Prosolvia – skadestånd på grund av revision

Prosolvia – skadestånd på
grund av revision
F.d. Justitierådet
Bo Svensson
Bo Svensson
Ett tvistemål som pågick i 13 år slutade
med att Hovrätten för Västra Sverige i
augusti 2013 ålade revisionsföretaget
Öhrlings PricewaterhouseCoopers att
betala 980 milj. kr i skadestånd till konkursboet efter det börsnoterade aktiebolaget Prosolvia. Kärnfrågan var om 128
milj. kr i intäkter från 15 affärshändelser rörande försäljning av s.k. Competence Centers skulle tas 1997 eller 1998.
Hovrätten fann att revisorn borde ha
anmärkt på periodiseringen av dessa intäkter. Hans underlåtenhet ansågs ha orsakat Prosolvias konkurs 1998. Hovrättens dom har blivit mycket omdiskuterad
i Sverige. I denna artikel kritiserar f.d.
justitierådet Bo Svensson domen i flera
avseenden.
1.
Inledning
I augusti 2013 ålade Hovrätten för Västra
Sverige revisionsföretaget Öhrlings PricewaterhouseCoopers och den huvudansva-
rige revisorn (i det följande Öhrlings) att
betala 980 milj. kr i skadestånd till konkursboet efter det börsnoterade aktiebolaget
Prosolvia. Med dröjsmålsränta – rättegången hade pågått i 13 år – uppgick skadeståndet till 2 miljarder kr och beloppet
ökade med 250 000 kr om dagen. Detta är
ett av de högsta skadestånd som har utdömts av en svensk domstol i modern tid.
Om man inte vet mer om målet än detta
är den första tanken att Prosolvia måste ha
fallit offer för någon form av ekonomisk
kriminalitet som inneburit att bolaget
lagstridigt frånhänts så stora belopp att det
blivit insolvent och att revisorn inte i tid
slagit larm om vad som höll på att ske. Så
var det emellertid inte i detta fall. Bolaget
blev inte plundrat; ingen blev rik genom att
beröva Prosolvia tillgångar.
När ett bolag går under beror det som
regel på att bolagets intäkter är för små i
förhållande till bolagets kostnader. Bolaget
går då med förlust. När bolaget inte längre
kan betala sina skulder efter hand som de
förfaller, går det i konkurs på begäran av en
NTS 2014:2
23
borgenär eller på egen ansökan. Så var det i
Prosolvias fall. Bolaget ansökte själv om
konkurs i december 1998.
Men hur kommer det sig att revisorn
ålades att betala skadestånd på grund av
Prosolvias konkurs? En revisor har ju inte
något ansvar för affärsverksamheten och
kan normalt inte lastas om bolagsledningen
driver det reviderade företaget med förlust.
2.
Konkursboets talan
Prosolvias konkursbo påstod att revisorn
och hans medhjälpare varit oaktsamma.
Oaktsamheten bestod i att revisorn och hans
medhjälpare vid granskningen av räkenskaperna, delårsrapporterna för andra och
tredje kvartalet, bokslutet och årsredovisningen för räkenskapsåret 1997 inte uppmärksammat eller i allt fall inte på det sätt
som ålegat dem rapporterat att räkenskaperna, delårsrapporterna, bokslutet och årsredovisningen i väsentliga avseenden avvek
från lag och god redovisningssed. Den totala avvikelsen från god redovisningssed i
koncernredovisningen, bokslutet och årsredovisningen i Prosolvia för 1997 uppgick
enligt konkursboet till 128 milj. kr. Konkursboet illustrerade Prosolvias väg till
konkursen med bildere ovan.
Enligt konkursboet hade Öhrlings genomfört en oaktsam granskning av Prosol-
24
Bo Svensson
vias redovisning och förvaltning och inte
uppmärksammat att bolaget begått fel i informationsgivningen och räkenskaperna.
Det hade därför blivit fel i bolagets bokslut
för år 1997, något som uppmärksammades
av Dagens industri och ledde till omfattande medieskriverier. Den massmediala
uppmärksamheten föranledde Börsen att
dels tidigarelägga den uppföljning av bolaget som var planerad att ske ett år räknat
från börsintroduktionen, dels placera bolaget på börsens observationslista. Därmed
fick Prosolvia problem i tre olika hänseenden: Rörelsefinansiering blev omöjlig, kunder och samarbetspartners blev negativa
och det blev omöjligt att genomföra en nyemission. Till följd härav blev Prosolvia
oförmöget att betala sina skulder efter hand
som de förföll till betalning och tvingades
ansöka om konkurs.
Mot detta invände Öhrlings bland annat
att Prosolvias programvaror och övriga
produkter och tjänster inte gick att sälja i
tillräcklig omfattning vilket ledde till konkursen.
Det fel i Prosolvias bokslut som konkursboet åberopade gällde framför allt redovisningen av 15 affärshändelser rörande
försäljning av Competence Centers. Parterna tvistade om huruvida intäkterna från
dessa affärshändelser, totalt 128 milj. kr,
skulle tas 1997 eller 1998. Frågan var om
revisorn borde ha anmärkt på periodise-
ringen av dessa intäkter och om hans underlåtenhet i detta avseende orsakat Prosolvias
konkurs 1998.
Konkursboet gjorde gällande att om revisorn hade anmärkt på periodiseringen av
centerintäkterna så skulle Prosolvia ha
överlevt och beskrev i ett hypotetiskt händelseförlopp hur det skulle ha gått till. Detta
hypotetiska händelseförlopp jämfördes med
det faktiska händelseförloppet som slutade
med att Prosolvia gick i konkurs.
3.
Jämförelseperioden
Revisorn hade granskat också Prosolvias
delårsrapporter för andra och tredje kvartalet 1997 och i det sammanhanget godtagit
att centeraffärerna redovisats som licensupplåtelser år 1997. Granskningen av
delårsrapporterna åberopades emellertid
inte av konkursboet som självständig grund
eftersom den inte ensam hade lett till skada,
utan åberopades av konkursboet endast i
förening med oaktsamheten vid granskningen av bokslutet och årsredovisningen.
Som självständig grund för skadan gjorde
konkursboet endast gällande den vårdslösa
revisionen av bokslutet och årsredovisningen. Konkursboet utgick vid sin skadeberäkning från det hypotetiska värdet på rörelserna och aktierna den 1 januari 1998. Hovrätten prövade därför frågan om det fanns
ett tillräckligt orsakssamband utifrån ett
scenario där det hypotetiska händelseförloppet började löpa vid revisorernas granskning av bokslutet i slutet av februari 1998
och slutade med konkursen i december
samma år.
I förhållande till bolaget var emellertid
revisionen inte avslutad förrän revisionsberättelsen var undertecknad och överlämnad
till styrelsen. Om revisorn i revisionsberättelsen hade påpekat felaktigheter i delårsrapporterna eller bokslutet måste han gå fri
från skadeståndsansvar gentemot bolaget på
grund av oaktsam revision av dessa handlingar. Jag menar därför att det är den 3
april 1998, den dag då revisionsberättelsen
undertecknades och överlämnades, som bör
vara den avgörande tidpunkten när frågan
om revisorns ansvar för Prosolvias konkurs
prövas.
4.
Programlicenser eller
systemleveranser?
Konkursboet påstod att Öhrlings inte uppmärksammat att Prosolvia begått fel i informationsgivningen och räkenskaperna.
Därmed avses att Prosolvias affärer med 15
s.k. Competence Centers redovisades som
försäljningar av programlicenser under räkenskapsåret 1997. Såväl tingsrätten som
hovrätten har funnit att dessa affärer rätteligen borde ha redovisats som systemleveranser och att centerintäkterna borde ha tagits tidigast 1998. Jag har ingen annan uppfattning än domstolarna i denna redovisningsfråga.
5.
En periodiseringsfråga
Det är värt att notera att saken ytterst gällde
en periodiseringsfråga. Intäkterna av centeraffärerna skulle tas antingen 1997 eller
1998 och det var inte fråga om att Prosolvia
i slutändan skulle gå miste om några intäkter, om försäljningarna redovisades på det
ena eller andra sättet. Allt annat lika skulle
bolagets ställning vid utgången av 1998
vara densamma oavsett vilken redovisningsmetod som använts för centeraffärerna. Redan här inställer sig frågan om en så
begränsad redovisningsteknisk fråga kan ha
orsakat Prosolvias konkurs och om revisorn
i så fall kunde ha förutsett detta, dvs. om
konkursen var en adekvat följd av den fel-
NTS 2014:2
25
aktiga periodiseringen av intäkterna på centeraffärerna.
6.
Det faktiska händelseförloppet
Prosolvia startade som ett fåmansbolag år
1988. Tongivande personer var alltsedan
starten Dan Lejerskär, koncernchef och
verkställande direktör i Prosolvia, och
Morgan Herou, verkställande direktör i ett
av Prosolvias helägda dotterbolag Systems.
Prosolvias aktie introducerades den 18 juni
1997 på Stockholms fondbörs O-lista. I
samband med börsintroduktionen genomfördes en nyemission samtidigt som Dan
Lejerskär och Morgan Herou sålde aktier.
Dan Lejerskär och Morgan Herou kvarstod
efter börsintroduktionen som Prosolvias
huvudägare med en gemensam ägarandel
om 70 procent.
Prosolvias aktie blev framgångrik på
börsen. Bolaget hade vid börsintroduktionen ett börsvärde om ca 1,4 miljarder kr. Vid
årsskifter 1997/98 hade börsvärdet stigit till
ca 4 miljarder kr och i mars 1998 uppnåddes rekordnoteringen ca 4,8 miljarder kr.
Kursen hade då gått upp med 237 procent
sedan börsintroduktionen samtidigt som
generalindex på Stockholmsbörsen hade
gått upp endast marginellt. Börskursen
speglade bolagets utveckling. Tillväxten i
omsättning under 1997 var över 100 procent och antalet anställda ökade från 290
personer den 30 juni 1997 till 450 personer
sex månader senare, vid årsskifter 1997/98.
Prosolvia var ursprungligen ett konsultföretag som erbjöd tjänster inom datorstödd
interaktiv visuell simulering. Under 1990talet började Prosolvia utveckla egna programvaror, till att börja med mindre applikationsprogram till de stora program som
hade utvecklats av andra och som Prosolvia
installerade hos slutanvändarna. Konsult-
26
Bo Svensson
verksamheten kombinerades med försäljning av programvaror, egna och andras.
Omkring 1996 beslutade Prosolvia att gå
vidare och utveckla sådana stora program
som bolaget hittills köpt av andra och sälja
och installera sina egna program hos slutanvändarna. Prosolvia skulle alltså konkurrera med de väletablerade utländska företag
som man dittills hade varit kund hos. Utvecklingen av den egna mjukvaran skedde i
dotterbolagen Clarus och Systems.
Den nya affärsplanen krävde mycket kapital. Det skaffades till att börja med genom
den nämnda börsintroduktionen kombinerad med en nyemission. Vidare skulle
Prosolvia använda sig av leasing på så sätt
att bolaget sålde programvaror och utrustning till Handelsbanken Finans som leasade
egendomen till slutanvändaren, dvs. Prosolvias kund. Leasingmöjligheten stängdes
emellertid redan hösten 1997 genom att
Handelsbanken ställde krav på att Prosolvia
skulle ställa full säkerhet för leasingaffärerna.
I juni 1997 kom Prosolvia överens med
Industrifonden om att fonden skulle gå in
som delägare till 49,5 procent i ett bolag,
IVS, som skulle äga de nedan beskrivna
VR-centren. Industrifonden betalade 25
milj. kr i aktiekapital till IVS. Resten av aktierna i IVS skulle ägas av Prosolvia. Eftersom Prosolvia inte ville konsolidera IVS
som ett dotterbolag beslöt parterna bilda en
ideell förening som skulle överta en procent
av aktierna i IVS från Prosolvia. Föreningens medlemmar skulle utgöras av de olika
VR-centerbolagen och deras lokala partners. Föreningen bildades först den 9 april
1998 då en procent av aktierna överläts.
Vid årsskiftet 1997/98 ägde Prosolvia således 50,5 procent av IVS, som därmed enligt
huvudregeln i årsredovisningslagen var att
betrakta som ett koncernbolag. IVS konsoliderades emellertid inte i årsredovisningen
utan behandlades som ett intressebolag ef-
tersom bolaget innehades tillfälligt och
skulle säljas vidare. Därmed ökade Prosolvias resultat med 51 milj. kr.
Prosolvias expansion skulle i övrigt finansieras genom överskott som rörelsen
genererade. Eftersom bolaget skulle börja
utveckla en ny typ av program räknade man
med att det skulle ta tid innan programmen
blev klara, försäljningen kom igång och
kunderna började betala. I Prosolvias affärsplan ingick att under 1997 tillsammans
med lokala samarbetspartners runt om i
världen starta l5 Competence Centers inom
tre olika områden, industri, universitet och
medicin. Den lokala samarbetsparten skulle
svara för kontakter med universitet och lokal industri, och affärsidén var att skapa
försäljningskanaler för Prosolvias produkter
och att etablera Prosolvias teknologi.
Centren skulle fungera som utställningslokaler för Prosolvias programvaror och som
utbildningsenheter samt som produktionsoch applikationsutvecklare. I Clarus kallades dessa Virtual Reality Centers (härefter
VR-center/VRC) och i Systems Centers of
Excelence (härefter CoE). Prosolvia tecknade genom sina dotterbolag Clarus och
Systems avtal med dessa center och rubricerade varje sådan affärshändelse som licensupplåtelse av program och följde upp
detta genom att ta hela intäkten omedelbart
i samband med att programvarorna levererades. Priset för ett VR-center var ca 2 milj.
USD och för ett CoE-center ca 11,7 milj.
kr.
På så sätt kunde Prosolvia redovisa intäkter under år 1997 med ett 128 miljoner
kronor högre belopp än om affärerna hade
behandlats som systemleveranser och intäkterna tagits när respektive center var »nyckelfärdigt« år 1998.
I slutet av 1997 och början av 1998 fick
Prosolvia vissa problem. Handelsbanken
vägrade som nämnts lån utan säkerhet och
Prosolvia hade ingen säkerhet att lämna till
vare sig Handelsbanken eller något annat
kreditinstitut för nya lån. Försäljningen under första kvarttalet 1998 gick dessutom
sämre än beräknat. Clarus budgeterade försäljning uppgick till 85,3 milj. kr och utfallet blev 71,5 milj. kr. Clarus hade budgeterat för en mjukvaruförsäljning om 28 milj.
kr medan utfallet blev 7 milj. kr. Vad gäller
Systems angav budgeten en försäljning om
23,9 milj. kr medan utfallet blev 7,5 milj.
kr. Systems hade inga försäljningsintäkter
alls avseende mjukvara. Dessutom kunde
eller ville många centers inte betala fakturorna på centeraffärerna i tid, eftersom faktureringen skedde redan i samband med att
programvarorna levererades och innan resten av utrustningen kommit på plats. Det
gjorde att Procordias kundfordringar snabbt
ökade till stora belopp. Rörelsefinansieringen räckte inte för att avlöna den nyanställda, stora kadern av programmutvecklare och säljare. Bolaget förutsåg likviditetsproblem och började överväga ytterligare en nyemission.
I detta läge analyserade en journalist på
Dagens Industri Procordias bokslut för
1997 och skrev en mycket kritisk artikel om
Procordia som publicerades den 3 april
1998. Dagens Industris artikel utlöste en
flod av kritik av bolaget i massmedia som
bemöttes av bolaget på olika sätt. På årsstämman den 27 maj 1998 ägnades stor
uppmärksamhet åt skriverierna. Dan Lejerskär talade och försäkrade att bolagets
redovisning var i god ordning och att det
inte förekom några luftfakturor. Dagens Industris påstående att bolaget systematiskt
ägnade sig åt att »blåsa upp omsättningen«
genom att »felaktigt fakturera kunder i förtid« och ställa ut »fakturor som saknar köpare« saknade enligt honom verklighetsförankring. Prosolvia försökte enligt Dan
Lejerskär inte heller »blåsa upp vinsten«
genom t.ex. partnerskap, intressebolag och
mottagande av utvecklingskapital eller ut-
NTS 2014:2
27
vecklingsstöd. I de fall försäljning har skett
till intressebolag hade vinstelimenering
skett enligt gällande redovisningsprinciper,
vilket framför allt har uppmärksammats vad
gäller IVS.
Dan Lejerskärs anförande föranledde en
representant för Sveriges Aktiesparares
Riksförbund att notera att revisionsberättelsen var »ren«. Representanten sade sig lita
mer på bolagets revisorer än på media, men
uppmanade både bolagets VD, ekonomichef och revisor att om det fanns något att
tillägga nu göra detta. Härefter fastställde
stämman enhälligt årsredovisningshandlingarna för 1997. I juni 1998 hade mediastormen lagt sig. Börsens uppföljning av
börsintroduktionen avslutades med en förklaring att bolagets informationsgivning
hade haft vissa brister men att redovisningen var i sin ordning och Dagens Industri
publicerade detta som en nyhet.
Men Prosolvia och dess ledning hade
fått mycket kritisk uppmärksamhet, bolagets börsvärde hade fallit från de tidigare
rekordnoteringarna och Prosolvia hade
dessutom en ansträngd likviditet. Bolaget
valde att i maj 1998 vidta en omfattande
omorganisation där en ny ledning utsågs.
Dan Lejerskär och Morgan Herou lämnade
den operativa ledningen av Prosolvia.
Läget för bolaget förvärrades därefter
ytterligare och en nyemission planerades till
december 1998. Planer togs fram för att rekonstruera Prosolvia och förhandlingar fördes om försäljning av delar av verksamheten för att rädda bolaget. Någon försäljning
kom dock inte till stånd, och läget för bolaget blev alltmer kritiskt. Industrifonden beslöt att inte tillskjuta ytterligare kapital till
Prosolvia och inte heller delta i den planerade nyemissionen. Styrelsen drog tillbaka
förslaget om nyemission och den 28 december 1998 gav Prosolvia in en egen konkursansökan.
28
Bo Svensson
7.
Mediaskriverierna
Grundbulten i konkursboets talan är mediaskriverierna i april 1998 som påstods ha
blockerat Prosolvias möjligheter till nya
krediter, nya affärer och ny emission och
därmed förorsakat Prosolvias konkurs. Mediastormen i sin tur påstods ha utlösts av
årsbokslutet för 1997 som offentliggjordes
den 27 februari 1998.
Årsbokslutet innehöll inga specificerade
uppgifter om de 15 centeraffärerna, men i
siffrorna avseende resultatet och ställningen
på bokslutsdagen låg att centeraffärerna redovisats som licensupplåtelser år 1997. Periodiseringsfrågan
uppmärksammades
emellertid inte i den artikel om Prosolvias
redovisning som publicerades den 3 april i
Dagens Industri. Det var i stället konsolideringsfrågan, dvs. om intäkterna från IVS
skulle elimineras till 50 eller 100 %, som
främst diskuterades i artikeln och i de artiklar om Prosolvias redovisning som publicerades i den efterföljande debatten. Men som
framgår av Dan Lejerskärs ovan återgivna
tal på bolagsstämman, spekulerades det i
media också om att bolaget systematiskt
ägnade sig åt att »blåsa upp omsättningen«
genom att »felaktigt fakturera kunder i förtid«, ställa ut »fakturor som saknar köpare«
och »blåsa upp vinsten« genom t.ex. partnerskap, intressebolag och mottagande av
utvecklingskapital eller utvecklingsstöd.
Hovrätten insåg att det var problem med
att mediastormen fokuserade på konsolideringsfrågan och med tystnad förbigick periodiseringsfrågan och anförde bl.a.:
Redan den första artikeln i Dagens Industri den 3
april 1998 ifrågasätter om Prosolvias bokslut är riktigt och artikeln speglar även oklarheterna kring
intressegemenskapen mellan Prosolvia och IVS. I
en mängd därpå följande artiklar tas tveksamheter i
Prosolvias redovisning upp. Innehållet i flera artiklar har fokus på informationen kring elimineringsfrågan och intressegemenskapen mellan Prosolvia
och IVS. Att det i artikeln talas om luftfakturor kan
enligt hovrättens mening ses som ett allmänt ifrågasättande av om bokslutet är riktigt, liksom uttryckssätt som beskriver att Prosolvia blåst upp
omsättningen eller resultatet och att det var »lulllull« i redovisningen. Även beskrivningen av förekomsten av förtidsfakturering innebär ett ifrågasättande av redovisningen som är relevant för konkursboets påstående.
.-.-.-.
Enligt hovrättens mening är det inte svårt att se
att det var de felaktigheter och oklarheter i redovisningen som revisorerna bort invända mot som rapporteringen tills största delen handlade om. Journalister och analytiker misstänkte att allt inte stod rätt
till, vilket det inte heller gjorde. Sammantaget anser
hovrätten att konkursboet har bevisat att den kritiska medierapporteringen hade uteblivit om Öhrlings hade utfört revisionen på ett aktsamt sätt innebärande att den redovisade omsättningen varit
lägre och informationen kring bland annat intressegemenskapen med IVS varit fullödigare. Hovrätten
förutsätter här att revisorernas påpekanden inom
ramen för en aktsam revision hade länt till efterrättelse, men återkommer i det följande till denna
fråga.
I det hypotetiska förloppet hade den redovisade
omsättningen uppgått till ett lägre belopp (307
mnkr) än som blev fallet i det faktiska förloppet
(435 mnkr) och bolaget hade redovisat en förlust
(-46 mnkr). Mot bakgrund av de positiva prognoser
som fanns om Prosolvias tillväxt och vinst hade
detta naturligtvis väckt uppmärksamhet hos analytiker och i media. Överraskningsmomentet hade
dock kunnat lindras ju tidigare Prosolvia gått ut
med riktig information.
Jämför detta med vad konkursboet påstod i
målet: Periodiseringen av intäkterna från de
15 centeraffärerna var felaktig och revisorn
gjorde fel som godtog den i årsbokslutet.
Periodiseringsfelet uppmärksammades av
Dagens Industri den 3 april och den artikeln
utlöste en mediastorm med, som konkursboets talan får förstås, fokus på periodiseringsfrågan. Mediastormen skadade Prosolvias rykte och gjorde det omöjligt för
Prosolvias att få nya krediter, nya affärer
och en ny emission.
Men, som också framgår indirekt av vad
hovrätten skriver, i denna mediastorm förekom inga uppgifter om att Prosolvia gjort
sig skyldigt till ett periodiseringsfel. Ingen
kritiserade Prosolvia för att bolaget redovisat centeraffärerna som licensupplåtelser.
Att Prosolvia förtjänade kritik för bristfällig information rörande intressegemenskapen med IVS är helt klart och att den
kritiken utlöste spekulationer om brister i
Prosolvias redovisning i övrigt framgår av
utredningen i målet. Men finns enligt min
mening ingenting som talar för att periodiseringsfrågan gav näring åt dessa spekulationer i april 1998.
Som framgått av redogörelsen för det
faktiska händelseförloppet hade Prosolvia
stora problem redan innan mediestormen
bröt ut: Bolaget kunde inte ställa säkerhet
för nya lån, försäljningen av de egenutvecklade programvarorna gick dåligt, många
kunder betalade inte sina skulder i tid, personalen var övertalig och likviditeten så dålig att bolaget övervägde nyemission. Detta
hade analytiker och journalister som bevakade Prosolvia på känn. Mediastormen
skulle enligt min mening ha kommit förr
eller senare och i allt fall i samband med
den rekonstruktion som bolaget tvingades
vidta påföljande månad och som innebar att
mycket personal friställdes. Det är som jag
ser det mera sannolikt att det var bolagets
akuta problem som utlöste mediastormen
än den redovisningstekniska fråga som Dagens Industri tog upp rörande IVS ställning
i Prosolviakoncernen.
Enligt min mening var det därför mycket
djärvt av hovrätten att finna det bevisat att
den kritiska medierapporteringen skulle ha
uteblivit om Öhrlings hade utfört revisionen
på ett aktsamt sätt, innebärande att den i
årsbokslutet redovisade omsättningen varit
128 milj. kr lägre och vinsten vänd till en
46 milj. kr stor förlust, något som skulle ha
gjort det nödvändigt för Prosolvia att gå ut
med en negativ vinstvarning. Det gör ett
närmast naivt intryck när hovrätten skriver
detta naturligtvis skulle ha väckt uppmärk-
NTS 2014:2
29
samhet hos analytiker och i media, en riktigare beskrivning hade varit att en vinstvarning så snart efter nyemissionen skulle ha
utlöst ett ramaskri bland analytiker och
journalister som bevakade Prosolvia och en
mediastorm av minst samma styrka som
den som utlöstes av den bristfälliga informationen rörande intressegemenskapen med
IVS.
8.
Revisorns möjlighet att
påverka
Hovrätten skriver att överraskningsmomentet hade kunnat lindras ju tidigare
Prosolvia gått ut med riktig information.
Årsbokskommunikén publicerades den 28
februari 1998, samma dag som årsbokslutet
blev klart, och det är svårt att förstå vad
hovrätten menar med en tidigare information. Möjligen vill hovrätten säga att periodiseringsfrågan borde ha uppmärksammats
redan i samband med delårsrapporterna för
andra och tredje kvartalen 1997 och lett till
att centeraffärerna då och i det följande redovistats som systemleveranser.
Att Öhrlings inte uppmärksammat detta
redovisningsproblem är emellertid en sanning med modifikation. Rättsläget var
oklart och frågan om hur centeraffärerna
skulle redovisas diskuterades mellan Öhrlings, Prosolvias styrelse och Fondbörsens
revisorer redan i maj 1997 inför Prosolvias
börsintroduktion. I augusti gav Prosolvias
styrelse Öhrlings i uppdrag att titta på redovisningsfrågor i anslutning till centeraffärerna. Uppdraget redovisades i oktober
1997. Dessutom behandlades hithörande
frågor på ett möte med bolagets styrelse den
11 september samma år. Vid detta möte var
revisorn närvarande. Det slutade med att
styrelsen beslutade att affärerna skulle redovisas som licensförsäljningar och så
skedde i bolagets delårsrapporter avseende
30
Bo Svensson
andra och tredje kvartalet 1997 liksom i bolagets årsbokslut och årsredovisning för
1997. Revisorn granskade dessa delårsrapporter innan de offentliggjordes och hade
inga invändningar mot dem eller mot bokslutet som offentliggjordes den 27 februari
1998 eller mot årsredovisningen som offentliggjordes den 3 april 1998. Det är värt
att notera att börsens revisor vid den eftergranskning av Prosolvia som företogs godtog Prosolvias årsredovisning inklusive redovisningen av de 15 centeraffärerna i sin
rapport på sommaren 1998.
Man kan sammanfattningsvis säga att
Öhrlings var väl medvetna om problemet
men valde att behandla centeraffärerna i redovisningen på ett sätt som domstolarna
inte godtog. Juridiskt tekniskt hade Öhrlings därmed förfarit oaktsamt. Med hänsyn
till det oklara rättsläget i redovisningsfrågan
kan oaktsamheten inte anses grov.
Hovrätten förutsätter vid sin behandling
av medierapporteringen att om revisorn
krävt att Prosolvia skulle redovisa centeraffärerna som systemleveranser 1998 och
IVS som ett koncernbolag så skulle Prosolvia rättat sig efter det. Jag tillåter mig att
betvivla detta. Som tingsrätten anför var
den mycket kraftiga expansionen planerad
sedan lång tid tillbaka och var huvudanledningen till att bolaget sökte sig till aktiemarknaden för att få in kapital. Som framgår av redogörelsen ovan krävde affärsplanen mycket kapital. För att upprätthålla bolagets kreditvärdighet och öppna möjligheter till en ytterligare nyemission använde bolaget sig av en aggressiv intäktsföring och
en kreativ tillämpning av koncernreglerna
rörande IVS. Att byta redovisningsprinciper
i dessa frågor skulle tvinga bolaget att
skrota delar av affärsplanen och dessutom
gå ut med en negativ vinstvarning. En negativ vinstvarning så kort tid efter nyemissionen med dess löftesrika prospekt skulle
vara förödande för bolagets anseende på
kapitalmarknaderna. Om revisorn hade
ställt kabinettsfråga på redovisningen av
centeraffärerna så hade bolaget enligt min
mening sannolikt valt att byta revisor i stället för redovisningsmetod.
Men Prosolvia behövde aldrig ställa en
sådan kabinettsfråga. Öhrlings ansåg, och
anser fortfarande, att det var tillåtet enligt
svensk rätt vid denna tid att redovisa centeraffärerna som försäljning av programlicenser och ta intäkterna 1997. Frågan om
ett byte av redovisningsmetod blev aktuell
efter medieskriverierna i april och före årsstämman i maj 1998. En journalist på Dagens Industri kunde emellertid inte anses ha
större auktoritet i en redovisningsfråga än
Öhrlings och den allmänt aktade huvudansvarige revisorn. Att byta redovisningsmetod i detta sena skede strax före årsstämman
den 27 maj 1998 kunde antas öka snarare
än minska den massmediala uppmärksamheten. Prosolvias styrelse ville inte heller
byta redovisningsmetod med de negativa
konsekvenser det skulle få på bolagets resultat för 1997. Öhrlings ville därför inte
föreslå styrelsen att byta redovisningsmetod
utan stannade för att lämna årsredovisningen i befintligt skick utan anmärkning. Styrelsen lade därefter fram handlingarna på
bolagsstämman som följde revisorns rekommendation och fastställde årsredovisningen och beviljade styrelsen och verkställande direktören ansvarsfrihet.
Sedan Öhrlings ställt sig bakom Prosolvias årsredovisning klingade den massmediala uppmärksamheten av, kursfallet på
bolagets aktier planade ut och vid halvårsskiftet 1998 noterades Prosolvias aktier lika
högt som vid börsintroduktionen 1997.
Som nämnts godtog börsens revisorer årsredovisningen sommaren 1998 och Dagens
Industri publicerade då en artikel med rubriken »Prosolvias redovisning OK – men
informationen usel«.
9.
Bevisbörda och beviskrav
Jag har i de föregående anfört att det var
mycket djärvt av hovrätten att finna det bevisat att den kritiska medierapporteringen
skulle ha uteblivit om Öhrlings hade utfört
revisionen på ett aktsamt sätt. Att hovrätten
drog denna slutsats hänger emellertid samman med det låga beviskrav som domstolen
valde att tillämpa.
Som framgått beräknades skadan av
konkursboet som skillnaden mellan två
händelseförlopp: ett faktiskt och ett hypotetiskt. I det faktiska händelseförloppet är revisionen bristfällig och Prosolvia går i december 1998 i konkurs som slutar med underskott. I det hypotetiska händelseförloppet är revisionen i enlighet med god revisionssed och Prosolvia överlever och har i
december 1998 ett högt värde.
Tingsrätten uppställde ett i rättspraxis
väl etablerat beviskrav: För bifall till sin talan måste konkursboet visa att det hypotetiska händelseförloppet var klart mera sannolikt än de alternativa förklaringar som
Öhrlings gjort gällande. Tingsrätten fann att
konkursboet inte hade förmått visa detta
och ogillade käromålet.
Hovrätten tillämpade ett lägre beviskrav
som innebar att konkursboet för bifall till
sin talan måste visa att dess olika påståenden rörande det hypotetiska händelseförloppet måste framstå som övervägande
sannolika1 jämfört med de alternativa förklaringar som Öhrlings gjort gällande. Hovrätten fann att konkursboet fullgjort denna
bevisskyldighet när det gällde orsaksambandet mellan revisionen och skadan och
att Öhrlings alltså var skyldigt att utge skadestånd till konkursboet. Skadeståndet beräknades därefter med tillämpning av
samma låga beviskrav.
1.
Beviskravet »övervägande sannolikhet« används i 32 kap. 3 § sista stycket miljöbalken.
NTS 2014:2
31
Hovrätten hänvisade som stöd för det
valda beviskravet till Högsta domstolens
dom i det så kallade Landskronamålet.2 Det
målet gällde en 13- årig flicka som var omhändertagen för vård med stöd av lagen om
vård av unga. Medan hon var tillfälligt placerad hos sin mamma anlade flickan en omfattande brand. Socialnämndens underlåtenhet att hålla uppsikt över flickan medförde att Landskrona kommun ålades ett
skadeståndsansvar mot dem som drabbades
av branden.
I Landskronadomen uttalar sig Högsta
domstolen allmänt om underlåtenhet som
grund för skadeståndsansvar. Bedömningen
när det gäller kausaliteten ska i en underlåtenhetssituation ske genom en jämförelse
mellan å ena sidan den faktiska handlingen
och den inträffade skadan och å andra sidan
en tänkt handling och dess möjliga men inte
inträffade skadeförhindrande effekt. Att
visa effekterna av en handling som inte har
företagits är svårt och detta förhållande bör
medföra bevislättnader för den skadelidande. Hur stor den skadelidandes bevislättnad ska vara beträffande vad som är
möjligt och lämpligt farereducerande handlande – liksom hur stor den skadereducerande effekten ska vara för att en plikt att
utföra handlingen ska föreligga – beror
främst på skyddssyftet med den åsidosatta
normen, den handlingspliktiges närhet eller
anknytning till faran och faresituationen
som sådan. När det gäller frågan om bevisskyldigheten kan även andra förhållanden
inträffa, i vissa fall rent av så att bevisbördan kastas om.
Det är värt att notera att det av hovrätten
i Prosolviamålet valda beviskravet »övervägande sannolikt« inte nämns av Högsta
domstolen som gav de skadelidande be-
2.
32
NJA 2013 s. 145.
Bo Svensson
vislättnad genom att lägga över bevisbördan på Landskrona kommun.
I Landskronamålet handlade det om en
ren underlåtenhetssituation: Socialnämnden
hade underrättats om risken för mordbrand
men gjorde inget för att förebygga detta.
I Prosolviamålet var det inte fråga om en
ren underlåtenhetssituation. I förhållande
till bolaget var revisionen inte avslutad förrän revisionsberättelsen var undertecknad
och överlämnad till styrelsen. Det skedde
den 3 april 1998. I revisionsberättelsen tillstyrkte revisorn att årsstämman skulle fastställa resultaträkningen och balansräkningen och bevilja styrelsens ledamöter och
verkställande direktören ansvarsfrihet för
räkenskapsåret. Ingen revision är perfekt
och det är nästan alltid möjligt att i efterhand finna saker som revisorn hade bort
undersöka närmare än som skett, men även
när så är fallet måste revisorn när han lämnar sin revisionsberättelse sägas handla aktivt.
Till saken hör också att revisorn har aktivt överlagt med Prosolvia om de i målet
aktuella transaktionerna skulle redovisas
som försäljning av licenser till programvaror, som försäljning av nyckelfärdiga centers eller genom successiv vinstavräkning.
Efter moget övervägande har han stannat
för att godta att transaktionerna redovisades
som licensförsäljningar under räkenskapsåret 1997.
Det är därför för mig överraskande att
hovrätten rubricerat revisorns aktiva val av
redovisningsmetod som en underlåtenhet.
Det är självklart att när beslutet att bokföra
transaktionerna som licensförsäljningar var
fattat av Prosolvias styrelse, så organiserade
revisorn revisionen av bolaget efter detta
och ägnade andra frågor i bolaget mera
uppmärksamhet. Den som aktivt väljer ett
alternativ kan alltid sägas underlåta att välja
något av de övriga alternativ som står till
buds.
Landskronamålet gäller något som är
väsensskilt från vad Prosolviamålet handlar
om. Hur en socialnämnd bör handla i ett
ärende om vård av unga kan inte lämpligen
tjäna till ledning för hur revisorn i ett börsnoterat bolag bör agera i en redovisningsfråga och beviskraven i Landskrona- respektive Prosolviamålet skiljer sig också åt.
Att Högsta domstolen gav ägarna till de
brunna varuhusen en bevislättnad berodde
enkelt uttryckt på att det var svårare för
dem än för kommunen att visa vad socialnämnden borde ha gjort för att förhindra
bränderna. Men i Prosolviamålet var bevisläget parterna emellan annorlunda.
Den stora frågan i Prosolviamålet var
om bolaget gick under på grund av en bristfällig revision som konkursboet hävdade
eller om Prosolvia gick i konkurs därför att
bolagets produkter inte fann avsättning på
marknaden som Öhrlings påstod. I ett skadeståndsmål är det den skadelidande som
har bevisbördan. Det var alltså konkursboet
som skulle visa att den kedja av händelser
från revisionen till konkursen som boet genom bl.a. bilden ovan lagt till grund för sin
talan faktiskt hade inträffat. Några särskilda
svårigheter att visa vad som inträffat fram
till dess Prosolvia placerades på börsens
observationslista fanns inte. Konkursboet
får också anses ha bättre förutsättningar än
Öhrlings att visa att Prosolvia vid denna tid
fick problem genom att rörelsefinansiering
blev omöjlig, kunder och samarbetspartners
blev negativa och det blev omöjligt att genomföra en nyemission. Någon bevislättnad
för konkursboet i dessa delar av målet, som
alltså rör det faktiska händelseförloppet, var
därför inte motiverad
Men konkursboet bar också bevisbördan
för sitt påstående att Prosolvia skulle ha
överlevt om revisionen utförts i enlighet
med god revisionssed. För att överleva
måste Prosolvia ha en marknad för sina
produkter, något som Öhrlings bestred att
bolaget hade. Det är tydligt att konkursboet
hade bättre förutsättningar än Öhrlings att
visa hur marknaden för Prosolvias programvaror och tjänster utvecklades under år
1998. Konkursboet hade avvecklat Prosolvias rörelse och borde kunna redovisa hur
detta skedde och vad det inbringade. Någon
bevislättnad för konkursboet i dessa delar
av målet, som alltså rör det hypotetiska
händelseförloppet, var är därför inte heller
motiverad.
Sammanfattningsvis var det enligt min
mening inte motiverat att ge konkursboet en
större bevislättnad än som följer av det av
tingsrätten tillämpade och i rättspraxis vedertagna beviskravet »klart mera sannolikt«.
Högsta domstolen meddelade den 17
april 2014 en dom om revisorns skadeståndsansvar enligt 29 kap. 1 och 2 §§ ABL
mot annan än bolaget på grund av brister i
revisionen av en årsredovisning, BDOdomen.3 I domen kommenterar domstolen
Landskronamålet och den bevislättnad som
den skadelidande fick beträffande möjliga
skadereducerande åtgärder. Domstolen konstaterar att när det gäller en kausalitetshandling med anledning av en oaktsam revision
är situationen annorlunda än den som förelåg i Landskronamålet. I BDO-målet
handlar det inte om vilka åtgärder som hade
varit möjliga för att hindra en oriktig årsredovisning utan om vad som skulle ha hänt
om revisionen utförts i enlighet med god
revisionssed. När denna kausalitetsfråga
prövas bör domstolen ta fasta på vad som
typiskt sett skulle ha varit en närliggande
och rimlig händelseutveckling. Någon bevislättnad för den skadelidande lämnades
inte i BDO-målet och skadeståndsyrkandet
ogillades. Utgången i BDO-målet bekräftar
3.
Mål nr T 3420-12.
NTS 2014:2
33
min uppfattning att det var fel av hovrätten
att sänka beviskravet i Prosolviamålet.
10. Vad innebär en »ren« revisionsberättelse?
Som framgått byggde Dagens Industris artikel den 3 april 1998 på en kritisk analys
av Prosolvias delårsrapporter och bolagets
bokslutskommuniké. Revisorn hade granskat dessa handlingar och bar ett skadeståndsansvar i förhållande till dem som
köpt eller sålt aktier eller lämnat kredit till
Prosolvia i förlitan på att handlingarnas innehåll i alla väsentliga avseenden var korrekt.
I förhållande till bolaget var emellertid
revisionen inte avslutad förrän revisionsberättelsen var undertecknad och överlämnad
till styrelsen. Om revisorn i revisionsberättelsen påpekade felaktigheter i delårsrapporterna, bokslutet eller årsredovisninger
måste han gå fri från skadeståndsansvar
gentemot bolaget på grund av oaktsam revision av dessa handlingar. Det är därför
den 3 april 1998, den dag då revisionsberättelsen undertecknades och överlämnades,
som bör vara den avgörande tidpunkten när
frågan om revisorns ansvar för Prosolvias
konkurs prövas. Vilka konsekvenser kunde
Öhrlings räkna med i det ögonblick då revisorn överlämnade sin »rena« revisionsberättelse?
En revisionsberättelse med anmärkningar mot bolagets redovisning som går ut på
att bolaget förskönat sitt resultat och sin
ställning skadar typiskt sett bolaget. De som
överväger att köpa aktier i eller lämna kredit åt bolaget eller ingå ett långsiktigt affärssamarbete med bolaget får betänkligheter och slår planerna ur hågen. Är anmärkningarna grundlösa riskerar revisorn
skadeståndsansvar i förhållande till bolaget.
34
Bo Svensson
Om återigen en revisionsberättelse inte
innehåller några anmärkningar mot bolagets
redovisning tolkas det av omvärlden som
att bolaget lämnat en rättvisande bild av bolagets resultat och ställning. En ren revisionsberättelse ses som en garanti för att redovisningen motsvarar god redovisningssed. Om det redovisade resultatet är bra och
ställningen god, underlättar revisionsberättelsen bolagets relationer med omvärlden,
det blir lättare att genomföra en nyemission,
låna i bank, sälja på marknaden etc.
Om revisorn lämnat en ren revisionsberättelse trots att det funnits grund för anmärkningar mot bolagets redovisning leder
det inte till några omedelbara skador för bolaget, tvärtom. Bolaget framstår oförtjänt
som bättre än det är och kan skaffa eget och
främmande kapital och godtas som långsiktig partner i olika affärer i en omfattning
som inte skulle ha varit möjlig med en korrekt redovisning. Det är därför förvånande
att hovrätten utan en närmare analys fann
att det var övervägande sannolikt att Öhrlings rena revisionsberättelse skadade bolaget och orsakade att Prosolvia nio månader
senare tvingades ansöka om konkurs. Om
konkursen anses förorsakad av revisionsberättelsen får det anses vara en så atypisk
följd av en ren revisionsberättelse att det i
svensk rätt upprätthållna adekvanskravet
brister.
Det svenska adekvanskravet innebär att
svaranden ska ha haft möjlighet att förutse
inte bara skadans art utan också dess omfattning. Öhrlings kunde den 3 april 1998
räkna med att om det skulle visa sig vara fel
att redovisa centeraffärerna som försäljning
av programlicenser så skulle intäkterna för
1997 i Prosolviakoncernens bokslut och
årsredovisningar minska med totalt 128
milj. kr vilket ska jämföras med den redovisade omsättningen på 434 milj.kr. En så
kraftig intäktsreduktion skulle sänka kursen
på bolagets aktier och vålla ren förmögen-
hetsskada för dem som köpt aktier i eller
lämnat krediter till bolaget i förlitan på revisionsrapporten. Rättsläget var emellertid
oklart och Öhrlings utgick ifrån att redovisningen var i enlighet med gällande rätt. Under alla omständigheter skulle bolaget kortsiktigt gynnas, bl.a. på det sättet att det
skulle bli lättare att genomföra en önskvärd
nyemission, om Öhrlings lämnade redovisningen utan invändningar. Att bolaget som
en följd av den rena revisionsberättelsen nio
månader senare skulle tvingas ansöka om
att bli försatt i konkurs och att denna konkurs skulle avslutas med ett rejält underskott fanns inte på revisorns karta. Att han
skulle komma att åläggas ett skadestånd
som med dröjsmålsränta uppgick till 2 miljarder kr på grund av ett svårbedömt periodiseringsfel i Prosolvias offentliga redovisning kunde revisorn omöjligt ana när han
lämnade sin rena revisonsberättelse.
På grund av det anförda anser jag att
hovrätten borde ha ogillat käromålet (också) på den grunden att konkursboet inte
förmått visa att sambandet mellan revisorns
oaktsamhet och konkursboets skada var
adekvat.
11. Normskyddsläran
En revisor som när han fullgör sitt uppdrag
uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget ska ersätta skadan. Detsamma gäller
när skadan tillfogas en aktieägare eller någon annan genom överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning
eller bolagsordningen. Om ett registrerat
revisionsbolag är revisor är det detta bolag
och den som är huvudansvarig för revisionen som är ersättningsskyldiga.4
Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att skadestånd vid överträdelse
av en norm endast kan komma i fråga om
den norm som överträtts syftat till att
skydda den som påstår sig ha lidit skada av
normöverträdelsen (den s.k. normskyddsläran eller läran om skyddat intresse). Om
styrelsen har överträtt en regel i aktiebolagslagen som är uppställd uteslutande till
skydd för bolagets borgenärer kan bolaget
eller en aktieägare således inte med utsikt
till framgång kräva styrelseledamöterna på
skadestånd.5
För att en tredje man ska kunna få skadestånd enligt 29 kap. 1 § första stycket
andra meningen ABL är det inte heller tillräckligt att han orsakats skada genom en
styrelseledamots vårdslösa eller uppsåtliga
åsidosättande av ABL, tillämplig lag om
årsredovisning eller bolagsordningen. Dessutom krävs att den regel som åsidosatts har
till syfte att skydda den skadelidande tredje
mannen. Sålunda kan t.ex. en av bolagets
borgenärer inte få skadestånd på grund av
att bolagets styrelse har agerat utanför de
ramar som uppställs av bolagets i bolagsordningen angivna verksamhetsföremål, eftersom den regel som säger att bolagsorgan
måste agera inom verksamhetsföremålet
enbart är avsedd att skydda bolagets aktieägare.6
Normskyddsläran gäller inte bara när det
är styrelsen eller ledamöter av styrelsen
som har brutit mot ABL, tillämplig lag om
årsredovisning eller bolagsordningen, den
gäller alla bolagets organledamöter, inklusive bolagets revisor, när de krävs på skadestånd på grund av det sätt på vilket de har
utfört sitt uppdrag för bolaget.
5.
6.
4.
29 kap. 1 § första stycket och 2 § ABL.
Bo Svensson och Johan Danelius, Aktiebolagslagen, 3 uppl. 2012 s. 214 och 217.
Andersson m.fl. Aktiebolagslagen Del III, s.
29:10 och där angiven litteratur.
NTS 2014:2
35
Revisorn utför sitt uppdrag inte bara som
aktieägarnas förtroendeman utan utövar sin
granskning också i fordringsägarnas, de anställdas, den aktieköpande allmänhetens
och det allmännas intresse.7 Dessa intressenter kan vända sig mot revisorn och yrka
skadestånd på grund av brister i revisionen,
men de måste för att kunna vinna framgång
med sin talan åberopa att revisorn överträtt
någon norm som meddelats till skydd för
just den (typ av) intressent som påstår sig
ha lidit skada.
En revisor har till uppgift att granska bolagets årsredovisning och bokföring samt
styrelsens och verkställande direktörens
förvaltning. Granskningen ska vara så ingående och omfattande som god revisionssed
kräver. Ett huvudsyfte med granskningen
av förvaltningen är att klarlägga om styrelseledamot eller verkställande direktör har
gjort sig skyldig till åtgärd eller försummelse som kan föranleda skadeståndsskyldighet. Med den uppgift en revisor har
måste man räkna med att om en revisor genom försumlig granskning ådragit sig skadeståndsansvar så har också styrelsen och
verkställande direktören medverkat till skadan, eftersom det är dessa bolagsorgan som
upprättar årsredovisningen, organiserar
bokföringen och svarar för förvaltningen.8
Samspelet mellan styrelsen och verkställande direktören på ena sidan och revisorn
på den andra beträffande årsredovisningen
och andra redovisningsrapporter som bolagsledningen upprättar och revisorn granskar väcker frågan om vilka intressen de
skadeståndssanktionerade redovisningsbestämmelserna har till syfte att skydda. Det
står visserligen klart att bestämmelserna är
avsedda att ge skydd åt tredje man, exempelvis den som ger kredit åt bolaget eller
köper eller säljer bolagets aktier, och som
7.
8.
36
Andersson m.fl. s. 29:14.
NJA 2006 s. 136, Marknadsplanmålet s. 142.
Bo Svensson
måste kunna lita på att de av revisorn
granskade rapporterna är korrekta och ger
en rättvisande bild av bolagets resultat och
ställning. Men de är också avsedda att
skydda bolagets aktieägare mot att bolagsledningen uppsåtligen eller av oaktsamhet
brister i sin förvaltning av bolagets angelägenheter. När bolagsstämman prövar frågan
om ansvarsfrihet åt bolagets styrelse och
verkställande direktör måste den kunna lita
på att årsredovisningen är korrekt. En aktieägarminoritet som representerar minst 10
procent av samtliga aktier i bolaget kan på
bolagets vägnar föra talan mot en styrelseledamot eller verkställande direktören om
skadestånd till bolaget på grund av brister i
förvaltningen och kan då behöva stödja sig
på en redovisning som överensstämmer
med god redovisningssed.
Men i vilken utsträckning är de skadeståndssanktionerade redovisningsbestämmelserna avsedda att skydda bolaget mot
sig självt? Anta att ett aktiebolag har en
enda aktieägare som dessutom utgör bolagets styrelse med en passiv familjemedlem
som styrelsesuppleant. Bolaget har en revisor. Aktieägaren är en entreprenör med planer på en kraftig expansion av bolagets
verksamhet. Affärsplanen förutsätter att bolaget kan tillföras främmande och eget kapital genom bankkrediter och emission av
nya aktier mot betalning. Det i sin tur förutsätter att bolaget i nuläget kan redovisa ett
positivt resultat av sin verksamhet som lovar gott för framtiden. Aktieägaren är därför mycket angelägen om en aggressiv intäktstagning; intäkterna av försålda produkter och tjänster ska tas omedelbart vid leveransen även om bolaget har kvar förpliktelser på grund av försäljningen som ska fullgöras senare. Revisorn är något tveksam till
detta; en sådan intäktsföring kan, menar
han, i och för sig vara förenlig med god redovisningssed, men den försiktighetsprincip
som finns inskriven i årsredovisningslagen
kan ställa till problem och man vet inte om
intäktsföringen i bolagets fall godtas vid en
domstolsprövning. Aktieägaren vidhåller
emellertid sin uppfattning att intäkterna ska
tas omedelbart och revisorn ger med sig. I
av revisorn granskade delårsrapporter för
andra och tredje kvartalet liksom i bokslutet
redovisar bolaget stora intäkter och den
vinstprognos som bolaget offentliggjort vid
halvårsskiftet infrias med råge. Styrkt av de
fina siffrorna genomför aktieägaren affärsplanen och nyanställer i rasande takt personal som ska utveckla bolagets produkter
och försäljare som ska sälja produkterna.
Försäljningen av de nya produkterna går
emellertid sämre än väntat, kunderna betalar inte i tid, bolaget får likviditetsproblem
och tidningarna börjar skriva negativa saker
om bolagets redovisning. Inför årsstämman
där årsredovisningen ska fastställas råder
krisstämning, men aktieägaren vidhåller sin
uppfattning i frågan om när intäkterna ska
tas och revisorn lämnar en ren revisionsberättelse. På årsstämman fastställer aktieägaren årsredovisningen och beviljar sig själv
ansvarsfrihet. Bolagets ekonomiska situation förvärras därefter ytterligare och aktieägaren avvecklar verksamheten helt. När
detta är gjort låter aktieägaren bolaget
väcka talan mot revisorn och yrka skadestånd på grund av oaktsam revision. I målet
gör bolaget gällande att det strider mot god
redovisningssed att ta intäkterna så tidigt
som bolaget har gjort. Den felaktiga redovisningen har förlett bolaget att genomföra
en misslyckad affärsplan och har på så sätt
skadat bolaget. Enligt bolaget har revisorn
medverkat till skadan och kan betala det yrkade skadeståndet med sin försäkring.
Jag tror att alla som läser detta hypotetiska händelseförlopp intuitivt känner att
bolagets talan mot revisorn måste ogillas.
Att revisorn ska betala skadestånd på grund
av oaktsam revison, om någon har förlorat
pengar på att ge kredit till eller teckna och
betala aktier i bolaget i förlitan på bolagets
av revisorn granskade redovisningsrapporter är en sak. En sådan sanktion krävs för
att upprätthålla aktie- och finansmarknadernas förtroende för aktiebolagens årsredovisningar. Men att bolaget, dvs. aktieägaren, skulle kunna åberopa de skadeståndssanktionerade redovisningsreglerna
till sitt skydd skulle vara direkt stötande och
kan inte motiveras med att det krävs för att
upprätthålla förtroendet för årsredovisningar i allmänhet eller för att statuera ett exempel för revisorskåren. Rättviseskäl talar i
stället för att aktieägaren, som utformat och
genomdrivit den affärsplan som blivit bolagets olycka, själv ska stå sitt kast och ensam
ta förlusten.
I det praktiska rättslivet har såvitt jag vet
frågan om normskyddsläran kan tillämpas i
ett fall av nu diskuterat slag aldrig prövats. I
stället avgör domstolarna frågan om revisorns skadeståndsskyldighet genom att
pröva kausaliten; har bolaget förmått styrka
att revisorn på ett adekvat sätt vållat den påstådda skadan eller inte? Så prövade domstolarna en liknande skadeståndsfråga i
Prosolviamålet. Men hovrättens dom i
Prosolviamålet bör ha öppnat revisorernas
ögon för behovet av en ny möjlighet att
freda sig i skadeståndsmål och då kan
normskyddsläran vara ett alternativ värt att
pröva. Därmed inte sagt att utgången i
Prosolviamålet hade blivit en annan om revisorn åberopat normskyddsläran.
12. Marknaden för revision
av stora företag
Öhrlings PricewaterhouseCoopers ingår i
ett av de fyra stora internationella revisionsnät som återstår sedan nätverket Arthur Andersen kollapsade år 2002 som en
följd av Enronskandalen. I likhet med de
flesta länder i EU är marknaden i Sverige
NTS 2014:2
37
för revision av stora och medelstora företag koncentrerad till och domineras av
dessa fyra stora nätverk av revisionsbyråer.
Strukturen kommer inte att förändras under
de närmaste åren. Det beror på att medelstora revisionsbyråer möts av många hinder när de försöker komma in på marknaden. Det gäller deras rykte, kapacitet
och bredd. Ett ytterligare hinder för de medelstora revisionsbyråerna utgör reglerna
om ett obegränsat skadeståndsansvar som i
kombination med byråernas begränsade
möjligheter att fullt ut teckna försäkring
gör dem mycket sårbara. Tillgängliga revisorsförsäkringar har förändrats de senaste
åren. Såväl nivåer som belopp på försäkring- arna har sjunkit och deras giltighet
har minskat. Nivån täcker numera mindre
än 5 procent av de stora skadeståndsanspråk som byråerna krävts på inom EU.
Samtidigt har priset på försäkringarna stigit dramatiskt. Försäkringspremierna för
de fyra stora nätverken har under åren
2002–2007 fördubblats. Bristen på fullgott
försäkringsskydd för revisionsbyråerna gör
att revisorer äventyrar sin privata ekonomi
när de fullgör revisionsuppdrag. Det obegränsade ansvaret gör det också svårt att
rekrytera kvalificerad personal till revisionsbyråerna. Det finns en klar risk att något av de fyra stora nätverken går omkull
på grund av att det åläggs att betala skadestånd som ligger över vad dagens system
medger. Det skulle skapa stora svårigheter
på finansmarknaderna. Än värre skulle det
bli om två av de stora nätverken går omkull.
Frågan är då vad som kan göras för att
förbättra systemet? Den frågan ställs mot
bakgrund av att det i praktiken ofta blir
revisorn som får svara i dessa skadeståndsprocesser därför att revisorn är skyldig att
ha en ansvarsförsäkring medan övriga
organledamöter inte har någon sådan
skyldighet. Revisorn står alltså på grund av
38
Bo Svensson
sin ansvarsförsäkring i första linjen, när
skadeståndsanspråk riktas mot organledamöterna för brister i årsredovisningen och
andra handlingar med redogörelser för bolagets ekonomi, och åläggs inte sällan att
ensam ersätta den skada som vållats bolaget eller tredje man. Revisorn är sedan
hänvisad till att på egen risk och bekostnad vända sig mot de medvållande och försöka få tillbaka vad som belöper på dem
av vad revisorn har betalat. Det är tydligt
att en revisor som tvingats betala ett mycket stort skadestånd ofta inte har medel kvar
till att föra regresstalan mot medvållande
utan får bära det slutliga ansvaret för hela
skadan.
När det gäller revisorns skadeståndsansvar gentemot tredje man, dvs. gentemot
enskilda aktieägare, bolagsborgenärer och
andra som träder i förbindelse med bolaget
kan en ansvarsbegränsning knappast genomföras utan en lagändring. När det gäller revisorns skadeståndsansvar gentemot
bolaget är det emellertid möjligt att begränsa revisorns skadeståndsansvar genom
att domstolarna utvidgar tillämpningen
av jämkningsbestämmelserna i aktiebolagslagen.
13. Jämkning i Marknadsplanmålet
Om revisor uppsåtligen eller av oaktsamhet
har skadat bolaget när han eller hon fullgjort sitt uppdrag kan revisorn enligt 29
kap. 2 § aktiebolagslagen åläggas att betala
skadestånd till bolaget. Om ett registrerat
revisionsbolag är revisor, är det detta bolag
och den som är huvudansvarig för revisionen som är ersättningsskyldiga. Enligt
5 § i nämnda kapitel kan ett sådant skadestånd jämkas efter vad som är skäligt med
hänsyn till handlingens art, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Om
flera ska ersätta samma skada, svarar de
enligt 6 § solidariskt för skadeståndet i den
mån inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av dem enligt 5 §. Vad någon av dem har betalat i skadestånd får
återkrävas av de andra efter vad som är
skäligt med hänsyn till omständigheterna.
En revisor har till uppgift att granska
bolagets årsredovisning och bokföring samt
styrelsens och verkställande direktörens
förvaltning. Granskningen ska vara så ingående och omfattande som god revisionssed kräver. Ett huvudsyfte med granskningen av förvaltningen är att klarlägga
om styrelseledamot eller verkställande direktör har gjort sig skyldig till åtgärd eller
försummelse som kan föranleda skadeståndsskyldighet. Med den uppgift en revisor har måste man räkna med att om en
revisor genom försumlig granskning ådragit sig skadeståndsansvar så har också styrelsen och verkställande direktören medverkat till skadan, eftersom det är dessa
bolagsorgan som upprättar årsredovisningen, organiserar bokföringen och svarar för
förvaltningen.
Revisorn står på grund av sin ansvarsförsäkring i första linjen, när skadeståndsanspråk riktas mot organledamöterna. Det
framgår tydligt av rättsfallet NJA 2006 s.
136.
Omständigheterna var följande: Marknadsplan i Skandinavien Aktiebolag (Marknadsplan) ägde kontorslokaler som det
hyrde ut till företag med erbjudande till hyresgästerna att utnyttja en av Marknadsplan
anställd receptionist. De hyresgäster som
utnyttjade receptionisttjänsten ägde tillsammans samtliga aktier i Marknadsplan.
Samtliga aktieägare kom att ingå i styrelsen
för Marknadsplan. Det rådde därmed i stort
sett identitet mellan aktieägarna och styrelsen även om det tidsmässigt kunde förekomma förskjutningar. Marknadsplan hade
en verkställande direktör som inte hade någon fast lön, men som med styrelsens med-
givande fick fakturera arvode. Det uppstod
tvist om arvodet. Marknadsplan beviljade
styrelsen ansvarsfrihet och väckte talan mot
verkställande direktören och revisorn med
påstående om att verkställande direktören
fakturerat och till sig själv utbetalat för
höga arvoden liksom ersättning för kostnader som han inte varit berättigad att få ersatta av bolaget. Revisorn, som hade en ansvarsförsäkring, påstods ha medverkat till
skadan genom att bristfällig granskning av
verkställande direktörens förvaltning. Sedan verkställande direktören avlidit avskrevs målet mot honom. Marknadsplan
försattes senare i konkurs och konkursboet
övertog bolagets talan.
Tingsrätten och hovrätten fann att revisorn varit oaktsam vid utförandet av sitt
uppdrag och hovrättens dom vann laga
kraft i denna del. Frågan i Högsta domstolen var om det skadestånd som revisorn
hade att utge skulle jämkas på grund av
medvållande på bolagets sida. Högsta domstolen besvarade frågan nekande och avslog
jämkningsyrkandet. Det fick till följd att
hovrättens dom på fullt skadestånd – 484
720 kr – stod fast.
Som skäl för att avslå jämkningsyrkandet anförde Högsta domstolen rättssystematiska argument. Syftet med passiv identifikation (vållande av en organledamot eller
en anställd tillräknas bolaget, så att bolaget
självt anses vara vållande) är att få en lämplig riskfördelning mellan skadevållaren och
den skadelidande; den skadelidande ska
inte komma i bättre ställning när någon för
vilken han ansvarar har varit medvållande,
än då han själv har varit det. Enligt Högsta
domstolen aktualiseras inte aktiebolagets
organansvar i en situation där endast bolaget och en organledamot är berörda och där
det är organledamoten som vållat skada; det
förhållandet att det är två eller flera organledamöter som är skyldiga till bolagets
skada medför ingen skillnad när det endast
NTS 2014:2
39
är fråga om det interna ansvaret mot bolaget.
Med andra ord räckte det enligt Högsta
domstolen inte för revisorn att invända att
bolaget medverkat till skadan, han måste
för att freda sig peka ut de styrelseledamöter som genom beslut och åtgärder medverkat till denna och yrka jämkning av skadeståndet enligt 29 kap. 5 § aktiebolagslagen.
Försummar han det, och åläggs han skadeståndsskyldighet gentemot bolaget, har han
möjlighet att senare föra regresstalan9 mot
medansvariga organledamöter med stöd av
29 kap. 6 § andra meningen aktiebolagslagen.
Det är lätt att hålla med Högsta domstolen om att det är önskvärt med en lämplig
risk fördelning mellan skadevållaren och
den skadelidande, men det är svårt att förstå
att detta bara ska gälla när det finns ett
tredje intresse involverat. Det får anses vara
lika angeläget att det finns möjlighet till
jämkning i en rent bolagsintern tvist om
skadestånd till bolaget när en anställd eller
en organledamot har varit försumlig. Det
kan också synas rimligt att när ett bolag får
föra talan om skadestånd så bör svaranden
tillåtas göra invändning om att bolaget
medverkat till skadan.
Processekonomiska skäl talar vidare för
att revisorn i mål av nu diskuterat slag får
göra invändning om att bolaget medverkat
till skadan och begära att skadeståndet jämkas. Vinner revisorn framgång så att skadeståndet jämkas, är bolaget oförhindrat att
stämma in de organledamöter som medverkat till skadan och yrka skadestånd med resterande belopp. I det senare målet kan utgången i målet mot revisorn få bevisverkan.
Undantaget för bolagsinterna förhållanden är inte särskilt praktiskt. Som det nu
9.
40
Ett stämmobeslut om ansvarsfrihet åt en
organledamot berövar inte revisorn hans
eventuella regressrätt mot ledamoten.
Bo Svensson
blir åläggs revisorn inte sällan att ensam ersätta den skada som vållats bolaget eller
tredje man. Revisorn är sedan hänvisad till
att på egen risk och bekostnad vända sig
mot de medvållande och försöka få tillbaka
vad som belöper på dem av vad revisorn
har betalat. Den möjligheten har emellertid
ofta ett begränsat värde. Det kan vara svårt
för revisorn att finansiera en regresstalan
mot övriga organledamöter efter det att
skadeståndet har betalats. . Mycket talar för
att det i praktiken blir revisorn som i detta
får bära det slutliga ansvaret för hela skadan.
Huvudregeln i svensk skadeståndsrätt är
att skadestånd med anledning av sakskada
eller ren förmögenhetsskada kan jämkas,
om vållande på den skadelidandes sida har
medverkat till skadan, och denna jämkning
ska ske efter vad som är skäligt med hänsyn
till graden av vållande på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.10 Ett generellt
undantag från denna regel och den i sak
överensstämmande jämkningsbestämmelsen i 29 kap. 5 § aktiebolagslagen bör ha
uttryckligt stöd i lag. Det finns det inte i
dag.
På grund av det anförda anser jag att den
rättsgrundsats som Högsta domstolen lade
fast i Marknadsplanmålet är olycklig. Om
ett bolag yrkar skadestånd av sin revisor på
grund av oaktsam revision, bör revisorn ha
rätt att invända att bolaget har medverkat
till skadan och få invändningen prövad i
målet.
14. Jämkning i Prosolvia
Med hänsyn till 2006 års rättsfall framställde Öhrlings inte något yrkande om jämkning på grund av medvållande från bolagets
10. 6 kap. 1 § andra och tredje styckena skadeståndslagen.
sida, men gjorde gällande att styrelseledamöterna och verkställande direktören i respektive bolag var solidariskt ansvariga
med revisorerna och anförde bl.a: »Med
stöd av den aktiebolagsrättsliga jämkningsregeln i 15 kap. 4 § första stycket ABL11
ska vidare jämkning under alla omständigheter ske av revisionsbolagets och Nils
Brehmers ansvar med hänsyn till styrelsens
försumlighet. Dan Lejerskär, Morgan Herou och Claes Hammars är stämda på
samma grunder och samma belopp som
Öhrlings. Jämkning ska ske med två tredjedelar. Skäl för jämkning är även konkursboets behov av reparation. Konkursboet ska
tillgodose fordringsägarna men inte ägarna
som inte har stämt«.
Mott detta anförde konkursboet bl.a:
»Öhrlings har inte närmare utvecklat varför
jämkning ska ske med hänsyn till styrelsens
försumlighet. För jämkning måste det fastställas i vilken grad som de olika personerna medverkat till skadan. Jämkning måste
anses uteslutet redan av processuella skäl.
Vad Öhrlings har anfört till stöd för jämkning är alldeles för knapphändigt för att
kunna leda till bifall. Slutligen finns det
ingen rättslig möjlighet att begränsa skadeståndet till endast en så stor del av skadan
att fordringsägarna men inte aktieägarna –
helt eller delvis – skulle bli tillgodosedda.
Konkursboets behov av reparation är att
skadan ska ersättas«.
Hovätten anförde bl.a. »Enligt l5 kap.
4 § första stycket ABL kan skadeståndet
jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn
till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Jämkningsregeln tar sikte på undantagsfall, och
avser att åstadkomma en skälig nivå i förhållande till medverkan, i syfte att i enskilda fall kunna undvika orimliga skade-
stånd. Det är endast de skäl som Öhrlings
har fört fram som kan ligga till grund för
jämkning.– Enligt hovrättens mening är det
inte möjligt att inom ramen för förevarande
mål jämka Öhrlings ansvar utifrån styrelsens medverkan. – Med anledning av att
Öhrlings som skäl för jämkning anfört att
dess rätt till regress mot några av Prosolvias
organledamöter gått förlorad anförde Hovrätten att om en skadevållares möjlighet att
regress i ett fall som det förevarande kommer i konflikt med skadeståndets reparativa
funktion, måste det senare anses väga
tyngre. Utgångspunkten är, som konkursboethar anfört, att skadan ska ersättas. Öhrlings vållande är inte ringa. Vid en samlad
bedömning av de skäl för jämkning som
Öhrlings har anfört anser hovrätten att det
inte finns skäl för jämkning«.
Öhrlings begäran om jämkning av skadeståndet med två tredjedelar skulle om det
bifallits ha medfört en reduktion av det utdömda skadeståndet med (2/3 av 980=)
drygt 650 milj kr och en motsvarande reduktion av dröjsmålsräntan. Denna 1.3 miljardersfråga ägnade hovrätten bara några
korta meningar.
Enligt hovrätten tar jämkningsregeln
sikte bara på undantagsfall och avser att
åstadkomma en skälig nivå i förhållande till
medverkan, i syfte att i enskilda fall kunna
undvika orimliga skadestånd. Men, som
Högsta domstolen anförde i Marknadsplanmålet, med den uppgift en revisor har
måste man räkna med att om en revisor genom försumlig granskning ådragit sig skadeståndsansvar så har också styrelsen och
verkställande direktören medverkat till skadan, eftersom det är dessa bolagsorgan som
upprättar årsredovisningen, organiserar
bokföringen och svarar för förvaltningen.12
Det var mot denna bakgrund som Utred-
11. Numera 29 kap 5 § i 2005 års aktiebolagslag.
12. NJA 2006 s. 136, särskilt s. 142.
NTS 2014:2
41
ningen om revisorer och revision år 2008
föreslog att revisorerna skulle ha ett subsidiärt ansvar i förhållande till dem som upprättat den bristfälliga redovisningshandlingen och med sina namnteckningar garanterat
dess riktighet.13 Det förslaget har inte lett
till lagstiftning, men illustrerar ett problem
med den nuvarande lagstiftningen som blev
i högsta grad aktuellt i Prosolviamålet.
Även om de styrelseledamöter och den
verkställande direktör om har upprättat den
granskade handlingen också har ett skadeståndsansvar, blir det i praktiken ofta bara
revisorn som får svara i skadeståndsprocessen. Det hänger samman med att det endast
är revisorn som enligt lag är skyldig att ha
försäkring. Revisorn hamnar därmed i
första linjen när skadeståndsanspråk riktas
mot organledamöter på grund av brister i
t.ex. årsredovisningen. Denna ordning inger
betänkligheter. Det naturliga måste vara att
de som upprättat den bristfälliga redovisningshandlingen och med sina namnteckningar garanterat dess riktighet i första hand
får svara för de skador som uppstår. Jag
menar därför att i mål om skadestånd på
grund av brister i redovisningshandlingar
som har granskats av en revisor så bör
jämkningsregeln i 29 kap 5 § som regel tas
i bruk.
Enligt hovrättens mening var det inte
möjligt att inom ramen för förevarande mål
jämka Öhrlings ansvar utifrån styrelsens
medverkan. Jag har svårt att förstå detta.
Rättegången hade pågått i 13 år, tingsrättens dom är på 1 800 sidor och hovrättens
på 125 sidor, vartill kommer tingsrättens
877 sidor långa dom i brottmålet mot bl.a.
Dan Lejerskär, Morgan Herou och Nils
Brehmer. Prosolvias fallissemang hade utretts in i minsta detalj. Jag kan inte tro att
det finns några okända omständigheter som
13. SOU 2008:79 s. 193 f.
42
Bo Svensson
skulle kunnat påverka hovrättens bedömning av styrelsens medverkan till skadan.
Det mesta av bevisningen i denna del är
skriftlig och styrelseprotokollen och redovisningshandlingarna talar sitt tydliga
språk. Det bästa får inte bli det godas fiende
och det är inte godtagbart att som hovrätten
gjorde utan vidare lämna Öhrlings jämkningsyrkande utan avseende.
Hovrätten godtar konkursboets påstående att det inte finns någon rättslig möjlighet att begränsa skadeståndet till en så stor
del av skadan att fordringsägarna men inte
aktieägarna – helt eller delvis – skulle bli
tillgodosedda. Jag kan inte se att lagtexten
utesluter en sådan begränsning; jämkning
kan ske om det är skäligt med hänsyn till
omständigheterna. Dan Lejerskär och Morgan Herou var de som grundade Prosolvia
och de ägde så sent som i maj 1998 70 procent av aktierna i bolaget. Lek tanken att de
legat kvar med sina aktier till konkursutbrottet och i målet fordrat ersättning ur Öhrlings försäkring för att de förlorat pengar på
sina misslyckade affärer i Prosolvia. Jag
menar att sådana omständigheter bör kunna
påverka jämkningsfrågan.
Hovrätten betonar skadeståndets reparativa funktion och tar som sin utgångspunkt
att skadan ska ersättas. En sådan inställning
är självklar när det gäller skadestånd på
grund av sak- eller personskada som drabbat »änkor och faderlösa«. Men när skadestånd som i Prosolviamålet yrkas för ren
förmögenhetsskada och såväl skadegörare
som skadelidande är näringsidkare som bedriver sin verksamhet på en marknad, är det
viktigt att domstolen fördelar ansvaret dem
emellan på ett kommersiellt riktigt sätt. Käranden är ett konkursbo, som driver processen med pengar från Ackordcentralen, och
svaranden är ett multinationellt nätverk som
har försäkrat sig mot skadeståndskrav hos
stora försäkringsbolag här i landet och utomlands. Som anförts ovan om marknaden
för revision av stora företag finns det en
klar risk att något av de fyra stora revisionsnätverken går omkull på grund av att
det åläggs att betala skadestånd som ligger
över vad det förmår att betala. Ett sådant fallissemang skulle skapa stora svårigheter på finansmarknaderna. Detta är en
omständighet som också förtjänar att tas
med i bedömningen när en domstol prövar
en fråga om jämkning av skadestånd på
grund av bristfällig revision.
Hovrätten avslutar sin bedömning av
jämkningsfrågan med att understryka att
Öhrlings vållande inte är ringa. Kommentaren förvånar för lagtexten utgör inte hinder
mot jämkning vid oaktsamhet som är mer
än ringa. Jag har i det föregående konstaterat att det mesta i Prosolviamålet handlade
om huruvida centeraffärerna skulle redovisas som licensförsäljningar eller som
systemleveranser. Öhrlings valde att behandla centeraffärerna som licensförsäljningar, något som domstolarna inte godtog.
Juridiskt tekniskt hade Öhrlings därmed
förfarit oaktsamt. Med hänsyn till det oklara
rättsläget i redovisningsfrågan kan Öhrlings
oaktsamhet i vart fall inte anses vara grov
och borde enligt min mening inte hindrat
hovrätten från att jämka skadeståndet.
Jag menar sammanfattningsvis att domstolarna i mål om skadestånd på grund av
brister i redovisningshandlingar som har
granskats av en revisor alltid bör vara beredda att förutsättningslöst pröva yrkanden
om jämkning enligt i 29 kap 5 §. Varje
domstol som har att pröva ansvarsfördelningen mellan revisorn, verkställande direktören och styrelsen bör överväga att utdela
ett »alexanderhugg« och lägga förslagsvis
en tredjedel av ansvaret på varje bolagsorgan och sedan fördela ansvaret styrelseledamöterna emellan efter huvudtal, om inte
särskilda omständigheter talar för att någon
av dem haft ett större eller mindre ansvar än
de övriga i styrelsen. På så sätt blir det möj-
ligt att i det enskilda fallet undvika orimliga
skadestånd.
15. Skadeståndsberäkningen
Hovrätten anförde följande om beviskravet
när den skulle värdera skadan:
Det är konkursboet som har bevisbördan för skadans storlek. Konkursboet måste härvid, som ett
första led, lägga fram tillräcklig utredning till stöd
för skadans storlek. Öhrlings har invänt att konkursboet inte har presenterat någon utredning om
vilka framtida intäkter som förlorades, vilka kunder
och produkter som Prosolvia skulle ha haft och vilken sorts försäljning som skulle ha skett. Att lång
tid efteråt lägga fram sådan utredning för ett bolag
som kunderna, på grund av en skadegörande handling, tappat förtroende för och försatts i konkurs
låter sig dock svårligen göras. Att i stället, som
konkursboet gjort, presentera utredningar utifrån
vedertagna beräkningsmodeller för företagsvärdering måste därför anses utgöra sådan utredning om
skadans storlek som skäliggen kan åstadkommas. –
Skadeberäkningen är en del av det hypotetiska förloppet och är därför, på sätt som redovisats ovan
under bedömningen av orsakssambandet, förenad
med bevissvårigheter. Även för skadans storlek
måste därför ett sänkt beviskrav tillämpas (se
bl.a.Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005 s. 288 ff. och Per Olof Ekelöf m.fl.
Rättegång IV, 7 uppl. 2009 s. 127 ff.). Hovrätten
anser att konkursboet ska lägga fram bevisning
som gör skadans storlek övervägande sannolik.«
Konkursboet anlitade konsultfirman Econ
Pöyry för en värdering av Prosolvia med
hjälp av en kassaflödesanalys. Analysen utgick från prognoser om framtiden. Till stöd
för sitt antagande om tillväxt 1998-2000
använde sig Econ Pöyry av den prognos
som gjordes i Prosolvias börsprospekt från
1997. Prospektet angav – mycket optimistiskt enligt min mening – att den genomsnittliga omsättningstillväxten skulle överstiga 50 procent per år under den kommande treårsperioden.
Enligt Econ Pöyry var det rimligt att
anta att marknaden bedömde omsättningsNTS 2014:2
43
tillväxten för åren 1998, 1999 och 2000 till
50 procent per år. I tiden därefter räknade
Econ Pöyry med en linjär nedtrappning i
omsättningstillväxt till 39 procent 2001, 27
procent 2002 och 16 procent 2003. Under
2004 – 2007 var den tänkta omsättningstillväxten 5 procent och från 2008 antog Econ
Pöyry en evig omsättningstillväxt med 3
procent.
Av Econ Pöyrys utlåtande framgår att
konsultfirman förutsatte att Prosolvia skulle
ha direktförsäljning till kunder vid sidan av
försäljningen till centren och att flera av
dessa senare kunder skulle vara stora och
välkända. Vidare förutsatte Econ Pöyry att
Prosolvias produkter, tjänster och koncept
för virtuell teknik hade god kund- och
marknadsacceptans.
Det finns då skäl att erinra om att hovrätten i annat sammanhang i domen uttalade:
antaganden gav ett värde på Prosolvia per
den 1 januari 1998 om drygt 650 milj. kr.
och detta värde utgjorde med tillämpning
av differensmetoden den ersättningsgilla
skadan för konkursboet.
Det är för mig tydligt att konkursboet
hade bättre förutsättningar än Öhrlings att
visa hur marknaden för Prosolvias programvaror och tjänster utvecklades under år
1998 och vilka förväntningar på bolaget
som fanns på marknaden för tiden därefter.
Konkursboet hade avvecklat Prosolvias rörelse och borde kunna redovisa hur detta
skedde och vad det inbringade. Någon bevislättnad för konkursboet när det gäller
skadevärderingen, var är därför inte motiverad.
Utan bevislättnaden hade hovrättens bedömning i värderingsfrågan med största
sannolikhet blivit en annan.
Enligt hovrättens mening finns det sammantaget
allmänt skäl att tro att Prosolvia hade kunnat infria
åtminstone en del av de förväntningar som fanns
om företagsledningen kunnat ägna tid åt den egentliga verksamheten och om finansiering kunnat ordnas. I det hypotetiska förloppet hade nyckelpersoner inom företaget dessutom stannat kvar och lett
verksamheten. Detta gäller således trots att det inte
fanns någon relevant s.k. track-record för programvaruförsäljning vid sidan av centeraffärerna.
16. Avslutning
Trots att hovrätten noterat bristen på trackrecord för direktförsäljning till Prosolvias
kunder valde hovrätten att lägga konsultfirmans värdering, som förutsatte att bolagets programvaror hade god kund- och
marknadsacceptans, till grund för sin bedömning av hur marknaden i det hypotetiska förloppet hade värderat Prosolvia per
den 1 januari 1998.
Hovrätten kom härefter fram till att Econ
Pöyrys kassaflödesanalys med däri gjorde
antaganden skulle ligga till grund för bedömningen av värdet utom vad gällde tilllämpad WACC. En beräkning utifrån dessa
44
Bo Svensson
Konkursboets talan mot de övriga organledamöterna i Prosolvia har återkallats efter
förlikning. Förlikningsvillkoren framgår
inte av återkallelsen men det framstår som
sannolikt att Öhrlings fått svara för merparten av det skadestånd som ska betalas för
Prosolvias fallissemang, trots att det för en
utomstående betraktare är närmast självklart att de huvudansvariga är bolagets
grundare och huvudaktieägare som drev
igenom en affärsplan som inte höll när den
mötte verkligheten.
Det är inte revisorns sak att pröva klientens affärsplan, men om planen förutsätter
en redovisning som strider mot god redovisningssed är han skyldig att påpeka detta
och, om påpekandet inte leder till rättelse,
påtala saken i revisionsberättelsen.
Nu gjorde inte revisorn några invändningar mot att Prosolvias styrelse redovisade centeraffärerna som programför-
säljningar och hamnade i en besvärlig situation när Dagens Industri den 3 april
1998 kritiserade Prosolvias bokslut för
1997. Prosolvias årsredovisning offentliggjordes samma dag och den överensstämde med det av tidningen – på andra
grunder – kritiserade bokslutet genom att
affärerna med centren rubricerats som licensupplåtelse av program och intäkterna
tagits omedelbart när programvarorna levererats. Revisionsberättelsen lämnades
också den 3 april och innehöll inga anmärkningar mot redovisningen och förvaltningen, utan förslag om att bolagsstämman
skulle fastställa årsredovisningen och bevilja styrelsen ansvarsfrihet.
Styrelsen godtog revisionsberättelsen
och lade fram den på bolagsstämman tillsammans med årsredovisningen. Stämman
fastställde årsredovisningen och beviljade
styrelsen ansvarsfrihet.
Ett sätt att beskriva detta är att säga att
Prosolvia genom sina bolagsorgan gillade
den omtvistade redovisningen och godkände revisionen. Då känns det inte rätt när
bolagets konkursbo, som inte har bättre
rätt till skadestånd av revisorn än bolaget,
senare anklagar revisorn för oaktsamhet
och yrkar och tillerkänns skadestånd med
ett jättebelopp för att revisorn lämnat redovisningen utan anmärkning.
NTS 2014:2
45