3/2014 - Martin Gardberg
Föreningsbandet BRÖDRATIDSKRIFT FÖR STOR CAPITLET I FINLAND AV SVENSKA FRIMURARE ORDEN • Nr 3/2014 (69) 50 år Redaktionen Innehåll Chefredaktör och ansvarig utgivare Guy Catani, DKM Nylandsgatans Ordenshus 50 år Redaktör Martin Gardberg – materialbearbetning Grafiker, Christel Westerlund – layout och produktion Tom Waselius s. 4 Redaktionssekreterare Teljo Kolkka – ekonomi, recipientuppgifter, prenumerationer Redaktionsråd 2014 Guy Catani, ordförande Sam Björklund Martin Gardberg Teljo Kolkka Regionredaktörer 1.1.2014 S:t Augustin, Sam Björklund Hans Henrik Boije, Ronny Holmqvist Axel Gabriel Leijonhufvud, Kim Isaksson Phoenix, Rudy Palmberg Tyrgils, Göran Strengell Frimurarsamhället i Jakobstad, Sten Westerholm Frimurarsamhället i Mariehamn, Rolf H. Söderback Frimurarsamhället i Vasa, vakant Frimurarsamhället i Åbo, Leif Holmberg Redaktionens adress Föreningsbandet Stor Capitlet i Finland Nylandsgatan 9 F, 00120 Helsingfors Föreningsbandets följande fyra nummer utkommer: nr 4/2014, vinternumret 1 december nr 1/2015, vårnumret 1 mars nr 2/2015, sommarnumret 1 juni nr 3/2015, höstnumret 1 september Annonser Annonschef Bo Gerkman Tilinurkka tel: 0400 449 724 OBS! Materialdatum: Senast fem (5) veckor före utgivningsdatum! Prenumerera på Föreningsbandet genom inbetalning av prenumerationsavgift till Föreningsbandets konto: Aktia Bank 405540–21267 i Finland Betalningar i Sverige: via Bankgiro nr 5128–9692 Föreningen Granatenhjelm. Meddela vid betalningen prenumerantens namn och postadress. Prenumerationsavgifterna är: i Finland EUR 20,- och i Sverige SEK 220,Prenumerationen omfattar de fyra följande numren fr.o.m. inbetalningen. Omslaget: Ordenshuset, Nylandsgatan 9, norra gårdsfasaden. Foto: Martin Gardberg 2 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 Skaparens berättelse Lars Ysander s. 10 Från munkar till frimurare – Tironensierna Rolf Söderback s. 14 Sommarträffar 2014 s. 18-27 Mina bröder, s. 3, Guy Catani • Ledaren: AGL drog i nödbromsen, s. 7, Kim Isaksson • Sigfrid Aronus Forsius: Präst, hovastronom och fängelse• kund, s. 8, Sture Lindholm SFM, s. 18, Carl-Gösta ”Jösse” Eklund • Havskrona finsk blå loge till Sverige, hur gick det till, s. 20, Henrik Nylander • En Estlandsresa, s. 22, Lars Lindqvist • Conviviums Muminjakt med M/aux Alexandra, s. 24, Alf Günsberg • Sjömurarträffen på s. 26, Jarl-Johan ”Jaija” Nyman • Utbildningsportalen,Brännskär, s. 28, Dan • Med kraft ur grunden, s. 30, SamKnifBjörklund • Solvarma Axelspel, s. 31, Peter Heinström • Stendhals syndrom – eller ett tecken från Gud?, s. 32, Lasse Hedman • Pilgrimsvandring 2015, s. 34 • Vid dagens slut, Georg Liljestrand / Att trösta ”losers”, Göran • Strengell, s. 35 Kryss, s. 36, Rolf Söderback • SAL Phoenix firar 80-års jubileum, s. 37 • Antagna bröder, s. 38 • Igelsta gård och frimurarna, s. 38, Pentti Hongisto • Översekreteraren informerar, s. 39 • Foto: Martin Gardberg Ledaren Mina bröder! I skrivande stund är vi mitt uppe i högsommaren i mitten på juli. Jag sitter på verandan på landet och njuter av ett svalkande drag. Temperaturen ute är ca 26°, några små moln samlar sig i söder och till eftermiddagen har de lovat enstaka regnskurar. Denna sommar har varit märklig, varmt – ja hett väder har växlat med långa kalla regniga perioder. Regn och sol har delat sommarens skiften. Naturen har fått sin beskärda del av både vatten, sol och värme. Det ser man klart på hur hela växtligheten njuter och mår bra. Men hur är det med oss själva då? Mår vi bra? Har vi fått vår beskärda del av det sommaren och naturen bjuder på? Har vi hunnit stanna upp och njuta av sommarens fröjder? Har vi hunnit umgås och vara tillsammans med våra nära och kära, inte bara varit tillsammans med dem utan även kunnat ge varandra något? Har vi haft tid att umgås med våra vänner? Inte bara umgås ytligt utan verkligen med omtanke och kärlek. Eller har sommaren bara varit ett ända rännande från plats till plats, ett ända virrvarr av att måsta hinna med en massa innan hösten igen är här? Har vi gett oss själva en möjlighet att ladda batterierna inför den kommande hösten och vintern? Har vi gett oss själva en möjlighet att andligt stanna upp och se oss omkring, stanna upp och reflektera över den Trefalt Stores skapelseverk? Eller?? Jag hoppas mina bröder att flera av oss kan svara ja på frågorna. Jag hoppas att de flesta kan svara ja! Om drygt en månad så börjar arbetet på nytt i våra loger och brödraföreningar inom sjätte för delningen. Jag vill med några verser ur Franciskus av Assisis dikt ”Solsången” eller ”Sången om broder Sol” önska er mina bröder en givande hösttermin med många nya ”aha-upplevelser” under de kommande logesammankomsterna! ”Lovad vare du, min Herre med hela din skapelse, särskilt för broder Sol, som skänker oss dagen och ljuset. Vacker är han i sin väldiga glans. Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd. Lovad vare du, min Herre för broder vind och för luften och regnet och den klara himmelen, ja för all väderlek, genom vilken du uppehåller din skapelse”. Vi ses igen! Guy Catani, DKM PS! Dikten finns i sin helhet återgiven på tidningens hemsida; www.foreningsbandet.info Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 3 Frimurarhemmet i Helsingfors firar Nylandsgatans Ordenshus 50 år Vi har vant oss vid att det firas något frimureriskt jubiléum nästan varje år också inom vår fördelning, trots att vi till största delen är en frimureriskt sett ung fördelning med unga enheter. Ändå brukar man ju egentligen med större tyngd notera bara verkliga milstolpar, såsom 25, 50, 75, 100 år, o.s.v. Då blir det trots allt glesare mellan de verkliga jubiléerna. Inkommande höst kan vi ändå fira ett verkligt runt jubiléum, om ock av litet annat slag. Den 3 september detta år har det nämligen gått exakt 50 år sedan vårt Ordenshus vid Nylandsgatan invigdes med pompa och ståt och en väldig skara frimurare närvarande. Då kunde de tre Helsingforslogerna, S:t Johannes Logen S:t Augustin, S:t Andreaslogen Phoenix och dåvarande Stewardslogen i Finland för första gången samlas under ett och samma tak i egna utrymmen, vilket man kan säga lade grunden till de utomordentliga förhållanden de tre Helsingforslogerna lever under i dag, år 2014. Ett eget hus, ett eget hem är av så grundläggande betydelse, att det kan vara av intresse för dagens frimurarebröder att inför jubileumsdagen redogöra för hur detta ordenshus blivit till, och överhuvudtaget hur den ytterst viktiga lokalfrågan utvecklats i Helsingfors sedan det frimureriska återuppväckandet år 1923. Då den frimureriska verksamheten inom SFMO återuppväcktes i Finland år 1923 var entusiasmen stor, och den rad av sökande som recipierades under de första åren var verkligt imponerande. Det säger sig självt att den viktiga lokalfrågan kom att vara ett av de främsta diskussionsobjekten under de första åren, eftersom det inte i Nylandsgatan 9, gatufasaden. 4 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 1920-talets Helsingfors var så lätt att hitta lämpliga utrymmen, och framför allt var ju den nyuppväckta logens ekonomiska resurser helt naturligt väldigt begränsade under de första åren. De första receptionerna ägde rum i en ganska liten logelokal i ett sedermera rivet trähus vid Petersgatan 1. Den lokalen visade sig mer eller mindre med detsamma vara alltför liten, och även om man kunde utvidga en aning genom att hyra grannlokalen, så var lokalen definitivt för liten. Därför sökte man med ljus och lykta redan i mitten av 1920-talet efter större utrymmen, och man var t.o.m. så djärv att man höll på att köpa en tomt vid Idrottsgatan för att där bygga ett Ordenshus; ett särskilt bolag grundades rentav för det här projektet, men därav blev ändå ingenting, vilket kanske var lyckligt såtillvida att de ekonomiska resurserna sannolikt knappast ändå hade räckt till för det unga frimureriska samhället i Helsingfors. I stället löstes frågan genom ett förslag av Erik von Frenckell så att logeutrymmen kunde hyras i Riddarhuset för S:t Johannes Logen S:t Augustins räkning. Logeutrymmena var inrymda i Riddarhusets översta våning, och de invigdes i frimurerisk användning redan våren 1927. Den frimureriska verksamheten i Helsingfors expanderade redan i början av 1930-talet genom att S:t Andreaslogen Phoenix återinvigdes år 1934, efter att i sju år verkat som brödraförening innan dess. Andreaslogen behövde också utrymmen, och det fanns ingen möjlighet att finna sådana i Riddarhuset, utan dessa måste hittas på annat håll. Phoenix kunde inleda sin verksamhet hösten 1934 i hyrda utrymmen i ett gårdshus vid Bulevarden 10, faktiskt rygg i rygg med dagens Ordenshus. Bröderna Auli Markkulas och Ane Gyllenbergs ursprungliga kungstanke, d.v.s. att frimureri av alla grader skulle äga rum i Finland, kunde ta ytterligare ett steg mot fulländning år 1953, då Stewardslogen i Finland, som arbetade i graderna VII och VIII, kunde invigas. Den arbetade i samma utrymmen som S:t Augustin i Riddarhuset; Johannessalen byggdes varje gång om för Stewardslogens arbete. Ändå hade hyresförhållandet med Riddarhusdirektionen under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet inte varit friktionsfritt, utan tvärtom präglats av upprepade stridigheter. Detta, och det faktum att huset vid Bulevarden 10, där Phoenix utrymmen var belägna, hotades av rivning, gjorde att man på allvar började se sig om efter andra och egna utrymmen under 1950-talet. 1959 kunde Andreaslogens kontrakt förlängas med 5 år till våren 1964, men detta var den bakre gränsen, för sedan skulle huset på gården vid Bulevarden 10 rivas. Den pådrivande kraften bakom lokalprojektet var framför allt Ane Gyllenberg, som ytterligare konstaterade att det var dumt att betala höga hyror åt andra, när man kunde skaffa egna utrymmen, som man själv kunde rå om. Tanken på egna logeutrymmen var ändå inte ny, utan den hade funnits med från allra första början. Redan på 1920-talet donerade flera bröder större och mindre summor till en fond som skulle möjliggöra inköp eller byggande av vad man kallade ett eget hem. Flera donationer tillkom under 1930-talet, så det fanns ett litet baskapital att utgå ifrån, men dessvärre hade inflationen under 1940-talets senare år tärt ganska hårt på kapitalet. Lyckligtvis tillkom ytterligare donationer i början av 1950-talet, men den stora donatorn i det här sammanhanget blev Ane Gyllenberg, som alltså också drev frågan personligen. Ane Gyllenberg donerade i medlet av 1950-talet nästan alla aktier i Bostads Ab Bangatan 28, och litet senare ett antal tomter på Mössenholm i Esbo, allt med tanke på att den här förmögenheten någon gång skulle kunna omvandlas till egna logeutrymmen. Under 1950-talets senare år sökte man alltså aktivt efter lämpliga utrymmen, men det var inte så lätt att hitta sådana, trots många förslag. År 1960 lyckades dock Ane Gyllenberg själv finna ett lämpligt objekt, en rätt nedgången industrifastighet vid Nylandsgatan 9, som verkade passa. Efter att ha undersökt fastigheten närmare, och kontaktat stadens myndigheter kunde man konstatera att projektet var möjligt, och Föreningen Granatenhjelm, som förvaltade den frimureriska förmögenheten kunde därmed köpa stommen till dagens Ordenshus våren 1960. Det var inget litet projekt som man i och med köpet gav sig in på. Merparten av de köpta utrymmena fanns i två gårdshus, vilka båda var gamla småindustrifastigheter; den äldre byggd 1890 hade härbärgerat ett tryckeri, den yngre, byggd 1900, hade inrymt bl.a. en lampfabrik. Dessutom köptes ett utrymme i översta våningen av bostadshuset i gatubyggnaden, också byggd 1900, som långt senare skulle bli vårt refektorium. Ett omfattande planeringsarbete startade omedelbart under ledning av en byggnadskommitté, som leddes av Ane Gyllenberg. Vid köpet var alla utrymmena uthyrda, och hyresgästerna fick bli kvar under planeringsarbetet. Det här planeringsarbetet omfattade förutom det rent tekniska en massa tillståndsansökningsprocesser med Helsingfors stad, och ytterligare skulle naturligtvis alla planer godkännas av Logedirektorium i Stockholm. Den gyllene grundtanken var att Johannessalen i Riddarhuset och S:t Andreaslogen Phoenix utrymmen i huset vid Bulevarden 10, vilka alla ursprungligen planerats av den kända arkitekten och frimurarebrodern David Frölander-Ulf, i görligaste mån skulle ”överflyttas” till utrymmena vid Nylandsgatan. Planeringsarbetet med alla tillstånden tog drygt två år i Nylandsgatan 9, portingången Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 5 anspråk, men våren 1963 kunde ändringsarbetena äntligen inledas med sikte på att arbetet i de gamla utrymmena skulle avslutas våren 1964 och den frimureriska verksamheten vidta i egna utrymmen vid Nylandsgatan hösten 1964. Tidtabellen höll också, och hyreskontrakten med dels Riddarhusdirektionen och dels ägarna av huset vid Bulevarden 10 kunde avslutas våren 1964. Den 3 september invigdes sedan plan- enligt det nya Ordenshuset med en allmän sammankomst och en festmiddag, som ägde rum på Restaurant Royal i Svenska Teaterns hus. Royal kom för övrigt att för en lång tid utgöra platsen för brödramåltiderna i samband med alla sammankomster, för refektoriet ingick inte i det ursprungliga projektet, utan förverkligades först ungefär 15 år senare, och också då i mindre skala än vad vi vant oss vid i dag. Vid invigningen gästades huset av många höga gäster från Sverige, och själva invigningen förrättades av Ordens Sigillbevarare och kansler, livmedikus Erik Böttiger. Vid jubileumsmiddagen efter invigningen höll Ane Gyllenberg huvudtalet. Han konstaterade bl.a. följande: Ett eget tempel är vårt, mänskligt sett byggt på fast grund. En viktig fråga som dyker upp i detta skede är: vilken är den 6 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 Foto: SCFs arkivbild Hedersgäster och värdar vid invigningen 1964. Första raden: generalmajor Kjell Magnell, civilingenjör Rolf Lindman, livmedikus Erik Böttiger, kommerseråd Ane Gyllenberg, HDs president Toivo Tarjanne, förste marinläkare CarlAxel Wållgren, justitieråd Knut Nissen. Andra raden fr vänster: hovrättsråd Konrad Gyllström, odont. lic. Gösta Segerberg, civilingenjör Erik Setterwall, stadsplaneringsarkitekt Thure Bergentz, fil. dr, kansliråd Bertel Nyberg, tandläkare Sven Svedin, provinsialläkare Magnus Lagerlöf, professor Gunnar Edström, kabinettskammarherre Bo Gyllenstierna, prost Thure af Björkstén, rådman Harry Lindberg, överstelöjtnant Gustaf Malmros, kommendörkapten Ragnar Thorén, överste Gustaf Smith, överläkare Robert Hassel blatt, dövstumslärare Severin Granholm, överste Erik Lidström, diplomingenjör Torsten Nordlin, direktör Torsten Sundblad och bankdirektör Gösta Gyllensvärd. största vinningen av det, som här förts till fullbordan. Och han svarar för egen del: Det viktigaste är att vårt frimureri inte bröts sönder, att vi ostörda får arbeta vidare – han refererar direkt till att Andreastemplet skulle ha rivits år 1964 i vilket fall som helst. Han fortsätter i sitt tal: från denna höst hade vi utan ett nytt tempel stått utan föreningslänken mellan livets Johannesloge och meningsfullhetens och de andliga kravens höga Kapitel. Och den andliga kraften; glädje och tacksamhet bygger på sitt sätt, och de skall rena och fördjupa. Därav växer välsignelse fram ur vårt tempel. Till invigningsdagen hade man också sänt telegram både till Ordens Stormästare HKH Konung Gustaf VI Adolf, och till Republikens President. Svarstelegram inkom också från vardera, med följande ordalydelse: Med tack för telegrammet sänder jag till eder alla min varma lyckönskan och hjärtliga hälsningar / Gustaf Adolf, respektive: Tackar uppriktigt för det vänliga telegrammet och framför till Föreningen Granatenhjelm mina bästa lyckönskningar med anledning av det nya Ordenshusets invigning / Republikens President. Till invigningen hade Föreningen Granatenhjelm utgett en förtjänstfull Festskrift, som behandlar frimureriets historia i Finland under 1900-talet; skriften är mycket läsvärd i dag som är för den som är intresserad av det svenska frimureriets skeden i Finland under 1900-talets första decennier. Efter den egentliga invigningsdagen den 3 september höll sedan under de följande dagarna både Stewardslogen i Finland och S:t Andreaslogen Phoenix sina första sammankomster i de nya utrymmena, som omedelbart kunde konstateras uppfylla alla högt ställda förväntningar. Under åren som gått har tilläggsutrymmen i fastigheten införskaffats; en väsentlig förbättring var tillkomsten av ett eget refektorium på 1980-talet i samma fastighet som logeutrymmena. Vi kan i dag konstatera att vårt eget hem i centrum av Helsingfors bjuder på väldigt fina utrymmen för vår frimureriska verksamhet. Detta kan vi tacka en framsynt tidigare frimuraregeneration för, som hade både viljan, kraften och resurserna att bara 50 år efter frimureriets återuppväckande från noll skapa ett Ordenshus, som väl motsvarar dagens krav och som inte behöver skämmas för sig ens i konkurrens med många av de storslagna, gamla ordenshus, som på flera orter i Sverige i tiden byggts enkom för sitt ändamål. TEXT: TOM WASELIUS, R&K, KM FOTO: MARTIN GARDBERG, VIII Frimurarklubben är nu operativ AGL drog i nödbromsen För många blir S:t Andreas-frimureriet bara en mellanstation där man knappt stannar för att stiga ut. Nu har åtminstone AGL i Ekenäs dragit i nödbromsen och grundat frimurarklubben Sigfrid – för att få bröderna att faktiskt stanna och begrunda vad det handlar om. OM Anders Lindström bekräftar med sin ljuständning att frimurarklubben Sigfrid inom AGL nu är grundad. I bakgrunden klubbens ordförande Peter Heinström som tände det första ljuset. Peter Elg höll Sigfrid-klubbens första föredrag. F rimurarklubben Sigfrid invigdes i mars, naturligtvis under ”pompa och ståt” genom att klubbens ordförande Peter Heinström tände ett ljus varpå SJL Axel Gabriel Leijonhufvuds OM Anders Lindström tände ett andra och förklarade klubben invigd. På plats i logehuset i Ekenäs fanns över 30 västnyländska frimurarbröder. Br Peter konstaterar att tanken på en frimurarklubb i S:t Andreasgraderna legat och grott redan en längre tid, redan under fOM Calle Lindströms tid såddes fröna som alltså nu grott och försiktigt började spira mot ljuset en vårkväll i Ekenäs. Innehållet i S:t Andreasgraderna är ganska utmanande med dramatiska upplevelser. Hur dessa är kopplade till frimureriet och hur symbolerna speglar mot de högre graderna kan bli diffust för många, säger Peter Heinström. Onekligen har han rätt, det vet alla de som redan vandrat vägen. Och han fortsätter: S:t Andreas-frimureriet speglar det vi har bakom oss och låter oss ana vad som kommer. Genom Sigfrid ska vi fördjupa oss i innehållet och se hur rikt och mångsidigt det är. OM Anders Lindström konstaterade un- der invigningen att AGL:s väg till Sigfrid inte varit lång och mörk, enbart lång. Eftersom Andreas-frimureriet är inneslutet i Johannesgraderna var det välmotiverat enligt honom att anhålla om att få grunda en klubb. Han delade några tankar kring Andreas-frimureriet med bröderna, tankar som tyvärr av uppenbara skäl inte kan återges här. Mina tankar är ingen programförklaring, men ett avstamp. Sigfrid har en mängd saker att fördjupa sig i. Andreasfrimureriet innehåller bland annat de mest spekulativa sakerna inom hela frimureriet. Invigningen av Sigfrid kronades sedan av br Peter Elg som höll ett föredrag om det speciella kulturarv som är förknippat grad IV-V. Av lika uppenbara orsaker som inte heller OM Anders tankar kunde beskrivas ovan kan inte heller br Peters föredrag återges här. Notera, bröder av lägre grad: Det är bara att fortsätta vandringen så öppnas det förborgade även för er! TEXT OCH FOTO: KIM ISAKSSON, VIII Klubbordförande Peter Heinström (t.v.) diskuterar med fOM Calle Lindström och OM Anders Lindström. Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 7 Bakgrunden till frimurarklubbens namn Sigfrid Aronus Forsius: Präst, hovastronom och fängelsekund S igfrid Aronus Forsius (ca 1560– 1624) var 1500- och 1600-talets mest betydande finländska lärda man. Finlands nationalbiografi k allar honom ”den första finländska astronomen”, medan Svenskt Biografiskt lexikon betecknar honom som ”den svenska tidiga stormaktstidens mest fängslande lärda gestalt”. Han var en begåvad och mångsidig människa; matematiskt och språkligt kunnig, skicklig författare, astronom, astrolog, geograf – med andra ord en sann renässansmänniska. Men han var också grälsjuk och en orolig själ, inte alltid uppskattad av sin samtid. Dagens vetenskapliga samfund har hedrat den store astronomens och naturvetarens minne genom att döpa asteroid nr 3223 till Forsius. Hans barndom och tidiga verksamhet är höljd i historiens dunkel. Han föddes i Helsingfors omkring 1560, därav namnet Forsius. Ibland använde han också namnet Helsingforsius. Han studerade troligen i Åbo och i Tyskland innan han blev prästvigd, men hans namn har aldrig hittats i något utländskt universitets matrikel. Säkra uppgifter om honom finns först från 1590-talets början, då han verkade som lärare och predikant vid finsksvenska församlingen i Domkyrkan i Reval. Han var också en tid hemlärare hos riksrådet och fältmarskalken Karl Henriksson Horn af Kanckas i Masku. Forsius studerade 1596–97 vid Uppsala universitet, som en av de första studenterna i det då nyligen återupprättade universitetet. Han deltog som 8 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 Denna ar tikel baserar sig på historielärare Sture Lindholms föredrag på Frimurarklubben Sigfrids möte i maj. fältpräst i hertig Karls utfärd till Finland 1599–1600; och var sannolikt med 1599 vid Åbo blodbad då hertig Karl lät halshugga 14 adelsmän som stött rivalen Sigismund i den interna maktkampen. År 1600 utnämndes han till hovpredikant, men han blev snabbt känd för sin kunskap och begåvning i matematik och astronomi. Kung Karl sände honom 1601 på en upptäcktsexpedition till Torne lappmark och norra Ishavets kust, för att bl.a. se hur långt marken utsträckte sig i norr. Under den nästan halvt år långa expeditionen gjordes observationer och astronomiska mätningar på Nordkalotten, och man fastställde längd- och breddgrader för 28 orter, från Umeå till Nordkap. Expeditionen gav underlag för den första kartan över områdena i norr. Nu kom Forsius i kungens gunst, och blev utnämnd till kyrkoherde först i Närpes och genast efter i förmånligare Kimito. Han var gift med en Anna Larsdotter Falck, och hade minst en son. Man vet av tullängder att han 1606 sände medel för sin sons studier i Tyskland. Sonen torde dock ha avlidit före fadern. 1605 begav han sig till norra Tyskland för studier. Där lät han 1606 trycka sin bok Prognostika, i vilken han förutsåg nästa års händelser på basen av stjärnors och planeters konstellationer. I hans Prognostika för 1610 redogör han för första gången på svenska om Copernicus nya system för en bredare allmänhet. Vid återkomsten till riket förpassades han i fängelse för ett drygt år. Kung Karl trodde att han varit i kontakt med Sigismunds anhängare. Forsius bedyrade sin oskuld i en försvarsskrift. Han torde dock ha sympatiserat med katolska kyrkan trots att han hävdade motsatsen. Han opponerade sig mot kronans beslagtagning av kyrkans egendomar, som ju utarmade kyrkan och blev en katastrof för bildning och kultur. Efter frigivningen publicerade han sin första almanacka samt en del andra skriftliga alster. Hans skildring av en komet han sett 1607, den som senare blev känd som Halleys komet, gav honom en utnämning till professor i astronomi vid Uppsala universitet. Där var han åren 1608–1610. Han föreläste om astronomi, astrologi och geografi. Han började skriva på Physica, sitt stora sammanfattande verk om tidens naturvetenskap på svenska. Här presenterar han en allmän systematisk översikt av naturen, om t.ex. väder, djur, planeter o.s.v. Kung Gustaf II Adolf gav universitetsprofessorerna i uppdrag att se över texten för en tryckning, men dessa väg- Minnesmärket över Sigfrid Aronus Forsius finns vid Ekenäs kyrkas östra gavel. Porträttmedaljongen är gjuten i brons. rade eftersom den innehöll så mycket som bröt mot de då vedertagna uppfattningarna. Physica trycktes först 1952! Forsius publicerade almanackor med bifogade förutsägelser nästan varje år 1608–23. I almanackan 1608 ändrade Forsius namnen i den katolska helgonkalendern till svenska, och detta blev början på traditionen med namnsdagar. Forsius första almanacka innehöll bara 90 namn, men de tomma dagarna fylldes snabbt på med bibliska, historiska och kungliga namn. Sammanlagt skrev Forsius ca 50 skriftliga alster på svenska, en del också latin. Forsius liv var stormigt. Han tittade gärna i flaskan, och slängdes åter 1610 i fängelse eftersom kungen misstänkte honom som Sigismund-anhängare. Han frigavs efter Karls död 1611, och Gustaf II Adolf utnämnde honom 1612 till kunglig hovastronom. Han fick kungliga privilegier att trycka och sälja almanackor. Han utsågs till präst i Gråmunkeholmens kyrka, numera Riddarholmens församling, i Stockholm och blev sekreterare vid konsistoriet i Stockholm. Det uppdraget skötte den hetsige och temperamentsfyllde Forsius dåligt. Han kom snart i konflikt med prästerna i Stockholm och han kallade t.ex. kollegan vid grannförsamlingen för ”Judas Iskariot”. ”Här bliver aldrig roligt så länge den mannen är här”, skrev ärkebiskopen i ett bevarat brev. Droppen kom 1615 när kanslitjänstemannen Daniel Hjort – medresenär på Forsius expedition i norr – stacks ihjäl på Forsius gårdsplan i Stockholm efter ett värre fylleslag. De var många som misstänkte att Forsius låg bakom dådet. Han och Hjort hade varit i strid strax innan. Forsius avgick från prästämbetet och koncentrerade sig på skriftliga alster. Han skrev ett femtiotal psalmer, varav psalmen ”Upp min tunga, att lovsjunga” ännu finns kvar i vår psalmbok. År 1618 kom han åter i konflikt med kyrkan, efter att han i en av sina astrologiska prognostikor citerat utsagor av en kringvandrande bondeprofet. Dom kapitlet i Uppsala tvingade nu Forsius att ta avstånd från spådom och trolldom. Han anklagades för vidskepelse, oroliga levnadsvanor, sårande åsikter och uppvigling till oro, och betecknades som ”orolig, bullersam och lättfärdig”. I några år levde han i stor fattigdom i Stockholm i några ruckel på Norrmalmen, dit han flyttat för att få vara ifred för sin hustru Anna Larsdotter Falck, som han också var i strid med. Han räddades från armodet av Greve Sten Axelsson Leijonhufvud (Lewenhaupt), som erbjöd honom 1618/1621 tjänsten som Ekenäs kyrkoherde. Forsius hade i sin ungdom troligen varit informant för grevens släktingar. Ekenäs hörde till Raseborgs grevskap och läns- herren hade patronatsrätt över församlingarna i grevskapet. År 1621 tillträdde Sigfrid Aronus Forsius sin tjänst som kyrkoherde i Ekenäs, då det svenska rikets överlägset minsta stad. Där har han inte lämnat efter sig många spår, förutom att lokala hävder berättar att han klara vinternätter låg på rygg i snön inklädd en vargpäls med en stor bok med sig och betraktade himlakropparnas rörelser. En gång höll en förbipasserande på att skjuta honom eftersom han trodde att gestalten var ett spöke. Han fortsatte att skriva almanackor med förutsägelser men hade lärt sig sin läxa: han förutspådde bara väderfenomen. Fast rykten om hans spådomskonst lever kvar. En gång skall han ha försökt hindra ett sällskap ekenäsbor att åka med båt till ett bröllop på en närbelägen gård. Sällskapet trotsade varningarna, det blåste upp till storm, och alla omkom. Forsius promenerade till bröllopet och överlevde. Han sägs också ha förutsagt sin egen död sex veckor tidigare, exakt på dagen och timmen. Den gamle vetenskapsmannen och kyrkoherden avled 1624, enligt vissa uppgifter den 24 juni. 300 år efter hans död restes ett minnesmärke med hans porträttmedaljong i brons invid Ekenäs kyrka. Han har också fått en gata uppkallad efter sig i staden: Sigfrid Aroni gatan. TEXT: STURE LINDHOLM, III FOTO: KIM ISAKSSON, VIII Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 9 En särpräglad skapelseberättelse Skaparens berättelse Lars Ysander, foto av Carin Rudehill i Hallands Nyheter 2010. Br Lars Ysander, X, OHT, är medicine doktor och pensionerad överläkare från Varberg i södra Sverige. Han recipierade som frimurare 1963. Br Ysse, som han kallas, har innehaft flera ämbeten inom Orden och är en mycket aktiv skribent också i den allmänna världen. Han har gett ut flera diktsamlingar och varit medförfattare bl a till “Frimureri på kristen grund” samt redaktör och författare till “Frimureriska tonsättare och frimurerisk musik”. D u kommer att kalla mig Skaparen. Och många andra namn därtill. Men Jag kallar mig själv bara för Jag. Jag sitter just nu och vilar mig en stund på eftermiddagen den andra dagen. Genom det kosmiska diset urskiljer Jag min senaste skapelse; den nya stjärnan med alla sina himlakroppar längst ut i den stora stjärnhopen Vintergatan. Ja, ja, det är ju inte så Jag kallar denna jättelika spiralformade konstellation av stjärnor och stoft. Det är ett namn, som du och de dina kommer att hitta på, det vet Jag. Vintergatan, The Milky Way, Die Milchstrasse, La Voie Lactée, Linnunrata, Mletjni Pot och många andra namn. 10 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 Jag erfar stor glädje och tillfredställelse över det Jag ser; den stora heta stjärnan och alla de åtta stora himlakropparna, alla de mindre, alla i rymden kringflytande stenklumpar och alla formationer som far fram med en svans av eld. Jag har skapat dem utifrån de ofantliga mängder av gaser, metaller och annat stoft, som kastats ut från den nya stjärnan och från andra stjärnor. Det var ett mycket lustfyllt arbete att återigen av partiklar, utkastade från en stjärna, få forma dessa klot och låta dem cirkla runt densamma i olika banor; banor styrda av de för evigt beständiga krafter, som Jag släppte lös när Jag från Intet skapade Alltet. Jag är ganska förtjust i de nya fyra mindre, fastare himlakropparna. Med en smula skräckblandad men också lyckofylld glädje ser Jag på den, som du längre fram kommer att kalla Planeten Tellus eller Jorden. Innan de konstanter, som styr det som kom att kallas Kosmos men som Jag kallar min Skapelse, blev fulländade, sammanföll två av himlakropparnas banor och de kolliderade. Den planet, som du kallar Mars, slog med våldsam kraft till mot Jorden. Vid denna sammanstötning frigjordes stoft som koncentrerades till en liten himlakropp. Den fastnade i en bana kring Jorden. Du kallar den Månen. Jag är lika förundrad som du i att se hur den på nätterna lyser över Jorden, som en Solens reflekterande spegel. Jag känner instinktivt på mig att här på detta klot, Jorden, detta Rum med sin kärna av smält järn och nickel och med sitt hölje av våldsamt glödande, fräsande och magmasprutande vulkaner skall kunna skapa någonting som Jag kommer att högt värdesätta. De regntunga molnen från förångat vatten i jordskorpan och vatten tillfört från andra mindre himlakroppar som träffat Jorden, kommer att ösa ner mängder av regnvatten, i sänkor och dalgångar. I alla de strömmar, som rinner ner från de kallnande bergsidorna, i de nybildade sjöarna i de djupa dalarna, i de väldiga haven, vars vågor svalla mot det fasta landets alla stränder, skall Jag skapa någonting unikt, något alldeles nytt, något annat än bara sten, jord och vatten. Jag kallar det Liv. Men först måste Jag skapa Tiden. Jag själv är tidlös. Jag är fri från de kedjor, Tiden och Rummet, som fängslar mina skapelser. Men Jag har förstått att allt Skapat, allt Liv måste ha en sträcka att gå, en livslängd, som går att mäta. Därför skapade Jag Tiden som en lång rak linje från nollpunkten vid Intet ända bort till Evigheten. Den linjen skulle du och de dina längre fram komma att dela upp, att stycka i eoner, i århundraden, i år, i timmar, minuter, sekunder och i delar som knappt är mätbara. Men det märkliga med Tiden, som Jag har skapat den är att den, hur mycket den än fragmenteras, sträcker sig hel och odelbar från början till slut. Tiden har – med tiden – orsakat bekymmer och grubbel hos många de vidsynta varelser, sprungna ur min skapelse, som kallas Människor som du. Jag tänker på Zenon och Augustinus, Jag tänker på Isaac Newton, Gottfried Wilhelm Leibniz, Friedrich Nietzsche och alla de andra, som filosoferat kring Tidens mysterium. Jag tänker på Albert Einstein, som kom mer än alla andra närmare min Skapelsens hemlighet. Han ställde Tiden i relation till Tiden själv och Rummet. Jag ser Stephen Hawkins, som vidareutvecklade Einsteins teorier. Många är de tänkare och författare som har gjort uppfattningen om Tiden till ett problem, ett begrepp, som är svårt att förstå, att acceptera. Det har gått en del av denna slags Tid sedan Jag den där eftermiddagen fick Ingivelsen att skapa Livet. Nu har Jag dock fullföljt min avsikt. Hur Liv verkligen blev till är ännu min hemlighet. Jag vet att många människor i den mänskliga tidens begynnelse berättat de mest fascinerande sagor om hur Liv uppstod. Jag vet att många mer konstruktivt tänkande människor i en framskriden tid kom att fundera över Livets tillkomst så- som Aristoteles, Francesco Redi, Charles Darwin, Stanley Miller, Manfred Eigen, Günter Wächtershäuser, Christian de Duve, Thomas Gold, Aleksandr Orpin och många fler. De har verkligen brytt sina hjärnor, och de har varit min hemlighet på spåret. De har funderat kring hur inverkan av ljuset från min nya stjärna bildat sammansatta föreningar av alla de ämnen som redan funnits i små vattenpölar vid havsstranden. De har grubblat över hur gaser utströmmande från klotets inre nere på havsbotten eller i sprickor i berggrunden kunnat påverka olika ämnen att förena sig till något som skulle kunna kallas Liv. Några har till och med tänkt sig att Livet på Jorden har sitt ursprung från någon av mina andra skapelser med en stjärna och kring den kretsande himlakroppar. De tror att Jag överfört Liv från ett sådant system med hjälp av därifrån utslungade stenar som träffat Jorden. De som tänker så, försöker just nu att finna svaret på en från Jorden mycket avlägsen liten himlakropp. De som dock kommit närmast en lösning av denna gåta om Livets uppkomst är de som genom muntliga berättartraditioner om Jordens och Livets tillblivelse, samlade i en särskild bok, sade sig veta att ”Guds Ande svävade över vattnet”. Jag tycker om den tanken, den frasen, den meningen. Man kan från den texten få föreställningen att Jag blåste Liv i någonting som var förberett för Liv. Kanske var det just så Jag gjorde. Det må med dessa funderingar kring min skapelseprocess vara hur som helst. Det blev Liv. För att du ska förstå vad jag nu berättar kommer Jag att använda de begrepp och föreställningar som du känner till. Som Jag redan sagt fanns förutsättningarna för liv i de grunda eller djupa vatten som de stora regnen skapat. Av de grundämnen som där bildades eller som förts till Jorden utifrån, du känner dem som väte, syre, kväve, kol och fosfor, satte Jag samman en för varje art helt egen arvsmassa, utformad som en spiralvriden kedja. Du kallar den DNA-molekylen. Jag kallar den Livets Kedja. I sinom tid skulle kedjans konstruktion förtjänstfullt utforskas och detaljbeskrivas av Francis Crick, James Watson och Maurice Wilkins. De första livsyttringar som uppstod ge- nom min försorg var mycket små företeelser kallade mikrober. De skulle visa sig precis så livskraftiga som Jag hade önskat. De finns alltjämt överallt. Inte ens du är fri från dem. Du är i själva verket helt beroende av dem för att du själv ska kunna leva. De kunde från början genom sin inkapslade struktur hämta kraft och energi genom ljuset från min nya stjärna, Solen. Du kallar dem cyanobakterier och energiprocessen fotosyntes. Jag fann detta vara gott. Jag skapade också betingelser för framväxandet av jordens alla örter, buskar och träd. Jag skapade det som du kallar alger. Ur ett algskum på havens stränder lät Jag först växter som gömde sina sporer bli till. Senare lät Jag växter vars frön på många olika sätt kunde sprida sig och växa bli till. Även allt detta fann Jag mycket gott. Men Jag återvänder till mikroberna. Jag gav dem förmågan att föröka sig genom att dela sin kropp. Genialiskt kan du tycka. Men det blev inte riktigt som Jag tänkt mig. Det gick för fort. De blev helt enkelt för många. Jag hade förvisso skapat två slags mikrober, som kunde konkurrera med varandra om de givna betingelserna. Men något, som kunde hejda deras snabba tillväxt, en fiende, fanns inte. Det blev som en enda gröt av mikrober i haven och på land om du förstår vad Jag menar. Det höll på att gå på tok. Livet var på väg att ta livet av sig självt. Jag skapade därför levande organismer av ett annat slag. De var enkelt byggda bestående av bara en enda cell med ett energiskapande inre. De levde på att äta mikrober för att överleva. De kunde inte ta till vara kraften från solljuset direkt, utan tvingades göra det via mikroberna. Ganska finurligt egentligen. Dessa nya livsyttringar kunde röra sig mer fritt och kunde därför lätt jaga mikroberna. Det var nu inte så svårt för det var ju ganska tättbefolkat med de senare. Dessvärre blev det väldigt tätt av dessa encelliga organismer också. Det uppstod plötsligt två tjock-flytande grötar i sjöarna och haven. Jag hade ju en smula obetänksamt gjort allt litet för oföränderligt. Livet var återigen i fara att dö ut, sannerligen i stor fara. Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 11 Jag insåg att Jag måste göra någon- ting för att rädda Livet. Jag skapade då den Outsinliga Kraften, Jag skapade Ödet, Slumpen och Föränderligheten eller Mutationen. Ödet blev, som Jag såg det, en mycket viktig bestämd del av förutsättningarna för livets fortbestånd. Men ack, så mycken undran, förtvivlan och plåga denna min skapelse har förorsakat. Så många dramatiska händelser som fått Ödets namn. Så många som försökt förklara, utforska, och förbanna det. Herakleitos, Friedrich von Schiller, Martin Luther, Jean Calvin och Carl Gustav Jung och alla andra, som Jag inte nämner här. Ödet fick ju till och med ta gestalt som Ödesgudinnan Fortuna. Slumpen vill Jag kalla Ingivelse. Albert Einstein sade att Jag ”kastar inte tärning”. Jag är inte riktigt klar på vad han menade. Men om han avsåg att Jag inte spekulerar i bedömningars värde såsom riktiga eller felaktiga, tur eller otur, har han rätt. Jag har mer allvarliga och genomtänkta avsikter med mina Ingivelser. Det gäller ju Livet, inte sant? Många, många har funderat över Slumpen och vad den egentligen är. Ingen har väl det slutliga svaret. Jag erkänner att Jag inte heller alltid vet varthän mina Ingivelser för Livet. Min obestridligt viktigaste Ingivelse för Livets fortbestånd var införandet av Mutationen. Dessa förändringar av cellernas arvsmassa visade sig vara absolut nödvändiga för Livets bevarande. Införandet av föränderligheten som en princip i Livet, en möjlighet till vidareutveckling av Livet i riktning mot överlevnad, stod fram som det ultimata ”Gud skapar Adam”, takfresk av Michelangelo i Sixtinska kapellet 1511. 12 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 beslutet från min sida. Jag är mycket tillfredställd med att fått den Ingivelsen. Mutationen gav Evolutionen, tillkomsten och framväxandet av livskraftigare och starkare livsformer. Jag såg med Skaparens glädje hur nya livsformer tog form och plats i haven och i sjöarna, hur de inre organen hos vissa av dessa djur anpassade sig för ett liv ovan vattnet. Jag såg hur dessa varelser långsamt kröp upp på den öde stranden, hur de där fann livsrum och möjligheter till vidareutveckling. Jag såg hur mycket stora växtätare delade rum med deras fiender rovdjuren. Jag såg hur en tidsperiod med en väl anpassad fauna plötsligt dog ut och hur nya former med helt andra livsbetingelser kunde växa fram. Och Jag ser nu planeten Jorden, befolkad av Evolutionens underbara skapelser, från de allra minsta till de allra största. Jag ser hur djur och växter lever i det som Jag önskade skulle vara i fulländat samförstånd. Jag ser dem leva med en naturlig insikt om att det krävs offer hos några för liv åt andra. I den allra första början av Livets uppkomst, efter den tid då celler förökade sig genom delning, hade Jag ännu inte fått Ingivelsen om hur Liv skulle komma ur Liv. Jag gav då organismerna genom Evolutionens obändiga kraft Könet, Brunsten och Instinkten. Jag skapade Hane och Hona. Jag skapade Lusten och Åtrån. Jag skapade ”lust och fägring stor”. Jag såg att allt detta var mycket gott. Den här processens, Evolutionens, betydelse och berättigande omfattas av de flesta. Några grupperingar bland människorna har fastnat i ett ålderdomligt tänkande. De tror, utifrån en mycket gammal historisk berättartradition, att Livets alla uttrycksformer skapats i färdigt skick vid ett och samma tillfälle nära i Tiden. Bland de många som med nyfikenhet och bättre insikt funderat över Evolutionen finns Anaximander, Gregor Mendel, Jean-Baptist Lemarck, Ernst Haeckel, Erasmus Darwin, Alfred Russel Wallace, Charles Darwin, Julian Huxley, Clinton Rickard Dawkins och många, många fler. Jag är mycket nöjd med att detta mitt ingrepp för Livets fortbestånd funnit definitiv bekräftelse. Jag fann att alla dessa levande skapelser inom varje släkte, art och familj, inte alla blev helt lika varandra. En del fick bättre förutsättningar än andra att fortplanta sig. De var ”starkare”, bättre anpassade, och gav en lämplig förutsättning för en utveckling inom Evolutionens ram. Andra exemplar inom samma släkte, art och familj utvecklades sämre och fick mindre kraft och möjligheter att föra livet vidare. Andra utvecklades åt det andra hållet och erhöll extrema egenskaper, ibland gynnsamma för en utveckling på dess givna plats, ibland alltför främmande och livsodugliga. Det visade sig, bekräftat längre fram av Carl Friedrich Gauss, att denna spridning inom varje särskild livsform hade ett specifikt utseende och en säregen regelbunden form, en fördelningskurva, som under vissa förutsättningar var konstant, under andra mer förskjuten åt ena eller andra hållet. När högre djurformer tog plats på Jorden såg Jag att Instinkten inte var tillräcklig som egenskap för Livets fortbestånd. Jag skapade då, återigen genom Evolutionens bestående inflytande, Medvetandet om omgivningen och Medvetandet om Självet. Till den för närvarande främsta livsyttringen på Jorden, Människan som du tillhör, gav Jag också därigenom Språket, den fria Tanken och Viljan, Kunskapstörsten, Kreativiteten och kanske främst av allt – Längtan. Kring alla dessa begrepp har så många spekulerat och skrivit. Det skulle bara trötta dig att räkna upp dem alla. De du kanske bäst känner till är Platon, David Hume, Immanuel Kant, Friedrich Hegel, Friedrich Nietzsche, Sigmund Freud, Carl Gustav Ljung, Ludwig Wittgenstein, Simone de Beauvoir och Susan Haak. Många andra har sagt kloka ting, många andra har presenterat mindre genomtänkta synpunkter i dessa frågor. Vi ska inte förvilla oss i svårförståeliga subtiliteter. Längtan har blivit din arvedel. Vad du längtar efter, vad du eftersträvar är din ensak. Men du kan inte komma ifrån att i ditt bröst finns denna spännande, oroande, ständigt närvarande känsla av att det finns någonting därbortom, där bortom vardagen, lyckan, slitet, släpet, tröttheten, ångesten, döden. Du vill veta, men når inte fram. Du kanske längtar efter det odefinierbara. Du kanske längtar efter att uppnå kunskap om mig, om Jag, om uppgående i den kosmiska ursprung som är Jag. Du längtar. Det har sagts att Jag lät Människan bli min Avbild. Du och andra männi skor kanske har en föreställning om hur Jag ser ut. Men Jag är inte en bild, inte ett ansikte, inte en kropp. Av mig kan inte göras en Avbild. Jag är Skaparen, ett Tillstånd, en Kraft, den Punkt varifrån Allt utgått och blivit till. En Evig Utandning. Jag är också det som du kallar Kärleken, den allvisa, oändliga Kärleken. Några kallar den Kärleken till nästan, ”Varde ljus”, trägravyr av Gustave Doré 1877 andra kallar den Agape, Kärleken till det andliga. Det är i Kärlekens gestalt Jag skapade människan till min Avbild. Det var min Ingivelse att så skulle bli. Jag lät profetior om skapelsens och dess ursprung ljuda över folken. Jag lät mina sändebud, änglar om du så vill, ingjuta min utandnings kraft i Abraham, en enkel kringvandrande getaherde, i Maria, en blivande moder förundrad över tillkomsten av ett liv i sitt sköte, i Mohammed, en man som sökt enskildhet på ett berg. Jag lät andra förkunna Kärlekens kraft. Men Jag lät människornas liv bli styrda av lagar och regler. Om de inte följdes väntade min vrede. Jag gav dock Kärleken, när den i mina lagars fängsel var på väg att dö, ett nytt liv genom den gränslösa Kärlekens offerdöd. Jag lät JAG bli Jahve, Allah och Gud. Allt är inte gott i min Skapelse. Med ar- ternas utveckling, med deras spridning över Jorden, kom Själmedvetenheten och förutsättningarna för den egna artens överlevnad att skapa Reviret, det område var och en sade sig behöva för överlevnad. Jag sörjer mycket över att denna ordning inte respekteras av alla. Jag sörjer mycket över att den naturliga fördelningen av Reviret i rummet förvanskats, fördärvats och fört till en förtvivlad, en för Livet förnedrande kamp om Livsrummet. Detta gör mig ont. Det var aldrig min avsikt med min Ingivelse om Evolutionen. Måhända skulle Jag aldrig ha låtit Tanken och Viljan bli fria. Men det var oundvikligt. Detta är min korta berättelse för dig om min Skapelse. Jag har låtit den bli nedskriven av en äldre man med livserfarenhet, men utan fullständiga kunskaper om de ting Jag har talat om. Han har ett rikt fantasiliv. Jag kanske borde ha tänkt mig för. Han har kanske i sin relativa okunskap och i sin fantasivärld vridit och vrängt, förvridigt och förvrängt det Jag har sagt. Jag kanske skulle ha valt någon annan budbärare, någon klokare och mer verklighetsbunden. Jag borde kanske ha låtit hela saken bero. TEXT: LARS YSANDER, X, OHT Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 13 En bortglömd munkorden framträder Från munkar till frimurare – Tironensierna Bernard of Clairvaux, av okänd konstnär ca 1450, finns i Musée de Cluny i Paris D et är munkordnar som ligger till grund för Tempelherreorden, som ofta också benämns Tempelriddarorden eller Tempelriddarna. Benedikt av Nursia anses vara det västerländska munkväsendets grundare. Han anammade mycket av esséerna och ebioniterna, vilket vi även finner belägg för i ett föredrag av br. Björn Ekblom, X. Således går munkidéerna långt tillbaka i tiden – ca. 150 år före vår tideräkning. Bernhard av Clairvaux är den som fortsätter traditionen och vidareutvecklar munkidealet i cisterciensorden och som sedan med idéer från esséerna formar ordensregler även för Tempelriddarna. Bernhard hann grunda 163 kloster under sin livstid. Hans lärjunge Franciskus av Assisi hade även kommit i kontakt med Tempelriddarnas or- densregler, vilka han modifierade för sin egen franciskanerorden. Orsaken till att dessa kyrkans fromma män och munkar skapade ordnar med stränga regler finner vi i den katolska kyrkans dåtida profana framtoning, där makt och förmögenhet gick före Gudsdyrkan och barmhärtighet. Enligt Christopher Knight och Alan Butler – författarna till boken ”The Hiram Key Revisited” och i min översättning ”Återvändo till Adoniramlösningen” – är och förblir tironensierna den mest mystiska av alla benediktinerordnar. Den kanadensiska författarinnan Francine Bernier är hittills den enda person som forskat mera djupgående i detta ämne. Hennes bok heter ”The Great Architects of Tiron, The Steps of Zion”, ULT Arizona 2005, och den är reviderad år 2007, utgiven av Life Exploration Institute. Det stora mysterium som omger tironensierna står att finna i frågan hur denna framgångsrika klosterorden, med flera än 117 kloster som mest, kunde försvinna så fullständigt ur alla historieurkunder. Här föreligger ett parallellfall till det som drabbade den historiska relateringen om esséerna, som också utsattes för grundlig redigering och nästan existentiell annihilering. I flera års tid har Bernier plöjt igenom böcker och Benedikt av Nursia, fresko av Fra Angelico ca 1437-1446. 14 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 dokument för att kunna presentera en detaljerad redogörelse över dessa bortglömda tironensier, som spelade en viktig roll i klosterväsendets utveckling och arkitektur från 1100-talet till 1300-talet. Tironensierorden grundades år 1107 och den tog sitt namn efter orten Tiron, som betyder ”hög kulle” och där de hade sin första klosterkyrka. Ordet tiron, i pluralis tirones, betyder också lärling och jämförs med cisterciensernas conversi, dvs. omvända. Ordens anhängare kallades gråmunkar efter färgen på deras munkdräkt. Staden Tiron ligger ca. 56 km väster om Chartres, söder om Paris i Frankrike. Mannen som grundlade denna orden var benediktinermunken Bernhard av Tiron. På samma sätt som sin namne, Bernhard av Clairvaux och grundare av cistercienserorden, tyckte han att denna nydaning var nödvändig, ty hela det europeiska klosterväsendet hade blivit lättsinnigt och slappt under den katolska kyrkans ledning. År 1113 fick tironensierbröderna en inbjudan av den skotska kungen David I att komma till Skottland, där de torde ha funnit att den förhärskande formen av kristendomen föll dem mycket väl i smaken, eftersom den skotska kristen domen ännu bar element av de kul deiska grunderna (den gamla apostoliska kristendomen) och som tironensierna höll sig oförtrutet till. Alan Butler har påvisat att Bernhard av Clairvaux hade Klostret från insidan (interiör). nära anknytningar till den kuldeiska kristendomen och att han ofta hyllade dess trosläror. Kuldéerna var gnostiker. De var även lärare som praktiserade helbrägdagörelse (helande). De skulle ha kommit till Skottland omkring år 37 evt., och lär ha varit den grupp esséer som på grund av sin tro var tvungna att fly från Mindre Asien. Det är i det närmaste säkert att kuldéerna i egenskap av de mest framträdande kristna under tiden efter romarna i Storbritannien och Irland hade stor representation av medlemmar ur de såkallade stjärnfamiljerna, och dessa var till stor del präster. Kuldéerna tog regelbundet avstånd i olika frågor från den katolska kyrkan, och av denna anledning hade man blivit tvungen att hålla ett kyrkomöte eller en synod i Whitby år 664, varvid man försökte få kuldéerna att hålla sig i fållan. Detta försök misslyckades helt i Skottland. Det finns en hel del intressant material att forska i om kuldéerna, så de torde få bli ett separat forskningsfält. Thomas Campbell skriver i sin dikt om kuldéerna, vilka man tror skulle ha kommit till Storbritannien via Sachsen i Tyskland på följande sätt (min översättning till höger): Peace to their shades. The true Culdees Were Albyn’s earliest priests of God. Ere yet an island of her seas By foot of Saxon monk was trod. Tironensierna var också berömda för sin skicklighet som byggmästare, ett yrkesområde i vilket de var mycket mer kända och populärare än någon annan av benediktinerordnarna. De var den tidens ledande arkitekter, vilket ter sig naturligt med tanke på att de år 1117 grundade och drev ett byggnadskollegium, ur vilket det sedan utexaminerades sakkunniga byggmästare, som försåg en stor del av Europa med en för tiden mycket speciell expertis. Katedralerna i Chartres och Winchester är bara några exempel. Men faktum kvarstår att det under dessa århundraden växte upp en massa domkyrkor och katedraler till Guds ära. En del experter påstår, att Tempelriddarna till stor del bidrog med de stora summor pengar som behövdes för att bygga dessa magnifika skapelser under en så relativt kort tidsperiod. Det påstås även att Tempelriddarna också i övrigt bidrog till att minska byggmästarbehovet och personer med stenhuggarskicklighet vid dessa bygghyddor eller loger. Detta för att perfekt kunna fullborda dessa fantastiska byggnader som lyfte människans vördnad för den Trefalt Store Byggmästarens boning till allt högre höjder. Frid över deras skuggor. De sanna kuldéerna var Skottlands första gudsmän/präster. Innan ännu en ö i hennes hav av fot på saxisk munk beträdd var. Stenhuggarna var inte de enda som bidrog till tempelbyggandet. Tironensierorden behövde även sådana hantverkare som snickare, garvare, jordbrukare, smeder och många andra tänkbara yrkesutövare som kunde utsmycka och försköna alla tänkbara alster. Det var dock som stenhuggare denna ordens medlemmar rönte de högsta lovorden. Tironensierna hade mycket gemensamt med andra benediktinerordnar såsom cistercienserna, som hade samma, ovanliga inställning till kristendomen. Tempelriddarna, tironensierna och cistercienserna hade stor del i de omfattande förnyelser inom arkitekturen som uppstod ca. 1130 och skulle fortsätta långt in i modern tid. Här kan nämnas Christoffer Wren, som återskapade största delen av London efter den stora branden år 1666 och Pierre Charles L’Enfant, som efter frimureriska tankegångar, bl.a. pentagrammet, lät bygga staden Washington, som kallas i folkmun ”Den frimureriska staden”, The Freemasonic City. En intressant sida i denna bortglömda del av kyrkobyggnationen är tironensiernas aktiva bidrag i Skottland och uppförandet av en hel del församlings- och klosterkyrkor där. Den första tironeniensiska klosterkyrkan i Skottland fanns i Selkirk i Ettrick Forest söder om Edinburgh. Den grundades år 1113, följd av den i Kelso år 1128 (ca. 20 km öster om Selkirk) och sedan kom den i Kilwinning år 1140. Klosterkyrkan i Kelso grundades samtidigt som Konsiliet i Troyes (troa) och de första Tempelriddarnas återkomst från Det Heliga Landet och Jerusalem. Den grundades på Kung David I:s speciella begäran. Han var en stor vän av cistercienserna, och Kelso sägs ha varit den allra vackraste av de skotska klosterkyrkorna. Den ansågs dock ligga för nära gränsen till England och kunde sålunda lätt falla offer för plundringar, vilket bidrog till att den samma konstiga munkorden, tironensierna, beslöt att bygga en ny klosterkyrka i ett distrikt som var mycket säkrare, och det blev Kilwinning, ett av våra resmål på våren 2014. Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 15 mera synliga hantverkare eller styrande personer. Låter det bekant? Finns här månne en beröringspunkt till? Tänk bara på de bekanta orden: ”Vi, frimurare, vilja helst vara osynliga då vi utföra någon god eller nyttig gärning...”. Kanske grodden finns här ovan! Vem var då mannen som grundlade Brr. Birger Sandell, Robert Mann, Gard Larpes, Lennart Lönnqvist och Karl-Göran Eriksson utanför resterna av klostrets kök. Det var upptäckten av detta på inter- net som fick mig att undersöka sakförhållandena närmare. Jag tog helt sonika kontakt med logen Mother Lodge Kilwinning No. 0 (uttalas Nothing) i den lilla staden Kilwinning i Ayrshire på Skottlands västkust. Logens sekreterare David Wilson bekräftade riktigheten av dessa uppgifter och vi fick tillstånd att besöka dem. Detta besök har jag beskrivit i Föreningsbandet nr 2/2014. Man slås av stor häpnad över det dig ra arbete som Francine Bernier ådagalägger i sin lilla skrift på ett 30-tal sidor, ”De stora byggmästarna i Tiron”. Arbetets digra omfattning framgår ytterligare i hennes bibliografi och övriga referenser för hennes intressanta verk. Det stora intresse som frimureriet och dess härkomst under de senaste hundra åren har framkallat har också producerat och fängslat många forskare, historiker, etnologer och romanförfattare, men även arkitekter. Den senare gruppen är den som får folk att höja på ögonbrynen, för vad har kyrko- och katedralbyggandet med frimureriet att göra! Francine Bernier säger i sitt förord till sin skrift, att de flesta av dem som försökt förklara frimurarnas ursprung, hamnar inledningsvis i Kilwinning i Skottland, någon gång under 1100-talet, och detta skulle vara det enda de är helt överens om. Var de första frimurarna italienare eller fransmän? Var deras tradition arvet efter Roms collegia eller de franska hantverkargillen som uppstått under denna del av medeltiden? Stod dessa ”fria män” under andlig ledning 16 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 av munkar? Hur och var fick de lära sig yrkets hemligheter? Överfördes dessa från far till son eller från mästare till novis/gesäll? Vi behöver bara gå till Johannesgraderna för att få rysningar på ryggen vid denna tanke! All hittills framställd forskning och allt hittills företaget fältarbete gör det lättare att lansera en ny teori med trovärdiga svar på dessa frågor som de flesta forskare har ställt. Av denna skrift framgår, att de stenhuggare som byggde Kilwinning och många andra, storslagna klosterkyrkor i Skottland, Wales, Frankrike, Irland och England var munkar av ett mycket speciellt slag. De var omvända benediktinermunkar av den ”fria kyrkan” i Bretagne, och de utövade den keltiska riten. Här passar cisterciensernas conversi bra in i sammanhanget, för det latinska ordet conversus betyder just omvänd. Besläktat är även orden konvertera och konvertit, dvs. övergå till annan troslära. Dessa munkar var mästerhantverkare i alla yrken. De var arkitekter, brobyggare, målare, timmermän, träkonstnärer, guld- och silversmeder, vanliga smeder, stenhuggare osv. De efterlämnade, emellertid, inte några kännetecken som kunde identifiera dem som sådana, för de verkade i total ödmjukhet och enbart till Guds ära – ”Non nobis, Domine, sed Tuo nomine gratiam meam do” såsom det heter i Tempelriddarnas sång från denna tid, eller i min översättning ”Inte för vår skull, Herre, utan endast till ditt namns ära.” Av denna anledning tillskrevs deras mästerverk ofta andra, en klosterkyrka i Tiron år 1109? Han kallades på grund av sin härkomst för Bernhard av Tiron, eller Ponthieu, som ligger nära Somme, eller Bernhard av Abbeville. Det var i skogen nära Tiron han grundlade klosterkyrkan, som på latin hade namnet ”Abbatica Sanctae Trinitatis de Tirone”, dvs. i min översättning ”Den Heliga Treenighetens Klosterkyrka i Tiron”. Han föddes år 1046 och dog den 25 april 1118. Den församling han grundade blev mycket speciell. Bernhard av Tiron hade många gemensamma drag med sin 44 år yngre namne, Bernhard av Clairvaux (10901153), men skillnaden bestod främst i den förres ovanliga vision. Likheten bestod i förkastandet av den ökande slappheten hos benediktinermunkarna i Cluny och förkunnandet av en återgång till det stränga, asketiska och ödmjuka levnadssätt som de första benediktinerna hade följt. Detta var i stort sätt det enda de två ordnarna hade gemensamt. De verkligt stora skillnaderna var kulturella, politiska och andliga, och detta beskriver väl varför den ena orden har blivit berömd och den andra utelämnats ur de flesta historieböcker. Berättelsen om Bernhard av Tiron handlar om den större strid som sedan skulle leda till separation från Kristi mystiska samfund, som avser den sociala organisationen inom den romersk-katolska kyrkan. Bernhard av Tiron gjorde i själva verket uppror mot Cluny och överheten inom ortens katolska prästerskap. Han hade länge försökt återskapa de gamla bretagniska biskopssätena och frigöra sin kyrka från det romerska ärkebiskopssätet i Tours. Clunys ställning stärktes av att påven Pascal II stod på deras sida. Bernhard förde sin sak till påven, som först vägrade men sedan ändrade sig. Friheten varade dock endast 5 år och den bretagniska kyrkan kom då att lyda under Cluny. Bernhard fortsatte att försvara rätten till frihet för den gamla keltiska kyrkan i Bretagne, vilket gjorde att han framstod som kättare. Denna tidsperiod framstod som ett slags gränsland mellan kuldeismen och den romersk-katolska religionen, eller den keltiska riten mot den romersk-katolska kyrkan. Efter att ha avsagt sig sitt medlemskap som munk i Saint Cyprien, grundade Bernhard en av de första munkordnarna i den strikta observansen – Tironensierorden – med avsikt att återföra munklivet till den ursprungliga asketismen genom att följa S:t Bernhards klosterregel i hela dess stringens eller att följa den stränga iakttagelsen av den gällande klosterregeln enligt Bernhard av Clairvaux. En kort levnadshistoria för Bernhard av Tiron ser ut som följer. Han föddes år 1046, men en del källor anger år 1050. Han skapade den första församlingen i Tiron och den varade ända fram till den franska revolutionen. Den person som bäst kände honom var Geoffrey Grossus, som i sitt verk beskriver Bernhards liv i skriften Vita. Denne man var biskop i Chartres. Grossus beskriver Bernhard som en litterär man med förkärlek för kiasm i sina predikningar och skrifter. En kiasm är en korsställning av ord eller fraser, t.ex. ”en motståndare till orättvisa och för rättvisan en förespråkare”, eller på latin ”adversarius iniustitiae et iustitiae propugnator”. Bernhard var en soldat för och en imitatör av Kristus och ville skapa ett nytt munkideal, dvs. en eremit som med hjälp av Bernhard av Clairvauxs’ klosterregel ville följa den strikta observansen av just dessa regler. Bernhard av Tiron förespråkade en ny typ av klosterliv som kallas cenobitism, dvs. att leva tillsammans enligt den grekiska grundbetydelsen. Ordet kommer via latin från grekiskans koinos, som betyder gemensam och bios, som betyder liv. Bernhard grundade Tiron klosterkyrka nära Blois med hjälp av några mäktiga, världsliga ledare. Han studerade i en vanlig skola mellan åren 1065–73 till 19 års ålder. Därefter reste han söderut och tillbringade 10 år i klosterskolan SaintCyprien i Poitiers, där han tog på sig St Bernhard av Tiron i fönstret på St Andrews Church i England. munkkåpan. Han blir dess prior fram till år 1096. Den 27 november 1095 hade påven Urban II börjat predika för att samla kristna styrkor till det första korståget vid synoden i Claremont. Det skulle verkställas år 1099. År 1102 gjorde Bernhard tvenne resor till Rom och fem år senare grundade han det första klostret i Tiron. År 1113 besökte han under sommaren Henrik I av England i Normandie och grundade kloster i dessa trakter. Bernhard dog den 25 april 1116. Bernhard av Tiron och hans samtida Ro- bert av Abrissel var två av sin tids mest inflytelserika reformatorer vad klosterordnar beträffar. Bernhard grundlade inte bara klosterkyrkan i Tiron utan även Franciskus av Assisi, målning av José de Ribera 1643. klosterkyrkor i Beaujolais och i den brittiska övärlden, kanske främst i Skottland och Wales, men även i England. Han har tilldragit sig mycket mindre uppmärksamhet i den akademiska världen och är i det närmaste okänd för historiker och religionshistoriker som sysslat med forskning i klosterväsendet i Europa. Hans liv som munk var både typiskt och ovanligt. Han idkade ingående studier av den heliga skrift och han var väl inkommen i kanonisk lag, dvs. de godkända verken i Bibeln. Trots att han förespråkade asketism och eremitliv var han ingen motståndare till kvinnor. Han uppskattade kvinnlig skönhet på ett gentlemannasätt. Han förvånade sin omgivning genom att visa sig vara en duktig snickare och smed samt dessutom duktig att göra affärer trots att han betraktades som en bokmal. Geoffrey berättar i sitt verk Vita, att Bernhard studerade Bibeln och gjorde anteckningar, men en gång råkade han somna och ljuset föll på hans anteckningar, som brann upp. Den Heliga Skrift klarade sig helt oskadd undan lågorna. Kung Henrik I av England såg i honom en karismatisk ledare, visionär, överlöpare, en sympatisk biktfader och till och med helbrägdagörare. Han högaktades i dåtidens Frankrike. Hos oss har hans minne nästan helt utplånats! Han höll sig strikt till ”Regula Sancti Benedicti” eller Bernhard av Clairvaux’ klosterregel. Då han var borta från klostret ute på sina predikoresor, hamnade han ofta i konflikt för att han förespråkade de religionsreformer som florerade i slutet av 1000-talet. Efter hans död blev Tiron Abbey el. klosterkyrka moderhus för en kloster orden som bestod av åtta klosterkyrkor i Frankrike, fyra i Skottland och en i Wales samt över ett hundra priorskloster. Sådana förekommer i TV-serien, som visats nu i sommar, ”En värld utan slut” och som behandlar just denna tid, dvs. 1100och 1200-talen och livet under kyrka och kungahus. Tironensierorden bestod i nästan sju sekler och upphörde vid tiden för den franska revolutionen. TEXT OCH FOTO: ROLF SÖDERBACK, X Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 17 Brödramåltid vid havets brus Efter en tid med ostadig väderlek och med beaktande av att vi var hela 74 anmälda bröder till årets Havskrona SFM bestämde Krögaren på måndagskvällen, att mötet för säkerhets skull kan hållas inne, på övre våningen i restaurant L´Escale och inte i Grilltaket, som vanligt! O met fick siffrorna äntligen sin förklaring; de berättar nsdagen den 2 juli grydde också grådaskig och nämligen enbart hur många gånger man deltagit i sval, men innan eftermiddagen sken solen, ett Havskrona-möte! med en intensitet av ca 650 W/m2 ifrån en Traditionsenligt föll klubbslaget kl 19:00 och klarblå himmel! Temperaturen var uppemot 20º och detta år hade öppningens replikväxling ytterligare en svag SW-vind höll eventuella myggor borta. Alltså en ämbetsman med; en Orator, med den nog så ett mycket trivsamt väder; som alltid på våra möten! viktiga uppgiften, att mana bröderna till efterI god tid före mötet samlades 72 bröder; en hade tanke inför brödramåltiden. Som vanligt ståfått plötsligt ryggskott och en annan fick kanske ende på sin stol, hälsade O ”Freddi” Wilén, inte riktigt ”lov” att komma med? Tänk, hur det IX, bröderna välkomna och gav sedan raskt kan gå ibland! över ordet åt kvällens föredragshållare HM Alla grader var ändå representerade och glädför Telge logen nr 169, broder Henrik jande nog deltog också sju finska bröder i möNylander, gr 28, som talade under rubritet, som blev fulltecknat redan den 3 juni kl ken ”En finsk blå loge till Sverige – hur 06:14. Väntelistan blev lång, men hade nog gick det till?” Föredraget (varom mera en viss omsättning! Alla som meddelade på ett annat ställe i tidningen) var förhinder var däremot viktiga med, att trots mycket uttömmande, men resulteallt, få stanna kvar på sändlistan också för rade ändå i några avslutande frånästa år! gor och svar, varefter ordet gavs Namnlapparna var detta år försedda över åt vår nyutnämnde O Jan med en liten gul ruta med en blå siffra Gehlin, IX, som bad en kort och bröderna förundrade sig storligen bordsbön med oss, varefter över, ifall vi hade börjat med ”grader” fyra glada flickor med väloch att vi i så fall har stora fordringar, fyllda snapsbrickor uppen när en broder av grad 33 bara hade barade sig kl 20:00! siffran 1 på sin namnlapp lika som 10 andra bröder, medan R&K ändå Efterhand, som snaps hade bekommit sig siffran 5 på sin arna hade serverats namnlapp, fastän 14 riktigt helt förflyttade sig brövanliga gradbröder, stoltserade derna till den dubmed siffran 7 på sina namnbelsidiga, välförlappar. När CM kl 18:50 hade sedda, fiskbuffen bjudit bröderna, att ”intaga och när man sina ställen” i mötesutrymBuffébordet uppdukat i väntan på bröderna. 18 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 igen med dignande tallrikar satte sig till bords, serverades vin eller öl efter behag. Efter fisken kunde man ytterligare fylla på med köttbuffen och några bröder orkade faktiskt ända fram till de två varmrätterna, som detta år utgjorde ”Krögarens överraskning!” Vid kaffet och krogens egentillverkade ”Castaloss” kunde vi, mätta och belåtna, konstatera att Krögaren detta år verkligen överträffat sig själv! Några bröder försvann nästan genast efter maten, för att lösa ut sina respektive ifrån damernas inofficiella träff, som detta år hade försiggått i Grilltaket, medan andra förnöjt satt kvar och trivdes i goda bröders lag, för samtalsämnen fanns! Många satt kvar tills krogen stängde, och några ännu modigt intog nattklubben ”Najaden!” Den första anmälan till följande möte kom per e-posten Havskrona.SFM@ gmail.com kl 05:25 följande morgon; man kan bara undra, ifall brodern kom hem först då, eller om han pigg och nyter just hade stigit upp, men ett är dock helt säkert; han vill med också den 1 juli 2015! Ett annat e-postmeddelande, med den tolfte anmälan till mötet nästa år, hade ett tillägg jag gärna vill citera: ”…sommarens absoluta höjdpunkt är nog ingen tom fras; det bara är ett ofrånkomligt faktum, detta att Havskrona-mötet har blivit just denna absoluta höjdpunkt! Ha kraft pojkar, att orka fortsätta!” Den absolut bäst bevarade frimureriska hemligheten just nu är nog; temat för nästa år. Krögaren Mikael Smeds, X, ser nöjd ut. TEXT: CARL-GÖSTA ”JÖSSE” EKLUND, IX FOTO: LEIF HOLMBERG, X Till graderna yngsta deltagare Patrik Sundell, I, svalkar sig i solen. Fr.v. sjömurarkommodor Krister Santanen, VIII, och Ilkka Aho, X, fOM S:t H med Leif Lindqvist, R&K, fSV SLL, fundersam i bakgrunden. Kari Salo, gr 33, SPS SMOR t.v. och Göran Lindqvist, VIII, FABB AGL. T.v. föredragshållaren Henrik Nylander, gr 28, HM i Telge logen nr 169, ledsagad av vår O ”Freddi” Wilén, IX och bakom dem fr.h. Kaj Engblom, IX, Georg Uppman, X, mötets nestor (85 år), samt Lars-Henry Björklund, IV-V, och t.v. skymd Krister Uppman, VII, mötets mest långväga besökare (från Luxemburg) och sist i raden, helt skymd Carl-Johan Berlin, IX. Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 19 Telge logens bakgrund Ett utdrag av föredraget på Havskrona mötet den 2 juli 2014. Föredraget kan läsas i sin helhet på www.foreningsbandet.info En finsk blå loge till Sverige – hur gick det till? Mina Bröder! Idén om en finsk blå loge i Sverige tycks i alla fall inte ha varit helt färsk. Den har funnits, och några mer eller mindre, allvarliga försök att gå framåt med saken har gjorts redan för ca 10 år sedan, enligt uppgifter jag har hört, både från finskt och svenskt håll. Ingenting helt konkret gjordes dock vid den tiden. Kanske orsaken var att vår finska organisation, då ännu höll på att slutföra etableringen i Estland och därför inte ansåg sig ha tillräckligt med resurser. Eller, var SFMO då ännu tveksamt att alls kunna acceptera tanken? Jag har inte heller några bevis på att frågan då, ens skulle ha diskuterats på högsta nivå. Initiativet till att bilda en blå loge har, då såsom nu, närmast kommit från två olika håll: dels från finländare bosatta i Sverige, men kanske ännu mera från sådana män som var intresserade av frimureriet, men som inte kunde bli medlemmar i SFMO, där man arbetar enbart på kristen grund. Det är även klart att intresset på den svenska sidan på grund av tilltagande öppenhet och upplysning hela tiden har ökat. Vi skall ju enligt våra principer vara toleranta, och det har kanske börjat störa SFMO, att inte s.a.s. kunna erbjuda frimurerisk ljus åt alla intresserade och här hade man nu en möjlig lösning utan att behöva rucka på egna statuter. Sedan vill jag ännu dra litet hemåt och tro att i Sverige har man blivit litet avundsjuk på oss här i Finland, då vi 20 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 har haft möjligheterna att fördjupa vårt kunnande genom att enkelt kunna besöka varandra och nu ville de få samma möjligheter på hemmaplan. Hur som helst, hösten 2011 efter ett positivt svar från SFMO, eller möjligen t.o.m. en direkt önskan om en etablering, så tog vår Stormästare beslutet att bilda en loge i Sverige! Uppdraget att förbereda saken gavs åt två medlemmar av Stormästarens råd: Perttu Marttila och Mauri Piessa, båda förutvarande distriktstor mästare. Broder Perttu frågade mig sedan i mars 2012 om jag var intresserad att delta och om jag var villig att bli mästare i den blivande logen. Från början var det även klart att logen skulle arbeta både i Helsingfors och i Åbo med egna officianter på vardera stället, innan den flyttades till Sverige. Ett blå loge-emblem med passare, vinkelhake, stort G och det allseende ögat. Därför var då den första uppgiften, att hitta ett tillräckligt antal grundande medlemmar just ifrån dessa orter. Ytterligare var tanken den, att få stöd från Hangö, där Hangethe nr 82 jobbar på svenska, samt från Österbotten, där Brahea nr 15 jobbar med ”blandat” språk. Logen Patria S:t Henrik nr 5 från Helsingfors, som jobbar på svenska, blev den naturliga moderlogen för den nya logen. Alla medlemmarna från Finland var tänkta att bli dubbelmedlemmar. Slutligen blev det bara ett fåtal bröder från Patria S:t Henrik, en från Hangö men ingen från Brahea, som kom med som medlemmar. I Helsingfors fanns i alla fall relativt många svenskspråkiga i olika loger, som ville ställa upp och stöd kom även från andra orter som TorneåHaparanda, Tammerfors och Karleby. I Åbo var läget besvärligare, för här fanns knappt någon med svenska som modersmål, men vi lyckades i alla fall även här, att just och just, få ihop en officiantkår, med bra, eller åtminstone tillräck liga, kunskaper i svenska och därtill villiga att jobba för den nya logen. Totalt blev antalet grundande medlemmar 47 av vilka 18 från Åbo! Stormästaren Juhani Vuori och Högstvördige brodern Reijo Ahtokari blev också grundande medlemmar i den nya logen! Arbetet med grundandet blev under våren tidvis hektiskt vilket inte enligt tidtabellen riktigt hade varit meningen från början. Förberedelserna startade alltså i mars och redan i juni hade vi det stiftande mötet, som ursprungligen var planerat först till hösten. Vid detta laget hade även den blivande logelokalen hittats med hjälp av SFMO. Vi kan väl konstatera att det var en klar vin-vin situation. Igelsta gård är ganska nyligen anskaffad och renoverad just som logelokal och de ville gärna ha flere bröder med, för att dela på kostnaderna. Där finns förstås gott om lediga dagar för nya loger, för just nu arbetar endast en S:t Johannes- och en S:t Andreasloge där. Jag tror att bröderna där också var intresserade av denna unika möjlighet. Vi igen, fick en trevlig och stämningsfull lokal nära Stockholm, som vid behov ganska enkelt kan byggas om till blå loge och de lokala bröderna är faktiskt mycket hjälpsamma med detta. Vi har verkligen blivit broderligt mottagna! Till det grundande mötet hade även logens namn, sigill, stadgar, budget och huvud-officiantlistan framtagits och valspråket var på gång. Största arbetet gjordes av Jean Franzen, blivande första HM, Björn-Erik Blomqvist blivande skrivare och av Storskrivaren Ahti Siltanen. Vid detta möte kunde även meddelas när logen får sitt interimistiska tillståndsbevis och när de första officianterna installeras, alltså när logen håller sitt första sammanträde. Vid det stiftande mötet var närmare 20 bröder närvarande, samt Storskrivaren. Mötet börjades nog med att be om den högstes ledning, men i övrigt var det ett helt normalt arbetsmöte, utan några som helst ritualer. Enligt nuvarande tolkning ger detta möte datumet för logens grundande, tidigare var det sammanträdet där det interimistiska tillståndsbeviset utdelades. Under sommaren startade sedan även letandet efter och kontaktandet av möjliga inträdessökanden till logen. Från tidigare förfrågningar hade vi vissa namn. Sedan kom det via bekanta och bekantas bekanta fram flera förslag. Första medlemsansökan kunde kungöras redan vid det första sammanträdet. Här kan nämnas att enligt Storlogens överenskommelse med SFMO tar vi inga medlemmar från dem, inte ens som dubbelmedlemmar! Vi har dock en broder, som redan för flera år sedan avgått från SFMO och nu fortsätter hos oss! I oktober 2012 var alltså allting klart för logens första sammanträde för att erhålla tillståndsbeviset och för installation av officianterna. Närvarande vid detta möte var Stormästaren Juhani Vuori, förra Stormästaren Arto Uusitalo, ävensom Högstvördige Reijo Ahtokari. Då Stormästaren hade beslutat, att som medlem i logen använda sina blåa regalier och icke stormästareregalierna, så måsta också alla de andra storämbetsmännen använda sina blåa regalier! Det var endast distriktsstormästaren Walter Priewert och de övriga distriktsstorämbetsmännen, som använde de normala gredelina storofficiantregalierna, då de gjorde själva installationsarbetet och alltså var i tjänst! Endast ett halvt år hade gått sedan beslutet om den nya logen gjordes, tills logen hade börjat sitt arbete. Det normala torde det vara närmare två år. I december 2012 hade logen sitt första sammanträde med gradarbete då herr Patrick Simonsson fick första Föredragshållaren Henrik Nylander, gr 28, HM i logen Telge nr 169. graden. Detta skedde i Ordenshuset i Helsingfors. I januari 2013 var sedan det första mötet i Åbo med undertecknad som HM. Därefter sammanträdde vi turvis i Helsingfors och Åbo, den andra lördagen var månad, men vi hann också med några extra sammanträden. Några gradarbeten har även gjorts av Patria S:t Henrik och ett vardera av Hangethe och Brahea. I maj 2013 fick logen sitt fundationsbrev (peruskirja) vid Storlogens årssammanträde, och i september var den högtidliga invigningen av logen på Igelsta gård! Invigningen utfördes av Stormästaren med de övriga storlogeofficianterna och i närvaro av SFMO:s Stormästare Anders Strömberg. Då utrymmena på Igelsta är begränsade kunde endast 50 inbjudna bröder närvara. Tillställningen var mycket högtidlig och stämningsfull, och man kunde känna det mycket starka broderskapet mellan våra svenska och finska bröder. En stor och fin milstolpe i samarbetet mellan våra organisationer hade markerats! TEXT: HENRIK NYLANDER, GR 28, Telge logens emblem HM I TELGE LOGEN NR 169 FOTO: LEIF HOLMBERG, X Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 21 Den estniska västkusten i blickpunkten Onsdagen den 14 maj samlades en förväntansfull skara Conviviummedlemmar vid Kiasmas turisthållplats för att starta sin vårresa, som denna gång skulle gå till Estland med Ösel och Dagö samt Haapsalu som främsta mål. Conviviums Estlandsresa Minnesmärke i Tahkuna på Dagö för de omkomna på färjan “Estonia”. V i var ca 45 resenärer, som intog våra platser i Wikströms buss. Den förde oss till Vikingterminalen på Skatudden, där vi steg ombord på Vikings färja till Tallinn och inledde med en stärkande lunch i bufférestaurangen. Ankomst till Tallinn skedde kl 14, varefter färden direkt fortsatte med Kuressaare på Ösel som mål. Vägen dit gick via Virtsu och Muhu, sammanlagt ca 220 km. Vår guide Inge visade sig snabbt vara ett verkligt fynd; kunnig, vänlig och underhållande. Även vår busschaufför Tomas var en tillgång, hans lugna och säkra körstil gjorde att vi under de många timmarna i bussen aldrig behövde känna oss osäkra utan helt och fullt kunde koncentrera oss på omgivningarna vi passerade och på guidens redogörelser. I Kuressaare bodde vi två nätter på 22 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 SPA Hotel Georg Ots, där vi också intog vår middag denna första kväll. Alla deltagare var glada och nöjda efter denna första resedag och väntade med intresse på fortsättningen. Dag 2 inleddes med en rundtur i Kuressaare samt därefter besök i Biskopsborgen – en fantastisk sevärdhet. Efter lunch fortsatte vi på utfärd till västra och norra Ösel och återvände sedan till vårt hotell för en stunds vila, varefter färden fortsatte till den berömda meteorkratern Kaali. Så var det dags för middag på Kaali Trahter, en mycket trevlig restaurang, där vi som pricken över i:et fick ett överraskningsprogram i form av en proffsig och glad folkdansgrupp, som uppträdde för oss. Dag 3, fredagen den 16 maj, lämnade vi Kuressaare och åkte vidare till Dagö. Färden innehöll en ca 1 timmes färjtur och framme på Dagö besökte vi en rad intressanta sevärdheter, bl.a. minnesmärket över Estoniakatastrofen samt en ullfabrik, Vaemla Villavabrik. Efter lunch och avslutad rundtur tog vi färjan till fastlandet och checkade in på hotell Promenaadi i Haapsalu. Ett mysigt litet hotell invid vattnet. Vår sista dag på denna resa, lördagen den 17 maj, började med sightseeing i Haapsalu, varefter färden mot Tallinn anträddes. På vägen gjorde vi en intressant avstickare till Koluvere slott. Slottet, som i tiden ägdes av släkten von Bux hoeveden, ägs numera av en privatperson, som låter utföra en omfattande restaurering av denna på 1200-talet uppförda byggnad. Så fortsatte färden till Tallinn, där det blev ett par timmars tid för shopping och promenad i staden. Vår utmärkta guide Inge lämnade oss nu efter att ha avtackats för väl förrättat värv. Avfärden till Helsingfors med Viking Lines färja skedde 18.00. Den 2,5 timmar långa färden kändes betydligt kortare i trevligt sällskap under buffémiddagen ombord. Framme i Helsingfors åkte vi till Kiasma, där vår duktige chaufför avtackades och vi nöjda och glada resenärer tog farväl av varandra. En synnerligen lyckad resa hade nått sitt slut. Vädret hade gynnat oss med solsken och värme mest hela tiden. Och värme och glädje saknades inte heller i umgänget deltagarna emellan. Det enda som lyste med sin frånvaro var sura miner och klagomål, vilket vi inte saknade det minsta. Jag vill på alla deltagares vägnar än en gång rikta ett varmt tack till damkommittén och speciellt Eva von Buxhoeveden, som svarade för rese arrangemangen. Vi ser fram emot nya reseupplevelser. TEXT OCH FOTO: LARS LINDQVIST, X Koluvere slott i Estland och Convivium på Koluvere slotts innergård. Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 23 Tyrgilsbröder i Muminmammas fotspår! Leif Rehn i mitten med damer Muminjakt med M/aux Alexandra Frimurare bröder och följeslagare seglade på havet en solig lördag i juni. Varför ville SJL Tyrgils ut på ”Den farliga resan” med jakten M/aux Alexandra? Frimurare bröderna med följeslagare ville fira Tove Janssons 100 års minne med en seglats till Mumindalen… ursäkta till Klovharun utanför Pellinge. Tove Marika Jansson föddes 9 augusti 1914. F lera av bröderna med följeslagare steg ”ombord” på en beställd buss från Ågatan i Borgå till Bruket i Vålax. Bröderna har tagit aktivt del i Tyrgils logearbete höst, vinter och vår och kände för en förvandling med en trevlig berikande avslutning på vårterminen. I Vålax väntade M/aux Alexandra med kaptenen Svante Grönqvist och besättning. Snabbt bordade vårt sällskap jakten med mat och dricka. Har hört talas om att Finland är “de tusen sjöarnas land” men vet jag att Finland har en kustlinje med tusentals öar? Finlands södra kust är en perfekt destination för den som vill uppleva en annorlunda seglats. 24 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 Tove Jansson skrev att Muminpappan ville leva mer äventyrligt och så kunde han förverkliga sina drömmar. När Muminpappan fick veta att det finns en plats ledig som fyrvaktare, tog han sin familj med sig och begav sig iväg ut till den ö som fyren fanns på… Ön visade sig vara en vild och enslig plats. På den karta över ön som Tove Jansson ritade till boken anges öns koordinater till 60°7’12” N och 25°45’50” Ö. I verkligheten är det en position i Finska viken som ligger ungefär 5,5 km från Janssons egen sommarö Klovharun och det som finns där egentligen är ett grund på 12 meters djup. Jakten M/aux Alexandra förde oss mot Klovharun… men tyvärr kom vi inte närmare än 0,8–1,0 sjömil utanför Toves och Tutikis sommarparadis. Alexandra lovade, vände och vi steg ned från däck till kabyssen för att njuta av den medtagna laxsoppan, brödet och svagdrickan. Under lunchen hölls två föredrag med olika infallsvinklar om Tove Jansson som konstnär, författare och tillvaron i Pellinge skärgård. FCM Kenneth Hägg berättade om Toves Pellinge tid ”Anteckningar från en Ö” Det finns många namn för det som kallas ö: holme, skär, haru, kobbe klack osv. Klov används för att beskriva bergets egenskap och ”Klovharun” att kobben har kluvits (itu). 1964 byggde en ortsbo Brunström stugan på 5 x 2 m olagligt. I november samma år godkände Byggnads- styrelsen bygglovet. Byggaren Brunström utropade: ”Jasso nu e de inte olaglit meer, nå de va ju bra”. Tove blev rädd för havet med åren. Broder Kenneth lånade ett citat ur boken ”Vi visste nu att det var tid att ge bort huset – det är fiffigare att bryta upp i tid innan man tvingas till det.” Tove Jansson var vid det skedet nästan 80 år. Stugan handhas idag av Pellinge hembygdsförening eftersom Tove Jansson donerade den till föreningen 1995. Besöksturer till Klovharun sköts via hembygdsföreningen. Det andra föredraget hölls av FDM Ingmar Karlsson. ”Kanske vi får en stor konstnär i Tove någon gång. En riktigt stor.” Tove Janssons otroliga produktion under sin verksamhet som bildkonstnär och författare mer än 70 år. Tove debuterade 1928, endast 14 år gammal, med illustrationer i ett par tidskrifter, och bilderna följdes året därpå i en serieberättelse i sju avsnitt i barntidningen ”Lunkentus”. Ett par år senare ställde hon ut på Konstnärsgillet och 1943 var det dags för en egen separatutställning på Konstsalongen i Helsingfors. Då hade hon också börjat skriva noveller och publicerat dem i olika tidskrifter. Sent om hösten 1945 landade mumin ur berättelsen, Småtrollen och den stora översvämningen, i bokhandeln. Den fick inget gensvar, men efter de två följande muminböckerna, Kometjakten (1946) och särskilt Trollkarlens hatt (1948) började hon bli ett författarnamn i Finland och Sverige. Tove Jansson presenterade sig länge som målare och författare, i den ordningen, och genom muminvärldens alla framgångar. Hennes liv var arbete från början till slut – med en hel del kärlek – och kapaciteten var osannolikt stor. Tove Marika Jansson dog den 27 juni 2001 i Helsingfors. I dödsannonsen fanns ett par rader från ”Snusmumrikens vårvisa”, rader av ensamhet och frihet, bland det viktigaste för henne genom Ingmar Karlsson håller föredrag om Tove Muminmamma hela livet. Hennes främsta apostel i den strävan var just Snusmumriken, som sa så här: Jag vandrar genom skogen en mycket tidig vår, den vår som jag har väntat på och saknat. Med himlen full av vingar och jorden full av spår, av alla kryp som äntligen har vaknat. Jag går som jag behagar i min gamla gröna hatt. Jag spelar alla dagar, jag spelar varje natt och äga vill jag inte, för man måste vara fri, när man söker nya sånger, en egen melodi. Jag ville ge en visa åt vårens klara bäck och tyst musik för månens bleka skära, små sånger på mitt munspel för varje fågelsträck och en visa till ensamhetens ära. Men timmarna försvinna och skymningen blir lång, och jag kan inte finna en enda liten sång, som händlar om förväntan och om vår melankoli, och om en som går allena och är fullständigt fri. Sommarutfärden, ”Den farliga resan”, med M/aux Alexandra var en berikande upplevelse som gav oss en stark färgbild av Tove Janssons passionerade konstnärliga liv och leverne i Pellinge. I brukshamnen, Vålax skildes våra vägar för sommaren med riklig andlig vägkost för höstterminen i vårt logearbete. TEXT: ALF GÜNSBERG, III FOTO: ERKKI TUORMAA, X Laxsoppa smakar och Kenneth kryddar med ”Klovharum kryddan” Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 25 Glada miner på sjömurarträffen SJÖMURARTRÄFFEN PÅ BRÄNNSKÄR 19.7.2014 J ag har med stort intresse läst Föreningsbandets reportage om Sjömurarnas årliga träffar på olika ställen, främst i den Åboländska skärgården. Jag har beklagat att jag ej bland mina båtar haft en lämplig båt för att sjövägen kunna ta mig till träffarna. Dessutom har jag inte förrän nu noterat att jag nog kunnat ta mig rätt nära de aktuella koordinaterna med bil och sedan ordna med sjötransport till den exakta platsen. I år gjorde jag slag i saken och vid diskussioner med den ”sittande” kommodoren visade det sig att han vid planeringen av årets träff även tänkt på de bilburna bröderna. Tack broder Krister för detta! Jag startade tidigt på lördag morgon från mitt sommarställe i Ingå och var vid hamnen i Kirjais några minuter före utsatt tid. Då visade det sig att intresset för träffen var så stort att sjökapten, broder Bo Gyllenberg, redan hade hunnit lämna hamnen med sin båt, full lastad av bröder med familjemedlemmar och vänner. Efter ett kort samtal och en kvart En ståtlig syn av sjömurarfartyg 26 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 senare var han tillbaka för att överföra den andra lasten. Tack, broder Bo för sjötransporten! Då vi anlände till Brännskär vid 11:30 tiden, visade det sig att många bröder varit morgonpigga och redan var på plats med festflaggningen hissad. Det anlände också hela tiden nya segel- och motordrivna ”sjömurarefartyg” (se den ståtliga synen av fartyg på vidstående bild). Klockan 13 började det egentliga pro- grammet. För mig som novis i detta sammanhang var tilldragelsen en ny och trevlig upplevelse. Vi bjöds på skummande drycker, minglade och lyssnade på kommodoren, som informerade om aktuella saker för träffen. En trevlig detalj i presentationen var då han ur fickan tog fram ett snapsglas försett med frimurarkorset och låtsade tappa det i golvet. Vi trodde förstås att glaset skulle gå sönder, men nej. Han berättade att glaset är gjort av polykarbonat och håller för många hårda smällar. Under måltiden fick vi själva testa glasen och efter måltiden fick vi ta med vårt glas hem. Ett trevligt minne från träffen av festkommittén! Nu löpte tiden redan snabbt och det var snart dags för följande programpunkt på ”Redarhuset”, som är stället där man lossade fångsten och redde ut fiskbragderna efter att ha kommit i land. Där fick vi med Anders Fagerlund som föredragshållare ta del av Brännskärs historia, som enligt sparade dokument sträcker sig bakåt åtminstone till år 1732. Enligt ett köpebrev daterat 13.3.1760 blev Carl Ersson ägare till hela holmen. Det intressanta föredraget åskådliggjordes även med många fotografier, i huvudsak tagna av fotografen Kaj Dahl, som på 1970talet i flera repriser hade besökt Brännskär och även blivit bekant med de dåvarande ägarna Uno och Hildur Österman med familj. Sonen Ulf med fru Heli tog över 1989. Kaj Dahl hade dokumenterat olika procedurer i bl.a. fisket, som var öbornas huvudsakliga inkomstkälla. Dahl hade även besökt närliggande öars befolkning och intervjuat dem om deras göromål och sysslor. Intervjuerna finns dokumenterade på C-kassetter och har till en del sammanställts av Anders Fagerlund och givits ut i form av en CDskiva, som även intresserade sjömurare kunde inhandla. Föredragshållaren hade även som barn vistats på Brännskär och berättade om sina angenäma minnen från holmen. Bl.a. berättade han om det välsmakande brödet med nykärnat smör som pålägg och som kom från tre egna kor. För att inte nämna den rökta böcklingen, som han ej kunde få nog av och vars smak han fortfarande kan förnimma. re refektorieföreståndarinnan, numera avlidna Anneli Forsell, hade förärat Sjömurarna. Flaskan är inrymd i ett låsbart schatull, som tillverkats av den bortgångne brodern Christian Östman och som enligt tradition är med på måltiden vid alla sjömurarträffar där den går från sjömurare till sjömurare. Sedan måltiden avklarats, tog broder Rolf Therman till orda och presenterade den sedvanliga, redan legendariska frågesporten i nautiska termer och nautisk historia. Han berättade att nytt för i år var att två frågor från tidigare frågetävlingar fanns nu med för att utröna hurudant minne vi sjömurare har. Frågorna, som även har till syfte att lära oss nya nyttiga saker för våra seglatser, rönte igen stort intresse och aktivitet bland de tävlande grupperna och alla koncentrerade sig på att prestera riktiga svar och därmed få äran att vinna årets tävling. Den bästa gruppen hade 13 rätt av 15 möjliga. Måltiden avslutades med att Broder Krister avtackades med ett trefaldigt TACK för det enormt fina arrangemanget, där allt fungerat perfekt och där han haft hjälp av sin fru Solveig samt svåger Lasse med fru och deras ungdomar Matias, Karin och Emil. Snart efter att måltiden avslutats sökte sig broder Håcki Dahlin med sin gitarr upp till samlingsplatsen, en terrass på berget med en fantastisk utsikt över havet och närliggande öar och inhägnad av berg på alla sidor till en höjd varierande mellan 1–2 meter. Han hade ej knäppt många toner på sträng- arna förrän sjömurare hörsammade hans kallelse och började samlas runt honom och trevande föll in i de melodier han knäppte fram. Inom kort var allsången i full gång. Den befrämjades av Sjömurarens Sångbok, som nu kom i flitig användning. Snart sällade sig bröderna Timo Dahl och Jan-Olof Holm med sina gitarrer till sällskapet och så var musicerandet i full gång. Vi fick även ta del av broder Timos personliga tolkningar av några sånger, vilka rönte stort intresse. Broder Håcki har fortsatt med avlidna Pedro Ignatius tradition att ge en personlig tolkning av visan ”Ellen Sjölund”. Hans tolkning i år var full av inlevelse och man kunde se hur Håcki stornjöt av uppgiften och blev avtackad genom en storm av applåder. Han tolkade också några sjömansvisor. Kvällen var ljum och vindstilla och bjöd på de bästa möjliga omständigheter för den varma samvaron i allsångens tecken. Klockan 21 prick stämde broder Harry Dahlström upp med sin trumpet på bergets högsta ställe och blåste Frimurarnas högtidssång varefter festflaggningen halades på segelbåtarna. Denna undertecknads första sjömurarträff blev en angenäm upplevelse som jag gärna återkallar i minnet. Ser även fram emot att vara med om kommande sjömurarträffar – om Gud så vill. TEXT: JARL-JOHAN ”JAIJA” NYMAN, VIII FOTO: KRISTER SANTANEN, VIII Vid 17-tiden samlades vi alla i Redar huset igen där vi alla 86 serverades förrätt bestående av gott skärgårdsbröd med rökt fisk och majonnäs. Huvudrätten bestod av en utsökt fisksoppa, som fick många lovord. De ovannämnda snapsglasen invigdes och påfyllning skedde från den flaska, som den tidigaTerrassång på Brännskär Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 27 Det händer på studiefronten UTBILDNINGSPORTALEN – Vad är det egentligen frågan om? Utbildningsportalen är en datorbaserad utbildningsprodukt i multimedia format, vars syfte är att erbjuda bröderna en ny form av studieredskap i förkovrandet av den konungsliga konsten (DKK). Denna typ av utbildning används i den allmänna världen i många branscher, bl.a. inom flygindustrin för utbildandet av piloter och annan personal. Illustration: Martin Gardberg Bakgrund. Projektet var ursprungligen ett medlemsinitiativ och inleddes redan i januari 2012. Det är frågan om ett nyskapande utbildningsprojekt inom hela Svenska Frimurare Orden och projektet har sin förankring i ett mandat från Ordens banerförare och Utbildningsdirektoriet (UD) i Stockholm. Sjätte fördelningen (SCF) blev utvald att starta detta pilotprojekt och SCF Utbildningen utsåg en arbetsgrupp för planering av detta omfattande projekt. Medlemmarna i arbetsgruppen är Dan Knif – ordförande (AStM SCF), Henrik Bruun (fO Symbolen), Gunnar Nyström (FStM SCF), Christopher Schmidt (FT S:t H). Denna arbetsgrupp representerar en bred civil och frimurerisk kompetensbakgrund; samtliga bröder har arbetat med utbildning och har inom Orden tjänstgjort som ämbetsmän – och specifikt som talmän i SJL eller SAL. Planering – produktion av material – implementering. Året 2012 var ett planeringens år med ett tiotal möten och diger utväxling av email inom arbets- 28 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 gruppen. För att inte detta testprojekt skulle bli för tungt och stort att bygga upp valdes Microsoft Powerpoint som presentationsplattform. Under år 2013 författades det gedigna utbildningsmaterialet och därefter följde ”peerreview” och språkgranskning av materialet. Åtminstone modulen ”Reception” granskas också vid Logedirektoriet i Stockholm innan lanseringen. Helheten i grad IV-V ligger för tillfället på ca 600 sidor utbildningsmaterial. Under 2014 har den tekniska implementeringen legat i fokus, med uppläggning och programmering av sidorna med text, bild och ljud och konfiguration av de bärbara datorerna. Planeringen av navigeringen i materialet har också krävt mycket arbete, likaså editeringen av bild och ljud. Under majmånad utfördes även en testkörning av helheten med en liten grupp bröder vid Ordenshuset i Helsingfors. På basen av resultaten från testkörningen så utförs under sommaren och tidig höst förbättringar och justeringar av helheten, för att slutligen kunna ro i hamn en första lansering av produkten under hösten 2014 inom sjätte fördelningen. Detta är en första officiell version av Utbildningsportalen och därefter fortsätter naturligtvis utvecklingsarbetet på basen av responsen från fältet. Som Utbildningsportalens moderator fungerar utbildningsansvarige (FStM) inom fördelningen. Men var kan jag ta del av allt detta? Utbildningsportalen är en datorbaserad utbildningsprodukt i multimedia format och studierna utförs vid logebiblioteket. Varje broder kan av bibliotekarien vid logebiblioteket låna en bärbar dator och hörlurar för presentation av studiematerialet. Bibliotekarierna och de lokala utbildningsansvariga kommer att bli utbildade i administrationen av denna utbildningsprodukt. Detta pilotprojekt omfattar inledningsvis enbart utbildningsmaterial i grad IV-V. Målet är nog att Utbildningsportalen i framtiden skall omfatta samtliga arbetsgrader. SCF Utbildningen har beslutat donera en bärbar dator som är specifikt konfigurerad enbart för detta bruk till Ett exempel på hur Inledningssidan kunde se ut. Det krävs nog ingen dataexpertis för att använda produkten. Du lär dig mycket snabbt hur det hela funkar redan i introduktionsavsnittet av Utbildningsportalen. Exempel på modulstrukturen och hur den kunde se ut och därför har undermodulerna heller inga rubriker. Syftet är att navigeringen skall vara så enkel, logisk och intuitiv som möjligt. För att komma vidare klicka på de olika funktionsknapparna e ller alternativt valrutorna, där de finns tillhanda. Exempel på Avslutningssidan. varje logebibliotek inom sjätte fördelningen. Detta sker i samband med lanseringen av denna produkt under hösten 2014. I skrivande stund i medlet av juli månad är lanseringsdatumet oklart, men vänligen kolla logens anslagstavla under hösten för ett datum då produkten lanseras vid Din egen enhet! Men hur fungerar detta i praktiken? Som media används text, bild, ljud och tanken är att inlärningen på så vis skall vara mångdimensionerad och därmed effektivare. Det är alltså inte frågan om endast läsande av en skrift på dataskärmen utan materialet presenteras som sagt med text, bild och ljud eller kombinationer av dessa. Även materialets uppställning i olika moduler hjälper brodern att förnimma helheter och samband. Arkitekturen är i grunden av modulmodell, där brodern fortsätter från modul till modul i utsatt ordning – eller alternativt hoppar från modul till modul enligt det egna intresset. Materialet Utbildningsportalen kommer att vara indelat enligt gradtillhörighet (inledningsvis endast grad IV-V) och består av i förväg definierade utbildningshelheter eller utbildningsmoduler. Samtliga moduler är grupperade i logisk ordning, som underlättar studierna och stöder det pedagogiska greppet. Huvudmodulerna i en grad behandlar centrala områden och kunde t.ex. vara Historia, Receptionen, Logerummet, Tankeströmningar, Graden och Bibeln, Allegorier och Symboler, Ämbetsmännen osv. Enskilda utbildningsmoduler är uppdelade i logiska mindre enheter eller undermoduler. Slutligen så repeteras delar av det presenterade modulmaterialet genom lärorika frågeställningar. Brodern kan pröva olika svarsalternativ och syftet är att få bröderna att reflektera över det presenterade materialet. En bärande tanke under planeringen av Utbildningsportalen har varit att det frimureriska utbildningsmaterialet skall vara kraftigt förankrat i det av SFMO internt publicerade materialet: gradens ritual, spörsmålsböckerna, studie handböckerna, Utbildningsnämndens publikationer – samt i det av forskningslogen Eckleff publicerade gradbundna materialet. Bör poängteras att syftet med Utbildningsportalen inte är att ersätta befintliga studieformer och biblioteksverksamheten, utan fungera som ett intressant, fräscht och engagerande komplement. För de bröder som ytterligare vill fördjupa sig i de olika områden som behandlas i Utbildningsportalen, så är nog biblioteket med dess skatter också i fortsättningen det rätta stället för personlig förkovran. Vad sker efter höstens lansering? Utvecklingen fortsätter under slutet av året 2014. Brödernas respons (ris & ros) inom fördelningen är av absolut största vikt och för detta ändamål kommer det att finnas responsformulär för ifyllning i samband med användning av utbildningsprodukten vid biblioteket. Slutligen utförs en evaluering av hela projektet, samt en plan för implementering av grad VI och senare samtliga Johannesgrader. Därefter är det upp till Orden att centralt göra ett beslut angående den fortsatta utvecklingen. TEXT OCH ILLUSTRATIONER: DAN KNIF, IX Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 29 Med sången till sagolandet MED KRAFT UR GRUNDEN SCF- och Augustinerkörens resa till Island 9-14.4.2014 Haukadalur geysir i full prakt D e som hade sina säten vid ett fönster, kunde mellan molnen urskilja djupa fjordar och spetsiga berg, när vårt plan sakta gled in över östra Island. En stor del av sångarbröderna hade aldrig besökt denna mytomspunna ö, och väntade nu ivrigt på att fördomsfritt och med öppna hjärtan suga i sig alla intryck resan hade att erbjuda. Redan bussfärden genom de trädlösa lavavidderna, från Keflaviks flygfält in till hotell Arnarhvoll i Reykjavik, var värd resan. Denna karga miljö, likt ett förkolnat landskap, fann sin motpol i budet att vi väl framme skulle bli hembjudna till de Isländska bröderna. Det gästvänliga mottagandet var enastående, och lade en trevlig grund och personlig prägel på hela vår Islandsvistelse. Det var härligt att från första stund få besöka en Isländsk broders hem och över en fin middag få spontana svar på alla de frågor som bubblade inombords. Inget tema var tabu, och våra värdar svarade kunnigt på allt från isländsk ekonomi till olika fiskarter och recept. Följande dag var det dags för Gyllene Cirkeln, en turistrutt öster om Reykjavik som omfattar största delen av de kändaste sevärdheterna. Vi besökte nationalparken Þingvellir, gejsrarna vid Haukadalur och Gullfoss, Islands största vattenfall som finns i floden Hvítá. Allvarliga miner inför kyrkokonserten 30 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 Turen guidades av den inflyttade Per Ekström, som med en sympatisk och intresseväckande röst höll oss trollbundna med sin outsinliga kunskap. Förutom den vanliga informationen om sevärdheterna berättade han om geologi, biologi och socioekonomiska frågor som bräddade vår kunskap om Island med flera busslängder. Visste du att det inte finns några reptiler på Island, och att det enda ursprungliga däggdjuret på ön är Fjällräven? Hela resan var fylld av väl planerade små programpunkter som i ett minutprogram sammanflätade våra strapatser till en trevlig helhet med vila och äventyr. En av eftermiddagens höjdpunkter var besöket vid radiohuset, där vi gav en kort intervju och fick även marknadsföra våra kommande konsertuppträdanden med en sång i radion. Resans mediaövervakning kändes omfattande när även ett kamerateam dök upp på kvällens övning. Frimureriet är väl spritt inom det Isländska samhället, vilket kameramannen tydligt markerade genom sin entré. Men hur gick det musikaliskt, kan någon undra. Åkte vi bara omkring i buss och badade i den Blå Lagunen? Nej, så var det inte, trots att följande dag fick sin start med ett dopp i det blå. I regn och iskall vind, piskande kring öronen, fick vi åter igen vittna Islands karga klimat som värmer fötterna medan den delar ut frostiga örfilar. Som förnyade människor klev vi upp ur badet och började förbereda oss för kvällens logeafton i St. Jóh. Lilja, där Augustinerkören skulle, i trängda med vackra utrymmen, stå för musiken tillsammans med Kaj-Erik Gustavsson vid orgeln. Tyvärr är det inte möjligt att i detta forum redogöra för logens intrikata särdrag. Aftonen förlöpte dock väl och det mesta av det Isländska ritualspråket kunde man uppfatta. Som kuriosa kan nämnas att Islänningarna bär hög hatt vid sina sammankomster, vilket även vi tidigare gjorde. Följande dag var det dags för den stora konsertdagen. Mediauppbådet hade gjort sitt och stamhusets stora sal fylldes till bredderna under bägge konserterna, så att extra stolar lyftes fram i aulan utanför. Konsertens repertoar omfattade hela 22 stycken och bägge körerna hade inbjudna toppsolister och musiker som medverkade. Bröderna från Finland tar ton ackompanjerad av Gunnar Döragrip (isländska radiohusets aula). Fina musikaliska minnesbilder från resan är bl a den isländske tenoren Kristján Jóhannsson världsvana manér då han i äkta La Scala stil stod med öppna händer och omfamnade hela Reykjavik med sin stora stämma. Även violinisten Hjörleifur Valssons otroligt fina toner och flinka fingrar var minnesvärda, ävensom Rabbe Österholms glättiga stycken som lättade upp repertoaren. De starkaste känslorna kanske väcktes när vår egen pianovirtuos Kaj Ekman hamrade igenom ett pianoarrangemang av Finlandia, som körerna sedan stämde in i. Den finska ambassadören på första rad, var även hon synligt rörd av verket. Efter konserterna var det middag med damer. Kvällen kryddades med spontana musikaliska nummer och tal. Följande kväll ställde vi upp oss i Bústaðakirkja och uppförde där en sakral repertoar, med Kaj-Erik Gustavsson vid orgeln samt Harry Dahlström och Tom Österlund som solister. Vår dirigent Gunnar Döragrip var tålmodig och hjälpte oss att nöta in t.ex. den Isländska Á Sprengsandi visan, vår körkoordinator Gunnar ”Boje” Nyman ledde och vallade vägen för oss med varsam hand och Timo Dahl agerade diplomat och talesman vid våra officiella sammankomster. Ett stort tack skall ni alla ha och särskilt vill jag tacka den isländska körens dirigent Jónas Þórir! Tack även till alla övriga värdar och andra medverkande för en fin och minnesvärd resa. Vår gemensamma resa började i ett flygplan och fick även där sitt slut. Planet som vi åkte hem med hette Askya, efter den karga vulkankratern där Apollos astronauter hade fått sin skolning inför månlandningen 1969. Likt oss kom de för att förbrödras och senare uppfylla en mission väl planerad och minutiöst utförd. TEXT OCH FOTO: SAM BJÖRKLUND, IV-V AGL firar broderlig sommar Solvarma Axelspel S trålande sol och stekande värme. Det var ramen då Axel Gabriel Leijonhufvud den 23 juli samlade frimurare med partner till sommarmöte. Som traditionen bjuder inleddes samvaron med Axelspelen på Villa Leijonhufvuds gårdsplan. Tävlingen hade planerats av logens FCM Karl-Gustav Storgårds. Han var enväldig domare. Denna gång tävlades det i lag av varierande storlek. Uppgifterna krävde styrka, precision, geometrisk kunskap, lokala insikter och stabila ögonmått. Inte lätt att slå krocketklot i för högt gräs. Inte gott att veta hur många trappsteg det finns i stadens gamla vattentorn. Rätt knepigt att bedöma vikten på den ohuggna stenen. Och så vidare. Segern gick till laget Rautia. Under måltiden i refektoriet tydde sorlet och skratten på att solstämningen höll i sig. Och broder Leif Holmström hade tillsammans med hustrun Majsan dukat fram den ypperliga delikatessplankan. Också det en tradition. Och en smaklig sådan. TEXT OCH FOTO: PETER HEINSTRÖM, IX Kapitelmästaren i farten Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 31 Personliga upplevelser från Wien Stendhals syndrom – eller ett tecken från Gud? Vid mitt senaste – kanske det sista – besök i Wien hade jag en egendomlig upplevelse som jag gärna delar med mig, trots att ämnet är så personligt. Men kanske det passar i ett ”socialt” sommarnummer… Och framför allt – lockar fler till att besöka kyrkan. D et var tidig söndag morgon och med den föregående dagens intensiva program vid Tyska Ordens högkvarter (artikeln i förra numret av FB) i färskt minne ville min hustru och jag tänka på något helt annat. Alltså, genast efter frukost, för att hinna bese kyrkan före söndagens högmässa, vandrade vi iväg den korta biten från hotellet till Hofburg och Augustinerkyrkan, en integrerad del av det enorma palatset. Kyrkan, grundad redan 1339 som kejserlig hovkyrka är inte bara det, utan även en konventskyrka för S:t Augustinerorden och givetvis tillägnad kyrkofadern. Kyrkan vars exteriör är något anspråkslös jämförd med palatset intill är i många hänseenden unik. Där finns bl a det imponerande sorgemonumentet över ärkehertiginnan Maria Christina, skulpterat av Antonio Canova. I ett av sidokapellen förvaras i urnor mer än femtio avlidna personers hjärtan (alla tillhörande den kejserliga Habsburgsläkten). Kan kännas något makabert, kropparna ligger ju begravda i Kaisergruft, en gravkrypta i en annan kyrka nära intill. Men kanske den som startade traditionen ville att de avlidnas hjärtan skulle finnas nära palatset, eventuellt för egna personliga andaktsstunder, vem vet… Urnorna kan beses genom ett litet fönster i dörren till kapellet. Redan när vi steg in i kyrkans förrum hörde vi orgelmusik och körsång strömma emot oss, vilket gjorde att vi försiktigt gläntade på dörren för att inte störa. När vi då hörde dirigenten knacka med taktpinnen och kören tystnade, förstod vi att det var fråga om en repetition inför dagens högmässa och vågade sakta gå in i den annars tomma kyrkan. Efter dirigentens kommentarer fortsatte sången och vi satte oss på en bänk för att njuta av den fantastiska musiken och den överväldigande sköna kyrkointeriören. Blicken vandrade från de höga valven till altaret och vidare till sidokapellen och Canovas underbara monument – och plötsligt hände det. Det kändes som om hjärtat skulle ha 32 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 Kyrkans högkor med altaret. Kyrkan stod klar 1339 för att tjäna som kejserlig hovkyrka. På 1800-talet fick interiören dagens renare gotiska utformning, barocken fick ge vika. Monumentet över ärkehertiginnan Maria Christina (1798-1805) av Antonio Canova (1757-1822), från början tänkt som gravmonument för Titzian. Då detta inte var möjligt pga den franska ockupationen av Venedig, förde Canova monumentet till Wien som minnesmärke över den unga ärkehertiginnan, något som väckte mycken polemik. Den tystnade dock då man insåg att monumentets skönhet var viktigare än för vem det ursprungligen var tänkt. stannat i bröstet, det blev svårt att andas och jag hann tänka att nu är det slut, nu går mitt liv till ända. Tårarna började hejdlöst rinna, men inte av rädsla, inte heller av sorg, utan av en besynnerlig oförklarlig glädje, tänk om jag får dö här i denna kyrka med samma namn som den loge i vilken jag för första gången fick se det frimureriska ljuset. Ack du fåvitska tanke, så full av självgodhet och högmod! Varför skulle jag få ett sådant slut… Jag vet inte hur länge det räckte innan jag fattade att livet inte skulle sluta här, att det här inte var fråga om ett sjukdomsanfall utan om något helt annat. Men vad? Kunde det vara så att vår Herre ville påminna mig om sin existens, om att han fanns här, nu, i detta ögonblick och i detta tempel? Men varför, vad ville han säga mig, vilket var budskapet? Jag har aldrig tvivlat på existensen av en allsmäktig Gud, men oftast ansett att Gud finns i varje människas hjärta, där han gläds med människans glädje och tröstar i sorgen, styr våra liv – trots vårt ofta hårda motstånd. Men jag har svårt att tro att han bor i de av människohand skapade templen. Han finns i – ja, han är – naturen. Den är hans stora tempelbygge, kyrkorna har människan byggt, ofta sig själv till ära. Det blev en mängd tankar som korsade varann och en massa frågor utan svar. Sinnesrörelsen byttes mot ett märkligt lugn. Så småningom slutade tårarna, andningen kom igång om än något mödosamt och när kören slutat sin övning och glatt pratande kom ner från läktaren steg också min något oroliga hustru och jag upp och vandrade ut i det soliga söndagsvädret. Den ny inhandlade promenadkäppen visade sig inte vara en skrytpjäs, den gav väl behövligt stöd för de darriga benen. Men vad hände då den där söndagsförmiddagen i Augustinerkyrkan? Vad ville Gud. Kanske bara låta en fattig syndare äntligen förstå sanningen, verkligheten... Ville han att jag förändrar mitt liv? Det är något jag grubblat på ända sedan dess. Upplevelsen har jag inte glömt, den har inte ens avtagit i intensitet, men den har gett många fler frågor än svar. Vi bröder känner ju väl till detta om upplevelser, vem glömmer någonsin sin första reception, kanske inte heller de följande. Och glömmer man dem inte, kanske de får en inverkan på resten av livet. Man har fått insikten – nu är det upp till en själv att se om man ens kan försöka uppfölja det man blivit medveten om. Kanske det var detta som var budskapet. Väl hemkommen började jag leta på nätet efter förklaringar till dylika sinnesförnimmelser och stötte då på en tänkbar förklaring: Stendhals syndrom. Jag citerar nätet: Den franske författaren Stendhal (1783–1842) har fått ge namn åt syndromet på grund av en passage i hans bok ”Rome, Naples et Florence” från 1817. Han inleder sitt besök i Florens med basilikan Santa Croce. Han beundrar gravmonumenten i huvudskeppet: här ligger Michelangelo, Machiavelli, Galileo. Han ber att bli visad till Capella Niccolini och lämnas ensam för att beundra Volter- ranos fresker. ”Volterranos Sibyllor gav mig kanske den största tillfredsställelsen konsten någonsin givit mig /…/ jag hade nått till en punkt av upphetsning där man möter de himmelska förnimmelserna givna av de sköna konsterna och passionerade känslor. När jag lämnade Santa Croce, kände jag en rusning av hjärtat, en sådan som man i Berlin kallar nerver: livet inom mig hade upphört, jag gick med en ängslan att falla”. Det skulle gå mer än hundra år innan den italienska psykiatrikern, psykoanalytikern och författaren Graziella Magherini i boken ”La Sindrome di Stendhal” medicinskt beskriver tillståndet. Boken gavs ursprungligen ut 1989 och finns nu i en reviderad utgåva där Magherini sammanfattar den diskussion som skett inom kulturvärlden och inom de medicinska vetenskaperna sedan den första utgivningen Det finns kanske en likhet, men den störs av det faktum att ingen insjuknat i syndromet utanför Florens, det syns vara stadens enorma skönhetsupplevelser som så starkt inverkar på känsliga sinnen. Därför tror jag att ur min egen synpunkt är kanske Gud den riktiga förklaringen. Hur självgod den än må verka. Men besök gärna kyrkan, se och hör – upplev! TEXT OCH FOTO: LASSE HEDMAN, X Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 33 Vallfärda till helig plats! Kom med på Pilgrims vandringen för frimurarbröder jämte damer 3–13.5.2015 till Santiago de Compostela. År 2015 följer vandringen den sk. Portugisiska rutten RESANS PRELIMINÄRA PROGRAM ÄR: 3.5.2015 flyg från Helsingfors över Lissabon till Porto, varifrån busstransport till Ponte de Lima. 4.5–11.5.2015 själva pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela från Ponte de Lima över Rubiaes, Tui, Porriño, Redondela, Pontevedra, Caldas de Reis och Padrón. Dagsetapperna varierar mellan 16 och 24 km, totalt ca 130 km. Vandringen slutar med pilgrimsmässan i katedralen i Santiago de Compostela. 12.5.2015 bekantar vi oss med Santiago de Compostela dess historia och sevärdheter. 13.5.2015 flyg från Porto över Lissabon till Helsingfors Under resan bor vi i små trevliga hotell i 2 personers rum med eget WC och egen dusch. Under själva vandringen för servicebilen allt vårt bagage till följande övernattningsplats så vi bär med oss endast det vi behöver för respektive dagsetapp. Preliminärt pris för vandringen är 1.750,00 / person i dubbelrum, singelrums tillägg 340,00 /person. I priset ingår flyg tur-retur, halvpension (frukost och middag), alla nödiga buss- och biltransporter under resan samt egen servicebil under hela vandringen. Gruppens storlek är begränsad till 20 personer. Som guide och reseledare fungerar DKM Guy Catani. Är du intresserad så tag kontakt med Guy Catani, 0400-447890 eller [email protected] Broderligen välkomna med på denna frimurar-pilgrimsresa! 34 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 Pennan har talat Fatta pennan, öppna kranen och låt orden flöda! Redaktionen för Föreningsbandet efterlyste i förra numret fiktiva eller faktabaserade berättelser och dikter med direkt eller indirekt frimurerisk anknytning. Här nedan finner du två bröder som fattat pennan, öppnat kranen och låtit orden flöda! Ske allt så! Pennan är verktyget, kranen är källan och vattnet är det goda (ordet). Fatta således pennan, öppna kranen och låt orden flöda. Vid dagens slut! Att trösta ”losers” (At A Day's End!) Mamma Mona, pappa Paul och Lillasyster Lisa står på skolgården och väntar med spänning på resultatet. Hur klarar sig Storebror? Där inne pågår det sista muntliga förhöret med abiturienterna; de som klarar sig får komma ut genom skolans paraddörr och de hyllas av familj och vänner med blommor och kramar. Men en del underkänns. Tyvärr. Storebror kommer ut genom stora dörren och ler glatt mot mor och Lillasyster som kramar honom och lyckönskar honom. Du lyckades! Du är duktig! Gården är full av lyckliga människor, rosor överräcks och pussar och kramar utväxlas, man knäpper foton. – Men var är Pappa? frågar han. Han syns ingenstans. Men då dyker Pappa upp, lite andfådd. Han kramar hårt sin son och ger honom en ros. ”Fint gjort min son!” I glädjeruset frågar ingen var han varit då sonen kom ut på stora trappan. Hemma frågar Mamma Mona diskret sin man var han varit då sonen kom ut. – Jag var på skolans baksida där de kommer ut som underkänts. Sådana behöver stöd mer än andra. – Lite onödigt… han klarade ju sig… Har någon vars väg du korsat känt att i hjärtat lyckan forsat? Finns det någon som minns, att du i umgänget finns? Dagens skymning faller på, och passerad är arbetets stund finns det någon som då, bjuder dig vänlighet på godan grund? Kan du bjuda i kväll god natt, för den dag som ilat snabbt, där du någon person hjälpte av dem som du under dagen rönte? Har ett enda hjärta funnit tröst, i vad du gjort eller sagt? Kan den vars förhoppningar bleknat, nu med mod framåt blicka och känna styrkan i sitt bröst? Har du vunnit eller förlorat dagen? Känns det bra eller var du högdragen? Har du lämnar ett spår av vänlighet, eller ett ärr av missnöjsamhet? När du nu försjunker i din vila, tror du att Gud, han tänker, ”Av det goda du gjort idag han dig i morgon en ny dag skänker?” John Hall (1627–1656), engelsk poet, fritt översatt av GEORG LILJESTRAND, IX Berättelsen är efter biskop Erik som talade vid en studentdimission. Biskopen kallade pappans beteende för ”social intelligens”, som ju betyder att man frångår de strikta kraven (”vita mössan”) och i stället är smidig, förlåtande, förstående, tar hänsyn till andras känslor, tröstar s.k. losers. Människan är mera värd än systemet. Passaren kan ibland vara viktigare än vinkelhaken. ”Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge…”. Detta är kärnan i den konungsliga konsten.! Molly student, Görans barnbarn TEXT OCH FOTO: GÖRAN STRENGELL, X Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 35 Fritid Dags att gnugga kryssknölarna igen... Broder Rolf Söderback har lagom till sommaren skapat ett nytt kryss. Vill du delta i tävlingen om ett pris ska du sända in lösningen med ditt namn och adress senast den 20 oktober 2014 till: Rolf Söderback, Skarpansvägen 23 A 6, 22100 Mariehamn. Lösning och segrare publiceras i nummer 4/2014 av Föreningsbandet. Priset kommer på posten. LOQUI LATINE ! ICKE EL. INTE FEM I ROM PRIAMUS' SON NOLL TUSEN ETT RHS © 2014 NIO NOMEN PÅ DEN HÄR SIDAN NESCIO FLOD MARK EL. JORD GÖR FILM S:T H RIKSLAG FÖR 3 ICARUS REX GALLIA ETT KALENDER KORT GATA I MANSNAMN PARIS TIO I ROM HAR FOSTERLANDET AVSLÖJAR KORT UBI CRUX HALVA DÄR- NOTAN FÖR ENNIUS ÅT MIG ÅNGER STAD OCH LUMEN GUDINNA NEPOS HALVA STABAT DARIUS PLINIUS PELARE HALVA AVARUS LATIN AV EL. FRÅN VOKAL RASTSTÄLLE TILL "DET LILLA SEGERTÅGET" GAIUS FEMTIO ETTA OCH ÅT SIG NON SINE PROFET SIG VISAR FEM HUNDRA MYNTENHET SENATUS 15:DE SANSKRIT I MÅNAD IMORGON KORT ENGELSK LORD SPANSK TERRORORGANISATION STOD ÅR 31 F.KR. ETT ÄGG MED EDER DIFTONG QUINTUS EXEMPLUM DAGJÄMNING Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 SEN- & MEDELTIDA LATIN KONST DIES NIHIL EL. NIL GUDINNA AH! NEJ! ÅTER SLAGET HÄR MED M FRID VARE NATT- EL. ÖVRE HECTOR OCH DÄR- BONDE TIDEVARV REGINA SEXTUS PREFIX FÖR TVÅ ANTAL DEL AV KOR PLOG LUGN IULIUS 36 80 I ROM PREFIX BRUNEI MÅNE MAURITIUS LIVIUS MARTIALIS RHS © 2014 SAL PHOENIX FIRAR 80-ÅRS JUBILEUM I höst har det förflutit 80 år sedan SAL Phoenix återupptog logearbetet efter den ryska parentesen. Logen vill uppmärksamma den glada tilldragelsen och inbjuder därför sina medlemmar och övriga bröder med anknytning till logens verksamhet att tillsammans njuta av en för ändamålet arrangerad jubileumssoaré. För vem: Bröder av lägst IV-V graden jämte damer. Soarén ersätter den föregående logesammankomstens ordinarie brödramåltid. Tidpunkt: Lördagen den 27 september kl. 17:30. Plats: Refektoriet, Nylandsgatan 9, Helsingfors. Måltid: Tre rätters festmeny Program: Mångsidig musikunderhållning. Medverkar bröderna Rabbe Österholm, Kaj Ekman, Peter Achrén samt en ensemble ur frimurarkören. Festanförande: fOM Peter Elg, X Klädsel: Högtidsdräkt: Frack med vit väst eller mörk kostym. Insamling: Medlen doneras till insamlingen för byggandet av ett nytt barnsjukhus i Helsingfors. Kostnad: Måltid inklusive drycker och skumvin 45 €/kuvert. Förhandsanmälan:Fr.o.m. 1.9 och senast 22.9 antingen 1) Via kalendern på www.frimurarorden.fi 2) på mejl till [email protected] 3) eller per telefon till CM Anders Nyström 050-595 9609 Å RHS © 2014 B O R D E T K R I T U E L L O H U G G N A D O L L * R E N L I Y G T R T R N * G G R E F E K T * F A N * D I Ö I N D I G O * J * E R R O R D A * S * R U A N D A L B D H * S P I L L A * * S E R A A R * F U L A * S V I N Ö O R N E R M A R U S D O L K A * Ö * A M L Y R I D R I N A D D R * * A M M D A L S T A L * D F M O * O R * H J U L A D A M * Å A L L I E L I * D Y * Ä S K * K Ä L L K * B T * L A V O * A U A * E R S * T F O L K * S T K * I F I L T E R S Y D D A Z A R A F A E K A Lösningen till krysset i nr 2 • 2014 Som inlämnare av rätt lösning och därmed även vinnare i kryss nr 2/2014 har dragits br Erland Mattsson, Godby. Priset kommer på posten. Vi gratulerar! Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 37 Antagna bröder Antagna till S:t Johannes logen S:t Henrik Antagna till S:t Johannes logen Tyrgils Diplomingenjör Karl-Erik Nyman Född: 14.12.1949 i Jakobstad Faddrar: Jöran Lundqvist Leif Lundell Telefon: 040 720 65 97 Recipierat:26.04.2014 Företagare Johan HELLSTEN Född: 26.01.1977 i Åbo Faddrar: Göran Långstedt Ilkka Aho Telefon: 045 678 80 68 Recipierat:08.05.2014 Företagare Stefan BORG Född: 02.10.1962 i Esbo Faddrar: Yngve Källberg Kjell-Åke Johnsson Telefon: 0500 47 35 57 Recipierat:07.05.2014 Antagna till S:t Johannes logen Axel Gabriel Leijonhufvud Byggmästare Kjell Peter Bäckman Född: 22.03.1962 i Ekenäs Faddrar: Tom Lönnqvist Jan Björklund Telefon: 0400 55 16 40 Recipierat:23.04.2014 Antagna till S:t Johannes logen S:t Peder Bankdirektör Stefan GRANBERG Född: 26.03.1961 i Vörå Faddrar: Christer Eriksson Hans Boström Telefon: 050 303 82 52 Recipierat:16.05.2014 Historien bakom frimurarhuset Igelsta gård Igelsta gård och frimurar n a I medlet av 1980-talet fanns det ingen frimurarverksamhet i Södertälje. År 1985 kallade br Gösta Sandgren, R & K, fyra frimurarebröder till diskussion om att starta frimurarverksamhet i Södertälje. Bröderna beslöt då att grunda Brödraföreningen S:t Ansgar, som invigdes 1987. Verksamheten inleddes i Odd Fellows utrymmen. Senare efter 16 år grundades nästa S:t Johanneslogens brödraförening. Verksamheten fortsatte då även i Odd Fellows utrymmen. Att verka i en annan organisations utrymmen var inte det som bröderna önskade, vilket ledde till att man påbörjade en kartläggning om möjligheterna för egna verksamhetsutrymmen. I Södertäljes östra delar, i stadsdelen Östertälje, hittade man sedan Igelsta gård, som då ägdes av kommunen och var i mycket dåligt skick. Huset hade länge 38 Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 varit övergivet, fönstren var sönderslagna och både regn och fukt hade gjort sitt. Efter långt utdragna förhandlingar accepterade kommunen slutligen att sälja huset och därmed kunde planeringsarbetet inledas för husets iståndsättning och utrymmenas anpassning för S:t Johanneslogens verksamhet. Planeringsarbetet gavs till arkitekten, broder Gunnar Lantz, som fick fria händer att omvandla husets 500 m2 till ett frimurarhus. Efter ett stort och omfattande arbete, inkluderande närmare 15.000 timmar frivilligarbete, kunde Igelsta gård invigas 2011 som ett SFMO-frimurarhus. År 2012 flyttade ännu en tredje loge till huset, SJL Mälarporten, och det planerades också att ansluta en S:t Andreas loge till huset. Inte nog med det, den 14 september 2013 invigdes i huset blå logen Telge nr 169 som är underställd Storlogen för F. & A. M. i Finland och har sin hemort i Södertälje. Invigningen genomfördes av stormästaren Juhani Vuori och hans stab i närvaro av bl a SFMOs stormästare Anders Strömberg med följe. Jean Franzén, distriktstormästare för distrikt Sverige av Storlogen för F. & A. M. i Finland, överlämnade dessutom 12.4.2014 ett interimistiskt tillståndsbevis till logerna Det Gyllene Snittet nr 174 och Igelsta nr 175, vars första officianter blev då installerade till sina ämbeten. Dessa finska blå loger är mycket välkomna hyresgäster hos SFMO på Igelsta gård. TEXT: PENTTI HONGISTO, MEDLEM AV STORLOGEN FÖR F. & A. M. I FINLAND FOTO: INTERNET Översekreteraren informerar Receptioner i Stor Capitlet i Finland Receptioner i Österbottens Stewardsloge Grad VIII 7.5.2014 Dan Christianson Harry Ollinen Pehr Lönnqvist Mikael Örn Timo Murtola Henrik Aaltonen Staffan Dellringer Grad VIII 25.4.2014 Ben Strömsten Magnus Forth Ulf Österback Hans Svahn Erik Lindén Helsingfors Tammerfors Borgå Valkeakoski Esbo Tammerfors Helsingfors Vasa Tölby Tjöck Vasa Jakobstad Utnämningar inom Stor Capitlet i Finland Till Caritaskoordinator (CarK) med uppgift att fungera som kontaktlänk mellan Barmärtighetsdirektoriet och Caritasverksamheten inom Sjätte fördelningen har KM förordnat Timo Dahl, X, fOM S:t A, ordförande för Caritasgruppen för Helsingfors frimurarsamhälle. Frimurarpass För att kunna besöka utländsk loge som tillhör frimurarorganisationer som godkänts av Svenska Frimurare Orden, krävs att man innehar lägst grad III och kan förete ett Frimurarpass. Passet beställs av Stor Capitlets översekreterare och kostar 12 euro. Ett propert passfoto bifogas beställningen. Passet fås normalt inom en vecka. Privata e-postadresser För att vårt e-postsystem skall fungera på bästa sätt, förutsätts att brödernas privata e-postadresser är ’up to date´. Vänligen meddela sekreteraren i din loge din nya adress genast om/när du bytt den! Du kan också meddela förändrade kontaktuppgifter till Centralregistret ([email protected]). Bröder frimurarebröder! Det är inte ovanligt att finna tre bröder som även är bröder i frimureriet. Vad som gör bilden mera sällsynt är att bröderna innehar samma grad. Bilden är tagen efter en reception där Michael Gorschelnik (i mitten) erhöll gr IX den 10 maj 2014 i Svea Provinsialloge. Michael invigdes i SJL S:t Henrik i Åbo 2004 med bröderna Christer (till höger) och Peter Gorschelnik som faddrar, båda från Stor Capitlet Finland. Text och bild: Leif Holmberg Föreningsbandet nr 3/2014 • September 2014 39 SCANDIARENT Porvoo / Borgå www.scandiarent.fi Mestarintie 1, 06150 Porvoo tel. 0400-245038 24H Service Frimurarresa till Washington 13-20 maj 2015 Dag 1 Flyg Helsingfors-Washington, övernattning i Alexandria Dag 2 Besök i The House of the Temple, Skottska ritens högkvarter, se www.scottishrite.org Dag 3 Besök i Vita Huset, uppfört av skottska frimurare. Guidning av br. Robert Cooper. Dag 4 George Washington National Memorial i Alexandria. Båttur på floden Potomac, besök i George Washingtons hemtrakter Dag 5 Gudstjänst Dag 6 Heldagstur I Washington. Logebesök i USAs första frimurarloge I Fredericksburg Dag 7 Avfärd med flyg från Washington, ankomst till Helsingfors dag 8 Begär detaljerat program med prisuppgifter per e-post [email protected] eller telefon 018-51213. Axtours.ax Ålandsvägen 36, 22100 Mariehamn Tel 018 - 51213 [email protected] www.axtours.ax Tryck: Paino-Kaarina, S:t Karins, 2014 Uppl. 1900 ex. Välkommen på en exceptionell resa för frimurare med damer till Washington D.C. tillsammans med br. Robert Cooper, världsauktoritet inom frimureri, bästsäljande författare och mästare i forskningslogen Quatuor Coronati. Reseledare är även br. Henrik Nilsson från Sverige.
© Copyright 2024