1. No category

GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973-2003 Familjen Kuhmunen
Klicka här för bilder
Kuhmunens är nordsamer som i slutet på 1920-talet liksom Jonas och Ella Blind tvingades ge sig iväg från Karesuando med sina renar för att trettio år senare införlivas i Vilhelmina södra sameby.
Vid den första kalvmärkningen sommaren efter min första upplevelse i märkningsgärdan presenterade Lasse Kuhmunen mig för sina föräldrar Elin och Anders. Vi fick bra
kontakt och jag hälsades välkommen hem till dem på förmiddagskaffe dagen efter.
När jag gick uppför uppfarten till deras lilla hus möttes jag av en glatt skällande lapphund, som dock inte hindrade mig från att lägga märke till en jättestor liggande tunna
med en liten trappa under en dörr som vette ut mot uppfarten. Tunnan hade familjen fått
köpa av väggbyggarna efter byggandet av Stekenjokkvägen. Med sina två britsar, ett
elektriskt element och en kokplatta blev den min bostad vid flera kommande sommarbesök i samebyn. Toalettbestyren fick jag sköta inne i familjens bostad.
Det lilla köket i huset rymde ett litet bord vid ett fönster med vacker utsikt mot fjällvärlden. Utmed samma vägg fanns också ett skåp på vilket en stor kommunikationsradiomottagare var placerad. På motsatt sida fanns en järnspis och diskbänk med överskåp. Och framför spisen satt Anders på en mycket låg pall och täljde på en blivande
knivskida så att spånorna flög över hela golvet. Pallen visade sig vara hans sittplats i
köket, även när han drack det starka kaffet som hustrun Elin serverade. Anders var
mycket lång och när han satt på pallen kom han i nivå med den mycket småväxta hustrun Elin. Hon hade en svada som det var svårt att få stopp på sedan hon väl börjat prata
om alla tokigheter i världen i allmänhet och Sverige i synnerhet. Och det var absolut
omöjligt att lämna huset utan minst en kopp svart, starkt kaffe.
Vintertid hyrde familjen ett hus i byn Hälla i närheten av Åsele och där besökte jag dem
flera gånger. Det var ibland flera renskötare och ibland långväga släktingar som bodde
över hos dem och då huset var fullt bodde jag på Åsele Värdshus, där Wolfgang Bay
basade. Han hade arbetat på Dagab i Huvudsta samtidigt med mig och han köpte bl.a.
en inramad jätteförstoring och flera andra av mina bilder, som han prydde entrén och
rumskorridorer med. Han var också bussig och lät mig förvara bildvisningsutrustningen
på hotellet när jag hade den med för visningar i trakten.
Anders var mera fåmäld men kom alltid med kloka kommentarer till det som avhandlades. Jag lade direkt märke till att han bara såg på ett öga medan det andra var helt dött.
Utan att jag frågade berättade han om hur han miste synen på det. Långt ute i fällvärlden
satt han i en pulka dragen av en ren högt upp på en fällsluttning när renen blev skrämd
av en järv och satte av i fullt sken ut mot ett brant stup. Pulkan körde med stor kraft rakt
in i en stor sten precis vid randen till stupet. Anders for ur pulkan och rakt in stenen så
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 1 av 9
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973-2003 Familjen Kuhmunen
illa att ögat inte gick att rädda. Renen for ut över stupet och slog ihjäl sig medan Anders
klarade livhanken med ett förstört öga som minne för resten av livet.
Vi gick ”husesyn” på platsen, som räknades som familjen Kuhmunens ordinarie bostad,
det var här de var mantalsskrivna. Här på fjällsluttningen fanns ingen tomtgräns utan
området begränsades av fjällbjörkarna. Nära boningshuset låg en nätbur för att torka
renkött. Där fanns också en bod och där inne hängde rökt, torkat renkött, som Anders
rökt i en något mera avsides liggande rök-kåta. Här fanns också en nätbur för att torka
renkött. När vi skulle ge oss ut på fjället var alltid det sista Anders gjorde att gå in i boden och med en av sina knivar, som han alltid bar i bältet, skära ut några stycken bitar
kött till matsäck. När det var kaffedags på fjället skar vi sedan ut bitar från det torkade
köttet och stoppade det med kniven direkt i munnen – en delikatess tillsammans med
Elins hällakakor, som hon gräddade utomhus på en flat sten över öppen eld. Smör till
kakorna fanns i en ask gjord av björknäver som fyllts på i köket innan vi gav oss av. Det
var också viktigt att före avfärd kontrollera att kaffepåsen av renskinn var välfylld.
Längre upp på sluttningen låg en stor hög med björkved. Den hade Anders huggit upp
efter att först ha kört hem den med scooter innan de gett sig av ned till skogslandet, när
vintern gjort sitt intåg i fjällvärlden. Som renägande samebymedlemmar har familjen
rätt att ta ved för husbehov från fjällsluttningarna.
På ett rep mellan boden och boningshuset hängde också ett par renlungor på tork – de
skulle bli förvaringspåsar.
En förmiddag vid kaffetåren i familjen Kuhmunens kök kom ett anrop i kommunikationsradion på skåpet. ”Sigurd anropar – hör ni mig, kom.” Elin for upp, tryckte in en
knapp på anläggningen och svarade ”Elin här – jag hör dig, kom.” Anders förklarade
att det var Sigurd Rodin som anropade från Fråskonfjällets topp. Han satt alltid där på
sommaren när det var bra väder och spanade i kikaren efter renar. När han så hittade
stora anhopningar larmade han på radion i familjen Kuhmunens kök. Varpå Elin i sin
tur satte igång telefonkedjan med budskapet att nu fanns det renar samlade i tillräcklig
mängd för att sätta igång en kalvmärkning.
En timma på skidor efter scooter
När jag sista dagen i april var på väg från Kramfors mot Hälla utanför Åsele ringde min
NMT-telefon i tjänstebilen. Det var Lasse Kuhmunen som undrade var jag höll hus. Vi
väntar med renhjorden inte långt från bron över Ångermanälven men samerna liksom
renarna började bli otåliga och ville över älven så snart som möjligt. Meningen var att
jag skulle stråla samman med Lasse och de övriga samerna vid bron för att ta bilder när
den stora renhjorden skulle pressa sig in över bron. Jag hade övernattat hos våra före
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 2 av 9
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973-2003 Familjen Kuhmunen
detta grannar i Kramfors och frukosten hade blivit något utdragen då vi kommit igång
att berätta minnen för varandra.
Alltnog – Lasses budskap var att jag skulle ge järnet men trodde samtidigt inte att de
skulle kunna hålla renarna samlade mycket längre vid Ångermanälven. När han fick
klart för sig att jag hade närmare 20 mil kvar att köra lovade han att vänta med scootern
vid familjens bostad ca en halvmil söder om Åsele.
Den förste maj måste enligt svensk lag alla renar ha passerat odlingsgränsen och befinna
sig väster om den. Det var en bit kvar dit fågelvägen från Åsele och vid midnatt skulle
den ha passerats – jag förstod samernas otålighet och var helt inställd på att de skulle ha
passerat Ångermanälven när jag hunnit fram.
I Kramfors var det ingen snö kvar de här sista dagarna i april. Ju längre norrut jag kom
ju mera vinter blev det igen och jag var glad att ha behållit vinterhjulen. När jag passerat
skylten som talade om att jag passerade gränsen mellan Ångermanland och Lappland
var jag strax framme i den lilla byn Hälla. På den andra gården på vänster hand stod
som utlovats en släpkärra lastad med en snöscooter och så snart jag svängde in kom
Lasse och hans flickvänn ut och hälsade mig välkommen. Anders hade gett sig iväg för
länge sedan för att hjälpa till med renarna, som Lasse trodde för över en timme sedan
gått över älven och nu var på väg västerut. ”Vi kör ifatt dem om du tolkar på skidorna
efter scootern” var Lasses kommentar till min sena ankomst. Först lät vi oss väl smaka
av mor Elins nykokta, svarta kaffe med hembakade hällakakor och torkat renkött som
tilltugg.
När vi kommit upp till Åsele och över Ångermanälven for vi vidare in på en liten
skogsväg i ett skogslandskap där snön fortfarande låg djup. Vid en vändplan fanns fem
– sex bilar parkerade och längre kom vi inte med bilarna. Lasse backade ned scootern
från släpkärran och band sedan ett rep om mina skidstavar och gav andra änden på det
ganska långa repet till flickvännen. Hon skulle sitta vänd mot mig med ryggen åt Lasse
på scootern och signalera när jag förmodades vurpa.
Jag minns mycket väl hur jag ett ögonblick funderade över vad jag gett mig in på. Men
så bar det iväg – Lasse mjukstartade och körde långsamt genom skogen tills vi kom ut
på ett kalhygge – då blev det åka av. Och ännu fortare gick det när vi kom ut på en isbelagd sjö. Det var ett par grader kallt och vinddraget kändes verkligen i ansiktet. Ögonen
rann utan att jag kunde göra något åt det och jag såg knappast någonting. Och tur var
kanske det. Men hör och häpna – jag hade klarat mig utan att vurpa. Jag tänkte hela tiden, att om jag skulle förlora balansen måste jag omedelbart släppa taget om stavarna.
Jag klarade till och med ett antal hopp över iskanter som jag inte upptäckte förrän jag
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 3 av 9
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973-2003 Familjen Kuhmunen
flugit över dem. Efter en dryg timma såg jag mellan tårarna en rökslinga över en höjd
och en väldig massa renar nedanför. Lasse stannade scootern och flickvännen hjälpte
mig av med skidorna – jag kunde inte greppa med mina händer efter att ha hållit mig
kvar utan att släppa taget om stavarna. De hjälpte mig också att sticka ned skidorna mellan hällorna i min ryggsäck och så var det snöplumsning som gällde för att komma upp
till elden med gruppen av samer runt omkring. Det var bara ”hej och vill du ha kaffe –
du tokiga stockholmare som tagit dig ända hit ut”. Och så kände jag mig utan vidare ceremonier som en i gänget.
När samerna efter någon timme skulle dra vidare på sina scootrar drivande renhjorden
vidare väster ut framför sig, skulle jag föreviga avfärden. Det var med stor möda och
endast med hjälp av skidstavarna jag kunde hålla kameran stilla nog. Jag var fortfarande
darrhänt efter skidfärden, trots att det var en timme sedan men det blev en bild i alla fall.
Fjällvandringar
Då jag under besöken de första åren i samebyn bodde i Kuhmunens ”tunna” vandrade
Anders och jag ofta i fjällen. Han tog mig med till Fråskekåtan för att träffa Sigurd Rodin, som sommartid bodde i kåtan han en gång som renskötare fått av sin renägande arbetsgivare. Vi blev bjudna på kaffe som han kokade på järnspisen, som han moderniserat kåtan med. Kåtan syntes på långt håll och var dörren öppen kunde man inte passera
utan en kopp kaffe
Vi besökte också samen Fjällström i hans kåta, där han bodde periodvis under sommaren. Vi blev även där bjudna på kaffe i hans enda, väl använda kaffekopp.
Dagstur till Tjåkkelestugorna
En dag innan kalvmärkningarna börjat följde även Elin med på en vandringstur till
Tjåkkelestugan. Vi lämnade bilen på den parkeringsplats Kuhmunens använde vid sin
lilla renskötarbarack utmed Saxån i närheten av Stekenjokkvägen. Vi vandrade sedan
”vägen” mot Tjåkkele-stugorna. Vi tog god tid på oss och rensade vägen från lösa större
stenar. Väl framme kokade Anders kaffe i den renoverade stugan, i vilken en gång i tiden ”Norgefararna” övernattade tillsammans med sina hästar. En jättestor spiskåpa dominerade interiören, som också innehöll spiltor för hästarna. Anders berättade att i stugan bredvid, som när vi var där var låst, var reserverad för lappfogden och där fanns naturligtvid inga spiltor för hästar.
En natt mer än planerat vid Lousvasjön
Jag hade hört talas renmärkningsgärdan vid Lousvasjön som sällan användes och chansen att få komma dit i kalvmärkningssammanhang var liten. Jag bestämde mig därför att
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 4 av 9
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973-2003 Familjen Kuhmunen
gå dit själv. Av Sigurd Rodin fick jag veta att jag nog skulle ha göra några timmar för
att vandra dit men så lade han till ”att du med ditt fotograferande behöver nog 4 timmar.
Jag talade om för Anders Kuhmunen vart jag skulle gå och övernatta i renskötarbaracken vid Lousvasjön och gav mig iväg vid lunchtid. Och nog hade jag göra de fyra timmarna – först vid midnatt såg jag renskötarbaracken i kikaren. Även om natten var ljus
räckte inte ljuset till en bild. Jag tände en brasa i baracken, åt en macka och somnade på
och under renskinn. Dagen därpå var det strålande solsken och vindstilla. Jag var trött
efter gårdagens vandring och hade absolut ingen lust att börja vandra tillbaka. Och när
jag med fiskeutrustningen i baracken lyckades kroka en fisk beslöt jag mig att stanna ytterligare en natt. När jag dagen därpå skulle ta en bild på baracken på långt håll hade jag
kommit så långt att den gömde sig i en sänka. Jag orkade inte återvända för en bild utan
fortsatte mot Klimpfjäll. När jag var nästan framme vid byn möttes jag först av en skällande lapphund och sedan av en skällande Anders Kuhmunen som gett sig ut för att se
om det hade hänt mig något när jag inte återkommit som avtalat. I fortsättningen var jag
noga med inte bara tala om vart jag gav mig iväg utan också med att återvända inom avtalad tid.
Med familjen Elin och Anders Kuhmunen på sommarutflykt
Vår dotter Therese var med mig andra sommaren hos familjen Kuhmunen. Det var i
början av juli och kalvmärkningsstressen hade ännu inte börjat hos renägarna i byn. Vi
blev medbjudna på en utflykt till deras fiskestuga vid sjön Lillgrasarn. Therese och jag
hade också med oss vår airdaleterrier Trollet. Anders, väl medveten om risken för problem med två hanhundar och en tik i sällskapet, ville inte lämna Sappo ensam hemma.
Han visste ju att han så gärna ville följa med. Efter en bilfärd till Ransarn började problemen när vi skulle borda båten med vilken vi skulle ta oss en bra bit på väg mot stugan. Elin fick sitta i båtens för med den morrande Sappo kopplad tätt intill sig medan
jag satt på samma sätt med Trollet långt bak i båten. När vi skulle lämna båten anfölls vi
av stora svärmar mygg. Vi släppte omgående båda hundarna som glatt skällande sprang
i väg från stranden. Vi hade ett par timmars vandring framför oss och gladdes åt att
hundarna inte tycktes bry sig om varandra när de sprang omkring utan koppel. Det gick
bra någon timma innan de plötsligt rök ihop och slogs så hårtestarna for omkring dem.
Jag lyckades få tag i svansen på Sappo och lyfte honom i den så högt jag bara kunde.
Han släppte dock inte taget om huvudet på Trollet som kom att hänga därunder. Jag ropade på Anders som ovetande om kalabaliken var ett gott stycke före oss. När han vände sig om och fick se min belägenhet skrek han bara ett kort kommando. Sappo släppte
omedelbart taget om Trollet som ylande sprang därifrån.
Väl framme vid fiskestugan gjorde Anders upp en eld medan Elin såg till att vädra ut
den instängda luften i stugan. Det stod inte länge på förrän en dunk med tjära hängde
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 5 av 9
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973-2003 Familjen Kuhmunen
över elden medan Anders sjösatte en av de två båtarna som låg vi sjökanten. Den skulle
Elin och han snabbt ut i för att lägga i nät innan kvällen. Den andra båten skulle tjäras.
Therese och jag gick ut på upptäcktsfärd – hon med sitt kastspö och jag med min kamera. Det dröjde inte så länge förrän Therese fick upp forell medan jag kröp omkring och
tog närbilder på blomsterprakten. När vi kom tillbaka till stugan hade Elin dukat fram
lunch bestående av stekt renkött med potatis och tunnbröd. Sedan vi ätit skulle Elin och
Anders ut med den tidigare sjösatta båten för att lägga nät. Anders hade redan hunnit
tjära den andra båten både in och utvändigt. Nu visade det sig dock att den sjösatta båten varit gisten och hade lagt sig tillrätta på sjöbotten. Anders hade dock lovat röding till
middag innan vi skulle påbörja återfärden dagen därpå. Elin och Anders plockade därför
fram handskar och stövlar och sjösatte den nytjärade båten. Elin gick försiktigt i den och
Anders sköt ut den så varsamt han kunde för att den i båten stående Elin inte skulle halka omkull i den slippriga tjäran. Han lyckades också själv kliva i sedan han fått ut båten
från stranden och så rodde han stående ut på sjön. Therese och jag åsåg sedan med hjärtat i halsgropen hur de lyckades få nätet i sjön. Och efter en orolig natt på renfällar med
Sappo liggande bunden vid utdragssoffans ben och Trollet bunden vid järnspisen smakade det utmärkt med färsk, kokt röding innan vi startade hemfärden, som avlöpte utan
problem.
Flera minnen från tiden med familjen Kuhmunen
När jag tänker på Kuhmunens ser jag Anders framför mig sittande på pallen i köket, täljande så att spånorna yr över köket medan Elin fixar kaffe vid järnspisen. Jag är stolt
över att ha förärats ett av hans alster i form av en slidkniv med skida och skaft i björk.
När jag var med postturen från Borgafjäll upp till Raukasjön och vi blev bjudna på kaffe
hos Kristofferssons vid sjöstranden konstaterade en av samebröderna Kristoffersson:
”Du har tydligen varit hos Anders Kuhmunen, jag känner igen kniven din”. Lika väl
som samekvinnorna håller koll på skobandens mönster håller manfolket koll på knivarnas kännetecken. Turen tillsammans med postmannen från Borgafjäll upp till Raukasjö
skildrar jag under rubriken ”Postturen till Raukasjö”. Dagen efter den hjälpte jag till
med att sätta upp renstängsel inför slakten senare under hösten. Det var många veckor
dit men vädret bromsade kalvmärkningshetsen och i stället ägnade man sig åt att förbereda höstens kommande sarvslakt. Det var jobbigt värre i leran som gjorde allt för att
hålla kvar mina fötter sedan jag väl satt ned dem i sörjan. Stolparna var inte särskilt lätta
heller. Vi släpade fram dem från en hög vid vägkanten till några samer som hade ett rör
med två handtag som de trädde över stolpen. De slog sedan med förenade krafter ned
stolpen hållande i var sitt handtag. Det var jobbigt värre och svetten rann om oss. På
kvällen bjöds jag på middag med renstek hemma hos Elin och Anders Kuhmunen och
sonen Lasse. Vid det här besöket bodde jag hos honom i hans nyinköpta före detta
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 6 av 9
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973-2003 Familjen Kuhmunen
gruvarbetarvilla på fjällsluttningen. Dagen till ära hade jag klätt upp mig med ett samiskt, färgsprakande skoband till slips, vilket jag trodde mig ha fått av Elin. Hon låtsades dock inte om min slips. När jag till slut frågade om hon inte tyckte jag var fin i min
slips fick jag ett buttert svar, att jovisst, men det där bandet var det länge sedan Ella
Blind vävde! Där fick jag så jag teg och i fortsättningen var jag försiktig med att klä ut
mig i skoband som slips, osäker som jag är om vem som vävt dem..
Dagen efter middagen vaknade jag hos Lasse med hög feber. Jag förblev liggande så i
flera dagar innan det var dags att ta mig de hundra milen hem med bilen. Och på vårdcentralen fick de ta hand om min början till lunginflammation. Det gick dock vägen
även denna gång.
Spik i foten!
En sommarkväll när Anders Kuhmunen och jag satt och filosoferade på trappan till huset i Klimpfjäll berättade Anders, att han varit hos doktorn i Vilhelmina. Han hade fått
diagnosen lunginflammation men glömt att be doktorn titta på hans vänstra fot, som han
visade upp för mig. Han hade en rund sårskorpa ovanpå och en matchande sådan på undersidan. Det var spåren efter en rostig spik som gått rakt genom foten när han trampat
på den. Såret tycktes dock inte vara infekterat utan på väg att självläka och gjorde inte
längre det minsta ont.
Anders skrämmer en björn och lägger sig inför en älgtjur
”Titta – där borta sitter en och skiter” var Elins utrop när hon och Anders stötte på en
sittande Björn en höst här de plockade blåbär på en fjällsluttning nära Klimpfjäll. Anders fanns sig dock snabbt. Han gjorde omedelbart ett skränande utfall mot nalle som
fann för gott att sätta sig i säkerhet för den där långa, skrikande galningen!
Han rådde mig dock allvarligt att inte praktisera förfaringssättet mot en ilsken älg. Då
ska man precis som han själv gjort en gång – lägga sig raklång på marken. Då tappar älgen intresset och slår inte längre med frambenen! ”Gör det den som vågar” var min
kommentar.
”Jag eldar upp mopeden!”
Anders berättar också om den där dagen när han blev stoppad av en polisbil på Stekenjokkvägen i närheten av slaktplatsen. Jag minns inte nu vad det var för fel på mopeden
som han enligt polismannen måste åtgärda inom två veckor och sedan inställa sig på polisstationen i Vilhelmina med mopeden för kontroll. ”Aldrig i livet” svarade Anders och
talade om för polismannen, att om han inte tog tillbaka sitt krav skulle Anders nu på
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 7 av 9
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973-2003 Familjen Kuhmunen
plats elda upp moppen. Han framhärdade att så skulle ske och det slutade med att polismannen fann för gott avskriva anmälan.
Där vägen går över Saxån
En höstdag när Anders och jag vandrade omkring i Stekenjokkfjällen rastade vi i familjens renvaktarstuga, belägen där Saxån rinner under Vildmarksvägen. Han visade mig
var nyckeln var gömd och att den lilla stugan alltid stod till mitt förfogande. Och jag utnyttjade den också en sommar senare då jag sov där. Som kylskåp använde jag som
brukligt en hink med lock i ett tillflöde till Saxån alldeles om hörnet. Den lilla stugan
rymde förutom en järnspis också en väggfast slaf med några renskinn – utmärkt underlag för en sovsäck. Anders irriterades när fisketurister parkerade sina husvagnar tätt
framför början till den lilla stigen upp till stugan.
Anders en skicklig skidåkare
En vintervecka när jag bodde hos familjen Kuhmunen i Hällabyn for Anders och jag
upp till Klimpfjäll. Anders skulle se till sommarhuset och kanske skotta bort en del snö
från taket så att stugan inte rasade samman under snötyngden. Samtidigt skulle vi ta oss
en skidtur så att jag skulle få uppleva fjällen vintertid. Det var strålande sol men nästan
20 grader kallt. Skidföret var utmärkt och det dröjde inte länge förrän Anders var mycket långt framför mig när han på sitt oefterhärmliga sätt tog sig fram på de långa skidorna
med bara ett skinnband att stoppa skorna i. Han formligen flöt fram genom den lösa
snön med korta benrörelser utan att synbarligen anstränga sig det minsta. Jag kom
ohjälpligt snabbt på efterkälken och Anders undrade vart jag tagit vägen där han stod
och väntade bakom en höjd. Skidturen blev inte särskilt många kilometer vid foten av
Sipmegefjället innan vi for de 15 milen tillbaka till Hällabyn. Där väntade Elin med en
som vanligt välsmakande middag innan jag behagligt trött somnade för natten tidigt på
kvällen – liksom för övrigt också de andra.
Dagen därpå tyckte Anders vi skulle försöka ta oss fram på skidorna till renarna som
inte skulle vara alltför långt från allfarvägen nere i skogen. Med scooter är det inga problem att komma nära renarna. På skidor däremot måste man närma sig dem med vinden
mot sig. Som dagen innan var det inte lönt att försöka hinna med Anders och jag kunde
inte annat än att fortsätta i spåren som Anders drog upp i snön innan han försvann mellan träden. Snart bar det utför och naturligtvis bar det sig inte bättre än att jag stod på
öronen med kameran dumt nog hängande öppet på bröstet. Det tog mig en bra stund att
resa mig upp i den lösa och iskalla snön. För att inte tala om tiden det tog att få kameran
fri från snö. Så småningom tog jag mig dock fram till Anders där han lugnt stod stödd
på sina stavar och samtalade med Pelle Blind sittande på en snöscooter med renarna ivrigt skrapande fram renlav något hundratal meter längre bort. Jag hade fått kameran i
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 8 av 9
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973-2003 Familjen Kuhmunen
sådant skick efter vurpan att jag lyckades ta åtminstone ett par bilder innan den kärvade
ihop. Det blev sena kvällen innan vi i det trolska månskenet var tillbaka vid bilen.
Anders pigg på att pröva moderniteter.
Elin berättade skrattande om sin första färd på kälken dragen av den nya scootern med
Anders som glad förare. Det skulle sannerligen dröja innan hon frivilligt skulle sätta sig
på kälken igen om Anders inte lovade att köra försiktigt. Och inte som i premiärturen
dra på för fullt så att den ofjädrade kälken hoppade över ojämnheterna och Elin nästan
kastades ut i snön.
Anders var den förste i byn som på ålderns dagar tyckte att det skulle vara bekvämt att
ta sig till och från kalvmärkningarna med en fyrhjuling. Och jag glömmer aldrig när han
skulle ta sig ut till vägen igen från en kalvmärkning i Statsfjället. Det bar sig inte bättre
än att ekipaget fastnade i ett surhål och det var med mycken möda och hjälp av alla oss
andra Anders fick ekipaget på fast mark igen. Ett par samekvinnor som använde apostlahästarna konstaterade lugnt att det gick alldeles utmärkt att använda apostlahästarna
hela vägen.
Nu är det bara Lasse kvar
I januari i år 2010 ringde Lasse och talade om att hans mor Elin avlidit på Saxnäsgårdens äldreboende där hon dement tillbringat ett antal år sedan Anders dött i lunginflammation.
Lasse är mycket intresserad av spåren efter samernas liv och leverne i fjällvärlden. När
han ringde kom vi att tala om sista gången han visade mig runt bland de spår han hittat
och också rapporterat in till Västerbottens museum i Umeå. Han hade då också visat
mig gravar i närheten av en seite, ett jättestort stenblock på andra sidan gruvan som varit
offerplats. Han visade mig också skyddade klipphyllor där man funnit gamla hushållsredskap som samerna lämnat efter sig tills de skulle komma tillbaka kommande somrar.
Klicka här för bilder
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 9 av 9