1. No category

GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973 – 2003
Hur det hela började
Vårt husblad Västernorrlands Allehanda hade en dag under första vintern i Kramfors i
början på 70-talet en artikel om att samer med sina renar uppehöll sig så långt ut mot
kusten som i trakten av Bredbyn, strax väster om Örnsköldsvik. Det lät ju väldigt spännande för mig som naturfotograf, hittills utan bilder på renar. På lördagsmorgonen gav
jag mig följaktligen iväg med döttrarna Therese, Karoline och Charlotte. Och vi fick
från vägen på långt håll se en stor renhjord med tre scooterburna samer. Det var mina
första bilder på renar, om än på mycket långt håll. Det stora antalet gjorde ett mäktigt
intryck på oss alla fyra trots att avståndet var så stort att vi knappt hörde ljudet från snöscootrarna. Några år senare fick jag av samerna i Vilhelmina södra sameby veta, att det
med största sannolikhet var några av dem vi hade sett i arbete.
En lördag under första försommaren i Kramfors gjorde Therese och jag en första utflykt
till Stekenjokk-fjällen med målsättningen att få bilder på renar i deras sommarmiljö. Det
var ca 40 mil via Gäddede och Stora Blåsjön och vi stannade flera gånger på den minst
sagt kurviga vägen och fullkomligen hänrycktes av utsikten mot de imponerande fjällen.
Vägen mellan Stora Blåsjön och Vilhelmina kallas inte utan fog för Vildmarksvägen
och går över Stekenjokksplatån ca 900 m.ö.h. Den är under vintern stängd grund av
snömassorna. Den anlades för malmtransporter i anslutning till att brytning påbörjades i
Stekenjokkgruvan. Samerna protesterade kraftigt då vägen skulle gå rakt genom renarnas sommarbeten och de befarade ett lämmeltåg av husvagnar under somrarna. Numera
anser de dock vägen vara en stor tillgång genom att den underlätta deras förflyttningar
mellan bostad och renbetesmarker i fjällvärlden.
Så snart vi kom upp på fjällplatån parkerade vi bilen utmed vägen och strax kunde jag
se Therese spanande ut över fjällheden från toppen av Domprosten (eller Predikstollen
som toppen också kallas). Jag och vår schäferhund Kroy kom så småningom också upp
till henne sedan jag tagit en mängd bilder allt eftersom vyerna vidgades på min väg upp
mot toppen. Västerut såg vi på andra sidan vägen sjön Raurenjaure med Jetnamfjällen
och Jetnamklumpen med sina över 1200 m.ö.h i fonden. Vi började båda bli sugna på
lunch och sträckan över fjällheden fram till sjön verkade inte vara så lång. Dessutom
såg den ut att vara lättgången.
Men ack vad vi bedrog oss – det var jättejobbigt att ta sig fram i den mycket ojämna
och vattensjuka marken. Och inte blev det bättre av att jag släpade med mig ett stort
och tungt gasolkök. Väl framme vid stranden lyckades vi hitta en torr liten kulle och lät
oss väl smaka av mjölkchoklad och smörgås.
Vi fortsatte därefter vidare norrut på Vildmarksvägen och strax innan vägen gör en
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 1 av 6
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973 – 2003
skarp sväng mot Ö efter Saxån lyckades jag ta bilder på några renar på en sluttning utmed vägen. Det blev mina första närbilder på renar.
Till min bestörtning hade jag som vanligt gjort av med mera film än jag borde. Vi fortsatte därför vägen mot byn Stekenjokk, där det finns både hotell och en Konsumbutik.
Affären hade ingen diafilm och i Hotell Stekenjokk fick vi samma negativa besked av
en ung och trevlig flicka. Hon tipsade oss dock om den ca 3 mil avlägsna Saxnäsgården.
Hon erbjöd sig ringa men vi var också nyfikna på vägen dit, tackade för tipset och fortsatte vägen mot Vilhelmina. Vägen gick utmed Kultsjön och bjöd på vackra vyer. Väl
framme vid Saxnäsgården med Ricklundsgården alldeles intill kom vi snabbt fram till
att det här stället med sina hästar och getter var väl värt ett besök med hela familjen.
Dessutom kunde jag fylla på filmförrådet.
Nu hade det hunnit bli sen eftermiddag och vi fick tipset att snabbaste vägen hem till
Kramfors nu var via Vilhelmina, Åsele, Junsele och Sollefteå. Det var mycket sen kväll
innan vi väl hemma stöp i säng.
Saxnäsgården
Ricklundsgården
En beskrivning av Saxnäsgården måste inledas med några ord om Ricklundsgården, belägen på en höjd alldeles inpå Saxnäsgården. Här finns över 500 tavlor från de senaste
50 åren samlade och naturligtvis däribland den kände konstnären Folke Ricklunds alster. Hans maka Emma, född 1897, övertog gästgiveriet Saxnäsgården av sin far, Saxnäsbonden Axel Aron Johansson. Hennes gästfrihet lär ha fått många fjällvandrande turister och konstnärer att gärna återvände till Saxnäs.
På andra sidan Satsfjället ligger en liten stuga som kallas Ricklundsateljén. Den har eldstad och övernattningsbrits, som jag utnyttjat en gång. Jag minns hur jag njöt av frukostmackorna från Saxnäsgården i solen, som då värmde på verandan den tidiga timmen
till trots.
Familjen Eklöv och Saxnäsgården
Redan samma sommar som Therese och jag hittade till Saxnäsgården var vi där igen, nu
med hela familjen liksom sommaren därpå. Några år senare, då vi hunnit flytta till Västerhaninge, var vi där en midsommar då också min moster Greta i Sundbyberg var med.
Tvillingarna åkte pulka i Satsfjället innan det var dags för kortegen med blomsterkransprydda hästar och getter dragande små kärror med barn i och ledda av bland andra våra
tvillingar. Och så var det dags att klä och resa midsommarstången, med grönt men
utanblommor – det var ju knappt vår här uppe. Samtidigt som dansen gick runt midsommarstången passade ett par grabbar på att valla skidorna inför det traditionella
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 2 av 6
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973 – 2003
midsommarnattsloppet uppe i Stekenjokk. Där snötillgången fortfarande var god.
Från Västerhaninge också Maud och Göran Hagelberg, som drev verksamheten vid
Saxnäsgården. Maud var samtidigt distriktssköterska medan Göran ägnade all sin tid åt
restaurang- och turistverksamheten. Vi fick god kontakt med dem och en kväll var inbjudna till dem på privat middag. Mitt på dagen konstaterade vi plötsligt att vi inte hade
något att ta med oss till dem. Vi satte oss i bilen och for till det 12 mil avlägsna Vilhelmina, köpte en flaska vin och hann tillbaka i god tid efter 24 mila-trippen – tur att jag
hade fri bil på den tiden. Att det inte var en särskilt god idé att komma med en flaska
vin till middag hos en restaurangägare var det för sent att göra något åt.
Göran var visserligen duktig på matlagning men hade ingen erfarenhet av restaurangbranschen. Han hade jobbat i Stockholm som elektriker. Han berättade att Maud och
han inte alls var välkomma av alla i byn. När de kom dit möttes de av att poolen var
fylld med sprängsten. Nu var dock läget ett helt annat – de som bodde i byn bidrog
starkt till att makarna Hagelbergs årligen återkommande arrangemang ”Saxnäsdagen”
blivit en välbesökt tradition. Tre år i rad var också mitt bildspel om fjällen och samerna
en av programpunkterna liksom Iggesundsgänget med sin burleska repertoar.
En sommar på Saxnäsgården lovade jag Göran att nästa år ha med mig en kollektion
vykort från fjällvärlden. Han föll för mina svartvita bilder och en släkting till min hustru
Ulla ordnade tryckning av en stor upplaga av fyra motiv. Försäljningsvolymen blev
dock inte större än att jag fortfarande har med mig buntar av dem vid mina kåseriframträdanden om samebyn. Däremot fick jag sälja många förstoringar i den lilla souvenirbutiken inrymd i den gamla, lilla stugan på Saxnäsgården. Garaget i Västerhaninge inredde jag till fotolabb, där jag framställde förstoringarna. Våtmonterade på spånskivor
levererade jag dem efter avrop med turistbussar från Stockholm till Saxnäsgården. Sedermera även till Åsele Wärdshus. Där huserade nämligen Wolfgang Bay – chef för
Dagab Storköks testkök när jag var administrativ chef i Dagab Mellansverige i Stockholm.
Göran gav mig också i uppdrag att fotografera anläggningen från ovan. Jag hade ingen
tid att bli rädd när piloten lutade den dörrlösa helikoptern åt min sida för att jag fastspänd i sätet skulle få bra bildvinkel.
Trappstegsforsen och Fjällbyn Saxnäs
Utsikten från helikoptern över Saxnäsbyn med omgivande fjäll var så vacker och imponerande att jag nästan tappade andan. I sydost såg jag den breda och mäktiga Trappstegsforsen strax åtföljd i sydost av Bieliteforsen i ett nytt perspektiv. Forsarna utgör
början på Ångermanälven som längst ned i sitt lopp passerar Kramfors på sitt flöde ut till
Östersjön.
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 3 av 6
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973 – 2003
Utmed vägen från Trappstegsforsen mot Saxnäs passerar man barrskogen som en tät
barriär till vänster om vägen. Till höger reser sig det mytomspunna och omskrivna
Marsfjället på andra sidan Kultsjön. Strax innan de första husen i Saxnäsbyn går vägen
på en smal landremsa med den lilla Stensjön till vänster och Kultsjön till höger. Först
möter man så en kåta med en skylt om fjällfisk till salu. Saxnäsgården är bland de första
byggnaderna man kommer till på höger sida om vägen. Till vänster om vägen reser sig
Satsfjället i fonden bakom Saxnäs kyrka. Utmed vägen ligger också en ICA-butik och
på samma sida som Saxnäsgården ligger Saxnäs skola på en höjd med en hänförande utsikt mot Satsfjället och Middagskullen. I närheten av kyrkan går en bilväg som slutar
med en vändplan vid foten av Satsfjället. Här har jag många gånger haft bilen parkerad
under mina första år i samebyn med många svartvita förstoringar med fjäll och renar till
souvenirbutiken på Saxnäsgården som resultat.
Turister vill ha bilder på lappar
Efter en tid började turisterna på Saxnäsgården fråga efter bilder på lappar. ”Jag ska
sammanföra dig med samerna” lovade Göran Hagelberg. Han köpte mycket renkött av
dem och en av de anställda flickorna på Saxnäsgården sällskapade med samegrabben
Lasse Kuhmunen. Sommaren två år senare hade jag för tredje gången gett upp möjligheten att få fotografera lassokastande samer vid en kalvmärkning. Jag började återfärden
från Saxnäsgården mot Stockholm. Innan jag hunnit fram till rastplatsen vid Trappstegsforsen, där jag lätt kunde vända, bestämde jag mig för att vända och åka den längre vägen över Stekenjokk och Gäddede i stället för vägen Åsele – Kramfors. Om inte annat
skulle jag kanske få några ytterligare bilder på renar uppe på Stekenjokkplatån.
Min första kalvmärkning
Strax innan jag skulle komma upp på högfjällsplatån vid Stekenjokk fick jag plötsligt se
en figur sittande bredvid en moped vid vägkanten. Han berättade att han var alldeles slut
i benen efter att ha vandrat över en mil från en kalvmärkning som inte blev av. Så snart
han vilat sig en stund skulle han åka hem till byn. När jag berättat om mina misslyckade
försök att få vara med om och fotografera en kalvmärkning satt vi så tysta en lång stund
bredvid varandra. Plötsligt började det spraka i hans ”comradio” som han hade liggande
bredvid sig. Det talades samiska och jag hade inte förstått ett ord när han ivrigt berättade, att nu var det märkning på gång vid TV-masten. Han behövde inte be mig mera än
en gång att jag skulle köra honom dit. Äntligen skulle jag få uppleva en kalvmärkning
live. Något betänksam blev jag dock när han strax innan Stekenjokkgruvan visade att
jag skulle svänga av från vägen in på en som jag upplevde det knappt farbar stig full
med stenar upp mot fjällsluttningen. När vi kom till Tjalingenjokken vägrade jag att följa hans uppmaning att köra genom det forsande vattnet. . Han accepterade motvilligt att
vi fick använda apostlahästarna den kilometer som var kvar. När jag så äntligen stod vid
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 4 av 6
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973 – 2003
inhägnaden och fotograferade de lassokastande samerna, blev jag plötsligt inknuffad
bland de framrusande renarna. Någon hade mig ovetande påpassligt öppnat den höga
nätgrinden jag stod och fotograferade genom.
Det tog en stund innan jag rejält omtumlad och rädd kom underfund med att renarna
faktiskt inte sprang rakt på mig utan att de med stor precision undvek att nudda mig.
Och strax kom Lasse Kuhmunen skrattande emot mig genom den framrusande renflocken, också han utan att bli påsprungen. Han hälsade mig välkommen och förklarade
att jag inte behövde frukta att bli påsprungen eller trampad inne i kalvmärkningsgärdan.
Och jag kom snabbt över min rädsla och har sedan många gånger suttit på marken och
bytt film i kameran medan renarna rusat tätt intill mig utan att de trampat eller sprungit
på mig.
Den här första gången i kalvmärkningsgärdan kom jag inte i kontakt med flera samer än
Lasse och hans far Anders. Klockan var snart över midnatt och jag hade inte möjlighet
att stanna kvar längre utan fick ge mig iväg tillbaka till bilen. Efter en välbehövlig
dusch på Saxnäsgården var det hög tid att fara vidare snabbaste vägen till Stockholm.
Det blev en hundramilafärd i stort sett nonstop för att hinna i tid till ett viktigt sammanträde, som jag genomled med en kraftig huvudvärk.
Saxnäsgården och Thomas Blind betydde mycket för fortsättningen
I veckan efter kalvmärkningsäventyret i Stekenjokk såg jag med tillfredsställelse hemma i garaget i Västerhaninge att jag äntligen efter flera års väntan lyckats få bilder på
samer i renskötseln, som jag säkert skulle kunna sälja till turisterna på Saxnäsgården.
Redan från första början accepterades jag och min kamera av samerna. Första gången
jag var i en kalvmärkningsgärda samtidigt som byns ålderman Jonas Blind blev jag tillrådde att hålla mig utom räckhåll från hans käpp. Han gick alltid klädd i samedräkt och
trött på alla fotograferande turister. Men till och med Jonas accepterade mig när jag gick
fram till honom och inledde ett samtal om hans och hustrun Ellas flyttning från Karesuando. Inte ett ord nämnde han om att de varit tvångsförflyttade. Han ville få det bättre,
var hans enkla förklaring. Och jag fick direkt ta hur många bilder som helst på honom.
En sommar kom samen Thomas Blind in i souvenirbutiken och kollade på mina bilder.
Thomas var en utåtriktad ung man som insåg en möjlighet att med mitt bildmaterial
sprida information om samerna och deras liv. Vi blev mycket goda vänner och det visade sig också, att han var förlovad med ickesamen Ulla, flickan som några år tidigare
hade tipsat Therese och mig om att vi kunde köpa film på Saxnäsgården.
Det var Thomas som gav mig idén att skapa ett bildspel med mina färgdiabilder, som
blivit allt flera vid sidan av de svartvida förstoringarna. Saxnäsgården hade ju också
konferenslokaler och Göran tände direkt på idén. Han hade redan då invigningen av den
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 5 av 6
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973 – 2003
nya restaurangen i tankarna.
Tiden på Saxnäsgården kom att toppas av min utställning och bildspelsvisning under
invigningen av den nya restaurangen i en likaså ny huvudbyggnad. Bildspelet visade
jag med tre Kodak karusellprojektorer på en ”back-projection-duk” – allt inlånat gratis
och uppfraktat på järnväg från en specialfirma för bild och ljud i Stockholm. Det var företagets betalning av en skuld till det reklamföretag i Malmö som företaget EDEBE,
där jag var anställd, anlitade och som på detta sätt sponsrade mitt engagemang för samerna och fjällvärlden. Det var ett trettio minuters arrangemang för de minglande inbjudna gästerna i en lokal som pryddes av mina jätteförstoringar i svartvitt – en på ett
snöklätt Marsfjället en tidig vårdag och en från en kalvmärkning vid Vilmesmakke. Den
sistnämnda skulle sedan komma att hänga i den nya restaurangen jämsides med en jättemålning av Bengt Lindström. Den andra kom att pryda en korridorvägg i nya hotelldelen liksom sedermera också ytterligare en kopia i Åsele Wärdshus.
Under festligheterna fick jag som grädde på moset ett uppdrag av dåvarande kommunalrådet Yngve Lauritz i Vilhelmina kommun tillsammans med landshövdingen i Västerbotten. Uppdraget var att jag skulle skapa ett nytt bildspel om fjällvärlden och de renskötande samerna i Vilhelmina södra sameby. Det skulle sedan framföras av mig ackompanjerat live av musikerna Gerd och Lars-Göran Ulander i Saxnäs på Vilhelmina
stadshotell inför deltagare från 25 länder. De deltog i den s.k. Stockholmskonferensen,
som var på studiebesök i Västerbotten. Arrangemanget blev en succé och åtföljdes strax
av ett liknande på Gammlia, Västerbottens muséum i Umeå.
Vid en kaffeeld utanför en kalvmärkningsgärda sommaren därpå lovade jag vännen
Thomas att jag skulle försöka få makarna Ulander att banda musiken för att jag sedan
skulle kunna synkronisera den med mina bilder. Jag skulle sedan kunna framträda ensam med bildkåserier i olika sammanhang. Och det blev början till över hundra framträdanden med bildkåserier om samerna – från Malmö i söder till Jokkmokk i norr hos föreningar, bibliotek, museer, skolor etc. Nordiska Museet i Stockholm köpte en tidig videoversion och Riksförbundet svensk fotografi köpte en diaserie. Och under av FN proklamerade ”Urbefolkningarnas år” hängde min utställning med 60 svartvita bilder om
samebyn i rulltrappsfoajén vid Skansens huvudentré från maj till september år 1993
medan vaktmästarna på begäran visade mina bildspel.
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 6 av 6