1. No category

MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
Tvångsförflyttningen
I början på 1920-talet var makarna Jonas och Ella Blind bland de samer som tvingades
lämna Karesuando för att få fortsätta med sina liv som renskötare. Svenska Staten hävdade att avflyttningen var helt frivillig och att de som flyttade skrev under ett dokument,
av vilket det framgick att så var fallet. I ett radioprogram i slutet av 2010 berättade dock
en lärare vid Göteborgs Universitet att när han som ett led i sin forskning intervjuade en
90-årig same vid namn Blind i Arjeplog påstod följande: ”Du har ju själv skrivit under
en ansökan om att få flytta söder ut med dina renar” fick svaret: ”Jag skrivit under – jag
kan ju inte läsa!”
Först i början av 60-talet kom familjen efter att ha flyttat med sina renar söderut och
uppehållit sig växelvis i Norge och Sverige till Västerbotten och införlivades med Länsstyrelsens hjälp i Vilhelmina södra sameby.
Under den långa vandringen söderut födde Ella barnen Henrik, som var äldst men nu
inte längre är i livet, Per Anders, Nils-Johan, Ella-Margit, Mariana, Kristina och Thomas. Med barnens familjer kom de att få ett stort inflytande över renskötseln i Vilhelmina södra sameby. Efter ett antal år med motsättningar mellan sydsamerna som redan
fanns i byn och de nyinflyttade nordsamerna övergick hela byn från den småskaliga till
den nordsamiska, storskaliga renskötseln.
Vid mina besök samebyn fick jag så småningom nära kontakt med Ella och Jonas liksom med deras barn och barnbarn:

Per Anders, allmänt kallad P A, gift med Anna född Omma med barnen:
- Per Björn (Pelle), sambo med Åsa Baer från Vilhelmina norra same
by. De har dottern Julia.
- Jon-Olov, sambo Catrin Lyngdell, icke-same från Tärnaby. De har
barnen Jonna och Sebastian (Sebbe)

Nils-Johan, gift med Anita, icke same. De har barnen Mattias och Malin

Kristina Blackfjäll, änka efter Hans, som var sydsame från Vilhelmina södra sameby

Ella-Margit, gift med Håkan Näslund, icke-same från Arvidsjaur

Thomas (avliden) gift med Ulla, icke same från Örnsköldsvik. De har dottern Stina.
Ella och Jonas (Jon A) Blind (klicka här för bilder)
”Akta dig för Jonas käpp!” varnade mig samerna första gången jag befann mig i en rengärda samtidigt med den långa och ståtliga Jonas.. Till skillnad från de andra samerna i
byn gick han alltid liksom hustrun Ella klädd i sin färggranna samedräkt till vardags och
var då ett lockande fotoobjekt för turisternas kameror. ”Får han se dig med kameran på
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 1 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
magen går du inte säker för käppen hans!” fick jag veta. Med all respekt för detta såg
jag ändå till att jag kom allt närmare honom bland renarna. Inom samtalsavstånd utan att
något hänt frågade jag honom helt enkelt om han hade något emot att jag tog en bild på
honom bland alla hans renar. Och till min förvåning fick jag en nick till svar och så såg
han rakt in i kameran. Det blev en porträttbild som så småningom hamnade som jätteförstoring över entrén till min fotoutställning på Skansen i Stockholm under av FN proklamerade ”Urbefolkningarnas år”. Bilden finns också hos Vårgårda Fotoklubb där jag
som seden är lämnat den efter mig sedan jag framträtt där med ett bildkåseri om Vilhelmina södra sameby. På min fråga varför familjen en gång på 1920-talet lämnade Karesuando svarade Jonas, att det var för att få det bättre här i livet. Att de enligt historiebeskrivningen var tvingade att ge sig av med renarna berörde ingen av oss.
Under de kommande åren träffade jag Ella och Jonas vid så gott som alla besök i byn.
Sommartid i deras rödfärgade stuga nere vid Kultsjöstranden i Klimpfjäll och vintertid i
huset på deras gård Måsavattnet i närheten av Åsele. När den förolyckade sonen och
min bäste vän Thomas fanns med på bilderna på min medhavda filmduk gick han alltid
fram och betraktade Thomas på mycket nära håll.
Den alltmer försämrade synen hindrade inte Jonas från att vara med i alla sammanhang
när samerna samlade renarna för kalvmärkning, skillning eller slakt. En gång tog jag
upp fenomenet att renarna aldrig krockade med människorna i villervallan vid t.ex. en
kalvmärkning. Han berättade då för mig att han en gång ramlat i den smala grinden i
gärdan när renarna sprang ut efter fullbordad kalvmärkning. Trots att hela renhjorden
passerade ut genom grinden över honom inte så mycket som nuddade någon renklöv
honom där han låg. Långt uppe fjällsluttningen fladdrade dock hans färggranna huvudbonad spetsad på ett renhorn – det berättade sonsonen Jon-Olov när han hörde Jonas berätta för mig.
En sommar när vår dotter Therese var med mig på ett veckolångt besök i Klimpfjäll fick
jag en bra bild på henne sittande på huk tillsammans med Ella och Jonas, stödjande sig
på sin käpp mitt i rengärdan under en kalvmärkning. Therese berättade efteråt att Ella
Blind föreslagit att hon skulle lägga an på Bengt-Sture Larsson. Att få gifta sig med honom skulle vara ett bra kap för henne – han äger ”mycke ren” fick hon veta. Ella hade
också förklarat att det skulle vara bra för samebyn då flickorna förr eller senare lämnade
byn, även om det fanns de som blev kvar och ägnade sig åt renskötseln.
En vårdag bar det sig inte bättre än att vedboden fattade eld när Ella brände fjolårsgräset
hon räfsat ihop runt huset strax efter det att de flyttat upp till Klimpfjäll från Måsavattnet. All björkved som Jonas huggit upp förra sommaren gick så gott som fullständigt
upp i rök. Jonas blev ursinnig och tillbringade en stor del av den kommande sommaren
med att trots sin då mycket knappa synförmåga hugga upp ett nytt förråd. Sönerna hade
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 2 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
fullt upp med att få hem tillräckligt med björkstockar från fjällsluttningarna för att hålla
honom på gott humör.
Ella ville gärna berätta om gångna tider. Medan hon visade upp en gammal ackja som
hon drog fram ur ett uthus fick jag veta hur varmt och gott hon hade färdats i den nedbäddad bland renskinn och dragen av en ren under flyttningarna höst och vår.
Ella visade också omtanke om det vilda djurlivet i fjällen. När jag en gång berättade att
jag skulle försöka fotografera fjällrävar vid ett gryt som Thomas tipsat mig om bad hon
mig om att inte störa rävarna i onödan.
Jonas Blind blev flera år över de 90 innan han gick bort och Ella följde efter ett par år
senare. Paret var mycket religiösa och Jonas förlät aldrig P A för att han sköt den sista
vargen i byn – inte för att han sköt vargen men för att gjorde det på juldagen! Makarna
ligger begravda på Saxnäs kyrkogård och inte som de flesta andra avlidna samerna på
begravningsplatsen vid den gamla kultplatsen Fatmomakke. På gravstenen står Jon A
Blind men jag hörde honom aldrig kallas för annat än Jonas.
Ulla och Thomas Blind (klicka här för bilder)
Thomas, den yngste av Ella och Jonas barn, blev en av mina bästa vänner. Hans dåvarande flickvän och sedermera hustru mötte Therese och jag redan under vårt första besök i Stekenjokkområdet. Det var hon som tipsade oss om Saxnäsgårdens filmsortiment
när vi frågade efter film inne på hotell Stekenjokk.
Thomas och Ulla hann gifta sig och få dottern Stina innan han så tragiskt omkom i renskogen i Åseletrakten. Vem kunde ana att jag flera år senare skulle vandra över fjället
tillsammans med änkan Ulla och dottern Stina på väg till en kalvmärkning vid sjön Raurajaure. Jag var då konvalescent och svag efter en flera månader lång sjukhusvistelse.
Den marschtakt som den då bara några år gamla Stina bestämde passade mig därför utmärkt.
När jag den här sommaren efter min sjukhusvistelse kom till samebyn fick jag ett tennarmband av Ella-Margit, Ulla och Kristina – ett minne för livet.
Thomas intresserade sig mycket för mitt fotograferande i samebyn. Han ansåg att mina
bilder skulle kunna bidra till en ökad kunskap om de renskötande samerna och deras
levnadsvillkor. Han missade aldrig något tillfälle att berätta om hur det var att leva som
renskötare, både ljuspunkter och problem – hur de kämpade med att få renskötseln effektiv och lönsam samtidigt som de ville bevara gamla traditioner. Han berättade också
om sina upplevelser i fjällvärlden, som att han dagen innan hade suttit vid en fjällrävslya och glatt sig åt 6 rävungars ystra lek på lyan. Han tyckte jag själv skulle försöka hitta dit efter hans målande beskrivning av vägen. Ett par dagar senare gav jag mig iväg
för att försöka hitta rävlyan. Hotellchefen på Hotell Stekenjokk ville dock absolut följa
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 3 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
med och så blev det. Expeditionen beskriver jag i berättelsen ”Fjällräv vid Saksinvattnet”.
Saxnäsgården hade en souvenirbutik i en liten stuga på området. När jag var där för att
arrangera mina bilder till försäljning kom Thomas in i stugan. Han var själv en duktig
konstnär och hade haft sina naturmålningar utställda, bl.a. på Västerbottens Museum.
Han gjorde kolteckningar och målade både akvarell och olja. Vi kom att diskutera fördelar och nackdelar med foton i svartvitt och färg. Han tyckte jag absolut skulle göra
något nyttigt med alla mina färgbilder som han flera gånger sett visade på duk. Samtalet
slutade med att jag lovade sammanställa bilderna till bildspelsarrangemang som jag
också skulle försöka få framföra offentligt.
Väl hemma i Linköping vintern efter mitt samtal med Thomas i souvenirbutiken på
Saxnäsgården ringde både Elin Kuhmunen och Nisse Blind med sorgebudet att Thomas
omkommit. P A och Nisse Blind hade hittat honom ihjälfrusen tätt intill sin omkullstjälpta scooter. Hans anorak hade fastnat i en drivrem och låst fast honom vid scootern
när han som de förmodade försökt få igång motorn efter ett stopp. Hemma väntade Ulla
förgäves med deras då knappt ett år fyllda Stina .
Anna och P A Blind (klicka här för bilder)
Klimpfjäll – nattäventyr med Anna Blind
Året efter det att Thomas Blind förolyckats bodde jag en vecka på dåvarande hotell Stekenjokk i Klimpfjäll där jag hade fotoutställning och ett par bildspelskvällar. Jag hade
just dragit mig tillbaka på mitt rum när det vid 22-tiden hördes ett uppfordrande dunkande på dörren. När jag gläntade på den stod Anna Blind utanför och frågade om jag
ville vara med om ett nattligt äventyr. Om svaret var ja skulle jag infinna mig vid flygstationen om en halvtimma, vilket jag naturligtvis med spänd förväntan gjorde. Det blev
upptakten till att Anna och P A tog över efter familjen Kuhmunen och Thomas Blind
som mina ledsagare in i samernas renskötselkultur.
När vi lämnat helikoptern och närmade oss märkningsgärdan möttes vi av full aktivitet
med högljudda rop på samiska, uppblandade med svenska svordomar, allt medan lasson
ven över de framrusande renarna. Hundarna som ilsket vaktade ryggsäckarna vid kaffeeldarna bidrog också till kakofonin när vi passerade dem.
Efter några intensiva timmar bland framrusande renar och vinande lasson inne i gärdan
vandrade vi så sakta ned för fjället i den ljusa sommarnatten. Vi hade med oss hundarna
och när de hörde motorcyklarna komma rullande nedför fjällsluttningen kunde vi inte
hålla dem längre. De satte av i full fart för att möta sina hussar och det var fantastiskt att
se hur de på långt håll valde rätt motorcykel att springa efter. En del av dem nöjde sig
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 4 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
inte med mindre än att de fick sitta på bönpallen resten av vägen ut till bilarna med sina
släpkärror. Jag mindes då hur imponerad jag var de allra första åren här uppe då hundarna nästan utan kommandon drev renarna dit samerna ville ha dem. Nu har hundarna
ersatts av de yngre bland samerna på sina enduromotorcyklar.
Den här händelsen blev upptakten till en djup vänskap livet ut med makarna Anna och P
A Blind. De svarade tillsammans för mycket stor kunskap om samerna och deras kultur.
Anna hade dessutom en bakgrund som lärare i Tärnaby och var en mycket duktig pedagog, intresserad av att lära ut så mycket som möjligt om de renskötande samernas sätt
att leva med sin renskötsel.
Anna var också mycket aktiv med lasson och märkningskniven vid kalvmärkningarna. P
A var dock oslagbar när det gällde träffsäkerhet med lassot och tillsammans var paret
mycket effektivt i märkningsgärdan, där P A stod för infångandet och Anna för märkningen av kalvarna.
Per Anders – allmänt kallad P A – håller jag fortfarande löpande kontakt med. Han lever
nu ensam på sommaren i stugan nedanför fjället Vajeklimpen, allmänt kallat skidbacken, i byn Klimpfjäll och på vintern i stugan i Österstrand utanför Åsele. Det är nu 11 år
sedan hustrun Anna helt plötsligt föll död till marken där hon vandrade något femtiotal
meter bakom P A på väg upp mot en hjortronmyr. Sedan jag deltagit i begravningen i
augusti 2003 har jag inte återvänt till byn. Anna var den som tog över efter svågern
Thomas när det gällde att se till att jag fick en riktig bild av renskötsellivet i samebyn.
Familjens gästfrihet visste heller inga gränser. Efter några år hade vi tillsammans besökt
alla renskötselanläggningar och övernattningskåtor och dito baracker. Med de övriga
samebymedlemmarnas goda minne fick jag också vetskap om var nycklarna var gömda
så att jag när som helst kunde få tak över huvudet och värma mig vid en vedkamin och i
renfällar, i vilket väderstreck jag än gav mig av. Talade jag bara om ungefär vart jag
tänkt mig på egen hand i fjällvärlden och när jag räknade med att vara tillbaka kunde jag
lita på deras löfte att jag inte skulle behöva vänta mer än högst ett dygn innan jag skulle
bli upphämtad, om nödvändigt med någon av flygstationens helikoptrar.
Vårflyttning (klicka här för bilder)
Jag har kunnat följa vårflyttningarna vid flera tillfällen min inte lyckats komma i tid tills
renhjorden skulle passera över bron i Åsele. En gång tolkade jag på skidor efter Lasse
Kuhmunens scooter för att komma ifatt renarna sedan de gått över bron. En annan gång
kom jag på väg från Umeå inte fram i tid till älvpassagen. Efter tips från samerna vid det
tillfället följde jag i stället Vilhelmina Norras vårflytt från en sjö med våris tills de passerat landsvägen i närheten av Åsele.
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 5 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
En vårdag kring månadsskiftet april-maj fick jag tillfälle att tillsammans med Anna och
P A Blind och sonsonen Sebbe besöka dels en rastplats som renarna just lämnat efter att
ha utfodrats och dels platsen där renhjorden skulle korsa både en landsväg och inlandsbanan. När vi kom fram till rastplatsen höll Malin Blind – dotter till Nils-Johan och
Anita Blind – på att lasta utfodringstrågen på släpkärran för vidare transport utmed
flyttvägen. Ordföranden i samebyn Leif Larsson var också på plats och P A gjorde
snabbt upp en eld och brände utfodringssäckarna – det syntes snart inte alls att tusentals
renar för en stund sedan utfodrats i skogsgläntan utmed vägen. Vi fortsatte sedan med
bilen fram till en plats utmed en landsväg där vi hittade Leif Larsson på plats. Han berättade att de också fått klartäcken från Inlandsbanan att passera över den inom ett par
timmar. Snart hördes samernas hojtanden varvade med scooterljuden inifrån skogen och
plötsligt vällde hela renhjorden ut över vägen. Jag fick en bild med Sebbe hållande farfar i handen när han hindrade renar från att lämna flocken när den for över vägen. På
andra sidan järnvägen fick sedan en lycklig Sebbe åka med pappa Jon-Olov ett stycke
på scootern.
Med P A Blind i kalvningslandet (klicka här för bilder)
Våra pratstunder på trappan till stugan i Klimpfjäll har för alltid fastnat i mitt minne.
Jag kan än idag känna lugnet där tillsammans med P A rökande sin morgoncigarett,
spanande mot fjället Autjoklimpen på andra sidan Kultsjön. Särskilt minns jag den där
vårdagen då kalvningen var i full gång på Autjoklimpen. Vi skulle strax ge oss iväg dit
upp med mig som passagerare i scooterkälken. Sedan vi lastat av scooter och kälke efter
att ha tagit oss över Saksinån vid västspetsen av Kultsjön och jag intagit passagerarplatsen i den täckta kälken blev det åka av. I början tog P A det visserligen ganska lugnt
men efter en stund tycktes han ha glömt att han hade en levande varelse i kälken bland
vedklampar och renfällar. Jag for handlöst omkring och stötte ofta huvudet i presenningstaket. Väl ovanför trädgränsen var snötäcket djupare och scooterkälken gled fram
lugnt och behagligt. P A hade som jag fått syn på en ensam ren stående med hängande
huvud på mycket långt avstånd. När vi kom fram hittade vi en kalv liggande i snön bakom vajan, som stod vänd från den. Det visade sig, att kalven helt saknade underkäke
och skulle dött av svält om inte P A snabbt avlivat den.
Vi fortsatte vidare upp mot fjällets topp och där fann vi flera vajor med sina nyfödda,
diande kalvar. Ögonen lyste av lycka på P A när han betraktade idyllen. Och jag fick
också en bra bild för mina bildspel liksom bilden jag fick på den karavan av vajor som
var på väg upp mot kalvningsplatsen.
P A körde så försiktigt fram emot en vaja som låg och slickade sin alldeles nyfödda
kalv. Jag fick 10 sek på mig att lämna kälken och ta en bild – visade jag mig längre så
nära vajan riskerade vi att hon skulle lämna kalven. Bilden av mor och barn i den 10© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 6 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
gradiga kylan blev inte så bra men jag glömmer aldrig synen av vajan slickande sin kalv
torr i kylan. P A berättade att kylan var inga problem för de nyfödda kalvarna – det var
mycket bättre än disigt, fuktigt väder. Då hade vajorna problem med att få kalvarna torra efter födseln.
Plötsligt dök en polishelikopter upp, på respektfull höjd för att inte skrämma renarna. P
A blev dock bekymrad. Helikoptern for i den riktning sonen Pelle nyss försvunnit på sin
scooter. P A var rädd för att han hade fått syn på en järv som han ville jaga bort. P A
visste heller inte om Pelle hade bössan med sig – då kunde han råka verkligt illa ut.
På vägen ned från de högsta höjderna stannade vi till på en liten fjällsjö, där P A borrade upp ett hål med isborren – ingen fisk brydde sig dock om att nappa. I en liten renskötarbarack vid sjökanten hittade vi P A´s bror Nils-Johan – Nisse – med hustrun Anita.
Vi lät oss väl smaka av Annas medskickade hällakakor med torkat renkött. Svart och
starkt kaffe till serverades vi ur den sotiga kaffepannan, som puttrade på kaminens kokplatta. Jag fick nu höra något jag först trodde var en skröna. Förra året hade en nyvaken
björn tagit sig upp till kalvningsplatsen vi just lämnat och slukat inte mindre än 7 nyfödda kalvar, utan att samerna lyckats skrämma bort den. Som en skänk från ovan kom
då Länsstyrelsens tillsynsman Göra Eriksson. Han fick snabbt kontakt med rätt person
på Länsstyrelsen och så var snart den bamsens härjningar i kalvningslanden slut.
Nya ”Stikken-baracken” – kalvmärkning – blomsterprakt
Klicka här för sommarbilder med kalvmärkning
Klicka här för blomsterprakt - Fjällflora
Genom P A och Anna Blinds försorg hade jag så småningom tillgång till alla samebyns
renskötarbaracker. Med samebymedlemmarnas goda minne hade jag också under flera
sommarbesök den nya Stikken-baracken som mitt högkvarter och övernattningsställe.
Den låg på en fjällsluttning mitt emot Stekenjokkgruvan och hade rinnande vatten med
självtryck från en fjällbäck. Jag brukade köpa en säck björkved i Sollefteå på min väg
upp till fjällen. Här sov jag många nätter mellan alla kalvmärkningar jag var med om.
”Nu kan vi börja märka kalvar” utbrast P A Blind när han slog efter en envis mygga när
han satt och mediterade på verandatrappen i Klimpfjäll. Det sägs inte helt utan fog att
myggen är lappens bäste dräng – renarna flyr myggen och samlas i flockar på snöfläckarna i fjällen. Och det underlättar insamlingen av renarna till kalvmärkningsgärdorna.
Kalvmärkningarna är beroende av väder och vind. Har det varit torrt länge blir märkningarna jobbiga för både renar och samer i de dammande märkningsgärdorna. Har det
däremot regnat mycket förvandlas marken i gärdorna snabbt till lervälling genom renarnas trampande. Omärkta kalvar övergår vid årsskiftet till att bli hela samebyns egen© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 7 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
dom. Och ofta avslutas en kalvmärkning med att samerna fångar omärkta fjolårskalvar
och köper dem av samebyn. De kan alltså få köpa sina egna kalvar och de vill därför naturligtvis hinna märka alla sina årskalvar under sommaren. När hösten kommer sprider
sig renarna ner i fjälldalarna och frossar på svamp och att då samla dem är mycket besvärligt och arbetsamt. Har vädret varit otjänligt för märkning under en sommar eller
renarna är mycket spridda händer det att samerna anlitar Flygtjänst i Klimpfjäll för att
driva fram renarna med helikopter.
Vid midsommar går det inte att hitta några blommor att klä midsommarstången med.
Men i början av juli är blomsterprakten överväldigande. De ofta färgrika lavarna på
klipporna bidrar också till färgprakten. På en av mina ensamvandringar mötte jag en göteborgare som samlade på lavar och i hans sällskap fick jag stifta bekantskap med
många olika lavar.
Bildgalleriet visar först bilder från kalvmärkningar och jag försöker därefter också återge något av blomsterprakten sommartid i fjällen. Mina botaniska kunskaper räcker dock
inte till för att med säkerhet artbestämma blommorna. Några blommor saknar helt artnamn och de som finns innehåller säkerligen också felaktigheter. Jag välkomnar därför
mer än gärna synpunkter och kompletterande uppgifter.
Fjällräv vid Tjalingen – missad rendrivning
Klockan var omkring sex när jag vaknade en kall morgon i ”Stikkenbaracken” i slutet
av augusti. Fjällsluttningen var frostig när jag huttrande öppnade dörren i gryningen.
Frukosten den här dagen tänkte jag inta vid Tjalingenjokken på lagom avstånd från fjällrävslyan som ligger där jokken viker av mot norr. Samerna hade sett rävar i området tidigare under sommaren och även om det var långt gånget på säsongen var rävarna förhoppningsvis kvar vid lyan. För att värma kaffevatten tände jag en brasa i kaminen och
satte på en kastrull med vatten på kaminhällen. Det blev också snabbt behagligt varmt
där jag stod vid diskbänken och bredde matsäcksmackor sedan jag varit ute och hämtat
in margarin och pålägg från kylhinken i bäcken utanför.
Efter att ha laddat batterierna med en banan och just kommit ut från baracken kom en liten helikopter flygande. Besättningen hälsade på mig med ett par halvrollar. Jag förstod
då att hämtning och framdrivning av renar från Jämtlandsfjällen till den s.k. slakthagen i
Bellevarurafjället, som samerna dagarna innan talat om, skulle bli av. Jag trodde också
att det var P A Blind som satt i helikoptern vid sidan av piloten, vilket också sedan visade sig vara riktigt.
Jag ändrade dock inte mina fjällrävsplaner och skulle säkert hinna vara tillbaka och få
några bilder på renhjorden framdriven av helikoptern. Från fjällsluttningen ovanför
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 8 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
Stikkenbaracken skulle det bli en bra bildvinkel med renhjorden och även helikoptern
nedanför mig.
Besöket vid fjällrävslyan beskriver jag i avsnittet ”Fjällrävar”.
Under vägen tillbaka till Stikkenbaracken var jag orolig för att inte hinna fram dit i tid
för att fotografera renarna när de passerade. Jag hann dock tillbaka och satte mig i södersolen och drack ur det sista termoskaffet. Tiden gick men ingen helikopter hördes av,
den brukar höras till och från på ganska långt håll under en rendrivning, då den ofta
måste ändra både flyghöjd och riktning för att få alla renar att springa åt rätt håll. Det
blev lunchdags och efter en kortare tupplur på en renfäll inne i baracken kunde jag inte
hålla mig längre. Vandrade ned till bilen och tänkte kombinbera ett toalettbesök vid turistdasset med att se om det fanns några samer väntande vid Tjåkkola-vägen. Renhjorden måste passera den på väg till Bellevaurefjället. Mycket riktigt befann sig en grupp
renskötare där, också de oroliga för att inte helikoptern och renarna hörts av och än
mindre synts till.
Allt fick sin förklaring när Anna Blind kom springande ur sin bil, sedan hon tvärstannat
nere på vägen. Med andan i halsen berättade hon att Jerry nyss ringt från flygstationen
när han blivit uppringd från räddningstelefonen i en barack nedanför fjället Sipmege.
Helikoptern med P A förutom piloten ombord hade råkat ut för motorhaveri och nödlandat i svartjorden uppe på fjällplatån. P A hade sinnesnärvaro nog i den roterande helikoptern att få piloten att överge tanken på att sätta ned maskinen i en snödriva nära
kanten på platån. Om han fullföljt sin tanke skulle de med stor sannolikhet följt med en
lavin, utlöst av landningen. Men visst bar det emot för piloten att välja svartjorden, som
ju inte bar helikopterns medar. Den sjönk i stället ned ända till kabingolvet i geggan innan den lade sig tryggt tillrätta. Det underlättade ju inte en kommande bärgning. Och
jag skulle som P A ha skrattat gott när piloten klev ut i lågskor och sjönk ned nästan till
knäna. Å andra sidan låg nu helikoptern tryggt nedsjunken medan piloten förgäves försökte få radiokontakt med flygstationen. Han fick ge upp försöket och de begav sig nedför fjället för ett par timmars vandring till baracken med räddningstelefonen.
När de hämtats hem av Jerry med en annan helikopter ojade sig piloten över sina onda
fötter utan att få någon som helst medkänsla från Jerry och P A. Han hade sig själv att
skylla och lär inte i framtiden ge sig iväg på flyguppdrag i fjällen med vanliga lågskor
på fötterna! P A var mest irriterad på att de nu tappade en hel dag i indrivningen av renarna till slakten.
Betande renflock väckte mig i videsnåren
En sommar vandrade jag iväg mot Tjåkkelestugorna för att sedan gå över Ransarån och
vandra vidare med hopp om att hitta min lilla kikare, som jag förra sommaren tappat
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 9 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
bort när jag tillsammans med vår dotter Karoline och hennes blivande make Henry tältade på väg till Fremsjön och deras fjällrävar. Jag bar med mig ett tält för natten men när
jag kom till kalvmärkningsgärdan i närheten av Ransarån lämpade jag av tältet i redskapsboden vid gärdan – det gick sedan lättare att gå. När jag närmade mig platsen vi
tältat på sommaren innan såg jag på långt håll kikaren blänka i videsnåren. Jag plockade
upp den och slog läger för natten. Jag somnade så småningom i min sovsäck och vaknade mitt i natten av bjällerklang. Jag befann mitt i en flock renar som betade alldeles
inpå mig. Jag satte mig upp så hastigt att jag fick kramp i båda vaderna och jag ropade
”om ni visste hur ont jag har” till renarna som inte brydde sig det minsta. Jag hade sedan inte ork att fortsätta längre mot Fremsjön utan vände om hem till Stikken-baracken
där P A Blind väntade. Han berättade att man sett björn i området där jag övernattat
men som väl var hade jag inte sett till någon.
Höstslakt och en första kontakt med P A Blind
Den första snön kommer ofta redan i början av september och då formligen exploderar
också fjällen i starka höstfärger (klicka här för höstbilder). Före Tjernobylkatastrofen
skedde höstslakten i september sedan samerna först jagat björn och sedan inlett älgjakten. Numera har slakten tidigarelagts så att renarna inte ska hinna ned i fjälldalarna och
frossa på svamp, som är cesiumförgiftad.
Familjerna Blinds sätt att bedriva renskötsel på nordsamiskt sätt blev snart det dominerande i samebyn. Ordföranden i samebyn Ragnar Nilsson och sedermera Leif Larsson
överlät båda ansvaret för ledningen av renskötselarbetet till P A. Jag minns, när jag väl
medveten om detta förhållande, frågade P A om jag störde där jag stod utanför renstängselnätet vid fångstarmen till slaktgärdan på andra sidan vägen om fjället Bellevaure. ”Stå bara stilla när renarna kommer så är det OK” fick jag till svar. (klicka här för
bilder på höstslakten)
Samma morgon hade jag suttit flera timmar i väntan på att ta bilder på renhjorden när
den drevs fram med helikopter. Temperaturen var nära noll och när renarna väl kom rusande nedanför min utsiktsplats var jag så stelfrusen i fingrarna att jag knappt kunde utlösa kameran.
När jag sedan stod vid fångstarmen var det en mäktig upplevelse när de tusentals renarna på så nära håll kom dundrande in mot gärdan. Marken gungade och renarnas andedräkt stod som en dimma ovanför dem. Jag lyckades fånga ljudet i bandspelaren och i
kameran hamnade en serie bra bilder. När P A och jag talades vid i telefonen på hans
84-årsdag kom han mycket väl ihåg händelsen. Han tyckte då att det var på tiden att vi
fick kontakt så många gånger han iakttagit mig och mina samtal med brodern Thomas
och sönerna Jon-Olov och Pelle.
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 10 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
När alla renarna kommit in i gärdan fick jag en av få bilder på Thomas Blind när han
spikade igen stängslet om dem.
Höstslakt och en första kontakt med professor Hugh Beach
Efter en tid med renarna i slaktgärdan lade jag märke till en skäggprydd man som stod
och iakttog när samerna fångade rentjurarna. Vid en kafferast kom vi att tala med varandra. Han berättade då en nästan otrolig historia om sig själv. Han är född i USA och
besökte i sin ungdom sin mormor med hennes leksaksmuseum i Borensberg! Hon hade
bl.a. tagit med sig Hugh till Jokkmokk, där de fick kontakt med samer. Hugh hade nämligen läst om dem hemma i USA och drömt att han var renskötare. När han var färdig
med sina studier hemma i USA reste han en sommar till Jokkmokk. Samerna var då i
sitt sommarläger flera mil ut i fjällvärlden. Hugh lyckades ensam orientera sig fram till
eras sommarviste. Han blev sedan deras gäst och levde med i flera år och han blev också kvar i Sverige och är nu professor etnologi vid Uppsala Universitet. Han är starkt engagerad i de samernas situation. Vi blev goda vänner och jag har tillbringat åtskilliga
dagar tillsammans med honom i hans Friggebod i Äppelviken i Stockholm då han översatte mina bildspelstexter till amerikanska. Vår förhoppning att hans konakter i USA
skulle vara intresserade kom dock på skam. På samernas nationaldag för ett par år sedan
föreläste han på inbjudan från dåvarande Samiska nätverket i Linköping på Fontänen
och vid samma tillfälle kåserade jag till mina bilder. Han har också efter att ha tagit del
av min DVD-skiva ”Gäst i Vilhelmina södra sameby” sänt mig e-post med följande utlåtande: ” it does look great and also quite pedagogical”. Hugh skildrar sin vistelse hos
samerna i boken ”Gäst hos samerna”.
Höstslakt i nya slakteriet (klicka här för bilder)
Till synes helt plötsligt kom myndigheterna underfund med att alla renar i Sverige har
en ägare varför de måste klassas som tamboskap. Och då får de ju inte få slaktas i så
primitiva anläggningar samerna använt i många, många år. Samebyn blev förelagd att
uppföra en ny, modern slaktanläggning med helt rostfri inredning. Den gamla anläggningen fick användas under högst ytterligare tre år.
Samebyn bildade då tillsammans med de angränsande samebyarna Vilhelmina norra och
Frostvikens samebyar bolaget Renprodukter. Bolaget skulle slakta renar och producera
renkött i olika former. Tidigare hade renarna sålts till ett slakteriföretag som inte bara
slaktade renarna utan också ägde den fortsatta förädlingskedjan – något som samerna nu
själva fick kontroll över.
Innan slakten påbörjades en höst visade P A Blind upp den nya anläggningen för mig.
Den gamla s.k. slaktgärdan skulle fortfarande användas i vilken samerna fångade in de
renar som skulle slaktas och försåg dem med ID-brickor innan de drevs vidare via en
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 11 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
inhägnad sträcka fram till den nya slaktanläggningen. Den gamla slakteribyggnaden användes nu för husbehovsslakten.
Sedan jag tagit ett antal bilder på nära håll i slaktgärdan klättrade jag upp för fjället Bellevaure, varifrån jag tänkte ta översiktsbilder över verksamheten. Det var en jobbig
klättring sedan jag passerat täta flockar med björntolta – en blomma som lär vara björnens älsklingsmat under sommaren. Väl uppe på fjälltoppen blev snöyra bakgrund till
bilderna på några renar. Utsikten över slaktplatsen var strålande och det blev också några heltäckande översiktsbilder innan jag påbörjade klättringen ned till slaktgärdan.
Renarnas brunsttid (klicka här för bilder)
Höstslakten måste hinna avslutas innan renarna börjar sin brunstperiod senare delen av
september. Under den här tiden har jag respekt för renarna och vill inte komma i vägen
för en brunstig rentjur. Den omger sig dessutom med en fruktansvärt frän lukt och har
en tjur börjat sin brunst när den slaktas blir köttet obrukbart.
Båda könen renar bär horn och tjurarna fäller sina efter brunsten. Vajorna behåller däremot hornen till kalvarna fötts kommande vår.
Vinterflytt (klicka här för bilder)
Flera äldre samer som inte längre ägnar sig åt aktiv renskötseln bor kvar i Klimpfjäll
uppe i fjällvärlden vintertid medan de flesta aktiva renskötarna då bor närmare renarna
på vinterbete i skogslandet. Där försöker renskötarna hålla renarna samlade med tanke
på rovdjuren och för att möjliggöra utfodring när renarna inte förmår gräva sig ned till
renlaven. En annan anledning att hålla renarna samlade är att de inte ska beblanda sig
med andras renar. När så ändå skett genomförs en skillning då renarna fångas och skiljs
ut av respektive ägare.
Skogslandet – Österstrand och Måsavattnet
(Klicka här för bilder från skogslandet och stödutfordring)
Någon mil från Åsele på vägen mot Örnsköldsvik kom jag till en mig anvisad smal avtagsväg, skyltad mot Österstrand. En vinter med massor med snö svängde jag in där och
efter en sträcka med tät, snötyngd granskog öppnade sig så landskapet. Först i blickfånget dök ett mobilt slakteri upp i form av en jättestor husvagn med reklamtexten
”Renprodukter” på sidan. Strax intill ligger ett gammalt rödfärgat boningshus i två våningar. Där inne i det toppmoderna köket huserar Åsa Baer, sambo med Anna och P A´s
son Pelle. Innan farmor Anna lämnade jordelivet hann de förgylla hennes tillvaro en
kort tid med sondottern Julia. På andra sidan vägen har Julia sin farfar P A kvar där han
nu ensam bor i den lilla enplansvillan och mer än gärna ställer upp som barnvakt när
föräldrarna jobbar i renskogen.
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 12 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
Till P A´s dagliga sysslor hör att utfodra hundratalet renar som finns i en stor inhägnad
intill. De måste vara inhägnade några månader innan de ska slaktas och utfodras för att
få ned cesiumhalten till godkänd nivå efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Han fyller
den specialbyggda utfodringskälken med pellets från en träsilo innan det bär iväg ut till
fodertrågen i inhägnaden. Först måste de vältas upp och ned för att tömmas på snön som
fallit under natten – ett tungt jobb för P A`s onda rygg. Därefter startar han en liten av
scootermotorn driven fläkt, som via ett rör blåser över pellets från scooterkälken till tråget.
När utfodringen är färdig tar han sig an renen han har tjudrad hemmavid. Den har gjort
sig illa i ett ben och får därför inte var tillsammans med de andra renarna. Men den behöver också motion och P A leder den sakta runt och ger den sedan en hög med pellets.
Inne i huset hade Anna som vanligt trollat fram en måltid bestående av renkött, tillagat
på olika sätt för varje dag jag var där i veckan förutom en. Då serverade hon röding
fångad under sommaren i ett samevatten uppe i sommarlandet.
Jag vandrade ibland vägen bort mot Måsavattnet, en f.d. lantgård där Ella och Jonas
Blind bodde på vintrarna. Där fanns där bodde också P A´s syster Kristina och hennes
man sydsamen Hans Blackfäll med styvsonen Sven-Bertil Daerga. Sedan många år är
nu Sven-Bertil gift med en sjuksköterska av sydsamisk härkomst. Jonas och Ella Blind
är nu avlidna sedan flera år liksom Hans Blackfäll, varför Kristina nu bor ensam i huset
under vintern. Som inneboende har hon dock tillfälligt i samband med renskötseln Mattias, son till Nisse och Anita Blind. Den här vintern höll änkan Kristina på med att tapetsera om i vardagsrummet när jag kom och hälsade på. Under kaffet talade hon om att
jag skulle få ärva maken Hasses Tegnässkidor. Det förlänade henne en kram, vilket
gårdvaren tydligen missuppfattade och gav mig en morrande varning.
Sedan jag burit hem skidorna till Österstrand tog Pelle genast hand om dem och monterade på vajerbindningar. ”Något annat kan du väl inte ta dig fram med” förmodade han
spjuveraktigt med tanke på samernas tåhällor.
Samma dag gav jag mig så iväg på en skidtur längs skogsvägen och scooterspår västerut
från Österstrand. Vid en närbelägen brotrumma över en bäck såg jag färska utterspår
och några typiska utterkanor. Där de tydligen hade roat sig med att åka kana nedför
sluttningen mot bäcken. Min skidfärd blev tydligen något längre än vad P A hade tänkt
sig ty när jag satt i solen och njöt hörde jag en scooter närma sig. Och det var naturligtvis P A som undrade vart jag tagit vägen.
Dagen därpå ville P A visa mig en plats några kilometer in i skogen där samerna lagt ut
några renkadaver med örnarna i åtanke. P A stavade iväg med en ensam stav och ren© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 13 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
skinnsskorna inkörda i skidornas tåhällor. Jag hade mina två stavar till trots problem
med att hinna med honom. Vi fortsatte inte ända fram till kadavren, som eventuella
matgäster för länge sedan lämnat när de hört oss komma. Vi hjälptes åt med att skotta
upp ett gömsle i snön, där jag skulle vara på plats när ljuset den kommande natten blev
tillräckligt för mitt långa teleobjektiv.
I efternattens trolska månsken gav jag mig så iväg. Halvvägs till gömslet fick jag förargligt nog sällskap av ett par skränande korpar. Så var den örnexkursionen förstörd men
jag njöt ändå i mitt gömsle av att se dagen gry. När kaffet och matsäcken var slut gav
jag mig iväg hem i strålande solsken.
Och naturligtvis mötte jag en nyfiken P A, inte det minsta förvånad över korparnas sabotage.
Stödutfodring (Klicka här för bilder från skogslandet och stödutfordring)
Utan den dagliga utfodringen skulle renarna duka under av svält. Vintrar med mera stabilt väder slipper samerna allt slit med utfodringen, som dock har fördelen att renarna
håller sig mera samlade där de vet att det vankas mat. Svåra vintrar kan det också bli
svårt med tillgång på hö, som då också har levererats från södra delarna av landet. Utfodringen under lång tid är en mycket kostsam historia för samebyn och det är inte helt
lätt att få bidrag från staten.
Hemma i Österstrand ville P A att jag skulle följa med på en biltur till en plats djupt
inne i skogen, där renarna dagligen utfodrades med pellets och hö. Sönerna Pelle och
Jon-Olov hade dagen innan berättat att en varg skrämt renarna och P A ville absolut se
spåren. Han hade för många år sedan skjutit den sista vargen i samebyn – att det skedde
på juldagen fick han aldrig sin far Jonas förlåtelse för.
Efter en någon halvtimmes färd i den djupa granskogen kom vi så fram till en vägbom
med skylten ”Militärt område – tillträde förbjudet för obehöriga”. Med P A´s medhavda
nyckel var det inget hinder för oss och strax nådde vi fram till en plats med livlig aktivitet. Höbalar och pellets lastades på slädar efter smattrande scootrar, som ömsom for
iväg med full last och ömsom kom tillbaka med tomma slädar. Platsen låg alldeles intill
ett militärt flygfält vars enda kännetecken var ett antal bränslecisterner, en förrådsbyggnad och en startbana som kunde urskiljas med något mindre snö än det omgivande meterdjupa snötäcket. Samerna hade ett gott informellt samarbete med flygvapnets personal med den uttalade insikten om att samerna var ju där först.
Efter uppmaningen ”häng med” satt jag snart på en scooterkälke som med god fart
drogs fram av Jon-Olov Blinds scooter. Efter att ha passerat en ås fylldes synfältet av
renar, renar och åter renar. De hade funnits där någon timma sedan deras inbyggda
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 14 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
klocka talade om att nu var det strax matdags. En lång period med töväder med rikligt
snöfall omväxlande med sträng kyla hade resulterat i ett meterdjupt snötäcke med flera
lager av is. Det gjorde det hopplöst för renarna att kunna gräva sig ned till renlaven. Det
blev också allt svårare för dem att hitta tillräckligt med hänglav på träden.
Tidigare vargspår vid utfodringsplats och nu ”Junselevargen”
(Klicka här för bilder)
En filmrulle senare var vi tillbaka till upplagsplatsen och där väntade P A och Hans
Blackfjäll på att vi tillsammans skulle bege oss till de dagen innan upptäckta vargspåren, som orsakat förlorad nattsömn får några samer som hållit renflockarna under uppsikt. Någon varg hade dock inte synts till och heller inga ytterligare spår. Den hade förmodligen på grund av de patrullerande samerna funnit för gott att dra vidare. Det blev
avslutningsvis några bilder på P A där han med utsträckt hand inte förmådde täcka hela
spåret efter en vargtass. Det milda vädret hade gjort sitt till för att spåret skulle flyta ut
och bli allt större i snön. Nu hoppas samerna att rikskändisen ”Junselevargen” ska ha
lämnat området inför vintern 2014-2015. Den förorsakade förra vintern mycket extraarbete och psykiskt påfrestande upplevelser för renskötarna då de fick ta hand om rivna
renar.
Till Jokkmokks marknad med Anna Blind
Med nästan ett års framförhållning var jag inbokad på Àjtte Fjäll- och Samemuseum i
Jokkmokk under årets stora begivenhet där – vintermarknaden. Jag skulle genomföra
två framträdanden på museet och dessutom ett i Jokkmokks församlingshem. Det var
också avtalat ett år i förväg med samen/kyrkoherden Johan Märak – ett avtal jag var
mycket ödmjuk inför. Det var få som fick förmånen att framträda där. Jokkmokksbesöket utvecklades dessutom till en liten turné med ett framträdande för Saxnäs skola i
Saxnäsgården och ett på Dikanäs skola på andra sidan Marsfjället. Under den inledande
vistelsen hos familjen Blind i Österstrand blev det också klart att Anna skulle följa med
mig till Jokkmokk. Hon följde med upp till Saxnäs och övernattade hos en f.d. lärarkollega i närheten av Saxnäsgården.
Tidigt morgonen efter framträdandet i Saxnäs samlingslokal lastade vi bilen med bildspelsutrustningen. Anna tog tidigt befälet och hennes vana att packa från alla vår- och
höstflyttningar var en förutsättning för att även hennes packning skulle få plats i bilen,
som redan var välfylld med min bildvisningsutrustning.
I Dikanäs skola kom Annas sakkunskap väl till pass vid skolungdomarnas frågor – även
om flera av deras föräldrar var renskötare i Vilhelmina norra sameby. Anna fick också
tjänstgöra som garant för elförsörjningen under mitt framträdande genom att hålla samman några glappande elkontakter.
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 15 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
Tack vare Anna skulle vi ta en genväg utmed fjällkedjan i stället för att vända tillbaka
och vidare till ”huvudleden” norrut. Vädret var hyfsat när vi gav oss iväg men efter en
kort stund blev det mörkare innan sikten helt försvann i ett ymnigt snöoväder. Jag
tvingades stanna bilen med hopp om att mötande bilister gjort detsamma på den mycket
smala vägen. Möten bilar emellan krävde särskilda mötesplatser och till närmaste Mskylt kunde vi inte fortsätta utan betydande risk för att fastna i snödrivorna.
När vi satt där i snöyran gjorde Anna sina första försök att med min NMT-telefon nå
släktingar i Jokkmokk för att förvissa sig om natthärbärge. Normalt brukar samerna aldrig göra sig besvär med att förvarna om sin ankomst – samer emellan är man alltid välkommen och kan lita på att få både mat och husrum. Men nu under marknadsdygnen i
Jokkmokk var risken stor att det helt enkelt inte skulle finnas utrymme för en aldrig så
liten Anna. Själv hade jag nästan året i förväg reserverat en stuga på campingplatsen
men det var nog inte passande att Anna också skulle sova över där.
När vi fram på eftermiddagen efter att ha passerat Sorsele gästade Annas svägerska
Ella-Margit och hennes make ”icke-samen” Håkan i Arvidsjaur försökte Anna på nytt
förgäves skaffa sig natthärbärge i Jokkmokk. När vi sedan kommit ut på väg 45 med
kanske några mil kvar till Jokkmokk fick hon äntligen löfte om att få sova på en luftmadrass i hallen hos en kusin. Jag blev sedan också inbjuden dit på middag som avslutning på Jokkmokkbesöket.
Marknaden var en upplevelse i sig med en väldig massa människor och med som väntat
rikt inslag av olika samedräkter på bärare med olika samiska dialekter. Antalet knallar
från södra delar av landet var också påfallande stort. Samerna med sina slöjdalster, knivar, renskinn i olika varianter och klädesplagg m.m., renkapplöpningar och andra samiska jippon var ändå dominerande.
Första dagen efter ankomsten hade jag ett förmiddags- och ett eftermiddagsframträdande i hörsalen på Àjjte-museet inför fullsatta salonger. Här behövde jag inte oroa mig för
några glappkontakter i den moderna utrustningen men jag måste använda mina egna
fyra projektorer och övertoningsdator.
Andra dagen var det så dags för föreställningen i församlingshemmet. Till min stora tillfredsställelse var publiktillströmningen enorm, folk satt på golvet och i fönstersmygarna. Jag skulle dock inte ha tagit åt mig äran av det stora intresset – en kvart efter mig
skulle björnkännaren, f.d. skogvaktaren och tillika Jokkmokksonen Edvin Nilsson berätta om sina möten med björnar. Edvins publik ville inte riskera att inte få plats och invaderade lokalen redan före min show. Edvin berättade sedan att han aldrig råkat illa ut i
något av sina många nära möten med björnar – i alla incidenter han kände till var jägare
med hundar inblandade.
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 16 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
Tredje dagens höjdpunkt var för många Lars Piraks och Johan Märaks buskis med
många gånger långt ifrån rumsrena vitsar i församlingshemmet. De var som vanligt obetalbara i sitt framförande av äventyret med utombordsmotorn. En extra krydda var att
Johan Märak hade glömt ta av sig prästkragen!
På vägen ut från Jokkmokk efter middagen hos Annas kusin blev det plötsligt tvärstopp.
Långt framför oss spärrade en stor flock renar effektivt framfarten på den breda vägen.
”Vad nu då, finns de inga samer framför oss?” slapp det ur Anna och uppmanade mig
att köra förbi bilkön fram till renarna. Väl där gick hon ur bilen och gav ifrån sig ett oefterhärmligt läte. Renarna skingrades omedelbart så att vi nu främst i bilkön kunde ta oss
förbi dem och fortsätta hemfärden.
P A som ”Vindarnas son” i TV.
Reportern och producenten vid SVT Clary Jansson fastnade liksom jag för P A:s starka
och öppna personlighet som inspirerade henne till ett TV-program om honom med rubriken ”Vindarnas son”. Det innebar bl.a. att P A fick flyga helikopter till en gammal
kåta utanför Arvidsjaur, i vilken han föddes under föräldrarnas långa, av myndigheterna
påtvungna flyttning söderut från Karesuando. Programmet resulterade också i en nära
vänskap vän till familjen Blind och hon höll kontakt med dem ända till sin allt för tidiga
bortgång i cancer. Jag fick också bra kontakt med henne och hon tog initiativet till att
jag fick framträda med mitt bildkåseri om samebyn i ett fullsatt Nacka bibliotek.
Anna och P A Blind på besök i Linköping
I Saxnäs tjänstgjorde sedan några år under sommarhalvåret en distriktssköterska som
veckopendlade till en ort strax utanför Sevilla i Spanien. Där hade hon sitt hem tillsammans med maken som var gruvfogde och också hade haft en tjänst vid Stekenjokkgruvan. De blev bekanta med Anna och PA och bjöd in dem att besöka dem i Spanien under världsutställningen i Sevilla 1992. De tackade ja och såg fram emot resan – så pass
att det inte hindrade dem att ge sig iväg med Annas ena ben gipsat efter ett benbrott
veckan innan avresan.
Anna och P A hade också en stående inbjudan att besöka Ulla och mig hemma i Linköping. Och så kom vi överens om att de skulle göra ett uppehåll på några dagar under
hemresan från Spanien. Jag hämtade dem en söndag morgon på Arlanda och efter en
frukost i Drottningholmsparken kunde jag på eftermiddagen inkvartera dem på Stora
Hotellet innan vi åt middag hemma i Ekholmen. Genom mitt myckna resande i tjänsten
hade jag 5 bonusnätter tillgodo i den hotellkedja, som dåvarande Stora Hotellet i Linköping var knuten till. Hotellpersonalen lovade att ta väl hand om mina gäster. P A tyckte
också de bodde kungligt vid Stora Torget. Så goda frukostar hade han heller aldrig upplevt tidigare.
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 17 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
När jag hämtade dem första morgonen hade han avverkat åtskilliga kilometer på de hårda stengatorna – utan att gå bort sig en enda gång tack vare kartan han fått i receptionen,
berättade han där han satt på entrétrappan till hotellet och sög på sin pipa. Jag slog mig
ned hos honom och där satt vi precis som vi brukade göra på förstutrappen i Klimpfjäll.
Han erkände utan omsvep att han nu börjat sakna morgonstunderna där. Och jag drog
mig till minnes de morgonstunder vi tillbringat där tillsammans, han sugande på sin
pipa och med blicken stadigt riktad mot toppen av fjället Autjoklimpen på andra sidan
Kultsjön. Det kunde ju hända, särskilt i kalvningstider, att han kunde se silhuetter av renar där uppe och då kom snabbt kikaren fram. Han kunde ofta på hornens utseende känna igen sina egna renar. Våra stundom djupsinniga samtal avslutades med att P A stoppade hö i sina vandringskängor – det bästa man enligt honom kunde ha för att hålla fötterna torra och varma, vinter som sommar. Jag vet att han numera även längre fram på
dagarna suttit där många gånger han inte svarat när jag ringt honom.
När så Anna anslöt sig till oss där på Stora Hotellets entrétrappa fick jag stilla deras nyfikenhet och berätta om Folke Filbyter innan vi gav oss i väg för att låta dem få stifta
bekantskap med Östergötland.
Vi gjorde ett antal dagsturer och Vadstena tillhörde de platser särskilt Anna ville se.
Under färden dit, efter ett snabbt besök hos vår dotter på gården Ingvaldstorp, stannade
vi till för en matsäcksrast vid Västra Väggar på Omberg. P A blev imponerad av säkerheten med ett räcke ovanför stupet – det skulle gå åt många sådana i hemtraktens många
branter om samma säkerhetstänk skulle gälla där. Vi fortsatte sedan ned till Gränna och
sedan vidare mot Tranås. En annan dag ägnade vi åt eklandskapet med besök hos vår
äldsta dotter i Bestorp och därefter hos vår dotter Therese i Tråstorp med alla deras amkor, hästar får, ankor, kaniner, katter och hundar. För att inte tala om alla mjukisdjur
Therese sytt av djurens pälsar och hudar.
Under mitt då pågående arbete med CD-skivorna ”Eklandskapet – i går – i dag – i morgon” hade jag vi något tillfälle nämnt det kommande besöket från Vilhelmina södra sameby för godsägare Robert Ekman på Stavsäter. Han berättade då att han i sina gömmor
hade en video som han konverterat från en smalfilm hans far lämnat efter sig. Den skildrade en Lapplandsresa och från den fanns bilder i filmen på en gammal samekvinna med
namn Omma, som jag visste var Annas flicknamn. Han ville att jag skulle ta med mig
Anna och P A och besöka Stavsäter när de var här. Anna blev naturligtvis nyfiken när
jag berättade om samegumman Omma i filmen. Under visningen vid kaffetåren i soffan
hos godsägarparet kunde hon också bekräfta att det var hennes mor Kristina Omma som
var med i Roberts film.
En annan höjdpunkt vid besöket i Stavsäter var Roberts handgripliga förevisning om
hur kronhjortarna i hägnet fångades in och hanterades när de fick sina obligatoriska in© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 18 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
jektioner mot sjukdomar. Det gick faktiskt att genomföra utan lasson genom att mota in
dem i smala fållor där de inte kunde kasta sig åt sidorna. P A, van att med händerna om
hornen brottas med de kraftigaste rentjurar, var mäkta imponerad av vilka muskelkrafter
kronhjortarna visade prov på när de slängde sig mot fållorna.
Sista dagen under besöket stressade Anna sittande i rullstol P A och mig som påskjutare
i alla uppförsbackar i Kolmårdens djurpark – vi var helt slut när vi satte oss i bilen för
återresan till Stockholm.
Och P A tar inte illa upp när jag påminner honom om hans kommentar när jag efter en
avslutande rundtur i Stockholm lämnade av dem vid busscentralen för en natts färd med
Lapplandspilen till Vilhelmina: ” En trafikrondell kommer jag aldrig i livet att köra in
i!”
Pelle (Per-Björn) och Jon-Olov Blind med familjer
(Klicka här för bilder)
P A Blinds båda söner Pelle och Jon-Olov fick jag tidigt kontakt med under kalvmärkningarna – de var båda duktiga renskötare och drev skickligt renarna från sina enduromotorcyklar. Pelles sambo Åsa Baer är från Vilhelmina norra sameby och jag upplevde
henne som lika aktiv som svärmor Anna i renskötseln. Hon var också VD i Renprodukter AB som bildades i anslutning till byns nya slaktanläggning. Sedan hennes far förolyckats bor nu hennes mor också i Klimpfjäll – och hon håller P A med korsorden i Aftonbladet. Parets dotter Julia minns jag särskilt från Anna Blinds begravning – hon är
också med på en bild vid gravsättningen.
Jag har heller inte glömt hur Pelle fixade bindningar så jag att kunde använda skidorna
jag fick av Kristina Blackfjäll efter maken Hans.
Anna beskrev i ett brev hur hon upplevde att vara renskötande same – en beskrivning
jag bett henne om för att använda vid min bildvisningar.
När Jon-Olov jobbade med renarna bodde han hos Anna och P A Blind i Österstrand
och då övernattade jag ibland i Åsas syateljé på övervåningen i deras villa, granne med
P A och Annas villa, där jag annars sov i Jon-Olovs säng.
Jon-Olov är sambo med _Catrin Lyngdell – icke same från Tärnaby. Deras barn Jonna
och Sebbe (Sebastian) träffade jag senast hemma hos P A Blind efter Anna Blinds jordfästning. Jag minns också mycket väl Sebbe när han for runt P A Blinds hus på sin
mini-fyrhjuling och hur stolt han var när han fick sitta framför pappa Jon-Olov vid vårflyttningen av renarna som jag följde tillsammans med honom och farmor och farfar.
Nu jobbar han och tjänar pengar som lastbilschaufför uppe i Kiruna när han inte jobbar
med familjens renar.
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 19 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
Jonna Bind hörde jag nyligen intervjuas i ett radioprogram. Hon hade blivit fyra i
världsmästerskapen i armbrytning i Polen och hon berättade om hur hon tränade armmusklerna i renskötseln.
Med Jon-Olov till Riksgränsen
(Klicka här för bilder)
Jon-Olov var fotointresserad. Jag har med några av hans bilder i mitt bildvisningsprogram och han köpte också en av mig avlagd Pentax-kamera. En sommar gick han med
ena benet gipsat efter en vurpa med motorcykeln vid rendrivningen. Vi bilade tillsammans upp till Sven Hörnell i Riksgränsen. På vägen dit sade vi till hos Ella-Margit Näslund i Arvidsjaur. Jag lämnade sedan av Jon-Olov hos en moster i Gällivare. Meningen
var att jag under ett par dagar skulle gå upp på Kebnekajse men när jag anlände till Nikkaluokta gjorde ett oväder det omöjligt att ge sig upp på Kebnekajse. Jag återvände i
stället några mil söder ut och for utmed Stora Lulevattnet och sedan färjan över till Saltoluokta fjällstation där jag övernattade i vandrarhemmet sedan jag också gått en kortare
tur på Kungsleden.(klicka här för bilder) Återvände sedan till Gällivare och hämtade JonOlov och så for vi till Riksgränsen. Väl där hade Sven Hörnell varit tvungen ge sig iväg
till Stockholm, berättade hans sambo. Vi blev mycket väl omhändertagna, hon bjöd på
mat och körde en bildspelsvisning enbart för oss. Innan vi vände kosan hemåt hann vi
också med att ta oss upp till toppen på fjället vid Riksgränsen med portalen till Kungsleden – Jon-Olov använde linbanan medan jag gick till fots och fotograferade.
Anita och Nisse (Nils-Johan) Blind
(Klicka här för bilder)
Nils Johan Blinds hustru heter Anita, som inte har samiskt ursprung och vars mormor är
begravd på en av Linköpings kyrkogårdar. Hennes föräldrar hade en gång i tiden sportstuga i Klimpfjäll, byn där många renskötande samer då liksom nu bor på somrarna.
Nils Johan Blind var en av dem och Anita föll för hans uppvaktning.
Familjen bor i Vilhelmina – centralt emellan renarnas sommar- och vinterbetesmarker
och där Anita också jobbat inom vårdsektorn.
Nils Johan föddes i en kåta någonstans strax norr om Piteälven söder om Jokkmokk, 9
år senare än brodern Per Anders under den 30-åriga flytten från Karesuando till Vilhelmina södra sameby.
Anita och Nils Johan har barnen Malin och Mattias. Malin är idag sjukgymnast i Åsele
och har nu barn med sin sambo. Mattias har successivt tagit över ansvaret för renskötseln från pappa Nils Johan, som dock rycker in och hjälper till vid flyttningarna.
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 20 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
När det blev klart att jag skulle ha en stor fotoutställning på Skansen i Stockholm hela
sommaren under det av FN proklamerade ”Urbefolkningarnas år 1993” framhöll intendenten Lars-Erik Larsson att jag måste komplettera bildmaterialet med interiörbilder
från ett modernt samiskt hem – ”folk tror ju för tusan att samerna fortfarande bor i kåtor” konstaterade han. Utställningen skulle öppna i maj månad och det här beskedet fick
jag i februari. Tursamt nog hade jag ett avtal om ett bildspelsframträdande dessförinnan
i Storumans folkhögskola och på vägen hem därifrån fick jag OK av Anita och NilsJohan att säga till hos dem och ta några interiörbilder i deras relativt nybyggda villa.
Villan, där de fortfarande bor, har adressen Skidspåret 4 i Vilhelmina. En för familjen
strategiskt vald plats lika långt från renskötseln i fjällen som i skogslandet. Anita har
dessutom haft nära till sitt jobb som sjuksköterska i Vilhelmina sjukvårdsinrättningar.
Hon har dock också för att dryga ut inkomsterna gästarbetat under ledigheter i bl. a. Sollefteå och Norge.
När jag stannade bilen utanför villan blev jag först ordentligt utskälld av två bordercolliehundar. De vaktade huset och utan att vara kopplade tog de inte ett steg utanför villatomten som helt saknade stängsel. När Anita öppnade entrédörren och hälsade mig välkommen övergick skällandet omedelbart till svansviftningar medan de noggrant kände
in mina dofter utan att så mycket som en ansats till att hoppa upp på mig. De renskötande samerna i allmänhet, även om det finns undantag, tycker det är självklart att deras
hundar ska vara väluppfostrade och så även familjen Blind i Vilhelmina. Ingen har avslöjat hur de bär sig åt för att få hundarna att uppföra sig så exemplariskt för mig, då sedan länge i mina egna ögon erfaren hundägare.
Anita visade mig in i en salong med skinnmöbler. Det var bara konsten på väggarna och
samedockan i en fåtölj som skvallrade om att här bodde någon med samiskt påbrå. I det
toppmoderna köket puttrade en kastrull med utlovad palt till middag medan Malin och
Mattias satt vid köksbordet och studerade veckotidningar innan det var dags att börja
duka. På hallen i övervåningen var det dock ingen tvekan om att här bodde samer. På
golvet stod en ackja med renskinn och på väggen bredvid hängde ett skinnet efter en av
familjefadern nedlagd stor brunbjörn.
Under middagsdukningen berättade Malin att hon nu inte visste mera än att hon direkt
efter gymnasiet skulle se sig om i världen innan hon vidareutbildade sig – förmodligen
till något vårdyrke som mor sin. Hon genomförde också tillsammans med kusinen Stina,
Ulla Blinds jämnåriga dotter, en resa till Nya Zeeland och Australien.
14-åriga Mattias var dock säker på att han efter gymnasiet skulle gå över till att bli renskötare på heltid för att så småningom ta över ansvaret för familjens renar. Jag minns
mycket väl hur alla applåderade när han dök upp på filmduken i en kalvmärkningsgärda
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 21 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
under ett bildspelsframträdande i Folkets Hus för hela grund- och gymnasieskolan i
Vilhelmina.
Stormig natt i tältkåta med Nisse Blind och sonen Mattias
Jag glömmer heller aldrig natten tillsammans med honom och pappa Nils Johan i tältkåtan vid Fetskön stormnatten innan kungafamiljen skulle anlända som åskådare till en
kalvmärkning. Mattias och Nils Johan somnade nästan omedelbart medan jag hostande
av röken som i stormen slog tillbaka genom öppningen i taket försökte somna till smattrandet av den tydligen slarvigt uppsatta kåtaduken.
Hans Blackfjäll och Kristina, född Blind
(Klicka här för bilder)
Ett av de första av mina många starka ljud- och bildmässiga upplevelser från knäppandet av klövarna på framrusande, frustande renar i virvlande damm och jord bland vinande lasson, blandat med glada tillrop och svordomar på svenska, syd- och nordsamiska
tilldrog sig vid den gamla slaktplatsen i Vilmesmakke.
Under en paus fick jag i blickfånget en medelålders same som tillsammans med en yngre satt på marken vid en puttrande, sotsvart kaffepanna, hängande i en grenklyka över en
sprakande eld. Med sina skarpa knivar skar de ut skivor från klumpar av torkat renkött
och stoppade direkt i munnen med knivarna. De njöt av renskötarnas och sedermera
också i högsta grad även min favoritmatsäck på fjället – torkat renkött med smörbredda
hällakakor och svart kaffe till.
Den äldre samen viftade välkomnande med kniven när jag brände av några blixtbilder
mot dem i motljuset. Han var inte det minsta irriterad av mitt fotograferande utan bjöd
mig i stället att smaka något gott – det blev min första upplevelse av delikatessen vid
samernas kaffeeldar på fjället. ”Jag heter Hasse Blackfjäll och grabben här är SvenBertil Daerga” fick jag veta av honom sedan jag förklarat min närvaro. Jag lät mig väl
smaka och blev inbjuden att hälsa på i bostaden vid en liten avtagsväg från vägen mot
Saxnäs. Där låg först Blackfjälls lilla stuga – en före detta sommarbostad, byggd av en
kustbo. Senare under åren har ytterligare en stuga tillkommit ner mot Kultsjön, byggd
av Sven-Bertil Daerga. Det framkom så småningom att Sven-Bertil som föräldralös i tidig barndom omhändertagits av Hans och hans hustru Kristina, inflyttad nordsame och
syster till P.A. Blind. Sven-Bertil är nu sin tur gift familjefar med hustru Katarina - en
samehustru med sjukvårdsutbildning. Det var för övrigt hon som på fjällsluttningen på
stigen till hjortronmyren för en förtvivlad P.A. förklarade att hans hustru Anna var död.
På samma sätt som jag tillbringat många pratstunder på förstutrappan tillsammans med
P.A. Blind på hans förstutrappa upplevde jag flera samtal med Hasse på hans förstutrappa. Här fick jag bland mycket annat veta, att Hasses far gjorde den upptäckt i Ste© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 22 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
kenjokk som många år senare gav upphov till brytningen av malm som innehöll koppar,
zink och silver.
Jag minns också när jag året efter Tjernobylskatastrofen var på väg hem från Västerbottens museum i Umeå, där jag framträtt med mitt bildkåseri, aktualiserat med följderna
för samebyn, hittade Hasse sittande utmed vägkanten täljande på en gren han skulle använda för att röka renkött. Dock inte från hans egna renar utan inköpt längre norr ifrån.
När han fick se mig började han med tårar i ögonen berätta om vårens flytt upp till fjällen med renarna. För att renarna inte skulle hinna äta så mycket förgiftad lav hade de
drivit dem hårt på dagarna för att sedan utfodra dem på kvällarna med cesiumfritt pellets. En del av renarna vägrade äta och svalt ihjäl medan andra föråt sig på fodret.
Många av dem hade då en cesiumhalt på 40 tusen becquerel eller mera vilket måste
sjunka till högst gränsvärdet 1500 becquerel vid höstens slakt – i annat fall blev det
pälsdjursfoder i stället för renstekar. ”Vi får väl hålla ett hundratal renar hemma och utfodra dem vid bostaden året runt, men då blir vi ju så kompis med dem att vi inte kan
slakta dem” snyftade Hasse.
Några år senare sammanträffade jag med Hasse mitt i renflocken i en hage alldeles vid
huset i Måsavattnet utanför Åsele. Renarna var, som han befarat när vi träffades där vid
vägkanten, så tama att de åt ur fickorna på honom.
Hasse Blackfjäll gjorde mig till åtlöje när jag med min dotter Karoline och hennes
pojkvän Henry stötte samman med honom när vi var på väg hem över fjället efter en utflykt. Han ville bjuda på kaffe om jag ville vara så bussig och göra upp en eld medan
han grejade med kaffepannan. Efter en stund tvingades han ta över efter mina misslyckade försök att få brasan att ta sig och det gjorde han med orden: ”vi får ju skämmas
för att vi under alla dessa år inte ens har lyckats lära dig göra upp eld på samiskt vis!”
Mina första möten med Hasses hustru Kristina var också i samband med kalvmärkningar, dit hon körde familjens stora Citroen, på vilken de kunde höja markfrigången på de
stenrika fjällstigarna. De andra samerna skojade friskt och berättade för mig att Hasse
nog var för stor på bredden och för kort i rocken för att köra.
Mitt första möte med Hasse Blackfjäll vid kalvmärkningen i Vilmesmakke blev också
början på en lång vänskap med familjen, som resulterade i att jag många år senare fick
ärva hans lappskidor en vinter när jag en kall och snörik vinterdag besökte hans änka
Kristina vid Måsavattnet utanför Åsele. Detta sedan hon klivit ned från trappstegen hon
stått på och fäst en tapetvåd på väggen när jag knackade på dörren med gårdvararnas ivriga skall som följd.
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 23 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
Anna Blind till sista vilan
(Klicka här för bilder)
När jag satt på bussen Lapplandspilen från Stockholm en sen kväll på väg till jordfästningen av Anna Blind i Saxnäs ringde Anita upp mig. Hon visste att bussen skulle anlända till en kall och tom väntsal vid järnvägsstationen i Vilhelmina medan bussen vidare till Saxnäs skulle avgå därifrån först klockan 13. Hon tyckte jag skulle använda förmiddagen till att sova i fatt i deras sovrum och berättade var nyckeln fanns. Själva skulle de ha gett sig iväg mot Saxnäs redan tidigt på morgonen för att hjälpa till med förberedelserna inför middagen efter jordfästningen.
Dagen därefter skulle jag vara i Saxnäs vid Anna Blinds begravning. Inte så långt från
busstationen på väg till Blinds villa passerade jag ett litet hotell, där jag övernattat en
vinter för flera år sedan. Jag gick in frågade om jag kunde få hyra ett dagrum i stället för
att vandra genom hela Vilhelmina till familjen Blinds villa. Innehavaren kom ihåg mig
och att jag hade fått förvara skidorna på en av hotellets balkonger. Jag fick gärna
disponera ett rum om jag hjälpte henne bära upp några backar dricka från källaren. Jag
fick dessutom ta mig en rejäl frukost i köket. Jag fick tid att sova någon timma på rummet innan det var dags att gå tillbaka till busstationen och ta plats i bussen till Saxnäs.
Väl framme där fick jag nyckeln till ett vandrarhem intill Saxnäsgården, som numera
drev även vandrarhemmet. Det blev dåligt med nattsömnen – ett gäng glada och högljudda ripjägare från Norge var mina närmaste rumsgrannar. Ripjakten börjar nämligen
två veckor tidigare här än i Norge. Tidigt på eftermiddagen därpå vandrade jag med
tunga steg upp till Saxnäs kyrka, där jag på kyrkbacken möttes av Åsa Baer med dottern
Julia innan jag strax därefter kramade om P A Blind, han liksom jag med tårar i ögonen.
Det blev en vacker högtid i närvaro av över 100 samer i sina vackra dräkter. Jag tog flera bilder både när kistan bars ut och när den sänktes i graven med lilla barnbarnet Julia,
nyfiket närvarande när farmor Annas kista sänktes i graven. Vid den efterföljande måltiden dröjde det inte så länge förrän samtalssorlet steg högt i tak med barnbarnen Jonna
och Sebbe vid honnörsbordet tillsammans med P A Blind och prästen.
Det blev kväll innan bilen med P A Blind, några nära släktingar och jag tog vägen förbi
vandrarhemmet och hämtade mitt bagage och for hem till Klimpfjäll. Sedan jag inkvarterats på vandrarhemmet i Klimpfjäll deltog jag i minnesstunden hemma hos P A, där
fick jag bl.a. en bra bild på barnbarnen Jonna, Sebbe och Julia.
Tidigt morgonen därpå kom P A till vandrarhemmet. Han ville att vi skulle fara till platsen där Anna avled. Det blev en gripande stund på stigen upp mot Fråskekåtan, där P A
visade var Anna plötsligt fallit död ned bakom honom när de var på väg upp för fjällsluttningen. Det blev mina sista bilder från Vilhelmina södra sameby.
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 24 av 25
MED KAMERAN SOM FÖLJESLAGARE
Gäst i Vilhelmina södra sameby – familjerna Blind
© 2014-09-30 Bengt Eklöv
Sida 25 av 25