LO-tidningen 90 år 10
10 lo-Tidningen nr 34 | 21 oktober 2011 LO-tidningen 90 år Det började Med 90 år med LO-Tidningen Från pamflett till nyhetstidning på papper och webb med eget bild- och formspråk. Men allt är inte nytt under solen. Ämnen som debatterades 1921 i Fackföreningsrörelsen, som tidningen hette då, kan vålla lika starka känslor 90 år senare. Kampen om läsarna. Råder det tidningskris i Sverige? Så lyder rubriken till en text om den annalkande tidningsdöden, särskilt inom arbetarpressen. Tidningskris gryr i framtiden. Hoten är bristande affärsmässig kompetens och en teknisk utveckling som rasar iväg. En annan rubrik lyder: Kraftsamling krävs kring fackförbundspressen Där kan vi läsa att ”teknikutveckling, nya medievanor och en tuffare konkurrens gör att fackförbundstidningarna i dag står inför ett antal utmaningar”. Den första är från Fackföreningsrörelsen (dåvarande LO-Tidningen)1955. Den andra är en cirka två veckor gammal debattartikel från lotidningen.se. Den som sätter sig i arkivet för att bläddra igenom 90 år av LO-Tidningen kan snabbt konstatera att många av de dagsaktuella frågorna verkar nästintill tidlösa. I det första numret från 1921 hittar vi rubriker som: Obligatorisk eller frivillig arbetslöshetsförsäkring?, Byggnadsarbetarnas löner och Vart går italienarna? Men även rubriker som talar om en annan tid: Mot förtryck och tvedräkt, Olof Palme som Sverige. Klaus Albrectsens teckning efter mordet uppskattades inte alls av ... Amsterdam kontra Moskva – ett saftigt svar på bolsjeviksmädelserna och Fackföreningsfilologi. För tio kronor om året utlovar redaktör Sigfrid Hansson, bror till Per-Albin, minst 16 sidor text i veckan. ”Vid årets slut komma alltså abonnenterna att förfoga över en 800 à 900 sidor stark volym, innehållande en värdefull samling fakta angående fackföreningsrörelsen här hemma och i utlandet samt ett rikt material, belysande aktuella socialpolitiska och ekonomiska spörsmål.” Nummer 1 inleds med en dödsruna om Carl Leigen, ”den tyska fackföreningsrörelsens främste man”. Tidningen är mer av vad som i dag skulle kallas vetenskaplig tidskrift. Skribenterna är forskare, ombudsmän, politiker och högt uppsatta tjänstemän. Och ja, män. Att svenska kvinnor för första gången kan rösta detta år går tidningen förbi. Men rösträtten utgör en slags kuliss till bland annat texten Kvinnor och fackföreningar där man kan läsa: ”Från att i går ha varit tämligen utan betydelse i det politiska livet är hon i dag utrustad med medborgarens alla prerogativ. Och dock har knappast kvinnan själv förändrats men väl mannens tankar om det älskade, nu även fruktade könet. Man kan klaga över den ekonomiska nödvändighet, som ... LO-ordföranden Stig Malm, som visade sig ha ett anmärkningsvärt ordförråd när han läxade upp redaktionen. tvingat kvinnan ut i ett hänsynslöst förvärvsarbete, men man måste även förstå, varför hon numera ej vill låta betrakta sig uteslutande som hemvarelsen helt utom rikets vårdande ärenden.” Dominerande under årtionden fram över är ett Vi och Dom. Där Dom inte är arbetsgivare eller politiska partier, utan kommunister eller syndikalister. Det finns en avdelning för internatio nellt, men villkoren i andra länder finns också med naturligt bland inrikestexter na. Som Industriproletariatet i Kina, Kampen för socialförsäkringen i Tjeckoslovakien eller Australiens arbetarevärld. Uppdelningen mellan inrikes och utrikes verkar inte lika betydelsefull som i dag, samtidigt som det lär vara i dag vi lever i globaliseringens tidsålder. Slående är också att mycket handlar om att bygga upp ett samhälle. Social- och bostadspolitik verkar lika angeläget för tidningens läsare, och för facket, som arbetsmarknad. 1931 får tidningen nytt utseende. Dagskrönika införs. Annonser dyker upp. Och en och annan bild, inte sällan av en tom lokal någonstans i Sverige. Även litteraturrecensioner får sin plats, främst facklitteratur. Något år senare får ekonomi för första gången en egen avdelning, vilket kanske inte är konstigt med tanke på 30-talets världsdepression. Foto: Anders Holmström Skotten i Ådalen 1931 ekar under hela 30-talet. Liksom det vi i dag kallar för Saltsjöbadsavtalet. När avtalet väl är slutet sammanfattas det i tidningens ledare: ”Prövningen av förhandlingsresultatet utmynnade i ett principiellt godkännande av de nya riktlinjerna för arbetsmarknadsumgänget i Sverige.” Andra världskriget sätter också sina självklara spår i tidningen. Framför allt diskuteras flyktingvågen och jobben. Man hittar rubriker som: Tränger varje arbetande utlänning undan en svensk, vilken alltså dömes till arbetslöshet? Läser man texten är det mer av ett brandtal mot rubriken, ur ekonomiskt men även medmänskligt perspektiv. 11 lo-Tidningen nr 34 | 21 oktober 2011 LO-tidningen 90 år en pamflett Man måste även förstå, varför [kvinnan] numera ej vill låta betrakta sig uteslutande som hemvarelsen helt utom rikets vårdande ärenden. Advokat Claës Palme är en av fiffelredarnas mest idoga företrädare i Sverige. Långt ifrån den främste, snarare en av redarmaffians sjaskigaste springpojkar. J J Mot slutet av 1940-talet tar social- och bostadspolitiska frågor stor plats. Och det till synes tidlösa gör sig påmint i textrader som: ”Att socialdemokratins ställning hotas genom medelklassens ökande andel av befolkningen är ett av huvudmotiven i den aktuella politiska diskussionen. Går det eller går det inte att vinna medelklassens väljare för arbetarpartiet?” Under 1950-talet breddar sig kulturen i tidningen, med till exempel texter som Radions schlagermusik. Och i början av 60-talet tillkommer avdelningen Profilen, en längre intervju med en aktuell person. Först ut är ”Lantarbetarnas toppman – mångsidig och erfaren. Ewald Jansson är vad man med ett respektlöst ord kan kalla för en gammal tränad och slug fackföreningsräv.” I mitten av 60-talet får också det berättande reportaget en egen avdelning. Det första handlar om kantstensindustrin i Bohuslän och har både bilder och mellanrubriker. Alla reportage utgår dock inte riktigt från miljönärvaro. En text med rubriken ABF:s budgetstämma, Löntagarna måste ha inflytande över näringspolitiska fonden. Varför inte låta AMS förvalta den? hamnar också under avdelningen reportage. Av det revolutionära 1968 syns inte mycket i tidningen. I stället hittar vi nyheter som Bullerkonferens i Malmö och Postförbundet: ny ombudsman. 1972 kommer de första färgklickarna. Och ofta avslutas varje nummer med en krönika på finska, antagligen på grund av att så många finländare kom till Sverige under 70-talet. Fyra år senare, 1976, byter tidningen namn till LO-Tidningen Fackföreningsrörelsen. Den görs om till tabloid och det journalistiska nyhetsuppdraget lyfts fram i både bild och text. Heta ämnen är mbl och löntagarfonder. Men också mycket sociala frågor, jämställdhet och diskriminering. Kulturen får egna sidor under namnet Röda Rummet. Under 80-talet blir det mer och mer nyhetstidning, med kortare notiser och På Västerås ABF:s utställning 1941 lärde man sig att ”Den svenske arbetaren har kämpat sig till en del i sitt fosterland. Han deltar i samhällets styrelse. Han känner sitt ansvar för det helas väl. Han vet vad landets frihet är värd och griper till v apen om Sverige hotas.” En utomordentligt talande slutbild, fastslår tidningen. 1945 redde tidningen ut skogsarbetarnas villkor. Apparaten på bilden mäter bland annat blodtryck och syreför brukning. Och så här uppiggande var annonsörerna 1948: ett livförsäkringsbolag redovisar risken att dö före pensionen. slagkraftigare rubriker. 1980 får dåvarande chefredaktör Elon Johanson Stora journalistpriset för att ha ”aktiverat nyhetsjournalistiken i en organisationstidning”. Fredagen den 28 februari 1986 kommer tidningen ut som vanligt. Ingen kan ana att statsminister Olof Palme samma kväll kommer att kliva ut från biografen Grand för att skjutas ned, och Sverige för alltid ändra självbild. Redaktionens bildval av Palme i nästa nummer får LO:s dåvarande ordförande Stig Malm att vilja stoppa pressarna. – Jag hade aldrig hört någon som behärskade så många invektiv. Han använde säkert 70 olika ord för att skälla ut oss, berättar Agneta Carleson som då var reporter på redaktionen. Händelsen fick två medarbetare att lämna tidningen. Pressarna stoppades aldrig. (Läs mer i intervjun med Elon Johansson på sidan 26.) Några år senare prövar en annan Palme redaktionen. Claës – Olofs bror – som var sjörättsadvokat och företrädde redarsidan i ett uppmärksammat mål där svenska fack krävde avtal för den filippinska besättningen ombord på det cypriotisk registrerade fartyget JSS Britannia i Göteborgs hamn (vilket senare skulle bli till lex Britannia). Ingressen löd: ”Advokat Claës Palme är en av fiffelredarnas mest idoga företrädare i Sverige. Långt ifrån den främste, snarare en av redarmaffians sjaskigaste springpojkar.” Artikeln fick Claës Palme att stämma LO-Tidningen och chefredaktör Lars Arnborg för grovt förtal. Tidningen friades ett år senare av en enig jury. Under året inleder tidningen också en serie med titeln ”Facket 90-talets krisbransch?” Man skriver också mycket om A-pressens kris. Läget är ansträngt mellan LO:s ledning och tidningen. En höstdag 1990 meddelar Lars Arnborg att han lämnar sin post på dagen. Om han gick frivilligt, eller tvingades bort, råder än i dag delade meningar om. – För redaktionen blev det en turbulent tid. Vi stod utan chef men visste inte varför, säger Agneta Carleson. Dagen efter lät Stig Malm meddela att ledningen utsett LO:s pressekretare till chefredaktör. Tidningen vägrade. Stig Malm lär ha sagt att då kunde alla säga upp sig. Det dröjer nästan två år innan tidningen återigen får en fast chef då Martin Lindblom tillträder. Han blev kvar till i vintras, då som vd för LO-Tidningen som den kom att heta från 1991. Under hans tid hann tidningen bilda eget aktiebolag och redaktionen flytta ut från LO-borgen. Redan i mitten av 90-talet kommer tidningen ut på den stora flugan Internet. Men webbtidningen består då uteslutande av redan publicerade artiklar från papperstidningen som läggs ut via LO:s hemsida. När Tommy Öberg blir chefredaktör 2005 är ett av hans viktigaste uppdrag att skapa en fungerande webb. Webbredaktör anställs, domännamnet köps tillbaka från en privatperson och under våren 2006 lanseras lotidningen.se. Hösten 2009 ger sig LO-Tidningen ut på Facebook med ”Honduransk fackledare avled av skadorna” som första statusrad. Några månader senare kom första twittret: ”Osminkad intervju med en svensk i Gent”. Samtidigt har LO-Tidningen på papper fortsatt utvecklingen, med nya avdelningar som Inblick, Kulturen har breddats till Kultur & Samhälle medan Ekonomi som egen avdelning dyker upp mer sporadiskt. Och tidningens utseende uppdateras konstant. Förra hösten fick tidningen sin första kvinnliga chef när Johanna Kronlid anställdes som vd och chefredaktör. Vi är alla en del av tidningskris och den extrema tekniska utvecklingen. Och det verkar vi ha varit, i alla fall minst sedan 1950-talet. Fortsätt följa samhället genom LO-Tidningen. Sandra Lund Mera minnesvärt, tidsbilder och milstolpar P 12 lo-Tidningen nr 34 | 21 oktober 2011 LO-tidningen 90 år Om man Jbara kunde ndvika dessa u förbannade social demokratiska förnyare. Helst borde man placera dem i små läger uppe i Moskofjäll. PO Enquist i intervju i nr 1 1994 Förbund vi minns P Hatt- och pälsindustriarbetareförbundet P Hospitalspersonalens förbund P Sjöfarande kvinnors förening P Eldarunionen P Sinnessjukvårdspersonalsförbundet P Stewartföreningen P Skorstensfejeriarbetarförbundet P Sveriges lokomotivmannaförbund P Skogs- och flottningsarbetarförbundet P Telegraf- och telefonmannaförbundet P Litografförbundet P Sadelmakar- och tapetserarförbundet P Tobaksindustriarbetarförbundet J Tre trallande jäntor på sin första valturné Rubrik i nr 14 1994 om Wanja Lundby-Wedin, Margareta Winberg och Lillemor Arvidsson ORD vi glömt Många ord ur LO-Tidningen används inte så värst ofta nu för tiden: P sillénkommunism P penningmatador P gillessocialism P manschettproletariat P galanterivaruindustrien P känslorevolutionärer P mondism P yrkeshygien P automation P kommittélatin P plastknullande P proms P hemfaksimil P multis P gräddfack P guldgömmare P agrostäder P pressuregrupper Hans Ericson, ordförande i Transport, reste till Kanarieöarna trots LO:s och TCO:s bojkott. Penningmatador? Gräddfack? Om de får Jbestämma vilka fackliga ledare vi ska ha kommer vi bara få töntar som Törnman i Kiruna. Han är ju höjden av facklig intelligens just nu, om man ska tro kvällstidningarna. Stig Malm i nr 14 1994 Han gav pampen ansikte – och kropp En tjänsteresa till Kanarieöarna, på upp maning av socialistledare från olika motståndsgrupper. Säg ”fackpamp”, och alla som var med på 1970-talet ser honom framför sig: Hans Ericson, Transports ordförande, solbadande i Spanien mitt under de svenska fackens turistbojkott. J Bilden på Hans Ericson vid poolkanten, en buddhafigur i badbyxor och solglasögon, publicerades om och om i svenska tidningar och tv vintermånaderna 1976. Den visade inte bara en förbundsordförande som struntade i LO:s och TCO:s turistbojkott mot fascistregimen. Inte bara en egensinnig facklig ledare, som lät sig bjudas på flygresan och firade med sprit och cigarr på Svenska Arbetsgivareföreningens anläggning på Kanarieöarna. Transports tidnings beskrivning av vad de flesta andra såg som en bjudresa i strid med fackets bojkott Fackets maktställning i mitten av 1970talet retade många. I bilden på Hans Ericson fick den ilskan en måltavla. Plötsligt Foto: Christer Kindahl Det går att ana en vånda bakom LOTidningens rapportering om skandalen. Säkert därför att fackföreningsrörelsen tog så stor skada av den. Men kanske också därför att kvällspressen ledde nyhetsjakten. Att haka på var nödvändigt för LO-Tidningens trovärdighet. Men inte lika roligt som att leda själv. Ändå är avståndet stort till Transports satt han där: den svenske fackpampen förkroppsligad. Och kroppen var tung. De följande åren skulle den byggas ut ytterligare, med floder av sprit, lägenhet på Östermalm, 50-årskalas med 200 gäster i Grand Hotels spegelsal – allt för medlemmarnas pengar. LO-Tidningen publicerade aldrig fotografen Christer Kindahls bild. Det behövdes inte, den fanns ändå överallt. Men händelseförloppet speglades och kommenterades i en rad nummer. egen tidning. Den förbigick händelsen på nyhetsplats, men raljerade på ledarplats över ”presskampanjen” mot Hans Ericson. Han hade ju bara gjort en ”tjänsteresa till Kanarieöarna, på uppmaning av socialistledare från olika motståndsgrupper”. Bara ett fåtal tidningar stod emot kampanjen, konstaterade ledaren. ”LOTidningen AB sände däremot en fotograf till platsen för ’brottet’.” Mårten Martos Nilsson 13 lo-Tidningen nr 34 | 21 oktober 2011 LO-tidningen 90 år Fonderna skulle frälsa folket Sällan har tidningssidor andats så mycket självförtroende som när löntagarfonderna lanseras i LO-Tidningen 1975. Och undra på det. Efter hundratals år har det kapitalistiska systemet kommit till vägs ände. Makten över produktionen ska läggas i folkets händer. Och i LO-Tidningen (som fram till 1976 heter Fackföreningsrörelsen) förs diskussionen om hur det ska ske. När Metall motionerade om kollektiv kapitalbildning på LO:s kongress 1971 handlade det om att suga upp de jättevinster som uppstått i en del företag som resultat av den solidariska lönepolitiken. Men i det färdiga fondförslaget har tyngdpunkten förskjutits. Rekordår i den svenska ekonomin och arbetsrättsliga lagar som stärker fackets ställning har förändrat läget. Den nya medbestämmandelagen väntas avskaffa arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Förutsättningarna för sex timmars arbetsdag utreds med stor konkretion. Till detta kommer utredningar av bland andra Roland Spånt som väcker indignation över ägarkoncentrationen i näringslivet. Klimatet är sådant att LO-ekonomen Rudolf Meidners motivering för fonderna låter självklar: – Vad ska arbetarrörelsen annars svara när människor pekar på de upprörande orättvisorna i nuvarande förmögenhetsfördelning? Det kapitalistiska systemet är helt enkelt omoraliskt. De följande numren av tidningen är titthål in i ett land som inte längre finns. Artiklarna (de sträcker sig ibland över två uppslag) diskuterar hur makten över industrin ska fördelas mellan anställda vid små företag och stora, hur kooperationen ska behandlas, och om en gradvis övergång eller ett snabbt hugg är rätt taktik. Utgången är dock given. I hela rapporteringen talar ett ”vi” som ska ”ta Vi på verkstadsgolvet har ofta större erfarenhet av företaget än aktieägarna. J Fabriks avdelningsordförande, Uppsala, förklarar att löntagarna kan styra minst lika bra som ägarna över”. Och detta ”vi” tvivlar inte på sin förmåga. Om löntagarstyrda företag blir lika effektiva? Absolut! De kommer att frigöra människors kreativitet, de kan flyttas dit arbetskraften finns i stället för tvärtom, och de kommer inte att slita ut sina anställda. Om löntagarna är mogna? ”Vi på verkstadsgolvet har ofta större erfarenhet av företaget än aktieägarna” och kan ”säkert styra företaget minst lika bra som de nuvarande ägarna”, säger Fabriks avdelningsordförande i Uppsala. Om motståndet blir hårt? ”Många företagare – särskilt de yngre – är klart medvetna om att den fackliga framryckningen inte kan stoppas”, svarar Rudolf Meidner. Hur det gick vet vi. Borgerlig valseger 1976. Ekonomisk kris. Splittring mellan LO och Socialdemokraterna. Stegvisa reträtter från det ursprungliga fondförslaget, som snärjer LO i tekniska diskussioner. När S-regeringen till slut lägger fram lagförslaget om löntagarfonder 1983 har de reducerats från en fråga om löntagarmakt till en om sparande och riskvilligt kapital. Också återtåget och besvikelsen speglar LO-Tidningen – uthålligt, även om tröttheten ibland lyser igenom. Tidningen ger inte ett definitivt svar på varför löntagarfondsfrågan, ”ett av de viktigaste avgörandena i fackföreningsrörelsens historia”, slutade i nederlag. Men den är en oslagbar källa för den som vill veta mer. Mårten Martos Nilsson Segervissa utredare. Anna Hedborg, Rudolf Meidner och Gunnar Fond på Fackföreningsrörelsens förstasida nr 19 1975. Många företagare – särskilt de yngre – är klart medvetna om att den fackliga framryckningen inte kan stoppas. J LO-ekonomen Rudolf Meidner Kända pennor som skrivit i LO-Tidningen P Bo Inge Andersson P Lars Ilshammar P Carl Tham P Karolina Ramqvist P Annelie Jordahl P Bengt Göransson P Erik Fichtelius P Håkan A Bengtsson P Mustafa Can P Lars Molin P Majgull Axelsson P Cecilia Jacobsson P Dan Josefsson P Marita Ulvskog P Lasse Strömstedt P Petra Meyer P Malin Siwe P Jan Scherman P Åsa Linderborg P Jane Magnusson P Olle Svenning P Janne Sundling P Mats Wingborg P Max Lundgren P Willy Bergström P Petra Östergren P Torgny Lindgren P Maja Lundgren P Lena Askling P Reidar Jönsson P Maria Schottenius P Lotta Gröning P Göran Greider P Tomas Lappalainen P Torbjörn Tännsjö Mera minnesvärt, tidsbilder och milstolpar P 14 lo-Tidningen nr 34 | 21 oktober 2011 LO-tidningen Hur få folk att föredra vintersemester? P Det är inte nytt under solen att semesteranläggningar blir fulla ett fåtal veckor under året och sedan står tomma. Problem fanns alltså även 1950. Då steg lönerna och de anställda hade 14-dagarssemester – som de flesta ville ta ut i juli. Både fack och arbetsgivare ser det som ett problem och 1950 (nr 10) redogör LO-Tidningen för diskussionen om en fyraårsplan. Arbetsgivarna i Saf vill att semestern ska ”förläggas till den tidpunkt på sommaren som bäst motsvarade de lokala företagsintressena”. Saf föreslår därför att semestern ska delas upp i fyra olika perioder – som ska rotera enligt ett fyraårigt schema. Tidningen tar ställning och artikeln illustreras bland annat med en bild på en fjällanläggning. I bildtexten står det ”Vintersemesterns fördelar har gått upp för allt fler arbetstagare. Fortfarande väljer de flesta dock sommarledighet med åtföljande överbelastningar på kommunikationsmedel och semesteranläggningar.” Erik Larsson Kanslistilens tendens till bred utförlighet, onödig mångordighet och långa invecklade meningar är vi – milt uttryckt – också idag i tillfälle att konstatera.” J Tidningen skriver om problemet med krångligt språk i lagtexter, 1968 Elektronisk telefoni är ingen barnlek PÄr vi för slappa för elektronisk telefon? Den frågan ställer sig LO-Tidningen 1982 (nr 7) och skäller sedan på sig själv och alla andra anställda som inte klarar av att hantera telefonerna på rätt sätt. LO hade då installerat en ny, elektronisk växel och ersatt de gamla fingerskivstelefonerna med nya knappvarianter. Växeltelefonisterna är dock besvikna på de anställda som glömmer att ge besked till växeln när de lämnar sina arbets platser. Märta Persson, som jobbat i växeln i 18 år, är särskilt kritisk mot vissa grupper som aldrig verkar lära sig vikten av att knappa ut sig själva. – Ni journalister på LO-Tidningen sköter er sämst, säger hon. Erik Larsson Plysch är skönt, men obehagligt att jobba med. J Arbetsmiljön i fokus första numret 1982 Det går bra, dåligt eller mittemellan PFrågan är om 1960- och 70-talen ändå inte var gerillakrigens stora årtionden. Även i Sverige kom gerillaförsvarets för- och nackdelar att diskuteras. Vår tidning hakade på. I nummer 10 1969 recenserar den tidens kultursidor, som hette LO Litteratur, boken Gerilla och svenskt försvar av generalmajor Per Hjalmar Bauer. Generalmajoren vänder sig emot idén att Sverige skulle satsa på ett rent gerillaförsvar. Han vill i stället ha en kombination av en reguljär armé och gerillaförband. Enligt recensenten Åke Wedin är boken översiktlig, lättläst och intelligent skriven. Som grädde på moset slår skribenten fast att ”slutsatserna förefaller lekmannen väl underbyggda”. På samma uppslag i tidningen finns en artikel om hur världen kan tänkas se ut år 2000. Efter en lång och komplicerad redogörelse över olika statistiska utfall och diverse framtidsforskning utkristalliseras tre typer av framtidsscenarier: Antingen blir det bra eller så blir det kärnvapenkrig eller så går det sisådär. Erik Larsson 90 år Attackfästingar, kungafack, bajs Vi bevakar även ... mindre väntade ämnen Tunga arbetsmarknadsfrågor är LOTidningens adelsmärke men ibland tar vi språnget och hanterar de riktigt omvälvande samhällsfrågorna. Som när Niklas Strömstedt utsattes för en fästingattack för tre år sedan. Artisten uppsökte då akut en psykolog. – Jag har sån tur att grannen är psykolog. Hans erfarenhet gör också att han är bra mycket tydligare än jag. Det blev liksom inget gullande. Inte ens den vanliga fästingborttagaren dög. Vanlig hederlig pincett! Så jobbade han. Dessutom i morgonrock vilket nog fick fästingen att tappa lite av sin fattning, sa Niklas Strömstedt till LO-Tidningen. En misstänkt kris befarade vi att artisten och numera juristen Per Herrey led av. I slutet av november 2007 fick han tala ut om sin kamp mot Bert Karlsson och hur han hanterade alla skämt om gyllene skor. – Det är bara att gilla läget, svarade han. Kungen är en figur som vi inte skriver särskilt ofta om men när han i våras fick löpa gatlopp i medierna för att ha … En av LO-Tidningens ovanoch anklagades för … med ligare artiklar handlade om artisten Niklas Strömstedt. kaffeflickor så undrade vi vilket OBS: Fästingen på bilden har ingenting med fack som skulle kunna dra en lans för artikeln att göra. Den har aldrig rört Niklas monarken. Strömstedt. Foto: Dan hansson Troligen Ledarna, förklarade fackföreningsforskaren Anders Kjellberg som också kom med ett förslag. – Man skulle kunna tänka sig att kungskittunnor förvarades på vindarna i Gamla ligheterna i världen bildade ett eget interstan under 1600-talet. I dag är dessa utrymnationellt fackförbund. Det skulle kunna men ombyggda till svindyra vindsvåningar. heta Global Royal Union (GRU). RekryteI en artikel från 2002 görs en annan ringen skulle underlättas av att många grundlig utredning. Reportern Lena Talli de olika ländernas kungahus är släkt berg beger sig till Pågens i Malmö. Hon är med varandra, sa han och konstaterade beväpnad med ett måttband och en stor att kungen faktiskt är den person på den portion beslutsamhet. Uppdraget är att svenska arbetsmarknaden som har bäst ta reda på ifall det anställningsskydd. något i påståAtt det bajsas en Händerna hos arbetare är ligger endet att arbetare hel del i en storstad har större händer än är ingen överrask107 millimeter breda och tjänstemän. ning för någon, men samma gäller för tjänstemän. Efter ett flitigt frågan är om vi inte mätande av bagarhårdvinklade en artihänder och jämförande med tjänstemankel på temat latrinhanteringens historia nahänder ställer hon samman statistiken. då vi satte rubriken ”Bellmans stolta stad Hennes slutsats blir ”Arbetarnas händer var en riktig skithåla” och underrubriken är inte större”. Händerna hos arbetare är ”Skit blev till guld”. 107 millimeter breda och samma gäller för LO-Tidningens Astrid Fristedt-Nyman tjänstemän. konstaterade att där fashionabla Hilton Ett annat sätt att uttrycka det skulle hotell ligger i dag, vid Slussen i Stockholm, vara att det inte är någon skillnad på folk var det tidigare en depåplats för stockholoch folk. marnas latrintunnor. Erik Larsson I samma artikel konstateras även att J ... men vi skrev också om detta: (Rubriker genom åren) P Hur lever den tyske tjänstemannen? (1930) P Sitdownstrejkernas taktik (1938) P Byråkrati – fara eller skrämskott? (1939) P Kan Tyskland segra? (1939) P Är Sovjetunionen arbetarnas verkliga fädernesland? (1940) P Hur mycket kostar ett barn? (1941) P Quislings fackliga frontmän (1941) P Kautschuken – den oumbärliga råvaran (1942) P Utlänningarna på svensk arbetsmarknad (1948) P Matfettets befrielse (1949) P Nietzsche eller bokföring (1950) P Kollektivavtal som utsugnings instrument (1953) P En studie i svart. Negerproblemet i dagens USA (1954) P Bikinism och huliganism (1954) P Nerver och produktion (1956) P Torped under mormorsidyll (1957) P Arbete åt invalider (1958) P Klämtar klockan för manssamhället? (1961) P Zigenerna, folkhemmets parias (1963) P Arbetsgivarna måste tvingas förhandla med facket om datan (1976) P Nu hoppas USA-facket på Bush (George red anm) (1989) P Mannen bara ett kön (2004) P Veronicas tå blev en tumme (2004) 15 lo-Tidningen nr 34 | 21 oktober 2011 LO-tidningen 90 år Nöjesliv, dagis, cement ... Blandade nedslag i Fackföreningsrörelsen/ LO-Tidningen Konservöppnartest 1944. Vissa modeller är upp till 10 gånger effektivare än andra. Ungdomens lust att ’dansa och ha roligt’ är varken en beklaglig eller förkastlig företeelse. J Bildtext 1945 Lönen har sänkts, hyran har höjts och när arbetarna går i strejk sätter arbetsgivaren in strejkbrytare. Därför demonstrerar arbetarna i Ådalen. Foto: Scanpix Vems ansvar var Ådalen? Ingående politiska analyser i Fackföreningsrörelsen När ansvaret för skotten i Ådalen ska fördelas går tidningen Fackföreningsrörelsen balansgång. Arbetsgivarna, myndigheterna, kommunisterna – alla ska ha sitt, i rätt proportioner. Till synes oändligt ringlar demonstrations tåget den 14 maj 1931 över kullarna mot Lunde i Ådalen. Det är Kristi himmelfärdsdag, och arbetarna bär kostym. I täten har de ett standar och två röda fanor. På det mest kända fotografiet, taget när demonstran terna är nästan framme, står en klunga åskådare i förgrunden och ser tåget tram pa fram mot katastrofen. Snart ska militär till häst hindra demonstranterna, som försöker ta sig fram till strejkbrytarna på lastplatsen i Lunde. Snart ska kapten Nils Mesterton kom mendera eld med gevär och kulsprutor. Snart ska fem människor ligga döda vid vägen, ytterligare fem sårade, och när kaoset lägger sig är den blodigaste, mest uppslitande drabbningen i den svenska arbetarrörelsens historia ett faktum. Av dramatiken kring skottlossningen syns ingenting i de artiklar som följer i Fackföreningsrörelsen. Tvärtom, de torra texterna står i märklig kontrast till det blodiga händelseförloppet. Men vid den här tiden är tidningens uppgift inte Det är icke i gatukampen med polisen fack föreningsrörelsen har sin styrka; det är i organisationen. J att levandegöra det som hänt – utan att förklara, analysera, upplysa. I efterhand är även det spännande läs ning. En del av förklaringen till tragedin i Ådalen ges faktiskt redan i de artiklar som publiceras vintern och våren 1931 om den ekonomiska världskrisen. Den leder till lönesänkningar, eller krav på sådana, i land efter land. Vid Marmaverken i närheten av Söder hamn har direktören och ägaren Versteegh begärt sänkt lön från 1:18 krona i timmen till 91 öre. Samtidigt har bolaget höjt hyror na i arbetarbostäderna och priset på veden. Mot de villkoren strejkar arbetarna. När Versteegh i maj anlitar strejkbrytare (som kort dessförinnan skapat tumult i Halmstad) får han hjälp av Svenska Arbetsgivareföreningen, trots varningar om de upprörda stämningarna i Ådalen. Fackföreningsrörelsen skriver: ”Envar som har aldrig så litet psykologiskt sinne måste förstå att det hos (…) arbetarna och ortsbe folkningen hade hopat sig brännämnen, för vilkas antändning det endast behövdes en liten gnista”. Alla motstridiga uppgifter om hur skottlossningen började överlåter tidning en åt den undersökningskommission regeringen tillsätter. Landshövdingens och det militära befälets klantighet blir snart uppenbar, och på dem ödslar tidningen inget krut. Men att Saf kommer undan smärtar. ”Omständigheterna har fogat det så att andra får taga konsekvenserna! Den moraliska domen komma dessa herrar likväl icke undan!” Sven Jonasson, Sif, Karl-Åke Granlund, Handels, Karl-Erik Nilsson, TCO, och Stig Sandell, Saf, på studiebesök på franskt dagis 1974. (Bilden kan vara arrangerad.) Maskinerna på cementfab riken i Podolsk behandlas på ett barbariskt sätt, anser Pravda. J Tidningen hänvisar till en artikel i Pravda, 1952 De bittraste kommentarerna riktas ändå mot kommunisterna, vars två falang er – de Moskvatrogna ”sillénarna” och ”kihlbommarna” under Hinke Berggrens ledning – slåss inför öppen ridå om att få utnyttja jordfästningen för sina propagan dasyften. Tidningen förstår stämningarna bland arbetarna i Ådalen, men beklagar om och om igen att kommunisterna lyck ades använda dem för sin våldsromantiska agenda. Det hade varit värdigt fackföreningarna i Ådalen att förklara generalstrejk tills strejk brytarna togs bort. ”Men det är inte värdigt att springa ut på gatan och slåss”, skriver Fackföreningsrörelsen. Så handlar bara de oorganiserade, som inga andra medel har. Svenska arbetare däremot har ett vapen. ”Det är icke i gatukampen med polisen fackföreningsrörelsen har sin styrka; det är i organisationen.” Mårten Martos Nilsson Ur en teaterrecension från 1970: ”Pjäsen om Norrbotten är en riktigt dålig liten politisk kabaré. Inte särskilt vänstervriden. Snarare centervriden. Det skakande är att den tydligen går hem.” Vem är det som faller på Jknä 35 000 gånger och kryper tio mil på ett år? Just det, mattläggaren. Notis 1987
© Copyright 2024