så påverkades Norden av romarna. Populär

Å
r 9 efter vår tideräkning inträffade en katastrof som fick konsekvenser för
hela den då kända världen. En romersk här bestående av tre legioner under befäl av Publius Quinctilius Varus tillintetgjordes nästan fullständigt
på en plats som i romerska källor kallas Teutoburgerskogen och som vi
idag tror oss veta ligger i nordvästra Tyskland och som idag kallas Kalkriese. Nyheten om nederlaget spreds som en löpeld genom det romerska
riket och förorsakade ett raseriutbrott för den man som styrde det mäktiga imperiet,
kejsar Augustus. Han lär ha, när han fick beskedet om vad som hänt, kastat sig på golvet
i palatset på Palatinen i Rom och bankat i golvet som ett barn och skrikit: ”Publius Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina örnar”.
av kent andersson
Skandinavien var inte något underutvecklat område vid tiden för det romerska riket vid vår tideräknings början. I samhällets topp fanns hövdingar och kungar och de höll i stor grad kontakt med Slaget vid Teutoburgerskogen eller
den s.k. Varusslakten har blivit föremål
för en rad legender och även sentida
slagfältsspel. Detta scenario kommer
från ett nyligen utgivet dataspel.
det romerska imperiet. Det visar till exempel alla de dyrbara föremål som importerats eller erhållits som gåvor av Romarriket.
foto: Wikipedia Commons
i skuggan av rom ~ så påverkades norden av romarna
En komplett romersk dryckesservis
påträffades i Öremölla i Skåne och
innehåller ett stort bronskärl där
drycken förvarades, ett set med skopa
och sil som användes för att ösa upp
drycken med samt två dryckesbägare
av glas med slipad dekor.
foto: Sören Hallberg, SHM
Brakteat från Senoren, Ramsdala socken i Blekinge. Nordborna efterbildade romerska medaljonger och de romerska kejsarna blev nordiska gudar på dem.
foto:
Gunnel Jansson,
SHM
20 20
Men nederlaget vid Teutoburgerskogen fick inte bara som resultat att den romerske
kejsaren drabbades av ett raseriutbrott och hemsöktes av mardrömmar. Det fick betydligt
allvarligare och långsiktigare konsekvenser. Romarna tvingades att omvärdera sin utrikespolitik helt och hållet. Från att huvudsakligen ha varit inriktad på att ständigt expandera
fick man övergå till diplomati. Erövring ersattes med allianser och fördrag, skulle man
förenklat kunna säga. Inte minst insåg romarna betydelsen av att spela ut rivaliserande
och fientliga grupper mot varandra och att dra nytta av de konflikter som på så sätt uppstod. Även de som bodde långt från det romerska riket berördes av det som inträffade. Till
och med i de dåtida Skandinavien får vi räkna med att ryktet spred sig om det romerska
nederlaget. Säkert berättandes det om hur hjälten Arminius, eller Hermann som han kall–
ades av sina egna, hade besegrat romarna.
Men trots att romarna genom nederlaget visat sin svaghet behöll man i Nordeuropa
dem som förebild. Det romerska lockade och fascinerade, skulle man kunna säga. Till
Skandinavien infördes därför romerska brons- och glaskärl som utnyttjades av de lokala
aristokraterna för att stärka och manifestera makt. De använde helt enkelt de främmande
föremålen i gästabudssammanhang där uråldriga dryckestraditioner fick ökad glans, status och möjligen lite förändrad innebörd genom tillägget av de romerska föremålen.
Romerska dryckesserviser bestod av ett stort blandkärl, en så kallad krater, där dryckPopulär Arkeologi 4 /2013
en förvarades. Där kunde drycken, oftast vin, kylas med
snö om sommaren. Eller smaksättas med exotiska kryddor för att förhöja smaken och kanske dölja dålig kvalitet.
Med hjälp av en skopa med isittande sil östes så vinet upp
ur blandkärlet och hälldes upp i dryckeskärlen. Silen var
viktig eftersom den gjorde det möjligt att avlägsna kryddorna eller de orenheter som kunde ha följt med i den snö
drycken kyldes med. Dryckeskärlen slutligen kunde vara
av olika slag. Bland den romerska aristokratin var det inte
ovanligt att de var tillverkade av silver eller kanske till och
med av guld. Och vid det kejserliga hovet kunde kejsaren
och hans närmaste dricka ur bägare gjorda av halvädelstenar. Men vanligtvis var dryckeskärlen av glas, terra sigillata eller annat enklare material. Det var framför allt de
här brons- och glaskärlen som intresserade nordborna. I
gravar från de tre-fyra första århundradena efter vår tideräknings början är det inte ovanligt att hitta enstaka glaseller bronskärl. Från danske område känner vi dessutom
Populär Arkeologi 4 /2013 21
21
Kunskap om det romerska livet har vi
inte minst genom bevarade fresker och
skulpturer. Denna fresk är från Casa di
Amanti i Pompeji och visar en romersk
festmåltid med drycker. Det var detta
liv de nordiska härskarna ville efterlikna genom att importera eller motta
gåvor av de många romerska dryckesglas som påträffats i Skandinavien.
Detta tvåeggade
svärd, spatha,
med svärdsknapp
av förgyllt brons
smyckat med
granater var ett
av de första
fynden vid
utgrävningen av
Salme II. Svärdet
var brutet i tre
delar, sannolikt
gjorts vid
gravläggningen.
Under 400-talet strömmade romerska
guldmynt till Norden. De kallades
solidus och har påträffats både som
skattfynd och enstaka fynd.
foto: SHM
foto: Loit Jõekalda
till flera fullständiga uppsättningar av romerske dryckesserviser. Från svenskt område har emellertid än så länge
bara en enda sådan hittats. Den kom fram i i en grav vid
slutet av 1800-talet i Öremölla i Skåne. Graven dateras till
omkring år 100 och dryckesservisen består en stor brons–
kittel, ett set med skopa och sil samt två utsökta glasbägare i nästan klart glas. De senare är av allt att döma tillverkade i östra Medelhavsområdet eller möjligen i trakten
av Rom och utgör exempel på glasbägare av mycket hög
kvalitet som i begränsad omfattning nådde norra Europa
vid den här tiden.
Uppenbarligen har de romerska föremålen nått
Norden på de mest skiftande sätt. Vissa av dem har kommit hit som resultat av diplomatiska kontakter mellan romarna och lokala stormän. Graven från Hoby på Lolland
i Danmark brukar ofta anföras som ett påtagligt exempel
på den här sortens varuutbyte. Den är anlagd strax efter
romarnas förödande nederlag vid Teutoburgerskogen och
innehåller bland annat två utsökt vackra silverbägare med
driven dekor i grekisk stil. Motiven är hämtade från berättelserna om det trojanska kriget och avbildar två avgörande händelser i grekernas belägring av Troja. På den
ena bägaren ser man hur den trojanske kungen Priamos
faller på knä inför grekernas ledare Akilles och bönfaller
om att liket efter den stupade prins Hektor, Priamos son,
ska lämnas över till den sörjande fadern så att kroppen
kan begravas. På den andra bägaren skildras hur Odysseus genom list lyckas komma över Herkules pilbåge som
ägdes av hans ovän Philoktetos. Grekerna hade nämligen
blivit spådda att de inte skulle kunna erövra Troja om de
inte hade tillgång till denna pilbåge. Det är säkerligen inte
22 en slump att romarna valt att använda sig av just de här
båda bägarna när de förhandlat med en storman i norr.
För motiven är inte bara vackra och tilltalande för ögat.
De kan dessutom ses som en allegori för hur romarna (och
därmed kejsar Augustus) uppfattade sin relation till folken
norr om den romerska gränsen: den sittande Akilles kan
uppfattas som Augustus själv som tar emot en barbarhövding (Priamos) som underdånigt knäfaller framför honom
och ber om en ynnest. I likartad riktning kan det andra
motivet tolkas: Odysseus (=Augustus eller romarna) behöver hjälp av sin tidigare ovän Philoktetos (=den nordiske
hövdingen) för att kunna besegra en gemensam fiende.
Men föremål som kan uppfattas som diplomatiska gåvor är ovanliga. Istället har många romerska brons- och
glaskärl nått Norden genom gåvoväxling mellan stormän
närmare det romerska riket och sådana i Skandinavien. I
led efter led har föremålen passerat olika stormän för att
slutligen hamna i Norden. Från omkring 200 efter vår tideräknings början blir även regelrätt handel mycket vanligare och då blev det möjligt att ”köpa” romerska varor på
lokala marknader.
Ammilius Constans denna gåva med rätta infriade han löftet gärna och med glatt hjärta. Det rör sig med andra ord
om ett kärl som ursprungligen skänktes som gåva till ett
tempel helgat åt den romersk-keltiske guden Apollo Grannus. Avsikten från givaren, Ammilius Constans, måste ha
varit att kärlet för all framtid skulle stå i templet som ett
vittnesbörd över hans frikostighet och trohet. Men så blev
inte fallet. Istället hamnade tempelkärlet i det som idag är
Västmanland och en rimlig förklaring till att så blev fallet
är att templet där kärlet ursprungligen stod blev plundrat
och dess skatter bortförda. Från arkeologiska fynd gjorde
längs den romerska gränsen vet vi att den här typen av
överfall inte var ovanliga och att de ibland lyckades, ibland misslyckades. I fallet med Apollo Grannus-kärlet har
uppenbarligen plundringsräden lyckats och kärlet hamnade därför slutligen i Norden.
Men nordborna nöjde sig inte bara med att se till
att de kunde omge sig med romerska föremål. I många
fall går det att belägga hur starkt man påverkades även på
andra plan. Till exempel inspirerades nordborna av den
romerska läkekonsten som de stiftade bekantskap med när
de tjänstgjorde som soldater i den romerska hären. Sättet
att beräkna tiden och namnet på veckodagarna var en annan sak som man anammade från romarna. Liksom att
skriva. För att inte tala om att man vägde upp sitt guld
Populär Arkeologi 4 /2013
Kent Andersson är docent i arkeologi och verksam
vid Historiska museet i Stockholm.
Han har nyligen utkommit med
boken ”I skuggan av Rom.
Romersk kulturpåverkan
i Norden”.
Detta ståtliga bronskärl har en gång stått i ett provinsialromerskt tempel, helgat åt den romersk-keltiska guden
Apollo Grannus. Kärlet har en lång inskrift på sidan som
berättar att det skänkts till ett tempel av en präst. Men
det grävdes fram i Fycklingehögen, Björksta socken i
Västmanland och kärlet hade använts som gravurna för
brända ben. Sannolikt har det rövats från templet och på
okända vägar hamnat i Mälardalen.
Runstenen från Möjbro i
Uppland visar en man till häst
som var romersk kavallerist vid
namn Frawaradar eller
Fråråd.
foto: Bengt A Lundberg, RAÄ
Bronbysten från Alböke på
Öland föreställer sannolikt
en ölänning som tidigare
varit romersk soldat. De
båda ansiktsmaskerna som
han bär på bröstet kan
vara romerska belöningsmedaljer.
Glaspärlor importerades
i mängd från det
romerska riket.
Detaljbild av ansiktspärla i millefioriteknik, vilken har
hittats på Gotland.
Vissa romerska föremål som hittats i Norden kan
emellertid inte ha kommit hit som ett resultat av vare sig
gåvoutbyte eller handel. De måste helt enkelt vara ett resultat av andra typer av kontakter. Ett exempel på ett sådant föremål där handel är osannolik hittades på 1810-talet i Fycklinge i Västmanland, inte långt från Sagån. Det är
frågan om ett stort bronskärl som står på en låg profilerad
fot. Det som gör föremålet så märkligt och unikt är att det
finns en latinsk inskrift på det som i översättning ungefär
lyder: Åt Apollo Grannus gav hans tempelföreståndare
med hjälp av viktsystem som var inspirerade av motsvarande romerska. Till och med i hur man klädde sig, satte
upp håret, vilka husdjur man höll och vilken mat man åt
går det att spåra romerskt inflytande. Utan att överdriva
skulle man kunna säga att det nordiska samhället genomsyrades av romersk kulturpåverkan under hela det första
årtusendet efter vår tideräknings början. För när det västromerska riket gick under år 476 sökte man sig helt enkelt
österut, till det östromerska eller bysantinska riket för att
hitta sina förebilder.
Under vikingatiden vaktades till och med den bysantinske kejsaren i Konstantinopel av krigare från Skandinavien
vilka bildade det så kallade väringagardet. Tidigare hade
såväl kejsar Augustus som kejsar Konstantin den store omgett sig av germanska livvakter och det är inte omöjligt
att det redan bland dem befann sig en och annan nordbo.
Det vet vi inte med säkerhet men eftersom kontakterna
var så omfattande som de var är det inte en omöjlighet. Så
även om Skandinavien aldrig erövrades av romarna och
verkligen låg i skuggan av de båda Rom, Rom självt och
Konstantinopel, det andra Rom, så förblev nordborna inte
opåverkade av det romerska riket. Snarare tvärt om.
foto: Christer
Åhlin,
SHM
foto: Carl O
Löfman
foto: Sören Hallgren, SHM
Populär Arkeologi 4 /2013 23