materialdatum:
Senast fem (5) veckor före utgivningsdatum!
Prenumerera på Föreningsbandet
genom inbetalning av prenumera­tions­avgift till
Föreningsbandets konto: Aktia Bank 405540–21267 i Finland
Betalningar i Sverige:
via Bankgiro nr 5128–9692 Föreningen Granatenhjelm. Meddela vid betalningen prenumeran­tens namn och postadress.
Prenumerationsavgifterna är:
i Finland EUR 20,- och i Sverige SEK 220,Prenumerationen omfattar de fyra följande
numren fr.o.m. inbetalningen.
Omslaget: Ordenshuset, Nylandsgatan 9, norra gårdsfasaden.
Foto: Martin Gardberg
2
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
Skaparens berättelse
Lars Ysander
s. 10
Från munkar till frimurare
– Tironensierna
Rolf Söderback
s. 14
Sommarträffar 2014
s. 18-27
Mina bröder, s. 3, Guy Catani
• Ledaren:
AGL
drog
i nödbromsen, s. 7, Kim Isaksson
• Sigfrid Aronus
Forsius: Präst, hovastronom och fängelse•
kund, s. 8, Sture Lindholm
SFM, s. 18, Carl-Gösta ”Jösse” Eklund
• Havskrona
finsk blå loge till Sverige, hur gick det till, s. 20, Henrik Nylander
• En
Estlandsresa, s. 22, Lars Lindqvist
• Conviviums
Muminjakt
med
M/aux Alexandra, s. 24, Alf Günsberg
• Sjömurarträffen på
s. 26, Jarl-Johan ”Jaija” Nyman
• Utbildningsportalen,Brännskär,
s.
28,
Dan
• Med kraft ur grunden, s. 30, SamKnifBjörklund
• Solvarma Axelspel, s. 31, Peter Heinström
• Stendhals syndrom – eller ett tecken från Gud?, s. 32, Lasse Hedman
• Pilgrimsvandring 2015, s. 34
• Vid dagens slut, Georg Liljestrand / Att trösta ”losers”, Göran
•
Strengell, s. 35
Kryss, s. 36, Rolf Söderback
• SAL
Phoenix firar 80-års jubileum, s. 37
• Antagna
bröder, s. 38
• Igelsta gård
och frimurarna, s. 38, Pentti Hongisto
• Översekreteraren
informerar, s. 39
•
Foto: Martin Gardberg
Ledaren
Mina bröder!
I
skrivande stund är vi mitt uppe i högsommaren i mitten på juli. Jag sitter på verandan på
landet och njuter av ett svalkande drag. Temperaturen ute är ca 26°, några små moln samlar
sig i söder och till eftermiddagen har de lovat enstaka regnskurar. Denna sommar har varit
märklig, varmt – ja hett väder har växlat med långa kalla regniga perioder. Regn och sol har delat
sommarens skiften. Naturen har fått sin beskärda del av både vatten, sol och värme. Det ser man
klart på hur hela växtligheten njuter och mår bra.
Men hur är det med oss själva då? Mår vi bra? Har vi fått vår beskärda del av det sommaren och
naturen bjuder på? Har vi hunnit stanna upp och njuta av sommarens fröjder? Har vi hunnit umgås och vara tillsammans med våra nära och kära, inte bara varit tillsammans med dem utan även
kunnat ge varandra något? Har vi haft tid att umgås med våra vänner? Inte bara umgås ytligt utan
verkligen med omtanke och kärlek. Eller har sommaren bara varit ett ända rännande från plats
till plats, ett ända virrvarr av att måsta hinna med en massa innan hösten igen är här?
Har vi gett oss själva en möjlighet att ladda batterierna inför den kommande hösten och vintern?
Har vi gett oss själva en möjlighet att andligt stanna upp och se oss omkring, stanna upp och
reflektera över den Trefalt Stores skapelseverk? Eller?? Jag hoppas mina bröder att flera av oss kan
svara ja på frågorna. Jag hoppas att de flesta kan svara ja!
Om drygt en månad så börjar arbetet på nytt i våra loger och brödraföreningar inom sjätte för­
delningen. Jag vill med några verser ur Franciskus av Assisis dikt ”Solsången” eller ”Sången om
broder Sol” önska er mina bröder en givande hösttermin med många nya ”aha-upplevelser”
­under de kommande logesammankomsterna!
”Lovad vare du, min Herre
med hela din skapelse,
särskilt för broder Sol,
som skänker oss dagen och ljuset.
Vacker är han i sin väldiga glans.
Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd.
Lovad vare du, min Herre
för broder vind och för luften
och regnet och den klara himmelen,
ja för all väderlek,
genom vilken du uppehåller din skapelse”.
Vi ses igen!
Guy Catani, DKM
PS! Dikten finns i sin helhet återgiven på tidningens hemsida; www.foreningsbandet.info
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
3
Frimurarhemmet i Helsingfors firar
Nylandsgatans
Ordenshus
50 år
Vi har vant oss vid att det
firas något frimureriskt
jubiléum nästan varje år
också inom vår fördelning,
trots att vi till största delen
är en frimureriskt sett ung
fördelning med unga
enheter. Ändå brukar man
ju egentligen med större
tyngd notera bara verkliga
milstolpar, såsom 25, 50,
75, 100 år, o.s.v. Då blir det
trots allt glesare mellan de
verkliga jubiléerna.
Inkommande höst kan vi ändå fira ett
verkligt runt jubiléum, om ock av litet
annat slag. Den 3 september detta år har
det nämligen gått exakt 50 år sedan vårt
Ordenshus vid Nylandsgatan invigdes
med pompa och ståt och en väldig skara
frimurare närvarande. Då kunde de tre
Helsingforslogerna, S:t Johannes Logen
S:t Augustin, S:t Andreaslogen Phoenix
och dåvarande Stewardslogen i Finland
för första gången samlas under ett och
samma tak i egna utrymmen, vilket man
kan säga lade grunden till de utomordentliga förhållanden de tre Helsingforslogerna lever under i dag, år 2014.
Ett eget hus, ett eget hem är av så grundläggande betydelse, att det kan vara av
intresse för dagens frimurare­bröder att
inför jubileumsdagen redogöra för hur
detta ordenshus blivit till, och överhuvudtaget hur den ytterst viktiga lokalfrågan utvecklats i Helsingfors sedan det
frimureriska återuppväckandet år 1923.
Då den frimureriska verksamheten
inom SFMO återuppväcktes i Finland
år 1923 var entusiasmen stor, och den
rad av sökande som recipierades under de första åren var verkligt imponerande. Det säger sig självt att den
viktiga lokal­frågan kom att vara ett av
de främsta diskussionsobjekten under de första åren, eftersom det inte i
Nylandsgatan 9, gatufasaden.
4
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
1920-talets Helsingfors var så lätt att
hitta lämpliga utrymmen, och framför allt var ju den nyuppväckta logens
ekonomiska resurser helt naturligt väldigt begränsade under de första åren.
De första receptionerna ägde rum i en
ganska liten logelokal i ett sedermera
rivet trähus vid Petersgatan 1. Den lokalen visade sig mer eller mindre med
detsamma vara alltför liten, och även
om man kunde utvidga en aning genom att hyra grannlokalen, så var lokalen definitivt för liten. Därför sökte
man med ljus och lykta redan i mitten
av 1920-talet efter större utrymmen, och
man var t.o.m. så djärv att man höll på
att köpa en tomt vid Idrottsgatan för
att där bygga ett Ordenshus; ett särskilt
bolag grundades rentav för det här projektet, men därav blev ändå ingenting,
vilket kanske var lyckligt såtillvida att de
ekonomiska resurserna sannolikt knappast ändå hade räckt till för det unga
frimureriska samhället i Helsingfors. I
stället löstes frågan genom ett förslag
av Erik von Frenckell så att logeutrymmen kunde hyras i Riddarhuset för S:t
Johannes Logen S:t Augustins räkning.
Logeutrymmena var inrymda i Riddarhusets översta våning, och de invigdes
i frimurerisk användning redan våren
1927.
Den frimureriska verksamheten i
Helsingfors expanderade redan i början
av 1930-talet genom att S:t Andreaslogen Phoenix återinvigdes år 1934, efter
att i sju år verkat som brödraförening
innan dess. Andreaslogen behövde
också utrymmen, och det fanns ingen
möjlighet att finna sådana i Riddarhuset, utan dessa måste hittas på annat
håll. Phoenix kunde inleda sin verksamhet hösten 1934 i hyrda utrymmen
i ett gårdshus vid Bulevarden 10, faktiskt
rygg i rygg med dagens Ordenshus.
Bröderna Auli Markkulas och Ane
Gyllenbergs ursprungliga kungstanke,
d.v.s. att frimureri av alla grader skulle
äga rum i Finland, kunde ta ytterligare
ett steg mot fulländning år 1953, då
Stewardslogen i Finland, som arbetade
i graderna VII och VIII, kunde invigas.
Den arbetade i samma utrymmen som
S:t Augustin i Riddarhuset; Johannessalen byggdes varje gång om för Stewardslogens arbete. Ändå hade hyresförhållandet med Riddarhusdirektionen
under slutet av 1940-talet och början av
1950-talet inte varit friktionsfritt, utan
tvärtom präglats av upprepade stridigheter. Detta, och det faktum att huset vid
Bulevarden 10, där Phoenix utrymmen
var belägna, hotades av rivning, gjorde
att man på allvar började se sig om efter andra och egna utrymmen under
1950-talet. 1959 kunde Andreaslogens
kontrakt förlängas med 5 år till våren
1964, men detta var den bakre gränsen,
för sedan skulle huset på gården vid
Bulevarden 10 rivas. Den pådrivande
kraften bakom lokalprojektet var framför allt Ane Gyllenberg, som ytterligare
konstaterade att det var dumt att betala
höga hyror åt andra, när man kunde
skaffa egna utrymmen, som man själv
kunde rå om.
Tanken på egna logeutrymmen var
ändå inte ny, utan den hade funnits
med från allra första början. Redan på
1920-talet donerade flera bröder större
och mindre summor till en fond som
skulle möjliggöra inköp eller byggande
av vad man kallade ett eget hem. Flera
donationer tillkom under 1930-talet,
så det fanns ett litet baskapital att utgå
ifrån, men dessvärre hade inflationen
under 1940-talets senare år tärt ganska
hårt på kapitalet. Lyckligtvis tillkom ytterligare donationer i början av 1950-talet, men den stora donatorn i det här
sammanhanget blev Ane Gyllenberg,
som alltså också drev frågan personligen. Ane Gyllenberg donerade i medlet
av 1950-talet nästan alla aktier i Bostads
Ab Bangatan 28, och litet senare ett antal tomter på Mössenholm i Esbo, allt
med tanke på att den här förmögenheten någon gång skulle kunna omvandlas till egna logeutrymmen.
Under 1950-talets senare år sökte
man alltså aktivt efter lämpliga utrymmen, men det var inte så lätt att hitta
sådana, trots många förslag. År 1960
lyckades dock Ane Gyllenberg själv
finna ett lämpligt objekt, en rätt nedgången industrifastighet vid Nylandsgatan 9, som verkade passa. Efter att
ha undersökt fastigheten närmare, och
kontaktat stadens myndigheter kunde
man konstatera att projektet var möjligt,
och Föreningen Granatenhjelm, som
förvaltade den frimureriska förmögenheten kunde därmed köpa stommen till
dagens Ordenshus våren 1960.
Det var inget litet projekt som man
i och med köpet gav sig in på. Merparten av de köpta utrymmena fanns i två
gårdshus, vilka båda var gamla småindustrifastigheter; den äldre byggd 1890
hade härbärgerat ett tryckeri, den yngre,
byggd 1900, hade inrymt bl.a. en lampfabrik. Dessutom köptes ett utrymme i
översta våningen av bostadshuset i gatubyggnaden, också byggd 1900, som
långt senare skulle bli vårt refektorium.
Ett omfattande planeringsarbete startade omedelbart under ledning av en
byggnadskommitté, som leddes av Ane
Gyllenberg. Vid köpet var alla utrymmena uthyrda, och hyresgästerna fick bli
kvar under planeringsarbetet. Det här
planeringsarbetet omfattade förutom
det rent tekniska en massa tillståndsansökningsprocesser med Helsingfors
stad, och ytterligare skulle naturligtvis
alla planer godkännas av Logedirektorium i Stockholm. Den gyllene grundtanken var att Johannessalen i Riddarhuset och S:t Andreaslogen Phoenix
utrymmen i huset vid Bulevarden 10,
vilka alla ursprungligen planerats av
den kända arkitekten och frimurarebrodern David Frölander-Ulf, i görligaste
mån skulle ”överflyttas” till utrymmena
vid Nylandsgatan. Planeringsarbetet
med alla tillstånden tog drygt två år i
Nylandsgatan 9, portingången
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
5
anspråk, men våren 1963 kunde ändringsarbetena äntligen inledas med sikte
på att arbetet i de gamla utrymmena
skulle avslutas våren 1964 och den frimureriska verksamheten vidta i egna utrymmen vid Nylandsgatan hösten 1964.
Tidtabellen höll också, och hyreskontrakten med dels Riddarhusdirektionen
och dels ägarna av huset vid Bulevarden
10 kunde avslutas våren 1964.
Den 3 september invigdes sedan plan-
enligt det nya Ordenshuset med en
allmän sammankomst och en festmiddag, som ägde rum på Restaurant Royal
i Svenska Teaterns hus. Royal kom för
övrigt att för en lång tid utgöra platsen
för brödramåltiderna i samband med
alla sammankomster, för refektoriet
ingick inte i det ursprungliga projektet,
utan förverkligades först ungefär 15 år
senare, och också då i mindre skala än
vad vi vant oss vid i dag. Vid invigningen gästades huset av många höga gäster från Sverige, och själva invigningen
förrättades av Ordens Sigillbevarare och
kansler, livmedikus Erik Böttiger.
Vid jubileumsmiddagen efter invigningen höll Ane Gyllenberg huvudtalet. Han konstaterade bl.a. följande: Ett
eget tempel är vårt, mänskligt sett byggt
på fast grund. En viktig fråga som dyker upp i detta skede är: vilken är den
6
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
Foto: SCFs arkivbild
Hedersgäster och värdar vid
invigningen 1964. Första raden:
generalmajor Kjell Magnell, civilingenjör Rolf Lindman, liv­medikus
Erik Böttiger, kommerseråd Ane
Gyllenberg, HDs president Toivo
Tarjanne, förste marinläkare CarlAxel Wållgren, justitieråd Knut
Nissen. Andra raden fr vänster:
hovrättsråd Konrad Gyllström,
odont. lic. Gösta Seger­berg,
civilingenjör Erik Setter­wall,
stads­planerings­arkitekt Thure
Bergentz, fil. dr, kansliråd Bertel
Nyberg, tandläkare Sven Svedin, provinsial­läkare Magnus
Lagerlöf, professor Gunnar Edström, kabinetts­kammarherre
Bo Gyllenstierna, prost Thure af
Björkstén, rådman Harry Lindberg, överstelöjtnant Gustaf
Malmros, kommendörkapten
Ragnar Thorén, överste Gustaf
Smith, överläkare Robert Hassel­
blatt, dövstumslärare Severin
Granholm, överste Erik Lidström,
diplomingenjör Torsten Nordlin,
direktör Torsten Sundblad och
bankdirektör Gösta Gyllensvärd.
största vinningen av det, som här förts
till fullbordan. Och han svarar för egen
del: Det viktigaste är att vårt frimureri
inte bröts sönder, att vi ostörda får arbeta vidare – han refererar direkt till att
Andreastemplet skulle ha rivits år 1964 i
vilket fall som helst. Han fortsätter i sitt
tal: från denna höst hade vi utan ett nytt
tempel stått utan föreningslänken mellan livets Johannesloge och meningsfullhetens och de andliga kravens höga
Kapitel. Och den andliga kraften; glädje
och tacksamhet bygger på sitt sätt, och
de skall rena och fördjupa. Därav växer
välsignelse fram ur vårt tempel.
Till invigningsdagen hade man
också sänt telegram både till Ordens
Stormästare HKH Konung Gustaf VI
Adolf, och till Republikens President.
Svarstelegram inkom också från vardera,
med följande ordalydelse: Med tack för
telegrammet sänder jag till eder alla min
varma lyckönskan och hjärtliga hälsningar
/ Gustaf Adolf, respektive: Tackar uppriktigt för det vänliga telegrammet och framför
till Föreningen Granatenhjelm mina bästa
lyckönskningar med anledning av det nya
Ordenshusets invigning / Republikens
President.
Till invigningen hade Föreningen
Granatenhjelm utgett en förtjänstfull
Festskrift, som behandlar frimureriets
historia i Finland under 1900-talet;
skriften är mycket läsvärd i dag som är
för den som är intresserad av det svenska frimureriets skeden i Finland under
1900-talets första decennier.
Efter den egentliga invigningsdagen
den 3 september höll sedan under de
följande dagarna både Stewardslogen i
Finland och S:t Andreaslogen Phoenix
sina första sammankomster i de nya
utrymmena, som omedelbart kunde
konstateras uppfylla alla högt ställda
förväntningar. Under åren som gått
har tilläggsutrymmen i fastigheten införskaffats; en väsentlig förbättring var
tillkomsten av ett eget refektorium på
1980-talet i samma fastighet som logeutrymmena. Vi kan i dag konstatera att
vårt eget hem i centrum av Helsingfors
bjuder på väldigt fina utrymmen för vår
frimureriska verksamhet. Detta kan vi
tacka en framsynt tidigare frimuraregeneration för, som hade både viljan, kraften och resurserna att bara 50 år efter
frimureriets återuppväckande från noll
skapa ett Ordenshus, som väl motsvarar dagens krav och som inte behöver
skämmas för sig ens i konkurrens med
många av de storslagna, gamla ordenshus, som på flera orter i Sverige i tiden
byggts enkom för sitt ändamål.
TEXT: TOM WASELIUS, R&K, KM
FOTO: MARTIN GARDBERG, VIII
Frimurarklubben är nu operativ
AGL drog
i nödbromsen
För många blir S:t Andreas-frimureriet bara
en mellan­station där man knappt stannar
för att stiga ut. Nu har åtminstone AGL i
Ekenäs dragit i nödbromsen och grundat
frimurar­klubben Sigfrid – för att få bröderna
att faktiskt stanna och begrunda vad det
handlar om.
OM Anders Lindström bekräftar med sin ljuständning att frimurarklubben Sigfrid inom AGL nu är grundad. I bakgrunden klubbens
ordförande Peter Heinström som tände det första ljuset.
Peter Elg höll Sigfrid-klubbens första
föredrag.
F
rimurarklubben Sigfrid invigdes i
mars, naturligtvis under ”pompa
och ståt” genom att klubbens ordförande Peter Heinström tände ett ljus
varpå SJL Axel Gabriel Leijonhufvuds
OM Anders Lindström tände ett andra
och förklarade klubben invigd. På plats
i logehuset i Ekenäs fanns över 30 västnyländska frimurarbröder.
Br Peter konstaterar att tanken på en
frimurarklubb i S:t Andreasgraderna legat och grott redan en längre tid, redan
under fOM Calle Lindströms tid såddes
fröna som alltså nu grott och försiktigt
började spira mot ljuset en vårkväll i
Ekenäs.
Innehållet i S:t Andreasgraderna är
ganska utmanande med dramatiska
upplevelser. Hur dessa är kopplade till
frimureriet och hur symbolerna speglar
mot de högre graderna kan bli diffust
för många, säger Peter Heinström.
Onekligen har han rätt, det vet alla
de som redan vandrat vägen. Och han
fortsätter:
S:t Andreas-frimureriet speglar det
vi har bakom oss och låter oss ana vad
som kommer. Genom Sigfrid ska vi fördjupa oss i innehållet och se hur rikt
och mångsidigt det är.
OM Anders Lindström konstaterade un-
der invigningen att AGL:s väg till Sigfrid
inte varit lång och mörk, enbart lång.
Eftersom Andreas-frimureriet är inneslutet i Johannesgraderna var det välmotiverat enligt honom att anhålla om
att få grunda en klubb.
Han delade några tankar kring Andreas-frimureriet med bröderna, tankar
som tyvärr av uppenbara skäl inte kan
återges här.
Mina tankar är ingen programförklaring, men ett avstamp. Sigfrid har en
mängd saker att fördjupa sig i. Andreasfrimureriet innehåller bland annat de
mest spekulativa sakerna inom hela
frimureriet.
Invigningen av Sigfrid kronades sedan av br Peter Elg som höll ett föredrag om det speciella kulturarv som är
förknippat grad IV-V. Av lika uppenbara
orsaker som inte heller OM Anders tankar kunde beskrivas ovan kan inte heller
br Peters föredrag återges här. Notera,
bröder av lägre grad: Det är bara att fortsätta vandringen så öppnas det förborgade även för er!
TEXT OCH FOTO: KIM ISAKSSON, VIII
Klubbordförande Peter Heinström (t.v.)
diskuterar med fOM Calle Lindström och
OM Anders Lindström.
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
7
Bakgrunden till frimurarklubbens namn
Sigfrid Aronus Forsius:
Präst, hovastronom
och fängelsekund
S
igfrid Aronus Forsius (ca 1560–
1624) var 1500- och 1600-talets
mest betydande finländska lärda
man. Finlands nationalbiografi k­ allar
honom ”den första finländska astronomen”, medan Svenskt Biografiskt lexikon
betecknar honom som ”den svenska tidiga stormaktstidens mest fängslande lärda
gestalt”. Han var en begåvad och mångsidig människa; matematiskt och språkligt kunnig, skicklig författare, astro­nom,
astrolog, geograf – med andra ord en
sann renässansmänniska. Men han var
också grälsjuk och en orolig själ, inte
alltid uppskattad av sin samtid. Dagens
vetenskapliga samfund har hedrat den
store astronomens och naturvetarens
minne genom att döpa asteroid nr 3223
till Forsius.
Hans barndom och tidiga verksamhet
är höljd i historiens dunkel. Han föddes
i Helsingfors omkring 1560, därav namnet Forsius. Ibland använde han också
namnet Helsingforsius. Han studerade
troligen i Åbo och i Tyskland innan han
blev prästvigd, men hans namn har aldrig
hittats i något utländskt universitets matrikel. Säkra uppgifter om honom finns
först från 1590-talets början, då han verkade som lärare och predikant vid finsksvenska församlingen i Domkyrkan i Reval. Han var också en tid hemlärare hos
riksrådet och fältmarskalken Karl Henriksson Horn af Kanckas i Masku.
Forsius studerade 1596–97 vid Uppsala universitet, som en av de första
studenterna i det då nyligen återupprättade universitetet. Han deltog som
8
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
Denna ar tikel baserar
sig på historielärare
Sture Lindholms föredrag
på Frimurarklubben
Sigfrids möte i maj.
fältpräst i hertig Karls utfärd till Finland
1599–1600; och var sannolikt med 1599
vid Åbo blodbad då hertig Karl lät halshugga 14 adelsmän som stött rivalen
Sigismund i den interna maktkampen.
År 1600 utnämndes han till hovpredikant, men han blev snabbt känd för sin
kunskap och begåvning i matematik och
astronomi.
Kung Karl sände honom 1601 på en
upptäcktsexpedition till Torne lappmark
och norra Ishavets kust, för att bl.a. se
hur långt marken utsträckte sig i norr.
Under den nästan halvt år långa expeditionen gjordes observationer och astronomiska mätningar på Nordkalotten,
och man fastställde längd- och breddgrader för 28 orter, från Umeå till Nordkap.
Expeditionen gav underlag för den första
kartan över områdena i norr.
Nu kom Forsius i kungens gunst, och
blev utnämnd till kyrkoherde först i Närpes och genast efter i förmånligare Kimito. Han var gift med en Anna Larsdotter
Falck, och hade minst en son. Man vet av
tullängder att han 1606 sände medel för
sin sons studier i Tyskland. Sonen torde
dock ha avlidit före fadern. 1605 begav
han sig till norra Tyskland för studier.
Där lät han 1606 trycka sin bok Prognostika, i vilken han förutsåg nästa års händelser på basen av stjärnors och planeters
konstellationer. I hans Prognostika för
1610 redogör han för första gången på
svenska om Copernicus nya system för
en bredare allmänhet.
Vid återkomsten till riket förpassades han i fängelse för ett drygt år. Kung
Karl trodde att han varit i kontakt med
Sigis­munds anhängare. Forsius bedyrade
sin oskuld i en försvarsskrift. Han torde
dock ha sympatiserat med katolska kyrkan trots att han hävdade motsatsen.
Han opponerade sig mot kronans beslagtagning av kyrkans egendomar, som
ju utarmade kyrkan och blev en katastrof
för bildning och kultur. Efter frigivningen publicerade han sin första almanacka
samt en del andra skriftliga alster. Hans
skildring av en komet han sett 1607,
den som senare blev känd som Halleys
komet, gav honom en utnämning till
professor i astronomi vid Uppsala universitet. Där var han åren 1608–1610.
Han föreläste om astronomi, astrologi
och geografi.
Han började skriva på Physica, sitt
stora sammanfattande verk om tidens
naturvetenskap på svenska. Här presenterar han en allmän systematisk översikt
av naturen, om t.ex. väder, djur, planeter
o.s.v. Kung Gustaf II Adolf gav universitetsprofessorerna i uppdrag att se över
texten för en tryckning, men dessa väg-
Minnesmärket över Sigfrid
Aronus Forsius finns vid
Ekenäs kyrkas östra gavel.
Porträttmedaljongen är gjuten
i brons.
rade eftersom den innehöll så mycket
som bröt mot de då vedertagna uppfattningarna. Physica trycktes först 1952!
Forsius publicerade almanackor med
bifogade förutsägelser nästan varje år
1608–23. I almanackan 1608 ändrade
Forsius namnen i den katolska helgonkalendern till svenska, och detta blev
början på traditionen med namnsdagar.
Forsius första almanacka innehöll bara
90 namn, men de tomma dagarna fylldes snabbt på med bibliska, historiska
och kungliga namn. Sammanlagt skrev
Forsius ca 50 skriftliga alster på svenska,
en del också latin.
Forsius liv var stormigt. Han tittade
gärna i flaskan, och slängdes åter 1610
i fängelse eftersom kungen misstänkte
honom som Sigismund-anhängare.
Han frigavs efter Karls död 1611, och
Gustaf II Adolf utnämnde honom
1612 till kunglig hovastronom. Han
fick kungliga privilegier att trycka och
sälja almanackor. Han utsågs till präst i
Gråmunkeholmens kyrka, numera Riddarholmens församling, i Stockholm
och blev sekreterare vid konsistoriet i
Stockholm. Det uppdraget skötte den
hetsige och temperamentsfyllde Forsius
dåligt. Han kom snart i konflikt med
prästerna i Stockholm och han kallade
t.ex. kollegan vid grannförsamlingen för
”Judas Iskariot”. ”Här bliver aldrig ­roligt
så länge den mannen är här”, skrev
ärke­biskopen i ett bevarat brev.
Droppen kom 1615 när kanslitjänstemannen Daniel Hjort – medresenär
på Forsius expedition i norr – stacks
ihjäl på Forsius gårdsplan i Stockholm
efter ett värre fylleslag. De var många
som misstänkte att Forsius låg bakom
dådet. Han och Hjort hade varit i strid
strax innan. Forsius avgick från prästämbetet och koncentrerade sig på
skriftliga alster. Han skrev ett femtiotal psalmer, varav psalmen ”Upp min
tunga, att lovsjunga” ännu finns kvar i
vår psalmbok.
År 1618 kom han åter i konflikt med
kyrkan, efter att han i en av sina astrologiska prognostikor citerat utsagor av
en kringvandrande bondeprofet. Dom­
kapitlet i Uppsala tvingade nu Forsius
att ta avstånd från spådom och trolldom. Han anklagades för vidskepelse,
oroliga levnadsvanor, sårande åsikter
och uppvigling till oro, och betecknades
som ”orolig, bullersam och lättfärdig”.
I några år levde han i stor fattigdom i
Stockholm i några ruckel på Norrmalmen, dit han flyttat för att få vara ifred
för sin hustru Anna Larsdotter Falck,
som han också var i strid med.
Han räddades från armodet av Greve
Sten Axelsson Leijonhufvud (Lewenhaupt), som erbjöd honom 1618/1621
tjänsten som Ekenäs kyrkoherde. Forsius hade i sin ungdom troligen varit informant för grevens släktingar. Ekenäs
hörde till Raseborgs grevskap och läns-
herren hade patronatsrätt över församlingarna i grevskapet. År 1621 tillträdde
Sigfrid Aronus Forsius sin tjänst som
kyrkoherde i Ekenäs, då det svenska
rikets överlägset minsta stad. Där har
han inte lämnat efter sig många spår,
förutom att lokala hävder berättar att
han klara vinternätter låg på rygg i snön
inklädd en vargpäls med en stor bok
med sig och betraktade himlakropparnas rörelser. En gång höll en förbipasserande på att skjuta honom eftersom
han trodde att gestalten var ett spöke.
Han fortsatte att skriva almanackor
med förutsägelser men hade lärt sig sin
läxa: han förutspådde bara väderfenomen. Fast rykten om hans spådomskonst lever kvar. En gång skall han ha
försökt hindra ett sällskap ekenäsbor
att åka med båt till ett bröllop på en
närbelägen gård. Sällskapet trotsade varningarna, det blåste upp till storm, och
alla omkom. Forsius promenerade till
bröllopet och överlevde. Han sägs också
ha förutsagt sin egen död sex veckor tidigare, exakt på dagen och timmen. Den
gamle vetenskapsmannen och kyrkoherden avled 1624, enligt vissa uppgifter
den 24 juni. 300 år efter hans död restes
ett minnesmärke med hans porträttmedaljong i brons invid Ekenäs kyrka. Han
har också fått en gata uppkallad efter sig
i staden: Sigfrid Aroni gatan.
TEXT: STURE LINDHOLM, III
FOTO: KIM ISAKSSON, VIII
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
9
En särpräglad skapelseberättelse
Skaparens
berättelse
Lars Ysander, foto av Carin Rudehill i
Hallands Nyheter 2010.
Br Lars Ysander, X, OHT, är medicine doktor och pensionerad
överläkare från Varberg i södra Sverige. Han recipierade
som frimurare 1963. Br Ysse, som han kallas, har innehaft flera
ämbeten inom Orden och är en mycket aktiv skribent också
i den allmänna världen. Han har gett ut flera diktsamlingar
och varit medförfattare bl a till “Frimureri på kristen grund”
samt redaktör och författare till “Frimureriska tonsättare och
frimurerisk musik”.
D
u kommer att kalla mig Skaparen. Och många andra namn
därtill. Men Jag kallar mig själv
bara för Jag. Jag sitter just nu och vilar mig en stund på eftermiddagen den
and­ra dagen. Genom det kosmiska diset
urskiljer Jag min senaste skapelse; den
nya stjärnan med alla sina himlakroppar längst ut i den stora stjärnhopen
Vintergatan. Ja, ja, det är ju inte så Jag
kallar denna jättelika spiralformade
konstellation av stjärnor och stoft. Det
är ett namn, som du och de dina kommer att hitta på, det vet Jag. Vintergatan, The Milky Way, Die Milchstrasse,
La Voie Lactée, Linnunrata, Mletjni Pot
och många andra namn.
10
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
Jag erfar stor glädje och tillfredställelse över det Jag ser; den stora heta
stjärnan och alla de åtta stora himlakropparna, alla de mindre, alla i rymden kringflytande stenklumpar och alla
formationer som far fram med en svans
av eld. Jag har skapat dem utifrån de
ofantliga mängder av gaser, metaller och
annat stoft, som kastats ut från den nya
stjärnan och från andra stjärnor. Det var
ett mycket lustfyllt arbete att återigen av
partiklar, utkastade från en stjärna, få
forma dessa klot och låta dem cirkla
runt densamma i olika banor; banor
styrda av de för evigt beständiga krafter, som Jag släppte lös när Jag från Intet
skapade Alltet. Jag är ganska förtjust i de
nya fyra mindre, fastare himlakropparna. Med en smula skräckblandad men
också lyckofylld glädje ser Jag på den,
som du längre fram kommer att kalla
Planeten Tellus eller Jorden.
Innan de konstanter, som styr det
som kom att kallas Kosmos men som
Jag kallar min Skapelse, blev fulländade,
sammanföll två av himlakropparnas
banor och de kolliderade. Den planet,
som du kallar Mars, slog med våldsam
kraft till mot Jorden. Vid denna sammanstötning frigjordes stoft som koncentrerades till en liten himlakropp.
Den fastnade i en bana kring Jorden.
Du kallar den Månen. Jag är lika förundrad som du i att se hur den på nätterna lyser över Jorden, som en Solens
reflekterande spegel.
Jag känner instinktivt på mig att här
på detta klot, Jorden, detta Rum med sin
kärna av smält järn och nickel och med
sitt hölje av våldsamt glödande, fräsande och magmasprutande vulkaner skall
kunna skapa någonting som Jag kommer
att högt värdesätta. De regntunga molnen från förångat vatten i jordskorpan
och vatten tillfört från andra mindre
himlakroppar som träffat Jorden, kommer att ösa ner mängder av regnvatten, i
sänkor och dalgångar. I alla de strömmar,
som rinner ner från de kallnande bergsidorna, i de nybildade sjöarna i de djupa
dalarna, i de väldiga haven, vars vågor
svalla mot det fasta landets alla stränder,
skall Jag skapa någonting unikt, något
alldeles nytt, något annat än bara sten,
jord och vatten. Jag kallar det Liv.
Men först måste Jag skapa Tiden. Jag
själv är tidlös. Jag är fri från de kedjor,
Tiden och Rummet, som fängslar mina
skapelser. Men Jag har förstått att allt
Skapat, allt Liv måste ha en sträcka att
gå, en livslängd, som går att mäta. Därför skapade Jag Tiden som en lång rak
linje från nollpunkten vid Intet ända
bort till Evigheten.
Den linjen skulle du och de dina
längre fram komma att dela upp, att
stycka i eoner, i århundraden, i år, i timmar, minuter, sekunder och i delar som
knappt är mätbara. Men det märkliga
med Tiden, som Jag har skapat den är
att den, hur mycket den än fragmenteras, sträcker sig hel och odelbar från
början till slut.
Tiden har – med tiden – orsakat
bekymmer och grubbel hos många de
vidsynta varelser, sprungna ur min skapelse, som kallas Människor som du.
Jag tänker på Zenon och Augustinus,
Jag tänker på Isaac Newton, Gottfried
Wilhelm Leibniz, Friedrich Nietzsche
och alla de andra, som filosoferat kring
Tidens mysterium. Jag tänker på Albert
Einstein, som kom mer än alla andra
närmare min Skapelsens hemlighet.
Han ställde Tiden i relation till Tiden
själv och Rummet. Jag ser Stephen Hawkins, som vidareutvecklade Einsteins
teorier. Många är de tänkare och författare som har gjort uppfattningen om
Tiden till ett problem, ett begrepp, som
är svårt att förstå, att acceptera.
Det har gått en del av denna slags Tid
sedan Jag den där eftermiddagen fick Ingivelsen att skapa Livet. Nu har Jag dock
fullföljt min avsikt. Hur Liv verkligen
blev till är ännu min hemlighet. Jag vet
att många människor i den mänskliga
tidens begynnelse berättat de mest fascinerande sagor om hur Liv uppstod.
Jag vet att många mer konstruktivt tänkande människor i en framskriden tid
kom att fundera över Livets tillkomst så-
som Aristoteles, Francesco Redi, Charles
Darwin, Stanley Miller, Manfred Eigen,
Günter Wächtershäuser, Christian de
Duve, Thomas Gold, Aleksandr Orpin
och många fler. De har verkligen brytt
sina hjärnor, och de har varit min hemlighet på spåret. De har funderat kring
hur inverkan av ljuset från min nya
stjärna bildat sammansatta föreningar
av alla de ämnen som redan funnits i
små vattenpölar vid havsstranden. De
har grubblat över hur gaser utströmmande från klotets inre nere på havsbotten eller i sprickor i berggrunden
kunnat påverka olika ämnen att förena
sig till något som skulle kunna kallas
Liv. Några har till och med tänkt sig att
Livet på Jorden har sitt ursprung från
någon av mina andra skapelser med en
stjärna och kring den kretsande himlakroppar. De tror att Jag överfört Liv från
ett sådant system med hjälp av därifrån
utslungade stenar som träffat Jorden. De
som tänker så, försöker just nu att finna
svaret på en från Jorden mycket avlägsen
liten himlakropp.
De som dock kommit närmast en lösning av denna gåta om Livets uppkomst
är de som genom muntliga berättartraditioner om Jordens och Livets tillblivelse,
samlade i en särskild bok, sade sig veta
att ”Guds Ande svävade över vattnet”. Jag
tycker om den tanken, den frasen, den
meningen. Man kan från den texten få
föreställningen att Jag blåste Liv i någonting som var förberett för Liv. Kanske var
det just så Jag gjorde.
Det må med dessa funderingar kring
min skapelseprocess vara hur som helst.
Det blev Liv. För att du ska förstå vad
jag nu berättar kommer Jag att använda
de begrepp och föreställningar som du
känner till. Som Jag redan sagt fanns
förutsättningarna för liv i de grunda
eller djupa vatten som de stora regnen
skapat. Av de grundämnen som där bildades eller som förts till Jorden utifrån,
du känner dem som väte, syre, kväve,
kol och fosfor, satte Jag samman en för
varje art helt egen arvsmassa, utformad
som en spiralvriden kedja. Du kallar
den DNA-molekylen. Jag kallar den Livets Kedja. I sinom tid skulle kedjans
konstruktion förtjänstfullt utforskas och
detaljbeskrivas av Francis Crick, James
Watson och Maurice Wilkins.
De första livsyttringar som uppstod ge-
nom min försorg var mycket små företeelser kallade mikrober. De skulle visa
sig precis så livskraftiga som Jag hade
önskat. De finns alltjämt överallt. Inte
ens du är fri från dem. Du är i själva verket helt beroende av dem för att du själv
ska kunna leva. De kunde från början
genom sin inkapslade struktur hämta
kraft och energi genom ljuset från min
nya stjärna, Solen. Du kallar dem cyanobakterier och energiprocessen fotosyntes. Jag fann detta vara gott.
Jag skapade också betingelser för
framväxandet av jordens alla örter, buskar och träd. Jag skapade det som du
kallar alger. Ur ett algskum på havens
stränder lät Jag först växter som gömde
sina sporer bli till. Senare lät Jag växter vars frön på många olika sätt kunde
sprida sig och växa bli till. Även allt
detta fann Jag mycket gott.
Men Jag återvänder till mikroberna.
Jag gav dem förmågan att föröka sig genom att dela sin kropp. Genialiskt kan
du tycka. Men det blev inte riktigt som
Jag tänkt mig. Det gick för fort. De blev
helt enkelt för många. Jag hade förvisso
skapat två slags mikrober, som kunde
konkurrera med varandra om de givna
betingelserna. Men något, som kunde
hejda deras snabba tillväxt, en fiende,
fanns inte. Det blev som en enda gröt
av mikrober i haven och på land om
du förstår vad Jag menar. Det höll på
att gå på tok. Livet var på väg att ta livet
av sig självt.
Jag skapade därför levande organismer av ett annat slag. De var enkelt
byggda bestående av bara en enda cell
med ett energiskapande inre. De levde
på att äta mikrober för att överleva. De
kunde inte ta till vara kraften från solljuset direkt, utan tvingades göra det via
mikroberna. Ganska finurligt egentligen. Dessa nya livsyttringar kunde röra
sig mer fritt och kunde därför lätt jaga
mikroberna. Det var nu inte så svårt för
det var ju ganska tättbefolkat med de
senare. Dessvärre blev det väldigt tätt av
dessa encelliga organismer också. Det
uppstod plötsligt två tjock-flytande grötar i sjöarna och haven. Jag hade ju en
smula obetänksamt gjort allt litet för
oföränderligt. Livet var återigen i fara
att dö ut, sannerligen i stor fara.
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
11
Jag insåg att Jag måste göra någon-
ting för att rädda Livet. Jag skapade då
den Outsinliga Kraften, Jag skapade
Ödet, Slumpen och Föränderligheten
eller Mutationen. Ödet blev, som Jag
såg det, en mycket viktig bestämd del av
förutsättningarna för livets fortbestånd.
Men ack, så mycken undran, förtvivlan
och plåga denna min skapelse har förorsakat. Så många dramatiska händelser
som fått Ödets namn. Så många som
försökt förklara, utforska, och förbanna
det. Herakleitos, Friedrich von Schiller,
Martin Luther, Jean Calvin och Carl
Gustav Jung och alla andra, som Jag inte
nämner här. Ödet fick ju till och med
ta gestalt som Ödesgudinnan Fortuna.
Slumpen vill Jag kalla Ingivelse. Albert Einstein sade att Jag ”kastar inte tärning”. Jag är inte riktigt klar på vad han
menade. Men om han avsåg att Jag inte
spekulerar i bedömningars värde såsom
riktiga eller felaktiga, tur eller otur, har
han rätt. Jag har mer allvarliga och genomtänkta avsikter med mina Ingivelser. Det gäller ju Livet, inte sant? Många,
många har funderat över Slumpen och
vad den egentligen är. Ingen har väl det
slutliga svaret. Jag erkänner att Jag inte
heller alltid vet varthän mina Ingivelser
för Livet.
Min obestridligt viktigaste Ingivelse
för Livets fortbestånd var införandet
av Mutationen. Dessa förändringar av
cellernas arvsmassa visade sig vara absolut nödvändiga för Livets bevarande.
Införandet av föränderligheten som en
princip i Livet, en möjlighet till vidareutveckling av Livet i riktning mot
överlevnad, stod fram
som det ultimata
”Gud skapar Adam”,
takfresk av Michelangelo
i Sixtinska kapellet 1511.
12
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
beslutet från min sida. Jag är mycket
tillfredställd med att fått den Ingivelsen.
Mutationen gav Evolutionen, tillkomsten och framväxandet av livskraftigare och starkare livsformer. Jag såg
med Skaparens glädje hur nya livsformer tog form och plats i haven och i
sjöarna, hur de inre organen hos vissa
av dessa djur anpassade sig för ett liv
ovan vattnet. Jag såg hur dessa varelser
långsamt kröp upp på den öde stranden, hur de där fann livsrum och möjligheter till vidareutveckling.
Jag såg hur mycket stora växtätare delade rum med deras fiender rovdjuren.
Jag såg hur en tidsperiod med en väl
anpassad fauna plötsligt dog ut och hur
nya former med helt andra livsbetingelser kunde växa fram.
Och Jag ser nu planeten Jorden,
befolkad av Evolutionens underbara
skapelser, från de allra minsta till de
allra största. Jag ser hur djur och växter
lever i det som Jag önskade skulle vara i
fulländat samförstånd. Jag ser dem leva
med en naturlig insikt om att det krävs
offer hos några för liv åt andra.
I den allra första början av Livets uppkomst, efter den tid då celler förökade sig genom delning, hade Jag ännu
inte fått Ingivelsen om hur Liv skulle
komma ur Liv. Jag gav då organismerna
genom Evolutionens obändiga kraft
Könet, Brunsten och Instinkten. Jag
skapade Hane och Hona. Jag skapade
Lusten och Åtrån. Jag skapade ”lust och
fägring stor”. Jag såg att allt detta var
mycket gott.
Den här processens, Evolutionens,
betydelse och berättigande omfattas
av de flesta. Några grupperingar bland
människorna har fastnat i ett ålderdomligt tänkande. De tror, utifrån en mycket
gammal historisk berättartradition, att
Livets alla uttrycksformer skapats i färdigt skick vid ett och samma tillfälle
nära i Tiden. Bland de många som med
nyfikenhet och bättre insikt funderat
över Evolutionen finns Anaximander,
Gregor Mendel, Jean-Baptist Lemarck,
Ernst Haeckel, Erasmus Darwin, Alfred
Russel Wallace, Charles Darwin, Julian
Huxley, Clinton Rickard Dawkins och
många, många fler. Jag är mycket nöjd
med att detta mitt ingrepp för Livets
fortbestånd funnit definitiv bekräftelse.
Jag fann att alla dessa levande skapelser inom varje släkte, art och familj,
inte alla blev helt lika varandra. En del
fick bättre förutsättningar än andra
att fortplanta sig. De var ”starkare”,
bättre anpassade, och gav en lämplig
förutsättning för en utveckling inom
Evolutionens ram. Andra exemplar
inom samma släkte, art och familj utvecklades sämre och fick mindre kraft
och möjligheter att föra livet vidare.
Andra utvecklades åt det andra hållet
och erhöll extrema egenskaper, ibland
gynnsamma för en utveckling på dess
givna plats, ibland alltför främmande
och livsodugliga.
Det visade sig, bekräftat längre fram
av Carl Friedrich Gauss, att denna spridning inom varje särskild livsform hade ett specifikt
utseende och en säregen regelbunden
form, en fördelningskurva, som under
vissa förutsättningar var konstant, under
andra mer förskjuten åt ena eller andra
hållet.
När högre djurformer tog plats på
Jorden såg Jag att Instinkten inte var
tillräcklig som egenskap för Livets
fortbestånd. Jag skapade då, återigen
genom Evolutionens bestående inflytande, Medvetandet om omgivningen
och Medvetandet om Självet. Till den
för närvarande främsta livsyttringen på
Jorden, Människan som du tillhör, gav
Jag också därigenom Språket, den fria
Tanken och Viljan, Kunskapstörsten,
Kreativiteten och kanske främst av allt
– Längtan.
Kring alla dessa begrepp har så
många spekulerat och skrivit. Det skulle
bara trötta dig att räkna upp dem alla.
De du kanske bäst känner till är Platon,
David Hume, Immanuel Kant, Friedrich
Hegel, Friedrich Nietzsche, Sigmund
Freud, Carl Gustav Ljung, Ludwig Wittgenstein, Simone de Beauvoir och Susan
Haak. Många andra har sagt kloka ting,
många andra har presenterat mindre
genomtänkta synpunkter i dessa frågor.
Vi ska inte förvilla oss i svårförståeliga
subtiliteter.
Längtan har blivit din arvedel. Vad du
längtar efter, vad du eftersträvar är din
ensak. Men du kan inte komma ifrån
att i ditt bröst finns denna spännande,
oroande, ständigt närvarande känsla
av att det finns någonting därbortom,
där bortom vardagen, lyckan, slitet,
släpet, tröttheten, ångesten, döden. Du
vill veta, men når inte fram. Du kanske
längtar efter det odefinierbara. Du kanske längtar efter att uppnå kunskap om
mig, om Jag, om uppgående i den kosmiska ursprung som är Jag. Du längtar.
Det har sagts att Jag lät Människan
bli min Avbild. Du och andra männi­
skor kanske har en föreställning om hur
Jag ser ut. Men Jag är inte en bild, inte
ett ansikte, inte en kropp. Av mig kan
inte göras en Avbild. Jag är Skaparen, ett
Tillstånd, en Kraft, den Punkt varifrån
Allt utgått och blivit till. En Evig Utandning. Jag är också det som du kallar Kärleken, den allvisa, oändliga Kärleken.
Några kallar den Kärleken till nästan,
”Varde ljus”, trägravyr av Gustave Doré 1877
andra kallar den Agape, Kärleken till det
andliga. Det är i Kärlekens gestalt Jag
skapade människan till min Avbild. Det
var min Ingivelse att så skulle bli.
Jag lät profetior om skapelsens
och dess ursprung ljuda över folken.
Jag lät mina sändebud, änglar om du
så vill, ingjuta min utandnings kraft i
Abraham, en enkel kringvandrande
getaherde, i Maria, en blivande moder
förundrad över tillkomsten av ett liv i
sitt sköte, i Mohammed, en man som
sökt enskildhet på ett berg. Jag lät andra
förkunna Kärlekens kraft. Men Jag lät
människornas liv bli styrda av lagar och
regler. Om de inte följdes väntade min
vrede. Jag gav dock Kärleken, när den i
mina lagars fängsel var på väg att dö,
ett nytt liv genom den gränslösa Kärlekens offerdöd. Jag lät JAG bli Jahve,
Allah och Gud.
Allt är inte gott i min Skapelse. Med ar-
ternas utveckling, med deras spridning
över Jorden, kom Själmedvetenheten
och förutsättningarna för den egna artens överlevnad att skapa Reviret, det
område var och en sade sig behöva för
överlevnad. Jag sörjer mycket över att
denna ordning inte respekteras av alla.
Jag sörjer mycket över att den naturliga fördelningen av Reviret i rummet
förvanskats, fördärvats och fört till en
förtvivlad, en för Livet förnedrande
kamp om Livsrummet. Detta gör mig
ont. Det var aldrig min avsikt med min
Ingivelse om Evolutionen. Måhända
skulle Jag aldrig ha låtit Tanken och
Viljan bli fria. Men det var oundvikligt.
Detta är min korta berättelse för dig
om min Skapelse. Jag har låtit den bli
nedskriven av en äldre man med livserfarenhet, men utan fullständiga kunskaper om de ting Jag har talat om. Han har
ett rikt fantasiliv. Jag kanske borde ha
tänkt mig för. Han har kanske i sin relativa okunskap och i sin fantasivärld vridit och vrängt, förvridigt och förvrängt
det Jag har sagt. Jag kanske skulle ha valt
någon annan budbärare, någon klokare
och mer verklighetsbunden. Jag borde
kanske ha låtit hela saken bero.
TEXT: LARS YSANDER, X, OHT
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
13
En bortglömd munkorden framträder
Från munkar till
frimurare
– Tironensierna
Bernard of Clairvaux, av
okänd konstnär ca 1450,
finns i Musée de Cluny i Paris
D
et är munkordnar som ligger till
grund för Tempelherreorden,
som ofta också benämns Tempelriddarorden eller Tempelriddarna.
Benedikt av Nursia anses vara det
västerländska munkväsendets grundare.
Han anammade mycket av esséerna och
ebioniterna, vilket vi även finner belägg
för i ett föredrag av br. Björn Ekblom, X.
Således går munkidéerna långt tillbaka
i tiden – ca. 150 år före vår tideräkning.
Bernhard av Clairvaux är den som
fortsätter traditionen och vidareutvecklar munkidealet i cisterciensorden och
som sedan med idéer från esséerna
formar ordensregler även för Tempelriddarna. Bernhard hann grunda 163
kloster under sin livstid. Hans lärjunge
Franciskus av Assisi hade även kommit i kontakt med Tempelriddarnas or-
densregler, vilka han modifierade för sin
egen franciskanerorden. Orsaken till att
dessa kyrkans fromma män och munkar skapade ordnar med stränga regler
finner vi i den katolska kyrkans dåtida
profana framtoning, där makt och förmögenhet gick före Gudsdyrkan och
barmhärtighet.
Enligt Christopher Knight och Alan
Butler – författarna till boken ”The Hiram Key Revisited” och i min översättning ”Återvändo till Adoniramlösningen” – är och förblir tironensierna den
mest mystiska av alla benediktinerordnar. Den kanadensiska författarinnan
Francine Bernier är hittills den enda
person som forskat mera djupgående
i detta ämne. Hennes bok heter ”The
Great Architects of Tiron, The Steps of
Zion”, ULT Arizona 2005, och den är
reviderad år 2007, utgiven av Life Exploration Institute.
Det stora mysterium som omger tironensierna står att finna i frågan hur
denna framgångsrika klosterorden, med
flera än 117 kloster som mest, kunde
försvinna så fullständigt ur alla historieurkunder. Här föreligger ett parallellfall
till det som drabbade den historiska relateringen om esséerna, som också utsattes för grundlig redigering och nästan
existentiell annihilering. I flera års tid
har Bernier plöjt igenom böcker och
Benedikt av Nursia, fresko av Fra Angelico
ca 1437-1446.
14
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
dokument för att kunna presentera en
detaljerad redogörelse över dessa bortglömda tironensier, som spelade en viktig roll i klosterväsendets utveckling och
arkitektur från 1100-talet till 1300-talet.
Tironensierorden grundades år 1107
och den tog sitt namn efter orten Tiron,
som betyder ”hög kulle” och där de hade
sin första klosterkyrka. Ordet tiron, i
pluralis tirones, betyder också lärling
och jämförs med cisterciensernas conversi, dvs. omvända. Ordens anhängare
kallades gråmunkar efter färgen på deras
munkdräkt. Staden Tiron ligger ca. 56
km väster om Chartres, söder om ­Paris
i Frankrike. Mannen som grundlade
denna orden var benediktinermunken
Bernhard av Tiron. På samma sätt som
sin namne, Bernhard av Clairvaux och
grundare av cistercienserorden, tyckte
han att denna nydaning var nödvändig,
ty hela det europeiska klosterväsendet
hade blivit lättsinnigt och slappt under
den katolska kyrkans ledning.
År 1113 fick tironensierbröderna en
inbjudan av den skotska kungen David I
att komma till Skottland, där de torde
ha funnit att den förhärskande formen
av kristendomen föll dem mycket väl i
smaken, eftersom den skotska kristen­
domen ännu bar element av de kul­
deiska grunderna (den gamla apostoliska kristendomen) och som tironensierna höll sig oförtrutet till. Alan Butler har
påvisat att Bernhard av Clairvaux hade
Klostret från insidan (interiör).
nära anknytningar till den kuldeiska
kristendomen och att han ofta hyllade
dess trosläror. Kuldéerna var gnostiker.
De var även lärare som praktiserade
helbrägdagörelse (helande). De skulle
ha kommit till Skottland omkring år 37
evt., och lär ha varit den grupp esséer
som på grund av sin tro var tvungna att
fly från Mindre Asien.
Det är i det närmaste säkert att kuldéerna i egenskap av de mest framträdande kristna under tiden efter romarna i
Storbritannien och Irland hade stor representation av medlemmar ur de såkallade stjärnfamiljerna, och dessa var
till stor del präster. Kuldéerna tog regelbundet avstånd i olika frågor från den
katolska kyrkan, och av denna anledning hade man blivit tvungen att hålla
ett kyrkomöte eller en synod i Whitby
år 664, varvid man försökte få kuldéerna att hålla sig i fållan. Detta försök
misslyckades helt i Skottland. Det finns
en hel del intressant material att forska
i om kuldéerna, så de torde få bli ett
separat forskningsfält. Thomas Campbell skriver i sin dikt om kuldéerna,
vilka man tror skulle ha kommit till
Storbritannien via Sachsen i Tyskland
på följande sätt (min översättning till
höger):
Peace to their shades. The true Culdees
Were Albyn’s earliest priests of God.
Ere yet an island of her seas By foot of
Saxon monk was trod.
Tironensierna var också berömda för
sin skicklighet som byggmästare, ett yrkesområde i vilket de var mycket mer
kända och populärare än någon annan
av benediktinerordnarna. De var den
tidens ledande arkitekter, vilket ter sig
naturligt med tanke på att de år 1117
grundade och drev ett byggnadskollegium, ur vilket det sedan utexaminerades sakkunniga byggmästare, som försåg
en stor del av Europa med en för tiden
mycket speciell expertis. Katedralerna i
Chartres och Winchester är bara några
exempel. Men faktum kvarstår att det
under dessa århundraden växte upp
en massa domkyrkor och katedraler
till Guds ära. En del experter påstår, att
Tempelriddarna till stor del bidrog med
de stora summor pengar som behövdes
för att bygga dessa magnifika skapelser
under en så relativt kort tidsperiod. Det
påstås även att Tempelriddarna också i
övrigt bidrog till att minska byggmästarbehovet och personer med stenhuggarskicklighet vid dessa bygghyddor eller
loger. Detta för att perfekt kunna fullborda dessa fantastiska byggnader som
lyfte människans vördnad för den Trefalt Store Byggmästarens boning till allt
högre höjder.
Frid över deras skuggor. De sanna kuldéerna
var Skottlands första gudsmän/präster.
Innan ännu en ö i hennes hav av fot på
saxisk munk beträdd var.
Stenhuggarna var inte de enda som
bidrog till tempelbyggandet. Tironensierorden behövde även sådana hantverkare som snickare, garvare, jordbrukare, smeder och många andra tänkbara
yrkesutövare som kunde utsmycka och
försköna alla tänkbara alster. Det var
dock som stenhuggare denna ordens
medlemmar rönte de högsta lovorden.
Tironensierna hade mycket gemensamt
med andra benediktinerordnar såsom
cistercienserna, som hade samma,
ovanliga inställning till kristendomen.
Tempelriddarna, tironensierna och cistercienserna hade stor del i de omfattande förnyelser inom arkitekturen som
uppstod ca. 1130 och skulle fortsätta
långt in i modern tid. Här kan nämnas Christoffer Wren, som återskapade
största delen av London efter den stora
branden år 1666 och Pierre Charles
L’Enfant, som efter frimureriska tankegångar, bl.a. pentagrammet, lät bygga
staden Washington, som kallas i folkmun ”Den frimureriska staden”, The
Freemasonic City.
En intressant sida i denna bortglömda del av kyrkobyggnationen är
tironensiernas aktiva bidrag i Skottland
och uppförandet av en hel del församlings- och klosterkyrkor där. Den första
tironeniensiska klosterkyrkan i Skottland fanns i Selkirk i Ettrick Forest söder
om Edinburgh. Den grundades år 1113,
följd av den i Kelso år 1128 (ca. 20 km
öster om Selkirk) och sedan kom den i
Kilwinning år 1140. Klosterkyrkan i Kelso grundades samtidigt som Konsiliet i
Troyes (troa) och de första Tempelriddarnas återkomst från Det Heliga Landet och Jerusalem. Den grundades på
Kung David I:s speciella begäran. Han
var en stor vän av cistercienserna, och
Kelso sägs ha varit den allra vackraste av
de skotska klosterkyrkorna. Den ansågs
dock ligga för nära gränsen till England
och kunde sålunda lätt falla offer för
plundringar, vilket bidrog till att den
samma konstiga munkorden, tironensierna, beslöt att bygga en ny klosterkyrka i ett distrikt som var mycket säkrare, och det blev Kilwinning, ett av våra
resmål på våren 2014.
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
15
mera synliga hantverkare eller styrande
personer. Låter det bekant? Finns här
månne en beröringspunkt till? Tänk
bara på de bekanta orden: ”Vi, frimurare, vilja helst vara osynliga då vi utföra
någon god eller nyttig gärning...”. Kanske grodden finns här ovan!
Vem var då mannen som grundlade
Brr. Birger Sandell, Robert Mann, Gard Larpes, Lennart Lönnqvist och Karl-Göran Eriksson
utanför resterna av klostrets kök.
Det var upptäckten av detta på inter-
net som fick mig att undersöka sakförhållandena närmare. Jag tog helt sonika
kontakt med logen Mother Lodge Kilwinning No. 0 (uttalas Nothing) i den
lilla staden Kilwinning i Ayrshire på
Skottlands västkust. Logens sekreterare
David Wilson bekräftade riktigheten av
dessa uppgifter och vi fick tillstånd att
besöka dem. Detta besök har jag beskrivit i Föreningsbandet nr 2/2014.
Man slås av stor häpnad över det dig­
ra arbete som Francine Bernier ådagalägger i sin lilla skrift på ett 30-tal sidor,
”De stora byggmästarna i Tiron”. Arbetets
digra omfattning framgår ytterligare i
hennes bibliografi och övriga referenser
för hennes intressanta verk.
Det stora intresse som frimureriet och
dess härkomst under de senaste hundra
åren har framkallat har också producerat
och fängslat många forskare, historiker,
etnologer och romanförfattare, men
även arkitekter. Den senare gruppen är
den som får folk att höja på ögonbrynen, för vad har kyrko- och katedralbyggandet med frimureriet att göra!
Francine Bernier säger i sitt förord
till sin skrift, att de flesta av dem som
försökt förklara frimurarnas ursprung,
hamnar inledningsvis i Kilwinning i
Skottland, någon gång under 1100-talet,
och detta skulle vara det enda de är helt
överens om. Var de första frimurarna
italienare eller fransmän? Var deras tradition arvet efter Roms collegia eller de
franska hantverkargillen som uppstått
under denna del av medeltiden? Stod
dessa ”fria män” under andlig ledning
16
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
av munkar? Hur och var fick de lära sig
yrkets hemligheter? Överfördes dessa
från far till son eller från mästare till
novis/gesäll? Vi behöver bara gå till
­Johannesgraderna för att få rysningar
på ryggen vid denna tanke!
All hittills framställd forskning och
allt hittills företaget fältarbete gör det
lättare att lansera en ny teori med
trovärdiga svar på dessa frågor som
de flesta forskare har ställt. Av denna
skrift framgår, att de stenhuggare som
byggde Kilwinning och många andra,
storslagna klosterkyrkor i Skottland,
Wales, Frankrike, Irland och England
var munkar av ett mycket speciellt slag.
De var omvända benediktinermunkar
av den ”fria kyrkan” i Bretagne, och de
utövade den keltiska riten. Här passar
cisterciensernas conversi bra in i sammanhanget, för det latinska ordet conversus betyder just omvänd. Besläktat
är även orden konvertera och konvertit,
dvs. övergå till annan troslära.
Dessa munkar var mästerhantverkare
i alla yrken. De var arkitekter, brobyggare, målare, timmermän, träkonstnärer,
guld- och silversmeder, vanliga smeder,
stenhuggare osv. De efterlämnade, emellertid, inte några kännetecken som kunde identifiera dem som sådana, för de
verkade i total ödmjukhet och enbart
till Guds ära – ”Non nobis, Domine,
sed Tuo nomine gratiam meam do”
såsom det heter i Tempelriddarnas sång
från denna tid, eller i min översättning
”Inte för vår skull, Herre, utan endast
till ditt namns ära.” Av denna anledning
tillskrevs deras mästerverk ofta andra,
en klosterkyrka i Tiron år 1109? Han
kallades på grund av sin härkomst för
Bernhard av Tiron, eller Ponthieu, som
ligger nära Somme, eller Bernhard av
Abbeville. Det var i skogen nära Tiron
han grundlade klosterkyrkan, som på
latin hade namnet ”Abbatica Sanctae
Trinitatis de Tirone”, dvs. i min översättning ”Den Heliga Treenighetens
Klosterkyrka i Tiron”. Han föddes år
1046 och dog den 25 april 1118. Den
församling han grundade blev mycket
speciell. Bernhard av Tiron hade många
gemensamma drag med sin 44 år yngre
namne, Bernhard av Clairvaux (10901153), men skillnaden bestod främst
i den förres ovanliga vision. Likheten
bestod i förkastandet av den ökande
slappheten hos benediktinermunkarna i
Cluny och förkunnandet av en återgång
till det stränga, asketiska och ödmjuka
levnadssätt som de första benediktinerna hade följt. Detta var i stort sätt det
enda de två ordnarna hade gemensamt.
De verkligt stora skillnaderna var kulturella, politiska och andliga, och detta
beskriver väl varför den ena orden har
blivit berömd och den andra utelämnats ur de flesta historieböcker.
Berättelsen om Bernhard av Tiron
handlar om den större strid som sedan skulle leda till separation från
Kristi mystiska samfund, som avser
den sociala organisationen inom den
romersk-katolska kyrkan. Bernhard av
Tiron gjorde i själva verket uppror mot
Cluny och överheten inom ortens katolska prästerskap. Han hade länge försökt
återskapa de gamla bretagniska biskopssätena och frigöra sin kyrka från det romerska ärkebiskopssätet i Tours. Clunys
ställning stärktes av att påven Pascal II
stod på deras sida. Bernhard förde sin
sak till påven, som först vägrade men
sedan ändrade sig. Friheten varade dock
endast 5 år och den bretagniska kyrkan
kom då att lyda under Cluny.
Bernhard fortsatte att försvara rätten
till frihet för den gamla keltiska kyrkan i
Bretagne, vilket gjorde att han framstod
som kättare. Denna tidsperiod framstod som ett slags gränsland mellan
kul­deismen och den romersk-katolska
religionen, eller den keltiska riten mot
den romersk-katolska kyrkan.
Efter att ha avsagt sig sitt medlemskap
som munk i Saint Cyprien, grundade
Bernhard en av de första munkordnarna
i den strikta observansen – Tironensierorden – med avsikt att återföra munklivet
till den ursprungliga asketismen genom
att följa S:t Bernhards klosterregel i hela
dess stringens eller att följa den stränga
iakttagelsen av den gällande klosterregeln
enligt Bernhard av Clairvaux.
En kort levnadshistoria för Bernhard
av Tiron ser ut som följer. Han föddes år
1046, men en del källor anger år 1050.
Han skapade den första församlingen i
Tiron och den varade ända fram till den
franska revolutionen.
Den person som bäst kände honom
var Geoffrey Grossus, som i sitt verk
beskriver Bernhards liv i skriften Vita.
Denne man var biskop i Chartres. Grossus beskriver Bernhard som en litterär
man med förkärlek för kiasm i sina
predikningar och skrifter. En kiasm är
en korsställning av ord eller fraser, t.ex.
”en motståndare till orättvisa och för
rättvisan en förespråkare”, eller på latin ”adversarius iniustitiae et iustitiae
propugnator”.
Bernhard var en soldat för och en imitatör av Kristus och ville skapa ett nytt
munkideal, dvs. en eremit som med
hjälp av Bernhard av Clairvauxs’ klosterregel ville följa den strikta observansen
av just dessa regler.
Bernhard av Tiron förespråkade en ny
typ av klosterliv som kallas cenobitism,
dvs. att leva tillsammans enligt den grekiska grundbetydelsen. Ordet kommer
via latin från grekiskans koinos, som
betyder gemensam och bios, som betyder liv.
Bernhard grundade Tiron klosterkyrka
nära Blois med hjälp av några mäktiga,
världsliga ledare. Han studerade i en
vanlig skola mellan åren 1065–73 till 19
års ålder. Därefter reste han söderut och
tillbringade 10 år i klosterskolan SaintCyprien i Poitiers, där han tog på sig
St Bernhard av Tiron i fönstret på
St Andrews Church i England.
munkkåpan. Han blir dess prior fram
till år 1096.
Den 27 november 1095 hade påven
Urban II börjat predika för att samla
kristna styrkor till det första korståget
vid synoden i Claremont. Det skulle
verkställas år 1099. År 1102 gjorde Bernhard tvenne resor till Rom och fem år
senare grundade han det första klostret
i Tiron. År 1113 besökte han under sommaren Henrik I av England i Normandie och grundade kloster i dessa trakter.
Bernhard dog den 25 april 1116.
Bernhard av Tiron och hans samtida Ro-
bert av Abrissel var två av sin tids mest
inflytelserika reformatorer vad klosterordnar beträffar. Bernhard grundlade inte
bara klosterkyrkan i Tiron utan även
Franciskus av Assisi, målning av José de
Ribera 1643.
klosterkyrkor i Beaujolais och i den brittiska övärlden, kanske främst i Skottland
och Wales, men även i England. Han har
tilldragit sig mycket mind­re uppmärksamhet i den akademiska världen och är
i det närmaste okänd för historiker och
religionshistoriker som sysslat med forskning i klosterväsendet i Europa. Hans liv
som munk var både typiskt och ovanligt.
Han idkade ingående studier av den heliga skrift och han var väl inkommen i
kanonisk lag, dvs. de godkända verken
i Bibeln. Trots att han förespråkade asketism och eremitliv var han ingen motståndare till kvinnor. Han uppskattade
kvinnlig skönhet på ett gentlemannasätt.
Han förvånade sin omgivning genom
att visa sig vara en duktig snickare och
smed samt dessutom duktig att göra affärer trots att han betraktades som en
bokmal. Geoffrey berättar i sitt verk
Vita, att Bernhard studerade Bibeln och
gjorde anteckningar, men en gång råkade
han somna och ljuset föll på hans anteckningar, som brann upp. Den Heliga
Skrift klarade sig helt oskadd undan lågorna. Kung Henrik I av England såg i
honom en karismatisk ledare, visionär,
överlöpare, en sympatisk biktfader och
till och med helbrägdagörare. Han högaktades i dåtidens Frankrike. Hos oss har
hans minne nästan helt utplånats!
Han höll sig strikt till ”Regula Sancti
Benedicti” eller Bernhard av Clairvaux’
klosterregel. Då han var borta från klostret ute på sina predikoresor, hamnade
han ofta i konflikt för att han förespråkade de religionsreformer som florerade
i slutet av 1000-talet.
Efter hans död blev Tiron Abbey el.
klosterkyrka moderhus för en kloster­
orden som bestod av åtta klosterkyrkor i
Frankrike, fyra i Skottland och en i Wales
samt över ett hundra priorskloster. Sådana förekommer i TV-serien, som visats
nu i sommar, ”En värld utan slut” och
som behandlar just denna tid, dvs. 1100och 1200-talen och livet under kyrka och
kungahus. Tironensier­orden bestod i
nästan sju sekler och upphörde vid tiden
för den franska revolutionen.
TEXT OCH FOTO: ROLF SÖDERBACK, X
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
17
Brödramåltid vid havets brus
Efter en tid med ostadig väderlek och med beaktande
av att vi var hela 74 anmälda bröder till årets
Havskrona SFM
bestämde Krögaren på måndagskvällen, att mötet för
säker­hets skull kan hållas inne, på övre våningen i restaurant
L´Escale och inte i Grilltaket, som vanligt!
O
met fick siffrorna äntligen sin förklaring; de berättar
nsdagen den 2 juli grydde också grådaskig och
nämligen enbart hur många gånger man deltagit i
sval, men innan eftermiddagen sken solen,
ett Havskrona-möte!
med en intensitet av ca 650 W/m2 ifrån en
Traditionsenligt föll klubbslaget kl 19:00 och
klarblå himmel! Temperaturen var uppemot 20º och
detta år hade öppningens replikväxling ytterligare
en svag SW-vind höll eventuella myggor borta. Alltså
en ämbetsman med; en Orator, med den nog så
ett mycket trivsamt väder; som alltid på våra möten!
viktiga uppgiften, att mana bröderna till efterI god tid före mötet samlades 72 bröder; en hade
tanke inför brödramåltiden. Som vanligt ståfått plötsligt ryggskott och en annan fick kanske
ende på sin stol, hälsade O ”Freddi” Wilén,
inte riktigt ”lov” att komma med? Tänk, hur det
IX, bröderna välkomna och gav sedan raskt
kan gå ibland!
över ordet åt kvällens föredragshållare HM
Alla grader var ändå representerade och glädför Telge logen nr 169, broder Henrik
jande nog deltog också sju finska bröder i möNylander, gr 28, som talade under rubritet, som blev fulltecknat redan den 3 juni kl
ken ”En finsk blå loge till Sverige – hur
06:14. Väntelistan blev lång, men hade nog
gick det till?” Föredraget (varom mera
en viss omsättning! Alla som meddelade
på ett annat ställe i tidningen) var
förhinder var däremot viktiga med, att trots
mycket uttömmande, men resulteallt, få stanna kvar på sändlistan också för
rade ändå i några avslutande frånästa år!
gor och svar, varefter ordet gavs
Namnlapparna var detta år försedda
över åt vår nyutnämnde O Jan
med en liten gul ruta med en blå siffra
Gehlin, IX, som bad en kort
och bröderna förundrade sig storligen
bordsbön med oss, varefter
över, ifall vi hade börjat med ”grader”
fyra glada flickor med väloch att vi i så fall har stora fordringar,
fyllda snapsbrickor uppen­
när en broder av grad 33 bara hade
barade sig kl 20:00!
siffran 1 på sin namnlapp lika som
10 andra bröder, medan R&K ändå
Efterhand, som snaps­
hade bekommit sig siffran 5 på sin
arna hade serverats
namnlapp, fastän 14 riktigt helt
förflyttade sig brövanliga gradbröder, stoltserade
derna till den dubmed siffran 7 på sina namnbelsidiga, välförlappar. När CM kl 18:50 hade
sedda, fiskbuffen
bjudit bröderna, att ”intaga
och när man
sina ställen” i mötesutrymBuffébordet uppdukat i väntan på bröderna.
18
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
igen med dignande tallrikar satte sig till
bords, serverades vin eller öl efter behag.
Efter fisken kunde man ytterligare fylla på
med köttbuffen och några bröder orkade
faktiskt ända fram till de två varmrätterna,
som detta år utgjorde ”Krögarens överraskning!” Vid kaffet och krogens egentillverkade ”Castaloss” kunde vi, mätta och
belåtna, konstatera att Krögaren detta år
verkligen överträffat sig själv!
Några bröder försvann nästan genast
efter maten, för att lösa ut sina respektive ifrån damernas inofficiella träff, som
detta år hade försiggått i Grilltaket, medan
andra förnöjt satt kvar och trivdes i goda
bröders lag, för samtalsämnen fanns!
Många satt kvar tills krogen stängde, och
några ännu modigt intog nattklubben
”Najaden!”
Den första anmälan till följande möte
kom per e-posten Havskrona.SFM@
gmail.com kl 05:25 följande morgon;
man kan bara undra, ifall brodern kom
hem först då, eller om han pigg och nyter
just hade stigit upp, men ett är dock helt
säkert; han vill med också den 1 juli 2015!
Ett annat e-postmeddelande, med den
tolfte anmälan till mötet nästa år, hade ett
tillägg jag gärna vill citera: ”…sommarens
absoluta höjdpunkt är nog ingen tom fras;
det bara är ett ofrånkomligt faktum, detta
att Havskrona-mötet har blivit just denna
absoluta höjdpunkt! Ha kraft pojkar, att
orka fortsätta!”
Den absolut bäst bevarade frimureriska hemligheten just nu är nog; temat
för nästa år.
Krögaren Mikael Smeds, X, ser nöjd ut.
TEXT: CARL-GÖSTA ”JÖSSE” EKLUND, IX
FOTO: LEIF HOLMBERG, X
Till graderna
yngsta deltagare
Patrik Sundell, I,
svalkar sig i solen.
Fr.v. sjömurarkommodor Krister Santanen, VIII, och Ilkka Aho, X, fOM
S:t H med Leif Lindqvist, R&K, fSV SLL, fundersam i bakgrunden.
 Kari Salo, gr 33, SPS SMOR t.v. och Göran Lindqvist, VIII, FABB AGL.
T.v. föredragshållaren Henrik Nylander, gr 28, HM i Telge
logen nr 169, ledsagad av vår O ”Freddi” Wilén, IX och
bakom dem fr.h. Kaj Engblom, IX, Georg Uppman, X, mötets
nestor (85 år), samt Lars-Henry Björklund, IV-V, och t.v. skymd
Krister Uppman, VII, mötets mest långväga besökare (från
Luxemburg) och sist i raden, helt skymd Carl-Johan Berlin, IX.
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
19
Telge logens bakgrund
Ett utdrag av föredraget på Havskrona mötet
den 2 juli 2014. Föredraget kan läsas i sin helhet
på www.foreningsbandet.info
En finsk blå loge till Sverige
– hur
gick det till?
Mina Bröder!
Idén om en finsk blå loge i Sverige tycks i alla fall inte ha varit
helt färsk. Den har funnits, och några mer eller mindre, allvarliga
försök att gå framåt med saken har gjorts redan för ca 10 år
sedan, enligt uppgifter jag har hört, både från finskt och svenskt
håll. Ingenting helt konkret gjordes dock vid den tiden. Kanske
orsaken var att vår finska organisation, då ännu höll på att slutföra
etableringen i Estland och därför inte ansåg sig ha tillräckligt
med resurser. Eller, var SFMO då ännu tveksamt att alls kunna
acceptera tanken? Jag har inte heller några bevis på att frågan då,
ens skulle ha diskuterats på högsta nivå.
Initiativet till att bilda en blå loge har,
då såsom nu, närmast kommit från två
olika håll: dels från finländare bosatta
i Sverige, men kanske ännu mera från
sådana män som var intresserade av frimureriet, men som inte kunde bli medlemmar i SFMO, där man arbetar enbart
på kristen grund. Det är även klart att
intresset på den svenska sidan på grund
av tilltagande öppenhet och upplysning
hela tiden har ökat. Vi skall ju enligt
våra principer vara toleranta, och det
har kanske börjat störa SFMO, att inte
s.a.s. kunna erbjuda frimurerisk ljus åt
alla intresserade och här hade man nu
en möjlig lösning utan att behöva rucka
på egna statuter.
Sedan vill jag ännu dra litet hemåt
och tro att i Sverige har man blivit litet
avundsjuk på oss här i Finland, då vi
20
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
har haft möjligheterna att fördjupa vårt
kunnande genom att enkelt kunna besöka varandra och nu ville de få samma
möjligheter på hemmaplan. Hur som
helst, hösten 2011 efter ett positivt svar
från SFMO, eller möjligen t.o.m. en direkt önskan om en etablering, så tog vår
Stormästare beslutet att bilda en loge i
Sverige! Uppdraget att förbereda saken
gavs åt två medlemmar av Stormästarens råd: Perttu Marttila och Mauri
Piessa, båda förutvarande distriktstor­
mästare. Broder Perttu frågade mig sedan i mars 2012 om jag var intresserad
att delta och om jag var villig att bli
mästare i den blivande logen.
Från början var det även klart att logen skulle arbeta både i Helsingfors och
i Åbo med egna officianter på vardera
stället, innan den flyttades till Sverige.
Ett blå loge-emblem med
passare, vinkel­hake, stort G
och det allseende ögat.
Därför var då den första uppgiften, att
hitta ett tillräckligt antal grundande
medlemmar just ifrån dessa orter. Ytterligare var tanken den, att få stöd från
Hangö, där Hangethe nr 82 jobbar på
svenska, samt från Österbotten, där Brahea nr 15 jobbar med ”blandat” språk.
Logen Patria S:t Henrik nr 5 från Helsingfors, som jobbar på svenska, blev
den naturliga moderlogen för den nya
logen. Alla medlemmarna från Finland
var tänkta att bli dubbelmedlemmar.
Slutligen blev det bara ett fåtal bröder
från Patria S:t Henrik, en från Hangö
men ingen från Brahea, som kom med
som medlemmar. I Helsingfors fanns i
alla fall relativt många svenskspråkiga i
olika loger, som ville ställa upp och stöd
kom även från andra orter som TorneåHaparanda, Tammerfors och Karleby. I
Åbo var läget besvärligare, för här fanns
knappt någon med svenska som modersmål, men vi lyckades i alla fall även
här, att just och just, få ihop en officiantkår, med bra, eller åtminstone tillräck­
liga, kunskaper i svenska och därtill villiga att jobba för den nya logen. Totalt
blev antalet grundande medlemmar
47 av vilka 18 från Åbo! Stormästaren
­Juhani Vuori och Högstvördige brodern
Reijo Ahtokari blev också grundande
medlemmar i den nya logen!
Arbetet med grundandet blev under
våren tidvis hektiskt vilket inte enligt
tidtabellen riktigt hade varit meningen
från början. Förberedelserna startade
alltså i mars och redan i juni hade vi
det stiftande mötet, som ursprungligen
var planerat först till hösten. Vid detta
laget hade även den blivande logelokalen hittats med hjälp av SFMO. Vi kan
väl konstatera att det var en klar vin-vin
situation. Igelsta gård är ganska nyligen
anskaffad och renoverad just som logelokal och de ville gärna ha flere bröder
med, för att dela på kostnaderna. Där
finns förstås gott om lediga dagar för
nya loger, för just nu arbetar endast en
S:t Johannes- och en S:t Andreasloge
där. Jag tror att bröderna där också var
intresserade av denna unika möjlighet.
Vi igen, fick en trevlig och stämningsfull
lokal nära Stockholm, som vid behov
ganska enkelt kan byggas om till blå
loge och de lokala bröderna är faktiskt
mycket hjälpsamma med detta. Vi har
verkligen blivit broderligt mottagna!
Till det grundande mötet hade även
logens namn, sigill, stadgar, budget och
huvud-officiantlistan framtagits och
valspråket var på gång. Största arbetet
gjordes av Jean Franzen, blivande första
HM, Björn-Erik Blomqvist blivande skrivare och av Storskrivaren Ahti Siltanen.
Vid detta möte kunde även meddelas
när logen får sitt interimistiska tillståndsbevis och när de första officianterna installeras, alltså när logen håller
sitt första sammanträde.
Vid det stiftande mötet var närmare
20 bröder närvarande, samt Storskrivaren. Mötet börjades nog med att be om
den högstes ledning, men i övrigt var
det ett helt normalt arbetsmöte, utan
några som helst ritualer. Enligt nuvarande tolkning ger detta möte datumet
för logens grundande, tidigare var det
sammanträdet där det interimistiska
tillståndsbeviset utdelades.
Under sommaren startade sedan
även letandet efter och kontaktandet
av möjliga inträdessökanden till logen.
Från tidigare förfrågningar hade vi vissa
namn. Sedan kom det via bekanta och
bekantas bekanta fram flera förslag. Första medlemsansökan kunde kungöras
redan vid det första sammanträdet. Här
kan nämnas att enligt Storlogens överenskommelse med SFMO tar vi inga
medlemmar från dem, inte ens som
dubbelmedlemmar! Vi har dock en broder, som redan för flera år sedan avgått
från SFMO och nu fortsätter hos oss!
I oktober 2012 var alltså allting klart
för logens första sammanträde för att
erhålla tillståndsbeviset och för installation av officianterna. Närvarande vid
detta möte var Stormästaren Juhani
Vuori, förra Stormästaren Arto Uusitalo,
ävensom Högstvördige Reijo Ahtokari.
Då Stormästaren hade beslutat, att som
medlem i logen använda sina blåa regalier och icke stormästareregalierna, så
måsta också alla de andra storämbetsmännen använda sina blåa regalier! Det
var endast distriktsstormästaren Walter
Priewert och de övriga distriktsstorämbetsmännen, som använde de normala
gredelina storofficiantregalierna, då de
gjorde själva installationsarbetet och
alltså var i tjänst! Endast ett halvt år
hade gått sedan beslutet om den nya
logen gjordes, tills logen hade börjat
sitt arbete. Det normala torde det vara
närmare två år.
I december 2012 hade logen sitt
första sammanträde med gradarbete
då herr Patrick Simonsson fick första
Föredrags­hållaren Henrik Nylander, gr 28,
HM i logen Telge nr 169.
graden. Detta skedde i Ordenshuset i
Helsingfors. I januari 2013 var sedan det
första mötet i Åbo med undertecknad
som HM. Därefter sammanträdde vi
turvis i Helsingfors och Åbo, den andra
lördagen var månad, men vi hann också
med några extra sammanträden. Några
gradarbeten har även gjorts av Patria
S:t Henrik och ett vardera av Hangethe
och Brahea. I maj 2013 fick logen sitt
fundationsbrev (peruskirja) vid Storlogens årssammanträde, och i september
var den högtidliga invigningen av logen
på Igelsta gård! Invigningen utfördes av
Stormästaren med de övriga storlogeofficianterna och i närvaro av SFMO:s
Stormästare Anders Strömberg. Då utrymmena på Igelsta är begränsade kunde endast 50 inbjudna bröder närvara.
Tillställningen var mycket högtidlig och
stämningsfull, och man kunde känna
det mycket starka broderskapet mellan
våra svenska och finska bröder. En stor
och fin milstolpe i samarbetet mellan
våra organisationer hade markerats!
TEXT: HENRIK NYLANDER, GR 28,
Telge logens
emblem
HM I TELGE LOGEN NR 169
FOTO: LEIF HOLMBERG, X
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
21
Den estniska västkusten i blickpunkten
Onsdagen den 14 maj samlades
en förväntansfull skara Conviviummedlemmar vid Kiasmas turisthållplats
för att starta sin vårresa, som denna
gång skulle gå till Estland med Ösel
och Dagö samt Haapsalu som
främsta mål.
Conviviums Estlandsresa
Minnesmärke i Tahkuna på Dagö för
de omkomna på färjan “Estonia”.
V
i var ca 45 resenärer, som intog
våra platser i Wikströms buss.
Den förde oss till Vikingterminalen på Skatudden, där vi steg ombord
på Vikings färja till Tallinn och inledde
med en stärkande lunch i bufférestaurangen. Ankomst till Tallinn skedde kl
14, varefter färden direkt fortsatte med
Kuressaare på Ösel som mål. Vägen dit
gick via Virtsu och Muhu, sammanlagt
ca 220 km. Vår guide Inge visade sig
snabbt vara ett verkligt fynd; kunnig,
vänlig och underhållande. Även vår
busschaufför Tomas var en tillgång,
hans lugna och säkra körstil gjorde att
vi under de många timmarna i bussen
aldrig behövde känna oss osäkra utan
helt och fullt kunde koncentrera oss på
omgivningarna vi passerade och på guidens redogörelser.
I Kuressaare bodde vi två nätter på
22
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
SPA Hotel Georg Ots, där vi också intog
vår middag denna första kväll. Alla deltagare var glada och nöjda efter denna
första resedag och väntade med intresse
på fortsättningen. Dag 2 inleddes med
en rundtur i Kuressaare samt därefter
besök i Biskopsborgen – en fantastisk
sevärdhet. Efter lunch fortsatte vi på
utfärd till västra och norra Ösel och
återvände sedan till vårt hotell för en
stunds vila, varefter färden fortsatte till
den berömda meteorkratern Kaali. Så
var det dags för middag på Kaali Trahter,
en mycket trevlig restaurang, där vi som
pricken över i:et fick ett överraskningsprogram i form av en proffsig och glad
folkdansgrupp, som uppträdde för oss.
Dag 3, fredagen den 16 maj, lämnade vi Kuressaare och åkte vidare till
Dagö. Färden innehöll en ca 1 timmes
färjtur och framme på Dagö besökte
vi en rad intressanta sevärdheter, bl.a.
minnesmärket över Estoniakatastrofen
samt en ullfabrik, Vaemla Villavabrik.
Efter lunch och avslutad rundtur tog
vi färjan till fastlandet och checkade
in på hotell Promenaadi i Haapsalu.
Ett mysigt litet hotell invid vattnet.
Vår sista dag på denna resa, lördagen
den 17 maj, började med sightseeing i
Haapsalu, varefter färden mot Tallinn
anträddes. På vägen gjorde vi en intressant avstickare till Koluvere slott. Slottet,
som i tiden ägdes av släkten von Bux­
hoeveden, ägs numera av en privatperson, som låter utföra en omfattande
restaurering av denna på 1200-talet
uppförda byggnad.
Så fortsatte färden till Tallinn, där det
blev ett par timmars tid för shopping
och promenad i staden. Vår utmärkta
guide Inge lämnade oss nu efter att ha
avtackats för väl förrättat värv. Avfärden till Helsingfors med Viking Lines
färja skedde 18.00. Den 2,5 timmar
långa färden kändes betydligt kortare
i trevligt sällskap under buffémiddagen ombord. Framme i Helsingfors
åkte vi till Kiasma, där vår duktige
chaufför avtackades och vi nöjda och
glada resenärer tog farväl av varandra.
En synnerligen lyckad resa hade
nått sitt slut. Vädret hade gynnat oss
med solsken och värme mest hela
tiden. Och värme och glädje saknades inte heller i umgänget deltagarna
emellan. Det enda som lyste med sin
frånvaro var sura miner och klagomål, vilket vi inte saknade det minsta.
Jag vill på alla deltagares vägnar
än en gång rikta ett varmt tack till
damkommittén och speciellt Eva von
Buxhoeveden, som svarade för rese­
arrangemangen. Vi ser fram emot nya
reseupplevelser.
TEXT OCH FOTO: LARS LINDQVIST, X
Koluvere slott i Estland och Convivium på Koluvere slotts innergård.
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
23
Tyrgilsbröder i Muminmammas fotspår!
Leif Rehn i mitten med damer
Muminjakt med M/aux Alexandra
Frimurare bröder och följeslagare seglade
på havet en solig lördag i juni. Varför
ville SJL Tyrgils ut på ”Den farliga resan”
med jakten M/aux Alexandra? Frimurare
bröderna med följeslagare ville fira Tove
Janssons 100 års minne med en seglats till
Mumindalen… ursäkta till Klovharun utanför
Pellinge. Tove Marika Jansson föddes
9 augusti 1914.
F
lera av bröderna med följeslagare steg ”ombord” på en
beställd buss från Ågatan i Borgå till Bruket i Vålax. Bröderna har tagit aktivt del i Tyrgils logearbete höst, vinter
och vår och kände för en förvandling med en trevlig berikande
avslutning på vårterminen. I Vålax väntade M/aux Alexandra
med kaptenen Svante Grönqvist och besättning. Snabbt bordade vårt sällskap jakten med mat och dricka.
Har hört talas om att Finland är “de tusen sjöarnas land”
men vet jag att Finland har en kustlinje med tusentals öar?
Finlands södra kust är en perfekt destination för den som
vill uppleva en annorlunda seglats.
24
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
Tove Jansson skrev att Muminpappan ville leva mer äventyrligt och så kunde han förverkliga sina drömmar. När Muminpappan fick veta att det finns en plats ledig som fyrvaktare,
tog han sin familj med sig och begav sig iväg ut till den ö som
fyren fanns på… Ön visade sig vara en vild och enslig plats.
På den karta över ön som Tove Jansson ritade till boken anges
öns koordinater till 60°7’12” N och 25°45’50” Ö. I verkligheten är det en position i Finska viken som ligger ungefär
5,5 km från Janssons egen sommarö Klovharun och det som
finns där egentligen är ett grund på 12 meters djup. Jakten
M/aux Alexandra förde oss mot Klovharun… men tyvärr kom
vi inte närmare än 0,8–1,0 sjömil utanför Toves och Tutikis
sommarparadis.
Alexandra lovade, vände och vi steg ned från däck till kabyssen för att njuta av den medtagna laxsoppan, brödet och
svagdrickan. Under lunchen hölls två föredrag med olika
infallsvinklar om Tove Jansson som konstnär, författare och
tillvaron i Pellinge skärgård.
FCM Kenneth Hägg berättade om Toves Pellinge tid ”Anteckningar från en Ö” Det finns många namn för det som
kallas ö: holme, skär, haru, kobbe klack osv. Klov används
för att beskriva bergets egenskap och ”Klovharun” att kobben
har kluvits (itu). 1964 byggde en ortsbo Brunström stugan på
5 x 2 m olagligt. I november samma år godkände Byggnads-
styrelsen bygglovet. Byggaren Brunström utropade: ”Jasso nu
e de inte olaglit meer, nå de va ju bra”.
Tove blev rädd för havet med åren. Broder Kenneth lånade
ett citat ur boken ”Vi visste nu att det var tid att ge bort huset – det är fiffigare att bryta upp i tid innan man tvingas till
det.” Tove Jansson var vid det skedet nästan 80 år. Stugan
handhas idag av Pellinge hembygdsförening eftersom Tove
Jansson donerade den till föreningen 1995. Besöksturer till
Klovharun sköts via hembygdsföreningen.
Det andra föredraget hölls av FDM Ingmar Karlsson. ”Kanske vi får en stor konstnär i Tove någon gång. En riktigt stor.”
Tove Janssons otroliga produktion under sin verksamhet som
bildkonstnär och författare mer än 70 år. Tove debuterade
1928, endast 14 år gammal, med illustrationer i ett par tidskrifter, och bilderna följdes året därpå i en serieberättelse i
sju avsnitt i barntidningen ”Lunkentus”.
Ett par år senare ställde hon ut på Konstnärsgillet och 1943
var det dags för en egen separatutställning på Konstsalongen
i Helsingfors. Då hade hon också börjat skriva noveller och
publicerat dem i olika tidskrifter. Sent om hösten 1945 landade mumin ur berättelsen, Småtrollen och den stora översvämningen, i bokhandeln. Den fick inget gensvar, men efter de två
följande muminböckerna, Kometjakten (1946) och särskilt
Trollkarlens hatt (1948) började hon bli ett författarnamn i
Finland och Sverige.
Tove Jansson presenterade sig länge som målare och författare, i den ordningen, och genom muminvärldens alla framgångar. Hennes liv var arbete från början till slut – med en hel
del kärlek – och kapaciteten var osannolikt stor. Tove Marika
Jansson dog den 27 juni 2001 i Helsingfors. I dödsannonsen
fanns ett par rader från ”Snusmumrikens vårvisa”, rader av
ensamhet och frihet, bland det viktigaste för henne genom
Ingmar Karlsson håller föredrag om
Tove Muminmamma
hela livet. Hennes främsta apostel i den strävan var just Snusmumriken, som sa så här:
Jag vandrar genom skogen en mycket tidig vår,
den vår som jag har väntat på och saknat.
Med himlen full av vingar och jorden full av spår,
av alla kryp som äntligen har vaknat.
Jag går som jag behagar i min gamla gröna hatt.
Jag spelar alla dagar, jag spelar varje natt
och äga vill jag inte, för man måste vara fri,
när man söker nya sånger, en egen melodi.
Jag ville ge en visa åt vårens klara bäck
och tyst musik för månens bleka skära,
små sånger på mitt munspel för varje fågelsträck
och en visa till ensamhetens ära.
Men timmarna försvinna och skymningen blir lång,
och jag kan inte finna en enda liten sång,
som händlar om förväntan och om vår melankoli,
och om en som går allena och är fullständigt fri.
Sommarutfärden, ”Den farliga resan”, med M/aux Alexandra
var en berikande upplevelse som gav oss en stark färgbild av
Tove Janssons passionerade konstnärliga liv och leverne i Pellinge. I brukshamnen, Vålax skildes våra vägar för sommaren
med riklig andlig vägkost för höstterminen i vårt logearbete.
TEXT: ALF GÜNSBERG, III
FOTO: ERKKI TUORMAA, X
Laxsoppa smakar och Kenneth kryddar med ”Klovharum kryddan”
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
25
Glada miner på sjömurarträffen
SJÖMURARTRÄFFEN PÅ
BRÄNNSKÄR 19.7.2014
J
ag har med stort intresse läst Föreningsbandets reportage om Sjömurarnas årliga träffar på olika ställen,
främst i den Åboländska skärgården. Jag
har beklagat att jag ej bland mina båtar haft en lämplig båt för att sjövägen
kunna ta mig till träffarna. Dessutom
har jag inte förrän nu noterat att jag
nog kunnat ta mig rätt nära de aktuella koordinaterna med bil och sedan
ordna med sjötransport till den exakta
platsen. I år gjorde jag slag i saken och
vid diskussioner med den ”sittande”
kommodoren visade det sig att han vid
planeringen av årets träff även tänkt på
de bilburna bröderna. Tack broder Krister för detta!
Jag startade tidigt på lördag morgon
från mitt sommarställe i Ingå och var
vid hamnen i Kirjais några minuter före
utsatt tid. Då visade det sig att intresset
för träffen var så stort att sjökapten, broder Bo Gyllenberg, redan hade hunnit
lämna hamnen med sin båt, full lastad
av bröder med familjemedlemmar och
vänner. Efter ett kort samtal och en kvart
En ståtlig syn av sjömurarfartyg
26
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
senare var han tillbaka för att överföra
den andra lasten. Tack, broder Bo för
sjötransporten!
Då vi anlände till Brännskär vid
11:30 tiden, visade det sig att många
bröder varit morgonpigga och redan var
på plats med festflaggningen hissad. Det
anlände också hela tiden nya segel- och
motordrivna ”sjömurarefartyg” (se den
ståtliga synen av fartyg på vidstående
bild).
Klockan 13 började det egentliga pro-
grammet. För mig som novis i detta
sammanhang var tilldragelsen en ny
och trevlig upplevelse. Vi bjöds på
skummande drycker, minglade och
lyssnade på kommodoren, som informerade om aktuella saker för träffen. En
trevlig detalj i presentationen var då han
ur fickan tog fram ett snapsglas försett
med frimurarkorset och låtsade tappa
det i golvet. Vi trodde förstås att glaset
skulle gå sönder, men nej. Han berättade att glaset är gjort av polykarbonat
och håller för många hårda smällar. Under måltiden fick vi själva testa glasen
och efter måltiden fick vi ta med vårt
glas hem. Ett trevligt minne från träffen
av festkommittén!
Nu löpte tiden redan snabbt och det
var snart dags för följande programpunkt
på ”Redarhuset”, som är stället där man
lossade fångsten och redde ut fiskbragderna efter att ha kommit i land. Där fick
vi med Anders Fagerlund som föredragshållare ta del av Brännskärs historia,
som enligt sparade dokument sträcker
sig bakåt åtminstone till år 1732. Enligt
ett köpebrev daterat 13.3.1760 blev Carl
Ersson ägare till hela holmen. Det intressanta föredraget åskådliggjordes även
med många fotografier, i huvudsak tagna
av fotografen Kaj Dahl, som på 1970talet i flera repriser hade besökt Brännskär och även blivit bekant med de dåvarande ägarna Uno och Hildur Österman
med familj. Sonen Ulf med fru Heli tog
över 1989. Kaj Dahl hade dokumenterat
olika procedurer i bl.a. fisket, som var
öbornas huvudsakliga inkomstkälla.
Dahl hade även besökt närliggande
öars befolkning och intervjuat dem om
deras göromål och sysslor. Intervjuerna
finns dokumenterade på C-kassetter och
har till en del sammanställts av Anders
Fagerlund och givits ut i form av en CDskiva, som även intresserade sjömurare
kunde inhandla.
Föredragshållaren hade även som
barn vistats på Brännskär och berättade
om sina angenäma minnen från holmen. Bl.a. berättade han om det välsmakande brödet med nykärnat smör som
pålägg och som kom från tre egna kor.
För att inte nämna den rökta böcklingen, som han ej kunde få nog av och vars
smak han fortfarande kan förnimma.
re refektorieföreståndarinnan, numera
avlidna Anneli Forsell, hade förärat
Sjömurarna. Flaskan är inrymd i ett
låsbart schatull, som tillverkats av den
bortgångne brodern Christian Östman
och som enligt tradition är med på måltiden vid alla sjömurarträffar där den
går från sjömurare till sjömurare.
Sedan måltiden avklarats, tog broder
Rolf Therman till orda och presenterade
den sedvanliga, redan legendariska frågesporten i nautiska termer och nautisk
historia. Han berättade att nytt för i år
var att två frågor från tidigare frågetävlingar fanns nu med för att utröna hurudant minne vi sjömurare har.
Frågorna, som även har till syfte att
lära oss nya nyttiga saker för våra seglatser, rönte igen stort intresse och aktivitet bland de tävlande grupperna och
alla koncentrerade sig på att prestera
riktiga svar och därmed få äran att vinna
årets tävling. Den bästa gruppen hade
13 rätt av 15 möjliga.
Måltiden avslutades med att Broder
Krister avtackades med ett trefaldigt
TACK för det enormt fina arrangemanget, där allt fungerat perfekt och där han
haft hjälp av sin fru Solveig samt svåger
Lasse med fru och deras ungdomar Matias, Karin och Emil.
Snart efter att måltiden avslutats
sökte sig broder Håcki Dahlin med sin
gitarr upp till samlingsplatsen, en terrass på berget med en fantastisk utsikt
över havet och närliggande öar och
inhägnad av berg på alla sidor till en
höjd varierande mellan 1–2 meter. Han
hade ej knäppt många toner på sträng-
arna förrän sjömurare hörsammade
hans kallelse och började samlas runt
honom och trevande föll in i de melodier han knäppte fram. Inom kort var
allsången i full gång. Den befrämjades
av Sjömurarens Sångbok, som nu kom i
flitig användning. Snart sällade sig bröderna Timo Dahl och Jan-Olof Holm
med sina gitarrer till sällskapet och så
var musicerandet i full gång. Vi fick även
ta del av broder Timos personliga tolkningar av några sånger, vilka rönte stort
intresse. Broder Håcki har fortsatt med
avlidna Pedro Ignatius tradition att ge
en personlig tolkning av visan ”Ellen
Sjölund”. Hans tolkning i år var full av
inlevelse och man kunde se hur Håcki
stornjöt av uppgiften och blev avtackad
genom en storm av applåder. Han tolkade också några sjömansvisor.
Kvällen var ljum och vindstilla och
bjöd på de bästa möjliga omständigheter för den varma samvaron i allsångens
tecken.
Klockan 21 prick stämde broder Harry
Dahlström upp med sin trumpet på bergets högsta ställe och blåste Frimurarnas
högtidssång varefter festflaggningen halades på segelbåtarna.
Denna undertecknads första sjömurarträff blev en angenäm upplevelse
som jag gärna återkallar i minnet. Ser
även fram emot att vara med om kommande sjömurarträffar – om Gud så
vill.
TEXT: JARL-JOHAN ”JAIJA” NYMAN, VIII
FOTO: KRISTER SANTANEN, VIII
Vid 17-tiden samlades vi alla i Redar­
huset igen där vi alla 86 serverades förrätt bestående av gott skärgårdsbröd
med rökt fisk och majonnäs. Huvudrätten bestod av en utsökt fisksoppa, som
fick många lovord. De ovannämnda
snapsglasen invigdes och påfyllning
skedde från den flaska, som den tidigaTerrassång på Brännskär
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
27
Det händer på studiefronten
UTBILDNINGSPORTALEN
– Vad är det egentligen
frågan om?
Utbildningsportalen är en datorbaserad
utbildningsprodukt i multimedia format, vars
syfte är att erbjuda bröderna en ny form av
studieredskap i förkovrandet av den konungsliga
konsten (DKK). Denna typ av utbildning används
i den allmänna världen i många branscher,
bl.a. inom flygindustrin för utbildandet av
piloter och annan personal.
Illustration: Martin Gardberg
Bakgrund. Projektet var ursprungligen
ett medlemsinitiativ och inleddes redan i januari 2012. Det är frågan om
ett nyskapande utbildningsprojekt
inom hela Svenska Frimurare Orden
och projektet har sin förankring i ett
mandat från Ordens banerförare och
Utbildningsdirektoriet (UD) i Stockholm. Sjätte fördelningen (SCF) blev
utvald att starta detta pilotprojekt och
SCF Utbildningen utsåg en arbetsgrupp
för planering av detta omfattande projekt. Medlemmarna i arbetsgruppen är
Dan Knif – ordförande (AStM SCF),
Henrik Bruun (fO Symbolen), Gunnar Nyström (FStM SCF), Christopher
Schmidt (FT S:t H). Denna arbetsgrupp
representerar en bred civil och frimurerisk kompetensbakgrund; samtliga
bröder har arbetat med utbildning
och har inom Orden tjänstgjort som
ämbetsmän – och specifikt som talmän
i SJL eller SAL.
Planering – produktion av material –
implementering. Året 2012 var ett planeringens år med ett tiotal möten och
diger utväxling av email inom arbets-
28
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
gruppen. För att inte detta testprojekt
skulle bli för tungt och stort att bygga
upp valdes Microsoft Power­point som
presentationsplattform. Under år 2013
författades det gedigna utbildningsmaterialet och därefter följde ”peerreview” och språkgranskning av materialet. Åtminstone modulen ”Reception”
granskas också vid Logedirektoriet i
Stockholm innan lanseringen. Helheten i grad IV-V ligger för tillfället på ca
600 sidor utbildningsmaterial. Under
2014 har den tekniska implementeringen legat i fokus, med uppläggning
och programmering av sidorna med
text, bild och ljud och konfiguration
av de bärbara datorerna. Planeringen
av navigeringen i materialet har också
krävt mycket arbete, likaså editeringen
av bild och ljud.
Under majmånad utfördes även en
testkörning av helheten med en liten
grupp bröder vid Ordenshuset i Helsingfors. På basen av resultaten från
testkörningen så utförs under sommaren och tidig höst förbättringar och justeringar av helheten, för att slutligen
kunna ro i hamn en första lansering av
produkten under hösten 2014 inom sjätte
fördelningen. Detta är en första officiell
version av Utbildningsportalen och
därefter fortsätter naturligtvis utvecklingsarbetet på basen av responsen från
fältet. Som Utbildningsportalens moderator fungerar utbildningsansvarige
(FStM) inom fördelningen.
Men var kan jag ta del av allt detta?
Utbildningsportalen är en datorbaserad utbildningsprodukt i multimedia
format och studierna utförs vid logebiblioteket. Varje broder kan av bibliotekarien vid logebiblioteket låna en bärbar
dator och hörlurar för presentation av
studiematerialet. Bibliotekarierna och
de lokala utbildningsansvariga kommer att bli utbildade i administrationen av denna utbildningsprodukt. Detta pilotprojekt omfattar inledningsvis
enbart utbildningsmaterial i grad IV-V.
Målet är nog att Utbildningsportalen
i framtiden skall omfatta samtliga arbetsgrader.
SCF Utbildningen har beslutat donera en bärbar dator som är specifikt
konfigurerad enbart för detta bruk till
Ett exempel på hur Inlednings­sidan kunde se ut. Det krävs
nog ingen dataexpertis för att använda produkten. Du lär
dig mycket snabbt hur det hela funkar redan i introduktionsavsnittet av Utbildningsportalen.
Exempel på modulstrukturen och hur den kunde se ut
och där­för har undermodulerna heller inga rubriker. Syftet
är att ­navigeringen skall vara så enkel, logisk och intuitiv som möjligt. För att komma vidare klicka på de olika
funktionsknapparna e
­ ller alternativt valrutorna, där de
finns tillhanda.
Exempel på Avslutningssidan.
varje logebibliotek inom sjätte fördelningen. Detta sker i
samband med lanseringen av denna produkt under hösten
2014. I skrivande stund i medlet av juli månad är lanseringsdatumet oklart, men vänligen kolla logens anslagstavla under hösten
för ett datum då produkten lanseras vid Din egen enhet!
Men hur fungerar detta i praktiken? Som media används text,
bild, ljud och tanken är att inlärningen på så vis skall vara
mångdimensionerad och därmed effektivare. Det är alltså
inte frågan om endast läsande av en skrift på dataskärmen
utan materialet presenteras som sagt med text, bild och ljud
eller kombinationer av dessa.
Även materialets uppställning i olika moduler hjälper
brodern att förnimma helheter och samband. Arkitekturen
är i grunden av modulmodell, där brodern fortsätter från
modul till modul i utsatt ordning – eller alternativt hoppar
från modul till modul enligt det egna intresset. Materialet
Utbildningsportalen kommer att vara indelat enligt gradtillhörighet (inledningsvis endast grad IV-V) och består av i
förväg definierade utbildningshelheter eller utbildningsmoduler. Samtliga moduler är grupperade i logisk ordning, som
underlättar studierna och stöder det pedagogiska greppet.
Huvudmodulerna i en grad behandlar centrala områden
och kunde t.ex. vara Historia, Receptionen, Logerummet,
Tankeströmningar, Graden och Bibeln, Allegorier och Symboler, Ämbetsmännen osv. Enskilda utbildningsmoduler
är uppdelade i logiska mindre enheter eller undermoduler.
Slutligen så repeteras delar av det presenterade modulmaterialet genom lärorika frågeställningar. Brodern kan pröva
olika svarsalternativ och syftet är att få bröderna att reflektera
över det presenterade materialet.
En bärande tanke under planeringen av Utbildningsportalen har varit att det frimureriska utbildningsmaterialet skall
vara kraftigt förankrat i det av SFMO internt publicerade materialet: gradens ritual, spörsmålsböckerna, studie handböckerna, Utbildningsnämndens publikationer – samt i det av
forskningslogen Eckleff publicerade gradbundna materialet.
Bör poängteras att syftet med Utbildningsportalen inte är att
ersätta befintliga studieformer och biblioteksverksamheten, utan
fungera som ett intressant, fräscht och engagerande komplement.
För de bröder som ytterligare vill fördjupa sig i de olika
områden som behandlas i Utbildningsportalen, så är nog
biblioteket med dess skatter också i fortsättningen det rätta
stället för personlig förkovran.
Vad sker efter höstens lansering? Utvecklingen fortsätter under slutet av året 2014. Brödernas respons (ris & ros) inom
fördelningen är av absolut största vikt och för detta ändamål
kommer det att finnas responsformulär för ifyllning i samband med användning av utbildningsprodukten vid biblioteket. Slutligen utförs en evaluering av hela projektet, samt
en plan för implementering av grad VI och senare samtliga
Johannesgrader. Därefter är det upp till Orden att centralt
göra ett beslut angående den fortsatta utvecklingen.
TEXT OCH ILLUSTRATIONER: DAN KNIF, IX
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
29
Med sången till sagolandet
MED KRAFT UR GRUNDEN
SCF- och Augustinerkörens resa till
Island 9-14.4.2014
Haukadalur geysir i full prakt
D
e som hade sina säten vid ett fönster, kunde mellan
molnen urskilja djupa fjordar och spetsiga berg, när
vårt plan sakta gled in över östra Island. En stor del
av sångarbröderna hade aldrig besökt denna mytomspunna
ö, och väntade nu ivrigt på att fördomsfritt och med öppna
hjärtan suga i sig alla intryck resan hade att erbjuda.
Redan bussfärden genom de trädlösa lavavidderna, från
Keflaviks flygfält in till hotell Arnarhvoll i Reykjavik, var värd
resan. Denna karga miljö, likt ett förkolnat landskap, fann sin
motpol i budet att vi väl framme skulle bli hembjudna till de
Isländska bröderna.
Det gästvänliga mottagandet var enastående, och lade en
trevlig grund och personlig prägel på hela vår Islandsvistelse.
Det var härligt att från första stund få besöka en Isländsk broders hem och över en fin middag få spontana svar på alla de
frågor som bubblade inombords. Inget tema var tabu, och
våra värdar svarade kunnigt på allt från isländsk ekonomi till
olika fiskarter och recept.
Följande dag var det dags för Gyllene Cirkeln, en turistrutt
öster om Reykjavik som omfattar största delen av de kändaste
sevärdheterna. Vi besökte nationalparken Þingvellir, gejsrarna
vid Haukadalur och Gullfoss, Islands största vattenfall som
finns i floden Hvítá.
Allvarliga miner inför kyrkokonserten
30
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
Turen guidades av den inflyttade Per Ekström, som med
en sympatisk och intresseväckande röst höll oss trollbundna
med sin outsinliga kunskap. Förutom den vanliga informationen om sevärdheterna berättade han om geologi, biologi
och socioekonomiska frågor som bräddade vår kunskap om
Island med flera busslängder. Visste du att det inte finns några
reptiler på Island, och att det enda ursprungliga däggdjuret
på ön är Fjällräven?
Hela resan var fylld av väl planerade små programpunkter
som i ett minutprogram sammanflätade våra strapatser till en
trevlig helhet med vila och äventyr. En av eftermiddagens höjdpunkter var besöket vid radiohuset, där vi gav en kort intervju
och fick även marknadsföra våra kommande konsertuppträdanden med en sång i radion. Resans mediaövervakning kändes omfattande när även ett kamerateam dök upp på kvällens
övning. Frimureriet är väl spritt inom det Isländska samhället,
vilket kameramannen tydligt markerade genom sin entré.
Men hur gick det musikaliskt, kan någon undra. Åkte vi bara
omkring i buss och badade i den Blå Lagunen? Nej, så var det
inte, trots att följande dag fick sin start med ett dopp i det blå.
I regn och iskall vind, piskande kring öronen, fick vi åter igen
vittna Islands karga klimat som värmer fötterna medan den
delar ut frostiga örfilar. Som förnyade människor klev vi upp
ur badet och började förbereda oss för kvällens logeafton i St.
Jóh. Lilja, där Augustinerkören skulle, i trängda med vackra
utrymmen, stå för musiken tillsammans med Kaj-Erik Gustavsson vid orgeln. Tyvärr är det inte möjligt att i detta forum
redogöra för logens intrikata särdrag. Aftonen förlöpte dock
väl och det mesta av det Isländska ritualspråket kunde man
uppfatta. Som kuriosa kan nämnas att Islänningarna bär hög
hatt vid sina sammankomster, vilket även vi tidigare gjorde.
Följande dag var det dags för den stora konsertdagen.
Media­uppbådet hade gjort sitt och stamhusets stora sal fylldes till bredderna under bägge konserterna, så att extra stolar
lyftes fram i aulan utanför. Konsertens repertoar omfattade
hela 22 stycken och bägge körerna hade inbjudna toppsolister
och musiker som medverkade.
Bröderna från Finland tar ton ackompanjerad av Gunnar Döragrip (isländska radiohusets aula).
Fina musikaliska minnesbilder från resan är bl a den isländske tenoren Kristján Jóhannsson världsvana manér då
han i äkta La Scala stil stod med öppna händer och omfamnade hela Reykjavik med sin stora stämma. Även violinisten
Hjörleifur Valssons otroligt fina toner och flinka fingrar var
minnesvärda, ävensom Rabbe Österholms glättiga stycken
som lättade upp repertoaren. De starkaste känslorna kanske
väcktes när vår egen pianovirtuos Kaj Ekman hamrade igenom ett pianoarrangemang av Finlandia, som körerna sedan
stämde in i. Den finska ambassadören på första rad, var även
hon synligt rörd av verket.
Efter konserterna var det middag med damer. Kvällen kryddades med spontana musikaliska nummer och tal. Följande
kväll ställde vi upp oss i Bústaðakirkja och uppförde där en
sakral repertoar, med Kaj-Erik Gustavsson vid orgeln samt
Harry Dahlström och Tom Österlund som solister.
Vår dirigent Gunnar Döragrip var tålmodig och hjälpte oss
att nöta in t.ex. den Isländska Á Sprengsandi visan, vår körkoordinator Gunnar ”Boje” Nyman ledde och vallade vägen
för oss med varsam hand och Timo Dahl agerade diplomat
och talesman vid våra officiella sammankomster. Ett stort tack
skall ni alla ha och särskilt vill jag tacka den isländska körens
dirigent Jónas Þórir! Tack även till alla övriga värdar och andra
medverkande för en fin och minnesvärd resa.
Vår gemensamma resa började i ett flygplan och fick även
där sitt slut. Planet som vi åkte hem med hette Askya, efter
den karga vulkankratern där Apollos astronauter hade fått sin
skolning inför månlandningen 1969. Likt oss kom de för att
förbrödras och senare uppfylla en mission väl planerad och
minutiöst utförd.
TEXT OCH FOTO: SAM BJÖRKLUND, IV-V
AGL firar broderlig sommar
Solvarma
Axelspel
S
trålande sol och stekande värme. Det var ramen då Axel
­Gabriel Leijonhufvud den 23 juli samlade frimurare med
partner till sommarmöte.
Som traditionen bjuder inleddes samvaron med Axelspelen på
Villa Leijonhufvuds gårdsplan. Tävlingen hade planerats av logens
FCM Karl-Gustav Storgårds. Han var enväldig domare. Denna gång tävlades det i lag av varierande storlek. Uppgifterna krävde styrka, precision,
geometrisk kunskap, lokala insikter och stabila ögonmått. Inte lätt att slå
krocketklot i för högt gräs. Inte gott att veta hur många trappsteg det finns
i stadens gamla vattentorn. Rätt knepigt att bedöma vikten på den ohuggna
stenen. Och så vidare. Segern gick till laget Rautia.
Under måltiden i refektoriet tydde sorlet och skratten på att solstämningen höll
i sig. Och broder Leif Holmström hade tillsammans med hustrun Majsan dukat fram
den ypperliga delikatessplankan. Också det en tradition. Och en smaklig sådan.
TEXT OCH FOTO: PETER HEINSTRÖM, IX
Kapitelmästaren i farten
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
31
Personliga upplevelser från Wien
Stendhals syndrom
– eller ett tecken från Gud?
Vid mitt senaste – kanske det sista – besök i Wien hade jag en egendomlig upplevelse som jag gärna delar med mig, trots att ämnet är
så personligt. Men kanske det passar i ett ”socialt” sommarnummer…
Och framför allt – lockar fler till att besöka kyrkan.
D
et var tidig söndag morgon och med den föregående dagens intensiva program vid Tyska Ordens
högkvarter (artikeln i förra numret av FB) i färskt
minne ville min hustru och jag tänka på något helt annat.
Alltså, genast efter frukost, för att hinna bese kyrkan före
söndagens högmässa, vandrade vi iväg den korta biten från
hotellet till Hofburg och Augustinerkyrkan, en integrerad del
av det enorma palatset.
Kyrkan, grundad redan 1339 som kejserlig hovkyrka är inte
bara det, utan även en konventskyrka för S:t Augustinerorden och givetvis tillägnad kyrkofadern. Kyrkan vars exteriör
är något anspråkslös jämförd med palatset intill är i många
hänseenden unik. Där finns bl a det imponerande sorgemonumentet över ärkehertiginnan Maria Christina, skulpterat
av Antonio Canova. I ett av sidokapellen förvaras i urnor
mer än femtio avlidna personers hjärtan (alla tillhörande
den kejserliga Habsburgsläkten). Kan kännas något makabert,
kropparna ligger ju begravda i Kaisergruft, en gravkrypta i en
annan kyrka nära intill. Men kanske den som startade traditionen ville att de avlidnas hjärtan skulle finnas nära palatset,
eventuellt för egna personliga andaktsstunder, vem vet… Urnorna kan beses genom ett litet fönster i dörren till kapellet.
Redan när vi steg in i kyrkans förrum hörde vi orgelmusik
och körsång strömma emot oss, vilket gjorde att vi försiktigt
gläntade på dörren för att inte störa. När vi då hörde dirigenten knacka med taktpinnen och kören tystnade, förstod
vi att det var fråga om en repetition inför dagens högmässa
och vågade sakta gå in i den annars tomma kyrkan. Efter
dirigentens kommentarer fortsatte sången och vi satte oss
på en bänk för att njuta av den fantastiska musiken och den
överväldigande sköna kyrkointeriören.
Blicken vandrade från de höga valven till altaret och vidare
till sidokapellen och Canovas underbara monument – och
plötsligt hände det. Det kändes som om hjärtat skulle ha
32
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
Kyrkans högkor med altaret. Kyrkan stod klar 1339 för att
tjäna som kejserlig hovkyrka. På 1800-talet fick interiören
dagens renare gotiska utformning, barocken fick ge vika.
Monumentet över ärkehertiginnan Maria
Christina (1798-1805) av Antonio Canova
(1757-1822), från början tänkt som gravmonument för Titzian. Då detta inte var
möjligt pga den franska ockupationen av
Venedig, förde Canova monumentet till
Wien som minnesmärke över den unga
ärkehertiginnan, något som väckte mycken
polemik. Den tystnade dock då man insåg
att monumentets skönhet var viktigare än
för vem det ursprungligen var tänkt.
stannat i bröstet, det blev svårt att andas
och jag hann tänka att nu är det slut, nu
går mitt liv till ända. Tårarna började
hejdlöst rinna, men inte av rädsla, inte
heller av sorg, utan av en besynnerlig
oförklarlig glädje, tänk om jag får dö
här i denna kyrka med samma namn
som den loge i vilken jag för första
gången fick se det frimureriska ljuset.
Ack du fåvitska tanke, så full av självgodhet och högmod! Varför skulle jag få
ett sådant slut… Jag vet inte hur länge
det räckte innan jag fattade att livet inte
skulle sluta här, att det här inte var fråga
om ett sjukdomsanfall utan om något
helt annat. Men vad?
Kunde det vara så att vår Herre ville
påminna mig om sin existens, om att
han fanns här, nu, i detta ögonblick och
i detta tempel? Men varför, vad ville han
säga mig, vilket var budskapet?
Jag har aldrig tvivlat på existensen av
en allsmäktig Gud, men oftast ansett att
Gud finns i varje människas hjärta, där
han gläds med människans glädje och
tröstar i sorgen, styr våra liv – trots vårt
ofta hårda motstånd. Men jag har svårt
att tro att han bor i de av människohand skapade templen. Han finns i –
ja, han är – naturen. Den är hans stora
tempelbygge, kyrkorna har människan
byggt, ofta sig själv till ära. Det blev en
mängd tankar som korsade varann och
en massa frågor utan svar. Sinnesrörelsen byttes mot ett märkligt lugn.
Så småningom slutade tårarna, andningen kom igång om än något mödosamt och när kören slutat sin övning
och glatt pratande kom ner från läktaren steg också min något oroliga hustru
och jag upp och vandrade ut i det soliga söndagsvädret. Den ny inhandlade
promenadkäppen visade sig inte vara en
skrytpjäs, den gav väl behövligt stöd för
de darriga benen.
Men vad hände då den där söndagsförmiddagen i Augustinerkyrkan? Vad
ville Gud. Kanske bara låta en fattig syndare äntligen förstå sanningen, verkligheten... Ville han att jag förändrar mitt
liv? Det är något jag grubblat på ända
sedan dess. Upplevelsen har jag inte
glömt, den har inte ens avtagit i intensitet, men den har gett många fler frågor
än svar. Vi bröder känner ju väl till detta
om upplevelser, vem glömmer någonsin
sin första reception, kanske inte heller
de följande. Och glömmer man dem
inte, kanske de får en inverkan på resten av livet. Man har fått insikten – nu
är det upp till en själv att se om man
ens kan försöka uppfölja det man blivit
medveten om. Kanske det var detta som
var budskapet.
Väl hemkommen började jag leta på
nätet efter förklaringar till dylika sinnesförnimmelser och stötte då på en
tänkbar förklaring: Stendhals syndrom.
Jag citerar nätet: Den franske författaren Stendhal (1783–1842) har fått ge
namn åt syndromet på grund av en
passage i hans bok ”Rome, Naples et
Florence” från 1817. Han inleder sitt
besök i Florens med basilikan Santa
Croce. Han beundrar gravmonumenten i huvudskeppet: här ligger Michelangelo, Machiavelli, Galileo. Han ber
att bli visad till Capella Niccolini och
lämnas ensam för att beundra Volter-
ranos fresker. ”Volterranos Sibyllor gav
mig kanske den största tillfredsställelsen konsten någonsin givit mig /…/ jag
hade nått till en punkt av upphetsning
där man möter de himmelska förnimmelserna givna av de sköna konsterna
och passionerade känslor. När jag lämnade Santa Croce, kände jag en rusning
av hjärtat, en sådan som man i Berlin
kallar nerver: livet inom mig hade upphört, jag gick med en ängslan att falla”.
Det skulle gå mer än hundra år innan
den italienska psykiatrikern, psykoanalytikern och författaren Graziella Magherini i boken ”La Sindrome di Stendhal” medicinskt beskriver tillståndet.
Boken gavs ursprungligen ut 1989 och
finns nu i en reviderad utgåva där Magherini sammanfattar den diskussion
som skett inom kulturvärlden och inom
de medicinska vetenskaperna sedan den
första utgivningen
Det finns kanske en likhet, men den
störs av det faktum att ingen insjuknat
i syndromet utanför Florens, det syns
vara stadens enorma skönhetsupplevelser som så starkt inverkar på känsliga
sinnen. Därför tror jag att ur min egen
synpunkt är kanske Gud den riktiga
förklaringen. Hur självgod den än må
verka. Men besök gärna kyrkan, se och
hör – upplev!
TEXT OCH FOTO: LASSE HEDMAN, X
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
33
Vallfärda till helig plats!
Kom med på Pilgrims­
vandringen för
frimurar­bröder jämte
damer 3–13.5.2015
till Santiago de
Compostela.
År 2015 följer
vandringen den
sk. Portugisiska
rutten
RESANS PRELIMINÄRA PROGRAM ÄR:
3.5.2015 flyg från Helsingfors över Lissabon till Porto, varifrån busstransport till Ponte de
Lima.
4.5–11.5.2015 själva pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela från Ponte de
Lima över Rubiaes, Tui, Porriño, Redondela, Pontevedra, Caldas de Reis och Padrón.
Dagsetapperna varierar mellan 16 och 24 km, totalt ca 130 km. Vandringen slutar med
pilgrimsmässan i katedralen i Santiago de Compostela.
12.5.2015 bekantar vi oss med Santiago de Compostela dess historia och sevärdheter.
13.5.2015 flyg från Porto över Lissabon till Helsingfors
Under resan bor vi i små trevliga hotell i 2 personers rum med eget WC och egen dusch.
Under själva vandringen för servicebilen allt vårt bagage till följande övernattningsplats så
vi bär med oss endast det vi behöver för respektive dagsetapp.
Preliminärt pris för vandringen är 1.750,00 / person i dubbelrum, singelrums tillägg
340,00 /person. I priset ingår flyg tur-retur, halvpension (frukost och middag), alla nödiga
buss- och biltransporter under resan samt egen servicebil under hela vandringen.
Gruppens storlek är begränsad till 20 personer. Som guide och reseledare fungerar
DKM Guy Catani. Är du intresserad så tag kontakt med Guy Catani, 0400-447890
eller [email protected]
Broderligen välkomna med på denna frimurar-pilgrimsresa!
34
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
Pennan har talat
Fatta pennan,
öppna kranen och
låt orden flöda!
Redaktionen för Föreningsbandet efterlyste i förra numret
fiktiva eller faktabaserade berättelser och dikter med direkt
eller indirekt frimurerisk anknytning. Här nedan finner du
två bröder som fattat pennan, öppnat kranen och låtit orden
flöda! Ske allt så!
Pennan är
verktyget,
kranen är källan
och vattnet är
det goda (ordet).
Fatta således
pennan, öppna
kranen och låt
orden flöda.
Vid dagens slut!
Att trösta ”losers”
(At A Day's End!)
Mamma Mona, pappa Paul och Lillasyster Lisa står på skolgården och
väntar med spänning på resultatet. Hur klarar sig Storebror? Där inne
pågår det sista muntliga förhöret med abiturienterna; de som klarar
sig får komma ut genom skolans paraddörr och de hyllas av familj och
vänner med blommor och kramar. Men en del underkänns. Tyvärr.
Storebror kommer ut genom stora dörren och ler glatt mot mor och
Lillasyster som kramar honom och lyckönskar honom. Du lyckades!
Du är duktig! Gården är full av lyckliga människor, rosor överräcks och
pussar och kramar utväxlas, man knäpper foton.
– Men var är Pappa? frågar han. Han syns ingenstans. Men då dyker
Pappa upp, lite andfådd. Han kramar hårt sin son och ger honom en
ros. ”Fint gjort min son!” I glädjeruset frågar ingen var han varit då
sonen kom ut på stora trappan.
Hemma frågar Mamma Mona diskret sin man var han varit då sonen kom ut.
– Jag var på skolans baksida där de kommer ut som underkänts. Sådana behöver stöd mer än andra. – Lite onödigt… han klarade ju sig…
Har någon vars väg du korsat
känt att i hjärtat lyckan forsat?
Finns det någon som minns,
att du i umgänget finns?
Dagens skymning faller på,
och passerad är arbetets stund
finns det någon som då,
bjuder dig vänlighet på godan grund?
Kan du bjuda i kväll god natt,
för den dag som ilat snabbt,
där du någon person hjälpte
av dem som du under dagen rönte?
Har ett enda hjärta funnit tröst,
i vad du gjort eller sagt?
Kan den vars förhoppningar bleknat,
nu med mod framåt blicka
och känna styrkan i sitt bröst?
Har du vunnit eller förlorat dagen?
Känns det bra eller var du högdragen?
Har du lämnar ett spår av vänlighet,
eller ett ärr av missnöjsamhet?
När du nu försjunker i din vila,
tror du att Gud, han tänker,
”Av det goda du gjort idag
han dig i morgon en ny dag skänker?”
John Hall (1627–1656), engelsk poet,
fritt översatt av GEORG LILJESTRAND, IX
Berättelsen är efter biskop Erik som talade vid en studentdimission. Biskopen
kallade pappans beteende för ”social intelligens”, som ju betyder att man frångår de strikta kraven (”vita mössan”) och
i stället är smidig, förlåtande, förstående,
tar hänsyn till andras känslor, tröstar s.k.
losers. Människan är mera värd än systemet. Passaren kan ibland vara viktigare
än vinkelhaken. ”Ty jag var hungrig, och
I gåven mig att äta; jag var törstig, och I
gåven mig att dricka; jag var husvill, och
I gåven mig härbärge…”. Detta är kärnan
i den konungsliga konsten.!
Molly student,
Görans barnbarn
TEXT OCH FOTO: GÖRAN STRENGELL, X
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
35
Fritid
Dags att gnugga kryssknölarna igen...
Broder Rolf Söderback har lagom till sommaren skapat ett nytt kryss. Vill du delta i tävlingen om ett
pris ska du sända in lösningen med ditt namn och adress senast den 20 oktober 2014 till:
Rolf Söderback, Skarpansvägen 23 A 6, 22100 Mariehamn.
Lösning och segrare publiceras i nummer 4/2014 av Föreningsbandet. Priset kommer på posten.
LOQUI LATINE !
ICKE
EL.
INTE
FEM
I ROM
PRIAMUS'
SON
NOLL
TUSEN
ETT
RHS
©
2014
NIO
NOMEN
PÅ DEN
HÄR
SIDAN
NESCIO
FLOD
MARK
EL.
JORD
GÖR FILM
S:T
H
RIKSLAG
FÖR 3
ICARUS
REX
GALLIA
ETT
KALENDER
KORT
GATA I
MANSNAMN
PARIS
TIO I ROM
HAR FOSTERLANDET
AVSLÖJAR
KORT UBI
CRUX
HALVA
DÄR-
NOTAN
FÖR
ENNIUS
ÅT MIG
ÅNGER
STAD
OCH
LUMEN
GUDINNA
NEPOS
HALVA
STABAT
DARIUS
PLINIUS
PELARE
HALVA
AVARUS
LATIN
AV EL.
FRÅN
VOKAL
RASTSTÄLLE
TILL
"DET LILLA
SEGERTÅGET"
GAIUS
FEMTIO
ETTA
OCH
ÅT
SIG
NON
SINE
PROFET
SIG
VISAR
FEM
HUNDRA
MYNTENHET
SENATUS
15:DE
SANSKRIT
I MÅNAD
IMORGON
KORT ENGELSK LORD
SPANSK TERRORORGANISATION
STOD ÅR
31 F.KR.
ETT ÄGG
MED EDER
DIFTONG
QUINTUS
EXEMPLUM
DAGJÄMNING
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
SEN- &
MEDELTIDA
LATIN
KONST
DIES
NIHIL
EL.
NIL
GUDINNA
AH! NEJ!
ÅTER
SLAGET HÄR
MED M
FRID VARE
NATT- EL.
ÖVRE
HECTOR
OCH DÄR-
BONDE
TIDEVARV
REGINA
SEXTUS
PREFIX
FÖR TVÅ
ANTAL
DEL AV
KOR
PLOG
LUGN
IULIUS
36
80 I ROM
PREFIX
BRUNEI
MÅNE
MAURITIUS
LIVIUS
MARTIALIS
RHS
©
2014
SAL PHOENIX FIRAR 80-ÅRS JUBILEUM
I höst har det förflutit 80 år sedan SAL Phoenix återupptog logearbetet efter den ryska parentesen.
Logen vill uppmärksamma den glada tilldragelsen och inbjuder därför sina medlemmar och övriga
bröder med anknytning till logens verksamhet att tillsammans njuta av en för ändamålet arrangerad
jubileumssoaré.
För vem:
Bröder av lägst IV-V graden jämte damer.
Soarén ersätter den föregående logesammankomstens ordinarie
brödramåltid.
Tidpunkt:
Lördagen den 27 september kl. 17:30.
Plats:
Refektoriet, Nylandsgatan 9, Helsingfors.
Måltid:
Tre rätters festmeny
Program:
Mångsidig musikunderhållning. Medverkar bröderna Rabbe Österholm,
Kaj Ekman, Peter Achrén samt en ensemble ur frimurarkören.
Festanförande: fOM Peter Elg, X
Klädsel:
Högtidsdräkt: Frack med vit väst eller mörk kostym.
Insamling:
Medlen doneras till insamlingen för byggandet av ett nytt barnsjukhus
i Helsingfors.
Kostnad:
Måltid inklusive drycker och skumvin 45 €/kuvert.
Förhandsanmälan:Fr.o.m. 1.9 och senast 22.9 antingen
1) Via kalendern på www.frimurarorden.fi
2) på mejl till [email protected]
3) eller per telefon till CM Anders Nyström 050-595 9609
Å
RHS ©
2014
B
O
R
D
E
T
K
R
I
T
U
E
L
L
O
H
U
G
G
N
A
D
O
L
L
*
R
E
N
L
I
Y
G
T
R
T
R
N
*
G
G
R
E
F
E
K
T
*
F
A
N
*
D
I
Ö
I
N
D
I
G
O
*
J
*
E
R
R
O
R
D
A
*
S
*
R
U
A
N
D
A
L
B
D
H
*
S
P
I
L
L
A
*
*
S
E
R
A
A
R
*
F
U
L
A
*
S
V
I
N
Ö
O
R
N
E
R
M
A
R
U
S
D
O
L
K
A
*
Ö
*
A
M
L
Y
R
I
D
R
I
N
A
D
D
R
*
*
A
M
M
D
A
L
S
T
A
L
*
D
F
M
O
*
O
R
*
H
J
U
L
A
D
A
M
*
Å
A
L
L
I
E
L
I
*
D
Y
*
Ä
S
K
*
K
Ä
L
L
K
*
B
T
*
L
A
V
O
*
A
U
A
*
E
R
S
*
T
F
O
L
K
*
S
T
K
*
I
F
I
L
T
E
R
S
Y
D
D
A
Z
A
R
A
F
A
E
K
A
Lösningen till krysset i nr 2 • 2014
Som inlämnare av rätt lösning och därmed även vinnare
i kryss nr 2/2014 har dragits br Erland Mattsson, Godby.
Priset kommer på posten. Vi gratulerar!
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
37

Antagna bröder
Antagna till S:t Johannes logen S:t Henrik
Antagna till S:t Johannes logen Tyrgils
Diplomingenjör
Karl-Erik Nyman
Född:
14.12.1949 i Jakobstad
Faddrar:
Jöran Lundqvist
Leif Lundell
Telefon:
040 720 65 97
Recipierat:26.04.2014
Företagare
Johan HELLSTEN
Född:
26.01.1977 i Åbo
Faddrar:
Göran Långstedt
Ilkka Aho
Telefon:
045 678 80 68
Recipierat:08.05.2014
Företagare
Stefan BORG
Född:
02.10.1962 i Esbo
Faddrar:
Yngve Källberg
Kjell-Åke Johnsson
Telefon:
0500 47 35 57
Recipierat:07.05.2014
Antagna till S:t Johannes logen Axel Gabriel Leijonhufvud
Byggmästare
Kjell Peter Bäckman
Född:
22.03.1962 i Ekenäs
Faddrar:
Tom Lönnqvist
Jan Björklund
Telefon:
0400 55 16 40
Recipierat:23.04.2014
Antagna till S:t Johannes logen S:t Peder
Bankdirektör
Stefan GRANBERG
Född:
26.03.1961 i Vörå
Faddrar:
Christer Eriksson
Hans Boström
Telefon:
050 303 82 52
Recipierat:16.05.2014
Historien bakom frimurarhuset Igelsta gård
Igelsta gård
och
frimurar n a
I
medlet av 1980-talet fanns det ingen frimurarverksamhet
i Södertälje. År 1985 kallade br Gösta Sandgren, R & K,
fyra frimurarebröder till diskussion om att starta frimurarverksamhet i Södertälje. Bröderna beslöt då att grunda Brödraföreningen S:t Ansgar, som invigdes 1987. Verksamheten
inleddes i Odd Fellows utrymmen.
Senare efter 16 år grundades nästa S:t Johanneslogens
bröd­raförening. Verksamheten fortsatte då även i Odd Fellows utrymmen. Att verka i en annan organisations utrymmen var inte det som bröderna önskade, vilket ledde till att
man påbörjade en kartläggning om möjligheterna för egna
verksamhetsutrymmen. I Södertäljes östra delar, i stadsdelen
Östertälje, hittade man sedan Igelsta gård, som då ägdes av
kommunen och var i mycket dåligt skick. Huset hade länge
38
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
varit övergivet, fönstren var sönderslagna och både regn och
fukt hade gjort sitt.
Efter långt utdragna förhandlingar accepterade kommunen
slutligen att sälja huset och därmed kunde planeringsarbetet
inledas för husets iståndsättning och utrymmenas anpassning
för S:t Johanneslogens verksamhet. Planeringsarbetet gavs
till arkitekten, broder Gunnar Lantz, som fick fria händer att
omvandla husets 500 m2 till ett frimurarhus.
Efter ett stort och omfattande arbete, inkluderande närmare 15.000 timmar frivilligarbete, kunde Igelsta gård invigas
2011 som ett SFMO-frimurarhus. År 2012 flyttade ännu en
tredje loge till huset, SJL Mälarporten, och det planerades
också att ansluta en S:t Andreas loge till huset.
Inte nog med det, den 14 september 2013 invigdes i huset
blå logen Telge nr 169 som är underställd Storlogen för F. &
A. M. i Finland och har sin hemort i Södertälje. Invigningen
genomfördes av stormästaren Juhani Vuori och hans stab i
närvaro av bl a SFMOs stormästare Anders Strömberg med
följe. Jean Franzén, distriktstormästare för distrikt Sverige av
Storlogen för F. & A. M. i Finland, överlämnade dessutom
12.4.2014 ett interimistiskt tillståndsbevis till logerna Det
Gyllene Snittet nr 174 och Igelsta nr 175, vars första officianter blev då installerade till sina ämbeten.
Dessa finska blå loger är mycket välkomna hyresgäster hos
SFMO på Igelsta gård.
TEXT: PENTTI HONGISTO, MEDLEM AV STOR­LOGEN FÖR F. & A. M. I FINLAND
FOTO: INTERNET
Översekreteraren informerar
Receptioner i Stor Capitlet i Finland Receptioner i Österbottens Stewardsloge
Grad VIII 7.5.2014
Dan Christianson
Harry Ollinen
Pehr Lönnqvist
Mikael Örn
Timo Murtola
Henrik Aaltonen
Staffan Dellringer
Grad VIII 25.4.2014
Ben Strömsten
Magnus Forth
Ulf Österback
Hans Svahn Erik Lindén
Helsingfors
Tammerfors
Borgå
Valkeakoski
Esbo
Tammerfors
Helsingfors
Vasa
Tölby
Tjöck
Vasa
Jakobstad
Utnämningar inom Stor Capitlet i Finland
Till Caritaskoordinator (CarK) med uppgift att fungera som kontaktlänk mellan Barmärtighetsdirektoriet och Caritasverksamheten
inom Sjätte fördelningen har KM förordnat Timo Dahl, X, fOM S:t A, ordförande för Caritasgruppen för Helsingfors frimurarsamhälle.
Frimurarpass
För att kunna besöka utländsk loge som tillhör frimurarorganisationer som godkänts av Svenska Frimurare Orden, krävs att man innehar lägst grad III och kan förete ett Frimurarpass. Passet beställs av Stor Capitlets översekreterare och kostar 12 euro. Ett propert
passfoto bifogas beställningen. Passet fås normalt inom en vecka.
Privata e-postadresser
För att vårt e-postsystem skall fungera på bästa sätt, förutsätts att brödernas privata e-postadresser är ’up to date´. Vänligen meddela sekreteraren i din loge din nya adress genast om/när du bytt den! Du kan också meddela förändrade kontaktuppgifter till
Centralregistret ([email protected]).
Bröder frimurarebröder!
Det är inte ovanligt att finna tre
bröder som även är bröder i
frimureriet. Vad som gör bilden
mera sällsynt är att bröderna
innehar samma grad. Bilden är
tagen efter en reception där
Michael Gorschelnik (i mitten)
erhöll gr IX den 10 maj 2014 i
Svea Provinsialloge. Michael
invigdes i SJL S:t Henrik i Åbo
2004 med bröderna Christer (till
höger) och Peter Gorschelnik
som faddrar, båda från Stor
Capitlet Finland.
Text och bild: Leif Holmberg
Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014
39
SCANDIARENT
Porvoo / Borgå
www.scandiarent.fi
Mestarintie 1, 06150 Porvoo
tel. 0400-245038 24H Service
Frimurarresa till Washington 13-20 maj 2015
Dag 1 Flyg Helsingfors-Washington, övernattning i Alexandria
Dag 2 Besök i The House of the Temple, Skottska ritens högkvarter, se
www.scottishrite.org
Dag 3 Besök i Vita Huset, uppfört av skottska frimurare. Guidning av br. Robert
Cooper.
Dag 4 George Washington National Memorial i Alexandria. Båttur på floden
Potomac, besök i George Washingtons hemtrakter
Dag 5 Gudstjänst
Dag 6 Heldagstur I Washington. Logebesök i USAs första frimurarloge I
Fredericksburg
Dag 7 Avfärd med flyg från Washington, ankomst till Helsingfors dag 8
Begär detaljerat program med prisuppgifter per e-post [email protected] eller
telefon 018-51213.
Axtours.ax
Ålandsvägen 36, 22100 Mariehamn
Tel 018 - 51213 [email protected]
www.axtours.ax
Tryck: Paino-Kaarina, S:t Karins, 2014 Uppl. 1900 ex.
Välkommen på en exceptionell resa för frimurare med damer till Washington
D.C. tillsammans med br. Robert Cooper, världsauktoritet inom frimureri,
bästsäljande författare och mästare i forskningslogen Quatuor Coronati.
Reseledare är även br. Henrik Nilsson från Sverige.