Skånes postglaciala fauna
Textsammanställning Sven Nilsson och Skånes postglaciala fauna Text och illustrationer: Erika Rosengren Lundaprofessorn Sven Nilsson blev under 1800-talet internationellt känd inom så skilda ämnen som geologi, zoologi och arkeologi. Denna kontrasternas man, beskrivs som brilliant men temperamentsfull och snarstucken, med stort självhävdelsebehov, en svaghet för det sensationella men samtidigt mycket känslig för kritik. Hans faunahistoriska forskning var banbrytande och många av resultaten är aktuella än idag. Den efteristida djurvärlden i Skåne speglas i Zoologiska museets stora och enastående samlingar; samlingar som Sven Nilsson själv var med och skapade. Här presenteras hans bild av den skånska faunans ursprung och utveckling, i ljuset av de allra senaste forskningsrönen inom arkeologi, zoologi och genetik. Uroxe Bos primigenius Arten uppehöll sig i södra och östra Europa under den senaste istiden. Uroxen levde i Skåne redan för omkring 11 500 år sedan. Ben från boplatserna visar att arten jagades främst för sitt kött. När skogen tätnade blev den alltmer sällsynt och arten försvann från Skåne för omkring 8 600 år sedan. "Jag känner intet enda exempel att någon tämd art - allraminst af Ruminatia - blifvit storväxtare än dess vilda stam. All erfarenhet lärer motsatsen." Sven Nilsson 1847 Uroxen från Önnarp ”Spjutkastet, som skett framifrån, antingen under det djuret rusat mot jägaren, eller icke varseblifvit honom, har träffat törnutskottet af 1:sta ländvertebern i en så spetsig vinkel mot benets yta, att det synes nästan obegripligt, att spjutspetsen kunnat intränga, hvilket också varit rent omöjligt, om vapnet ej blifvit kastadt med förvånande fart och dessutom varit utmärkt skarpt.” Sven Nilssons tidlösa beskrivning av djurets skadade ryggkota står sig lika väl idag som för 150 år sedan. Det rör sig om ett nästan helt skelett av en 6-8 år gammal tjur och en 14Cdatering har visat att det är omkring 10 300 år gammalt. Monter 1 Brunbjörn Ursus arctos Under den kallaste perioden av den senaste istiden fanns brunbjörnen i Europa endast vid Medelhavet och området kring Karpaterna. Den anlände sannolikt till Skåne redan för omkring 13 000 år sedan då även isbjörnar (U. maritimus) levde här. Sven Nilsson var svag för det sensationella och bestämde många subfossila fynd av stora björnar felaktigt som grottbjörn (Ursus spelaeus), en art som aldrig funnits i Skandinavien. ”Grottbjörnen” från Kullaberg "Under sommaren 1852 uppgräfvdes ur en torfmosse vid Kullagården, på Kullaberg i Skåne, åtskilliga fossila ben, hvaribland ett lårben af Ursus spelaeus." "För huru lång tid sedan dessa djur upphörde att lefva i vår verldsdel, sakna vi ännu alla medel att bestämma; vi kunna ej ens på årtusendet angifva denna tidsperiod [...]” När detta lårben hittades var det fortfarande otänkbart att isbjörnar levt i Sverige. Sven Nilsson beskrev sålunda fyndet av det ovanligt stora björnbenet år 1860 som en grottbjörn. Lyckligtvis kan vi idag, utifrån 14C-dateringar också säga att benet är omkring 14 700 år gammalt. Ugglarpsbjörnen I Ugglarp i södra Skåne fann man år 1893 ett skelett från en björn som levde för omkring 10 500 år sedan. Fyndet är det äldsta i Sverige. Det tillhörde en gammal hanne som led av reumatism i ena framtassen och hade börjat tappa sina tänder. Han hade skadat bäckenbenet och ena skulderbladet. Jämfört med andra samtida björnar från Skåne och Danmark var han en liten individ. Ren Rangifer tarandus Renen är ett typiskt istidsdjur och vandrade in i Skåne från Danmark via landbryggan redan för omkring 13 000 år sedan. Den skandinaviska renen härstammar från renar som levde i både centrala Europa och nordöstra Sibirien. Renen var troligtvis det viktigaste bytesdjuret för de första jägarna. Arten försvann från Skåne för omkring 10 700 år sedan när klimatet då blev varmare. Avsaknaden av lämningar av ren från Mellansverige gjorde att Sven Nilsson 1847 slöt sig till att området legat under vatten. Han trodde att vildrenen i Skåne redan hade hunnit dö ut innan landet höjde sig ur havet och att renen i fjällen måste ha invandrat österifrån. Senare har man emellertid hittat renfynd även i Småland och Västergötland som kullkastar denna teori. Kronhjort Cervus elaphus Under den kallaste delen av istiden var kronhjorten begränsad till södra och sydöstra Europa. Den nådde Skåne för omkring 10 700 år sedan. Arten blev ett av de mest betydelsefulla bytesdjuren för stenåldersjägarna och jagades mestadels under höst och tidig vinter. ”Man torde lätt finna analogien emellan hornens utveckling hos hjorten, och skäggets hos Mannen. Begge stå i ett intimt förhållande till fortplantningsförmågan, utveckla sig på samma tid som den, och tillhöra, efter reglen, uteslutande hankönet.” ”Men, likasom hos gamla gall-hindar, horn utveckla sig, så få gamla Mör skägg, — en anmärkning som man, enligt Tiedeman, isynnerhet hade tillfälle att göra i Nunneklostren.” Sven Nilsson 1847 Vildhäst Equus ferus Under den senaste istiden fanns de spridda på den öppna stäppen i Europa, Asien och Nordamerika. De var ett av de viktigaste bytesdjuren för stenåldersjägarna. De yngsta fynden av vildhäst i Skåne är omkring 12 200 år gamla, men i Danmark och Tyskland förekom de så sent som för omkring 5 000 år sedan. ”Ja äfven i det södra Skånes torfmossar förekomma hästtänder under sådana förhållanden, att de påtagligt synas hafva tillhört denna djurart i vildt skick.” Sven Nilsson 1847 Ullstorpskraniet I mitten av november år 1900 beskrevs ett fynd i Ullstorpsån av ett hästkranium med en flintdolk i pannan i tidningarna. Det hade tillhört en omkring två år gammal häst. Efter jämförelser av dolken med liknande föremål ur Nationalmuseums samlingar ansågs fyndet otvetydigt härstamma från yngre stenålder vilket var sensationellt! Det var först under tidigt 2000-tal som 14C-dateringar visade att skallen inte var mer än 938 år gammalt, från sen vikingatid eller tidig medeltid. Vi har således att göra med ett falsarium i stil med Piltdown-människan - ett planerat bedrägeri. Visent Bison bonasus De äldsta lämningarna av visenter har hittats i bland annat södra Skandinavien. Visenten räknas som ett typdjur för det öppna landskapet som bredde ut sig för omkring 10 700 år sedan, men de fanns imånga fler livsmiljöer än man tidigare trott. De försvann från Skåne redan för 9 600 år sedan när skogarna tätnade och de isolerades från visenterna på kontinenten när Öresund bildades. ”I Skandinavien, der Bisonoxen lefvat samtidigt med Uroxen, har han dock, likasom denna, aldrig funnits i andra trakter än det sydligaste Skåne, och äfven der har han upphört att finnas redan före historiens tid.” Sven Nilsson 1847 Visenten från Bjersjöholm ”Detta märkvärdiga fynd från forntiden, hvilket, så vidt jag vet, intet annat Museum i Europa kan uppvisa, har till Lunds Universitets-Museum blifvit, år 1812, insändt och föräradt af då varande Ägarinnan af Säteriet Bjersjöholm, Fru Majorskan Cock.” ”Det fossila Bisonskelet, som finnes på härvarande Museum, visar att djuret under lifstiden haft flera refben sönder brutna, förmodligen sönderstångade, och att dessa genom callus hållit på att åter hopläkas.” Sven Nilsson 1847 Någon gång före 1949 försvann höger bakben. En 14C-datering visar att tjuren levde för omkring 10 800 år sedan. Den gröna väggen Fiskar För söt- respektive saltvattenfiskarter innebar de olika stadierna av Östersjöns utveckling olika förutsättningar för invandring och etablering. Fisket i Östersjön var mycket viktigt och varierat för människorna under förhistorisk tid. Man har hittat ben av minst 120 arter samt fynd av fiskkrokar, nätrester, mjärdar och andra redskap vilket visar att människorna behärskade många fångsttekniker och kunde fånga fisk i olika typer av biotoper. ”Således ha landets urinvånare vid Skånes stränder fiskat (och troligast Torsk) med krok af flintsten." Sven Nilsson 1835 Även den idag utrotningshotade europeiska stören (Acipenser sturio) var vanlig i Östersjön för omkring 3000 år sedan. Den kunde bli uppemot 3,5 m lång och leva uppemot 100 år. Fladdermöss Fladdermössens invandringshistoria till Skåne är fortfarande otillräckligt känd då subfossila fynd är sällsynta. Öresund var emellertid inget hinder för dem. Vissa arter såsom nordfladdermus (Eptesicus nilssonii) och mustaschfladdermus (Myotis mystacinus) är förhållandevis härdiga och kan ha levt i Skåne redan för omkring 13 000 år sedan. ”Vid en reparation af Lunds gamla Domkyrka, träffades för några år sedan, uti ett hål högt upp i muren en mängd mängd ben af flädermöss … Man har försäkrat mig, att de funnos i ett bjelkhål, som tjenat till fäste för murställningen vid kyrkans uppbyggande, och att det redan vid afputsningen blifvit tillstoppadt; således hade benen legat der sedan medlet af 12:te seklet." Sven Nilsson 1847 Monter 2 Sälar De olika sälarterna, vikare (Pusa hispida), gråsäl (Halichoerus grypus) och knubbsäl (Phoca vitulina), har under olika perioder dominerat i Östersjön och jagats för sitt tran, kött och päls från förhistorisk till modern tid. Även grönlandssäl (Pagophilus groenlandicus) vandrade in i Östersjön för omkring 7 500 år sedan och etablerade en större koloni mellan Gotland och svenska fastlandet. En kombination av miljöfaktorer och hårt jakttryck låg bakom att Östersjöpopulationen dog ut. Nilsson som gav gråsälen det veten-skapliga släktnamnet ”Halichoerus”, som betyder ”havsgris”, i första upplagan av Skandinavisk Fauna från 1820. Grävling Meles meles Efter den senaste istidens slut spred grävlingen sig snabbt från Iberiska halvön och Italien och nådde sannolikt Skåne redan för 11 000 år sedan. Lämningar på stenåldersboplatserna visar att den jagades för sin päls och sitt kött. "Träffas han då och lägges in i hus, sofver han så länge kylan varar, men infaller blidt väder, så vaknar han och sätter sig i rörelse. Jag har märkt att han under sådana förhållanden sofver mer om dagen än om natten." "Den jag under ett par veckor i Mars iakttagit, sov om dagarna, men hade om nätterna ofta varit vaken och stökat omkring. Slutligen dog han, troligen af brist på passande föda." Sven Nilsson 1847 Iller Mustela putorius Under den senaste istiden levde illern på Iberiska halvön och troligtvis också i Italien och Karpaterna. Den var ett av de första värmekrävande mårddjuren som spred sig över kontinenten när klimatet blev mildare. Illern invandrade sannolikt till Skåne från östra Europa så tidigt som för omkring 11 000 år sedan. Den jagades för sin päls och lämningar av flådda illrar återfinns ofta på boplatser. "Hufvudet och halsen äro föga smalare än öfriga kroppen; denna är nästan jemtjock, långsträckt och bäres på mycket korta ben." "Denna kroppsform som gifvit dem namn af maskformiga däggdjur tillåter dem att krypa genom hvarje trång öppning blott den är så stor att de få in hufvudet." Sven Nilsson 1847 Skogsmård Martes martes Under den senaste istiden fanns arten på Iberiska halvön, i Italien och Karpaterna. Den invandrade till Skåne söderifrån från alla dessa områden för omkring 11 000 år sedan. Skogsmården jagades av människan för sin päls. Den stora andelen unga individer i benmaterialet från stenålderboplatserna tyder på att arten fångades med fällor under hösten. "... tages han ung, kan han lätt tämjas och blir då genom sina vackra former, sin präktiga färg, sina lifliga och lätta rörelser, sitt vänliga och lekfulla väsende ett af de angenämaste smekdjur man kan ega." Sven Nilsson 1847 Ekorre Sciurus vulgaris Ekorren invandrade till Skåne för omkring 11 000 år sedan. Benrester av ekorrar hittas på boplatserna då de jagades för sitt kött och sin päls. Även gnagda hasselnötter påträffas. Under den senaste istiden uppehöll sig arten sannolikt i Italien. Dess kolonisering sammanfaller sedan med tallskogens spridning över Europa och Asien. "I en ännu vida äldre tid lärer detta äfven hafva varit fallet här i Skåne; ty man finner någon gång, i våra gamla torfmossar, trubbiga pilar af brons, hvilkas ändamål ej kan hafva varit något annat än att dermed skjuta mindre pelsdjur, som ej fingo blodas." Sven Nilsson 1847 Krushuvad pelikan Pelecanus crispus I nutid finns arten från Balkan i väst till Mongoliet i öst. I forntiden hade den ett mycket större utbredningsområde. Ett osäkert fynd av krushuvad pelikan från omkring 7 800-6 300 år sedan har gjorts i södra Skåne. "Oaktadt sina fullkomliga simmfötter, kunna de dock sätta sig i träd samt gripa om grenarna med sina tår; och detta är för dem nästan eget bland simmfoglarna.” Sven Nilsson 1835 Europeisk kärrsköldpadda Emys orbicularis Kärrsköldpaddans förekomst i Skåne sammanföll med värmeperioden för omkring 10 1004 500 år sedan. Hit kom den från sydöstra Balkan via floderna Donau och Oder. I Skandinavien insamlades den sporadiskt som föda och råmaterial och rester av sköldpaddor har hittats på ett fåtal skånska boplatser. Det yngsta fyndet från Skåne är omkring 5500 år gammalt. ”… en sötvattens-Sköldpadda, hörande till slägtet Emys, verkligen lefvat i vildt skick […] sannolikt med landets urinvånare, och ganska säkert med åtskilliga af de djurarter, som ännu förekomma i samma trakter af halfön.” Sven Nilsson 1841 ”Mitt fynd […] i en skånsk torfmosse visar […] att arten verkligen lefvat i vildt tillstånd i landet.” Sven Nilsson 1839 Utter Lutra lutra Uttern vandrade in till Skåne via Danmark för 11 000-9 000 år sedan. Den kom hit från norra Italien eller östra Europa/västra Asien där arten uppehållit sig under den senaste istiden. Den fångades av stenåldersjägarna i fällor för pälsens och möjligtvis köttets skull. ”Äfven försäkrar man att Utterns elektricitet är så utomordentligt stark, att kroppen lyser då han i mörkret simmar genom ett vatten, och att skytten derigenom kan upptäcka dess närvaro.” Sven Nilsson 1847 Lodjur Lynx lynx Under den senaste istiden levde lodjuret i området kring Karpaterna. Arten antas ha invandrat till Skåne för omkring 13 000 år sedan via landbryggan från Danmark och senare österifrån via Finland. Det jagades för sin päls företrädesvis under vintern då den har högst kvalitet och rester av lodjur påträffas på boplatserna. Redan Carl von Linné spekulerade 1746 huruvida det fanns flera arter av lodjur i Sverige. I Skandinavisk Fauna kunde han visa att det rörde sig om tre olika tillfälliga färgteckningar hos en och samma art. Fjällräv Vulpes lagopus Artens utbredning täckte i princip hela Europa under den senaste istiden och den invandrade till Skåne från nordöstra Sibirien för omkring 13 000 år sedan. Allteftersom temperaturen steg begränsades dess utbredning till fjällvärlden som utgör dess postglaciala tillflyktsort. ”Under vintren och den påföljande våren 1832 egde sådana fjällräfs-ströftåg rum från snöfjällen, och sträckte sig i sydlig rigtning öfver hela mellersta och södra delen af halfön.” Sven Nilsson 1847 Igelkott Erinaceus europaeus Under istiden levde igelkotten i sydvästra Europa och arten nådde Skåne för omkring 11 000 år sedan från Italien. Ben och taggar hittas bland avfalls-materialet från stenåldersboplatser och djuret kan ha fångats för dess kött. ”Igelkotten är dum, trög och rädd. Han har det egna att då han blir skrämd rullar han sig samman till ett klot och spänner de skarpa taggarna ut åt alla rigtningar. I denna ställning kan sällannågon hund bita honom [...]Man påstår att räfven skall på ett slugt sätt vela att åtkomma honom, derigenom att han kastar sin skarpa och stinkande urin i dess näsa. För sanningen af denna uppgift kan jag ej borga.” Sven Nilsson 1847 Skogshare Lepus timidus Skogsharen levde i stort antal i alla isfria delar av Europa under den senaste istiden. Den kan ha invandrat till Skåne via landbryggan med Danmark så tidigt som för omkring 13 000 år sedan. Den jagades av stenåldersmänniskorna för såväl pälsens som köttets skull. Arten blev mer sällsynt fram till för omkring 5 700 år sedan, när människans jordbruk och boskapsskötsel öppnade upp skogen. "Då han förföljes af Stövare brukar han äfven, om han får tid, samma list för att förvilla dem. Han går nemligen tillbaka på sina spår ett stycke väg, gör derifrån några långa afsprång och hastar ned bland säd eller gräs för att dölja sig. Då Hundarne, som följa spåren rakt fram, äro förbi honom, beger han sig åter åstad, och merendels åt det samma håll, hvarifrån han kommit." Sven Nilsson 1847 Mindre skogsmus Apodemus sylvaticus Under den senaste istiden uppehöll sig den mindre skogsmusen i södra Europa och invandrade till Skandinavien för omkring 11 000 år sedan från Iberiska halvön. I Skåne har ett fåtal ben av skogsmus och gnagda nötter hittats på boplatser. ”Hon träffas så väl i skogstrakterna som på slättlanden och dervarande åkerfält. Äfven ser man henne stundom i städerna [...]” Sven Nilsson 1847 Vattensork Arvicola terrestris Under den senaste istiden fanns vattensorken i de södra delarna av kontinenten men den nådde sannolikt Skåne för 11 600 år sedan från östra Europa. Benrester av vattensork med skärmärken hittas ibland på boplatserna som tyder på att man kan ha använt pälsen. Hasselnötter som gnagts av vattensork återfinns också. ”Hos oss användes den ingenstädes; men Jakuterna (i Ryssland) anse köttet för en stor läckerhet. Vinterfällarna sys samman och nyttjas till kläder.” Sven Nilsson 1847 Hasselnötter Dessa hasselnötter hittades i en våtmark strax nordost om Flinkasjön, norra Skåne, år 1998. De har tydliga gnagmärken och det går att sluta sig till att det rör sig om en sork som insamlat detta lilla förråd. 14C-datering har visat att detta skedde för omkring 7 700 år sedan. Monter 3 Vildsvin Sus scrofa Under den senaste istiden överlevde de europeiska vildsvinen i södra Europa. Arten invandrade till Skåne från antingen Iberiska halvön eller Balkan för senast 10 200 år sedan. Vildsvin var ett viktigt bytesdjur för människorna och jagades under sommaren och hösten när djuren var i god kondition. Det var Carl von Linné som först klassificerade vildsvin som Sus scrofa medan tamsvin ansågs vara en egen art, Sus domesticus. I sin Skandinavisk Fauna var Sven Nilsson emellertid en av de första att klassificera dem som en och samma art. Vildsvin kallade han för Sus scrofa ferus och tamsvin för Sus scrofa domesticus. Varg Canis lupus Vargen fanns i nästan alla isfria delar av Europa under den senaste istiden. Den invandrade sannolikt till Skåne redan för omkring 13 000 år sedan och var specialiserad på att jaga den s.k. megafaunan. Tamhunden (Canis familiaris) härstammar från vargen som kan ha domesticerats i Europa för mellan 33 000 och 15 000 år sedan. Hunden nådde Skandinavien redan för 9 000 år sedan. Mellan åren 1827-39 dödades 271 vargar i Stockholms län. Av dessa sköts nio i Västerhaninge utanför Stockholm av Sven Nilsson och det jaktsällskap han deltog i under tiden han var bosatt i huvudstaden. Europeisk vildkatt Felis silvestris Arten levde i södra och sydöstra Europa under den senaste istiden och till Skåne invandrade den sannolikt för omkring 10 000 år sedan. Den kan ha jagats för sin päls och ett fåtal ben av vildkatt förekommer på de skånska boplatserna. När medeltemperaturen sjönk för omkring 2 600 år sedan försvann vildkatten helt från Skåne. ”Förvildade kattar, som till utseende och storlek nästan fullkomligt likna vildkatten, hafva träffats på flera ställen, isynnerhet i skogstrakter; men ursprungligt vilda, äro ingenstädes funna hos oss.” Sven Nilsson 1847 Fåglar Redan för 9 000 år sedan hade de flesta arterna i den nutida svenska fågelfaunan etablerat sig. Belägg för uppemot ett 50-tal arter finns från skånska stenåldersboplatser. Dessa var viktiga bytesdjur för stenåldersjägare. ”I fångenskap blir han [Havsörnen red. anm.] lätt tam, isynnerhet om han som unge uppfödes, och visar då mera feghet än mod.” Sven Nilsson 1835 Stock med hackspettshål Stocken med hackspettshål påträffades i en våtmark vid Järingsholma i norra Skåne. Stocken härstammar från en omkring 10 100 år gammal tall i vars döda stam en hackspett, troligtvis en spillkråka, sökt efter föda. Eftersom få ben från förhistoriska hackspettar finns bevarade är stocken med all sannolikhet det äldsta belägget för hackspett vi har i Sverige. Garfågel Pinguinus impennis Under den senaste istiden uppehöll sig fåglarna längs kusterna på Iberiska halvön och i västra Medelhavet. När klimatet blev varmare spred de sig norrut. De äldsta lämningarna av garfåglar i Skandinavien är omkring 12 500 år gamla. Fåglarna jagades av människor för deras kött, olja, dun och mycket näringsrika ägg. Den utrotades av isländska fiskare år 1844. "... den enda i Norden som under ingen årstid och i ingen ålder förmår flyga, och som utgör öfvergången till södra hemispherens Pinguiner, hvarigenom foglarnas kedja förenas med Amphibiernas´... denna märkvärdiga fogel har fordom tillhört både Norriges och Sveriges Faunor; men synes nu mera knappast tillhöra Europas.” Sven Nilsson 1835 Reinhardts garfågel Garfågeln i Lunds universitets samling är en vuxen fågel i sommardräkt. Den härstammar antagligen från en av de tidiga räderna på Eldey utanför Island trots att den tidigare varit märkt “Grönland, 1835”. På inrådan av Sven Nilsson skänktes den till universitetet av den danske zoologen Johannes Reinhardt år 1835. Bäver Castor fiber Efter den senaste istiden spred sig arten från södra Europa längs floderna. Den invandrade till Skåne för omkring 11 000 år sedan, antagligen från Iberiska och Italienska halvön. Bävern var ett viktigt jaktbyte för stenåldersmänniskorna. När Öresund bildades för omkring 9 000 år sedan upphörde all ny invandring av bäver till Skandinavien söderifrån. ”Långt förut, kanske före landets egentliga historiska tid, har Bäfvern upphört att finnas här i Skåne. [...] ser man af de Bäfverskeletter, som ej sällan finnas i dervarande torfmossar, hvilka fordom varit vatten-drag och insjöar.” Sven Nilsson 1847 Järv Gulo gulo Järven, som är väl anpassad för glaciala klimatförhållanden, var utbredd i Europa under istiden. Den bör ha ingått i den skånska faunan för mellan 13 000 och 10 700 år sedan och lämningar har hittats på danska Sjælland. Den jagades sannolikt för sin päls. När dess favoritbyte, renen flyttade norrut följde järven efter. "I de Svenska Lappmarkerna förekommer äfven Jerfven öfver allt och till icke ringa antal. Der är hans egentliga stamhåll, [...] men i de sydliga landskapen, som utgöra Göta Rike, har han, så vidt mig är bekant, aldrig visat sig." Sven Nilsson 1847 Ullhårig mammut Mammuthus primigenius I Skåne fanns mammutar under perioder då det var isfritt men fortfarande så kallt och torrt att ingen skog kunde etablera sig. De yngsta fynden av skånska mammutarna är omkring 15 900 år gamla. Trots att mammut inte tycks ha jagats i Sverige sammanfaller artens slutgiltiga utdöende i nordöstra Sibirien för omkring 4 000 år sedan grovt med ankomsten av arktiska jägare i området. ”[...] denna Elefant icke blott kunnat lefva, utan verkligen måste ha lefvat i ett klimat, som ej var mindre kallt än Skånes eller norra Tysklands nu är. Hade klimatet varit varmt, så hade han bestämdt varit naken.” Sven Nilsson 1847 Mammutpälsen ”I slutet af förra seklet fanns vid floden Lenas utlopp i Siberien ett helt Mammuthdjur, som med hull och hår legat inbäddadt i en ismassa. […] Jag kan här förevisa en tåfva af dessa hår med sin bottenull,[…]” Sven Nilsson 1847 Lockarpsbeten Ett fragment av en stöttand hittades i ett grustag i Lockarp år 1939. Den härstammar sannolikt från en hona. Fyndet är 14C-daterat till ca 15 900 år sedan och är det yngsta skånska exemplaret vi känner till. Jättehjort Megaloceros giganteus Jättehjortar fanns i Europa, norra Asien och norra Afrika. Under senaste istiden förekom de i södra Skandinavien under varmare perioder. De sista jättehjortarna i Skåne försvann helt för nästan 12 800 år sedan. Klimatförändringar och jakt gjorde att arten dog ut i västra Sibirien för omkring 7 600 år sedan. Jättehjorthornet från Östra Grevie Hornet hittades invid folkhögskolan i Östra Grevie år 1938 och är ett fällhorn från höger sida av en jättehjort. C14-datering har visat att det är 12 800 år gammalt och liknar mest hornen hos de irländska jättehjortarna. Östra Grevie-hornet härstammar troligtvis från en vuxen men inte alltför gammal individ. Fyndet, som är landets mest praktfulla, mäter 1,6 m från rosenkransen till yttersta taggspetsen och väger närmare 40 kg. Älg Alces alces De första älgarna nådde Skåne redan för 12 800 år sedan från sydöstra Europa. Den förhistoriska älgen var större och hade större horn, uteslutande av skoveltyp. Den jagades sporadiskt av människorna och lämningar av älg är förhållandevis ovanliga på boplatserna. Arten dröjde sig kvar längre i Skånes inland än vid kusterna men för omkring 6 000 år sedan tycks den ha försvunnit helt. ”Likväl hafva de [älgarna (reds. anm.)], för icke mycket aflägsna tider sedan, funnits i de stora och täta skogarna som tillhörde klostren här i Skåne […]” Sven Nilsson 1847 Rådjur Capreolus capreolus Utöver södra och sydöstra Europa levde rådjuret även i Karpaterna och sydvästra Frankrike under istiden. Arten nådde Skåne för ungefär 10 000 år sedan. Rådjuret blev ett mycket viktigt jaktbyte och ben av gamla såväl som mycket unga djur är vanliga på boplatser. Nyfödda rådjur dödades troligtvis för sin päls. "Några dagar innan hon sätter, aflägsnar hon sig småningom från hanen och drager sig ensam undan till en med buskar tätt bevuxen ort, der hon framföder sina ungar. Förmodligen fruktar hon att hanen skall uppäta dem, hvilket stundom händer." Sven Nilsson 1847 Ytterligare information finns att finna I boken Sven Nilsson och Skånes postglaciala fauna
© Copyright 2024