1/2014 Fördjupningsartiklar publiceras löpande på

Fördjupning | #1/2014
3
EU:s beslutsfattare redo för European
Public Sector Standards (EPSAS)
Caroline Aggestam Pontoppidan
6
Utvecklingen av intern styrning och
kontroll – reflektioner utifrån uppdaterat
ramverk
Olof Arwinge, Torbjörn Wikland
9
Rörelseförvärv enligt IFRS 3, åttonde året
– och inte blir det bättre
Björn Gauffin, Sven-Arne Nilsson
15 Parallella världar –Prosolviadomen och
det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret
Carl Svernlöv
20 Progressiva avskrivningar på byggnader
– är det tillåtet vid tillämpning av K2/K3?
FAR:s policygrupp för redovisning
22 Vattenfalls stiftelseåtertag – vad säger
tryggandelagen?
Anders Palm
24 Prosolvia och normskyddsläran
Bo Svensson
27 Externa revisorers utvärdering av
internrevisionen
Fredric Olsson
Fördjupningsartiklar publiceras1 löpande på tidningenbalans.se
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: Caroline Aggestam Pontoppidan
EU:s beslutsfattare redo
för European Public
Sector Standards (EPSAS)
Trots ett blandat mottagande från
remissinstanserna tycks EU:s ledare
fast beslutna att ta fram en europeisk standard för offentlig redovisning.
EPSAS kommer att utvecklas med
IPSAS som grund, men målet är att
den nya standarden ska vara ännu
mer anpassad till offentlig sektor, och
till EU. Docent Caroline AggestamPontoppidan rapporterar om utmaningarna med att harminisera den
offentliga redovisningen i EU.
Konferensen var en uppföljning på Eurostats konsultation från 2012 om lämpligheten av att införa IPSAS för EU:s
medlemsländer. Resultaten av konsultationen offentliggjordes
6 mars 2013 i en rapport med titeln ”The Suitability of IPSAS
for the Member States” (KOM (2013) 114). Det övergripande
resultatet av konsultationen var att IPSAS, som de är i dag, inte
kan implementeras i EU:s medlemsstater. En av anledningarna var att IPSAS ansågs vara alltför komplicerade och att de
påminner allt för mycket om International Financial Reporting
Standards (IFRS). Därför vill Europa utveckla EPSAS. EPSAS
kommer dock att utvecklas med IPSAS som viktig referenspunkt.
Vad är IPSAS?
IPSAS har utvecklats av International Public Sector Accounting Standards Board (IPSASB), som fungerar som ett oberoende normgivande organ, under International Federation of
Accountants (IFAC). IPSASB:s mål är att förbättra kvaliteten
och insynen i den offentliga sektorns finansiella rapportering.
Strategin inkluderar följande:
•Etablera höga kvalitetsnormer för tillämpningen i
offentlig sektor.
•Främja internationell konvergens av redovisningspraxis
genom IPSAS.
•Ge omfattande information till allmänheten rörande
finansiell förvaltning och beslutsfattande.
•Handleda i frågor som berör finansiell rapportering
inom den offentliga sektorn.
En strategisk utgångspunkt för arbetet i IPSASB är att
utveckla redovisningsstandarder som uppfyller behoven i den
offentliga sektorns redovisning och finansiella rapportering.
IPSASB har fokus på konvergens med IFRS, samtidigt som
IPSAS utvecklas med fokus på att tillgodose de specifika behoven i den offentliga sektorn. Nedan listas IPSAS för vilka det
inte finns en motsvarande IFRS. Dessa IPSAS har utfärdats för
att möta redovisnings- och rapporteringsbehov som finns i den
offentliga sektorn men inte i den privata.
IPSAS 21 Impairment of non-cash generating assets 3
IPSAS 22 Disclosure of Financial Information about the General
Government Sector 4
I
maj 2013 var EU-kommissionen genom Eurostat
värd för en konferens med fokus på att förhandla om
den framtida utvecklingen av harmoniserade offentliga redovisningsstandarder - European Public Sector
Accounting Standards (EPSAS) för användning i alla
medlemsstater i EU . Konferensen inkluderade beslutsfattare inom redovisning och revision från den
offentliga sektorn och medlemsstaternas statistikinstitut. Det
två dagar långa evenemanget inleddes med ett välkomsttal av
ordföranden för Europeiska rådet, Herman Van Rompuy , vilket signalerade stöd av rådet för att gå vidare med utvecklingen
av EPSAS. Konferensen omfattade följande huvudteman:
•Den statsfinansiella krisen, ekonomisk förvaltning,
transparens och förtroende för uppgiftsinlämingen till
skattemyndigheter.
•Finanspolitisk transparens och offentlig redovisning.
•Lämplighet av att införa internationella offentliga
redovisningsstandarder - International Public Sector
Accounting Standards (IPSAS) för Europeiska unionens
medlemsstater.
•Presentationer av utvalda EU-länders erfarenheter av
offentlig redovisning.
•EPSAS i framtiden.
3
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: Caroline Aggestam Pontoppidan
offentliga organisationer inte är att göra vinst eller generera
avkastning på kapital, utan snarare att möta olika politiska mål
och tillhandahålla varor och tjänster till medborgarna. Eftersom IPSAS utvecklas utifrån IFRS menar Rådet för kommunal
redovisning att det inte tas tillräcklig hänsyn till att IFRS är
riktade mot finansiell rapportering för finansiella marknader.
Vidare påpekas att redovisningsstandarder som utvecklats för
den privata sektorn har fokus på kortsiktiga marknadsmässiga
överväganden som kan ha en kontraproduktiv aspekt för den
finansiella rapporteringen inom den offentliga sektorn.
Riksrevisionen påpekar att det faktum att IPSAS har utarbetats av en icke-offentlig organisation kan utgöra ett problem.
Riksrevisionen anser att där är i enlighet med EU-fördraget att
undersöka om en europeisk version av IPSAS skulle passa de
specifika krav som finns inom EU.
ESV konstaterar, i likhet med Riksrevisionen och Rådet för
kommunal redovisning att de tror att IPSAS måste anpassas bättre till den offentliga sektorns förutsättningar för att
accepteras och genomföras. De noterar också att en fullständig
implementering av IPSAS i EU förväntas vara mycket tidskrävande och kostsamt.
IPSAS 23 Revenue from Non-Exchange Transactions (Taxes and
Transfers) 5
IPSAS 24 Presentation of Budget Information in Financial
Statements 6
IPSAS 32 Service Concession Arrangements: Grantor 7
I dag finns det 32 IPSAS under periodiseringsprincipen och
en IPSAS för finansiell rapportering enligt kontantmetoden
för redovisning. Den IPSAS som handlar om kontantmetoden
uppmuntrar offentliga myndigheter som valt att tillämpa denna
standard att frivilligt rapportera periodiserad information.
Bakgrund EU:s konsultation
I 2011 blev den så kallade ”six-pack” lagstiftningen godkänd
av Europeiska rådet och Europaparlamentet. Denna lagstiftning fastställdes för att stödja en förstärkning av den centrala
övervakningen av budgetpolitiken i medlemsstaterna som en
följd av finanskrisen.
Eftersom det Europeiska nationalräkenskapssystemet (ENS),
liksom det alltför stora underskottet (EDP), är baserat på
information som bygger på periodiserad redovisning är tanken
att EPSAS ytterligare kommer att förbättra kvaliteten på nationalräkenskaperna.
I februari 2012 utgav Eurostat (på uppdrag av EU-kommissionen) en offentlig konsultation om lämpligheten av IPSAS
för EU-länderna. Syftet med konsultationen var att samla in
synpunkter från berörda parter från alla EU:s medlemsländer
för att identifiera de fördelar och nackdelar som ansågs vara
aktuella vid ett eventuellt antagande av IPSAS. Konsultationen
(som utfördes mellan februari och maj 2012) mottog 68 bidrag.
Mer än 80 procent av dessa var från intressenter inom EU (exempelvis intresseorganisationer, statistikinstitut, redovisningsbyråer och representanter från den akademiska världen). Tyska
intressenter representerade en majoritet.
En av de viktigaste frågorna i konsultationen var: ”Tror du
att internationella offentliga redovisningsstandarder (IPSAS)
är lämpliga för implementering i EU:s medlemsstater (Ja / Nej
/ Delvis)?”
Svaren på frågan fördelar sig enligt följande:
26 respondenter (38%) angav att de anser att IPSAS är lämpliga för tillämpning inom EU. Motiveringen som respondenterna gav är att det finns ett behov av att stärka ansvarsskyldighet,
transparens och jämförbarhet av offentliga räkenskaper, särskilt
i ljuset av den statsfinansiella krisen.
21 respondenter (31%) angav att de anser att IPSAS delvis är
lämpliga för tillämpning inom EU. De var i allmänhet överens
om att det behövs en harmoniserad uppsättning av periodiserade offentliga redovisningsstandarder i EU, men var osäkra på
huruvida IPSAS är optimala för tillämpning inom EU.
19 Respondenter (28%) angav att de anser att IPSAS är
direkt olämpliga för tillämpning inom EU. Bland dessa var
majoriteten för att införa en uppsättning harmoniserade periodiserade standarder för offentlig redovisning, men de var emot
införandet av IPSAS.
Bland respondenterna fanns tre svenska aktörer: Rådet för
kommunal redovisning, Riksrevisionen och Ekonomistyringsverket (ESV).
Rådet för kommunal redovisning lyfter fram många viktiga
punkter i sitt remissvar på EU:s konsultation om lämpligheten
av att införa IPSAS. Bland annat att målen för statlig/offentlig redovisning är annorlunda och mer omfattande än målen
för den privata sektorns redovisning samt att huvudmålet för
Konferensen
Konferensen inkluderade talare från flera olika intressentgrupper som är involverade i framtagandet, användningen och
regleringen av offentliga räkenskaper. Det första temat för
konferensen, berörde den politiska kontexten, statsfinansiella
krisen, ekonomisk förvaltning, öppenhet och förtroende för
offentliga finansiella data.
Talarna kom från den Europeiska centralbanken, IFAC,
representanter från EU:s revisionsorgan och ett antal andra intressenter. Ett återkommande tema var vikten av ”hög kvalitet”
på finansiell rapportering i den offentliga sektorn. Fokus var på
hur förtroende och finansiell stabilitet vårdas genom transparens och ansvarsskyldighet, som får hjälp på traven av periodiserad redovisning av hög kvalitet.
Reflektioner över kostnader och fördelar presenterades
tillsammans med fallstudier av akademiska representanter från
Tyskland och Storbritannien. Det tredje temat var lämpligheten av IPSAS och nationella erfarenheter av redovisningsreformer. Detta tema inleddes med en presentation av ordföranden
för IPSASB, Andreas Bergman. Presentationen följdes av
fallstudier om redovisningsreformer i Litauen, Österrike och
Storbritannien.
Presentationen från Österrike lyfte fram praktiska erfarenheter, lärdomar och utmaningar från antagandet av IPSAS (eller
IPSAS-liknande) standarder. Den Österrikiska representanten
betonade att de hade varit tvungna att fokusera särskilt på att
göra det till ett internt förändringsprojekt för att se till att
personalen skulle gynnas och att inlärningskurvan skulle öka
under genomförandeprocessen.
Konferensen avslutades med en sammanfattande diskussion
på temat redovisningsstandarder, styrning och vägen framåt i
EU. Det var tydligt att det slutgiltiga beslutet om hur och när
man vill övergå till EPSAS i EU kräver många politiska beslut
och mycket förberedelsearbete. Men budskapet från den Europeiska Kommissionen var klart: EPSAS skulle göra det möjligt
för EU att utveckla sina egna normer för att tillgodose sina
behov av förstärkt redovisning inom den offentliga sektorn. Det
skulle också skapa en harmoniserad uppsättning av periodiserade offentliga redovisningsstandarder och därmed minska
4
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: Caroline Aggestam Pontoppidan
Fotnoter
1) Detaljerad information kan lokaliseras på denna hemsida; http://
epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/conferences/introduction/2013/epsas.
2) Europeiska rådet består av stats- och regeringscheferna i EU:s
medlemsstater. Ordförande för Europeiska rådet, Herman Van
Rompuy, var Belgiens premiärminister Belgien från 30 december
2008 till den 25 november, 2009.
3) IPSAS 21 kan hämtas här; www.ifac.org/sites/default/files/publications/files/ipsas-21-impairment-of-no.pdf.
4) IPSAS 22 kan hämtas här; www.ifac.org/sites/default/files/publications/files/ipsas-22-disclosu.pdf.
5) IPSAS 23 kan hämtas här; www.ifac.org/sites/default/files/publications/files/ipsas-23-revenue-from-non-2.pdf.
6) IPSAS 24 kan hämtas här; www.ifac.org/sites/default/files/publications/files/ipsas-24-presentation-of-1.pdf.
7) IPSAS 32 kan hämtas här; www.ifac.org/sites/default/files/publications/files/B8%20IPSAS_32_0.pdf.
komplexiteten i de metoder och produktionsprocesser som används för att producera de till hälften harmoniserade rapporter
som offentliggörs av Eurostat.
Under konferensen diskuterades värdet av periodiserad
budgetering kontra periodiserad redovisning. Bland annat lyftes
frågan huruvida det inte snarare är periodiserad budgetering än
periodiserad redovisning som skulle stärka finanspolitisk styrning, insyn och ansvarsskyldighet.
En annan fråga var huruvida EPSAS skulle krävas för alla
statliga myndigheter, oavsett storlek. Det hävdades att exempelvis mindre kommuner skulle gynnas av mindre komplicerad
redovisning, även under fullständig periodisering. Denna
diskussion liknar debatten om lämpligheten med IFRS/IAS i
små och medelstora företag. Som svar på denna kritik har IASB
utfärdat ”IFRS för små och medelstora företag”. Konferensen
gav inga svar på huruvida EPSAS kommer att gälla för alla
offentliga enheter.
Det är tydligt att EPSAS kommer att innebära en stor
ekonomisk reform för EU:s medlemsstater, särskilt för dem
som i dag använder kontantmetoden. EU-kommissionen har
identifierat några av utmaningarna:
•Konceptuella och tekniska redovisningsfrågor.
•Personalens kompetens och utbildning.
•Kommunikation med ledare och beslutsfattare samt att
utbildning av ledare och beslutsfattare.
•Förbindelserna med revisorer och utbildning av revisorer.
•Justeringar eller uppdateringar av IT-systemet.
•Anpassning av befintlig nationell lagstiftning.
CAROLINE AGGESTAM PONTOPPIDAN är docent vid
Institutionen för redovisning och revision, Copenhagen
Business School, Danmark.
Vägen framåt?
Utvecklingen och implementeringen av EPSAS kommer att
kräva en effektiv och stark styrningsstruktur. Detta arbete
kräver svar på en rad frågor, bland annat:
1. Hur ska den organisation som ska utforma EPSAS
etableras?
2. Vilka medlemmar kommer att inkluderas i denna
organisation och hur kommer dessa att utses?
3. Kommer organisationen vara oberoende av medlemsstaterna och EU? Om så är fallet, hur kan dess oberoende skyddas?
4. Hur kommer organisationen att bemannas? Kommer
personalen att vara oberoende?
5. Hur ska den finansieras?
6. Vem ska avgöra om EPSAS är god redovisningssed?
På konferensen betonades att det kommer att vara ett nära
samarbete med IPSASB under hela utvecklingsprocessen kring
EPSAS. Vidare kommer IPSAS att spela en betydande roll i
utvecklingen av EPSAS. Visionen är att utveckla och godkänna
EPSAS stegvis. EU-kommissionen framhåller dock att det
är många förberedande åtgärder som ska avslutas innan man
beslutar om detaljerna kring projektet EPSAS.
5
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: olof arwinge
torbjörn wikland
Utvecklingen av intern
styrning och kontroll
– reflektioner utifrån uppdaterat
ramverk
Vad är intern styrning och kontroll?
Svaret är varken enkelt eller särskilt
kortfattat. Allt för ofta reduceras
intern kontroll, eller intern styrning
och kontroll som möjligen är den mer
korrekta svenska översättningen, till
frågor av karaktären ordning och
reda. Inget vore längre från sanningen. Intern styrning och kontroll
bör betraktas som en viktig bolagsstyrningsmekanism och fundamentet
i varje organisations riskhantering.
övriga styrnings- och kontrollorienterade begrepp. För det första finns en direkt koppling till organisationers riskhanteringsprocesser och som i sin tur är kopplade till verksamhetsmålen.
Kopplingen till mål och bristande måluppfyllnad är absolut och
utgör viktiga kriterier för vad som innefattar intern styrning
och kontroll. För det andra finns historiskt sett en nära koppling till företagets bokföring och redovisning, samt skydd av
bolagets tillgångar. Även om detta kvarstår har omfattningen av
intern styrning och kontroll väsentligt breddats, till att omfatta
delar som rör regelefterlevnad, ändamålsenlighet och effektivitet i verksamhet. För det tredje är intern styrning och kontroll
ett regulatoriskt objekt med en stark koppling till ägar- och bolagsstyrning. Begreppet är kodifierat i normgivning och utgör
en viktig mekanism och som ägare och styrelser bör ha god koll
på. För det fjärde menar vi att intern styrning och kontroll utgör
grunden för all kontroll- och styrningsverksamhet i företag
och organisationer. Det är därför även en förutsättning för att
ledningen ska kunna förlita sig på data och information i system
och processer, och bidrar således till beslutskvalitet i företag och
andra organisationer. Dessa särdrag bidrar även till att förklara
varför det uppdaterade ramverket från COSO våren 2013 borde
uppmärksammas av fler än dedikerade assurance-specialister.
M
Men vari består intern styrning
och kontroll? Sedan 1992 finns en
etablerad standard att förhålla sig
till – COSO:s ramverk för Internal
Control. COSO är en livaktig organisation skapad av fem nordamerikanska
intresseorganisationer - ursprungligen
med uppgiften att mota bort hotet om lagstiftning efter börsanknutna företagsskandaler på 1980-talet. COSO:s ramverk
utgör i dag en de facto-norm för att utforma och upprätthålla
effektiv intern styrning och kontroll, vilket även syns tydligt i
såväl svensk som utländsk normgivning. Det tillämpas inte bara
i börsnoterade aktiebolag utan även i andra bolag, offentliga
myndigheter och frivilliga organisationer. I maj 2013 släpptes
en uppdaterad utgåva av ramverket. Sammantaget är den nya
utgåvan betydligt mer lättillgänglig och texterna har utvecklats
för att möta ökande intressentkrav och komplexitet i företagande och affärsmodeller.
Det nya med COSO:s ramverk 2013
Den som grundligt studerar COSO:s ramverk från 1992 kan
konstatera att mycket är detsamma även i den uppdaterade
utgåvan från 2013. Det som dock tidigare var inbäddat i långa
och bitvis dåligt strukturerade textavsnitt, har med den nya
utgåvan fått en bättre struktur där principer och fokuspunkter
beskrivs på ett smakfullt sätt. I jämförelse framstår det uppdaterade ramverket som mer lättillgängligt och pedagogiskt, om
än relativt omfattande volymmässigt.
Inledningsvis slås fast att det handlar om 17 principer för
intern styrning och kontroll. Dessa principer fanns även i den
ursprungliga utgåvan, men inte lika tydligt utmärkta. Samtliga
principer är relevanta för alla typer av verksamheter och måste
vara både närvarande och fungerande för att effektiv intern
styrning och kontroll ska kunna föreligga.
De 17 principerna är fördelade över fem komponenter som
fortsatt kvarstår i sin ursprungliga form: kontrollmiljö (egentli-
Viktiga kännetecken
Det finns ett antal kännetecken som är grundläggande för
intern styrning och kontroll och som särskiljer begreppet från
6
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: olof arwinge
torbjörn wikland
gen styr- och kontrollmiljö), riskbedömning, kontrollaktiviteter,
information och kommunikation och övervakning/uppföljning.
Dessa komponenter är ömsesidiga och måste alltså utformas
och fungera ihop, både inom organisationens olika delar och
inom organisationen som helhet. Ser man till remissvaren
som föranledde den nya utgåvan framfördes två huvudsakliga
invändningar gällande dessa principer. Den första rör huruvida
samtliga principer nödvändigtvis måste fungera för att god
intern styrning och kontroll ska föreligga. Den andra rörde en
rädsla för att principerna ska resultera i en ”checkliste-utvärdering” av intern styrning och kontroll, något som självklart måste
undvikas. Vidare utvidgar COSO begreppet rapportering, till
att omfatta såväl intern som extern icke-finansiell rapportering.
Av naturliga skäl läggs alltså större vikt vid att skapa en god
styrning och kontroll över företagens externa rapportering och
kommunikation som exempelvis rör bolagsstyrningsfrågor och
det som ryms inom ramen för begreppet CSR. Den nya releasen
fäster även större vikt vid informations- och kommunikationsteknologier, risker rörande oegentligheter samt olika former
för utkontrakteringsförhållanden. Låt oss kika lite närmare på
några av principerna.
naderna för oegentligheter i allt större utsträckning handlar om
förlorat förtroendekapital hos allmänhet och kapitalmarknad.
Denna markering av COSO innebär dock inte att andra risker
skulle minska i betydelse.
Riskbedömning är enligt COSO ej enbart knuten till målen
och önskade prestationer inom olika områden utan även till
den viktiga frågan om risktolerans. I de flesta fall kan risker
inte elimineras utan att verksamheten upphör. I stället handlar
det om att transferera/överföra risk till annan part, alternativt
att acceptera eller reducera risken. I alla tre fall handlar det
om att bestämma var nivån för tolererad risk ska ligga. Inom
finansiell rapportering avser risktolerans till stor del materialitetsbegreppet, medan det inom traditionella finansiella risker
handlar mycket om det kapital bolaget kan komma att behöva
som skydd för materialiserad risk. Rörande operativa risker
måste styrelse och ledning på samma sätt fastställa gränser,
exempelvis rörande HR-risker. Tolerans för exempelvis personalomsättning beror på hur bolaget bedömer låg (risk för brist
på innovationskraft) respektive hög (risk för höga personalkostnader) personalomsättning och vad som anses vara kritiskt för
verksamheten.
Etiska frågor, ansvar och uppföljning
Kontroll över IT viktigare
Av de fem komponenterna är kontrollmiljön avgörande då den
handlar om ledningens styrsignaler. Utan ledningens aktiva
styrsignaler faller de mest utstuderade kontrollrutiner platt
till marken. I den nya utgåvan av ramverket är det tre aspekter
av kontrollmiljön som ges ökad betydelse: etikfrågor (det vill
säga tonen vid toppen och skapandet av en sund riskkultur),
att ledningen ordnar strukturer och ansvar för intern styrning
och kontroll samt frågor som rör uppföljning och ansvarsutkrävande.
Rörande organisationens etiska spörsmål handlar det om att
ledningen skapar riktlinjer och även i handling visar att dessa
är viktiga. Styrelsen måste också engagera sig i arbetet med att
övervaka huruvida etablerade etiska riktlinjer de facto följs, och
därför även etablera strukturer och processer för uppföljning av
effektiviteten i intern styrning och kontroll. I detta ligger även
att utifrån ägarnas preferenser och styrelsepolicyer utforma tydliga roller och ansvar, samt delegera och begränsa ansvar inom
organisationen vilket bland annat sker via fullmakter, mandat
och systemåtkomst.
Något som får större utrymme i den nya utgåvan rör det som
ibland kallas ansvarsutkrävande. Styrelse och ledning bör nämligen inte enbart fördela ansvar utan även aktivt följa upp och
utkräva ansvar inom olika områden. Det handlar alltså om att
från ledningshåll begära bevis för huruvida organisationen inom
olika delar de facto har en effektiv intern styrning och kontroll.
För organisationens medlemmar handlar det på motsvarande
sätt om att förse ledningen med underlag som kan motivera
bedömningar om intern styrning och kontroll.
Tveklöst har IT en genomgripande påverkan på verksamheten
i de flesta företag. Det mesta av företagens affärsverksamhet är
numera importerad i informationssystem som identifierar, genererar och distribuerar information till berörda beslutsfattare.
Ramverket ställer större krav på generella kontroller som rör IT,
kontroller över infrastrukturen samt kontroller över hur system
införskaffas, utvecklas och avvecklas. Det ställs även krav på
att ledningen på ett adekvat sätt knyter ihop generella ITkontroller men den kontroll som finns i respektive affärsprocess.
I övrigt fästes särskild vikt vid uppdelning av ansvar inom olika
processer, samt att viktiga kontroller både är rätt utformande
samt fungerar effektivt.
Kommunicera både internt och externt
Överlag tycks det fästas större vikt vid ändamålsenlig och effektiv kommunikation, både till interna och externa intressenter.
Detta torde vara ett resultat av att värdet av information relativt
sätt ökar och att organisationer i allt högre grad måste samtala
med kapitalmarknad och allmänhet för att överleva på sikt. Det
handlar om både bolagsstyrningsfrågor och spörsmål som rör
CSR-området. Denna rapportering måste skräddarsys utifrån
informationsbehovet och utgå ifrån gällande normgivning och
ramverk som finns etablerade för denna.
Kommunikation sker naturligtvis även internt i syfte att
organisationen ska kunna ta sitt ansvar för intern styrning och
kontroll. Detta utgör även en viktig grund för att styrelse och
ledning sedermera ska kunna utkräva ansvar. För ledningen
handlar det alltså om att informellt kommunicera förhållningssätt, men även formellt via policyer samt träning och utbildning.
Medarbetare ska känna till vad som gäller och vad som förväntas av dem inom ramen för bolagets riskhanteringsprocesser.
Kontrollen över information och kommunikation handlar alltså
sammantaget om att säkerställa att övriga komponenter kan
fungera effektiv.
Oegentligheter och risktolerans
Inom komponenten riskbedömning har risker rörande oegentligheter fått större utrymme. Det är kanske förvånande med
tanke på att COSO redan från början betraktat intern styrning
och kontroll som ett medel mot oegentligheter. Nu lyfts risker
för oegentligheter fram ytterligare vilket tyvärr är helt logiskt.
COSO har i tre rapporter för perioden 1992 till 2007 visat att
beloppen för upptäckta oegentligheter i amerikanska börsföretag steg för steg har ökat. Samtidigt kan konstateras att kost-
Övervakning och uppföljning
Den avslutande principen rör komponenten uppföljning, eller
övervakning. Detta handlar i sin helhet om att styrelse och
7
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: olof arwinge
torbjörn wikland
ledning måste, både som en del av det reguljära arbetet och
genom separata insatser, följa upp huruvida organisationens
interna styrning och kontroll de facto fungerar. Detta för
att i sin tur kunna underbygga bedömningar samt göra
eventuella publika uttalanden om sakers tillstånd. Här
utgör oberoende så kallade assurance-providers viktiga komponenter där både interna och externa revisorer omnämns
som värdefulla rådgivare. Det läggs vidare vikt vid att avvikelser och överträdelser både identifieras och adresseras av
organisation och ledning. Detta sker dels genom effektiva
uppföljande aktiviteter men även genom att det finns system
för incidentrapportering och så kallade whistle-blowing
system. Avvikelser ska rapporteras till de närmast sörjande, det vill säga de som ansvarar för utförandet av själva
kontrollaktiviteten, samt vid behov även till de ansvariga i
ledning och styrelse. De sistnämnda måste informeras då de
i slutändan är formellt ansvariga för effektiviteten i intern
styrning och kontroll, och alltså måste informeras om
eventuella brister.
För att bedöma intern styrning och kontroll har COSO
publicerat en utförlig intervju- och frågeguide utifrån de 17
principerna, med utförliga kommentarer och exempel. Även
om en intern eller extern granskare av ett företags interna
styrning och kontroll inte slaviskt följer denna guide, så
är de utmärkta illustrationer av nödvändigheten att vara
systematisk i sin bedömning för att kunna uttala sig om helheten1. För specialister som är vana vid att utvärdera intern
styrning och kontroll i företag och organisationer är just
avsnitten om uppföljning samt intervju- och frågeguiden
utmärkta stöd i arbetet, och utgör även ett fullgott stöd för
att förklara behovet av ett helhetsbegrepp i synen på arbetet
med intern styrning och kontroll för ledningen.
OLOF ARWINGE arbetar på Group Internal Audit på
Swedbank och är ledamot i FARs och IIAs arbetsgrupp
för intern styrning och kontroll samt ordförande för IIAs
kommittee för yrkestekniska frågor.
TORBJÖRN WIKLAND är civilekonom och har arbetat i
statlig verksamhet större delen av sitt yrkesverksamma
liv, han har bland annat arbetat med effektivitetsrevision
och statlig ekonomistyrning.
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: björn gauffin
sven-arne nilsson
Rörelseförvärv enligt
IFRS 3, åttonde året
– och inte blir det bättre
Koncernredovisningarna i de noterade
företagens helårsrapporter för 2012
upprättades för åttonde året enligt
International Reporting Standards
(IFRS). Björn Gauffin och Sven-Arne
Nilsson har åter studerat hur dessa
företag redogör för sina förvärv, särskilt hur de identifierar immateriella
tillgångar1.
För förra årets artikel ”IFRS 3 Rörelseförvärv-sjunde
året” fick Björn Gauffin och Sven-Arne Nilsson ett
hedersomnämnande vid utdelningen av Carl Henrik
Witts pris på FAR:s branschdagar i september 2013.
det totala förvärvsbeloppet marginellt 2012 till ca 96 miljarder
kronor, från ca 97 miljarder kronor 2011 (79 miljarder 2010, 39
miljarder 2009, 60 miljarder 2008, 290 miljarder 2007 och 160
miljarder 2006). Vi ser fortfarande få större förvärvsbelopp: förvärvande företag med förvärv totalt under året över 500 MSEK
ökade från 21 bolag 2010 till 26 bolag 2011 men minskade till
22 bolag 2012.
E
Fördelning av anskaffningsvärdena på netto
materiella tillgångar, immateriella tillgångar
och goodwill
tt viktigt inslag i IFRS 3 Rörelseförvärv, den
nya standarden inför 2005 för redovisning av
koncernbildningar, var utvecklade regler för
identifiering av immateriella tillgångar. Meningen är att ett reducerat belopp för goodwill
gör sättet att redovisa goodwill mindre viktigt.
Visserligen identifieras betydande belopp som
immateriella tillgångar, men ändå växer goodwill ständigt. Vid
utgången av 2012 uppgick goodwill till hela 670 (690) miljarder för
alla de undersökta företagen. Det är trots allt en minskning från
förra året, men den beror inte bara på några nedskrivningar utan
snarare på valutaförändringar och försäljningar.
Mot denna bakgrund, och de begränsade nedskrivningar som
genomförs, har vi nu studerat det åttonde årets redovisning enligt
IFRS 3.
Avslutningsvis
Ramverket ger en sammanhållen struktur som underlättar
arbetet med att utforma och upprätthålla intern styning och
kontroll i företag och organisationer. Det ger ett fullgott
stöd vid inventering av viktiga komponenter och kontrollattribut som lämpligen bör finnas i en organisation. I den
mån man inte utgår ifrån detta ramverk i arbetet med att
utforma och upprätthålla organisationens interna styrning
och kontroll rekommenderar vi att detta sker. I en kort
artikel som denna kan bara det viktigaste lyftas fram men
för den som vill gå djupare finns flera möjligheter. COSO:s
ramverk på engelska kan införskaffas via www.coso.org och
en kort sammanfattning kan dessutom laddas ner gratis.
Den kommer också översättas till svenska under hösten
av Internrevisorerna, bland annat för att klargöra vad som
bör vara en korrekt översättning till svenska. Jämfört med
originalversionen från 1992 är uppdateringen 2013 mer
lättillgänglig och pedagogiskt uppställd. FAR arrangerar
tillsammans med Internrevisorerna sedan flera år kurser om
intern styrning och kontroll, och från och med ii höst kommer de att baseras på den nya utgåvan.
Vår studie av 2012 visar bland annat att av köpeskillingarna
utgjorde i genomsnitt 5 (se figur 1).
•Netto materiella tillgångar (med detta uttryck avses:
samtliga materiella och finansiella tillgångar minus
samtliga skulder och eventualförpliktelser) 23%.
•Immateriella tillgångar, såsom varumärken, kundrelationer, patent, pågående forskning och utveckling, 23%.
•Goodwill (resterande del) 54%.
Fördelning av köpeskilling 2012
Figur 1
Vår studie av 2012
funderar du på att
skriva en För­djup­­
nings­artikel?
Fotnot
1) I just detta avseende skiljer sig COSO: s ramverk väsentligt från ISO: s standard för riskhantering – som annars
har många förtjänster. Ramverket från COSO har både
struktur och hjälpmedel för att göra en helhetsbedömning,
något som ISO: s standard saknar.
Hör av dig till chefredaktör Pernilla
Halling:
[email protected]
08-506 112 41
8
De sju föregående undersökningarna har vi alltså nu följt upp, och
vi har:
•undersökt samtliga 254 företag noterade på Stockholmsbörsen2. Av dem genomförde 87 företag minst ett
rörelseförvärv under 2012 enligt vad som kan utläsas av
koncernredovisningarna, och vi har analyserat 843 av de
företagen,
•dessutom utläst hur företagen förklarar goodwillpostens
storlek4 , och
•slutligen sökt upplysningar om hur företagen skriver av de
särredovisade immateriella tillgångarna.
Noteras kan att andelen företag som genomförde förvärv 2012
minskade marginellt till 35%, från 36% 2011. Dessutom minskade
Netto materiella
tillgångar 23%
Goodwill 54%
Immateriella
tillgångar 23%
9
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: björn gauffin
sven-arne nilsson
I jämförelse med de sju tidigare åren ser fördelningen
ut enligt följande (se figur 2):
Utveckling 2005 - 2012
Utveckling 2005–2012
för alla förvärvande företag respektive år
för alla förvärvande företag respektive år
100%
90%
80%
52%
45%
49%
70%
61%
55%
56%
56%
54%
60%
Goodwill
Immateriella
50%
40%
23%
Netto materiella
26%
23%
20%
17%
30%
20%
23%
24%
23%
2011
2012
29%
20%
10%
25%
28%
22%
29%
25%
15%
0%
Figur 2
2005
2006
2007
2008
2009
Vi ser en återgång i nivåerna som allt mer liknar den genomsnittliga utvecklingen över hela perioden. Ser man på beloppen
ökade dock immateriella tillgångar under 2012 eftersom ett par
större företag gjorde förvärv med större andelar som immateriella, vilket synes i analysen nedan av tillgångarnas fördelning i
större börsföretag.
2010
Om vi tar fram samma graf för enbart de 16 förvärvande
företag under 2012 som genomförde förvärv också under 20052011 (det vill säga de 16 företagen ingår i alla åtta åren) får vi
följande utveckling (se figur 3):
Vi kan notera att andelen immateriella har ökat under de
senaste åren och för 2012 blev det högsta någonsin. Om detta är
ett trendbrott eller inte vet vi inte, men kanske beror det på en
ökning av förvärv av tjänsteföretag. En viss försiktighet i att dra
slutsatser från 2012 bör dock iakttagas eftersom det fortfarande
var få förvärv då, och många av dem var små förvärv.
B 65) om upplysningar dra slutsatsen att om det under rapportperioden är ett enda oväsentligt förvärv, eller flera förvärv
som även tillsammans är oväsentliga, behövs ingen egentlig
förvärvsanalys.
Relationen mellan immateriella tillgångar och
goodwill
En förvärvare ska, enligt IFRS 3, lämna upplysningar som hjälper användare av förvärvarens finansiella rapporter att bedöma
karaktären på och den finansiella effekten av rörelseförvärv som
genomförs. Av de 57 förvärvande företagen som identifierade
immateriella tillgångar upplyste 10 företag om avskrivningstider avseende immateriella tillgångar i de genomförda förvärven
(en lite större andel än 2011 då det var 10 av 60, 2010 13 av 69,
2009 10 av 58).
Det enda som går att utläsa i de andra 47 företagen är
allmänna avskrivningstider för olika tillgångar men ej för
de förvärvade tillgångarna. Även om endast 10 av företagen
lämnar informationen ifråga ser vi det som positivt att det finns
företag som ger denna information, som innebär att det faktiskt
går att bedöma vilken framtida belastning avskrivningarna på
de förvärvade tillgångarna kommer att innebära.
Utveckling 2005 - 2012
Nyttjandeperioder och avskrivningstider på
immateriella tillgångar
Ett annat sätt som vi analyserade förvärven i våra tidigare
undersökningar på var relationen mellan å ena sidan goodwill
och å den andra totalt värde på identifierade immateriella
tillgångar och goodwill. Vi har även analyserat förvärven 2012
på detta sätt och grupperat 81 av de 84 analyserade företagen i
respektive tioprocentsintervall (se figur 4). Övriga 3 företag, med
köpeskilling lika stor som netto materiella tillgångar och inga
immateriella tillgångar, är inte med.
Alltså redovisade var fjärde förvärvare 2012 (24 företag eller
28%) goodwill men ej alls några identifierade immateriella tillgångar. Dessutom fanns det 5 företag (6%) som hade netton av
förvärvade tillgångar (materiella, finansiella och immateriella)
och övertagna skulder som precis motsvarade köpeskillingen,
alltså identifierade immateriella tillgångar men inte fick någon
goodwill alls.
Grupperna 100% och 0% utgör tillsammans fortfarande en
stor del av de analyserade företagen, från att ha utgjort cirka
27% 2008, 38% 2009, 19% 2010 och 28% 2011 utgör de 34%
2012. Gruppen 100% kan förklaras med att en del av företagen gör begränsade insatser för identifiering av immateriella
tillgångar när det gäller mindre förvärv. I IFRS 3 finns inget
undantag från att göra egentliga förvärvsanalyser även av
mindre förvärv, och det är ett problem att föreställningsramens
egenskap väsentlighet inte verkar ha någon enhetlig tillämpning
för förvärvsanalyser. Möjligen kan man av IFRS 3 (2008 punkt
Antal
Utveckling 2005–2012
för företag
för alla företag som förvärvat samtliga
år som förvärvat samtliga år
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: björn gauffin
sven-arne nilsson
Upplysning om faktorer som bidrog till
goodwill
I IFRS 3 (2008 B 64) krävs bland annat en beskrivning av
de faktorer som utgör redovisad goodwill. (Den förklarar ju
indirekt varför köpeskillingen blev så hög att förvärvsanalysen
slutade med goodwill.) Informationen om detta fann vi mycket
bristfällig i rapporterna för 2005. Vi noterade att den blev avsevärt bättre för 2006, 2007 och 2008. För 2009 gjorde bara 37
företag (58%) denna beskrivning. För 2010 ökade dock andelen
återigen till 53 företag (70%). För 2011 ökade den ytterligare
till 64 företag (81%), men för 2012 minskade den till 54 företag
(71%).
Goodwill/Identifierade immateriella tillgångar och goodwill
30
100%
25
90%
80%
47%
50%
70%
60%
47%
54%
60%
47%
24
20
71%
60%
Goodwill
Netto materiella
23%
19%
15%
29%
10
8
15%
38%
36%
25%
25%
30%
27%
2006
2007
2008
2009
10
2010
7
5
24%
10%
2005
7
5
19%
0
0%
Figur 3
10
10
6
20%
10%
15%
14%
40%
30%
15
Immateriella
50%
2011
2012
Figur 4
0
100%
90-100%
80-90%
70-80%
60-70%
50-60%
11
40-50%
30-40%
1
1
20-30%
10-20%
2
0-10%
0%
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: björn gauffin
sven-arne nilsson
För 2012 verkar dock många företag återigen göra beskrivningen helt automatiskt, där den inte uppfyller något som helst
värde för läsaren. Det finns minst tre olika, märkliga sätt att
lämna denna rätt meningslösa information.
1. Genom att i stort sett upprepa texten i standarden, exempel-
vis:
Assa Abloy: ”Resterande goodwill är huvudsakligen hänförd
till synergier och andra immateriella tillgångar som ej upp
fyller kriterierna för separat redovisning.” (not 30, tre väsent-
liga förvärv under 2012, och fyra under 2011)
2. Genom att skriva något kort och rätt innehållslöst som sedan upprepas för samtliga förvärv som genomförs, exempelvis:
Intrum Justitia: ”Redovisad goodwill är hänförlig till syner-
gier.” (not 36)
3. Genom att göra en mer matematisk beskrivning, exempelvis:
Midway Holding: ”Godwill [sic] har uppkommit eftersom köpeskillingen, beroende på bolagets lönsamhet, överstigit nettotillgångarnas verkliga värde.” (not 24) För övrigt är upplysningen ordagrant som i årsredovisningen för 2009.
Det finns tyvärr allt färre riktigt bra exempel även om man kan lyfta fram några som trots allt ger en bild över faktorer som förklarar goodwillen, exempelvis:
Betsson: ”Förvärvet ökar Betssons närvaro och möjliggör en
fortsatt god tillväxt på Betssons huvudmarknader i Norden.
I det längre perspektivet skapas goda förutsättningar för en
effektiv kostnadsstruktur genom synergier. Detta sammantaget
förklarar övervärdet i goodwill.” (not 5)
Immateriellt allt större andel i de stora börsföretagen
Som en komplettering till analyserna av förvärvsnoter visas
nedan att goodwill och övriga immateriella tillgångar blir allt
viktigare i börsföretagen. Utvecklingen av tillgångarnas andelar
i 37 företag på Nasdaq OMX Stockholm Large Cap lista,
exkluderat för så kallade tillgångsbolag (fastighets-, investmentsamt gruv- och oljebolag).
Vi har även i studier av nedskrivningarna, som uppdaterats i år, noterat att nedskrivningarna av goodwill är mycket
begränsade; de uppgick till 1-2% (av totala goodwillbeloppet)
såväl 2008, 2009, 2010 6, 2011 som 2012. Kombinationen av
stora goodwillposter och begränsade nedskrivningar medför att
denna post tar allt större andel av börsbolagens balansräkningar.
Figur 5 över utvecklingen av de olika tillgångarnas andelar i
företag på Nasdaq OMX Stockholm Large Cap lista visar ju att
trots en fortfarande låg förvärvsintensitet 2012 ökade andelen
goodwill och immateriella tillgångar (från 23,9 till 25,0%).
Den sämsta tendensen 2012 är att de verkligen goda exemplen
med bra analyser och förklaringar verkar avta. Frågan är om
utvecklingen går mot de goda exemplen eller om den går mot
exempel från dem som gjort så lite som möjligt; om det är det
senare vore det en mycket olycklig tendens.
Vi kan dock notera att fler företag kommer att få problem
med goodwillposten; det går ju knappast i längden att Stockholmsbörsens företag varje år ökar goodwill genom förvärv med
tillsammans i genomsnitt 60–70 miljarder kronor (under 2012
med 45 miljarder), medan nedskrivningarna ligger på omkring
10 miljarder kronor.
Sammanfattning av studien av 2012
Det är fortsatt inte endast i Sverige som redovisning av rörelseförvärv ses som ett problem. PwC i Norge genomförde för
femte året i rad sin undersökning av norska noterade företags
helårsrapporter, och en del av undersökningen avsåg åter
rörelseförvärv7. Alla företag, på Oslo Börs och Oslo Axess, som
gjorde förvärv under 2012 undersöktes, och det ovägda genomsnittet av fördelning av köpeskilling visar:
•Netto materiella tillgångar -7% (2011: 38% 2010: 12%)
•Immateriella tillgångar 41% (2011: 24% 2010: 45%)
•Goodwill 66% (2011: 38% 2010: 43%)
Det är alltså kraftiga ändringar, särskilt ökningen av goodwill i förhållande till köpeskilling. Totalen för köpeskillingar
var mycket mindre 2012 än 2011, liksom den genomsnittliga
köpeskillingen. Vidare ökade andelen förvärv under 10 MNOK
medan andelen förvärv över 500 MNOK minskade kraftigt.
Den kraftiga nergången för netto materiella tillgångar beror
troligen på genomsnittligt mer skuldsatta förvärvsobjekt
under 2012, vilket i sig gör att goodwill liksom immateriella
tillgångar i förhållande till köpeskilling ökar. Det är alltså svårt
att säga om ändringarna innebär ändringar i identifieringen av
immateriella tillgångar, eller i hur höga relativa köpeskillingar
som förvärvarna är beredda att betala.
Om det finns skillnader mellan branscher vid identifiering av
immateriella tillgångar vid rörelseförvärv studerade Daniella
Barhanko, Linus Lindholm och Mikael Örtenvik8. (Det var
en replikering av en undersökning av PwC i Schweiz9.)
Beloppet för identifierade immateriella tillgångar i förhållande
till köpeskillingen för alla förvärv av företag på Stockholmsbörsen 2005-2011 varierade mellan 38% i genomsnitt i hälsovårdsbranschen och 5% i genomsnitt i energibranschen. Alltså
var det stora skillnader mellan branschgenomsnitten, och till
det kommer frågan hur stor variationen är inom varje bransch.
Trots detta gick det inte att konstatera att det utvecklats olika
branschpraxis, men intervjuade sakkunniga på fyra stora revisionsbyråer framhöll att förvärvande företag inte vill sticka ut
i förhållande till sina konkurrenter, och att stora företag inom
branschen ofta visar vägen.
Om sättet att redovisa goodwill spelar någon roll för
finansanalytiker frågade sig Niclas Hellman, Patric Andersson och Emelie Palm10 , närmare bestämt hur finansanalytiker
beaktar effekterna av företagsförvärv givet den dramatiska
ändringen för knappt ett årtionde sedan av sättet att redovisa
företagsförvärv. Svagare kriterier för att redovisa identifierbara
immateriella tillgångar infördes då, så att en mindre andel av
köpeskillingen skulle allokeras till goodwill, vilket förväntades
öka användbarheten av finansiella rapporter. Fyrtio svenska
analytiker ombads i ett experiment värdera ett företag som lade
ett bud på ett annat företag. I ena varianten allokerades inget
till identifierbara immateriella tillgångar utan allt till good-
Efter att ha studerat även helårsrapporterna för 2012 kan vi
konstatera:
•En bibehållen nivå i det summerade förvärvsbeloppet:
det uppgick 2012 till cirka 96 miljarder från 2011 cirka
97 miljarder (2010 ca 79 miljarder, bara ca 39 miljarder
2009, ca 60 miljarder 2008 och ca 290 miljarder 2007).
•Hur mycket som redovisas som goodwill respektive
immateriella och netto materiella tillgångar verkar ha
stabiliserats på en nivå omkring lite mer än hälften som
goodwill och resterande del ungefär lika mycket som
immateriella och netto materiella.
•Upplysningen om de faktorer som bidrog till ett belopp
som goodwill försämras återigen, nu var det nästan 30%
som inte angav detta överhuvudtaget. Fortfarande är
upplysningen dock i flera företag mycket intetsägande,
och det krävs en klar förbättring för att ge läsaren en
god information om förvärvet. Vi kan även notera att de
riktigt goda exemplen verkar avta.
•Endast 17,5% av företagen anger avskrivningstider för
de förvärvade immateriella tillgångarna, en liten förbättring från 16,7% 2011 men fortfarande en försämring från 19% 2010.
Bolagens totala tillgångar
MSEK
3 500 000
7,8 %
3 000 000
7,5 %
7,6 %
2 500 000
4,7 %
2 000 000
7,6 %
8,0 %
15,2 %
15,2 %
16,1 %
14,9 %
9,0 %
16,0 %
14,8 %
11,3 %
Övr immateriella
tillgångar
Goodwill
1 500 000
84,0 %
77,6 %
77,6 %
77,2 %
76,8 %
76,1 %
75,0 %
2009
2010
2011
2012
1 000 000
500 000
-
2006
2007
2008
12
Materiella & finansiella
tillgångar
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: björn gauffin
sven-arne nilsson
will, som inte skrivs av och inte skulle skrivas ner. Effekten
om budet ledde till förvärv skulle bli en ökning i resultatet per
aktie. I andra varianten allokerades ett betydande belopp till
identifierbara immateriella tillgångar, som skulle skrivas av. Effekten av förvärvet skulle bli en minskning i resultatet per aktie.
Analytikerna kom i den första varianten fram till att förvärvet
skulle öka företagsvärdet, medan i den andra varianten skulle
förvärvet minska företagsvärdet. Experimentet förefaller alltså
visa att sättet att redovisa goodwill spelar roll, men frågan är om
nyttan av finansiella rapporter för användares beslutsfattande
ökar genom allokering av betydande belopp till immateriella
tillgångar.
I det tyska nationella övervakningsorganets verksamhetsberättelse11 för 2012 ryckte på ”hitlistan” över inträffade fel
behandlingen av rörelseförvärv och -avyttringar upp till första
plats. Nedgången vid granskningen under 2011 till 7 fel, från
hela 16 fel 2010, vändes till 8 fel 2012 varav 2 avsåg köpeskillingsallokeringen. Av berättelsen framgår också antalet råd för
den framtida rapporteringen, utan att fel konstaterats, och även
här hamnar rörelseförvärv och -avyttringar på första plats med
20, en dubblering jämfört med under 2011. Dock framgår av
berättelsen inget närmare om vari felen eller råden består.
Post Implementation Review (PIR) är numera ett systematiskt inslag i vad IASB sysslar med, och i somras startades PIR
av IFRS 3. Dock får man ännu så länge bara veta: ”The review
will first consist of consultation with the IFRS community for
the purpose of establishing the scope of the review.”12 Möjligen ger vad IASB:s ordförande Hans Hoogervorst sade för ett
år sedan en indikation om vilken inriktning som kommer att
etableras. Han tog bland annat upp riskerna förknippade med
immateriella tillgångar: onekligen finns de tillgångarna där,
men att värdera dem är ofta en väldig utmaning13.
Organismo Italiano di Contabilità (OIC) föregrep, tillsammans med EFRAG, denna PIR med en enkät hösten 201214.
De inriktade sig dock på den efterföljande värderingen av
goodwill, värdenedgångsprövningen, och de avgränsade sig
outtalat från det som Hellman med flera betecknar som en
dramatisk ändring, identifiering av immateriella tillgångar så
att en mindre andel av köpeskillingen allokeras till goodwill,
vilket förväntades öka användbarheten av finansiella rapporter.
Visserligen förefaller denna ändring tillämpas olika energiskt,
men OIC:s avgränsning verkar ändå vara väl snäv givet fokus på
värdet för rapportanvändare av tillämpning av värdenedgångsprövning.
Debatt och andra undersökningar
Avslutning
Vår undersökning av förvärv under 2012 och de andra undersökningar som vi refererar visar åter att det finns stora skillnader i hur reglerna tas till vara hos företagen. Det försvårar
naturligtvis för analytiker och andra att göra jämförelser mellan
företagen. En radikal lösning vore förstås att PIR ledde till
att de långtgående kraven på identifiering av immateriella
tillgångar avskaffades – men det skulle ju leda till ännu större
belopp av goodwill. Inte alla skulle uppskatta en återgång till
avskrivning av denna goodwill, helt oavsett hur de enskilda
kassagenererande enheterna utvecklas. Därtill kommer att det
var amerikanarna som för drygt 40 år sedan utvecklade idén
att identifiera immateriella tillgångar och som för drygt 10 år
sedan gjorde allvar av den. De skulle troligen inte följa med i en
återgång till IAS:erna som de var före IFRS 3, utan det skulle
åter bli en ojämn spelplan, internationellt sett.
13
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: björn gauffin
sven-arne nilsson
Fotnoter
1)Undersökningen har genomförts tillsammans med Anneli Kool på
Meritmind.
2)Samtliga bolag noterade på Stockholmsbörsen (OMX Nordic
Exchange Stockholm) 2013-05-14 exklusive bolag noterade med
svenska depåbevis.
3)Vid våra beräkningar har vi exkluderat ett företag med förvärv
men där det ej gått att utläsa köpeskillingsfördelningen och två bolag
med negativ skillnad.
4)För varje enskilt förvärv ska de faktorer som bidrog till ett anskaffningsvärde så att det blir goodwill beskrivas, genom en beskrivning av varje enskild immateriell tillgång som inte redovisades skild
från goodwill.
5)I studierna av samtliga åtta år ovägda genomsnitt.
6)Gauffin, B., & Thörnsten, A. (2010). Goodwillnedskrivningar
2009, en svårbedömd historia. Balans, (8-9), 49-52
7)PwC. (2013). Årsrapportundersökelsen 2012. Tillgänglig 201310-07: http://www.pwc.no/no/ifrs/publikasjoner/aarsrapportundersokelsen.jhtml
8)Barhanko, D., Lindholm, L., & Örtenvik, M. (2013). Identifiering av immateriella tillgångar vid rörelseförvärv. Examensarbete i
företagsekonomi. Linköpings Universitet.
9)Schilling, M., Altmann, J., & Fiedler, S. (2012). Purchase-PriceAllocations und Goodwill-Impairment-Testing in der Schweizer
Praxis. Jahrbuch Finanz- und Rechnungswesen 2012.
10)Hellman, N., Andersson, P., & Palm, E. (2013). Does goodwill
reporting matter to financial analysts? Paper presented at The 36th
Annual Congress European Accounting Association.
11)Deutsche Prüfstelle für Rechnungslegung. (2013-01-29).
Tätigkeitsbericht 2012. Tillgänglig 2013-08-22: http://www.frep.
info/presse/taetigkeitsberichte.php
12)Tillgänglig 2013-09-19: http://www.ifrs.org/Current-Projects/
IASB-Projects/PIR/PIR-IFRS-3/Project-news/Pages/The-staffhave-started-the-work-on-the-PIR-of-IFRS--3.aspx
13)Hoogervorst, H. (2012-09-18). The Concept of Prudence: dead or
alive? Speech at the FEE Conference on Corporate Reporting of the
Future. Tillgänglig 2012-11-02: http://www.ifrs.org/Alerts/PressRelease/Pages/prudence-speech-Sept-2012.aspx
14)OIC. (2013). Questionnaire on the Subsequent Measurement
of Goodwill Feedback Statement. Tillgänglig 2013-09-19: http://
www.fondazioneoic.eu/?p=10308&lang=en
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: CARL SVERNLÖV
Parallella världar1
– Prosolviadomen och det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret
Prosolviadomen2 ritade med ett slag
om kartan för det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret i mitten
av augusti. Parterna har nu förlikats.
I denna artikel analyserar advokat,
adj. professor Carl Svernlöv, Baker
& McKenzie, domen och vilka följder
den trots förlikningen kan komma att
få för det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret i framtiden.
funderar du på att
skriva en För­djup­­
nings­artikel?
Hör av dig till chefredaktör Pernilla
Halling:
[email protected]
08-506 112 41
Björn Gauffin är verksam vid Grant Thornton.
Ek. dr Sven-Arne Nilsson är verksam vid Deloitte och
adjungerad professor vid Linköpings universitet.
14
Flera rättsprocesser följde och Öhrlings PricewaterhouseCoopers AB (Öhrlings) och den huvudansvarige revisorn som
hade revisionsuppdraget stämdes av Prosolvias konkursbo. Konkursboet har påstått att redovisningen 1997 av centeraffärerna
i väsentliga avseenden avvek från lag och god redovisningssed.
Intäkter och kundfordringar var för högt redovisade med 128
miljoner kronor och redovisningen gav ingen rättvisande bild
av företagens ställning och resultat. Konkursboet påstod vidare
brister i förvaltningen och den interna kontrollen. I förhållande
till Öhrlings påstod konkursboet att revisionen av nämnda förhållanden var oaktsam vilket ska leda till skadeståndsskyldighet
för Öhrlings. Öhrlings bestred konkursboets talan i alla delar.
Målet gällde således påstådd vårdslöshet från Öhrlings sida
vid utförande av revisionsuppdraget i Prosolvia med dotterbolag
för räkenskapsåret 1997, vid granskningen av redovisningen av
intäkter och kundfordringar i bokslutet och årsredovisningen,
och i viss utsträckning även i delårsrapporterna, samt vid
granskningen av förvaltningen och den interna kontrollen.
P
rosolvia grundades i slutet av 1980-talet. Från att ursprungligen ha varit ett
konsultföretag började Prosolvia under
1990-talet att utveckla egna programvaror.
Konsultverksamheten kombinerades med
försäljning av programvaror, egenutvecklade och sådana som utvecklats av andra
företag. Under 1997 inleddes ett nytt samarbete kring så kallade
Competence Centers med Industrifonden som varit engagerat i
Prosolvia sedan 1995. Det nybildade och samägda bolaget IVS
skulle äga centren. Prosolviaaktien noterades på Stockholms
Fondbörs sommaren 1997.
Prosolvias mål under 1997 var att inom ramen för IVS och
tillsammans med lokala samarbetspartners runt om i världen
starta Competence Centers inom olika områden. Den lokala
samarbetsparten skulle svara för kontakter med universitet
och lokal industri. Affärsidén var att med konsultuppdrag och
utbildningsverksamhet över tiden skapa en försäljningskanal
för Prosolvias produkter för att etablera bolagets teknologi på
världsmarknaden. I anslutning till affärerna träffades ett antal
olika avtal.
Under 1998 kom omfattande negativa skriverier om bolaget
i media samt på aktie- och finansmarknaden. En akut likviditetskris uppkom och trots omfattande rekonstruktionsförsök
och ytterligare kapital från Industrifonden kunde bolaget inte
räddas utan gick i konkurs i december 1998.
Tingsrättens dom
Tingsrätten fann att den i målet aktuella centeraffärer felaktigt
intäktsförts år 1997, att redovisningen som en följd inte överensstämt med god redovisningssed samt att revisorerna varit
oaktsamma när de utfört revisionen.
Tingsrätten pekade emellertid på att det var oklart om
Prosolvias egenutvecklade programvaror erhållit någon mer
omfattande marknadsacceptans, samt på att finansieringsproblemen uppkom redan mot slutet av 1997 och att med början
i januari 1998 visade det sig att Prosolvia inte kunde få några
krediter. Därför ansåg tingsrätten inte att skriverierna i media
kunde anses ha varit avgörande för att Prosolvia inte kunde få
finansiering genom nya krediter. Rätten ansåg vidare inte att
skriverierna i media orsakades av den felaktiga redovisningen
av de 15 centeraffärerna eller den oaktsamma revisionen av
redovisningen för dessa affärer.
Beträffande orsaken till konkursen och den angivna skadan
fann tingsrätten att den oaktsamma revisionen får anses ha varit
en av flera orsaker till konkursen. Det framstod dock enligt rättens bedömning inte som klart mer sannolikt att denna orsak är
förklaringen till konkursen än de alternativa förklaringar som
Öhrlings gjort gällande. Följaktligen ansåg tingsrätten att
15
Balans | Fördjupning #1/2014
det inte förelåg något skadeståndsgrundande orsakssamband
mellan den oaktsamma revisionen och den genom konkursen
uppkomna skadan.
Med hänsyn till det bristande orsakssambandet saknades
enligt tingsrätten förutsättning att döma ut något skadestånd.
Tingsrätten ogillade därför käromålet.
Hovrättens dom
Hovrätten ansåg att redovisningen i Prosolvia 1997 stred mot
god redovisningssed samt att revisionen av redovisningen och
förvaltningen var vårdslös. Hovrätten menade även att det
förelåg ett tillräckligt samband mellan den vårdslösa revisionen
och den skada som Prosolviabolagen drabbades av.
Hovrätten var till skillnad från tingsrätten av uppfattningen
att den negativa medierapporteringen kring Prosolvia under
aktuell tid till tillräcklig del handlat om de felaktigheter och
oklarheter i redovisningen som revisorerna borde ha invänt
mot, samt att rapporteringen hade uteblivit om revisorerna hade
utfört revisionen på ett aktsamt sätt. Rätten fann att medierapporteringen ledde till en förtroendeförlust hos kunder/samarbetspartners och aktiemarknaden. I ett hypotetiskt förlopp
– där revisorerna inte varit vårdslösa – och med tillämpning av
bevislättnad baserat på ett nytt avgörande i HD3 ansåg hovrätten det övervägande sannolikt att kunder/samarbetspartners
hade agerat annorlunda, att nyemission kunnat genomföras, att
rörelsefinansiering kunnat ordnas samt att Prosolvia inte hade
drabbats av betalningsoförmåga utan överlevt och fortsatt att
växa. Det fanns därmed enligt hovrätten ett tillräckligt orsakssamband mellan revisorernas oaktsamhet och den påstådda
skadan.
Mot den bakgrunden dömde hovrätten Öhrlings och den
huvudansvarige revisorn att betala skadestånd till Prosolvias
konkursbo. Den skada som skulle ersättas av revisorerna är dels
bristen i Prosolviabolagens konkurser, dels förlorade rörelsevärden. Det sammanlagda skadeståndet uppgick till 890 Mkr plus
ränta samt rättegångskostnader om sammanlagt 112 Mkr.
Revisorerna och Prosolvias konkursbo träffade 24 september 2013 en förlikning i tvisten på ett belopp om 742,5 Mkr.
Överklagandet till HD återkallades och parterna hemställde
gemensamt om att domarna i såväl tingsrätt som hovrätt skulle
undanröjas. Till följd av förlikningen kommer alltså ingen
prövning att ske i HD.
Kort översikt över gällande rätt
Inledningsvis kan det vara av värde att kort beskriva aktiebolagslagens (ABL) skadeståndsregler i relevanta delar. Reglerna
om revisorers ansvar utgår från skadeståndsreglerna i 29 kap.
1 § ABL 4 om ansvar för bland annat styrelseledamöter och
verkställande direktör, enligt vilka en stiftare, styrelseledamot
och verkställande direktör, som när han eller hon fullgör sitt
uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, ska
ersätta skadan. Skadeståndsansvaret gentemot bolaget kallas det
interna ansvaret.
Ur de grundläggande reglerna om internt ansvar brukar fyra
grundläggande rekvisit härledas:
1. skada ska ha uppstått,
2. skadan ska ha vållats inom skadevållarens uppdrag för
bolaget,
3. skadevållaren ska ha förfarit åtminstone vårdslöst (culpöst)
och
4. adekvat kausalitet ska föreligga.5
Av ovanstående följer att en grundläggande ansvarsbetingelse
är att det har uppstått en skada. Skadan måste vara fullbor-
författare: CARL SVERNLÖV
”Det är ytterst tveksamt
vad Landskronadomen
har för relevans i ett
aktiebolagsrättsligt
skadeståndsmål.”
dad, det vill säga inte endast latent. Även om någon har agerat
vårdslöst, finns inget ansvar om inte någon skada har uppstått.
Ett annat krav är att skadan har vållats av den ansvarige ”i
tjänsten”. Den skadeorsakande handlingens anknytning till
bolagsverksamheten är alltså en nödvändig förutsättning för att
skadeståndsreglerna ska kunna tillämpas.6
Vad gäller bedömningen av vållande är utgångspunkten att
en befattningshavare i ett aktiebolag ska iaktta den omsorg som
krävs av en syssloman i allmänhet.7 Vid bedömningen utnyttjas framför allt aktiebolagslagens,8 årsredovisningslagens och
bolagsordningens regler som måttstockar 9 men även andra lagar
eller rättsliga föreskrifter enligt vilka den påstått ansvarige
ålagts plikter gentemot bolaget kan påverka bedömningen.
Ytterst sett blir vållandeprövningen ofta en fråga om bevisvärdering.
Det är inte tillräckligt att skada uppstår för att en vållande
styrelseledamot, verkställande direktör eller revisor ska kunna
hållas ansvarig enligt ABL. Ersättningsskyldigheten förutsätter
inte bara att en ansvarsregel är tillämplig på ett visst handlande
och vållande hos den ansvarige, utan även att den vårdslösa
handlingen orsakat skadan. Detta krav på orsakssamband eller
kausalitet, hör både till ansvarsförutsättningarna och till de
allmänna principerna för skadeståndsberäkningen.10 Ansvar
enligt svensk skadeståndsrätt förutsätter vidare att skadan
orsakats inte bara av en slump, utan genom ett händelseförlopp
som är en någorlunda normal påräknelig följd av den vårdslösa
handlingen eller underlåtenheten, det vill säga att skadan legat
i farans riktning.11 Detta brukar kallas att kausaliteten är adekvat. Adekvansbedömningen är således ingen orsaksbedömning,
utan en bedömning som syftar till att skala bort alltför avlägsna
följder från det ansvarsgrundande området och inte belasta
skadevållaren för slumpmässiga skador. Adekvanskravets funktion är att begränsa ansvaret så att det framstår som rimligt.12
Någon uttalad vägledning för hur adekvansprövningen ska ske
vid ren förmögenhetsskada finns varken i lag, förarbeten eller
prejudikat. Det kan vara särskilt svårt att visa adekvans vid
externa skador.13
I 29 kap. 2 § ABL föreskrivs att bland annat att en revisor
kan bli ansvarig gentemot bolaget eller tredje man på samma
grunder som anges i 1 §.14 Det innebär att de grundläggande
ansvarsrekvisiten är desamma. En revisor är även skyldig att
ersätta skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av hans
eller hennes medhjälpare. Om ett registrerat revisionsbolag är
revisor eller särskild granskare, är det bolaget och den som är
huvudansvarig för revisionen eller granskningen som är ersättningsskyldig.
Ersättningsskyldighet kan också enligt 29 kap. 1 § och 2 §
ABL aktualiseras när skadan vållas av aktieägare eller någon
annan. Detta brukar kallas det externa ansvaret. Utöver de fyra
rekvisiten som redovisas ovan krävs för externt ansvar även att
skadan orsakats genom överträdelse av ABL, tillämplig lag om
årsredovisning eller bolagsordningen, eller EU:s prospektregler.
16
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: CARL SVERNLÖV
Rättslig analys av hovrättens dom
fiktiva, hypotetiska händelseförlopp som konkursboet framförde. Rätten kom, utifrån ett led om åtta till tio hypotetiska
antagande som byggde på varandra, fram till att om revisorerna
hade invänt mot redovisningen av 1997 års resultat så hade
bolaget inte bara överlevt utan även blivit så framgångsrikt att
det motiverade en prislapp om 650 miljoner kronor19. Utrymmet tillåter inte en analys av varje enskilt steg i det hypotetiska
händelseförloppet, men för en utomstående betraktare framstår
resultatet som minst sagt långsökt.
Det har påpekats att även om sannolikhetsbedömningen
skulle åsättas en visshetsgrad om 90 procent i varje enskild del
av kedjan blir den kumulativa matematiska effekten av en sannolikhetskedja i åtta led att den övergripande sannolikheten för
händelseförloppet sjunker till cirka 43 procent. Hovrätten har
med hänvisning till Ekelöf tillämpat det inte helt vedertagna
begreppet ”övervägande sannolikhet”. 20 Såsom rätten får förstås
är det dock överviktsprincipen man avser att tillämpa och den
får nog antas rent matematiskt ligga närmare 51 procent. Med
en procentuell värdering om 51 procent i åtta led hamnar den
kumulativa sannolikheten för händelseförloppet inte ens på en
halv promille. Det är mot den bakgrunden rent häpnadsväckande att hovrätten kommit fram till det resultat man gjorde.
Som framförts i ett annat sammanhang borde domstolen ha
frågat sig varför ingen gick in och räddade själva produkten om
det bara var marknadens förlorade förtroende för bolaget som
punkterade möjligheten till en nyemission. 21
Hovrättens dom är anmärkningsvärd, inte bara eftersom
resultatet blev det största skadeståndet som någonsin dömts ut
i svensk rätt (med ränta cirka 2 miljarder kronor), utan även för
att det juridiska resonemanget som ligger till grund för domen i
centrala delar kan ifrågasättas. Tyvärr tillåter utrymmet inte en
fullständig analys, utan jag har valt att begränsa mina synpunkter till några valda områden.
Vållandeprövningen
Hovrätten delade tingsrättens sammanfattande bedömning
att Öhrlings vid sin granskning brustit på ett sådant sätt att
granskningen stred mot god revisionssed. Därmed ansåg rätten
att Öhrlings varaktigt brustit i sin kontroll under sommaren
och hösten 1997, samt i samband med att slutrevisionen genomfördes i februari 1998. Hovrätten ansåg vidare att Öhrlings vid
sidan av oaktsamheten i samband med förvaltningsrevisionen
även brustit i sin granskning av delårsrapporterna för andra och
tredje kvartalet 1997. Det är svårt för en utomstående att ha
synpunkter på den bevisvärdering som skett i båda instanser i
denna del, men det kan ändå anmärkas att den vårdslöshet som
läggs svarandeparterna till last inte är kopplad till avgivandet
av en revisionsberättelse utan till ett tidigare datum, då det
fortfarande varit möjligt för revisorerna att ändra sig avseende
revisionsberättelsen.
Kausalitetsbedömningen
Den troligen mest anmärkningsvärda delen av domen är emellertid hovrättens bedömning av orsakssambandet mellan den
vårdslösa revisionen och skadan samt den bevislättnad som härvid tillämpades. Hovrätten hänvisade i denna del inledningsvis
till den så kallade Landskronadomen, där en 13-årig flicka blev
omhändertagen för vård med stöd av lagen om vård av unga.
Medan hon tillfälligt var placerad hos mamman anlade hon en
omfattande brand. Socialnämndens underlåtenhet att uppfylla
sin plikt att hålla uppsikt över flickan ansågs kunna medföra
skadeståndsansvar mot dem som drabbades av branden.15
Till att börja med var det i Prosolviamålet inte frågan om
underlåtenhet. Revisorn hade diskuterat med bolaget om hur
de i målet aktuella transaktionerna skulle intäktsföras och
beslutat sig för att godta att transaktionerna redovisades under
räkenskapsåret 1997.16 En ännu allvarligare invändning mot
tillämpningen av målet i Prosolviadomen är att det är ytterst
tveksamt vilken relevans Landskronadomen har i ett aktiebolagsrättsligt skadeståndsmål. Rättsfallet rör, som hovrätten
också konstaterar, utomobligatoriskt ansvar inom ett helt annat
rättsområde. Helt andra skyddsintressen har också legat till
grund för Landskronadomen, och i den rättsvetenskapliga litteraturen har varnats för en användning av domen utanför dess
tillämpningsområde.17 Rimligen var det lättare för konkursboet
att visa hur bolagets framtid skulle ha utvecklats än för revisorerna, och det är svårt att se att någon bevislättnad alls skulle ha
varit påkallad i detta fall.
Varför valde då hovrätten att utsträcka tillämpningsområdet
av Landskronadomen på detta sätt? Det svar som ligger närmast
till hands är att annars hade målet inte gått att vinna: utan
bevislättnad hade kausalitetsbedömningen med nödvändighet lett till samma slutsats som i tingsrätten, det vill säga att
skadeståndsgrundande orsakssamband saknades mellan den
oaktsamma revisionen och den genom konkursen uppkomna
skadan.18
Tillämpningen av Landskronadomen resulterade i att hovrätten kunde ge sig in på ett halsbrytande resonemang kring det
Adekvansprövningen
Behandlingen av den för målet så centrala frågan om adekvans,
det vill säga om skadan var en rimligt förutsägbar följd av
den skadevållande handlingen, är förbluffande kortfattad. På
lite drygt en halv sida i den 127 sidor långa domen, och utan
någon närmare analys, nöjer sig rätten med att konstatera att
”effekten av revisorernas oaktsamhet legat i farans riktning och
varit förutsebar”. 22 Med hänsyn till adekvanslärans funktion
att begränsa ansvaret så att det framstår som rimligt framstår
hovrättens slutsats inte som helt självklar, det vill säga att det
var förutsägbart för revisorn vid tidpunkten för revisionen att en
ren revisionsberättelse skulle leda till bolagets konkurs.
Skadevärderingen
Det finns även allvarliga anmärkningar att göra på hur hovrätten har värderat skadan. 23 Skadevärderingen innehåller i sig
logiska kullerbyttor utan vilka det inte varit möjligt att komma
fram till det beslut som rätten gjort. Vad gäller bevisbörda och
beviskrav, anför hovrätten inledningsvis följande: ”Att lång tid
efteråt lägga fram sådan utredning för ett bolag som kunderna,
på grund av en skadegörande handling, tappat förtroende för
och som försatts i konkurs låter sig dock svårligen göras.” Då
även skadeberäkningen mot den bakgrunden ”är förenad med
bevissvårigheter” tillämpade rätten ett sänkt beviskrav även för
skadans storlek. 24 Därför krävde inte hovrätten att konkursboet
skulle visa verklig skada utan tillät i stället ”utredningar utifrån
vedertagna beräkningsmodeller för företagsvärdering”. Innebörden av resonemanget är att det för kärandesidan är fördelaktigt
att vänta så länge som möjligt med att väcka talan då beviskraven således sänks med tiden.
Vad gäller utgångspunkterna för den företagsvärdering från
konsultfirman Econ Pöyry25 som hovrätten lade till grund för
skadeståndet, hade rätten tidigare i domen konstaterat att det
fanns ”sammantaget allmänt skäl att tro att Prosolvia hade kunnat infria åtminstone en del av de förväntningar som fanns om
företagsledningen kunnat ägna tid åt den egentliga verksam-
17
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: CARL SVERNLÖV
och skadebedömning. Det är inte svårt att se att effekten kan
bli en påtaglig skärpning av sysslomannaansvaret i svensk rätt. 35
Av den anledningen var det olyckligt för rättstillämpningen att
Prosolviamålet inte fick chansen att prövas av HD. Intill dess
att frågorna får en lösning antingen genom ett HD-avgörande
eller genom lagstiftning kommer en betydande rättsosäkerhet
att bestå för såväl styrelseledamöter och verkställande direktörer
som för revisorer i aktiebolag och andra associationer.
Det kan dock avrundningsvis konstateras att den som åberopar
den undanröjda domen gör så på egen risk med hänsyn till de
uppenbara brister som domen är behäftad med.
heten och om finansiering kunnat ordnas”. 26 Vidare konstaterar
rätten att ”det inte fanns någon relevant så kallad track-record
för programvaruförsäljning vid sidan av centeraffärerna” 27 vilket
alltså måste innebära att marknadsacceptans för produkterna
saknades. 28 Detta rimmar dock illa med Econ Pöyrys utlåtande,
vilket uttryckligen anger som förutsättningar för den värdering
man kommit fram till dels att ”[u]töver försäljningen genom
centren hade Prosolvia även direktförsäljning till kunder. Fler
av kunderna var stora och välkända”, dels ”Enligt Econ Pöyrys
bedömning hade Prosolvias produkter, tjänster och koncept för
virtuell teknik god kund- och marknadsacceptans.” 29 Hovrätten godtog således en värdering som i sina grundläggande
förutsättningar stred mot de bedömningar som rätten själv
gjort avseende infriandet av förväntningar och marknadsacceptans. Ytterligare en anmärkningsvärd uppgift i Econ Pöyrys
utlåtande som hovrätten godtagit synbarligen utan närmare reflektion är att värderingen grundar sig på en omsättningstillväxt
om 50 procent för vart och ett av åren 1998-2000 och därefter
en linjär nedtrappning i omsättningstillväxt om 39 procent
2001, 27 procent 2002 och 16 procent 2003. 30 Det kan noteras
att en revisor i ett annat sammanhang fått en varning för att
utan en grundlig utredning acceptera en omsättningsökning om
34 procent per år. 31
När en domstol dömer ut det största skadeståndet i svensk
historia måste grundläggande krav kunna ställas på att den
sätter sig in i och kritiskt bedömer underlaget för skadevärderingen.
Fotnoter
1) Parallella världar eller parallella universa är ett koncept inom
science fiction som innebär att det finns mer än en verklighet eller
tidslinje. Den modellen har sitt ursprung i klassiska föreställningar
om alternativa verkligheter och s. k. andra dimensioner. Genren
ses numera som en etablerad subgenre inom science fiction. Källa:
Wikipedia.
2) Hovrättens för västra Sverige dom 15 augusti 2013 i mål nr T
4207-10 (cit. Domen).
3) NJA 2013 s. 145, den s.k. Landskronadomen.
4) Det kan noteras att i målet tillämpades 15 kap. i 1975 års aktiebolagslag. Reglerna är dock i allt väsentligt oförändrade i ABL, varför hänvisningar i denna artikel för enkelhetens skull sker till ABL.
5) Se Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och
verkställande direktör , 1989 (cit. Dotevall 1989) s 88 ff.;
Stattin, Företagsstyrning, Styrinstrument och ansvarsföljder i ett aktiebolagsr ättsligt perspektiv. 2. uppl., 2008 (cit.
Stattin), 329 ff; Båvestam, Något om den skadeståndsrättsliga
betydelsen av försäkransmeningar i börsbolagens årsredovisningar,
SvJT 2006 s. 43, 45.
6) Johansson, Bolagsstämma s. 362. Se emellertid NJA 1996 s.
224, där HD förefaller ha tagit mycket lätt på frågan huruvida en
revisors agerande föll inom ramen för hans uppdrag som bolagsrevisor i det aktuella bolaget. Se även Pehrson, Omfattande ansvar för
bolagsrevisorer, JT 1996/97 s. 133 ff.
7) Prop. 1997/98:99 s. 186.
8) Se NJA 1998 s. 734, 739 (revisor som åsidosatt bestämmelserna
i 10:7 och 10:10 ABL 1975 vid granskning av bolagets årsredovisningar ansågs ha förfarit oaktsamt).
9) Dotevall 1989 s. 92 f. Även IFRS-reglerna torde omfattas, se
1:12a ABL.
10) Hellner, & Radetzki, Skadeståndsr ätt. 7 uppl. 2006, 12.1.1.
11) A.a. 12.3.1.
12) Schultz, Kausalitetspraktikan, SvJT 2011 s. 465; se även
Schultz, Adekvanslär a, 2010.
13) Taxell, Bolagsledningens ansvar, någr a riktlinjer . 4. uppl.
Åbo 2001 s. 7.
14) Se 29 kap. 2 § ABL.
15) NJA 2013 s. 145.
16) Se Svensson, Prosolviadomen ökar skadeståndsrisken för många,
Balans Debatt 4 oktober 2013
17)Nydrén, ”Landskronadomen” av Högsta domstolen - ett skadeståndsrättsligt landmärke, Ny juridik 2:13 s. 7 ssk s. 20 f. (”Under
alla förhållanden får man rimligen utgå ifrån att de särskilda
bevisregler som anges i domen för underlåtenhetsansvar endast gäller
underlåtenhetsansvar av det slag som målet gäller, dvs. ansvar att
motverka fara som inte härrör från den ansvariges handlande, eller
vad här har kallats ”genuint” underlåtenhetsansvar.”)
18) TR:ns dom s. 1309.
19) Det är oklart av domen om vissa delar av de hypotetiska anta-
Jämkning?
Enligt 29 kap. 5 § ABL kan ett skadestånd jämkas efter vad
som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet,
skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Jämkningsregeln tar sikte på undantagsfall, och avser att åstadkomma en
skälig nivå i förhållande till medverkan, i syfte att i enskilda fall
kunna undvika orimliga skadestånd.
Av processuella skäl vägrade hovrätten att medge jämkning
på den grunden att tre styrelseledamöters ansvar hade preskriberats när ansökan om stämning gavs in vilket medförde
att Öhrlings regressmöjlighet mot dem bortfallit. Hovrätten
menade vidare att det inte var ”möjligt” att medge jämkning på
grund av styrelsens medverkan. Det är oklart vad rätten baserar
denna snabba slutsats på; i NJA 2006 s. 136, fann HD visserligen att skadestånd för revisor som vållat bolaget skada inte
kunde jämkas på grund av bolagets medvållande; dock lämnade
man uttryckligen dörren öppen för jämkning enligt det aktuella
lagrummet när internt ansvar utkrävs av revisor i en situation
där andra organledamöter medverkat till skadan. 32 Det torde
även ha varit möjligt att jämka skadan med hänsyn till dess
stora belopp. Hovrätten har även i denna del tagit en mycket
sträng inställning till revisorsansvaret.
Slutkommentar
Frågan man nu ställer sig i revisionsbranschen är om det finns
ett liv efter Prosolvia. Dan Brännström och Helene Agélii
framförde i en debattartikel i Di att Prosolviadomen riskerar att
omkullkasta ansvarsfördelningen som aktiebolagslagen bygger
på. 33 Liknande farhågor har rests av före detta justitierådet Bo
Svensson. 34 När denna artikel går i tryck har domen emellertid
sannolikt undanröjts och frågan är vilken effekt den kommer att
få framöver. Det ligger emellertid i farans riktning att underrätter kommer att snegla på domen och tillämpa de resonemang
som förs däri, framför allt med avseende på bevisbörda och
bevislättnad för kärandesidan vad avser kausalitetsresonemang
18
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: CARL SVERNLÖV
gandena ingick som enskilda led i kausalitetskedjan eller var ”parallella” händelseförlopp inom ett och samma led.
20) Det kan i sammanhanget noteras att Ekelöf m.fl., varken på
anförda ställen i domen eller någon annanstans använder begreppet
”övervägande sannolikhet”. Se Ekelöf m.fl., R ättegång IV, 7 uppl.
2009, s. 127 ff, ssk s. 130.
21) Malmqvist, Dubbelfel i Prosolviamålet, Balans 8/2013 s. 26.
22) Domen s 104.
23) Att hovrätten helt synes ha missuppfattat distinktionen mellan
direkt och indirekt skada (domen sidan 81) lämnar jag av utrymmesskäl därhän.
24) Domen s. 109.
25) Bevisbilaga K471.
26) Domen s. 102.
27) A.st.
28) Jfr TR:ns dom s. 1299, varvid rätten konstaterar att det ” framstår … som oklart om Prosolvias egenutvecklade programvaror erhöll
någon mer omfattande marknadsacceptans.”
29) Bevisbilaga K471 s. 8.
30) Domen s. 112.
31) Se RN D 23/08. RN konstaterar att: ”För att en revisor ska
kunna godta en så stor beräknad omsättningsökning under en så lång
tidsperiod, måste han eller hon kunna bedöma att bolagets beräkningar bygger på rimliga antaganden. Detta förutsätter att revisorn
får ta del av förhållandevis detaljerade affärsplaner, riskanalyser och
annat underlag för bolagets beräkningar. I det här fallet hade A-son
även att beakta att bolagets produkter i hög grad var beroende av
framtida trender och teknikutveckling.” Det kan i och för sig anmärkas att den aktuella tidsperioden var längre än i Prosolviamålet.
32) Jfr Karlström, Möjlighet till jämkning av revisors skadeståndsansvar. HD-dom ger revisorn ganska god chans, Balans nr
12/2006 s. 2.
33) Brännström & Agélii, Mordbrand är inte relevant för Prosolvia,
Dagens industri 2013-09-09.
34) Jfr Svensson, a.a.
35) A.a.
Carl Svernlöv är adj. professor och advokat på Baker &
McKenzie.
19
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: FAR:s Policygrupp för redovisning
Progressiva avskrivningar
på byggnader
– är det tillåtet vid tillämpning av K2/K3?
Bostadsrättsföreningar och andra
fastighetsföretag som tillämpar
progressiv avskrivningsmetod behöver justera sina tillämpade avskrivningsmetoder senast 2014. Det anser
FAR:s policygrupp för redovisning.
Bakgrunden är de nya redovisningsregler från Bokföringsnämnden
(BFN) som ska följas av de flesta
icke-noterade aktiebolag och ekonomiska föreningar.
P
å senare tid har det förekommit många diskussioner om avskrivning på byggnader och
då framför allt i bostadsrättsföreningar. Ett
återkommande frågetecken har handlat om
huruvida det är tillåtet att tillämpa progressiva avskrivningar när det gäller byggnader.
FAR:s policygrupp för redovisning (FAR)
anser att bostadsrättsföreningar och andra fastighetsföretag som
tillämpar progressiv avskrivningsmetod behöver justera sina
tillämpade avskrivningsmetoder senast 2014. Orsaken är de nya
redovisningsregler från Bokföringsnämnden (BFN) som träder
i kraft och som ska följas av de flesta icke-noterade aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Redovisningsreglerna är BFNAR
2008:1 Årsredovisning i mindre aktiebolag (K2) respektive
BFNAR 2009:1 Årsredovisning i mindre ekonomiska föreningar
(K2) och BFNAR 2012:11 Årsredovisning och koncernredovisning
(K3) 2. Både K2 och K3 innehåller grundprinciper för avskrivning som, enligt FAR:s bedömning, inte medger progressiv
avskrivning av byggnader. För att kunna tillämpa progressiv
avskrivningsmetod måste företaget nämligen visa att metoden
återspeglar förbrukningen av byggnaden. Ett annat sätt att
uttrycka detta på är att tillämpning av en progressiv avskrivningsmetod förutsätter att det går att visa att förbrukningen
av de ekonomiska fördelarna av byggnaden ökar mot slutet av
nyttjandeperioden. FAR:s uppfattning är att ett sådant förbrukningsmönster inte går att påvisa.
20
Progressiva avskrivningar av byggnader förekommer i
nuvarande praxis. Anledningen till detta är att metoden anses
vara förenlig med god redovisningssed enligt nuvarande
normgivning från BFN och Redovisningsrådet. I det nuvarande
allmänna rådet BFNAR 2001:3 Redovisning av materiella anläggningstillgångar, som ska tillämpas tills dess K3 eller K2 blir
obligatoriskt, finns en formulering som tolkas som en särskild
regel som tillåter progressiva avskrivningar på byggnader. Formuleringen lyder ”Progressiv avskrivningsmetod är tänkbar för
anläggningar med lång livslängd och obetydlig teknisk utveckling.” Denna text återfanns ursprungligen i FAR:s numera upphävda rekommendation nr 3. I nyss nämnda rekommendation
framgick det att syftet var att möjliggöra en avskrivningsmetod
för byggnader där avskrivningarnas storlek motsvarade amorteringarna i ett annuitetslån. 2001 drogs FAR:s rekommendation
nr 3 tillbaka eftersom Redovisningsrådets rekommendation
RR 12 Materiella anläggningstillgångar utfärdades. Även i
RR 12 fanns skrivningen om progressiva avskrivningar med,
men utan motiveringen kopplad till annuitetslån.
I och med införandet av de allmänna råden K3 och K2 är det
FAR:s bedömning att förutsättningarna ändras för att tillämpa
progressiva avskrivningar på byggnader. I K3 nämns inte progressiva avskrivningar över huvud taget. FAR utesluter inte att
det i sällsynta fall kan finnas tillgångar där progressiv avskrivning är lämplig mot bakgrund av den överordnade principen i
K3, att avskrivningarna ska återspegla förväntad förbrukning av
tillgångens framtida ekonomiska fördelar. Det är dock FAR:s
uppfattning att detta inte kan gälla för byggnader.
Vad är avsikten med formuleringen?
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: FAR:s Policygrupp för redovisning
är i överensstämmelse med den grundläggande principen att
avskrivningarna ska återspegla hur tillgångens ekonomiska fördelar förbrukas och att denna grundprincip inte bara gäller i K3
utan också i K2. I kommentarerna till kapitel 10 i K2 finns en
beskrivning av avskrivningsmetoder. Där framgår att den metod ska väljas som bäst återspeglar hur tillgångens ekonomiska
värde för företaget förbrukas. I sammanhanget bör förtydligas
att med ”ekonomiskt värde” avses ”anskaffningsvärde”, det vill
säga det ursprungliga värdet av framtida ekonomiska fördelar
från investeringen. Hur andra värden, exempelvis marknadsvärde, utvecklas under nyttjandeperioden saknar betydelse för
fastställande av avskrivning.
FAR:s policygrupp för redovisning
Göran Arnell, KPMG, ordförande
Fredrik Walméus, Deloitte, vice ordförande
Göran Abrahamsson, EY
Caisa Drefeldt, KPMG
Jenny Falk, EY
Pernilla Lundqvist, KPMG
Johan Månsson, PwC
Jörgen Nilsson, KPMG
Bo Nordlund, BREC
Thomas Olofsson, Baker Tilly SEK
Mattias Overud, Deloitte
Mikael Scheja, PwC
Christian Stralström, PwC
Eva Törning, Grant Thornton
Hopp om klargörande
I samband med den översyn som nu sker av BFN av K2regelverken är det FAR:s förhoppning att BFN klargör den
skrivning som finns i dag i enlighet med det svar som lämnats
av BFN till FAR och som är publicerat på BFN:s hemsida.
I sammanhanget ska också noteras att FAR har gett ut ett
uttalande, RedU12 Avskrivning av byggnad vid tillämpning
av årsredovisningslagen. Detta uttalande ger uttryck för, med
hänvisning till årsredovisningslagens förarbeten, en försiktig
syn när det gäller att tillämpa avskrivningsmetoder som skjuter
kostnader på framtiden.
Att byta från progressiv avskrivningsmetod till annan avskrivningsmetod anser FAR vara en så kallad ändrad uppskattning och bedömning och följaktligen ska en sådan ändring ske
framåtriktat, det vill säga utan retroaktiv omräkning.
Slutsatsen är, enligt FAR:s uppfattning, att progressiva avskrivningar inte får tillämpas avseende byggnader varken enligt
K3 eller K2. Avskrivningen ska spegla den faktiska förbrukningen av byggnadens framtida ekonomiska fördelar. Detta
innebär att många företag som i dag tillämpar denna avskrivningsmetod kan behöva ändra sina avskrivningar.
FAR vill genom denna debattartikel genomlysa frågan om
tillämpning av progressiv avskrivning av byggnader och bjuda
in till synpunkter. FAR har för avsikt att utkomma med ett
uttalande i frågan.
funderar du på att
skriva en För­djup­­
nings­artikel?
Fotnoter
1) BFNAR 2012:1 ska följas av alla större företag som inte til�lämpar RFR 2 Redovisning för juridiska personer utgiven av Rådet
för finansiell rapportering. RFR 2 måste sedan tidigare tillämpas av
moderföretag som upprättar koncernredovisning enligt IFRS.
RFR 2 får, men måste inte, tillämpas av svenska dotterföretag som
ingår i en koncernredovisning upprättad enligt IFRS.
2) Aktiebolag och ekonomiska föreningar som är mindre enligt årsredovisningslagen kan välja mellan att tillämpa K2 eller K3.
Hör av dig till chefredaktör Pernilla
Halling:
[email protected]
08-506 112 41
I K2 finns formuleringen om progressiva avskrivningar från
BFNAR 2001:3. Skrivningen utgör dock inte en del av det allmänna rådet, såsom var fallet i BFNAR 2001:3, utan har endast
tagits in i kommentarerna till K2. FAR har ställt en skriftlig
fråga till BFN om vad avsikten med formuleringen är. Nämndens svar finns publicerat på BFN:s hemsida där det framgår
att progressiva avskrivningar endast kan tillämpas om det är i
överensstämmelse med de grundläggande principerna. Genom
sitt brev har nämnden, enligt FAR:s bedömning, klarlagt att
skrivningen om progressiva avskrivningar i K2 inte kan tolkas
ensamt utan ska läsas i sitt sammanhang. Det är FAR:s uppfattning att progressiva avskrivningar på byggnader inte
21
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: anders palm
Vattenfalls
stiftelseåtertag
– vad säger tryggandelagen?
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: anders palm
Men klander kan nog inte riktas mot att stiftelsens revisor
lämnat ”ren” berättelse. Han kunde knappast annat då stiftelsestyrelsen helt följt vad tillsynsmyndigheten medgivit. Men
standarduttalandena att stadgar och gällande lagstiftning följts
torde väl ha skavt att skriva.
Måhända hade den ovan avhandlade lagstridigheten kunnat
undvikas om 22 § st 2 tryggandelagen, som togs bort 1 januari
2010, funnits kvar. Den gav regeringen rätten att fatta beslut
vid sidan av den strikta lagen, när särskilda skäl fanns. Personligen kan jag dock inte finna några sådana i det ovan behandlade
Vattenfallärendet. Om regeringen nödvändigt skulle avbörda
sig att vara dispensinstitut borde uppgiften ha överflyttats på
annan instans, exempelvis Kammarkollegiet. Att länsstyrelserna nu efter 2009 har lagen i egna händer och tillåts godta
tvivelaktigheter eller lagstridiga åtgärder är inte okej. Det riskerar att leda till godtycke och ut på ett oförutsägbart gungfly.
Fotnot
1) ”Allmän pensionsplan” definieras i 4 § tryggandelagen.
Det finns ingen laglig grund för
länsstyrelsens medgivande till
Vattenfallkoncernen, att få avsluta
sin pensionsstiftelse och flytta över
förmögenheten till balansräkningen.
Det skriver Anders Palm.
P
ensionsnördar emellan har vi hett debatterat
länsstyrelsens förhandsbesked 29 oktober
2012 vari Vattenfallkoncernen medgavs att
efter att pensionsansvaret blivit skuldfört
få avsluta sin pensionsstiftelse och flytta
över dess förmögenhet till sin balansräkning. Genom skuldföringen uppkommer en
gottgörelsegill pensionskostnad, skrev länsstyrelsen.
Stiftelsen har nu tömts och avregistrerats. Den betalade hösten 2012 och under 2013 ut uppåt 7,6 miljarder till de bolag som
hade andelar i stiftelsen. Det kan jämföras med Vattenfall AB:s
aktieutdelning till staten våren 2013 på nära 6,8 miljarder. För
dess finansiering torde stiftelseåtertaget ha varit en viktig källa.
Några åsikter för att medgivandet var rätt kan väl genast
avfärdas. Till exempel det Vattenfall anfört, att nyavsättning
för att reparera eventuell värdenedgång i stiftelsen inte skulle
ge skatteavdrag. Beklagligt om det är så, men irrelevant i saken.
Andra har – riktigt i sig – anfört att stiftelsen främst tryggat
kreditförsäkrad pension enligt den allmänna pensionsplanen1
ITP2 som inte kräver stiftelse för att arbetsgivare ska få trygga
den ”i egen regi”. Men i frågan om hur uttag ur en för tryggandet adderad stiftelse ska kunna ske är det ovidkommande. En
pensionsstiftelse är en egen juridisk person och för uttag därur
måste vad som gäller för den rättsfiguren iakttas. Bestämmelserna finns i 14-15 §§ tryggandelagen.
Under den allmänna begränsningen till överskott i stiftelse,
som är positiv skillnad mellan värdet av dess förmögenhet och
kapitalvärdet av de pensioner vars tryggande den omfattar, får
en arbetsgivare gottgöra sig för årets eller det närmast föregående årets gottgörelsegrundande pensionsutgifter. Saknar – som
i fråga om Vattenfall – stiftelsen överskott, får gottgörelse för
sådana utgifter bara hämtas ur årets avkastning. En pensionsstiftelse är ju en pant och gottgörelse ur avkastning inkräktar
ju inte på panten. Om arbetsgivaren haft gottgörelsegilla
pensionsutgifter finns alltså inte skyldighet att binda avkastning i stiftelse. Därmed uppnås likhet med konto Avsatt till
pensioner, för vilket konto tryggandelagen specifikt inte heller
föreskriver skyldighet till ökning, om än pensionsansvaret ökat.
(BFN:s K-regelverk är förstås okända för tryggandelagen som
blir 47 år 9 juni.)
Men gottgörelse ur årets avkastning är alltså undantaget
från att gottgörelse bara får hämtas ur överskott och notera att
lagtexten talar om gottgörelse för utgifter. Visserligen beaktas ett företags kostnader, men enligt lagförarbeten åsyftar
distinktionen mellan utgifter och kostnader bokföringsmässiga
periodiseringshänsyn; inte i sig att gottgörelsekravet på utgift
sätts ur spel. Och gällande Vattenfallsaken har ju för övrigt
pensionskostnaderna uppkommit och tagits i gången tid, det
begriper ju var och en med de mest elementära kunskaper i företagsekonomi. En reservering i böckerna bevisar ju i sig ingen
kostnad och i Vattenfall motverkas ju för övrigt ”kostnaden” av
att uttag från stiftelsen blir kreditpost i resultaträkningarna.
Återstår nu att besvara om bestämmelsen i 14 § andra stycket
tryggandelagen om gottgörelse för redovisning ”under rubriken
Avsatt till pensioner för fullgörande av bestämmelse enligt
allmän pensionsplan” inte styrker länsstyrelsens medgivande?
Men nej. Bestämmelsen är underställd det allmänna kravet för
gottgörelse ur annat än årets avkastning, att det måste finnas
överskott i stiftelse. Så skuldföring av utfästelser hindras intill
värdet av stiftelses förmögenhet. För övrigt anger lagförarbetena att bestämmelsen gäller uttag ur överskott i stiftelse som inte
tryggar allmän pensionsplan, för att på ”konto” täcka åtaganden
inom sådan plan.
FAR Online
Anders Palm
pensionskonsult,
auktoriserad revisor 1980-81
– Den digitala informationstjänsten som gör din vardag lättare
I FAR Online har vi samlat all kunskap för
dig som arbetar med ekonomiska regelverk.
Informationstjänsten ger dig uppdaterade
lagtexter, redvisningsregler, nyheter och
annat relevant innehåll, ständigt tillgänglig
där du behöver den.
Nyfiken på FAR Online?
Hör av dig till Niklas Ferm på
telefon 08-402 75 34 eller
[email protected] så hjälper vi
till med en skräddarsydd lösning
för dig och ditt företag.
Ingen laglig grund
Det finns ingen laglig grund för länsstyrelsens medgivande,
utan tvärtom klara bestämmelser som visar att det medgivna
förfarandet är lagstridigt. Särskilt som tillsynsmyndighetens
(länsstyrelse) förhandsmedgivande inte krävs för gottgörelse är
det för värnet av genom pensionsstiftelse skapat säkerställande
viktigt att regelverket åskådliggörs och följs. Denna artikel vill
främja det.
22
23
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: bo svensson
Prosolvia och
normskyddsläran
Ett aktiebolag kräver skadestånd av
revisorn och påstår att revisorn skadat bolaget genom att inte anmärka
på att bolaget i strid med god redovisningssed bokfört vissa intäkter
omedelbart vid leverans. Kan revisorn
freda sig genom att invända att redovisningsreglerna inte har till syfte att
skydda bolaget i denna situation?
J
Bo Svensson som ledde Utredningen om revisorer
och revision 2006-2008, har i tidigare debattartiklar
på tidningenbalans.se pekat på brister i nuvarande
lagstiftning. I denna artikel diskuterar han om den så
kallade normskyddsläran kan skydda revisorn mot
orättvisa skadeståndsanspråk.
ag har i artiklar i Balans den 5 december 2013
(tidningenbalans.se/debatt/ansvarsforsakring-gorrevisorn-sarskilt-utsatt-vid-skadestandsansprak/)
och Ny Juridik (1/2014) kommenterat rättsfallet
NJA 1936 s. 136 (Marknadsplanmålet). I artiklarna
konstaterar jag att det enligt Högsta domstolen inte
räcker för revisorn att invända att bolaget medverkat
till skadan, han måste för att freda sig peka ut de
styrelseledamöter som genom beslut och åtgärder
medverkat till denna och yrka jämkning av skadeståndet enligt
29 kap 5 § aktiebolagslagen. Jag gillar inte rättsläget och menar
att om ett bolag yrkar skadestånd av sin revisor på grund av
oaktsam revision bör revisorn i en framtida lagstiftning ha rätt
att invända att bolaget har medverkat till skadan och få invändningen prövad i målet.
Jag vill nu ta upp en närliggande fråga, nämligen om revisorn
kan åberopa den så kallade normskyddsläran för att freda sig
när ett aktiebolag eller dess konkursbo vänder sig mot honom
och yrkar skadestånd på grund av försumlig granskning av
bolagets delårsrapport, bokslut eller årsredovisning. Framställningen har inspirerats av Göteborgs tingsrätts dom 15 oktober
2010 och Hovrätten för Västra Sveriges dom 15 oktober 2013 i
det så kallade Prosolviamålet.
Normskyddsläran
En revisor som när han fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av
oaktsamhet skadar bolaget ska ersätta skadan. Detsamma gäller
när skadan tillfogas en aktieägare eller någon annan genom
överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Om ett registrerat revisionsbolag
är revisor är det detta bolag och den som är huvudansvarig för
revisionen som är ersättningsskyldiga1.
Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att skadestånd vid överträdelse av en norm endast kan komma i fråga
om den norm som överträtts syftat till att skydda den som
påstår sig ha lidit skada av normöverträdelsen (den så kallade
normskyddsläran eller läran om skyddat intresse). Om styrelsen
har överträtt en regel i aktiebolagslagen som är uppställd uteslutande till skydd för bolagets borgenärer kan bolaget eller en
aktieägare således inte med utsikt till framgång kräva styrelseledamöterna på skadestånd 2.
För att en tredje man ska kunna få skadestånd enligt 29
kap. 1 § första stycket andra meningen ABL är det inte heller
tillräckligt att han orsakats skada genom en styrelseledamots
vårdslösa eller uppsåtliga åsidosättande av ABL, tillämplig lag
om årsredovisning eller bolagsordningen. Dessutom krävs att
den regel som åsidosatts har till syfte att skydda den skadelidande tredje mannen. Sålunda kan till exempel en av bolagets
borgenärer inte få skadestånd på grund av att bolagets styrelse
har agerat utanför de ramar som uppställs av bolagets i bolagsordningen angivna verksamhetsföremål, eftersom den regel som
säger att bolagsorgan måste agera inom verksamhetsföremålet
enbart är avsedd att skydda bolagets aktieägare3.
Normskyddsläran gäller inte bara när det är styrelsen eller
ledamöter av styrelsen som har brutit mot ABL, tillämplig
lag om årsredovisning eller bolagsordningen, den gäller alla
bolagets organledamöter, inklusive bolagets revisor, när de krävs
på skadestånd på grund av det sätt på vilket de har utfört sitt
uppdrag för bolaget.
Revisorn utför sitt uppdrag inte bara som aktieägarnas
förtroendeman utan utövar sin granskning också i fordringsägarnas, de anställdas, den aktieköpande allmänhetens och det
allmännas intresse4. Dessa intressenter kan vända sig mot revisorn och yrka skadestånd på grund av brister i revisionen, men
de måste för att kunna vinna framgång med sin talan åberopa att
revisorn överträtt någon norm som meddelats till skydd för just
den (typ av) intressent som påstår sig ha lidit skada.
24
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: bo svensson
En revisor har till uppgift att granska bolagets årsredovisning
och bokföring samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning. Granskningen ska vara så ingående och omfattande som
god revisionssed kräver. Ett huvudsyfte med granskningen av
förvaltningen är att klarlägga om styrelseledamot eller verkställande direktör har gjort sig skyldig till åtgärd eller försummelse
som kan föranleda skadeståndsskyldighet. Med den uppgift
en revisor har måste man räkna med att om en revisor genom
försumlig granskning ådragit sig skadeståndsansvar så har också
styrelsen och verkställande direktören medverkat till skadan, eftersom det är dessa bolagsorgan som upprättar årsredovisningen,
organiserar bokföringen och svarar för förvaltningen5.
Vem ska bestämmelserna skydda?
Samspelet mellan styrelsen och verkställande direktören på ena
sidan och revisorn på den andra beträffande årsredovisningen
och andra redovisningsrapporter som bolagsledningen upprättar
och revisorn granskar väcker frågan om vilka intressen de skadeståndssanktionerade redovisningsbestämmelserna har till syfte
att skydda. Det står visserligen klart att bestämmelserna är avsedda att ge skydd åt tredje man, exempelvis den som ger kredit
åt bolaget eller köper eller säljer bolagets aktier, och som måste
kunna lita på att de av revisorn granskade rapporterna är korrekta och ger en rättvisande bild av bolagets resultat och ställning. Men de är också avsedda att skydda bolagets aktieägare
mot att bolagsledningen uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i
sin förvaltning av bolagets angelägenheter. När bolagsstämman
prövar frågan om ansvarsfrihet åt bolagets styrelse och verkställande direktör måste den kunna lita på att årsredovisningen
är korrekt. En aktieägarminoritet som representerar minst 10
procent av samtliga aktier i bolaget kan på bolagets vägnar föra
talan mot en styrelseledamot eller verkställande direktören om
skadestånd till bolaget på grund av brister i förvaltningen och
kan då behöva stödja sig på en redovisning som överensstämmer
med god redovisningssed.
Men i vilken utsträckning är de skadeståndssanktionerade
redovisningsbestämmelserna avsedda att skydda bolaget mot
sig självt? Anta att ett aktiebolag har en enda aktieägare som
dessutom utgör bolagets styrelse med en passiv familjemedlem
som styrelsesuppleant. Bolaget har en revisor. Aktieägaren är
en entreprenör med planer på en kraftig expansion av bolagets
verksamhet. Affärsplanen förutsätter att bolaget kan tillföras
främmande och eget kapital genom bankkrediter och emission
av nya aktier mot betalning. Det i sin tur förutsätter att bolaget
i nuläget kan redovisa ett positivt resultat av sin verksamhet
som lovar gott för framtiden. Aktieägaren är därför mycket
angelägen om en aggressiv intäktstagning; intäkterna av försålda
produkter och tjänster ska tas omedelbart vid leveransen även
om bolaget har kvar förpliktelser på grund av försäljningen som
ska fullgöras senare. Revisorn är något tveksam till detta; en
sådan intäktsföring kan, menar han, i och för sig vara förenlig
med god redovisningssed, men den försiktighetsprincip som
finns inskriven i årsredovisningslagen kan ställa till problem
och man vet inte om intäktsföringen i bolagets fall godtas vid en
domstolsprövning. Aktieägaren vidhåller emellertid sin uppfattning att intäkterna ska tas omedelbart och revisorn ger med
sig. I av revisorn granskade delårsrapporter för andra och tredje
kvartalet liksom i bokslutet redovisar bolaget stora intäkter och
den vinstprognos som bolaget offentliggjort vid halvårsskiftet
infrias med råge. Styrkt av de fina siffrorna genomför aktieägaren affärsplanen och nyanställer i rasande takt personal som
ska utveckla bolagets produkter och försäljare som ska sälja
produkterna. Försäljningen av de nya produkterna går emellertid sämre än väntat, kunderna betalar inte i tid, bolaget får
likviditetsproblem och tidningarna börjar skriva negativa saker
om bolagets redovisning. Inför årsstämman där årsredovisningen
ska fastställas råder krisstämning, men aktieägaren vidhåller
sin uppfattning i frågan om när intäkterna ska tas och revisorn
lämnar en ren revisionsberättelse. På årsstämman fastställer
aktieägaren årsredovisningen och beviljar sig själv ansvarsfrihet.
Bolagets ekonomiska situation förvärras därefter ytterligare och
aktieägaren avvecklar verksamheten helt. När detta är gjort låter
aktieägaren bolaget väcka talan mot revisorn och yrka skadestånd på grund av oaktsam revision. I målet gör bolaget gällande
att det strider mot god redovisningssed att ta intäkterna så tidigt
som bolaget har gjort. Den felaktiga redovisningen har förlett
bolaget att genomföra en misslyckad affärsplan och har på så sätt
skadat bolaget. Enligt bolaget har revisorn medverkat till skadan
och kan betala det yrkade skadeståndet med sin försäkring.
Bolagets talan måste ogillas
Jag tror att alla som läser detta hypotetiska händelseförlopp intuitivt känner att bolagets talan mot revisorn måste ogillas. Att
revisorn ska betala skadestånd på grund av oaktsam revison, om
någon har förlorat pengar på att ge kredit till eller teckna och
betala aktier i bolaget i förlitan på bolagets av revisorn granskade
redovisningsrapporter är en sak. En sådan sanktion krävs för
att upprätthålla aktie- och finansmarknadernas förtroende för
aktiebolagens årsredovisningar. Men att bolaget, det vill säga
aktieägaren, skulle kunna åberopa de skadeståndssanktionerade
redovisningsreglerna till sitt skydd skulle vara direkt stötande
och kan inte motiveras med att det krävs för att upprätthålla
förtroendet för årsredovisningar i allmänhet eller för att statuera ett exempel för revisorskåren. Rättviseskäl talar i stället för
att aktieägaren, som utformat och genomdrivit den affärsplan
som blivit bolagets olycka, själv ska stå sitt kast och ensam ta
förlusten.
I det praktiska rättslivet har såvitt jag vet frågan om normskyddsläran kan tillämpas i ett fall av nu diskuterat slag aldrig
prövats. I stället avgör domstolarna frågan om revisorns skadeståndsskyldighet genom att pröva kausaliten; har bolaget förmått
styrka att revisorn på ett adekvat sätt vållat den påstådda skadan
eller inte? Så prövade domstolarna en liknande fråga i Prosolviamålet. Men hovrättens dom i Prosolviamålet bör ha öppnat
revisorernas ögon för behovet av en ny möjlighet att freda sig i
skadeståndsmål och då kan normskyddsläran vara ett alternativ
värt att pröva. Därmed inte sagt att utgången i Prosolviamålet
hade blivit en annan om revisorn åberopat normskyddsläran.
Fotnoter
1) 29 kap. 1 § första stycket och 2 § aktiebolagslagen 2005:551;
ABL.
2) Bo Svensson och Johan Danelius, Aktiebolagslagen, 3 uppl.
2012 s. 214 och 217.
3) Andersson m.fl. Aktiebolagslagen Del III, s. 29:10 och där
angiven litterattur.
4) Andersson m.fl. s. 29:14.
5) NJA 2006 s. 136, Marknadsplanmålet s. 142.
Bo Svensson är före detta justitieråd och ordförande i
Högsta domstolen.
25
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: Fredric Olsson
Följer du med
till Miami på
skattekurs?
Årets utlandsprogram erbjuder
en rad intressanta ämnen och
spännande resmål. Vad väljer du?
Redovisningskonsultveckan 2014
Mallorca 2–9 oktober
Aktualitetsveckan 2014
Mallorca 4–11 oktober
Kvalificerade frågor inom
redovisning, skatt och civilrätt i
ägarledda företag och koncerner
Panama City 24 oktober–2 november
Kvalificerade skattefrågor
Miami 7–15 november
Kvalificerade bokslutsfrågor
– redovisning och skatt
London 20–23 november
Revisorns, styrelsens och vd:s ansvar
– nyheter, ny praxis och redovisningsfrågor
New York 19–24 november
Revisorsveckan 2014
Kapstaden 22 november–1 december
Läs mer och anmäl dig på
farakademi.se/utland
Externa revisorers
utvärdering av
internrevisionen
Internrevisionens ställning har stärkts
och den har blivit en allt viktigare del
i den externa revisionen. Detta ställer krav på den externa revisorn att
utvärdera huruvida internrevisionens
arbete är lämpligt att använda. I denna artikel, som delvis baseras på en
masteruppsats, skriver Fredric Olsson
om hur externa revisorer från de stora
revisionsbyråerna utför denna utvärdering och hur den kan utvecklas.
F
öretagens internrevisionsavdelningar växer.
Både styrelser och normgivare har efter
bland annat finanskrisen insett nyttan med
god bolagsstyrning, riskhantering och intern
kontroll vilket har förändrat internrevisionens
ställning, ansvar och befogenheter i bolagen.
Internrevisionen har utvecklats till att bli
styrelsens förlängda arm vilket bland annat har medfört att
deras arbete bedrivs i högre grad skild från operativ verksamhet
och därmed också mer objektivt. Utvecklingen har inneburit att
deras arbete blivit mer intressant för den externa revisionen. Eftersom den externa revisionen, genom att dra nytta av internrevisionens arbete, kan fokusera sin granskning och sina resurser
på andra områden skapas förutsättningar för att revisionen blir
både effektivare och av högre kvalitet. Å andra sidan kan en
ökad användning av internrevisionens arbete reducera revisionskvaliteten eftersom en del av revisionen då utförs av en part
som åtminstone inte är lika synbart oberoende som den externa
revisorn. Därför måste den externa revisorn utvärdera huruvida
internrevisionens arbete är lämpligt att använda.
Vad har intern- och externrevisionen gemensamt?
Intern- respektive externrevisionens roll och ansvar skiljer sig
åt. Internrevisionens uppgift består typiskt sett av att granska
och ge råd kring styrning, riskhantering och internkontroll.
26
Medan syftet med den externa revisionen är att genom revisionsberättelsen uttala sig om bolagets externa finansiella rapportering, om styrelsens och verkställande direktörens förvaltning av bolaget samt om styrelsens förslag till vinstdisposition.
Dessutom arbetar internrevisionen framförallt på uppdrag
av bolagets styrelse och ledning vilket innebär att deras arbete
styrs av krav och förväntningar som styrelsen och företagsledningen ställer. Den externa revisionens arbete, å andra sidan,
regleras bland annat i aktiebolagslagen och revisorslagen om
god revisionssed respektive god revisorssed och i internationella
revisionsstandarder, ISA, utfärdade av IAASB. Visserligen
finns det definierade normer och krav på hur internrevisionens
arbete ska utföras. The Institute of Internal Auditors (IIA) har
definierat vad god internrevisionssed innebär samtidigt som
det finns styrnings- och internkontrollkrav för noterade bolag.
Men kraven är inte tvingande i samma bemärkelse som för
externrevision. Dock finns specifika krav på internkontroll för
finansiella institut under finansinspektionens tillsyn.
Trots skillnaderna mellan professionerna finns det inslag där
deras arbete överlappas. Vid dessa tillfällen kan den externa
revisorn, om denne finner det lämpligt, använda internrevisionens arbete som revisionsbevis i den externa revisionen. På
så sätt skulle dubbelarbete kunna reduceras, vilket genererar
möjligheter till effektivitets- och kvalitetsvinster eftersom den
externa revisionen i stället kan bredda sin granskning så att fler
områden kan täckas, fördjupa sin granskning i vissa väsentliga
områden eller reducera sin egen arbetsinsats.
Vad säger lagar och regler?
I de fall bolaget har en internrevisionsfunktion som utför arbetsuppgifter som är relevanta för den externa revisionen kan alltså
den externa revisorn välja att använda sig av deras arbete som
revisionsbevis. Dock måste den externa revisorn utvärdera internrevisionen och dess arbete vilket bland annat regleras i ISA 315
och ISA 610. Dessa standarder har under senare år reviderats och
de nya, omarbetade versionerna har börjat gälla för samtliga revisioner sedan 15 december 2013. ISA 315 (omarbetad) behandlar
kraven på den externa revisorn, i de fall det finns en internrevisionsavdelning, att skaffa sig en förståelse för internrevisionsavdelningens ansvar, dess ställning och status i bolaget samt vilka
aktiviteter som genomförts eller planeras att genomföras.
27
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: Fredric Olsson
ISA 610 (omarbetad) ställer krav på hur den externa revisionen ska utvärdera internrevisionen för att motverka otillbörlig
användning av dess arbete. Standarden definierar nödvändiga
åtgärder åt den externa revisorn för att få använda internrevisorernas arbete. Enligt ISA 610 (omarbetad) ska den externa
revisorn utvärdera internrevisionens objektivitet, dess kompetens och om avdelningen arbetar efter ett ”systematiskt och
disciplinerat arbetssätt”. Jämfört med sin föregångare avser ISA
610 (omarbetad) framförallt att tydliggöra den externa revisorns
ansvar och insats, när denne ämnar använda sig av internrevisionens arbete. Bland annat har det förtydligats att den externa
revisorn ska genomföra viss upprepning av internrevisionens
arbete för att bedöma deras slutsatser.
Den nya ISA 610 är en aning mer regelbaserad jämfört
med sin föregångare. Standarden ger tydligare vägledning till
externa revisorer i deras utvärdering av internrevisionen. Detta
bör underlätta externrevisionens utvärdering av internrevisionen
och således också skapa förutsättningar för ett utökat samarbete.
Hur går det till i praktiken?
En eventuell användning av internrevisionens arbete i den
externa revisionen är förstås en viktig oberoendefråga som den
externa revisorn måste ta ställning till. Faran med att använda
internrevisionens arbete ligger bland annat i att en del av
revisionen utförs av en för bolaget icke utomstående part. Därav
förlorar man till viss del värdet med en oberoende revision,
vilket påverkar den externa revisionens kvalitet negativt. Det är
sålunda viktigt att den externa revisorn gör en utvärdering av
internrevisionen, huruvida det är lämpligt att använda internrevisionens arbete i den externa revisionen.
Som tidigare nämnts bygger denna artikel på en masteruppsats. I uppsatsen undersöktes hur externa revisorer från de stora
revisionsbyråerna utvärderar internrevisionen innan de eventuellt använder deras arbete som revisionsbevis i den externa
revisionen. I uppsatsen intervjuades sex erfarna externa revisorer
från de stora revisionsbyråerna gällande deras utvärdering av
internrevisionsfunktioner och dess arbete.
Alla de stora byråerna har egna policyer och föreskrifter för
hur deras arbete ska utföras och i dessa finns också riktlinjer
för hur internrevisionsfunktioner ska utvärderas. Det visade sig
dock i intervjuerna att revisorerna har olika förfaringssätt och
lägger fokus på olika faktorer i sin utvärdering, vilket kanske
inte är överraskande med tanke på att regelverket kring utvärderingen av internrevisionsfunktioner och dess arbete, trots
implementeringen av omarbetade ISA 610, är relativt vag och
stundtals endast ger exempel på faktorer som kan påverka den
externa revisorns bedömning. Intervjuerna visade till och med
att olika metoder används inom samma byrå, vilket tyder på att
också deras egna riktlinjer inte är särskilt specifikt formulerade,
alternativt att efterlevnaden skiftar. Revisorerna förlitar sig i
detta hänseende på sin egen professionella bedömning, i stället
för strukturerade rutiner och standardiserade granskningsprogram utvecklade inom byråerna.
Uppsatsen visade att externrevisionens utvärdering av
internrevisionen i många avseenden är situationsanpassad.
Utvärderingen sker ofta löpande genom exempelvis möten,
kommunikation med medlemmar i internrevisionsfunktionen
och genom granskning av rapporter. Resultatet pekade även på
att externrevisorer sällan eller aldrig begär in dokumenterade
uppgifter om internrevisionsfunktionen, såsom deras bakgrund,
eventuellt medlemskap i relevanta yrkesorganisationer eller
utbildningsprogram.
Externrevisionens utveckling
Om internrevisionsprofessionen fortsätter att utvecklas, vilket
det mesta tyder på, bör det rimligen innebära att deras arbete
kommer bli allt viktigare i den externa revisionen. Därför blir
också utvärdering av internrevisionen viktigare för att kunna
avgöra när det är lämpligt, och när det inte är lämpligt, att
använda internrevisionens arbete. Med syfte att underlätta och
assistera den externa revisionen i sin utvärdering av internrevisionen har ett antal standardiserade granskningsprogram tagits
fram av olika forskare inom redovisning och revision (se bland
annat Schneider 2010). Dessa är exempelvis utformade enligt en
bestämd förfaringsprocess som den externa revisorn ska följa för
att på så sätt kunna dra en slutsats om huruvida det är lämpligt
att använda internrevisionens arbete eller inte.
Fördelar, som ofta lyfts fram, med att använda standardiserade granskningsprogram är effektivisering, informationsharmonisering och till viss del kvalitetshöjning. Som det ser ut i
dag verkar revisorer använda olika tekniker för att utvärdera
internrevisionsfunktionen och man lägger fokus på olika faktorer samtidigt som själva utvärderingen utförs genom interaktion
med internrevisionen. Genom att utveckla standardiserade
granskningsprogram, med förbestämda parametrar, skulle man
bland annat kunna utvärdera internrevisionens objektivitet och
kompetens både snabbare och mer objektivt.
Därutöver kan det finnas fördelar rent juridiskt med att följa
standardiserade och beprövade granskningsprogram. Dessa
kan nämligen utformas så att alla juridiska krav som finns på
utvärderingen av internrevisionens arbete tas i beaktan och
att dokumentationen av utvärderingen blir fullständig. Risken
finns att viktiga aspekter förbises om man förlitar sig på sin
professionella bedömning.
Men självklart finns det också faror med att använda
standardiserade granskningsprogram inom expertområden
som revision. Det kanske främsta argumentet mot att använda
standardiserade granskningsprogram inom revision är att det
medför en minskad professionalitet av yrket, vilket innebär att
envar kan utföra arbetet och därav minskar revisorns förmåga
till subjektiv förståelse och självreflektion. Rädslan finns att
standardiserad revisionsmetodik leder till en övertro på tekniker, på bekostnad av en professionell övergripande förståelse för
yrket. Detta kan vara en av anledningarna till att standardiserade granskningsprogram saknas för utvärdering av internrevisionsfunktioner. En annan anledning kan vara att internrevisionsfunktioner, ofta skiljer sig åt mellan bolag och att det till
viss del saknas tydlig praxis för hur en internrevisionsfunktion
ska vara utformad. Det kan därför vara svårt att konstruera
ett standardiserat granskningsprogram som kan användas i
de flesta situationer. Emellertid kan detta vara tillfälligt då
internrevisionsprofessionen fortfarande är under utveckling och
allt eftersom den mognar bör internrevisionsavdelningar mellan
bolag bli mer homogena.
Balans | Fördjupning #1/2014
författare: Fredric Olsson
Därför bör god kunskap i hur man utvärderar internrevisionen bli en allt viktigare del inom revision, för att kunna avgöra
när och hur man kan använda internrevisionens arbete. Att utveckla standardiserade granskningsprogram kan vara en väg att
gå. Men oavsett hur man skaffar sig kunskapen bör det innebära
konkurrensfördelar att veta hur internrevisionen ska utvärderas
för att på bästa sätt kunna använda deras arbete och därmed
uppnå effektivitets- och kvalitetsvinster i revisionen.
Referenser:
Olsson, F. (2013) External auditors’ evaluation of the internal
audit function, Masteruppsats Stockholms universitet.
Schneider, A. (2010) Analysis of professional standards and
research findings to develop decision aids for reliance on internal auditing, Research in Accounting Regulation, Vol. 22 pp.
96-106.
Förkortningar
IAASB – International Auditing and Assurance Standards
Board
ISA – International Standards on Auditing
Fredric Olsson arbetar som revisorsassistent på KPMG.
Denna artikel bygger delvis på hans masteruppsats från
Stockholms universitet.
Avslutningsvis
Som tidigare nämnts har internrevisionsfunktionerna fått mer
resurser under senare år. Fortsätter denna utveckling innebär
det rimligen att internrevisionen kan bredda sina granskningsområden alternativt fördjupa sina granskningar vilket hursomhelst gör dem mer intressanta för externrevisionen.
28
29
Balans
Balans
Fördjupning
Nummer 1/2014
Chefredaktör och
ansvarig utgivare
Pernilla Halling
08-506 112 41
Redaktion
Lisa Bergman
08-402 75 19
Charlotta Marténg
08-506 112 49
Rakel Lennartsson
08-506 112 42
Annonser
Mia Lagerbäck,
Swartling & Bergström Media AB
08-545 160 60, 070-319 09 10
[email protected]
Balans Fördjupning
– en bilaga i Balans
De så kallade fördjupningsartiklarna är
ett viktigt och uppskattat inslag i Balans.
Fortsättningsvis kommer artiklarna att
publiceras i en bilaga – Balans Fördjupning – som medföljer vartannat nummer
av Balans. Fördjupningsartiklarna publiceras även löpande på tidningenbalans.se.
Du som är intresserad av att skriva en
artikel är välkommen att kontakta mig! ●
”Funderar du
på att skriva
en fördjupningsartikel?
Hör av dig till
mig.”
Trevlig läsning!
Balans Fördjupning ges ut av FAR.
Får vi erbjuda lite
framgång på jobbet?
Webb
tidningenbalans.se
Medlem av Sveriges Tidskrifter.
TS-kon­trol­lerad fackpress­upplaga
14 800 (2013)
Förd jupni
2
Adress
Box 6417
113 82 Stockholm
6
Utvecklingen
kontroll – refl av intern styrning
och
ektioner utifrå
ramverk
n uppdaterat
Olof Arwing
9
Vår bransch förändras ständigt och kompetensutveckling är avgörande för att vara framgångsrik.
Vi på FAR Akademi vet vad som krävs för att
möta förändringar och vi erbjuder dig ständigt
uppdaterad kunskap som lyfter både din karriär
och ditt företag.
ng | #1/2014
EU:s beslut
sfattare redo
Public Sector
för European
Caroline Aggest Standards (EPSA
S)
am Pontop
pidan
e, Torbjör
n Wikland
Rörelseförvä
– och inte blirrv enligt IFRS 3, åttond
det bättre
e året
Björn Gauffi
n, Sven-A
rne Nilsson
15 Parall
ella världa
det aktiebolagsr r – Prosolviadomen
och
ättsliga skade
svaret
ståndsanCarl Svernlö
v
20 Progressiva
– är det tillåteavskrivningar på byggn
t vid tilläm
ader
FAR:s policyg
rupp för redovis pning av K2/K3
?
ning
22 Vatten
falls stiftel
seåtertag –
tryggandelag
vad säger
en?
Anders Palm
24 Prosolvia
och norms
kyddsläran
Bo Svensso
n
27 Extern
a reviso
internrevisio rers utvärdering av
nen
Fredric Olsson
Fördjupning
sartiklar public
eras1 löpande
på tidningenba
lans.se
Pernilla Halling
chefredaktör
[email protected]
08-506 112 41
Våra lärare är lika mycket inspiratörer som föreläsare. De tillhör alla de främsta inom sitt yrke
och har mångårig erfarenhet som ger en värdefull
inblick i hur teorier och modeller kan fungera ute
på företag och organisationer.
FAR Akademi är Sveriges ledande fortbildare
inom revision, redovisning, skatt och controlling.
Läs mer om hur vi kan hjälpa dig bli mer framgångsrik på farakademi.se.
30
31
FAR Akademi erbjuder
Utbildningar
Böcker
FAR Online
Tidningen Resultat
Vi hjälper dig att
göra rätt direkt
Med Bolagsverkets e-tjänst Företagsärenden för ombud
kan du skapa och ombilda lagerbolag, skapa privata
aktiebolag, ändra styrelse och mycket mer. Du slipper
pappershantering och det blir rätt från början.
Dessutom blir handläggningstiden upp till en vecka
kortare än när du gör ärendena på traditionellt sätt.
— Tjänsten har fördelar för både större byråer och
enskilda ombud. Verksamheten blir effektivare, det
går snabbare och blir dessutom billigare.
Camilla Kruse
Produktansvarig Företagsärenden för ombud
www.bolagsverket.se/ffo