1. No category

1
KÖN, RUS OCH
DISCIPLIN
en nordisk antologi
REDAKTÖRER
MARGARETHA JÄRVINEN & PIA ROSENQVIST
Utgiven av
Nordiska nämnden för alkoholoch drogforskning (NAD)
Annegatan 29 A 23
SF-00100 Helsingfors
FINLAND
NAD-PUBLIKATION NR 20
1991
2
Pärmdesign: Anders Carpelan
Teknisk redigering: Maaria Lindblad
Tryckeri: Hakapaino Oy, Helsingfors 1991
ISBN 951-47-5326-7
ISSN 0358-7024
3
Innehåll
Inledning
Margaretha Järvinen och Pia Rosenqvist
Från nykterhet till medberoende. Kontinuitet och förändring
i definitionen av kvinnans roll i förhållande till mäns
drickande
Christa Appel
Alkohol som kønssymbol. Konstruktionen af den kvindelige
ædruelighed og udviklingen af de kvindelige drikkemønstre
omkring århundredskiftet
Sidsel Eriksen
7
19
39
Berusade kvinnor - ett samhällsproblem
Margaretha Järvinen
67
Är psykofarmakabruk en form av kvinnokontroll?
Elianne Riska
85
Jenters vei til rusmidler - et sosialiseringsperspektiv
Harriet Bjerrum Nielsen och Monica Rudberg
99
Flickors väg in i missbruk av alkohol och andra droger
Christina Andersson
121
Kvinnliga storkonsumenter i Helsingfors-regionen
Marja Holmila
137
Kollegers och familjemedlemmars inverkan på kvinnors
alkoholkonsumtion
Elina Haavio-Mannila
Kvinnor och män i AA och Al-Anon
Pia Rosenqvist
153
176
4
"Ingenting är omöjligt" - intryck från ett behandlingshem
för kvinnor
Karen Leander
194
***
Abstracts
Vilka kvinnor söker hjälp för alkoholproblem och vilka
går det bra för? En social och socioekonomisk översikt
från EWA-enheten
Lena Dahlgren
De svenska riksdagskvinnornas alkoholpolitik 1922-1955
Rolf Fredriksson
Den kollektive drikkekulturen i et kjønnsperspektiv.
Sosial integrasjon, sosialt nettverk og bruk av alkohol
blant unge kvinner og menn
Torild Hammer
211
214
217
Kvinnors alkoholkultur och deras plats i den svenska
alkoholpolitiken
Inger Knobblock
219
Presentation av populationsundersökningen WAG
- Women and alcohol in Göteborg
Ewa Lindberg
223
Alcohol and dyadic interactions of high dominant and
low dominant women
Ralf Lindman, Bodil Lindfors, Marika Möller
och Sonja Paajanen
226
5
Kønsforskelle i brug og misbrug af beroligende midler
blandt personer der henvender sig i en psykiatrisk modtagelse
Benna Mortensen
227
Gravide misbrugere og deres børn
May Olofsson
230
Moderskap, alkohol, kvinnor och kontroll
Anna Paltschik
234
Behandlingstilbud til kvinder med alkoholmisbrug
Eva Smidth-Fibiger
237
Sex related differences of problem drinking in 42 year
old Malmoe citizens: results from a health screening of
a total birthyear cohort in 1983
Agneta Österling
242
***
NAD-publikationer
243
6
7
Inledning
Margaretha Järvinen och Pia Rosenqvist
Under första hälften av 1980-talet skärptes det socialpolitiska och
forskningsmässiga intresset kring kvinnors alkoholbruk. Den främsta
orsaken till detta var de allt oftare återkommande utsagorna om ett
ökat alkoholbruk, och ökade alkoholproblem bland kvinnor. En annan
orsak var den nya feministiska forskningen som nu definitivt hade nått
fram till rusmedelsforskningen. Från att tidigare ha varit negligerade
blev de kvinnliga alkoholbrukarna och -missbrukarna synliggjorda - i
massmedia, i forskningen, i behandlingssystemet - i alla nordiska
länder.
Den plötsliga oron över en tilltagande kvinnlig alkoholkonsumtion i
början av 1980-talet är intressant, inte minst i ett 90-tals perspektiv.
Idag, tio år senare, har vi ingen entydig bild av hur kvinnors
dryckesvanor och rusmedelsproblem utvecklats i de nordiska länderna.
De upplysningar som föreligger är inte lätta att tolka. Å ena sidan har
kvinnors förhållningssätt till alkohol förvisso förändrats på lång sikt,
både när det gäller nykterhet, dryckesmönster och alkoholskador. Den
traditionellt kvinnliga helnykterheten har minskat under de senaste
decennierna, de kvinnliga dryckesvanorna verkar ha blivit mera
diversifierade
och
kvinnorna
har
blivit
mera
synliga
i
behandlingssystemet (se t.ex. Järvinen & Ólafsdóttir 1986, Holmberg &
Malmström 1987, Skinhøj m.fl. 1988). För Danmarks del t.ex.
rapporteras att kvinnors procentuella andel av stort sett alla
registrerade medicinska och sociala alkoholskador har varit stigande
under
hela
efterkrigstiden,
och
att
andelen
kvinnliga
alkoholproblematiker i behandlingssystemet har ökat speciellt under
1970- och 80-talen (Thorsen 1990). Å andra sidan är könsskillnaderna
i alkoholbruk och missbruk fortfarande mycket stora i alla nordiska
länder. För Finlands del har Salme Ahlström (1987) påvisat att
könsskillnaderna i alkoholbruk inte minskade men ökade under
perioden 1976 till 1984. År 1984 stod kvinnorna för 20 % av den totala
alkoholkonsumtionen och det fanns tydliga tecken på att andelen
helnyktra kvinnor åter ökade i befolkningen - detta alltså mitt under
8
den period då diskussionen om en "konvergens" i manligt-kvinnligt
alkoholbruk var som intensivast.
En viktig uppgift för 1980- och 90-talens nordiska kvinnoforskning kring
alkohol och droger har varit att förklara och teoretiskt förankra den
fortsatta skillnaden mellan mäns och kvinnors dryckesvanor.
Kvinnoforskningen kring rusmedel har i vissa avseenden utvecklats
som en protest mot ett förenklat konvergensresonemang i
alkoholforskningen. Det är ingen tillfällighet att den traditionella
könsrollsteorin och föreställningarna om en anpassning av den
kvinnliga könsrollen till den manliga (och en därmed sammanhängande
likhet i dryckesvanorna) blev en av de viktigaste utmaningarna för
1980-talets kvinnoforskning, som i mycket hög grad kom att handla om
de könsspecifika dragen i kvinnors dryckesmönster och
rusmedelsproblem. De empiriska forskningsprojekten beskrev
kvinnospecifika dryckessituationer (t.ex. Honkasalo 1983), "feminina
dryckesmönster" och förhållningssätt till berusning (Järvinen &
Ólafsdóttir 1986, Honkasalo 1986) samt kvinnospecifika behov i
behandlingssystemet (Duckert 1986). De centrala frågorna blev inte
varför kvinnors alkoholkonsumtion ökat och i vilka avseenden kvinnors
drickande påminner om mäns, utan snarare varför könsskillnaderna i
alkoholbruk fortfarande är så resistenta och vilka faktorer som kan
förklara detta.
I NAD:s antologi "Kvinnor, alkohol och behandling" utpekar Annika
Snare (1986) fyra faktorer som kan tänkas förhindra/befrämja ett mera
utbrett rusmedelsbruk bland kvinnor: kulturella normer, ett
omsorgsbundet förhållande till alkohol, deltagandets premisser,
sårbarhet och tillhörighet.
Till den första kategorin hänför Snare de negativa värderingar som
fortfarande drabbar en berusad kvinna; berusning hos kvinnor
förknippas ofta med sexuell omoral. Berusade kvinnor har - historiskt
och
ända
fram
till
våra
dagar
behandlats
som
promiskuösa/prostituerade. I Finland t.ex. har socialt utslagna män och
kvinnor i vid utsträckning åtgärdats på basen av två olika
socialvårdsystem. Män med alkoholproblem har oftare omhändertagits
inom alkoholistvården; kvinnor med alkoholproblem har, speciellt under
tidigare decennier, definierats som prostituerade och omhändertagits
inom lösdrivarvården (Järvinen 1990). Denna könsspecifika behandling
slutade dock i och med avskaffandet av lösdrivarlagen år 1987.
9
Till den andra kategorin kan man hänföra konflikten mellan ett
omfattande rusmedelsbruk och kvinnors reproduktiva funktioner. Att
dubbelarbetande småbarnsmammor varken har tid eller möjlighet till en
mera omfattande alkoholkonsumtion framgår tydligt av Marja-Liisa
Honkasalos (1983) undersökning av finska arbetarklasskvinnor. Det
framgår också av den finska dryckesvane-enkäten från år 1984 som
klart visar, att det att man har småbarn i hemmet klart minskar
kvinnornas men inte männens alkoholbruk (Ahlström 1987). Samtidigt
har gifta kvinnor per tradition fått åta sig uppgiften att kontrollera inte
bara sitt eget men också mannens alkoholbruk. Marja Holmilas
undersökning (1987) av alkoholvanorna i unga Helsingforsfamiljer visar
att kvinnlig kontroll av manligt drickande fortfarande är mycket utbrett.
Till den tredje kategorin av faktorer kan man hänföra kvinnors
förvärvsarbete; yrkesarbetande kvinnor har påvisats ha ett rikligare
alkoholbruk än icke-yrkesaktiva (Ahlström 1987, Järvinen & Ólafsdóttir
1986). Hemarbetande kvinnor, och speciellt äldre kvinnor på
landsbygden har traditionellt varit de främsta representanterna för en
helnykter livsstil. Ett utökat offentligt deltagande, en vidare "social
radie" bland yrkesaktiva kvinnor har antagits medföra ett större antal
dryckessituationer.
Den fjärde och sista kategorin omfattar sociala utslagningsfaktorer:
arbetslöshet, bostadslöshet och social isolering antas ha ett samband
med dryckesvanornas utveckling bland kvinnor. Än så länge saknar vi
dock forskningsresultat om detta. Vi vet inte vilket (om något) samband
1970- och 80-talens långtidsarbetslöshet, och den i många länder
tilltagande hemlösheten, har haft då det gäller rusmedelsbruk och missbruk bland kvinnor. Vi vet inte om rusmedelsbruket har en annan
roll och funktion bland socialt utslagna kvinnor än bland socialt
utslagna män. Den nordiska forskningen om hemlösa och andra socialt
utslagna kvinnor är minimal i jämförelse med motsvarande forskning
om män (jfr dock: Stadig 1987, Grossman 1990).
Av de fyra faktorer som ovan identifierats som viktiga i förståelsen av
kvinnligt rusmedelsbruk är det framför allt två - kulturella normer och ett
omsorgsbundet förhållande till rusmedel - som löper som en röd tråd
genom föreliggande antologi. Kvinnors alkohol- och drogbruk
analyseras ur många olika perspektiv: ett historiskt perspektiv, ett
kontrollperspektiv, ett socialisations- och integrationsperspektiv.
Gemensamt för alla artiklarna är dock att rusmedelsbruket på en eller
annan nivå relateras till de historiska och aktuella kulturbilder och
10
metaforer som omger kombinationen kvinnor - rusmedel och till
kvinnors ställning i den "privata" respektive "offentliga" sfären.
Artiklarna baserar sig på en serie föredrag presenterade vid NAD:s
forskarseminarium om "kvinnors förhållande till alkohol och droger" i
Fredensborg (DK) den 19-21 november 1990. Seminariet var det fjärde
kvinnoforskningsseminariet i NAD:s regi (jfr NAD-publikationerna nr 8,
nr 11 och nr 14).
KULTURBILDER, OMSORGSARBETE OCH RUSMEDELSBRUK
Antologin inleds av den tyska forskaren Christa Appel som studerat
kvinnornas roll i den amerikanska nykterhetsrörelsen under 1800- talet
och drar paralleller till den moderna alkoholismrörelsen. Enligt
ideologin i 1800-talets nykterhetsrörelse utgjorde männens
dryckesvanor kvinnornas främsta alkoholproblem. En av rörelsens
viktigaste funktioner var, enligt Appel, att propagera för ett borgerligt,
patriarkaliskt familjeideal och att anvisa kvinnorna deras plats i detta
ideal. Kvinnornas funktion i nykterhetsrörelsen var att arbeta för "home
protection", att skydda den privata sfären mot det manliga
alkoholbrukets destruktiva inflytande. Nykterhetsrörelsen bidrog till
uppfattningen om kvinnors "moraliska överlägsenhet" - en
"överlägsenhet" som i allra högsta grad återspeglade disciplinering och till ett osynliggörande av kvinnors drickande och alkoholproblem.
Dessa könsbestämda kulturbilder i nykterhetsrörelsen har, enligt
Appel, levt vidare i 1900-talets alkoholismrörelse. Sitt mest extrema
uttryck har de fått i begreppet "medberoende", som utvecklats i USA
under 1970- och 80- talen, och som därefter spridit sig till många andra
länder. I medberoendemodellen uppfattas alkoholism inte som ett
individuellt problem men som en familjesjukdom. Enligt Appel betalar
kvinnorna ett mycket högt pris för denna partnerrelation; de görs till
medansvariga i mannens alkoholproblem och - liksom i 1800-talets
nykterhetsrörelse - till huvudansvariga för sammanhållningen av
familjelivet. Medberoendemodellen gör att ojämlikheten mellan män
och kvinnor i familjen och samhället som helhet osynliggörs, menar
Appel.
Också Sidsel Eriksens artikel tar utgångspunkt i kvinnors och mäns
förhållande till alkohol under 1800-talet. Eriksen hävdar att "det
11
moderna" kvinnliga förhållningssättet till alkohol, med nykterhet i
privatlivet som sitt viktigaste kännetecken, i Danmark utvecklades
under årtiondena kring senaste sekelskifte. Motpolen till detta kvinnliga
hållningssätt var manligt alkoholbruk i sociala dryckessammanhang i
offentligheten. Manligt drickande i offentligheten genomgick under
1800-talet en renässansperiod, enligt Eriksen; antalet värdshus och
andra alkoholutskänkningsställen i Köpenhamn ökade i takt med att
männens arbetssfär i stigande grad kom att ligga utanför hemmet.
Parallellt med denna utveckling uppstod metaforen "den nyktra,
självuppoffrande och kontrollerande kvinnan" som skulle bevara
sammanhållningen i familjelivet i en tid då samhället var i uppbrott.
Enligt Eriksen hade kvinnorna tidigare varit en integrerad del av
dryckeskulturen, dock inte med samma konsumtionsmängd som
männen. Det sena 1800-talet skulle ha medfört en ny form av
disciplinering av kvinnor och - åtminstone i medelklassen - en ny
kvinnobild som inte längre var förenlig med alkoholbruk. Kvinnorna
anpassade sig dock inte till denna disciplinering utan protester; enligt
Eriksen utvecklade de ett omfattande "hemligt drickande" - och de
mest sofistikerade metoder att dölja detta: "Paraplyer, Ringe,
Visitkortbøger og en hel Mængde lignende Genstande, som hører med
til en Dames Udstyr, havde allesammen kun den ene Bestemmelse at
kunne optage i sig og skjule et større eller mindre kvantum Whisky".
Margaretha Järvinens artikel handlar om de uttryck som samhällets
kulturbilder av kvinnligt alkoholbruk tagit sig i den konkreta
kontrollpolitiken: anhållanden/omhändertaganden av berusade kvinnor
i Helsingfors under perioden 1945 till 1989 såsom de finns
dokumenterade i
polisprotokoll.
På
ett
ytligt
plan har
omhändertagandena av berusade kvinnor följt samma modell som
omhändertagandena av berusade män. De har dikterats av två
faktorer: omsorg om redlöst berusade personer som inte kan ta vara
på sig själva och omsorg om allmän ordning och säkerhet.
Polisprotokollen visar dock att omhändertagandena innehåller vissa
kvinnospecifika drag och att dessa i första hand är relaterade till
kvinnors sexualitet och reproduktiva funktioner. Om berusade kvinnor
påträffades tillsammans med berusade män på 1940- och 50-talen
kunde de omhändertas av ordningspolisen "för sin egen säkerhets
skull", och förpassas vidare till vårdpolisen, misstänkta för prostitution,
medan deras manliga motparter fick gå - om de inte var redlöst
berusade. Under 1970 och 80-talen tycks sexualiteten ha mist sitt
explicita symbolvärde i kontrollen av kvinnors berusning: protokollen
innehåller inga hänvisningar till kvinnors sexualitet, promiskuitet eller
12
prostitution. Däremot har en "ny" kulturbild (som också bearbetats
intensivt av massmedia) kommit in i polismaterialet. Protokollen från
1980-talet innehåller en liten grupp, mycket uppmärksammade,
beskrivningar av kvinnor med minderåriga barn eller gravida kvinnor
som omhändertagits för redlös berusning.
Kontrollen av kvinnors sexualitet och reproduktiva funktioner och
upprätthållandet av den "privata sfären" som kvinnors ansvarsområde
tycks alltså vara centrala element i förståelsen av kvinnors alkoholbruk,
historiskt och idag. I den fjärde artikeln i antologin analyserar Elianne
Riska en form av rusmedelsbruk som traditionellt betraktats som
"kvinnligt": psykofarmakabruk. Internationellt och nordiskt (med
undantag av Finland) har det påvisats att kvinnor använder lugnande
medel och sömnmedel ungefär dubbelt så ofta som män. Denna
könsskillnad i psykofarmakabruk har vanligen förklarats med hjälp av
en tautologisk, funktionalistisk modell; "den kvinnliga könsrollen" har
antagits vara förenlig med antagandet av en sjukroll, och därför med
psykofarmakabruk. Alternativt kan psykofarmakabruket analyseras ur
ett strukturellt perspektiv; kvinnors psykofarmakabruk kan ses som en
dold kvinnokontroll, vars mål är att anpassa kvinnor till en underordnd
social position. Som en tredje teoretisk infallsvinkel till kvinnors
psykofarmakabruk nämner Riska social konstruktionism där
tyngdpunkten ligger på psykofarmakabrukets sociala och symboliska
betydelse. I analyser av psykofarmakareklam har man kunnat påvisa
hur effektivt medicinannonserna reproducerar det existerande
könssystemet i samhället. Medan man på 1970-talet huvudsakligen
skildrade hemmafruar som psykofarmakabrukare, har man numera
övergått till att skildra förvärvsarbetande kvinnor, typiskt i
kvinnospecifika omsorgs- och serviceyrken. Psykofarmakabrukets
metaforer utgör alltså, i motsättning till alkoholbrukets metaforer, inget
hot mot kvinnors samhällsfunktioner: reproduktion, omsorg och
service.
Harriet Bjerrum Nielsen och Monica Rudberg analyserar kvinnors
rusmedelsbruk ur ett socialisationsperspektiv. De renodlar tre faktorer
som de betraktar som speciellt relevanta i socialisationsprocessen:
rusmedel och sociala relationer, rusmedel som symbol på en vuxen
livsstil och rusmedel som en del av ett heterosexuellt projekt. Unga
flickors rusmedelsbruk antas vara mera påverkat av deras relationer till
andra än unga pojkars rusmedelsbruk. Tonårsflickors drickande är ofta
ett led i ett gemensamt utforskande av heterosexuella relationer,
medan tonårspojkar typiskt dricker för att uppnå en speciell position i
13
pojkkretsen. Flickornas experimenterande med rusmedel sker inom
den traditionella kvinnlighetens ramar. Rusmedelsbruket anpassas till
en "självframställande" flickkultur, vars huvudsakliga ingredienser är
klädsel, smink, dans, flirt och förföring. Rökning tycks ha blivit
tonårsflickors "alkohol", enligt Bjerrum Nielsen och Rudberg, ett uttryck
för uppror och självständighet, men ett rusmedel som bättre
harmonierar med kvinnorollen än alkohol gör. Medan pojkar typiskt
kontinuerligt ökar sitt rusmedelsbruk från och med tonåren avbryter de
flesta flickor utvecklingen mot ett mera omfattande bruk i 17-18 års
åldern. En del flickor övergår dock till ett regelrätt missbruk men detta
betyder inte att de skulle överta ett "maskulint" handlingsmönster.
Tvärtom anpassar de sig ofta till en extremt kvinnoundertryckande
missbruksmiljö, där de är totalt beroende av det heterosexuella spelet
och samtidigt saknar de nära väninnerelationer som är så centrala i
den traditionella flicksocialisationen.
Också i Christina Anderssons bidrag beskrivs tonårsflickors väg in i
rusmedelsbruk och -missbruk. Hon har kartlagt missbruksutvecklingen
bland 113 flickor som under ett kalenderår var i kontakt med Maria
Norra Ungdomsenhet i Stockholm, och skiljer mellan tre typer av
missbruksutveckling bland flickorna: a) måttligt missbruk, endast
alkohol och cannabis, b) häftigt påkommande, plötsligt missbruk av
tunga droger, och c) intensivt missbruk som ofta eskalerar från alkohol
och cannabis till tunga droger. Av dessa tre är den andra kategorin en
kvinnospecifik väg in i missbruk, enligt Andersson. I denna kategori
återfinns många flickor som har en missbrukande pojkvän, ofta
betydligt äldre än flickan själv, en pojkvän som tycks ha haft avgörande
betydelse för missbruksdebuten. Skall då Mariaflickornas missbruk
tolkas som ett uppror mot den traditionella kvinnorollen, eftersom så
många av flickorna i journalerna beskivs som upproriska, rebelliska
och provocerande? Andersson besvarar frågan nekande: flickornas
uppror och revolt verkar snarare vara riktad mot deras problemfyllda
familjebakgrund än mot någon specifik kvinnoroll. Att underordna sig
sin pojkväns livsstil, och överta hans rusmedelsvanor, kan väl
knappast ses som ett brott mot kvinnorollen, snarare motsatsen. Vad
som däremot var klart könsrollspräglat, enligt denna undersökning, var
ungdomsenhetens reaktioner på flickornas beteende.
Med Marja Holmilas bidrag återvänder vi till fullvuxna kvinnors
alkoholbruk: de kvinnliga storkonsumenternas dryckesmönster.
Undersökningen, som baserar sig på en postenkät, gällde 6000
kvinnor i åldrarna 20-64 år, bosatta i Helsingfors-regionen. Av dessa
14
kvinnor identifierades ca 10 % som personer med ett riskabelt
alkoholbruk - denna kategorisering gjordes med hjälp av ett
frågebatteri om dryckestäthet, dryckesmängd och upplevda
skadeverkningar. Ålder var den bakgrundsvariabel som hade det
klaraste sambandet med "alkoholpoäng", de flesta som klassificerats
som riskkonsumenter återfanns i ålderskategorin under 30 år.
Bakgrundsvariablerna utbildning och yrke hade inget klart samband
med alkoholpoäng eller riskkonsumtion. Kvinnor med barn hade lägre
alkoholpoäng än kvinnor utan barn. Stabila levnadsförhållanden, ett
tillfredsställande arbete och ett lyckligt familjeliv föreföll att skapa
förutsättningar för ett kontrollerat alkoholbruk. Bland de kvinnor som
klassificerats som riskkonsumenter och som var gifta/samboende
uppgav ungefär hälften att deras partner hade försökt få dem att
minska sitt drickande. Om kvinnors drickande överskrider vissa
gränser kan de traditionella könsrollerna, med kvinnlig kontroll av
manligt drickande, vändas till det motsatta, enligt Holmila. Intressant
nog levde dessa kvinnliga riskkonsumenter typiskt ihop med män som
hade en lika, eller sannolikt mera omfattande alkoholkonsumtion än
kvinnorna.
De teoretiska utgångspunkterna i Elina Haavio-Mannilas undersökning
är tre. För det första antas att kvinnors (och mäns) alkoholbruk har ett
samband med den könssegregerade arbetsmarknaden. Kvinnor som
arbetar på manligt dominerade arbetsplatser förväntas ha ett mera
omfattande alkoholbruk än deras medsystrar på kvinnodominerade
arbetsplatser. För det andra antas kvinnors drickande påverkas av
män - arbetskamrater, partners - i högre grad än mäns drickande
påverkas av kvinnor. För det tredje förväntas ett samband mellan
kvinnors alkoholbruk och deras reproduktiva funktioner: kvinnor med
barn antas dricka mindre än kvinnor utan barn. Alla tre hypoteserna
bekräftas i Haavio-Mannilas artikel, som baserar sig på det
representativa urvalet av Helsingfors-kvinnor som insamlades i Marja
Holmilas undersökning. Kvinnor på manligt dominerade arbetsplatser
påverkades av männens dryckesvanor, och detta samband gällde
oberoende av ålder, utbildning och socioekonomisk status - medan
mäns
drickande
inte
påverkades
av
arbetsplatsens
könssammansättning. Sambandet mellan alkoholbruk och kvinnornas
familjeförhållanden tog sig följande uttryck: gifta eller samboende
kvinnor utan barn hade det mest frekventa alkoholbruket, följda av gifta
kvinnor med barn, ensamstående kvinnor, och slutligen
ensamförsörjande mödrar som hade det minst frekventa alkoholbruket.
15
Pia Rosenqvist analyserar kvinnornas roll och funktioner i den finska
AA och Al-Anon-rörelsen. Därmed återvänder vi till det tema som
inledde antologin: relationerna mellan kvinnor och män i
alkoholismrörelsen. Rosenqvist analyserar könsrelationerna i AA
utgående från tre faktorer: arbete, makt och "cathexis" (sociala och
emotionella relationer mellan individer). Å ena sidan framhåller hon att
AA, liksom samhället i övrigt (och hela alkoholkulturen), givetvis är
mansdominerat. AA grundades år 1948 i Finland och kvinnorna var
med från starten, som alkoholisthustrur snarare än alkoholister. Idag
utgör kvinnorna ungefär 25 % av AA-medlemmarna. Då det gäller
fördelningen av makt och arbete, reproducerar AA i viss utsträckning
samhällets könsstruktur; männens uppgifter i AA är i högre grad
"offentliga" (publicering, publikframträdanden) medan kvinnors är
"privata" (AA-interna uppgifter, service-uppgifter). Å andra sidan finns
det i AA vissa regler och rutiner - talarturer på gruppmöten, rotation
och lottdragning då det gäller vissa funktioner - som förefaller att
garantera en viss jämlikhet mellan könen. Det tycks i det finska AA
finnas en utbredd misstro till enkönade AA-grupper. Eftersom de
kvinnliga AA-medlemmarna en gång har "gått över könsgränsen" - de
har druckit tillsammans med män, de har utvecklat ett alkoholproblem
och därmed brutit mot centrala normer visavis kvinnlighet - så anser de
att de också kan nyktra till, och försöka bearbeta sina alkoholproblem
tillsammans med män. Denna hållning kan, enligt Rosenqvist,
återspegla det generellt oförenliga i alkoholbruk/alkoholproblem och
kvinnliga livssammanhang.
Det sista längre bidraget i antologin är Karen Leanders beskrivning av
ett behandlingshem för kvinnor i vilket också personalen är kvinnlig.
Leander har genom samtal och intervjuer med både personal och
klienter försökt fånga deras upplevelser av behandlingshemmet och
menar att dessa bäst kan beskrivas under fyra rubriker: det var av stor
betydelse att det fanns bara kvinnor i behandlingshemmet; det var
svårt att straffa ut sig; behandlingssamtalen ägde rum i enskildhet och
vardagen präglades av ett ständigt förhandlande och en atmosfär av
att ingenting är omöjligt. Leander relaterar dessa drag till varandra och
till insikter om kvinnligt missbruk och principer för en behandling som
beaktar kvinnors särskilda problem.
Hon menar att vistelsen på behandlingshemmet åtminstone tillfälligt
kunde medverka till att bryta vissa mönster i de kvinnliga
missbrukarnas liv - både som missbrukare och som kvinnor - och avser
därmed de mönster som representerar kvinnornas dubbelt
underordnade ställning i samhället. Leander utesluter dock inte
16
möjligheten av att den modell som utvecklats vid behandlingshemmet en icke-bestraffande tillitsfull och varm hantering av klintenterna också kan ses som en ny (kontroll)teknik för att få kvinnorna att rätta
sig efter husets målsättningar.
Bidragen i denna antologi visar förhoppningsvis på några framkomliga
vägar då det gäller vidareutvecklingen av forskningsområdet
rusmedelsbruk och socialt kön. Genom att inkludera sammandrag av
11 undersökningar som också presenterades vid det nämnda NADseminariet vill vi fästa uppmärksamhet på mångsidigheten av de
pågående nordiska forskningen om kvinnor och rusmedel.
Sammanfattningsvis skall vi försöka knyta ihop de viktigaste teoretiska
ansatserna i antologin. Dessa faller i stort sett i två grupper (jfr Riskas
bidrag).
Det ena är ett strukturalistiskt präglat perspektiv. Kvinnors
rusmedelsbruk och -missbruk relateras i flera av bidragen till kvinnors
specifika placering i samhällets produktions- och reproduktionssfärer.
Kvinnors drickande och deras ansvar för mäns drickande har ett
samband med ett patriarkaliskt familjesystem och en könssegregerad
arbetsmarknad. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden, deras
deltagande i manligt dominerade arbetskulturer och andra maskulint
präglade sociala sammanhang har ett klart samband med ett ökat
drickande hos kvinnor. De största förändringarna i de kvinnliga
dryckesvanorna tycks ha skett i den nya medelklassen, bland kvinnor
som relativt sett har en hög grad av "offentligt deltagande". Därmed
inte sagt att dessa forskningsresultat skulle stödja en enkel
konvergenshypotes. Samhällets könsstrukturer visavis produktion och
reproduktion garanterar en fortsatt könsdivergens i dryckesvanorna.
Kvinnors reproduktiva funktioner är fortfarande - tidsmässigt,
ekonomiskt, normativt - ett mycket effektivt hinder för ett mera
omfattande rusmedelsbruk bland kvinnor.
Det andra är ett konstruktivistiskt/diskursivt perspektiv. I denna
forskningstradition är det samhällsdiskursen, som är det centrala.
Kvinnors förhållande till rusmedel - alkohol, narkotika, psykofarmaka
analyseras i antologin som en social, kulturell och historisk
konstruktion. Kvinnors moderata dryckesvanor, deras roll som
kontrollörer av manligt alkoholbruk och som "medberoende" i
alkoholistvården är på många olika nivåer sammanbundna med den
sociala konstruktionen av en "privat" och "offentlig" sfär. Ur ett
17
diskursivt perspektiv är dessa sfärer emellertid inte givna a priori; de är
ett led i en samhällelig definitions- och kategoriseringsprocess. Den
socialt bestämda förankringen av kvinnor i den "privata" och män i den
"offentliga" sfären har haft vittgående konsekvenser för de
könsreglerade förhållningssätten till rusmedel. Kvinnors reproduktiva
ansvar i familjelivet har per definition varit oförenligt med ett mera
omfattande alkoholbruk; däremot tycks psykofarmaka som social
konstruktion harmoniera bättre med ett reproduktivt ansvar. Kvinnors
funktion som familjelivets beskyddarinnor har, i hemmet, i
alkoholismrörelsen, gett dem ett "naturligt" medansvar också för mäns
drickande - och tillnyktrande. Det sociala likhetstecknet mellan
drickande och en manlig samhällssfär har samtidigt osynliggjort det
kvinnliga drickandet och de kvinnliga alkoholproblem som förekommit,
trots alla motföreställningar.
LITTERATUR
Ahlström, Salme (1987): Women's Use of Alcohol, i Jussi Simpura red.
Finnish Drinking Habits. The Finnish Foundation for Alcohol studies,
Volume 35, Helsinki.
Christensen, Else & Kirsten Hvidtfeldt (1983): Den traditionelle
kvinderolle som ideologi. Ingår i: Kvinnoforskning kring alkohol och
droger. NAD-publikation nr 8, s. 103-115.
Duckert, Fanny (1986): Behandling av kvinnelige problemdrikkere.
Ingår i: Kvinnor, alkohol och behandling. NAD-publikation nr 13, s. 155186.
Grossman,
Maj-Britt
(1990):
boendeförhållanden för kvinnor
Arbetshandling, Stockholm.
Knacka
på!
Bostadsoch
med missbruksproblem. KTH,
Holmberg, Roger & Ulf Malmström (1987): Alkoholrådgivning för
kvinnor. FOU-rapport 75, Stockholm, (stencil).
18
Holmila, Marja (1988): Wives, Husbands and Alcohol. A Study of
Informal Drinking Control within the Family. The Finnish Foundation for
Alcohol Studies, volume 36, Helsinki.
Honkasalo, Marja-Liisa (1983): Kvinnor och alkohol. Ingår i:
Kvinnoforskning kring alkohol och droger. NAD-publikation nr 8, s. 6383.
Honkasalo, Marja-Liisa (1986): Kvinnofyllan - finns den? Ingår i:
Kvinnor, alkohol och behandling. NAD-publikation nr 13, s. 100-122.
Järvinen, Margaretha & Hildigunnur Ólafsdóttir (1986): Kvinnors
dryckesmönster. Ingår i: Kvinnor, alkohol och behandling. NADpublikation nr 13, s. 79-99.
Järvinen, Margaretha (1990): Prostitution i Helsingfors - en studie i
kvinnokontroll. Åbo Akademis Förlag, Åbo.
Skinhøj, Kirsten Thue m.fl. (1988): Behandling for alkoholmisbrug ved
danske ambulatorier. Socialforskningsinstituttet, Rapport 5. 1988,
København.
Snare, Annika (1986): Inledande funderingar om kvinnor, alkohol och
kontroll. Ingår i: Kvinnor, alkohol och behandling. NAD-publikation nr
13, s. 9-32.
Stadig, Ingela (1987): Vart har kvinnorna på Ängshöjden tagit vägen?
FOU-byrån, Stockholm.
Thorsen, Thorkil (1990): Hundrede års alkoholmisbrug. Alkohol og
narkotikarådet, København.
19
Från nykterhet till
medberoende
Kontinuitet och förändring i definitionen av kvinnans
roll i förhållande till mäns drickande
Christa Appel, Morgensternstrasse 38, 6000 Frankfurt
Denna artikel är indelad i två delar. I den första delen sammanfattar jag
resultaten från min doktorsavhandling "KVINNOR - ALKOHOL SAMHÄLLE. En undersökning av kvinnor i den amerikanska
nykterhetsrörelsen under 1800-talet" (Appel 1991). I den andra delen
försöker jag att sätta de teser som är karakteristiska för tolkningen av
förhållandena
mellan
könen
i
1800-talets
amerikanska
nykterhetsrörelse i relation till den moderna alkoholismrörelsen. Härvid
ligger tyngdpunkten i mitt arbete på det i USA utvecklade begreppet
"medberoende".
I
TESER OM KVINNORNAS ROLL I DEN AMERIKANSKA
NYKTERHETSRÖRELSEN UNDER 1800-TALET
1
Männens dryckesvanor utgör kvinnornas alkoholproblem
- kvinnornas egna dryckesvanor osynliggörs
Enligt ideologin i 1800-talets amerikanska nykterhetsrörelse utgjorde
männens dryckesvanor kvinnornas främsta alkoholproblem. I
utvecklingen av en kvinnlig nykterhetsståndpunkt var kopplingen
mellan alkoholproblematik och könsrollsproblematik ett väsentligt
element. Nykterhetskravet blev ett medel för kvinnor att göra anspråk
på, och i viss mening utöva, kontrollfunktioner i relation till män (jfr
Gusfield 1963, Epstein 1981, Levine 1980, Harris 1979). Uppenbart är,
att kravet på nykterhet var ett styrnings- och disciplineringsinstrument i
händerna på bägge könen. Det är detta moment av kontroll som
20
möjliggjorde kopplingen mellan nykterhetsfrågan och skyddet av den
kvinnliga sfären. Det skedde emellertid till priset av att den direkta
insynen i kvinnans eget drickande föll bort. Den kvinnliga
alkoholkonsumenten kunde bara uppmärksammas om hon bröt mot
rollen som "anständig" kvinna, exempelvis som prostituerad.
Tabueringen, diskrimineringen och repressionen av kvinnors
alkoholbruk skapades inte av nykterhetsrörelsen. Icke desto mindre
ställer jag upp hypotesen, att nykterhetsrörelsen väsentligt bidrog till att
registreringen av alkoholsjukdomar hos kvinnor blev obetydlig. Om
alkoholism var en manlig sjukdom, hur skulle då kvinnor kunna
insjukna i den? Nyare amerikanska undersökningar har visat att de
traditioner som nykterhetsrörelsen i detta avseende utvecklade har
försvårat kvinnors möjligheter att få hjälp för sina alkoholproblem ännu
idag (jfr Fillmore 1984).
2
Förändringar i relationerna mellan
diskussionen om kvinnor och alkohol
könen
påverkar
De allmänna, samhälleligt betingade förändringarna i relationerna
mellan könen är väsentliga för diskussionen om kvinnor och alkohol
(Appel 1990a). I min avhandling har jag visat att det handlar om en
mångskiktad
problematik,
som
utgår
från
allmänna
samhällsekonomiska förändringar och leder till klasspecifika slutsatser.
Av intresse i detta sammanhang är t ex att närmare studera
förändringarna i samboende och i könens förhållande till varandra
generellt, också mot bakgrunden av en klasspecifik ojämlikhet i
utvecklingen. Hur återspeglas förhållandet mellan ändrade
inkomststrukturer och begreppet "huslighet" i nykterhetsanhängarnas
tänkande?
3
Nykterhetsrörelsen var en genuint borgerlig reformrörelse
Både för borgerskapet och arbetarklassen hade alkoholfrågan en
väsentlig symbolfunktion. Härigenom kunde man belysa och tolka de
problem som det kapitalistiska samhället hade åstadkommit utan att
dessa knöts till klasskampen. I kampen mot alkoholbruket,
alkoholindustrin och särskilt mot krogen fann man en lämplig
syndabock. Den kunde man ge skulden för fattigdom och nöd, sjukdom
och förstörda mellanmänskliga relationer. Den som närmare vill
21
studera frågan om den amerikanska "saloonens" undergång bör läsa
Powers (1984), som betonar att försvinnandet av denna sida av
arbetarkulturen i städerna utgjorde en del av en större sociokulturell
förändring och ingalunda enbart var ett resultat av nykterhetsrörelsen
och förbudstiden.
4
Familjen och arbetsfördelningen mellan könen var ett av
nykterhetsrörelsens viktigaste teman
En av nykterhetsrörelsens väsentligaste funktioner var, enligt min
mening, att den försökte omsätta de krav som följde med den sociala
och ekonomiska utvecklingen under 1800-talet till en ny moralkodex.
Det är också denna funktion som gjorde nykterhetsrörelsen till en
genuint borgerlig rörelse. Nyckelorden i denna moralkodex var
måttlighet och en högre grad av självkontroll (Levine 1990),
uppskjutande av njutningar samt avhållsamhet i den kapitalistiska
utvecklingens tjänst. Det är betecknande, att nykterhetsrörelsen
förlorade sitt inflytande i en tid då varuutbytet ökade och
"konsumtionssamhället" skapades så att säga i den kapitaliska
industrins intresse.
Min undersökning visar att familjens sociala situation och de
samhälleliga förändringar, som inverkade på det vardagliga
samboendet och samvaron mellan könen, var ett väsentligt element i
diskussionen om alkoholproblemet på 1800-talet. Jämfört med dagens
diskussion är det förvånansvärt hur väsentligt sambandet mellan
alkoholbruk, frigörandet av hämningar och manligt våld mot kvinnor
och barn var i nykterhetsrörelsens argumentering. I dag handhas
alkoholfrågor och våldsfrågor till stor del av olika slags specialister, och
frågan om kvinnovåld och kvinnors drogberoende behandlas
mestadels separat.1
Alkoholkonsumtionen drogs fram som förklaring till det materiella,
psykiska och fysiska elände, som den kapitalistiska utvecklingen och
männens herravälde under dessa förhållanden innebar för kvinnor och
1
Man har emellertid under de senaste åren kunnat iaktta en ny
utveckling. Speciellt inom terapin för drogberoende kvinnor har man börjat
tematisera det sexuella utnyttjandet av flickor. Nyare kvinnoundersökningar
inom alkoholforskningen tar också upp våldstemat, se Vogt I.
Alkoholerinnen, Eine qualitative Interviewstudie, Freiburg 1986.
22
barn. Nykterhetsrörelsen hade här ett tydligt "propagandistiskt" drag:
att popularisera det borgerliga familjeidealet som en symbol på
framgång och lycka. Den borgerliga arbetsdelningen mellan könen
kontrasterades till de mindre bemedlade samhällsskiktens
utkomstproblem och otrygghet, och framstod därmed som ett ideal. En
av nykterhetsrörelsens väsentliga funktioner var, enligt min
undersökning, att propagera för ett bestämt familjeideal och samtidigt
anvisa kvinnorna deras nya plats i detta. Den historiska
rekonstruktionen visade, att just medelklasskvinnorna utnyttjade
nykterhetsarbetet för att söka svar också på de frågor, som rörde det
förändrade förhållandet mellan könen och den samhälleliga
arbetsdelningen. När man betraktar nykterhetsrörelsen ur detta
perspektiv, framträder kvinnornas ambivalenta situation tydligt. Den
bland mellanskikten patriarkaliskt uppbyggda familjen hjälpte till att
bygga upp ideologin om "kvinnans moraliska överlägsenhet", liksom
den nu skapade betingelser för att utesluta kvinnan ur mannens värld.
"Home-Protection" förefaller därför att vara den kompromissformel som
gjorde det skenbart oförenliga möjligt. "För att reformera andra, måste
man själv vara konformist", hävdade Willard och beskrev WCTUs
(Woman's Christian Temperance Union) mål som tvåfaldigt: att förlösa
människan och att upprätthålla kvinnligheten" (Willard 1889: 693;
1905:35).
5
WCTUs
framgång
frigörelsebegrepp
låg
i
dess
konformistiska
Det frapperande med den kvinnliga nykterhetsrörelsen är, att den
uppvisade och utnyttjade en radikal kvinnorörelses mekanismer utan
att själv vara radikal. Jag är övertygad om, att det var detta "dolda"
moment i den kvinnliga nykterhetsrörelsen, som gjorde den så attraktiv
för 1800-talets kvinnor. Ett väsentligt kännetecken för WCTU var
nämligen att kvinnorna partiellt kunde frigöra sig från männen utan att
direkt ifrågasätta patriarkatet. Nykterheten krävde kvinnans frigörelse
på konformistiska villkor.
6
Diskursen om kvinnor och alkohol innehåller ett metatal om
kvinnor och samhälle
Ytterligare en slutsats, som man kan dra av denna undersökning är, att
"självhjälpsrörelser" med anknytning till alkoholproblematiken själva
23
kommer med ett aktningsvärt bidrag till den samhälleliga diskursen om
rusmedel. Om man ställer sig uppgiften att undersöka det sociala
samtalets symbol- och metanivåer om kvinnor och alkohol, vilken
diskurs finner man då "bakom diskursen" i och om den kvinnliga
nykterhetsrörelsen? Om man försöker besvara dessa frågor framgår
det tydligt, att allt tal om kvinnor och rusmedelsproblem innehåller ett
metatal om kvinnor och samhälle. På denna metanivå finner man
många ambivalenser. Ett mönster som "Home-protection", vilket kunde
utnyttjas som en sköld, bakom vilken kvinnor mer och mer rörde sig ut
ur hemmets skyddande ramar, propagerade inte desto mindre för en
begränsad kvinnoroll. Detta skedde också där kampen mot de rådande
missförhållandena var kritisk. Och det skedde just inom de områden,
där WCTU på ett avgörande sätt bidrog till att utveckla socialt arbete till
ett respektabelt och avlönat kvinnoarbete.
7
Nykterhetsrörelsen
"anpassning"
tjänade
både
"utslagning"
och
Studerar man de amerikanska samhällsforskarnas tolkning av
nykterhetsrörelsens roll under 1800-talet, kan man dra den slutsatsen,
att nykterhetsrörelsen tjänade två syften: anpassning och utslagning.
Men också de utslagna kunde "omvändas" till anpassning.
Nykterhetslöftet utgjorde en symbolisk handling, det representerade en
klart formulerad insikt om det egna skeppsbrottet. Denna
självbekännelse kom på modet i en tid, då kapitalismen började sitt
segertåg. Kan vi inte här dra en parallell till den ökande
bekännelsevågen i vår tid - och kan detta i så fall tyda på analoga
förändringar, nya krav som ett samhälle i omvandling ställer på sina
medlemmar?
8
Dagens diskusson om kvinnor, alkohol- och drogproblem
präglas av 1800-talets paradigmföreställningar
Diskussonen om kvinnor och alkohol- och drogproblem har ännu inte
trängt ut ur de paradigmatiska föreställningar som blev uppenbara
under 1800-talet. Skyddet av "hemmet" har till dags dato varit ett
centralt tema i det sociala och terapeutiska behandlingsarbetet visavis
alkoholism, och fortfarande talas det om "broken homes", dvs splittrade
familjer respektive familjer som avviker från den idealiserade
familjebilden. I dag liksom på den tiden beskrivs de enorma
24
förändringar, som relationerna mellan könen och generationerna
genomgår, gärna i termer av (alkohol- eller annat) beroende. Som
exempel kan man här hänvisa till kvinnors förmenta "kärleksträngtan"
samt till föreställningen om alkoholisthustrurs "medberoende" som en
självständig sjukdom.
II
TESER OM KVINNORNAS ROLL I DEN MODERNA
ALKOHOLISMRÖRELSEN SEDAN 1900-TALETS MITT
Vilka likheter kan man då finna mellan 1800-talets nordamerikanska
nykterhetsrörelse och den moderna alkoholismrörelsen? Jag har i min
avhandling beskrivit vissa karakteristiska faser, som 1800-talets
nykterhetsrörelse genomgick och jag skall här diskutera frågan
huruvida man i den moderna alkoholismrörelsen kan finna liknande
skeden.
I den första fasen arbetar kvinnor och män var för sig för ett
gemensamt mål och förhåller sig positivt till idéer om "den sanna
kvinnotillvaron" och "husligheten".
I den andra fasen uppstår det så småningom ett pris för, en avigsida
av, kvinnans respektabilitet och ansvar. Männens dryckesvanor blir
kvinnornas egentliga alkoholproblem och den kvinnliga alkoholisten
måste därför osynliggöras i den offentliga debatten. Om man ser på
den tidiga alkoholismrörelsen, perioden från 1933 till början av 1960talet, kan man påvisa väsentliga förändringar, som entydigt
sammanhänger med den annorlunda sociala organiseringen av
könsrollerna. I den moderna alkoholismrörelsen finns det, och det är ett
viktigt kännetecken, inte längre någon uppdelning efter kön i officiella
organisationer. Män och kvinnor arbetar tillsammans för ett
gemensamt mål. Till den tidiga moderna alkoholismrörelsens kvinnliga
pionjärer hör framstående f d kvinnliga alkoholister som Marty Mann,
som bildade och länge basade för National Council on Alcohol (NCA),
vars lokala utbredning erinrar om WCTUs. Även hennes arbete inom
det offentliga livet dikterades emellertid av föreställningen om att
förbättrandet av kvinnornas situation, som påverkas negativt av
alkoholproblemen, tjänar som ett stöd för de drickande männens
tillfrisknande. Först sent, nämligen under slutet av 1960-talet och
därefter, tar Marty Mann tydligare ställning till den dubbla
25
stigmatiseringen av de alkoholberoende kvinnorna, som varit
kännetecknande också för den moderna alkoholismrörelsen. (Appel
1990 b). Priset för kvinnans respektabilitet i det offentliga livet var
alltså, också här, enigheten med männen om att de kvinnliga
alkoholisterna inte skulle tas upp i diskussionen om alkoholproblemen.
För det tredje har jag för den gamla nykterhetsrörelsen konstaterat en
tredje fas, då arbetsdelningen mellan könen ifrågasattes inom rörelsen.
Väsentliga krav under denna tid var rätten till skilsmässa, rösträtt och
organisatorisk självständighet. Kännetecknande för denna tid var
dessutom, att nästan alla feminister under 1800-talet helt självklart slöt
upp bakom nykterhetsrörelsen och konsekvent stödde den, även om
deras politiska engagemang hade andra tyngdpunkter. Vid mitten av
1900- talet hade kvinnorna sedan några årtionden tillbaka redan
tillkämpat sig de rättigheter, som 1800-talets kvinnor stred för. I USA
ökade skilsmässorna kraftigt i slutet av 1960-talet och det var ofta
kvinnor som tog initiativ till skilsmässa. 1960-talet var också det
årtionde då den andra kvinnorörelsen började att artikulera sig och det
uppstod oavhängiga politiska kvinnoorganisationer. I motsats till den
gamla kvinnorörelsen kan man emellertid utgå från att den första
generationens kvinnor i den nya kvinnorörelsen själv konsumerade
alkohol och inte bara rökte cigaretter.
För det fjärde har jag för den tidiga nykterhetsrörelsen påvisat en fas,
då kvinnorna utvidgade och överskred gränser, genom att ta upp
privata spörsmål på den offentliga arenan. Detta är också ett väsentligt
tema inom den nya kvinnorörelsen, som har blivit känt under parollen
"Det privata är politiskt". I motsats till den första, med
nykterhetsrörelsen nära förbundna kvinnorörelsen, har temat alkohol
och våld många år varit helt tabubelagt i den nya kvinnorörelsen också i kvinnohusrörelsen, som grundat hus för misshandlade kvinnor.
Först undet 1980-talet har man i den offentliga diskussionen
uppmärksammat i vilken förfärande stor utsträckning våld och
erfarenheter av sexuellt missbruk finns med i drog- och
alkoholberoende kvinnors livshistorier. Denna öppning i diskussionen
krävde för det första ett synliggörande av kvinnors missbruksproblem,
och för det andra en modifiering av nykterhetsidén så att "anständiga"
kvinnor, som tidigare inte druckit alls, nu kunde ha ett moderat
alkoholförbruk (Fillmore 1984). Därmed fullbordades med några
årtiondens försening ett offentligt erkännande av det faktum, att kvinnor
sedan länge hade blivit alkoholkonsumenter.
26
Under 1800-talet tillkom här en fas, som innebar att tyngdpunkten i det
kvinnliga nykterhetsarbetet väsentligt försköts: från kvinnor som
handlade i männens nykterhets namn till kvinnopolitik i nykterhetens
namn. Vid denna tid bildades Woman's Christian Temperance Union,
som utvecklades till den viktigaste kraften i det sociala arbetet. Inom
den moderna alkoholismrörelsen kom kvinnofrågan upp på den sociala
dagordningen vid en tidpunkt, då alla lågt betalda tjänster inom det nu
professionaliserade och betalda sociala arbetet dominerades av
kvinnor. Kvinnor inom socialt arbete och kvinnor som forskade i sociala
frågor inriktade nu sin uppmärksamhet på kvinnofrågan, och blickarna
riktades mot en speciell kvinnokategori: hemmafruarna. Den första bok
om kvinnliga alkoholister, som utkom i USA, var Marian Sandmans
"The Hidden Alcoholic", och denna dolda alkoholist var den drickande
hemmafrun i de amerikanska städernas förorter. Samtidigt upptäcktes
hemmafrun/alkoholisthustrun av alkoholistbehandlingsindustrin och de
nya terapirörelserna, i synnerhet familjeterapin.
1800-talets nykterhetsrörelse hade propagerat för idén om kvinnans
moraliska överlägsenhet och därvid gjort medelklassfamiljens modell
till sitt ideal, som både hemmafrun och "the self-made man"
gemensamt arbetade på att förverkliga. Målet var inte bara att
feminisera nykterhetsrörelsen utan att feminisera det offentliga livet
som helhet. Nykterheten betraktades under 1800-talet som en
väsentlig del av en progressiv livsstil, en analogi som ju inte går igen i
de progressiva rörelserna under 1960- och 1970- talet. Inom den
moderna alkoholismrörelsen har det uppstått en märklig
arbetsfördelning då det gäller kvinnors alkoholproblem. Om man tar
alkoholforskningen som exempel, kan man uppställa tesen, att
kvinnors alkoholproblem nu är de problem, som resulterar ur att
kvinnorna själva är alkoholister. Inom den nordamerikanska och
internationella alkohol- och alkoholismforskningen finns det idag ingen
mer betydande diskussion om kvinno(alkohol)frågan, som skulle utgå
från kvinnofrågan som sådan. De bestående elementen i
alkoholdiskursen är beskrivningarna av kvinnors drickande som
avvikande från mäns, och antagandet - speciellt vid den tidpunkt då
kvinnoalkoholismen "återupptäcktes" - att kvinnorna "emanciperas"
också i frågan om rusmedelsbruk. Det vill säga "emancipation" tolkas
som kvinnlig erövring av manliga domäner, även till priset av
rusmedelsberoende och -skador.
Därmed förblir den klassiska rollfördelningen mellan mannen som
dricker och kvinnan som inte dricker oifrågasatt. I vissa fall kan man
27
dock se en modifiering/anpassning av denna tes till de moderna
sociala realiteterna. Man erkänner nu också offentligt, med några
årtiondens försening, inom alkoholforskning och - behandling, den
omvandling i de kvinnliga dryckesmönstren som fullbordades redan
under förbudstiden: kvinnor hade blivit dryckeskompanjoner. Man
behöver i mindre utsträckning kopplingen till de drickande männen för
att kunna konstituera kvinnornas alkoholproblem. Ytligt sett verkar
alltså alkoholforskningsdiskursen stå inför ett paradigmskifte så att de
alkoholiserade kvinnorna nu görs till "producenter" av kvinnors
alkoholproblem.
Dessa
kvinnor
diskuteras
växelvis
som
"förmanligande" respektive representanter för "det genuint kvinnliga"
(jfr Vogt 1990). Vad som hittills inte blivit något centralt tema, med
något undantag (Appel 1990 a), är antitesen till den alkoholiserade
kvinnan: alla de kvinnor som fortfarande håller fast vid ett
nykterhetsideal som dikterar att kvinnor med alla tänkbara medel skall
försöka kontrollera sina mäns drickande och få dem att omfatta
nykterhetsrörelsens ideal: avhållsamhet plus ett familjeliv i
medelklassen. Jag tänker här bl.a. på kvinnor som själva, trots
umbäranden och hot till följd av makens eller faderns alkoholism, inte
viker från hans sida och ofta, om än bara till skenet försöker
upprätthålla medelklassrespektabiliteten.
I motsats till vad som var fallet inom den klassiska nykterhetsrörelsen,
som betonade kvinnofrågan, kan man inte upptäcka någon sådan
tendens inom den moderna alkoholismrörelsen - man kan snarare tala
om en nedvärdering eller omvärdering av kvinnofrågan. Denna
tendens är tydlig inom den moderna alkoholismrörelsen och
behandlingsindustrin, där den nya modellen av alkoholism respektive
dess utvidgade version, medberoendet, växt fram. Märkligt är, att de
tidiga publikationer, som gjort medberoende-temat populärt, alla är
skrivna av kvinnor (exempelvis Wegscheider 1981 och Rennert 1989).
Trots dessa kvinnliga amerikanska författares uppenbara distans till
feminismen, vilken bland annat syns i det faktum att det i det första
årtiondets diskurs om medberoende inte fanns någon direkt koppling
till kvinnorörelsens idéer, kan man finna en väsentlig parallell till 1800talets kvinnliga nykterhetsrörelse. Också Woman's Christian
Temperance Union beredde väg för en stor grupp kvinnor, i första hand
medelklasskvinnor, att frigöra sig på konformistiska villkor. Det hör till
illusionerna, i båda dessa kvinnorörelser, att kvinnans frigörelse
uteslutande är en frivillig handling och inte en del av samhällets
modernisering som helhet. Därmed förblir medberoendemodellens
sociala och kulturella betydelse dold, trots att just denna modell har
28
sina uppenbara paralleller till moderniseringen av könsrelationerna och
en samhälleligt nödvändig kvinnoemancipation. Samarbete eller
kamratskap är den ideologi, som under 1900-talets sista fjärdedel
varaktigt har omstrukturerat samlivet mellan könen. Gammalmodig, för
att uttrycka det slarvigt, är den kvinna, som bygger upp sin
självuppfattning på en traditionell manlig försörjning och ett liv indelat i
en huslig kvinnlig och en värdslig manlig sfär. Även om denna
underordning och detta existensiella beroende för kvinnor inom de
breda mellanskikten inte längre erbjuder någon tryggad existens,
består dock mannens dominans i själva partnermodellen. Han är
referenspunkten
i
kvinnans
relationella
emancipation.
Medberoendemodellen formulerar detta på så sätt, att kvinnan som en
följd av sitt samliv med en alkoholist utvecklar egna karakteristiska
symtom, dvs "medberoende". Vid en närmare granskning av denna
modell kan man emellertid konstatera, att det här är frågan om
"kejsarinnans nya kläder" och att de gamla nykterhetsidéerna om
kvinnans
roll
ingalunda
har
övervunnits.
Den
med
medberoendemodellen sammanhängande medikaliseringen
av
kvinnors ekonomiska och sociala beroende kan jag inte gå in på här,
men den bildar bakgrunden för följande avsnitt. Jag skall där diskutera
populariseringen och spridningen av medberoendemodellen inom
missbrukarvården utgående från följande fråga: Behöver anhöriga till
personer med rusmedelsproblem själva hjälp, eller behöver
missbrukarvården de anhörigas hjälp - denna fråga skall jag belysa
genom nio "iakttagelser".
1:
Vilka är aktörerna?
Det viktigaste man kan säga om de sociala grupper, som kommer i
kontakt med varandra i medberoendemodellen är: i båda grupperna
(på behandlingssidan, på klientsidan) finns mycket flera kvinnor än
män. Bland de anhöriga till alkoholister finner vi endast undantagsvis
män, däremot är männen mera talrikt representerade på de övre
hierarkiska nivåerna inom missbrukarvården och -forskningen.
Relationen anhörig-rådgivare är oftast en relation mellan två kvinnor,
medan den drogberoende själv, mannen, inte själv deltar i
interaktionen.
29
2:
Vardagliga beroenden
Äktenskapslöftet innehåller en sats om att man skall älska varandra i
nöd och lust. En väsentlig aspekt i varje längre förbindelse eller
vänskap är, att parterna vet att man kan lita på den andre såväl när det
går bra, som när det går dåligt. Detta är en ovillkorlig förutsättning för
spädbarnets uppväxt till människa och för vuxenlivets utvecklings- och
mognadsprocesser. De här basala förutsättningarna kompliceras
emellertid alltmer ju mera förgrenade samlevnadsförhållandena blir och
ju tydligare de moderna arbetsvillkoren gynnar individer som är utan
bindningar och som därför kan ses som ersättningsbar rörlig
arbetskraft.
Denna autonoma individ behöver dock inte obetingat vara självständig
och oberoende; han kan lika väl uppfattas som en individ, som för
tillfredsställandet av sina emotionella, sociala och sexuella grundbehov
är hänvisad till andra, främst kvinnor. I Förbundsrepubliken tillhör det
de allmänna förutsättningarna för en karriär inom direktörsvärlden, att
den framgångsrike företagsledaren har ett väl fungerande familjeliv.
Hans utveckling är i högsta grad beroende av just detta, utan att någon
skulle komma på idén att uppfatta den framgångsrike företagsledaren
som en "beroende" man. En kvinna, som stöder sin mans
karriärsträvanden i enlighet med sin traditionella sociala roll i
samhället, eller en chefssekreterare som fyller samma funktion i
enlighet med sin sociala roll, åtnjuter därför socialt erkännande om inte
t o m beundran.
3:
Kvinnoförtryck - ett omodernt perspektiv
I den tidiga feministiska diskussionen betonades kraftigt sambandet
mellan samhällets kvinnoförtryck, mäns och kvinnors olika rättigheter
och kvinnors därav betingade sociala och ekonomiska beroende av
män. Sedan dess har kvinnoforskningen gjort en hel del för att belysa
hur kvinnors liv präglas av dessa beroendeförhållanden. Inom den
feministiska diskursen har ekonomiskt oberoende utpekats som en
viktig förutsättning för kvinnors självbestämmanderätt. Det finns
emellertid ett bekvämt missförstånd eller en feltolkning av feminismen,
som inskränker kvinnors frigörelse till just detta. Kvinnors frigörelse
reduceras till konkurrens med männen på arbetsmarknaden. Den
politiska kvinnorörelsen och kvinnoforskningen har också visat på en
annan aspekt av kvinnors beroende: rollen som försörjare och
30
omhändertagare av barn, män och gamla, en roll som tidigare
uppfattats som så självklar att man inte insett samhällets fullständiga
beroende av den. Kvinnans fullständiga ansvar för det primära
reproduktionsarbet i hemmet har gett henne sekundär status ute i
samhället (Walcker-Mayer 1984).
4:
Kvinnans livsstyrka och den "dolda" emancipationen
Kvinnor, som beskriver sitt liv med alkoholiserade äkta män, berättar
ofta att männens alkoholproblem har ingripit i kvinnorollen på så sätt,
att kvinnorna tvingats överta hela familjeansvaret. Kvinnor har då börjat
göra saker, som tidigare inte anförtrotts dem och som de inte heller
trott sig kunna klara av. De har fått ta hand om ekonomin och sköta
familjeangelägenheterna utåt, de har blivit tvungna att yrkesarbeta mer
- vilket de ofta betraktat som mycket tillfredsställande. Denna
utveckling tycks ofta leda till ökad kvinnlig självständighet och till en
frigörelse från den traditionella hemmafrurollen.
Många kvinnor upplever sig, som en följd av mannens alkoholism, vara
honom moraliskt överlägsen. Ju svagare mannen blir på grund av sitt
alkoholberoende, ju mera går bilden av den svaga kvinnan i kras. T o
m våld och misshandel kan bara temporärt ifrågasätta de nya
erfarenheter, som kvinnan gör. Om våldet går för långt, vilket i de flesta
fall betyder att det drabbar barnen, börjar kvinnan tänka på att fly
äktenskapet och lämna sin make. Detta är emellertid en oerhört svår
väg att gå för många kvinnor. En kvinna som lämnar sin alkoholiserade
man ifrågasätter medvetet eller omedvetet de värden, normer och
begränsningar, som hon präglats av i sin roll som maka.
Utgående från sina erfarenheter av arbete med kvinnor, som kommit till
en rådgivning till följd av sina problem med en alkoholiserad partner,
skrev Carmen Walcker-Mayer redan för nästan tio år sedan: "För att
ifrågasätta de värden och normer, som omger våra kvinnoliv, måste vi
relatera kvinnors individuella liv till den samhälleliga kontexten.
Ideologiska diskussioner måste föras och invanda föreställningar
måste ifrågasättas. Samtidigt borde man försöka finna alternativ till den
etablerade arbetsfördelningen i familjen och till kvinnors ensidiga
intresseinriktning på man och barn" (Walcker-Mayer 1984:83).
Dessvärre har det ännu inte förts någon ideologisk diskussion inom
missbrukarvården. De svårigheter, påfrestningar och begränsade
handlingsalternativ, som kännetecknar de anhörigas (typiskt hustrurs
31
och mödrars) situation har inte relaterats till det kontextuella, sociala
kvinnoförtrycket. Diskussionerna har vanligen koncentrerats till en
enda punkt: kvinnans frigörelse, som av den ena parten utnämnts till
mål för terapin, av den andra parten till syndabock. Den gemensamma
nämnaren för dessa ståndpunkter har så blivit begreppet
"medberoende".
5:
"Medberoendet" upptäcktes vid rätt tidpunkt
Vad menas med medberoende? Begreppet blev i USA först känt som
"medalkoholism". I början av 1970-talet bidrog såväl familjeterapins
utveckling som kommersialiseringen av behandlingen av medelklassalkoholister till, att de anhöriga mer och mer drogs in i blickfältet.
Tidigare hade de anhöriga under årtionden varit i skymundan, både i
behandlingssystemet och i alkoholforskningen. De anhöriga, som
organiserat sig, hade inriktat sina krafter på nationella organisationer
som National Councils on Alcoholism (NCA) för att övervinna
stigmatiseringen av alkoholisterna. Dessa kvinnor har enligt min
mening kraftigt bidragit till att alkoholismen i dag i USA så allmänt
betraktas som en sjukdom. Vid sidan av denna verksamhet, som i
första hand sköttes av gifta kvinnor, kom så den kontinuerliga tillväxten
av Al-Anon-familjegrupper, som orienterade sig i riktning mot AAs
arbetssätt. Al-Anon-gruppernas arbete å sin sida fick ett stort stöd och
ofta direkt reklam av många inom NCA. Den enligt vad jag känner till
äldsta publikation som använder sig av ett socialt övergripande synsätt
på alkoholismens olika interaktionssystem, "Alkoholismen - en lögnens
karusell" (Kellermann 1969), härrör sig från denna miljö.
Med begreppet "medalkoholism" tog man emellertid ytterligare ett steg:
nu uppfattade man inte längre alkoholism som en individs sjukdom
utan som en familjesjukdom. Ur detta familjesjukdomsbegrepp
utvecklades sedan termerna medalkoholism och paraalkoholism.
Därmed
avsågs
prototypiska
beteende-,
reaktionsoch
bearbetningsmönster hos vuxna (med)familjeanhöriga samt bland barn
och ungdom (para) (Greenleaf 1981). När man sedan inom
alkoholistbehandlingen mer och mer övergick till att använda
begreppet "chemical dependency", kom man analogt att tala om
"medberoende" i stället för "medalkoholism". Begreppen användes i
slutet av 1980-talet nästan uteslutande i populära publikationer med
råd och anvisningar för behandling av alkoholsjukas familjer. I dessa
publikationer håller man envist fast vid den generella uppfattningen av
32
mannen som alkoholist och kvinnan som "medberoende", trots att man
i en del av förorden kan finna en hänvisning också till "medberoende"
män.
Begreppet "medberoende" har den enorma fördelen, att kvinnans
reella, samhälleligt betingade beroende av mannen osynliggörs. Man
talar inte längre om kvinnors generellt utsatta position i ett patriarkaliskt
samhälle, utan om den gifta kvinnans "medberoende" av mannens
alkoholism. Man talar inte heller om mannens allmänna beroende av
sin fru, jfr fallet med den framgångsrike mannen ovan.
Under de allra senaste åren har "medberoendet" inte längre uppfattats
som ett motiverande begrepp i mannens sjukdomsbild, utan som en
självständig (alkohol)sjukdom (se Rennert 1989). Fortfarande är det
huvudsakligen
kvinnor
som
diagnostiseras
enligt
medberoendesyndromet; enstaka undantag från denna regel är vuxna
barn till alkoholister.
6:
Saneringsförsöken av "the broken home"
Medberoendebegreppet har, enligt min mening, uppstått i ett socialt
och kulturellt sammanhang präglat av en feminism som är beredd till
konformism. Begreppet propagerar för den på kompanjonskap
baserade familjen, i vilken var och en lär sig att bära sin del av
ansvaret och prövningarna utan att bearbeta de efter patriarkaliska
principer strukturerade beroendenaförhållandena mellan könen. Med
medberoendefilosofin görs "the broken home" respektive familjen till
patient. Kvinnor betalar ett högt pris för denna partnerrelation, som
först och främst kräver att kvinnan är en partner i sjukdomsinsikten.
Bara på så sätt kan man enligt medberoendeuppfattningen uppnå en
stabilisering av "the broken home" och få till stånd ett tillfrisknande i
familjesystemet. Det är kvinnan som har blivit sjuk, eftersom hon har
anpassat sig till de förändrade krav och utmaningar i par- respektive
familjedynamiken, som mannens alkoholproblem förorsakat. I regel har
hon blott försökt att efter bästa förstånd och samvete vara en god
maka och mor, något som samhället även förväntar sig av henne,
också i fall av svåra och kroniska sjukdomar. Av män förväntar man sig
inte detta. Män uppfostras inte till att åsidosätta sina intressen till nytta
för andra, och inte utsätts de heller för samma massiva sociala tryck,
om de skiljer sig från en kvinna med alkoholproblem. Enligt
amerikanska undersökningar stannar cirka nio av tio gifta kvinnor kvar
33
hos sina män, när dessa börjar gå i terapi. Däremot är bara en av tio
kvinnor fortfarande gift när de börjar gå i terapi. En väsentlig orsak till
denna ojämlikhet är pengar, löner, gratis kvinnoarbete och därmed
ekonomiskt beroende bland kvinnor med minderåriga barn.
7:
Alkoholistbehandlingen är beroende av familjemedlemmarnas
hjälp
Att ta upp teman som makt och pengar, samt fördelningen av makt,
vanmakt - och inte bara ekonomiskt beroende - i arbetet med
alkoholisters familjemedlemmar skulle kunna visa sig vara en känslig
fråga. Finns det inte en beroenderelation mellan den instans som
erbjuder hjälp och de medhjälpande familjemedlemmarna, och är det
inte denna medhjälp som visar sig vara det bästa receptet för
framgång i behandlingen på lång sikt? Naturligtvis uttrycker man det
inte så. Inom alkoholistvården talar man hellre om starka sociala band
som det ur prognossynpunkt mest gynnsamma. Men vem är det som
skapar de sociala banden? Det är de gifta kvinnor, mödrar och
väninnor, som görs till samarbetspartners i alkoholistvården, när de väl
insett att de "hjälper sig själva" genom att stå vid mannens sida.
Detta är, enligt min mening, utgångspunkten för det intresse för gifta
kvinnor
och
klientens
familj
i
övrigt
som
uppstått
i
behandlingsinstitutionerna. Den centrala frågan här är emellertid: vem
är egentligen beroende av vem i dessa relationer? För mig är det
uppenbart, att de som erbjuder behandling och vård för alkoholism i
allra högsta grad behöver en bra kvinnlig partner för att uppnå goda
vårdresultat. Detta motiv hemlighålls emellertid; i stället för att tala om
den gifta kvinnans plikt att sörja för att hennes man inte får något
återfall, talar man i dag om "partnerns stöd". Alternativt, och här döljer
sig en viss cynism, talar man om att kvinnan måste bli fri från sitt
"medberoende" för att kunna ingå i en sund förbindelse med sin man.
8:
"Medberoende" - en kringgående strategi?
Varför välkomnades och välkomnas då detta begrepp just av kvinnor?
Kanske för att det tillåter kvinnor, som arbetar inom alkoholistvården,
att arbeta med kvinnliga klienter?. Men, om medberoende är en
kvinnosjukdom, så borde väl kvinnorna få någon form av behandling?
34
Kravet på att kvinnan och mannen gemensamt skall bearbeta
problemen, (vilket i regel betyder den gemensamma tiden av superi
eller drogberoende), kan i den framgångsrika behandlingsstatistikens
intresse i de flesta fall genomdrivas. Också här handlar det emellertid
mestadels om en kärlekstjänst, som i första hand kvinnor är beredda
till. I praktiken innebär detta att en genomgripande diskussion om
nödvändigheten av nya kvinno- och mansroller inom alkoholistvården
omöjliggörs. En sådan diskussion skulle också, enligt min uppfattning,
rucka på maktfördelningen mellan könen i själva behandlingssystemet.
9:
Begreppets terapeutiska värde
Förespråkarna för medberoendemodellen säger sig använda den för
att åskådliggöra systeminteraktionen i familjelivet, för att ge de
involverade männen och kvinnorna bättre självinsikt och förmåga att
reflektera över de egna erfarenheterna. Detta åskådliggörande gäller
emellertid inte ojämlikheten mellan män och kvinnor i samhället.
Därmed blir de terapeutiska teamarbetet mindre komplicerat och
klienternas försvarsmekanismer mindre massiva än om man kallat
sakerna vid deras rätta namn.
Medberoendemodellen påverkar också relationen mellan den kvinnliga
terapeuten och hennes kvinnliga klient. Allt det, som annars kunde
beskrivas som ömsesidigt misstroende mellan kvinnor i
missbrukarvården kan i viss mån sopas under mattan med hjälp av
medberoendemodellen. Det förefaller som om denna modell för många
kvinnliga terapeuter för första gången möjliggjorde en empatisk kontakt
med de rådsökande kvinnorna. Detta är en behandlingsaspekt som
inte bör underskattas (Walcker- Mayer 1990). Medberoendemodellen
har också banat väg för kvinnogrupper på behandlingsinstitutionerna,
till och med på de mest traditionella institutionerna. Den avlastande
och befriande funktion dessa kvinnogrupper har haft kan vara en viktig
faktor i de "terapeutiska" framgångarna. Förvånansvärt ofta skiljer sig
dock kvinnor från sina män efter behandlingen. Jag förmodar, att det
här rör sig om kvinnor, som inte längre vill dansa efter mannens pipa
och nöja sig med att leva ett andra rangens liv, och som därför hämtar
kraft ur en kvinnogrupp. Många män får också en oerhörd ångest, när
kvinnor blir medlemmar i "sådana där" grupper.
35
III
SLUTSATSER
Jag är därmed färdig med mina iakttagelser och hoppas, att jag har
lyckats skissera den innehållsliga och ideologikritiska diskussionen om
begreppet medberoende. Vad diskussionen egentligen borde ha
handlat om är kanske: hur mycket medberoende från kvinnans sida
behöver mannen egentligen för att inte vara tvungen att se sig om efter
en ny mansroll?
Först under de senaste åren har ansatserna inom den feministiska
terapin gjort sitt intåg i diskussionen om familjeterapi (jfr McGoldrick
1989). Från den feministiska terapin kommer nu kravet om att familjen
inte betraktas som en könsneutral helhet. Samtidigt kommer de första
ansatserna till en feministiskt orienterad tolking av de sociala
könsrelationerna i samhället och den roll som alkoholismen kan spela
som förmedlare av dessa relationer och som förändrare i riktning mot
rollöverskridande. Bepko & Krestan (1985) är ett exempel på dessa
nya feministiska tendenser; de knyter ihop kvinnofrågan och
kvinnopolitiken med nykterhetsfrågan, så som man gjorde i den gamla
nykterhetsrörelsen. I motsats till andra kvinnliga författare, som helt
sluter upp kring självständighetens credo (exempelvis Wilson-Schaef
och Norwood), försöker Bepko & Krestan synliggöra mäns och
kvinnors ömsesidiga beroende. Alkoholismen blir för dem en metafor
för beroende - detta beroende som i vår tid till den grad har förnekats!
Detta synsätt kan i framtiden medföra ett paradigmskifte, som
ifrågasätter grundläggande antaganden om rusmedelsberoendets och
nykterhetens karaktär (Helfferich 1990).
Översättning från tyska: Ulf Modin och redaktörerna
36
REFERENSER
Appel, Ch. (1991): Frauen - Alkohol - Gesellschaft. Zur Relevanz und
Aktualität der Amerikanischen Temperenzbewegung. LambertusVerlag Freiburg.
Appel, Ch. (1990 a): Women, Alcohol, Society or: how important was
alcohol for the 19th century Women's Temperance movement and how
important is it to bring back that history to modern discussions on
women and alcohl problems?, uppsats framlagd vid 16th Annual
Alcohol Epidemiology Symposium i Budapest, 38 Juni, 1990.
Appel, Ch. (1990 b): Der Mut der Marty Mann, ingår i: Suchtreport
5/90, s. 50-55.
Bepko, C; Krestan, J.A. (1985): The Responsibility Trap. A Blueprint for
Treating the Alcoholic Family. The Free Press, New York/ Collier
MacMillian Publishers, London.
Epstein, B.L. (1981): The Politics of Domesticity. Women, Evangelism
and Temperance in Nineteenth-Century America. Wesleyan University
Press, Middletown, Connecticut.
Fillmore, K.M. (1984): "When Angels Fall": Women's Drinking as
Cultural Preoccupation and as Reality, ingår i: Wilsnack, S.; Beckman,
L. (red.) Alcohol Problems in Women. New York 1984.
Greenleaf, J. (1981): Co-Alcoholic. Para-Alcoholic. Who's Who and
What's the Difference? Jael Greenleaf, Los Angeles.
Gusfield, J. (1963, 1986): Symbolic Crusade. Status Politics and the
American Temperance Movement. Urbana 1963.
Harris, K. (1979): Feminism and Temperance reform in the Boulder
WCTU, ingår i: Frontiers, 1979, Vol. IV, No. 2, s. 17-24.
Helfferich, C. (1990): Neue Mythen oder Alte Beliebigkeiten oder ...?, i:
Appel, Ch. (red.) Der Feministische Blick auf die Sucht, utkommer som
37
materialband 9 Facetten feministischer Theoribilddung, utges av
Frankfurter Frauenschule, Frankfurt/Main.
Kellermann, J. (1969): Alcoholism, a Merry-go-round named Denial,
utgiven av Al-Anon Family Groups Headquarter Inc., New York.
Levine, H.G. (1990): Temperance Cultures: Alcohol as a Symbol of
Danger in Anglo and Nordic Societies, uppsats framlagd vid Society for
the Study of Addiction seminarium "Substance misuse -- What makes
problems?" Windsor, Great Park, England, 25-27 April, 1990.
Levine, H.G. (1980): Temperance and Women in 19th Century United
States, ingår i: Kalant, O.J. (red.) Alcohol and Drug Problems in
Women. New York/London 1980.
McGoldrick m fl (red) (1989): Women in Families. A Framework For
Family Therapy. New York/London.
Norwood, R. (1985): Women who love too much. When you keep
Wishing and Hoping He'll Change. New York.
Powers, M. (1984): Decay from Within: The Inevitable Doom of the
American Saloon, uppsats skriven för International Conference on the
Social History of Alcohol, Berkeley.
Rennert, M. (1989): Co-Abhängigkeit. Was Sucht für die Familie
bedeutet. Freiburg.
Vogt, I. (1986): Alkoholikerinnen. Eine qualitative Interviewstudie.
Freiburg.
Vogt, I. (1990): Frauen, Sucht, Emanzipation: Selbstbilder und
Fremdbilder, i: Appel, Ch. (red.) Der Feministische Blick auf die Sucht,
utkommer som materialband 9 Facetten feministischer Theoribilddung,
utges av Frankfurter Frauenschule, Frankfurt/Main.
Vogt, I. (1991): Gewalt, Frauen und Sucht, ingår i: Jugend und
Gesellschaft, utkommer 1991.
38
Walcker-Mayer, C. (1984): Leben aus Zweiter Hand - weibliche
Existenz durch männliche Abhängigkeit, ingår i: Merfert-Diete,
Ch./Soltau, R. (red.) Frauen und Sucht. Reinbek 1984.
Walcker-Mayer, C. (1990): Mitäterschaft in der Beratungssituation, i:
Appel, Ch. (red.) Der Feministische Blick auf die Sucht, utkommer som
materialband 9 Facetten feministischer Theoribilddung, utges av
Frankfurter Frauenschule, Frankfurt/Main.
Wegscheider, S. (1981): Another Chance. Hope and Health for the
Alcoholic Family. Palo Alto.
Willard, F.E. (1889): Glimpses of Fifty Years, The Autobiography of an
American Woman. Chicago: Women's Temperance Publication
Association.
Willard, F.E. (1905): Do Everything: A Handbook for the World's White
Ribboners. Chicago, nyupplaga.
Wilson-Schaef, A. (1986):
Mistreated. San Francisco.
Co-Dependence.
Misunderstood
-
39
Alkohol som kønssymbol
Konstruktionen af den kvindelige ædruelighed og
udviklingen af de kvindelige drikkemønstre omkring
århundredskiftet
Sidsel Eriksen, Læssøesgade 21, 4 th, DK-2200 København N
1
INDLEDNING
Hvorfor overhovedet beskæftige sig med kvinder og alkohol historisk?
Det fremhæves ofte, at kvinderne stedse har drukket betydelig mindre
end mænd, og at kvindealkoholisme i alt fald før århundredskiftet
tilsyneladende var et helt marginalt fænomen knyttet til hjemløse og
løsagtige kvinder.1
Kvindens alkoholproblemer var, efter hvad vi ved, i årtierne omkring
århundredskiftet i hovedsagen mandens drikkeri - dvs. rollen som
drankerens hustru. Drankerhustruen er ganske vist også en velkendt
skikkelse tidligere i historien, men samtiden påpegede ofte, at
drankerhustruen i slutningen af 1800-tallet fik mange medhustruer.
Afholdsmanden Ferdinand Nielsen var blandt de mange, der erkendte
og formulerede kvindeproblemet i al sin enkelhed: "Når
Familieforsørgeren drikker, så færdes han ude blandt Folk. Han
kommer i Selskab, om end ikke i det bedste Selskab. Han drikker og
tænker ikke. Men Hustruen, som går i det fattige, øde Hjem, iblandt
forsultne, pjaltede Børn, hun har Tid til at tænke. Og jo mere hun
tænker, jo mørkere bliver hendes Liv."2 Mandens drikkeri førte ikke
bare ham selv, men også hele hans familie ud i elendighed. Det var de
1
2
Se Karen Salmose: Kvinnors alkoholbruk i historisk belysning, i:
Kvinnor, alkohol och behandling. En nordisk antologi. NAD-publikation 13,
1986, s. 45 (ff.).
Ferdinand Nielsen: Kvindens Stilling til Afholdssagen, i: Dansk
Afholdsblad 12/6 1891, s. 186.
40
drikfældige mænd og deres ulykkelige familier, der dominerede
fattiggårdene.3
Meget tyder da også på, at mandedrikkeriet havde fået nye og bedre
udfoldelsesmuligheder i slutningen af det forrige århundrede fremmet
af den billige brændevin og udbredelsen af det nye bajerske øl. 4 I takt
med industrialiseringen ved vi, at der kom mange flere værtshuse og
alkoholudskænkningssteder i by og på land, og at disse
udskænkningssteder blev forum for det mandlige fællesskab.
Drikkeriet truede hverdagen - og familien - især i byernes
førstegenerations arbejderhjem: Manden drak ude, blev beruset og
kom sent hjem frarøvet både energi, selvrespekt og penge. Der var
nok en glidende overgang fra et socialt og forløsende drikkeri med
kammeraterne i offentligheden, - et drikkeri, som kunne være med til at
gøre mandens liv i byen udholdelig - til problemdrikkeriet, der gik efter
berusningens virkning mod en fortrængning af den tilværelse, som
bylivet bød ham. Sådan beskrev samtiden det i alt fald.
Kvinders historisk set moderate alkoholforbrug er formentlig
baggrunden for den opfattelse, at kvinden - af natur - skulle være
mindre tilbøjelig til drikkeriet. Denne opfattelse spøger stadig i
forskningen om kvinder og alkohol.
Nu kan man naturligvis ikke afvise, at kvinder fysisk tåler mindre end
mænd.
De
senere
års
fremvoksede
kvindedrikkeri
og
kvindealkoholisme har dog afgjort problematiseret sådanne "naturlige
forklaringer". Det gælder især fremvæksten af kvinders skjulte alkoholog psykofarmakaforbrug, men også det nye "maskuline kvindedrikkeri",
som normalt regnes for at være udviklet i takt med, at kvinderne kom
ud på arbejdsmarkedet i offentligheden og dér overtog mandens
drikkevaner. Skønt kvinderne næppe vil nå det mandlige niveau
foreløbig, er denne kvindealkoholisme dog et vidnesbyrd om, at
kvinders lave forbrugsniveau ikke er en gang givet, men - ikke uventet
3
4
Beretning til Finansministeren om Drikfældigheds-Forholdene i
Danmark (afgiven i September 1882), i: Danmarks Statistik, Statistiske
Meddelelser, Tredje Række, 4de Bind, VI, s. 278.
Inge Bundsgaard og Sidsel Eriksen: Hvem disciplinerede hvem? En
kommentar til Poul Porskær Poulsens artikel: Afholdsbevægelsen som
disciplineringsagent, i: Fortid og Nutid bd. XXXIII 1986, 55-69.
41
- et udslag af en begrænsende kvinderolle,5 hvis gennemslag altså kan
variere over tid.
Det skal her være en tese, at den "ædru og kontrollerende kvinde" er
en metafor, som har afgrænset kvindens naturlige handlingsrum, og ikke mindre interessant - også eftertidens forestillinger om kvindens
traditionelle ædruelighed. Intet tyder nemlig på, at kvinderne ikke i det
førindustrielle samfund havde været en integreret del af drikkekulturen.
I alt fald drak de hjemmebrygget øl og sikkert også brændevin, om end
næppe med det samme forbrug som mændene.6
Hermed skal der knyttes an til den amerikanske kvindehistoriker Joan
W. Scott's tanker om, at de kvaliteter kønnene har ikke er absolutte,
men er meningssystemer af symboler, begreber og metaforer
konstrueret til forskellig tid med forskelligt indhold alt efter de
herskende magtforhold i samfundet.7
Konstruktionen af metaforen om den ædru og kontrollerende kvinde
var en måde at tilpasse kvinden til en nødvendig og
samfundsbevarende stilling i en tid, hvor samfundet havde behov
herfor - som modvægt til den drikkende og udadvendte mand.8 I takt
med at mandedrikkeriet blev et tegn på styrke, vitalitet og mandighed,
blev mandedrikkeriets modsætning: ædrueligheden eller et restriktivt
forhold til alkoholen et udtryk for kvindelighed, og for at kvinden havde
udviklet en harmonisk og afklaret kønsidentitet. Fremprovokerede det
5
6
7
8
Herom bl.a. Else Christensen og Kirsten Hvidtfeldt: Kvinders
alkoholmisbrug.
En
interviewundersøgelse
af
19
kvindelige
alkoholmisbrugere, 1982.
Se eksempelvis Birgitta Skarin Frykman: Arbetarkultur - Göteborg
1890, 1990, ss. 93, 270 ff.
Joan W. Scott: Gender: A Useful Category of Historical Analysis, i:
The American Historical Review, 91, 5 1986,s.1063fff. Begrebet socialt køn
har Scott udviklet i Joan W. Scott: Gender and Politics of History, New York
1988.
Mark Edward Lender: A Special Stigma: Women and Alcoholism in
the Late 19th and Early 20 Centuries, i: David L. Strug, S. Priyadarsini and
Merton M. Hyman (ed.): Alcohol Interventions. Historical and Sociocultural
Approaches, New York, 1986; Jonas Frykman och Orvar Löfgren: Den
kultiverade människan, 1989, s. 86 m.fl.s.
42
tiltagende mandedrikkeri konstruktionen en ny diskurs omkring
kvinders forhold til alkoholen?
Provokerende kunne man opstille alkoholens forhold til kønnet omkring
århundredskiftet skematisk, hvor felterne øverst til venstre og nederst
til højre betegner henholdsvis alkoholen som et mandighedssymbol og
ædruelighed som et kvindelighedssymbol. Det fører til, at
kvindedrikkeriet og mandeædruelighed skulle være henholdsvis
ukvindeligt og umandigt.
Figur 1
Alkoholen som kønssymbol 1890
Alkoholbrug
Drikkende
Afholdende
♂ -Rollen
Stærk,
robust og
mandig
Svag,
impotent og
kraftesløs
♀ -Rollen
Svag,
løsagtig og
liderlig
Stærk,
ren, ærbar og
kvindelig
Kønsrolle
Nu er det nok svært at placere selve konstruktionsprocessen alene til
årtierne
omkring
århundredskiftet
om
end
tidens
store
samfundsforandringer ellers taler for det. Det skal heller ikke være
sagt, at kvinderne blindt accepterede den dem tildelte rolle. En del
kvinder protesterede både ved ikke at opfylde den ædru og
kontrollerende rolle eller ved at drikke eller gå ud i offentligheden. Vi
kan undersøge og bestemme mekanismerne i den kvindelige
alkoholdiskurs eller den konkrete virkelighed, som kvinden måtte
43
forholde sig til på alkoholområdet, gennem de reaktioner de forskellige
kvindelige strategier affødte.9
Samtidige reaktioner på kvindens tackling af alkoholen tenderede
tilsyneladende mod at presse kvinden til ædruelighed i hjemmet og
væk fra den mandlige drikkesfære. Det skal dog vises, at reaktionen på
kvinders drikkeri afhang mindre af den konkrete alkoholindtagelse, end
af om indtagelsen foregik i en mandlig eller en kvindelig sammenhæng
- i en offentlig eller en privat sfære. Styrken af alkoholens symbolværdi
afhang af hvor den blev indtaget. Noget kunne tyde på, at alkoholen
mistede en del af sin mandlige symbolværdi, hvis den blev indtaget i
privatsfæren ligesom ædrueligheden mistede en del af sin kvindelige
og opofrende charme, hvis den blev proklameret for aktivt i en offentlig
sfære. Offentlig afholdenhed blev med andre ord ikke opfattet som
ubetinget kvindeligt, og privat drikkeri blev ikke opfattet som ubetinget
ukvindeligt.
Reaktioner på de kvindelige alkoholstrategier findes især i
afholdspressen og i den religiøse litteratur, som udbredtes i årtierne
omkring århundredskiftet. Dette skal i denne sammenhæng opfattes
som et indicium om, at de religiøse bevægelser og afholdsbevægelsen
med disse reaktioner netop var med til at forandre og bekæmpe ikke
bare mandedrikkeriet, men som en forudsætning herfor at skærpe og
definere den nye ædru og kontrollerende kvinderolle.10
9
10
En senere diskursanalyse findes i Margaretha Järvinen:
Kontrollerade kontrollörer - kvinnor, män och alkohol; i: Nordisk Alkohol
Tidskrift, Vol 8, 1991: 3; ss. 143-152.
Historikeren Per Frånberg konstaterer om den svenske
afholdsbevægelse, at det var mændene, der bl.a. gennem
afholdsbevægelsen definerede og forstærkede det sande kvindeideal. Se
Per Frånberg: Den sanna kvinnan och politiken. En studie af
röstuppdelningsdebatten 1922, i: Scandia, bd. 49:1, 1983, s. 147 ff.
44
2
KONSTRUKTIONEN AF DEN ÆDRU OG KONTROLLERENDE
KVINDE
"Det er ikke min Hensigt at give Kvinderne Skylden for Drikkeriet i og
for sig, jeg indrømmer, at man ikke skal være for hurtig til at slynge
Bebrejdelsen ud imod dem, og at man ikke kan kræve alt for kraftig en
Optræden udadtil mod Drikkeriet, da deres Indflydelse i Samfundet er
for lille, mindre end de kunne kræve som en almindelig Menneskeret.
Jeg ved, at mange gerne vilde jage Drikkeuhyret ud af Hjemmet langt,
langt bort, men de ere magtesløse, de kunne ikke. Jeg ved, der er
mange Kvinder, som lide så meget, helt uden egen Skyld, ikke blot i
Drankerhjemmene, men også i mindre drikfældige Hjem, i
Mådeholdsdrikkernes Hjem. Men uagtet jeg ved dette, så kan jeg ikke
lade være at sige: Mange Kvinder have gjort deres til, at Hjemmet er
Sønderknust under Drikkeriets Tryk."11
Paradoksalt nok er det afholds- og folkehøjskolemanden Ferdinand
Nielsen, som er ophavsmand til udtalelsen. Hvor nødig han end ville
indrømme det, kan der ikke være tvivl om, at han virkelig mente, at
kvinderne bar en stor del af ansvaret for mændenes drikkeri. Ferdinand
Nielsens tilrettevisning er derfor et af mange vidnesbyrd om, at rollen
som ædruelighedens vogter var under udvikling og blev justeret efter
kønnenes nye samfundsmæssige situation i hjem og på
arbejdsmarkedet. Alene kvinden kunne efter Ferdinand Nielsens
mening afdæmpe virkningen af mandens naturlige tilbøjelighed, ved at
komme ham i møde med sine særlige kvindelige evner. Og med
tilstrækkelig mange af sådanne konstateringer måtte "den ædru og
kontrollerende kvinde" nødvendigvis overgå fra metafor til realitet.
Temaet kunne varieres - og blev det - i det uendelige eventuelt med
henvisning til udenlandske autoriteter fra lægeverdenen som
eksempelvis den østrigske Dr. Wilh. Bode: "... at anklage andre er
aldrig den rette Vej til komme ud af Nøden på, og derfor skulle
Kvinderne heller ikke anklage Mændene; det er langt bedre, når de
tilstå: Kvinderne ere Skyld i Mændenes Drikkeri. Ganske vist ikke altid,
heller ikke i Regelen, men desværre ofte." Bode mente, at det var helt
rimeligt - eller i hvert fald forståeligt, om manden gik til værtshuset, hvis
ikke hjemmet fungerede, dvs. hvis ikke kvinden formåede at opfylde
11
Ferdinand Nielsen: Kvindens Stilling til Afholdssagen, i: Dansk
Afholdsblad 12/6 1891, s. 185-6.
45
sin naturlige hustrurolle som hjemmets skytsengel: "En Dranker kan
undertiden have en god Kone, en sand Engel i Henseende til
Tålmodighed og Godhed. Men vi se dog oftere, at han ikke fandt den
rette Livsledsagerinde. Mange unge Piger kunne nok fange en Mand,
men de kunne ikke holde ham fast, fordi de ikke i Længden have noget
skønt og godt at byde ham. Enten lever hun ikke åndelig talt med i
hans Tankeverden, hun skuffer og keder ham, forekommer ham måske
som et mindre værdifuldt Arbejdsdyr eller en barnagtig Dukke, eller
hun viser ham ikke daglig den Ømhed, Munterhed og Godhed, som
han søger i sit Hjem, fordi hans Liv ellers er så alvorligt og svært; hun
piner ham ved at hænge sig i småting, ved Påståelighed og
Gardinprædikener. Eller hun forstår ikke at gøre de fire Vægge til et
Hjem: Varmt, behageligt og hyggeligt, eller hun kan ikke lave ordentlig
Mad, eller hun sørger ikke for at se ordentlig og pæn ud og gør sig ikke
Umage for igen at falde i hans Smag. (. .) hvor en Hustru ikke er en
Helt i Kærlighed og Tilgivelse, der gør hun kun Ondet værre".
Og så kunne Bode som bevis konkludere, at: "Næsten alle de Mænd,
som leve i ulykkeligt Ægteskab, ere Drankere". Den nærmere
kausalsammenhæng uddybede han dog ikke nærmere. Også
sønnernes alkoholforbrug, skulle kvinden holde øje med, men gerne på
en spøgefuld måde. Der var en historie om en moder, der "hver Dag en
Uge igennem spurgte sin Søn, der var Student, hvor mange Krus Øl
han havde drukket. Og da hun ikke plejede at bebrejde ham noget,
sagde han Sandheden. Søndag Morgen bad hun ham gå med ind i
Badekammeret, viste ham det fyldte Badekar og sagde: - 'Så meget Øl
har Du i denne Uge fyldt i din Mave; jeg har hver Morgen hældt så
mange Krus i, som Du sagde til mig'." Kvinden skulle også stedse
være opmærksom på ikke at lede manden ud i drikkesituationer. Hun
skulle især være forsigtig overfor "Arbejdere, Postbude, Kuske eller
Tjenestefolk, som man vil vise en Opmærksomhed. [For] når der
stadigvæk overalt bliver budt disse Mennesker Øl og Snaps, må de jo
udvikle sig til Drankere." Og frem for alt måtte kvinden ikke glemme sin
rolle som kontrollant i selskabslivet: "Værtinder, som ved hvert Måltid
og endda imellem Måltiderne byde eller endog pånøde deres Gæster
Vin og Likør, handle måske netop fjendtligt imod dem, hvor de dog
mene det venligt. Det kan jo godt være, at vor Gæst netop har en
Svaghed for Alkohol." Alligevel - og ikke mindre interessant i denne
sammenhæng - havde kvinderne en vis uvilje mod denne rolle: "mange
Reformforsøg strande desværre ofte på deres Fejghed eller Mangel på
Forståelse. Halvdelen af vore Damer lider under at være tvungen til at
drikke Vin ved alle Festligheder og Middagsselskaber, men hvorfor
46
vente de da altid med at forlange Vand, indtil en mandlig Modstander
af Alkoholen gør Begyndelsen? Hvorfor understøtte de ikke enhver,
som søger at bryde denne tåbelige Drikketvang?"12 Det var altså
stedse fra Bodes side opfordringer til kvinden, om at tage rollen som
ædruelighedens vogter alvorlig - også selvom hun måske selv havde
lyst til drikken.
At afholdsfolkene støttede sig til lægeautoriteten Bode blev nok tilsigtet
opfattet som en biologisk bekræftelse af, at den ædruelige og
omsorgsfulde kvinderolle var i overensstemmelse med kvindenaturen.
Spørgsmålet er dog, om ikke Bodes synspunkter på kvinders forhold til
alkoholen blot kan tolkes som en del af den samfundsmæssige
diskurs.13
3
AFHOLDSBEVÆGELSEN SOM KVINDENS BEVÆGELSE
Den danske afholdsbevægelse fremstod i offentligheden som i høj
grad udviklet og ledet af mænd. Kvinderne udgjorde højst godt 2/5 af
bevægelsens medlemmer, og deres stilling var langt fra toneangivende
i bevægelsen. Af afholdsforeningernes medlemslister kan vi ofte
konstatere, at manden i en familie tilsluttede sig bevægelsen først, og
at kvinden, hvis hun overhovedet fulgte med, først kom senere, når
mandens største alkoholproblemer var borte.14
Noget kunne tyde på, at afholdssagen ikke blev opfattet som et oplagt
kvindeanliggende. Der er mange eksempler på, at kvinder ikke blot
vægrede sig mod selv at gå i afholdsbevægelsen, men at de ligefrem
12
13
14
Dr. Wilh. Bode: Kvinderne og Drikkeriet, i: Til Ædruelighedens
Fremme. Et Tidsskrift udgivet af Samfundet til Ædruelighedens Fremme,
Knud Thejll (red.), 4. Aarg 1890, s. 20-29.
Om den kulturbestemte kvindebiologi se Bente Rosenbeck:
Kvindekøn, 1987, s. 81; Emely Martin: The women in the Body. A Cultural
Analysis of Reproduction, 1987 (1989).
Sidsel Eriksen: DET ANDET STAVNSBÅND. Et lokalstudie i Thisted
afholdsforenings ideologi og arbejde for at forandre mennesker og
samfund, i: Historie. Jyske samlinger bd. 18, 1991.
47
forhindrede deres mænd i det samme - enten med begrundelsen, at
det var for dyrt,15 at afholdsbevægelsen var dem for mystisk, eller også
var årsagen den ikke mindre interessante, at det brød med samtidens
mandighedsideal at underlægge sig afholdsbevægelsens askese. Det
blev næsten forbundet med en slags "potenstab" frivilligt at afskrive
manden retten til at praktisere et af mandighedens naturlige funktioner:
drikkeriet. Afholdsbevægelsen søgte nemlig at ændre det herskende
mandebillede til, at "en Mand ikke er nogen Mand, når han ikke kan
bekæmpe sine dårlige Tilbøjeligheder."16
Det var efter afholdsmændenes mening et problem, at kvinderne var
konservative på godt og ondt og foretrak de stærke fyre frem for de
vage afholdsmænd. De var endog villige til at indgå ægteskab med en
"Svirebroder", som kunne begå sig i det mandlige selskab.17
Mangfoldige historier fra afholdslitteraturen viser, hvor ilde det kunne
gå sådanne kvinder, som ikke af den ene eller den anden grund
støttede manden i hans afholdsbestræbelser. En slagter var i drukken
tilstand kommet i slagsmål og havde såret sin modstander til døde.
Han blev dømt til flere års fængsel, og ved afskeden med hustru og
børn græd han og sagde: "Dette var aldrig sket, hvis du ikke havde
gjort så mange Modforestillinger, hver Gang, at jeg vilde have ladet
mig optage i Good Templarlogen". Trods mange lignende vidnesbyrd
var kvinderne dog i følge afholdsbladene stadig ligegyldige.18
Når kvinderne afgjort ikke dominerede i afholdsbevægelsen, fremstår
det derfor som et paradoks at afholdslitteraturen ofte fremhævede
afholdsbevægelsen som et særligt kvindeanliggende. Nu var der
faktisk i udlandet fortilfælde, hvor kvinderne selv havde optaget
kampen for ædrueligheden. Kendt er det fra 1870'ernes USA, at især
hvide protestantiske middelklassekvinder havde indledt et korstog mod
det vilde vestens mange nye alkoholbeværtninger.
15
16
17
18
Logen Jacob Molay. Forhandlingsprotokol 1882-86, Vejle.
Kvinderne, i: Dansk Good Templar 5/8 1906, s. 124-125.
Afholdsfesten i Aarhus, i: Reform. 15/7 1886.
S-n [Sofus Rasmussen]: Kvinderne og Drikkeriet, i: Nordisk GoodTemplar 13/11 1904, sp. 217-219.
48
I Danmark var det dog ejendommeligt nok ofte afholdsmændene, der
ofte med henvisning til U.S.A. gjorde afholdssagen til
kvindeanliggende: "Det er din Sag, som nu forhandles, det drejer sig
om din og dine Søstres Skæbne, om eders Pligter og eders
Rettigheder! Og det drejer sig om hele Folkets Velfærd og Fremtid; thi
Nationens legemlige og moralske Sundhed, dens Besiddelse af ydre
og indre Goder afhænger af Kvindernes Forhold til Drikkeriet."19
Ovennævnte Ferdinand Nielsen kaldte ligefrem afholdssagen for en
"kvindesag", fordi den skaffede mange kvinder bedre livsvilkår og
krævede og gav det samme til mænd og kvinder."20 Med det sidste ville
Nielsen nok mene, at afholdsbevægelsen var med til at sikre manden
for kvinden, og det skulle hun være glad for. Men støttede
afholdsmændene imidlertid blindt tanken om afholdsbevægelsen som
kvindesag?
4
OPRØRSSTRATEGI
Hvad skete der eksempelvis, hvis kvinderne virkelig tog spørgsmålet
om afholdssagen som kvindesag alvorligt og ligesom i U.S.A. tog
sagen i egen hånd og gik ud i den mandlige offentlighed? Den
kvindelige afholdsbevægelse bar faktisk kimen til en militant
feminisme. Den amerikanske afholdskvinde Frances Willard baserede
sit engagement i afholdsbevægelsen på en serie "oprørske" krav om
selvbestemmelse over eget liv og ejendom og dermed kvindens
mulighed for at kunne frigøre sig fra en drikfældig ægtefælle. Det
drejede sig om ret til skilsmisser, økonomisk uafhængighed, og især en
valgret, der kunne give kvinden indflydelse på varetagelsen af
hjemmets, børnenes og ikke mindst kvindens interesser.
Sådanne tanker havde vanskeligt ved at slå igennem i den danske
afholdsbevægelse. For den kvindelige afholdsforkæmper Sofie
Kauffeldt var det ganske vist vigtigt at kvinderne deltog i
19
20
Dr. Wilh. Bode: Kvinderne og Drikkeriet, i: Til Ædruelighedens
Fremme. Et Tidsskrift udgivet af Samfundet til Ædruelighedens Fremme,
Knud Thejll (red.), 4. Aarg 1890, s. 20-29.
Ferdinand Nielsen: Kvindernes Stilling til Afholdssagen, i: Dansk
Afholdsblad 12/6 1891, s. 185.
49
afholdsarbejdet for gennem sit eksempel at vise manden vejen, men
målet med kvindedeltagelsen var ikke for Sofie Kauffeldt at fastholde
kvinden i den ædruelige og kontrollerende position, men "Kvindens
Frigørelse og Ligeberettigelse med Manden." Pointen var, at de to køn
skulle nærme sig hinanden og lære af modpartens adfærd. Kun derved
ville en samfundsfjendsk mandig eller for den sags skyld pjanket
kvindelig adfærdsform kunne afskaffes: "Lad os også i Fremtiden søge
at blande Kvindens bløde Sind ind i Mandens mere stålsatte Tone.
Kvinden bliver i vore Samfund ligesom mere Mand, og Manden
Ligesom mere Kvinde, de lærer begge så meget af hinandens Sprog,
at de forstår at tale med hinanden og være glade for hinanden.
Kvindens noksom bekendte pjankede Kaffesladder og Mændenes
noksom berygtede Svirregilder forsvinder indenfor vor Orden og giver
Plads for den fri og utvungne Selskabelighed."21 Sofie Kauffeldt blev
efter en serie artikler nærmest usynliggjort i afholdsbevægelsen.
Et bedre eksempel på kvindens problemer med at gøre sig gældende i
afholdsbevægelsen var den kvindelige afholdsagitator Lene
Silfverbergs
indsats.
Inspireret
fra
den
amerikanske
kvindeafholdsbevægelse engagerede hun sig i 1889 i den kvindelige
kristelige afholdsforening, Det hvide Bånd. I begyndelsen bekendte
hun sig ganske vist til en "mandevenlige" tolkning af
kvindeafholdsprogrammet i en opreklamering af det opofrende
kvindeideal over temaet: "Kvinden har den Opgave at bevare Hjemmet
således at Manden ikke får Lyst til at forlade det." Kvinden skulle
komme manden i møde og modtage ham venligt og overbærende så
han ville føle, at han havde det bedst i sit hjem. 22 Og deri mødte Lene
Silfverberg megen mandlig opbakning og forståelse. Da hun imidlertid
engagerede sig i en påtænkt indsamling af underskrifter om
kvindevalgret, overskred hun tilsyneladende sin tiltænkte rolle. I alt fald
var hendes mand, Emil Silfverberg, imod, skønt kvinderne ellers der
igennem kunne være med til at fremme afholdssagen ad politisk vej. 23
Lene Silfverberg blev senere skilt, fordi det viste sig, at hendes
afholdsmand drak. Det bibragte Lene Silfverberg den radikale men
dyrekøbte erfaring, at mændenes alkoholproblemer ikke kunne løses
alene gennem en strategi, der krævede en stadig opstramning og
forfining af kvindernes kontrollerende og støttende opgaver. Springet
fra
den
personlige
kamp
for
mandens
ædruelighed
i
afholdsfællesskabet til en personlig kamp mod den drikfældige mand,
blev ikke stort. Ved at tage afholdssagen i egen hånd, begyndte hun
efterfulgt af flere fremtrædende afholdskvinder og inspireret fra U.S.A.
50
at udvikle kvindeafholdsbevægelsen til en egentlig oppositionskultur,
hvor kvinden placerede skylden for drikkeriet på manden selv.
Ideologisk styrkede hun sig ved at tage Gud til hjælp, - den herre, der
stod over hendes mandlige medafholdsfolk. Den kvindelige
afholdsbevægelse blev dermed en kritik mod mandekulturen, hvor
kampen for at løse alkoholproblemerne hjemme hos drankerhustruen
blev en kamp for uafhængighed af manden og hans "mandlige" vaner?
Af kommentarerne til Lene Silfverbergs virke kan vi se, at dette
selvstændige kvindelige afholdsinitiativ var særdeles upopulært. En af
afholdsbevægelsens mandlige ledere betegnede ligefrem - i et privat
brev - Lene Silfverberg som en ukvindelig og usympatisk natur, og med direkte adresse til hendes kvindelige agitationsvirksomhed - at
hun "i høj Grad savnede en Omgængelighed, Folk [afholdsmændene]
nu en gang Kræver". Hendes Betydning som sådan var dertil ikke stor:
"i alt Fald ikke ud over en ret snæver Kreds af kvindelige
Medlemmer."24 En anden afholdsmand var heller ikke begejstret - i alt
fald ikke afholdsmand og -mand imellem: "Når jeg privat skal sige min
Mening til Dem om Fru S[ilfverberg], tror jeg at hun har haft større
Indflydelse på Kvinderne - Mændene støde hun ofte fra sig ved sit
mandhaftige Væsen medens f.eks. Fru Drøhse tiltrækker Mændene
ved sit kvindelige Væsen. Vi Mænd ynder nu engang ikke de
mandhaftige Kvinder."25
Hvordan man forestillede sig den ideelle afholdskvindetype kan vi få et
indblik i, gennem et portræt af fru Drøhse i et afholdsblad året efter. 26
Fru Drøhses blide væsen, udseende og mangel på intellekt var
tydeligvis det, der efter afholdsmandens mening kvalificerede fru
Drøhse fremfor Lene Silfverberg!
Lene Silfverbergs manglende forståelse for sin fraskilte exafholdsmand, blev ligefrem af een af parrets fælles afholdsvenner gjort
til årsag til hans drikkeri "havde [Emil] Silfverberg fået en virkelig god
Hustru, havde det rimeligvis ikke gået ham så galt. Hun lever jo for sin
'egen Afholdssag'. (..) Hun var en gammel Frøken, da han traf
hende."27 Frøken er her betegnelsen for en asexuel og ukærlig kvinde en mande-kvinde.
Gjorde kvinden oprør mod afholdsbevægelsens veldefinerede
opofrende, loyale og bistående kvindeideal, kunne afholdsmændene
ikke længere opfatte hende som en "rigtig kvinde", men som en
udefinerbar afart, som afholdsmændene i alt fald ikke behøvede at
tage alvorligt.
51
Een af grundene til, at de oprørske afholdskvinder stod svagt i den
danske afholdsbevægelse, var formentlig, at det ikke lykkedes for dem
at få nogen overvældende opbakning fra de politisk emanciperede
kvinder i samtiden. Afholdskvinderne kom dermed til stå både
ideologisk og magtpolitisk svagt. Målet med kvindeagitationen blev
derfor for afholdsagitatoren Lene Silfverberg at få de
opinionsdannende blandt kvinderne interesserede for sagen og
overbevist om, at afholdssagen ikke kun var for drikfældige
mennesker, der ikke kunne holde måde.28
Kun en lille del af de politisk aktive kvindesagskredse i Danmark
betragtede dog overhovedet afholdenhed, som en del af deres politiske
program og ville ganske enkelt ikke have noget med afholdssagen at
gøre. På Nordisk Kvindesagsmøde i København i 1888 afviste
kvinderne ligefrem deltagelse i afholdsbevægelsen med, at "det var
under den menneskelige Værdighed, at en Mand gik ind i en Forening
og aflagde et Løfte for at kunne styre sin Last".29 Dansk
Kvindesamfund tog aldrig afholdssagen på programmet.
Efter afholdsbladene at dømme kunne noget tyde på, at de førende
kvindesagskvinder ikke var interesserede i at opgive deres eget
alkoholforbrug. Det blev ofte fremhævet med beklagelse og direkte
henvendt på disse kvindekredse at: "De Damer, der fører an i
Kvindesagen herhjemme, hører jo alle til de "bedre Klasser", hvis hjælp
netop særlig tiltrænges, de forstår at fange opmærksomheden og
burde derfor virke ved Eksemplet.30 Var alkoholen blevet et symbol på
kvindeemancipation?
5
MASKULINT KVINDEDRIKKERI
21
22
23
S-K-dt.[Sofie Kauffeldt]: God Tone, i: Reform. Organ for den
oprindelige Good-Templarorden. Tidende for Ædruelighedens og Moralens
fremme. 1/5 1886, s. 66; Sofie Kauffeldt mødte heller ikke entydig
opbakning for sit kvindesynspunkt.
Lene Silfverberg: Forspildte Menneskeliv, i: Dansk Good Templar 1/1
1889, s. 6-7.
Sidsel Eriksen: Søster Silfverbergs Sorger. En historie om hvordan
en søndagsskolelærerinde blev afholdsagitator og feminist og om hvorvidt
52
Det var tydeligvis ikke alle kvinder, der kunne eller ville leve op til den
ædru og kontrollerende kvinderolle. Afholdslitteraturen var dybt
foruroliget: "Det er ikke alene blandt Mænd, at Drukkenskaben drager
hærgende frem. Tydelige Tegn viser, at hvis, der ikke træffes kraftige
Foranstaltninger for at åbne Kvindernes Øjne for det farlige i Brugen af
stærke Drikke, da er den Dag ikke længere fjern, da Værtshusene
bliver besøgt ligeså talrigt af Kvinder som af Mænd. Somme vil kanske
påstå, at dette er en Overdrivelse, og at Kvinderne ikke kan synke til
den Grad af Dyriskhed; men den, som har set, hvorledes Tilstanden i
så Henseende er i vore større Byer, ved imidlertid, at det ikke er
Overdrivelse. Gør et Besøg på de finere Restaurationer og Varietéer,
hvor Musik og Sang udgør Lokkemaden, og De skal dér finde
Kvinderne ganske talrigt repræsenterede. (..) hvor ofte hænder det
den danske afholdsbevægelse blev en kvindebevægelse. Manus under
udgivelse 1991.
24
25
26
Udateret brev (to sider) fra ukendt brevskriver fra N.I.O.G.T. At
Brevskriveren var N.I.O.G.T.s chef Jørgen Lund fremgår af Anton Schmidt:
Mindeskrift, 1924 s. 27, hvor de positive dele af samme passage citeres
med navnsangivelse, i: Afholdsselskabernes Landsforbunds Arkiv.
Udateret privat notits fra en HB formentlig fra Anton Schmits
indsamling i 1919, i: Afholdsbevægelsens Landsforbunds Arkiv.
S-n. [Sofus Rasmussen]: Fru Thora Drøhse, i: Nordisk GoodTemplar 15/12 1895, sp. 87-88.
27
Sidsel Eriksen: Søster Silfverbergs Sorger, Manus under udgivelse
1991.
28
29
30
Udateret "Henstilling til Danmarks Storloge af N.I.O.G.T. fra Sp D O
T. Søstrene" Henstillingen er skrevet med Lene Silfverbergs hånd og
stammer formentlig fra omkring 1900.
Afholdssagen på nordisk Kvindesagsmøde, i: Dansk Good Templar
1/8 1888, s. 114.
Ed. Carstensen: Hvor er Danmarks Kvinder, i: Agitatoren 26/4 1902.
53
ikke, når en sådan Værtshus- eller Varietéfornøjelse er forbi, at
Kvinderne halvt om halvt bæres ud i Drosken af halvfulde Mænd". 31
Ligesom mændene havde de moderne kvinder efter afholdsfolkenes
oplysninger fået smag for industriens mange nye alkoholprodukter:
"Sager, lige fra vor egen hjemlige bajerske Ølflod til et Utal af 'Vine',
Likører, Absint, Cognac og hvad nu alt det giftblandede Stads hedder ja, selv Spiritusholdig Konfekt - nydes af altfor mange Kvinder i alt for
mange Hjem og på altfor mange offentlige Steder." Og det var
ingenlunde de fattige og uoplyste blandt kvinderne, der førte an. Til
afholdsfolkenes forbløffelse måtte de konstatere, at "mange af de
såkaldte 'bedre Damer', trods al deres Oplysning, er mere uvidende
om disse Drikkes Skadelighed, end de jævnere Lags Kvinder, der her
er mere vidende, fordi de kender langt mere til Afholdssagen end hine.
Vidste de 'bedre Damer', at selv det mindste Kvantum af alkoholiske
Drikke skader, fysisk som åndeligt, vilde de næppe røre dem".32
En del beretninger vidner om, at kvinderne lige som mændene også
nød de nye berusende undergærede bajerske ølsorter, der fra
1870'erne for alvor begyndte at erobre markedet og dermed afløste det
tyndere og almindelige overgærede hjemmebryggede hvidtølssorter.
Kvindernes bajerskøldrikkeri var til ovennævnte søster Silfverbergs
store forargelse blevet synligt i byens gader: "Ja - når man på
Københavns Gader kan se en D a m e gå hen til en Ølvogn og sætte
en Bajer for Munden, hvad så? For nogle År siden blev der ved Gilder
kun sat en Bajer ved hveranden Kuvert."33 I følge en læge H.P. Ørum
skyldtes dette øldrikkeri, at kvinderne havde den misforståede
opfattelse: "at bajersk Øl ikke [kunne] henregnes til Spirituosa," 34
ligesom det tynde øl, som hun altid havde drukket.
31
32
33
34
Kvinderne og Drikkeriet [fra National Kuréren], i: Nordisk GoodTemplar 13/11 1904.
F. Scharnowsky: Kvinder, i: Agitatoren 3/5 1902.
Lene Silfverberg: Forspildte Menneskeliv, i: Dansk Good Templar 1/1
1889, s. 6-7.
H.P. Ørum: Om Brugen af Spirituøse Drikke i Danmark udenfor
Kjøbenhavn, 1889, s. 19.
54
Vi må dog spørge, om dette kvindelige alkoholbrug, som samtiden
tolkede som noget nyt og et tegn på kvindens tiltagende forfald, i
virkeligheden blot var et resultat af, at kvinders alkoholbrug var blevet
problematisk med konstruktionen af "den ædru og kontrollerende
kvinden, og at de endnu ikke havde tilegnet sig det nye ædruelige
kvindeideal, men fortsatte et traditionelt drikkemønster?
Afholdsmændene var ikke helt uvidende om, at den omstændighed,
der havde fremmet mandedrikkeriet: adskillelsen af hjem og arbejde og
behovet for etableringen af nye sociale fællesskaber, også indvirkede
på kvinderne. Borgerskabets kvinder var ligesom mændene blevet
interesserede i at komme ud i offentligheden. Den proces, som øgede
mændenes drikkeri, satte altså også ind hos kvinderne, men fik andre
konsekvenser: "Manden søger sine Fornøjelser 'uden om', og Kvinden
finder det kedeligt at sidde ensom i Hjemmet, når hun ved, at Manden
morer
sig
på
såkaldte
anstændige
Restaurationer
og
Forlystelsessteder, og det er Grunden til, at Kvinden ligesom Manden
begynder at sky Hjemmet og vælge offentlige Steder til Hjem og
Opdragelsesanstalt. Hjemmet er mer og mer for vore moderne Familier
et Sted, hvor man sover om Natten, og hvor man indtager sine
Måltider, men intet mer. Glæden, Velværet og den Forædling, som
man alene kan finde i Hjemmet og den samlede Familie, den søges nu
for Tiden uden for Hjemmet."35 Forekomsten af et offentligt selskabeligt
drikkeri, et "maskulint kvindedrikkemønster", var således langt fra
ukendt, men ikke mindre problematisk.
Det at kvinden drak ude blev opfattet som et signal til omgivelserne
om, at hun var på vej til at slække på, opgive eller måske helt neglicere
den ædruelighed, som var ønskelig og nødvendig i det moderne
samfund og den absolut toneangivende i afholdsbevægelsen. Hvis
"den ædru og kontrollerende kvinde" begyndte at krakelere, gik
hjemmene efter afholdsfolkenes mening i opløsning.
Kvindedrikkeriet kunne dog føre over i en helt uacceptabel situation, at
afholdssagen ikke længere blot var et middel til at redde manden. 36
35
36
Kvinderne og Drikkeriet [fra National Kuréren], i: Nordisk GoodTemplar 13/11 1904.
S-n [Sofus Rasmussen]: Kvinderne og Drikkeriet, i: Nordisk GoodTemplar 13/11 1904, sp. 217-219.
55
Artikler i afholdsbladene giver næppe noget endegyldigt billede af
kvindedrikkeriets reelle omfang, men bemærkelsesværdigt er det, at
disse og mange andre eksempler ingenlunde hæfter sig ved decideret
problemdrikkeri. Snarere viser de med al tydelighed, at enhver form for
kvindedrikkeri i sig selv var farligt. Den kvindelige filantrop Charlotte
Sannom var eksempelvis dybt bekymret over sine borgerlige
medsøstre. "Tænk blot på, hvor almindeligt det nu er, at Damer skulle
have deres halve Bajer til hvert Måltid." Men ikke nok med det: "Hvor
mange Damer drikke ikke Cognac til Kaffen, efter at de først have
drukket adskillige Glas Vin ved Middagsbordet: Jeg har endogså hørt
sige - set det har jeg ikke, da jeg så yderst sjælden kommer på de
Steder - at det skal være ret almindeligt, at unge Damer af de dannede
Klasser sidde inde på de københavnske Kaféer og drikker Absint! Vist
er det, at det om Sommeren er ganske almindeligt i landlige Krohaver
at se tilrejsende Damer sidde og ryge og drikke forskellige berusende
Drikke sammen med Herrerne. Og man kan ikke forklare sagen ved at
sige: Det må være de mindre pæne Damer."37
Det må altså have været særdeles vanskeligt for kvinden at etablere
"sociale drikkefællesskaber" i offentligheden, og derigennem etablere
de, lad os med en floskel kalde det, afslappede, kollektive miljøer, som
det moderne samfunds mænd kunne have på værtshuset og i klubben.
Når dette drikkeri blev bemærket i den grad, blev det stadig
vanskeligere for kvinden trods ihærdig udholdenhed at anvende
drikkefællesskabet som forløser og netværksskaber på samme måde
som mændene.
Som et eksempel på hvor tåbelige sådanne kvindelige drikkesituationer
kunne være, berettede afholdsbladene med en spydig indlevelse, at
theklubberne i England var berygtede som arnested for drikkeri blandt
kvinderne. Dér drak man oprindelig the og spiste orangemarmelade,
men "da Konversationen ofte gik i Stå blandt Damerne af Mangel på
Samtalestof, indførte man Likør og Sherry for kunstigt at live op på
Situationen."38 Kunne kvinderne ikke se det forargelige i
kvindedrikkeriet selv, kunne de i alt fald læse sig til det i
afholdsbladene. Det skulle afholdsmændene nok sørge for.
37
38
Ch. Sannom: Ere de danske Kvinder drikfældige? i: Kristeligt
Afholdsblad 1/12 1900, s. 90-93.
Olav Benedictsen: Kvinder og Alkohol, 1907, s. 5, i: Særtryk af "Liv
og Kultur".
56
6
DRIKKERI SOM EMANCIPATIONSSYMBOL
Det kan ikke afvises, at det var inspireret af kvindesagskvinders
afvisning af afholdssagen, at kvindeemancipation snart i
afholdspressen med nedladende undertoner blev knyttet til den efter
afholdsmændenes mening unaturlig og ukvindelig alkoholnydelse
blandt kvinder. Men netop drikkeriet i offentligheden var unægtelig
også en glimrende måde at signalere, at man tog afstand fra en
"traditionel" og ædruelig kvinderolle.
Lægen Hinhede gik ind i debatten: "Som sagt, mine Damer, I har lært
at ryge i 10 År, hvorfor skulde I så ikke få lært at snapse i 20? Der er
så meget mere Grund til at tro det, som Københavnerinderne allerede
har godt begyndt. (..) Det har vist sig nødvendigt at indrette Asyler for
disse velstillede kvindelige Alkoholister. Det er et sikkert Varsel om, at
Turen også kommer til Provinserne (..) når en 'chik' Københavnerinde
kommer over til os og viser os med hvilken Elegance, hun kan
håndtere sin Cigaret og turnere sin Cognac, så tøver vore Damer ikke
med at stræbe efter det Ideale. De vil dog ikke anses for dumme,
snærpede Provinsgæs, der kun tør gøre som gamle Tante siger! (..)
Kvindeemancipationen står for Tiden på Dagsordenen. Kvinden skal
være Mandens Lige. Men desværre synes det mest at være Mandens
Laster, Kvinden tilegner sig. Jeg synes Kvinden for en Gangs Skyld
skulde se først at tilegne sig Mandens gode Egenskaber, hans Energi
og Arbejdsevne, så kunde f.Eks. Tobak, Vin og Usnærpethed komme
siden ved Lejlighed!"39
Emancipationen anvendt i denne sammenhæng er et åbent udtryk for,
at kvindedrikkeriet af mændene virkelig blev opfattet som et forsøg på
at overtage et af det mandlige køns attributter. Med sædvanlig støtte i
lægeautoriteter understregede afholdsbladene dog, at kvinden ikke
kunne mestre drikkeriet. En læge Olav Benedictsen fandt
kvindedrikkeriet helt uforeneligt med kvindens biologi og kaldte det
ligefrem for "misforstået Emancipation", som let leder til at efterabe det
iøjnefaldende. Det
virkede komisk at man overtog et
identifikationsobjekts symboler, og føler sig dermed identisk med det.
Men dette var tilsyneladende tilfældet: "Derfor er det ganske
39
[M. Hinhede]: Drikkeri blandt Kvinder i: Dansk Good Templar 25/1
1903.
57
almindeligt at se emanciperede Kvinder ryge Tobak, drikke Spiritus,
kaste Benene op på Borde og Stole - i det hele taget opføre sig noget i
Retning af, hvad man kalder studentikost." Og Benedictsen tænkte
netop på kvinder i grænsoverskridende eller offentlige livsstillinger:
"studerende Kvinder, Kunstnerinder, Kontordamer etc."40
Og den kvindelige emancipation var uden grænser: "Kvinden har hidtil
skammet sig ved at gå ind på et almindeligt Værtshus eller
Skænkestue for at drikke stærke Drikke, men hun er nu på den brede
Vej der hen imod. Indledningen er gjort; vi sé hende på alle vore større
Kaféer, Varieteer og Forlystelsesanstalter drikke sin Vin, Punch, Porter
og Bajersk Øl, såvel fra Fad som fra Flaske. Hun skammer sig ikke
mere, thi Moden og Emancipationen har vundet en ny Triumf, men
samtidig skabt en Spire til Drukkenskab blandt Kvinder. Enhver god
Kvinde bør med Sorg betragte denne nye Drikkemode for Kvindernes
vedkommende. (..) Berusende Drikke have ført mange tusinde danske
Mænd til Elendighedens Dyb, til Fald og strafbart Liv, og få de nu
Asylret hos Kvinden med, da bliver Elendigheden forholdsvis større, thi
den gamle Regel vil også vise sig at holde Stik her, at "når en Kvinde
falder, så falder hun altid dybere end Manden."41 Det sidste var nok
reelt, fordi der jo var længere fra den overdrevne alkoholnydelse til
kvindeidealet end til mandeidealet.
7
STIGMATISERING
Samtiden var ikke i tvivl om, hvad dette kvindedrikkeri førte til. Havde
en kvinde for megen kontakt med alkoholen, var hun næsten pr.
definition mindre pæn, dvs. løsagtig eller prostitueret. Folkesnakken i
København kunne nævne det ene eksempel efter det andet på,
hvordan de to ting hang sammen. Sådan fremgår det i alt fald af
afholdsbladene: "Her i København véd vi således adskellige Steder,
hvor Værterne bruger deres egne Døtre og andre Piger som
Lokkefugle, lader dem drikke med Gæsterne og gå i Seng med dem.
40
41
Olav Benedictsen: Kvinder og Alkohol, 1907. Særtryk af Tidsskriftet
Liv og Kultur.
S-n [Sofus Rasmussen]: Kvinderne og Drikkeriet, i: Nordisk GoodTemplar 13/11 1904, sp. 217-219.
58
Forældrene drikker, Pigerne drikker, og så blæser de Moral og Love et
langt Stykke. Det bliver ikke godt, før Spiritusudskænkningsstederne
bliver forbudte. Det kan de selvfølgelig ikke foreløbig, men vi kan
fremholde, hvad den Slags Forretninger fører med sig: alt muligt ondt,
Tyveri, Hor, veneriske Sygdomme, Tuberkulose, Sindssygdomme,
Voldshandlinger,
Bedragerier,
Voldtægt
o.m.m."42
Sådanne
udlægninger måtte ordentlige kvinder nødvendigvis forholde sig til og
frem for alt også undgå at blive identificeret med.
Det at kvinden nød alkohol blev af samtiden ofte opfattet som et
vidnesbyrd om, at hun havde opgivet ikke blot mand og børn, men
også sine rene kvindelige kvaliteter. Og hvis kvindedrikkeriet tilmed
foregik i et mandligt selskab, var det særlig slemt: "Det er ikke noget
ualmindeligt Syn at se unge Piger på Bal eller Udflugt drikke deres Øl
og Snaps sammen med Herrerne, ryge - og le af Herrernes ofte
tvetydige Talemåder. Det er frygteligt, hvad Kvinderne der gør sig
skyldige i. Det må være sådan, at Kvinden står højere end Manden,
både når det gælder Drik og Usædelighed. Det er et Ideal, som vi
Kvinder ikke må træde i støvet for at komme på lige med Manden."43
At kvinderne gennem overtagelse af et af mandighedens symboler
også dermed overtog mandens styrke var altså ikke blot, som vi så, en
misforståelse. Det var også både ydmygende, nedværdigende og
tilmed modbydeligt. Samtidens skildringer af kvindedrikkeriet kunne
opvise adskillige eksempler derpå: "Man sér ofte på Kaféer og
Varietéer, at Kvinderne drikke Bajersk Øl, Porter og Punch, medens
Mændene drikke Kaffe eller The. Dette er beklageligt, thi Kvinden
bliver ikke mandig eller mere værd derfor, hun mister kun sin
Kvindelighed og Renhedens Duft og opnår kun Udsigten til at kunne
blive forfalden og modbydelig."
Og så var den mandlige rus helt uopnåelig for kvinden: "Til Damernes
Drukfældighed bidrager måske også en vis Bestræbelse for at stå på
samme Plan som Mænd. Endnu kommer de dog til kort, hvor Talen er
om Drik. På Vejen hjem fra vore Forlystelsesanstalter kan man om
Aftenen se mere eller mindre berusede Damer, der savner den relative
Sikkerhed, som en længere Drankerpraksis giver. Med oppustede,
42
43
Homo novus: Spiritus og Kvinder, i: Agitatoren. Ugeblad for
Oplysning, Ædruelighed og sund Levevis, 12/7 1905, s. 1.
Kvinderne, i: Dansk Good Templar 5/8 1906, s. 124-125.
59
røde Ansigter og generende af Snørlivet er de Billedet på den brudte
Modstandskraft, og hvor Rusen har kvalt Blufærdigheden, er de tillige
Billedet på en ubeskrivelig Skam."44
Der er altså grund til at nuancere den som indledning refererede
antagelse, at fortidens kvindedrikkeri, var et problem, der kun havde
betydning for marginale kvinder, også selvom (eller netop fordi!)
antagelsen byggede på samtidige udtalelser. Mon fortidens
konstateringer ikke netop var et produkt af fortidens tolkningsfilter?
Kvinder, som drak i offentligheden - og de, der blev berusede - blev pr.
definition offentlige kvinder, og marginaliseret i forhold til de sande og
ædruelige kvinder?
8
FEMININT DRIKKERI
Spørgsmålet er dog også, om det kendte kvindedrikkeri i
offentligheden overhovedet er en fuldstændig beskrivelse af
kvindedrikkeriet? Havde kvinden trang til alkohol, blev hun som nævnt
nødt til at undgå at lade sig identificere med fornedrende
drikkesituationer. Spørgsmålet er faktisk om ikke alkoholproblemerne
var størst blandt de - af borgerskabets - kvinder, der ikke overskred
deres kønsrolle ved at bevæge sig ud i offentligheden, og som derfor
ikke - eller kun sjældent - kom til at tælle i statistikken.
Det mente i alt fald lægen Ole Benedictsen: "De drikfældige Kvinder
findes inden for Hjemmets fire Vægge, de går og smådrikker - men i
Smug, de har ikke bidt Hovedet af al Skam, thi Kvindens medfødte
Blufærdighed og Skønhedssans holder ved i det længste. Men dette
drikken i Smug gør det højst vanskeligt at opdage en Kvindes Svaghed
for de våde Varer, og er der noget Tilfælde, hvor det gamle Ord 'at
Kvindelist er uden Ende' passer, så er det her; thi man kan gå i
Måneder i et sådant Hjem, hvor Kvinden drikker, uden at have den
44
Ignotus: Kvinder og Alkohol, i: Agitatoren 9/8 1902.
60
mindste Anelse derom, så godt forstår hun at skjule sin Tilbøjelighed.
En Mand dækker sig ikke Længe, ham opdager man snart."45
I afholdslitteraturen findes et helt katalog over kvindelige strategier for
at undgå, at deres drikkeri skulle blive genstand for offentlighedens og eftertidens - granskninger. Og det var afgjort ikke det sociale
drikkeri kvinden gik efter, men en målrettet tilfredsstillelse af et fysiske
behov for den rene alkohol, der gjorde det muligt for hende at overleve.
Derpå vidner som nævnt kvindelisten eller den kvindelige
opfindsomhed og kreativitet hun kunne udfolde for at dække over
stoffet. Sådan meddelte en artikel i alt fald i 1902 i afholdsbladet
Agitatoren. Frem for alt var det vigtigt ikke at lugte af spiritus. For "at
drikke, så at alle ser det, er ikke fint, og så længe en sådan Dame ikke
er bleven fuldstændig forfalden til Nydelsen af Alkohol og som Følge
deraf har glemt al Kvindelighed, så længe søger hun også så meget
som mulig at skjule sin Last." Men det var der dog råd for i det
kvindelige univers: "100 % Eau de Cologne både lugter bedre og
beruser hurtigere end spiritus 40-60%."
Derefter fulgte den ene mere fantastiske historie efter den anden: "De
kvindelige Drankere har især Forkærlighed for "Gummivindruer". Disse
kunstige Vindruer ligner skuffende rigtige blå Vindruer. Men Bærrene
består af tynde Gummikapsler, som er fyldte med Likør eller Eau de
Cologne, hvorved de får facon som rigtige Druer. På Rejser eller
Sommerudflugter tror den uindviede, at Damerne Spiser Vindruer, og
så er det kunstige "Bær", som de et efter et putter i Munden, hvorefter
de suger Alkoholen ud og kaster de tømte Kapsler bort."
"En ivrig Drankerske havde ladet sig lave en Vifte, som kunde rumme
et ganske antageligt Kvantum Alkohol. Alle Stænglerne i Viften var
nemlig hule og havde for oven en lille Ventil, gennem hvilken indholdet
kunde opsuges. Ingen fandt det påfaldende når vedkommende Dame
holdt den sammenfoldede Vifte op til sine Læber, indtil endelig
Hemmeligheden opdagedes ved, at hun pludselig viste Tegn på at
være i høj Grad Drikfældig."
"En anden Dame bar altid på sin venstre Skulder en Buket kunstige
Blomster. I denne var der imidlertid skjult en Metalmundspids, som sad
på et Stykke Gummislange, og denne Slange stod i Forbindelse med
45
Olav Benedictsen: Kvinder og Alkohol, 1907, Særtryk af Tidsskrift for
"Liv og Kultur".
61
en lille Gummibold, som var skjult i hendes Kjole, og var fyldt med
Alkohol. Af og til drejede så vedkommende Dame Hovedet til venstre
og lod, som om hun opmærksomt betragtede sin Skulderbuket, og ved
stadig Øvelse havde hun opnået en sådan Færdighed, at ingen af de
Tilstedeværende lagde Mærke til, at hun i samme Nu satte Munden til
den lille Metalspids og ved at trykke på Bolden sprøjtede Alkoholen ind
i Munden."
Afholdsbladet konkluderede, at "de Hustruer, som gør sig Umage for at
skjule deres Hang til Drikfældighed for deres Mænd, bruger meget ofte
at gemme Alkoholen i deres Piano eller Flygel. Mangen Ægtemand har
først efter sin Hustrus Død erfaret, at hun var en Drankerske, der
havde benyttet Instrumentet som hemmeligt Opbevaringssted for sine
Flasker"46
Vi kender ikke de konkrete forudsætninger for historierne. De er gode og måske også sande. Det væsentlige i denne sammenhæng er
imidlertid, at historierne er med til i samtiden at påminde om
eksistensen af dette kvindelige drikkeri. Men blev det dermed ikke en
offentlig hemmelighed at drikkeriet fandtes i den moderne
kvindesfære? Det skjulte drikkeri var i alt fald ikke unormalt, og der
blev unægtelig set på det med en beundringsværdig forståelse og
overbærenhed i forhold til den fordømmende reaktion kvindernes
åbenlyse og kønsrolleoverskridende drikkesituationer blev mødt med.
Det var tydeligvis ikke alkoholen som sådan, der var unaturlig og
ukvindelig, men alkoholens symbolværdi i en offentlig og mandig
sammenhæng.
Kan vi ikke kalde dette skjulte berusningsdrikkeri for et "feminint"
drikkeri og dermed parallelisere med kvinders brug af psykofarmaka
som et middel til at opretholde - eller udholde - det herskende
kønsrollemønster?
46
F.S.: Kvindelige Drankere, i: Agitatoren 14/6 1902.
62
9
ALKOHOLEN
SOM
EN
OVERLEVELSESSTRATEGI
VELKENDT
KVINDELIG
Ovenfor blev det refereret, at kvinder i dag kan anvende alkoholen til at
dulme problemer, som kvinderollen ikke i sig selv giver noget
handlingsrum for. Meget tyder på, at denne problematik også var
yderst relevant allerede omkring århundredskiftet - og det i direkte
modsætning til det ædru og kontrollerende kvindeideal!
Mange eksempler viser faktisk, at det feminine drikkeri netop havde sit
udspring i privatssfæren. Det var i hjemmet, at kvinden fik virkelig trang
til alkoholens rent berusende effekt: som beroligende, fortrængende og
angstdæmpende middel i problemsituationer. Som eksempel blev
nævnt: "Kærestesorger, hævede Forlovelser, Skuffelser i Erotikkens
vidtstrakte Rige, Økonomiske Bekymringer og Brydninger i
Ægteskabet, Jalousi etc., Sorg over Børnene, Anledning til at slukke
Træthed og Sorg og Søge Glemsel ved Hjælp af Spiritus", som lægen
Benedictsen erfarent udtrykte det.47 Det drejede sig tydeligvis netop
her om at overleve i kvinderollen - ikke at udfordre den - sammen med
de emanciperede kvinder på restauranterne ude i byen.
Lægeordinationen af alkoholen var ikke noget særsyn. Brændevin
fandt almindelig anvendelse som (alt-mulig)medicin i forrige
århundrede både for dets desinficerende og smertestillende virkning.
Og det var ikke bare de fysiske smerter - også de psykiske. Velkendt
var det tilsyneladende at ordinere brændevin i forbindelse med
menstruationsproblemer og problemer i overgangsalderen, og denne
lægeordination blev ligeledes betragtet som den hyppigste anledning
til, at kvinden ja selv børn fik smag for det for alkoholens
problemfortrængende virkning.48 Olav Benedictsen var overbevist om
at "Smerten af rent biologisk Natur [bringer] Kvinden ind på Drikkeriet,
idet de for at dulme den mere eller mindre pirrelige Tilstand, de
hensættes i, søger Lindring ved hjælp af Portvin, Sherry, Cognac noget der kan stramme op i Øjeblikket". Men de kunne også blive ledet
til spiritusbrugen ved "Lægers Ubetænksomhed." Benedictsen mente
47
48
Olav Benedictsen: Kvinder og Alkohol, 1907, s. 4. Særtryk af
tidsskriftet "Liv og Kultur"; Olav Benedictsen: Protestmødet i
Koncertpalæet, i: Folkevennen 19/5 1905, s. 131.
F.S.: Kvindelige Drankere, i: Agitatoren 14/6 1902.
63
ligefrem at kvinderne havde anlæg for nervøsitet. "Fra Fødslen af har
et nervøst belastet Legeme, der stadig ligger i Uligevægt og stadig har
Trang til noget, der kan afbalancere og stramme op" - og fra gamel tid
havde brændevinen da også haft ry for at være nervestyrkende.
Berusningsdrikkeri var følgelig en ganske vist problematisk, men
velkendt måde, kvinder kunne klare et nervøst belastet kvindelegeme
på.49
Den første danske udgave af en lægebog om kvindesygdomme
behandlede da også denne lægeordinerede alkoholisme som et
velkendt problem: "Som Husmiddel mod disse [menstruations]Smerter
anvendes der altfor ofte Brændevin og andre bedøvende Midler." Og i
forlængelse heraf konstaterede samme bog også, at den
"almindeligste Årsag til Drukkenskab hos Kvinder er den pinlige
Tilstand, der følger med den såkaldte Overgangsperiode i 46-50 Års
Alderen. (..) Mændene have ingen sådanne Plager at gå igennem, og
de forfalde til Drik i alle -aldre, Deres udskejelser må henføres til helt
andre Årsager, end hvor Talen er om det renere og mere
selvopofrende Køn, som er stillet ved deres Side."50
Ovennævnte læge dr. Bode kendte afgjort til og fandt al mulig grund til
advarsler mod denne efter hans mening for velkendte helbredende
brug af brændevinen blandt kvinderne: " (..) hos dem [kvinderne] er en
anden Årsag til Drikfældighed hyppigere end hos Mænd, nemlig
Alkoholen som Lægemiddel. De have deres vanskelige Tider, Dage og
Uger, hvor de ere nedtrykte og syge, Timer, tilbragte i Angst og
Fortvivlelse. Så finde de desværre ofte en eller anden, som giver sig til
at lovprise den falske Ven, Alkoholen, enten en Slægtning eller
Bekendt, en Sygeplejerske eller Læge. Der er nu engang så mange
velmenende, men dårligt underrettede Kvinder, hvis Lyst det er at
doktorere, og denne eller hin Likør synes jo at hjælpe hurtig. (..) Thi
Alkoholen virker meget stærkere på Kvinder end på Mænd; ligesom de
hurtigere blive berusede, således blive de også hurtigere drikfældige,
og de have sjælden Viljeskraft til at fordrive Tyrannen; de skjule deres
Liebhaveri, deres Lidenskab, indvikle sig i et Væv af Hykleri og Løgn
49
50
Olav Benedictsen: Kvinder og Alkohol, 1907, i: Særtryk af "Liv og
Kultur"; Olav Benedictsen: Protestmødet i Koncertpalæet, i: Folkevennen
19/5 1905, s. 131.
Lawson Tait: Om Kvindernes særlige Sygdomme og hvorledes de
bedst forebygges, Kbh. 1893, s. 23-24.
64
og deres Frygt for, at den skal blive opdaget. Ofte har en Læge den
første Skyld, i det mindste var i tidligere Tid mange Læger ret
uforsigtige i Henseende til at forordne kraftige Ølsorter og ophidsende
Vine som 'Styrkemiddel'. (..) Og endelig er Antallet på de Kvinder, som
bør være meget forsigtige overfor berusende Drikke, så stort, at man
ikke burde forføre eller tvinge en eneste til at drikke.51
Sådanne kildeudsagn vidner om, at fænomenet kvindelige
medicinmisbrugere eller "feminine problemdrikkere" var mere end
velkendt. Det interessante er imidlertid, at samtidens læger - også de,
der støttede afholdssagen - faktisk mente, at kvinderne havde en
særlige psyke knyttet til hendes kvindelige cyklus og biologi, at denne
psyke var sårbar og årsag til hendes nervøsitet og dermed hendes
disposition for denne dulmende drikfældighed. Sammenhængen blev
allerede i 1886 beskrevet af psykiateren Knud Pontoppidan (kendt fra
Amalie Skrams romaner om oplevelserne på sindssygehospitalet Sct.
Hans): "der er utvivlsomt i den nyere Tid en Tilbøjelighed til at
anerkende, at vi hos nervøse Patienter ofte have at gøre med Klager
fra Genitalsphærens Side, der ikke betinges af nogen Locallidelse og
derfor heller ikke kræve nogen derpå rettet Behandling," og
legitimerede dermed biologisk det kvindelige angstdæmpende drikkeri
som et både forståeligt og "naturligt" handlingsmønster for kvinder!52
Vi er altså i den paradoksale situation at lægestanden på een og
samme gang officielt beviste kvinders særlige ædruelighed i hendes
biologi, og samtidig argumenterede for at kvinder kunne havde særlig
behov for alkohol for at kunne leve med deres særlige fysiske og
psykiske natur. Der kan ikke være tvivl om, at Pontoppidans og flere af
hans medlægers kvindesyn var med til at fastholde kvinden i den
handlingslammende (drikke) position i hjemmet.
51
52
Dr. Wilh. Bode: Kvinderne og Drikkeriet, i: Til Ædruelighedens
Fremme. Et Tidsskrift udgivet af Samfundet til Ædruelighedens Fremme,
Knud Thejll (red.), 4. Aarg 1890, s. 20-29.
Dr. Knud Pontoppidan: Neurasthenien, Bidrag til Skildringen af vor
tids Nervøsitet, 1886, s. 25-27.
65
10
AFSLUTNING
Ovenfor fastslog vi, at det offentlige mandlige drikkeri var et symbol på
mandighed og ædruelighed i privatsfæren et symbol på kvindelighed.
Men denne alkoholens symbolværdi blev dog afgjort svækket, når
kvindeafhold i hjemmet var langt at foretrække for kvindeafhold i
offentligheden, og når kvindedrikkeriet i privatsfæren var mindre
udfordrende og også mere "feminint" end det offentlige kvindedrikkeri,
der var mere udfordrende og "maskulint". Alt sammen tilsyneladende
uafhængig af den indtagne alkoholmængde.
At kønsrollernes indhold er foranderlige, konstaterede vi i indledningen.
Vi har allerede set at det maskuline drikkeri hos kvinden var et tegn på
emancipation, som samtidens afholdsfolk omkring århundredskiftet
måtte kæmpe imod, men som nok i 1970'ernes kvindebevægelse for
alvor fik nyt indhold. Kvindens ret til at drikke blev nu for alvor et tegn
på uafhængighed og selvstændighed.
På samme måde kan man sige, at det mandlige drikkeri måske også
har fået sin modpol i skabelsen af en ny karrierebevidst, fremsynet og
kontrolleret mandetype, der ikke havde behov for at stive sin
mandighed af gennem drikkeriet. Begyndelsen til denne nye
mandetype finder vi muligvis allerede i afholdsbevægelsens ædruelige
mandighedsideal, men det er en anden historie.
66
67
Berusade kvinnor - ett
samhällsproblem*
Margaretha Järvinen, Kriminalistisk Institut, Københavns Universitet,
Skt Peders Stræde 19, DK-1453 København K
"Kvinnorna äro, vad bruket av spirituosa beträffar, betydligt mera
klanderfria än männen, såsom de utan tvivel även allmänt
förutsätts vara" (Pekka Kuusi 1948, 16).
"Beträffande kvinnornas alkoholbruk må konstateras, att den
finska kvinnan icke heller är rädd av sig, då hon en gång börjar
supa" (Pekka Kuusi 1948, 34).
"Kvinnor som ansatts av brännvinsbegär dricker mera girigt,
snabbt och lystet än män - men utan glädje och njutning" (K.N.
Rantakari 1944, 153).
"Alkoholbruket ökar osedligheten, speciellt bland kvinnor...
Kvinnans "affinitet" står i direkt relation till hennes
alkoholkonsumtion... En nykter kvinna tar avstånd från det som
en berusad kvinna kan förföras till" (sammanställt av Paavo
Virkkunen 1942, 107-108).
"Sida vid sida med den legitima kvinnorörelsen löper en annan
kvinnorörelse som endast söker efterapa allt det som i mannen är
dåligt, ovärdigt och sedeslöst. Den kvinnorörelsen kommer att
medföra mänsklighetens undergång" (Funderingar på kvinnornas
nykterhetsdag 1936).
*
Studien har understötts genom
alkoholforskning, Helsingfors.
ett
stipendium
av
Stiftelsen
för
68
Under 1940-talet (och delvis i slutet av 1930-talet) fördes i Finland i
facktidskrifter, betänkanden och tidningsartiklar en intensiv debatt om
kvinnors alkoholbruk (jfr t.ex. Ahokas 1943 a, Linturi 1943, Rantakari
1944, Kontunen 1945, Kommittébetänkande 1946, Harvola 1946,
1947, Ahokas 1947, Antikainen 1951) - en debatt vars motstycke vi fått
uppleva först på 1980-talet. Från att tidigare ha varit ett relativt
oproblematiskt fenomen i samhället blev kvinnors drickande på 1940talet definierat som ett allvarligt socialt problem, ett hot mot familjelivet
och samhällets fortbestånd (t.ex. Ahokas 1943 b, Rantakari 1944,
Aronen 1945, Kontunen 1945).
Det oftast använda beviset för ökande alkoholproblem bland kvinnor på
1940-talet var statistiken över personer som arresterats för fylleri. Om
vi ser på statistiken över omhändertagna berusade kvinnor i
Helsingfors under perioden 1925-89 (diagram 1) finner vi två tydliga
"toppar" i antalet arresteringar/omhändertaganden: en i mitten av
1940-talet och en åren 1974-84. Det verkar alltså finnas ett samband
mellan den samhälleliga debatten om kvinnors alkoholvanor (på 1940talet, på 1980-talet) och antalet omhändertaganden av berusade.
Diagram 1 Antal berusningsfall bland kvinnor i Helsingfors åren 1925
till 1989.
69
Min avsikt i denna artikel är att analysera omhändertagandena av
berusade kvinnor i Helsingfors under dessa decennier, utgående från
polisens anmälningsblanketter över berusade. Jag har genomgått
sammanlagt 1200 anmälningsblanketter över berusade kvinnor: 150
per år 1945, 1955, 1969, 1978 och 1985 samt 450 år 1989. Årtalen har
bestämts av praktiska orsaker. Registreringssystemet har ändrats i
olika repriser: under vissa år står kvinnorna separat registrerade, under
andra år innehåller arkivmapparna registreringsblanketter för båda
könen. Därtill kommer att vissa årgånger av registreringsmapparna har
förstörts.
I artikeln kommer jag att betrakta de registrerade berusningsfallen inte nödvändigtvis som ett mått på berusning eller alkoholproblem
bland kvinnor - men som "sociala konstruktioner" som återspeglar
polisens definition av och reaktioner på kvinnligt drickande.
"Berusningen", "fylleriet på offentlig plats" har olika social innebörd och
väcker olika sociala reaktioner beroende på var, när och av vem detta
beteende uppvisas. Min avsikt i denna artikel är att leta efter eventuella
kvinnospecifika drag i dessa anhållanden. Omhändertagandena av
berusade personer har under årens lopp varit föremål för en hel del
forskning i Finland, men undersökningarna har primärt gällt män (t.ex.
Säilä 1979, Rahkonen & Sulkunen 1987). Det finns få upplysningar om
hur kontrollpolitiken har fungerat då det gäller kvinnor (jfr dock Säilä
1985). Med denna artikel vill jag försöka fylla denna kunskapslucka och
jag kommer att utgå från bl.a. följande frågor. Vad är det för kvinnliga
beteendeformer
som
polisen
har
kontrollerat
genom
fyllerilagstiftningen? Vilka samhälleliga funktioner har kontrollpolitiken
fyllt då det gäller kvinnor? Vilket symbolvärde har omhändertagandena
av kvinnliga berusade haft? .
Artikeln indelas i två delar. I den första delen skall jag beskriva
kontrollpolitikens manifesta, direkta funktioner, fyllerianhållandena som
"omhändertaganden av berusade personer". Min hypotetiska
utgångspunkt är att kontrollpolitikens manifesta funktioner är relativt
könsneutrala, dvs att dessa omhändertaganden lika väl kunde ha gällt
män som kvinnor. I den andra delen skall jag analysera
kontrollpolitikens latenta, indirekta funktioner. Anhållandena för fylleri
har inte bara gällt fylleri, utan också fylleri i kombination med vissa
specifika sociala karakteristika eller beteendeformer. De sociala
fenomen som jag har valt att utgå från är: kvinnors sexualitet, kvinnors
reproduktiva funktioner och kvinnlig fattigdom (jfr Järvinen 1990). Ett
genomgående antagande i artikeln är att de kvinnospecifika dragen i
70
omhändertagandena av berusade står att finna i dessa latenta
funktioner, och speciellt i variablerna kvinnlig sexualitet och kvinnors
reproduktiva funktioner.
1
KONTROLLPOLITIKENS MANIFESTA FUNKTIONER
Enligt strafflagen från år 1894, kapitel 43, § 6 var "uppenbar berusning"
på allmän plats straffbar, förutsatt att berusningen var "störande eller
förargelseväckande". Med "uppenbar berusning" avsågs berusning
som var "synlig" för omgivningen, ett "tillstånd som var klart avvikande
från det normala" eller ett tillstånd som var "kränkande för
anständigheten" (Kommittébetänkande 1946). Polisen kunde också
arrestera berusade i privata lägenheter om dessa på ett eller annat sätt
uppförde sig våldsamt eller störande. Fylleriet avkriminaliserades år
1969. Efter detta har omhändertagandena av berusade baserat sig på
Polislagens § 20 och på lagen om behandling av berusade:
"Uppträder någon på allmän plats eller vid allmänna
sammankomster eller annan offentlig tillställning berusad av
alkoholhaltigt ämne eller annat berusningsmedel, har polisman
rätt att vid behov med maktmedel avlägsna honom samt, om det
är nödigt, gripa honom och taga honom i förvar för att tillnyktra.
Gentemot den, som på ett störande sätt uppträder berusad i
privatbostad eller i annan lägenhet i enskilt bruk är polisman
likaså
berättigad
att
på
begäran
av
lägenhetens
innehavare...vidtaga...nämnda åtgärder" (Polislagen § 20).
"Berusad kan tagas i förvar, om hans hållande i förvar är påkallat
med beaktande av graden av hans berusning och hans
hälsotillstånd
samt
av
ordningens
och
säkerhetens
upprätthållande" (Lagen om behandling av berusade § 3).
Det är alltså två aspekter som är viktiga i lagen om behandling av
berusade: omsorgen om den berusade individen och omsorgen om
allmän ordning och säkerhet. Jag skall i det följande ge några exempel
på vilka uttryck de här två kontrollfunktionerna tar sig i
polisblanketterna över anhållanden/omhändertaganden av berusade
kvinnor från 1940-talet fram till idag.
71
1.1
Omsorg om redlöst berusade
Den första aspekten, omsorgen om den berusade individen, kommer
klarast till uttryck i fall av redlös berusning, dvs omhändertaganden av
personer som inte kan ta vara på sig själva.
Några exempel:
En 28-årig kvinna, beskrivs som sysslolös och bostadslös,
anhålls en tisdag eftermiddag år 1969 ombord på ett fartyg i
Västra hamnen, efter att kaptenen tillkallat polisen. Polisen finner
henne liggande i fartygskorridoren, utan kjol och skor, redlöst
berusad. Hon säger i förhöret att hon själv har uppsökt fartyget
men att hon inte minns hur många dagar hon har varit ombord
eller vad hon har fått att dricka (omhändertagande år 1969).
En 49-årig kvinna, enligt förhörsblanketten anställd i en butik,
änka, inga barn, omhändertas i en trappuppgång, efter att någon
i huset ringt efter polisen. Kvinnan uppger att hon besökt sin
arbetskamrat X och dennas man som bor i huset och att de
druckit ädelbrännvin. Hon säger att hon plötsligt befann sig
ensam i trappan, utan skor, handväska och nycklar, att hon inte
längre kunde finna tillbaka till familjen X:s dörr och att hon därför
kanske hade ringt på olika dörrar i huset (omhändertagande
1969).
En 23-årig sekreterare, ankommer till polishäktet i taxi, en sen
kväll vintern 1989. Kvinnan har, enligt chauffören, åkt runt i stan i
taxin en längre tid. Med sig under turen hade hon en flaska
Bacardi, en flaska ägglikör, samt fem starköl. Till sist kunde hon
inte uppge vart chauffören skulle köra henne och han ville inte
lämna henne ensam ute i kölden, så berusad som hon var
(omhändertagande 1989).
Då det gäller redlöshet/hjälplöshet, omhändertaganden av berusade
personer för att dessa är oförmögna att klara sig på egen hand, så är
det framför allt två förhållanden man fäster sig vid i polismaterialet.
Det första förhållandet är att den här typen av polisomhändertaganden
har ökat märkbart bland kvinnor. Under 1940- , 50- och 60-talen
72
varierade andelen "redlöst berusade", "sovande", "hjälplösa" och
"oförmögna" mellan 9 och 18 % av samtliga omhändertagna kvinnor i
Helsingfors; under 1980-talet har motsvarande andel varit nästan 40
%. Under 1940- och 50-talen gällde majoriteten av alla
omhändertaganden ospecificerade berusningsfall eller personer som,
av upplysningarna i protokollen att döma åtminstone någorlunda kunde
ta vara på sig själva. På 1980-talet har de ospecificerade
berusningsfallen minskat till under 30 % medan andelen kvinnor som
behöver hjälp för att de är oförmögna att ta sig hem - om de har ett
hem - utgör den största enskilda kategorin.
Ett annat förhållande som framgår av polisprotokollen (och som är
välbekant från den offentliga debatten) då det gäller fall av redlös
berusning
är
den
ytterst
problematiska
ansvarsoch
arbetsfördelningen mellan polis och hälso-/sjukvård. Protokollen
innehåller många upplysningar om personer som forslats hit och dit
mellan polis och sjukhus. T.ex. följande: "A har upprepade gånger förts
till sjukhus, redlöst berusad av alkohol och medicin. Sjukhuset tar inte
emot henne, de anser att hon inte behöver sjukhusvård"
(omhändertagande 1978); "B är uppenbart sinnesförvirrad. Hesperia
sjukhus uppger att de har haft henne i vård tidigare men att de inte tar
emot henne i berusat tillstånd. Själv säger hon att hon bara druckit lite
vin" (omhändertagande 1985); "C hade haft en större fest hemma hos
sig. Någon hade ringt efter ambulans då hon var redlöst berusad.
Ambulansmännen ville inte ta hand om henne utan ringde efter
polisen. Polisen förde henne till Mejlans sjukhus eftersom hon var
medvetslös" (omhändertagande 1989). Det är relativt vanligt att
utomstående, tillfälliga förpipasserande, anhöriga och vänner ringer
efter ambulans vid fall av redlös berusning men att ambulansen eller
sjukhuset inte vill ta hand om personen i fråga eftersom hon är
berusad, och att hon därför förs till polishäktet.
1.2
Omsorg om ordning och säkerhet
Då det gäller den andra centrala kontrollfunktionen i anhållandena för
fylleri, omsorgen om allmän ordning och säkerhet så kan
polisprotokollen illustreras med följande exempel:
73
En 37-årig hemmafru anhålls en lördag eftermiddag 1944 på
restaurang Vesper tillsammans med sin man. Mannen har slagit
sönder två av restaurangens stolar och kvinnan har kastat två
glas efter vaktmästaren och gett servitören ett knytnävsslag i
ansiktet. Orsaken till slagsmålet var, enligt kvinnan att
serveringen avbröts trots att hon inte ansåg sig vara berusad
(omhändertagande 1944).
En 44-årig kvinna, yrke: butiksbiträde, hämtas i hemmet en
lördagnatt 1979. Kvinnan och hennes man har, enligt grannarna,
hela kvällen varit i våldsamt slagsmål sinsemellan. Båda har,
oberoende av varandra, tillkallat polis för att få den andra parten
omhändertagen. Kvinnan har hotat mannen med kniv och yxa.
Då polisen ankommer slår hon den ena konstapeln i ansiktet och
spottar på den andra. Hon förs bort i handbojor
(omhändertagande 1969).
En 43-årig kvinna, yrke okänt, omhändertas en sen höstkväll
1989 i trappan till det hus där hennes f.d. man bor. Kvinnan har,
enligt mannen, hela kvällen härjat i trappuppgången och bl.a.
hotat sin f.d. make med en fileringskniv. Kvinnan uppger att hon
tillbringat eftermiddagen på Urhos Pub där hon druckit sju starköl
och att hon bara ville diskutera litet med sin f.d. man
(omhändertagande 1989).
Den här typen av omhändertaganden som alltså gäller berusning i
kombination med diverse olika typer av konflikter och våld har under
hela perioden från 1940-talet fram till idag stått för ungefär en femtedel
av polisingripandena mot berusade kvinnor. Då man läser dessa
protokoll över situationer präglade av berusning, konflikter och våld får
man intrycket att de anhållna kvinnorna följer ett mycket maskulint
dryckesmönster. Det traditionellt finska, manliga dryckesmönstret har
ju beskrivits som våldsamt, trotsigt drickande av relativt stora mängder
alkohol per dryckestillfälle och det är uppenbart att detta mönster
också kan appliceras på en del av kvinnorna i polismaterialet.
Kvinnorna har ofta, enligt egen utsago, konsumerat relativt stora
mängder alkohol, och starksprit är den favoriserade dryckessorten även om brännvinet som berusningsdryck under 1970- och 80-talen,
av polisprotokollen att döma, har fått kraftig konkurrens av primärt
starköl, sekundärt vin.
74
När man ser på fyllerianhållandenas manifesta funktioner får man
alltså intrycket att omhändertagandena av berusade kvinnor i hög grad
följer mönstret för omhändertagandena av berusade män;
berusningens symboler i den manifesta kontrollpolitiken är välbekanta:
redlöshet och våldsamhet.
Anhållandena/omhändertagandena har emellertid inte bara gällt redlöst
berusade kvinnor eller konflikter/våldsamhet. En del av kvinnorna i
polismaterialet har omhändertagits för berusning i kombination med
andra icke-önskvärda eller problematiska beteende- och livsformer.
2
KONTROLLPOLITIKENS LATENTA FUNKTIONER
2.1
Berusning och sexualitet
I min undersökning av lösdrivar- och prostitutionskontrollen i
Helsingfors under efterkrigstiden har jag påvisat att det i vårdpolisens
lösdrivarjournaler finns ett klart samband mellan beskrivningar av
kvinnors alkoholbruk/alkoholproblem och misstankar om promiskuitet
och prostitution. Ett omfattande alkoholbruk hos kvinnor har använts
som ett tungt vägande bevis då det gällt att fastställa kvinnornas
sexualmoraliska karaktär. En kvinna som "sjunkit så djupt" att hon rör
sig i manliga dryckesgäng har också antagits vara undermålig i
sexualmoraliskt avseende (Järvinen 1990).
Det här förmodade sambandet syns också i polismaterialet över
fyllerianhållanden. Berusade kvinnor som omhändertagits av polisen
har i många fall fått finna sig i att få sin sexualmoral granskad; i
misstänkta fall har de sänts vidare från ordningspolisen till vårdpolisen.
Några exempel på hur sambandet berusning - sexualitet kan beskrivas
i protokollen:
En 31-årig kvinna anhålls i en trappuppgång vid Helsingegatan
en tisdag eftermiddag 1942, efter att någon i huset ringt efter
polisen. Kvinnan beskrivs som bostadslös, f.d. frisörska, hon är
frånskild, har två barn. Vid anhållandet påträffas hon tillsammans
med en man, som hon misstänks ha haft samlag med i trappan.
Båda är berusade, men "inte redlöst". Kvinnan arresteras för
75
fylleri, mannen får gå. Nästa dag förs hon vidare till vårdpolisen
(omhändertagande 1942).
En 19-årig flicka, yrke hembiträde, anhålls en natt 1969 i en tom
järnvägsvagn. Hon berättar att hon träffat en bekant man på
järnvägsstationen och att de gått till järnvägsvagnen tillsammans.
På natten kom två industrivakter som höll fast flickan och ringde
efter polisen. Mannen fick gå. Flickan förnekar att hon skulle vara
berusad men medger att hon uppträtt våldsamt mot den ena
industrivakten.
Hon
beskrivs
som
starkt
avvikande
karaktärmässigt och omhändertas över natten för sin egen
säkerhets skull (omhändertagande 1969).
Dessa omhändertaganden faller grovt taget i två kategorier. Den ena
kategorin omfattar kvinnor som arresteras för att deras sexuella
beteende - och deras berusning - är störande eller kränkande för
omgivningen. Utomstående personer, folk som bor i huset där
kvinnorna befinner sig, förbipasserande i parker osv tillkallar polisen
som antingen omhändertar både kvinnan och mannen om de är
uppenbart berusade, eller bara kvinnan om parterna är mindre
berusade. Den andra kategorin omfattar berusade kvinnor som har
antastats sexuellt av män eller som, enligt polisen, kan komma att
antastas av män: "A påträffades uppenbart berusad; hon låg på en
parkbänk, lätt påklädd och med en hel hop män svärmande omkring
sig"; "B kommer till polishäktet och ber att få övernatta där, hon är
mycket berusad och säger att en man förföljer henne".
Explicita beskrivningar av de berusade kvinnornas sexuella beteende eller sexuella utsatthet - har aldrig varit dominerande i protokollen. På
1940- och 50-talen t.ex. kan man finna en eller annan form av
hänvisning till kvinnornas sexualmoral i ungefär 10 % av protokollen:
"A låter soldaterna bjuda sig på mat och dryck", "B var mycket
utmanande klädd", "C påträffades med kläderna i oordning". En
förklaring till att anteckningar om kvinnornas sexuella beteende inte är
vanligare i protokollen är säkert överlappningen mellan vårdpolisens
och ordningspolisens verksamhetsområde - speciellt då det gäller
kvinnor. Berusade kvinnor som påträffades i situationer eller miljöer
som kunde ge anledning till misstanke om prostitution fördes direkt till
vårdpolisen och registrerades aldrig som "berusningsfall" av
ordningspolisen. År 1969 överfördes omhändertagandena av berusade
kvinnor från ordningspolisens registreringssystem till vårdpolisens - en
organisatorisk förändring som återspeglade det förmodade
76
likhetstecknet mellan berusning och lösdriveri/prostitution bland
kvinnor. Sedan slutet av 1970-talet har beskrivningarna av de
berusade kvinnornas sexuella beteende helt och hållet försvunnit ur
polismaterialet. Anmälningsblanketterna innehåller inte längre några
hänvisningar till, eller ens antydningar om, sexualitet, promiskuitet eller
prostitution. Det förefaller alltså som om sexualiteten idag skulle ha
mist sitt explicita symbolvärde i poliskontrollen av berusade kvinnor.
2.2
Berusning och familjeliv
Kvinnors alkoholbruk har under båda de perioder av intensiv debatt
som identifierats ovan, dvs 1940-talet och 1980-talet, definierats som
ett hot mot familjelivet. En mor med alkoholproblem har betraktats som
ett ännu allvarligare familjeproblem än en far med alkoholproblem.
Beteckningen "en berusad mor" har fungerat och fungerar som en
mycket starkt negativt laddad symbol i alkoholdebatten. Överraskande
nog är det speciellt på 1980-talet man finner explicita anteckningar i
polisprotokollen om berusade mödrar som inte kan ta vara på sina
barn, eller gravida kvinnor som druckit för mycket. För 1940- och 1950talen har jag inte funnit några exempel på sådana omhändertaganden.
En 30-årig kvinna omhändertas på en restaurang i centrum av
Helsingfors våren 1989. Enligt personalen har hon suttit där hela
eftermiddagen och druckit öl. Personalen avbröt dock
serveringen då kvinnan hade ett litet barn med sig. Det visade sig
dock att hon redan var så berusad att de inte vågade låta henne
ge sig iväg med barnet. Polisen hjälper kvinnan och barnet till en
taxi men kvinnan vill inte åka hem (omhändertagande 1985).
En 27-årig kontorist omhändertas i en taxi, sommaren 1989, efter
att chauffören tillkallat polis. Hon berättar att hon druckit öl på en
restaurang och att hon var på väg till ett daghem för att hämta
hem sina två barn. I taxin somnade hon och chauffören tyckte
inte att hon kunde hämta barnen i det tillstånd hon befann sig.
Från häktet förs kvinnan, som är gravid, vidare till Kvinnokliniken
eftersom man misstänker att hon fått ett missfall"
(omhändertagande 1989).
Den här typen av explicita beskrivningar av berusade mödrar och
gravida utgör ingen stor grupp på 1980-talet (för år 1989 t.ex. har jag
funnit tolv sådana fall, 3 % av samtliga). Det finns emellertid, och detta
gäller alla decennier, en större grupp protokoll med mera kortfattade
77
eller indirekta upplysningar om familje- och barnomsorgsproblem, t.ex.:
"A har enligt mannen och familjens två barn druckit oavbrutet i två
veckor", "B:s barn har omhändertagits", "C:s 12-åriga dotter ringde till
polisen och bad dem hämta modern"; "D, som är ensamförsörjare har
grovt försummat sina barn under de senaste veckorna".
Det finns tyvärr inga genomgående och systematiska upplysningar om
hur stor andel av de omhändertagna kvinnorna under olika decennier
som har haft barn. De sporadiska uppgifter som finns tyder dock på att
andelen anhållna kvinnor med barn var större på 1940- och 1950- talen
än på 1980-talet. Men dessa barn under tidigare decennier var inte, av
upplysningarna i protokollen att döma, direkt involverade i de
dryckessituationer som lett till polisingripanden. Vad som tycks ha skett
är alltså att flera kvinnor idag tar sina barn med ut på restauranger eller
i andra offentliga sammanhang och att några kvinnor så förlorar
kontrollen över sitt drickande och inte förmår ta sig hem igen med
barnen.
2.3
Berusning och fattigdom
Den tredje latenta funktionen i myndighetskontrollen av berusade
finner man i de anhållna kvinnornas fattigdom, resurslöshet.
Anhållandena av berusade kvinnor gäller inte bara redlöst berusade
eller våldsamma kvinnor, kvinnor som bryter mot samhällets
sexualmoral eller kvinnor som inte kan ta vara på sina barn.
Anhållandena gäller också, och kanske primärt, berusning i
kombination med fattigdom. Det har gång på gång i den offentliga
debatten (i forskningsrapporter, betänkanden, debattartiklar) under
1970- och 80-talen framhållits att det finns ett samband mellan
omhändertaganden
för
fylleri
och
de
omhändertagnas
socioekonomiska status. Speciellt har bostadslösheten utpekats som
en viktig faktor då det gäller att förklara det stora antalet
omhändertaganden i Helsingfors (t.ex. Säilä 1979, Rahkonen &
Sulkunen 1987). Bostadslösa personer löper betydligt större risk att
omhändertas för fylleri än andra eftersom de ofta tvingas att dricka
utomhus och eftersom de inte har ett hem att gå till och sova ruset av
sig. Jag skall här följa denna förklaringstradition och se på de
omhändertagna kvinnornas bostads- och andra levnadsförhållanden.
Men först två exempel på hur bostadslösheten kan beskrivas i
blanketterna:
78
En 40-årig kvinna, frånskild, inga barn, yrke: restaurangbiträde,
arresteras utanför en restaurang på Stora Robertsgatan en
höstnatt 1945. Hon säger själv att hon druckit brännvin på
restaurangen men att hon inte är berusad. Polisen uppmanar
henne att gå hem och hon säger att hon bor i ett
bombskydd/natthärbärge, dit hon inte kan gå då hon druckit
brännvin, varpå polisen tar henne med till stationen
(omhändertagande 1945).
En 65-årig kvinna, änka, före detta torghandlare anhålls på
Abrahamsgatan där hon sitter på trottoaren. Hon berättar att hon
blivit vräkt från sin bostad och att alla hennes ägodelar står ute
på husets gård. Hon säger vidare att hon köpt tio flaskor öl som
hon ville bjuda flyttkarlarna på, och att hon själv bara druckit två
(omhändertagande 1955).
En 40-årig kvinna omhändertas en lördagskväll våren 1989
utanför ett av Helsingfors härbärgen för bostadslösa, på
personalens begäran. Kvinnan, som i övrigt bor på härbärget får
inte komma in denna kväll eftersom hon är berusad. Hon sitter på
trappan, oförmögen att flytta sig. Hon beskrivs som en f.d.
kontorist, frånskild, utan barn. Hon säger att hon druckit starköl
på restaurang Vanhan Kellari (omhändertagande 1989).
Andelen kvinnor av de omhändertagna som under olika decennier
registrerats för bostadslöshet framgår av följande tabell.
79
Tabell 1
Bostadsförhållanden
bland
kvinnor
som
omhändertagits för fylleri åren 1945-1989 (procentuell
fördelning).
Saknar
fast
bostad
1945
1955
1969
1978
1985
1989
3
12
27
22
9
11
Adress Adress
Adress
Upplyspå här- i Helsing- på annan ningar
bärge
fors
ort
saknas
N
8
10
7
5
8
8
72
71
57
64
76
74
3
3
4
4
2
3
14
4
5
5
4
4
Totalt
%
150
150
150
150
150
450
100
100
100
100
100
100
Andelen som registrerats för bostadslöshet (kvinnor som saknar fast
adress och kvinnor som bor på härbärgen) har alltså varierat från 11 %
av de omhändertagna år 1945 till 34 % år 1969 och 19 % år 1989.
Andelen bostadslösa bland de omhändertagna tycks alltså ha minskat
från 1970-talet till 1980-talet. En delförklaring till detta kan dock vara att
polisen på 1960- och 70-talen noggrannare undersökte de
omhändertagnas bostadsförhållanden och att man därför fick med en
större andel av den faktiska bostadslösheten i protokollen. På 1980talet har polisen nöjt sig med att registrera de - i många fall pro-forma adresser som personerna själva uppger.
Om man ser på de omhändertagna kvinnornas arbets/inkomstförhållanden finner man att andelen arbetslösa varierar från 12
% år 1945 till 39 % år 1969 och 13 % år 1989. Andelen pensionärer
(typiskt förtidspensionärer) bland de omhändertagna har ökat från 2 %
år 1945 till 7 % år 1969 och 12 % år 1989. År 1989 gällde alltså 25 %
av omhändertagandena icke-yrkesaktiva kvinnor (pensionärer och
arbetslösa). Vad yrkesfördelningen bland de omhändertagna år 1989
beträffar så är det de typiska kvinnliga låglöneyrkena som dominerar.
Städerskor, vårdbiträden, outbildade kontors- eller restauranganställda
är de viktigaste yrkesbeteckningarna år 1989 medan det på 1940- och
50-talen var fabriks- och byggnadsarbetare som utgjorde de största
yrkesgrupperna bland de anhållna. Hemmafruarna utgjorde också en
relativt stor kategori på 1940-talet (ca 20 % av de anhållna) i
jämförelse med 1980-talet (1 %). Andelen personer med högre
utbildning (utbildning på institut- eller akademisk nivå), andelen
80
självständiga yrkesutövare och andelen studerande har ökat bland de
omhändertagna så att dessa grupper år 1989 sammanlagt utgör ca 14
%.
3
DISKUSSION
Kontrollpolitikens funktioner och symboler under de här studerade
decennierna kan kanske bäst illustreras med hjälp av följande figur.
Figur 1
Omhändertaganden
av
Kontrollpolitikens funktioner.
berusade
kvinnor.
Manifesta funktioner
Omsorg om ordning och
Omsorg
om
den
berusade
Latenta funktioner
Sexualitet
säkerhet
individen
----------------------------som ordningsproblem
offer för sexuella
övergrepp
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -Fattigdom
som ordningsproblem
redlöst berusade
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -Familjeproblem
familjekonflikter
omsorgsproblem
och -våld
-----------------------------
Om man skall sammanfatta utvecklingen över tid så kan man för det
första konstatera att "omsorgen om den berusade individen" tycks ha
fått en mera framträdande plats i omhändertagandena. Andelen
kvinnor som omhändertas för att de är redlöst berusade är större på
1980-talet än under tidigare decennier, medan andelen ospecificerade
berusningsfall, som med all sannolikhet snarare representerat
kategorin "förargelseväckande beteende" än redlös berusning, har
minskat. För det andra kan man konstatera att sexualiteten tycks ha
förlorat sitt symbolvärde då det gäller polisingripanden mot berusade
kvinnor. Anmälningsblanketterna på 1980-talet innehåller som nämnts
berusning och sexualitet
berusning och fattig
berusning och
81
inga anteckningar om berusning och sexualitet som ordningsproblem
eller redlöst berusade kvinnor som offer för sexuella övergrepp. För det
tredje tycks fattigdomen, resurslösheten (mätt i t.ex. andelen
bostadslösa och andelen arbetslösa) bland de omhändertagna ha varit
störst under 1960- och 70-talen medan de omhändertagna på 1940och 1980-talen i större utsträckning har haft arbete och - åtminstone en
proforma - adress. För det fjärde har det under 1980-talet dykt upp en
ny grupp av redlösa berusningsfall kombinerade med konkreta
omsorgsproblem. Berusade gravida och berusade mödrar som inte
förmår ta vara på sig själva och sina barn utgör en liten, men naturligt
nog uppmärksammad grupp idag.
Den kvinnliga "berusningen" har under hela perioden innehållit både
kvinnospecifika drag och drag som är gemensamma för båda könen.
Kopplingen mellan berusning och sexualitet och mellan berusning och
barnomsorgsproblem är i många avseenden kvinnospecifik. Berusade
kvinnor och män som påträffats i sexuella situationer har inte
behandlats lika; kvinnorna har omhändertagits för att de betraktats som
promiskuösa eller prostituerade, männen har omhändertagits för sin
berusning (om de överhuvudtaget omhändertagits). Kvinnors
reproduktiva ansvar har gjort att deras alkoholbruk och berusning på
ett helt annat sätt än mäns kopplats ihop med deras föräldraroll.
Omsorgen om allmän ordning och säkerhet och omsorgen om den
berusade individen är - åtminstone på ett överordnat plan gemensamma för både män och kvinnor, likaså kopplingen mellan
fattigdom/resurslöshet och arresteringsrisk. Samtidigt är det givet att
också dessa funktioner innehåller vissa könsspecifika drag. En
berusad kvinna som uppträder högljutt och aggressivt i offentligheten
symboliserar knappast samma hot mot förbipasserande som en
berusad, våldsam man. Hon möter kanske viss förskräckelse, men
sannolikt också åtlöje. En redlöst berusad kvinna som är oförmögen att
ta vara på sig själv väcker också andra tankar och reaktioner - i
omgivningen, hos polisen, i hälsovården - än en redlöst berusad man.
Hon väcker eventuellt mera indignation, men kanske också mera
omsorg än sin manliga motpart. Det är också möjligt att kopplingen
mellan fattigdom/resurslöshet och arresteringsrisk ser olika ut för män
och kvinnor. Socialt utslagna män: bostadslösa, arbetslösa män utan
familj har traditionellt utgjort den stora kärngruppen bland personer
som omhändertagits för berusning. De har, i allmänhetens och
polisens ögon, utgjort en "naturlig" och välkänd målgrupp i
kontrollpolitiken. Parkernas och torgens socialt utslagna män har
82
spelat en självklar roll i allmänhetens bild av alkoholproblemen i
Helsingfors. De socialt utslagna kvinnorna har utgjort en mindre synlig
och mindre klart avgränsad kategori. Upplysningarna om deras livsstil,
deras bostads- och arbetsproblem, deras familjesituation, deras
alkoholproblem etc. har varit sparsamma, både i forskningen och i den
offentliga debatten. Kopplingen mellan social utslagning och
alkoholproblem bland kvinnor tycks inte ha haft samma tydliga
symbolvärde som motsvarande koppling bland män.
83
LITTERATUR
Ahokas, Paavo (1943): Naisten väkijuomien käytön kehityksestä
Helsingissä
nykyisen
väkijuomalainsäädännön
aikana
(Om
utvecklingen i kvinnors alkoholbruk i Helsingfors under nuvarande
dryckeslagstiftning). Alkoholiliikkeen aikakauskirja 2/1943 (a), 32-36.
Ahokas, Paavo (1943): Alkoholistihuollon ajankohtaisia tehtäviä
(Alkoholistvårdens aktuella uppgifter). Huoltaja 9/1943 (b), 228-231.
Ahokas, Paavo (1947): Alkoholistiaines Helsingin kaupungissa vuosina
1941-1943 (Alkoholistklientelet i Helsingfors stad åren 1941-1943).
Alkoholikysymys 1/1947, 64-83.
Antikainen,
Tellervo
(1951):
Naisten
väkijuomien käytöstä
anniskeluravintoloissa (Om kvinnors alkoholbruk på restauranger).
Alkoholiliikkeen aikakauskirja 1/1951, 23-25.
Aronen, Martti (1945): Alkoholikysymys ja jälleenrakennustyö
(Alkoholfrågan och återuppbyggnadsarbetet). Tammi, Helsinki.
Harvola, V. (1946): Juopumustapaukset naisten keskuudessa sodan
aikana ja sen jälkeen (Kvinnliga berusningsfall under och efter kriget).
Alkoholiliikkeen aikakauskirja 1/1946, 48-51.
Harvola, V. (1947): Naisten ja nuorison juopuneisuudesta sotien edellä
ja nyt (Berusning bland kvinnor och ungdomar före krigen och nu).
Alkoholiliikkeen aikakauskirja 1/1947, 21-24.
Järvinen, Margaretha (1990): Prostitution i Helsingfors - en studie i
kvinnokontroll. Åbo Akademis Förlag, Åbo.
Kommittébetänkande 1946. Alkoholkommittén. Betänkande nr 7, 1946.
Kontunen, Bertta (1945): Nuorison osuus ravintolaelämässä
(Ungdomens andel i restauranglivet). Alkoholiliikkeen aikakauskirja
3/1945, 64-68.
Kuusi, Pekka (1948): Finlands
gallupundersökning, Helsingfors.
alkoholproblem
belyst
av
en
84
Linturi, Arvo (1943): Mitä "raittiin tammikuun" jälkeen? (Nykter januari och vad nu?). Alkoholiliikkeen aikakauskirja 3/1943, 58-65.
Mietteitä naisten yleisenä raittiuspäivänä 17.3.1935 (Funderingar på
kvinnornas allmänna nykterhetsdag). Huoltaja 6/1935, 115-117.
Rahkonen, Keijo & Pekka Sulkunen (1987): Miten päihtyneiden
säilöönotoilta voitaisiin välttyä (Hur omhändertaganden av berusade
kan undgås). Alkoholipoliittisen tutkimuslaitoksen tutkimusseloste 177.
Rantakari, K.N. (1944): Naiset väkijuomien nauttijoina nykyisin (Om
kvinnors drickande). Alkoholiliikkeen aikakauskirja 5/1944, 151-153.
Säilä, Sirkka-Liisa (1979): Säilöönotot sosiaalisena haittana Suomessa
(Omhändertaganden som socialt problem i Finland). Alkoholipoliittisen
tutkimuslaitoksen tutkimusseloste 135.
Säilä, Sirkka-Liisa (1985): Töölön selviämisaseman toiminnan tuloksia.
Väliraportti.
(Resultaten
från
tillnyktringscentralen
i
Tölö).
Alkoholipoliittisen tutkimuslaitoksen tutkimusseloste 171.
Virkkunen, Paavo (1942): Väkijuomien suhde siveellisyyteen
ylioppilaiden todistusten valossa (Förhållandet mellan alkohol och
sedlighet, belyst av studentuppsatser). Alkoholikysymys 3-4/1942, 101119.
85
Är psykofarmakabruk en form
av kvinnokontroll?
Elianne Riska, Sociologiska institutionen,
Gezeliusgatan 2 A, SF-20500 Åbo
Åbo
Akademi,
INLEDNING
Psykofarmaka är läkemedel som påverkar det centrala nervsystemet,
till dessa hör de s.k. benzodiazepinerna. Sömnmedel och lugnande
medel (t.e.x. Valium, Librium, Mogadon) är de mest använda
psykofarmaka inom den sistnämnda gruppen. Under de senaste tio
åren har benzodiazepinerna stått i fokus för en kritisk diskussion som
främst rört de beroendeskapande effekterna av ett långvarigt bruk av
dessa läkemedel (Cappell et al. 1986).
I diskussionen om dessa läkemedels farmakologiska egenskaper har
en annan viktig aspekt i bruket av benzodiazepinbaserade läkemedel
ofta blivit förbisedd. Enligt den internationella forskningslitteraturen
använder kvinnor lugnande medel och sömnmedel dubbelt så ofta som
män (Cooperstock & Parnell 1982). Detta gäller också de nordiska
länderna. Tabell 1 visar att kvinnor använder lugnande medel och
sömnmedel oftare än män såväl i Danmark, Sverige som i Norge.
Finland är däremot ett undantag, eftersom man där inte kan
dokumentera någon könsdifferens. Detta har framkommit också i
tidigare studier (Riska & Klaukka 1984, Klaukka & Riska 1988).
Benzodiazepinernas beroendeskapande effekter är sålunda samtidigt
en kvinnofråga. Syftet med denna artikel är att utreda hur kvinnors
höga andel av förbrukarna har behandlats och förklarats i den
internationella forskningslitteraturen.
86
Tabell 1
Bruk (%) av lugnande medel och sömnmedel enligt kön i
Finland, Danmark, Sverige och Norge
Finland
(1987)
K M K/M
Lugnande medel 3 3 1.0
Sömnmedel
3 2 1.5
Danmark
(1987)
Sverige
(1988)
K M K/M
5 3 1.6
6 3 2.0
K M K/M
4 2 2.0
6 3 2.0
Norge
(1988)
K M K/M
11 6 1.8
13 7 1.8
Procentandelarna anger: Finland: bruk för närvarande; Sverige, Danmark: bruk
under de senaste 2 veckorna, Norge: bruk under det senaste året. K= kvinnor, M=
män.
Källa: Riska et al. 1991.
Huvuddelen av forskningslitteraturen om psykofarmakabruk har gått ut
på att identifiera förbrukarna. Detta är fallet med de socialmedicinska
studierna. Men också i dessa studier finner man vissa antaganden och
dolda tolkningar om kvinnors bruk. Dessa dolda tolkningar kan
emellertid alla inrymmas i någon av de tre sociologiska ansatser som
kan identifieras i den existerande forskningen om bruket av
psykofarmaka. Av dessa är den dominerande det funktionalistiska
förklaringssättet, som utgår från den s.k. funktionalistiska
könsrollsteorin. En annan tradition eller utgångspunkt är att se
samhällets strukturella ojämlikhet som en situation som leder till
psykofarmakabruk. En tredje tradition har tillämpat den symboliska
interaktionismens tankegångar. Förespråkarna för denna sociologiska
tradition kommer här att presenteras under benämningen
socialkonstruktionismen.
En stor del av forskningen om könsdifferensen i psykofarmakabruket
har använt sig av det funktionalistiska synsättet i förklaringen av
kvinnors högre bruk. Jag kommer att visa att den ensidiga betoningen
av könsdifferensen i det funktionalistiska synsättet lett in i en
återvändsgränd teoretiskt sett. Könsdifferensen i bruket har
normaliserats genom att det huvudsakligen ansetts vara ett kulturellt
attribut till den kvinnliga könsrollen. De två andra sociologiska
synsätten har däremot problematiserat kvinnors bruk. Utgångspunkten
87
har här varit att kvinnors bruk av psykofarmaka är ett led i den mer
omfattande sociala kontrollen av kvinnan och i samhällets könssystem
generellt.
TEORETISKA ANSATSER I STUDIET AV KVINNORS BRUK AV
PSYKOFARMAKA
Redan de första systematiska studierna som syftade till att ge en social
profil av brukarna av psykofarmaka konstaterade det som alla senare
studier har kunnat bekräfta, nämligen att majoriteten av förbrukarna är
kvinnor (Cooperstock & Parnell 1982). I studiet av kvinnors
psykofarmakakonsumtion kan tre sociologiska traditioner identifieras
sedan början av 1970-talet.
Det funktionalistiska synsättet
Könsolikheter i sjuklighet har varit i fokus för medicinsk sociologisk
forskning sedan början på 1970-talet. I sociologiska termer har frågan
gällt varför kvinnor oftare än män är benägna att anta sjukrollen. Den
förklaring som har framförts har kallats förenlighetshypotesen
(Gerhardt 1989, 280).
Enligt denna hypotes är den kvinnliga könsrollen i sig förenlig med
antagandet av en sjukroll (Cooperstock, 1971, Nathanson 1975).
Argumentet har varit att den kvinnliga könsrollen karakteriseras av
expressivitet medan den manliga könsrollen präglas av
instrumentalitet. Kvinnor tillåts av samhället att visa sina känslor och
upplever därför sina symptom på ett annat sätt än män. Samtidigt
antas också kvinnor ha mer tid än män att vara sjuka och därför vara
mer benägna att anta sjukrollen (Nathanson 1975, 1977).
Den funktionalistiska förklaringen av könsdifferensen i sjuklighet
reflekteras i den dominerande uppfattningen om könsdifferensen i
bruket av psykofarmaka som påträffas i forskningslitteraturen. Kvinnors
högre andel bland psykofarmakabrukarna har förklarats med "kvinnor
är expressiva", en egenskap som leder till att kvinnor varseblir
emotionella problem och som läkaren responderar till genom
psykofarmakaförskrivning (Cooperstock 1971, Cafferata et al. 1983).
88
Den funktionalistiska förklaringen kan givetvis kritiseras av många
orsaker. Den mest problematiska aspekten är dess tautologiska
förklaringsmodell. I en tillspetsad form går det funktionalistiska
förklaringssättet ut på att könsrollen ses som förklaring till
psykofarmakabruket, vilket ses som liktydigt med könsrollsbeteendet.
Det ges däremot ingen förklaring av hur och varför dessa könsroller
har uppstått. I stället uppfattas de traditionella könsrollerna inte bara
som givna utan också som funktionella imperativ för att det moderna
samhällets kärnfamilj skall fungera (Parsons & Bales 1956, Morgan
1975). Kvinnorollen och det relaterade hemarbetet ses framför allt som
en ideologisk aktivitet för att sammanhålla kärnfamiljen och därmed
hela samhället (Walby 1990, 64). Antagandet att kvinnan har "tid att
vara sjuk" reflekterar en uppfattning som ser kvinnans hemarbete som
en form av fritidssysselsättning snarare än som ett fysiskt arbete.
Den funktionalistiska ansatsens representanter identifierar kvinnans
traditionella könsroll, d.v.s. hemmafrurollen, som orsaken till hennes
bruk av psykofarmaka. Varken rollen eller bruket problematiseras och
de ses inte heller som en del av en strukturell ojämlikhet mellan könen.
Strukturell ojämlikhet
Den inriktning inom sociologin som betonar strukturell ojämlikhet utgår
på samma sätt som funktionalismen från att samhället är differentierat.
Däremot ses den sociala differentieringen inte i enbart positiva termer i
motsats till vad funktionalisterna gör, d.v.s. som varande baserad på
konsensus och på ett funktionellt system. I stället anses
differentieringen leda till att det finns grupper som innehar
subordinerade positioner med få resurser och möjligheter att påverka
sin situation. Särskilt har den traditionella kvinnorollen skildrats i
sådana termer.
Här kan man skilja mellan de s.k. patriarkatteorierna och
klassteorierna. Enligt den radikalfeministiska synen utgör patriarkatet
den organiserande principen i förhållandet mellan könen,
institutionaliserad i form av könssystemet (Walby 1990). Denna
samhällssyn utgår från en dikotom indelning av makten i samhället.
Männen dominerar kvinnorna som får nöja sig med underordnade
positioner både i hemmet och i arbetslivet. Detta tänkesätt är
reflekterat i ett flertal arbeten om hälsovårdens organisation (t.ex.
89
Ehrenreich & English 1973,1978) och i analyser av den nya
reproduktionsteknologin och behandlingsmetoder inom gynekologi och
obstretik
(t.ex.
Oakley
1980,
Daly
1990).
Inom
psykofarmakaforskningen förekommer patriarkatteorin som en
bakomliggande teoretisk utgångspunkt i sådana arbeten som klart
presenterat en feministisk tolkning av kvinnors psykofarmakabruk.
Detta gäller sådana arbeten som ansett kvinnors psykofarmakabruk
innebära en dold kontroll av kvinnor genom att bruket hjälper dem att
anpassa sig till den traditionella kvinnorollen, d.v.s. en subordinerad
social ställning i samhället (t.ex. Suffet & Brotman 1976, Waldron 1977,
Christie 1984).
Den feministiska kritiken av den traditionella klassforskningen har
betonat att ett strukturellt och materialistiskt förklaringssätt behövs för
att förstå kvinnans ohälsa. Här finns en kritisk hållning till den
socialpsykologiskt orienterade funktionalistiska rollanalysen som har
präglat den amerikanska forskningen. Samtidigt finns det också ett
kritiskt ställningstagande till den traditionella klassforskningen som har
fokuserat på hur fördelningen av resurserna i samhället skapar
ojämlikhet mellan män. Den feministiska materialismen framhäver att
det finns klass- och rasolikheter mellan kvinnor som måste beaktas i
de empiriska analyserna av kvinnors ställning. Samtidigt måste den
ensidiga fokuseringen på de sociala följderna av en ojämn fördelning
av resurserna i produktionsfären kompletteras med en analys av
resursfördelningen mellan könen i hemmet (t.ex. Hart 1990).
Ett klassperspektiv saknas helt i psykofarmakaforskningen. Trots att
den socialmedicinskt orienterade forskningen om psykofarmakabruk
har samlat rikligt med data om klassdifferenser i bruket av
psykofarmaka, har analyserna huvudsakligen fokuserat på
könsdifferensen. Denna tendens beror på den funktionalistiska
könsrollsteorins dominans som en bakomliggande ansats i de flesta
studier om psykofarmaka. Forskarna har varit benägna att uppfatta
män och kvinnor som enhetliga men olika grupper. Studier som
baserat sig på en funktionalistisk könsrollsteori har framhävt
könsolikheterna medan de likheter som existerar mellan män och
kvinnor t.ex. enligt inkomst och utbildning har förbisetts.
Inkomst och utbildning är inte enbart statistiska bakgrundsvariabler
utan de definierar individens sociala position i den lokala sociala
strukturen. Eftersom könssystemet är en social relation är det viktigt att
90
se vilka uttrycksformer det får vid beaktande av social klass, ras och
etnicitet (Harding 1991).
Den sociala betydelse som social klass har i förklaringen av långvarigt
psykofarmakabruk finner man däremot i studier som tillämpat den
sociala konstruktionismens tankegångar (t.ex. Gabe & Thorogood
1986).
Social konstruktionism
Den s.k. socialkonstruktionismen ser sjukdom och psykiatriska besvär
som relativa och samhällsdefinierade fenomen. Den fäster mindre
uppmärksamhet vid de symptom som individen visar och betonar i
stället hur dessa symptom uppfattas och defineras av omgivningen
(Gerhardt 1989). Detta synsätt präglar de klassiska sociologiska
arbetena om mental ohälsa (t.ex. Goffman 1961, Scheff 1966). Sin
klaraste uttrycksform har synsättet fått i de studier som har använt sig
av den symboliska interaktionimens ideer i undersökningar av den
sociala växelverkan och konversationsmönster mellan kvinnliga
patienter och manliga läkare (t.ex. Fisher 1988, Todd 1989). Detta
synsätt har dock inte hittills förekommit i studiet av hur den sociala
växelverkan och kommunikationen mellan läkare och den kvinnliga
patienten står i relation till kvinnors bruk av psykofarmaka.
Inom psykofarmakaforskningen finns några brittiska arbeten som har
studerat
den
sociala
och
symboliska
betydelse
som
psykofarmakabruket ges av brukaren (Helman 1981) och hur denna
sociala definition är socialt förankrad bland vita och färgade
arbetarklasskvinnor (Gabe & Thorogood 1986). Dessa studier har
pekat på de symboliska och sociala faktorer som ger upphov till ett
långvarigt bruk av psykofarmaka.
Den sociala konstruktionismens tankegångar uppträder också i
kultursociologiska
studier
av
massmedias
skildring
av
psykofarmakakonsumtion. Utgångspunkten här är att medicinsk
kunskap är en diskurs. Det är därför viktigt att analysera vem som
definierar den medicinska kunskapen och hur denna definieras.
Massmedia antas ha en central roll i skapandet av denna kunskap och
formandet av attityderna till psykofarmaka.
91
Två typer av massmediastudier har gjorts om psykofarmaka. Den
första typen har studerat reklam för psykofarmaka i läkartidskrifter. I
dessa studier analyseras det symbolspråk som läkemedelsföretagen
använt för att påverka läkarens förskrivningsvanor. Användningen av
metaforer är vanligare i reklam för psykofarmaka än för andra
läkemedel (Goldman & Montagne 1986, Prather 1991). På 1970-talet
beskrev reklamen för psykofarmaka i läkartidskrifter huvudsakligen den
typiska konsumenten som en kvinna. De kvinnor som avbildades i
reklamen skildrades i en stereotyp, traditionell könsroll och livssituation
(Seidenberg 1971, Mant & Darroch 1975, Prather & Fidell 1975,
Chapman 1979). Forskarna antog att psykofarmakareklamens
sexistiska karaktär formar och befäster läkarkårens stereotypa attityder
gentemot kvinnliga patienter och deras behov av vård. Från att på
1970-talet
skildra
huvudsakligen
hemmafruar
som
psykofarmakabrukare har psykofarmakareklamen, åtminstone i de
nordiska länderna, övergått till att skildra förvärvsarbetande kvinnor
(Riska & Hägglund 1991). Det är speciellt kvinnor i läraryrket och i
kontorsarbete som skildras som brukare av lugnande medel och
sömnmedel. Trots att kvinnan inte längre skildras i en traditionell
hemmafruroll betonar dock reklamen fortfarande den traditionella
kvinnorollens ethos för den förvärvsarbetande kvinnan. Den
förvärvsarbetande kvinnliga läraren eller kontoristen förmår genom
farmakologisk förstärkning leva upp till de förväntningar om att tjäna
andra som finns inbyggda i hennes kvinnliga yrkesroll.
Den andra typen av massmediastudier om psykofarmaka fokuserar på
hur massmedia har format allmänhetens inställning till psykofarmaka.
Brittiska studier av massmedias skildring av konsumtionen av
lugnande medel visar att massmedia har spelat en avgörande roll i
legitimeringen av psykofarmaka som beroendeframkallande läkemedel
och som ett socialt problem. Dessa studier visar också hur massmedia
har lyckats uppmobilisera en allmän opinion kring denna fråga, en
opinion som utmanat läkarnas auktoritet och läkemedelsbolagens
maktposition i hälsovården (Gabe & Bury 1988, Gabe 1991). Dessa
studier ser den symbolvärld som media förmedlar och skapar som en
social representation. Enligt detta synsätt är presentationen av
psykofarmaka i massmedia ett socialt faktum som samtidigt defineras
av och reflekteras i den sociala verkligheten (t.ex. Gabe & Bury 1988,
1991). Dessa studier har inte berört det faktum att majoriteten av
förbrukarna av lugnande medel är kvinnor.
92
DISKUSSION
Denna översikt beskriver de centrala teoretiska ansatser som har
förekommit i forskningen om kvinnors bruk av psykofarmaka.
Jag har konstaterat att den s.k. funktionalistiska ansatsen dominerat
forskningen. Enligt denna ansats har bruket tolkats som en del av
könsrollsbeteendet.
Den
funktionalistiska
könsrollsanalysen
karakteriserar bruket huvudsakligen som en kulturell olikhet mellan
könen. Sålunda problematiseras varken könsrollerna och det därmed
sammanhängande könssystemet eller bruket av psykofarmaka.
I den socialmedicinskt präglade forskningslitteraturen förekommer
dessutom ofta en särskild kulturell förklaring av männens bruk, den s.k.
substitutionshypotesen. Enligt denna hypotes är männens låga andel
bland psykofarmakabrukarna förståelig, eftersom män i stor
utsträckning antas använda alkohol för att "självmedicinera" sina
psykiska spänningstillstånd och besvär.
Alkohol framställs, enligt detta synsätt, som ett funktionellt alternativ till
psykofarmaka. Denna hypotes har dock inte utsatts för en systematisk
empirisk prövning utan har baserats på vedertagna uppfattningar om
mäns beteende (Riska 1989).
Förändringar i kvinnans traditionella roll i samhället har lett till
spekulationer om hur förändringar i kvinnans omgivande vardag
kommer att påverka hennes hälsa och hälsobeteende (se t.ex.
Sorensen & Verbrugge 1987). På alkohol- och drogforskningens
område har den s.k. konvergenshypotesen flitigt citerats. Hypotesen
postulerar att kvinnors förvärvsarbete kommer att leda till att kvinnors
samhälleliga roll förändras så att männens och kvinnornas ställning blir
likartad. Antagandet är att kvinnorna därför kommer att anta manliga
beteendemönster, bl.a. förutspås kvinnorna övergå till ett ökat
alkoholbruk (Ferrence 1980). Ett relaterat antagande är att kvinnornas
psykofarmakakonsumtion samtidigt kommer att minska (Ferrence &
Whitehead 1980). Denna konvergenshypotes gällande alkohol- och
psykofarmakabruk har emellertid ännu inte empiriskt bekräftats i vare
sig nordamerikanska (Ferrence 1980, Ferrence & Whitehead 1980)
eller nordiska data (Järvinen & Ólafsdóttir 1986, Klaukka & Riska
1988).
93
Det funktionalistiska synsättet, inklusive substitutionshypotesen, och
konvergenshypotesen utgår från en könsrollsanalys och i fokus för
analysen står därför könsdifferensen i psykofarmakabruket. Denna typ
av forskning har råkat i en återvändsgränd, eftersom den inte kan
förklara könsdifferensen. Den förklaring som framförts är tautologisk
och
otillfredsställande,
d.v.s.
könsrollsolikheterna
förklarar
könsolikheter i bruket.
Sådana studier som har sett samhällsdifferentieringen leda till social
ojämlikhet har oftast problematiserat kvinnorollen och kvinnors bruk av
psykofarmaka. De s.k. patriarkatteorierna och marxistiska teorierna ser
samhället som uppdelat i dikotoma grupper - de härskande och de
underordnade - medan stratifikationsteorierna ser samhället som ett
hierakiskt system där individernas sociala ställning påverkas av olika
strukturer. Till åtskillnad från den funktionalistiska förklaringen som ser
könsdifferensen i ohälsa som ett kulturellt fenomen, ser
klassteoretikerna könsskillnaderna i ohälsa som verkliga och som
socialt förankrade, d.v.s. som en produkt av olikartade materiella och
strukturella resurser. Kvinnorna är enligt detta synsätt i dubbel mening
underpriviligerade: deras andel av fördelningen av de materiella
resurserna både i hemmet och förvärvslivet är betydligt lägre än
männens. Framtida forskning om psykofarmakabruk borde därför
analysera hur fördelningen av olika resurser i hemmet och i
förvärvslivet påverkar mäns och kvinnors bruk.
Den sociala konstruktionismen utgår i likhet med klassteoretikerna från
ett makt- och konfliktperspektiv. Till åtskillnad från det funktionalistiska
och klassteoretiska perspektivet erkänner t.ex. förespråkarna för den
symboliska interaktionismen inte existensen av etablerade strukturer
som determinerar individernas beteende. I stället är samhället en
process där strukturerna skapas i den sociala växelverkan där
symbolerna och kommunikationen är de medel varmed strukturerna
formas. Studiet av psykofarmaka i massmedia har ansetts vara ett sätt
genom vilket aktörerna - t.ex. läkarprofessionen, läkemedelsindustrin,
olika intressegrupper - formar det kollektiva medvetandet och därmed
allmänhetens inställning till psykofarmaka.
En kontinuerlig bevakning av massmedia och den allmänna debatten
säger, enligt detta synsätt, oss mer om det framtida förhållningssättet
till och konsumtionsnivån av psykofarmaka än omfattande
surveyundersökningar.
94
Sammanfattningsvis är det endast de två sistnämnda sociologiska
ansatserna som problematiserat kvinnors psykofarmakabruk.
Förespråkarna för dessa synsätt ser socialt kön som en social relation,
d.v.s. den formas av omgivningen snarare än den utgör en given
enhet. I denna samhällsprocess reproduceras kvinnan som social
kategori. Psykofarmaka uppfattas enligt dessa förespråkare som en
form av social kontroll av kvinnan och som en reproduktion av det
existerande könssystemet.
95
LITTERATURFÖRTECKNING
Cafferata, Gail Lee, Judith Kasper, Amy Bernstein (1983): Family roles,
structure and stressors in the relation to sex differences in obtaining
psychotropic drugs. Journal of Health and Social Behavior. Vol. 24, no.
2, p. 132-143.
Cappell, Howard D., Edward M. Sellers, Usoa Busto (1986):
Benzodiazepines as drugs of abuse and dependence. Research
Advances in Alcohol and Drug Problems. Vol. 9, p. 53-126.
Chapman, S. (1979): Advertising and psychotropic drugs: the place of
myth in ideological reproduction. Social Science and Medicine. Vol.
13A, no. 6, p. 751-764.
Christie, Vigdis (1984): Manns middel - og kvinnes. Alternativ medisin,
alkohol og psykofarmaka sett med manns- og kvinnekulturen som
bakgrunn. Ingår i: Kvinnors bruk av beroendeframkallande läkemedel.
Rapport från ett nordiskt forskarmöte 1984. NAD publikation nr. 11, s.
47-65. Helsingfors.
Cooperstock, Ruth (1971): Sex differences in the use of moodmodifying drugs: an explanatory model. Journal of Health and Social
Behavior. Vol. 12, no. 3, p. 238-244.
Cooperstock, Ruth & P. Parnell (1982): Research on psychotropic drug
use: a review of findings and methods. Social Science and Medicine.
Vol. 16, no. 12, p. 1179-1196.
Daly, Mary (1990): Gyn/ecology. The Methaethics of Radical
Feminism. Boston: Beacon Press.
Ehrenreich, Barbara & Deidre English (1973): Witches, Midwives and
Nurses: A History of Women Healers. Old Westbury: The Feminist
Press.
Ehrenreich, Barbara & Deidre English (1978): For Her Own Good: 150
Years of Experts' Advice to Women. New York: Anchor Press.
96
Ferrence, Roberta G. (1980): Sex differences in problem drinking.
Ingår i: Research Advances in Alcohol and Drug Problems/Alcohol and
Drug Problems in Women. Vol. 5, p. 69-124.
Ferrence, Roberta G. & Paul C. Whitehead (1980): Sex differences in
psychoactive drug use: recent epidemiology. Ingår i: Research
Advances in Alcohol and Drug Problems/Alcohol and Drug Problems in
Women. Vol. 5, p. 125-201.
Fisher, Sue (1988): In the Patient's Best Interest: Women and the
Politics of Medical Decision. New Brunswick, N.J.: Rutgers University
Press.
Gabe, Jonathan (1991): Personal troubles and public issues: the
sociology of long-term tranquilliser use. Ingår i: Understanding
Tranquilliser Use: The Role of Social Sciences. Ed. Jonathan Gabe.
London: Routledge, p. 31-47.
Gabe, Jonathan & Michael Bury (1988): Tranquillisers as a social
problem. The Sociological Review. Vol. 36, no. 2, p. 320-352.
Gabe, Jonathan & Michael Bury (1991): Tranquillisers and health care
in "crisis". Social Science and Medicine. Vol. 32, no. 4, p. 449-454.
Gabe, Jonathan & Nicki Thorogood (1986): Prescribed drug use and
the management of everyday life: the experiences of black and white
workingclass women. The Sociological Review. Vol. 34, no. 4, p. 737772.
Gerhardt, Uta (1989): Ideas About Illness: An Intellectual and Political
History of Medical Sociology. London: MacMillan.
Goffman, Erving (1961): Asylums. New York: Anchor.
Goldman, Robert & Michael Montagne (1986): Marketing mind
mechanics: Decoding antidepressants drug advertisements. Social
Science and Medicine. Vol. 22, no. 10, p. 1047-1058.
Harding, Sandra (1991): Whose Science? Whose Knowledge?
Thinking From Women's Lives. Ithaca, N.Y: Cornell University Press.
97
Hart, Nikie (1990): Gender and the rise and fall of class politics. New
Left Review. No. 175, p. 19-47.
Helman, Cecil (1981): Tonic, fuel and food: social and symbolic
aspects of the long-term use of psychotropic drugs. Social Science and
Medicine. Vol. 15B, no. 4, p. 521-533.
Järvinen, Margaretha & Hildigunnur Ólafsdóttir (1986): Kvinnors
dryckesmönster. Ingår i M. Järvinen & A. Snare (red.): Kvinnor, alkohol
och behandling: en nordisk antologi. NAD publikation nr. 13, s. 79-99.
Klaukka, Timo & Elianne Riska (1988): The relationship between use
of psychotropic drugs and alcohol. Social Pharmacology. Vol. 2, p.
229-245.
Mant A. & D.B. Darroch (1975): Media images and medical images.
Social Science and Medicine. Vol. 9, no. 11/12, p. 613-618.
Morgan, D.H.J. (1975): Social Theory and the Family. London:
Routledge.
Nathanson, Constance A. (1975): Illness and the feminine role: a
theoretical review. Social Science and Medicine. Vol. 9, no. 2, p. 57-62.
Nathanson, Constance A. (1977): Sex, illness and medical care: a
review of data, theory and method. Social Science and Medicine. Vol.
11, no. 1, p. 13-25.
Oakley, Ann (1980): Women Confined: Towards a Sociology of
Childbirth. New York: Schoken.
Parsons, Talcott & R. Bales (1956): Family, Socialization and
Interaction Process. Glencoe, Ill.: Free Press.
Prather, Jane E. (1991): Decoding advertising: the role of
communication studies in explaining the populrity of minor
tranquillisers. Ingår i: Understanding Tranquilliser use: The Role of
Social Sciences. Ed. Jonathan Gabe. London: Routledge, p. 112-135.
Prather, Jane E. & L.S. Fidell (1975): Sex differences in the content
and style of medical advertisements. Social Science and Medicine. Vol.
9, no. 1, p. 23-26.
98
Riska, Elianne (1989): How the sex differences in the use of
psychotropic drugs are explained. Scandinavian Journal of Social
Medicine. Vol. 17, no. 1, p. 3-6.
Riska, Elianne & Ulrica Hägglund (1991): Advertising for psychotropic
drugs in the Nordic countries: metaphors, gender and life situations.
Social Science and Medicine. Vol. 32, no. 4, pp. 465-471.
Riska, Elianne & Timo Klaukka (1984): Use of psychotropic drugs in
Finland. Social Science and Medicine. Vol. 19, no. 9, p. 183-189.
Riska, Elianne, Timo Klaukka, Kirsten Thue Skinhøj (1991): Use of
tranquillizers or hypnotics-sedatives. Utkommer i: Use of Psychotropics
and Alcohol in the Nordic Countries.
Scheff, T (1966): Being Mentally Ill: A Sociological Theory. Chicago:
Aldine.
Seidenberg, R (1971): Drug advertising and perception of mental
illness. Mental Hygien. Vol. 55, no, 1, p. 21-31.
Sorensen, Glorian & Lois M. Verbrugge (1987): Women, work and
health. Annual Review of Public Health. Vol. 7, p. 235-251.
Suffet F & R. Brotman (1976): Female drug use: some observations.
International Journal of the Addictions. Vol. 11, no. 1, p. 19-33.
Todd Dundas A. (1989): Intimate Adversaries: Cultural Conflict
between Doctors and Women Patients. Philadelphia: University
Pennsylvania Press.
Walby, Sylvia (1990): Theorizing Patriarchy. Cambridge: Basil
Blackwell.
Waldron, Ingrid (1977): Increased prescribing of Valium, Librium, and
other drugs - an example of the influence of economic and social
factors on the practice of medicine. International Journal of Health
Services. 7: 37-62.
99
Jenters vei til rusmidler
- et sosialiseringsperspektiv
Harriet Bjerrum Nielsen og Monica Rudberg, Pedagogisk
forskningsinstitutt, Universitetet i Oslo, Postboks 1092, N-0317 Oslo
3, Norge.
INNLEDNING
Hva kan den nyere nordiske forskning om jentesosialisering bidra med
når det gjelder å forstå jenters vei til rusmidler? Den nordiske
jentesosialiseringsforskning har eksistert i vel 10 år og retter seg mot
beskrivelser av jenters livsverden og sosialiseringsprosess.
Forskningsresultatene består av en stor uensartet haug med små
kvalitative undersøkelser. Likevel gir disse undersøkelsene tilsammen
etterhvert et ganske godt bilde av den livsverden som jenter flest lever i
i ulike aldre. Vi har selv jobbet innen dette forskningsfeltet de siste 10
år og i vår bok "Historien om jenter og gutter" (Bjerrum Nielsen og
Rudberg 1989) finnes en oversikt og en fortolkning av de ulike
empiriske funn om jente- og guttesosialisering fra de siste 10-15 år. Vi
er altså ikke rusmiddelforskere og har ikke samlet inn egne data om
jenter og rusmidler. Artiklen her må derfor forstås som et innspill fra et
annet fagområde hvor vi forsøker å se to foreliggende forskningsfelter
gjennom hverandre: Kan de empiriske data om unge jenters livsverden
og
sosialiseringsprosess
generelt
forklare
noe
av
rusmiddelforskningens resultater om jenter og rusmidler? Og omvendt:
har rusmiddelforskningen, fordi den også beskriver særlige
minoritetsgrupper av jenter, noe å bidra med når det gjelder å forstå
kjønnssosialiseringens ulike varianter? Hensikten er ikke å slå fast
hvordan tingene er, men å fremsette noen begrunnete hypoteser om
hvordan sammenhengene kan tenkes å være. Artiklen bygger på en
større rapport som vi har laget for Noras i Norge (Bjerrum Nielsen og
Rudberg 1990). Lesere som ønsker nøyere argumentasjon,
sammenheng og referanser enn det som får plass i denne artiklen,
henvises til denne rapporten samt "Historien om jenter og gutter".
100
De
to
forskningsfelter
er
nok
så
ulike.
Mens
jentesosialiseringsforskningens data er innholdstette, men vanskelig
generaliserbare, så er rusmiddelforskningen langt mer kvantitativt
innrettet og dens tall mye sikrere. Den innholdsmessige fortolkningen
av disse tall er derimot ofte noe spinkel. Det virker som om det er
vanskelig å komme fra f eks en statistisk kartlegging av årsaksvariabler
til å forstå betydningen av rusmiddelbruk. Med betydning mener vi den
konkrete sosiale, kulturelle og psykologiske sammenheng som
rusmiddelbruken inngår i. Det kan ser ut til å eksistere et noe
paradoksalt forhold mellom teori og metoder i rusmiddelforskningen
selv. På den ene siden er man i stigende grad blitt oppmerksom på at
rusmiddelbruk er et meget komplekst fenomen og at rusmiddelbruk må
forstås i en større sosial, kulturell og psykologisk kontekst enn man
tidligere har vært oppmerksom på. På den andre siden ser det ut til at
man først og fremst har forsøkt å løse denne utfordringen ved å
operere med stadig fler og mer forfinete variabler og ved å bruke mer
avanserte statistiske analysemetoder. For oss virker det som om
forskningen på en og samme gang beveget seg imot mer "kvalitative"
forståelsesformer, samtidig som metodene er blitt mer og mer
rendyrket statistiske, med vekt på store normalpopulasjoner og
representative surveys (Pedersen 1990). F eks er de fleste
undersøkelser om ungdoms og rusmidler innsamlet i løpet av 1
skoletime (se f eks Lavik og Pedersen 1988 og Marklund og
Wernersson 1984). Selv om de gir mange variabler å sjonglere med,
så mangler det viten om de konkrete måter som disse variabler kan
henge sammen på. Slik vi ser det er det derfor en tendens til at
rusmiddelforskningens forklaringer blir så generelle at de er lite
anvendelige i preventivt arbeid - egentlig spiller jo alt og ingenting en
rolle for rusmiddelbruk (Pedersen 1989).
MENING OG MOTIV I RUSMIDDELBRUKEN - BETYDNINGEN AV
KJØNN OG ALDER
I likhet med mange andre kvinneforskere mener vi at både kvinners og
menns forhold til rusmidler må forstås i sin samfunnsmessige og
kulturelle sammenheng. Men vi vil samtidig hevde at slike sosiologiske
forklaringer ikke på noen som helst måte utelukker hverken biologiske
eller psykologiske innfallsvinkler til forståelse av rusmisbruk. Sosiale og
psykologiske forklaringer er naturligvis relevante for begge kjønn
101
ettersom både menn og kvinner lever i en materiell og sosial verden og
både menn og kvinner har en indre psykologisk verden som spiller
med i deres handlinger og reaksjonsmåter. Men i og med at både den
ytre og den indre verden fortoner seg som nokså ulike for de to kjønn
er det rimelig å anta at årsakene til og forløpet av deres bruk og evt.
misbruk også vil være forskjellige. Her kan vi heller ikke apriori se bort
fra, at det forekommer et større innslag av psykiske problemer blant de
kvinner som utvikler rusmisbruk enn blant de menn som gjør det. På
mange måter ville det faktisk være forbausende hvis vi ikke fant en slik
kjønnsforskjell, både med tanke på at epidemologiske undersøkelser
generelt viser høyere innslag av psykiske problemer blant den
kvinnelige del av befolkningen og ut i fra den sosiologiske
innfallsvinkelens egne premisser: Nettopp fordi det er et sterkere
"normbrudd" for kvinner enn for menn å bruke rusmidler, så vil det
også kreves "mer" for at kvinnen skal havne i et misbruksmønster.
Vi vil altså innledningsvis hevde betydningen av at ethvert sosialt
fenomen ses ut i fra 3 perspektiv: makt, mening og motiv. De tre
perspektiv er ikke uavhengige av hverandre men kan heller ikke
reduseres til hverandre. Med makt tenker vi på den sosiale struktur
som regulerer forholdet mellem kvinner og menn i en gitt situasjon - f
eks at menns rusmiddelvaner er betingelser som kvinner må forholde
seg til, mens det omvendte ikke er tilfellet. Med mening mener vi den
kulturelle betydning av menns og kvinners handlinger - f eks at en og
samme rusmiddelatferd vil bli tilskrevet forskjellig mening og føre til
forskjellige konsekvenser. Og med motiv mener vi de bevisste og
ubevisste grunner personen selv har til å ruse seg. Makt, mening og
motiv må med, både for å forklare et gitt konsummønster mellom menn
og kvinner og for å forklare endringene av mønsteret. Når kvinner
begynner å konsumere mer rusmidler enn før kan det både skyldes
endring i maktforholdet mellom kjønnene, endrete kulturelle normer for
kjønn og rusmidler og at kvinnenes egne motiv og behov har endret
seg.
Dette resonnement rundt kjønn mener vi imidlertid også kan utstrekkes
til å gjelde andre variable. Vi vil her spesielt peke på alder. Den mening
som rusmidler har for unge kvinner er sannsynligvis en noe annen enn
den som den har for voksne. Rusmiddelbruken må altså både ses i
forhold til ungdomsalderens særlige psykologiske og sosiale prosjekter
og i forhold til den kjønnsspesifikke utformningen som disse
prosjektene har. Vi spør altså: hvilket psykologisk og kulturelt prosjekt
inngår rusmiddelbruken i for jenter og gutter? Hvilke rusmidler egner
102
seg i en gitt sosial og kulturell kontekst til å tilfredsstille de
behov/motiver som jenter og gutter har i ungdomsalderen?
RUSMIDLER I LYS AV JENTESOSIALISERING
Ut ifra jentesosialiseringsforskningen er det tre ting som peker seg ut
som spesielt relevante for vår forståelse av den subjektive betydning
som vanlig rusmiddelbruk kan tenkes å ha for unge jenter flest: Hennes
hang til relasjoner og samhørighet, hennes behov for å markere seg
som voksen kvinne, og den måte som autonomi kobles til
heteroseksuell kontakt. Betydningen av disse tre dimensjoner synes vi
vi kan finne bekreftelse på i rusmiddelforskningens egne resultater.
RUSMIDLER OG RELASJONER
Det generelle bildet i rusmiddelforskningen viser at jenters drikkeatferd
er mer påvirket av deres relasjoner til andre (både venner og foreldre),
mens gutters rusmiddelbruk i høyere grad fremstår som resultat av
deres egne preferenser (Biddle et al 1980 og Downs 1985). For begge
kjønn er det slik at man har venner som har et drikkemønster som er
likt ens eget. Men for guttene ser det ut til at denne overensstemmelse
er kommet i stand gjennom at de velger venner som vil drikke som
dem (deres preferenser endres ikke), mens jentene først tilpasser sitt
drikkemønster etter sine nære venner (altså endrer preferenser) og
dernest (sammen med disse nære venner) finner en gjeng som deler
dette drikkemønster. (Downs 1985). I rusmiddelforskningen blir disse
litt motstridende resultater ofte til en debatt om hvem som er mest
påvirket av venner. En rimeligere konklusjon er etter vårt syn, at
venner er en betydningfull påvirkningsfaktor for begge kjønn, men at
effekten av venner er forskjellig. For jenter er det de nære venner som
betyr noe (Marklund og Wernersson 1984, Windle og Barnes 1988), for
gutten er det gjengens normer. Dette svarer til forskjeller i
konformitetsform hos de to kjønn: Jenta er konform i sine nære
relasjoner, gutter overfor kollektivet og hierakiet (Bjerrum Nielsen og
Rudberg 1989).
103
Mens gutter ofte drikker som et ledd i det å oppnå aksept fra de andre
guttene i gjengen, synes det som om jenter drikker mer hvis de
opplever slik aksept. Jo sikrere en gutt er på sin status i gjengen, jo
mindre betyr gjengens normer for ham. En undersøkelse av Windle og
Barnes (1988) viser at gutter kan motstå drikkepress i gjengen jo mer
selvtillit de har, mens det er helt motsatt for jenter: Jo mer populær hun
er jo mindre kan hun motstå drikkepress! For begge kjønn handler det
om å oppnå bekreftelse av andre, men den måte som de oppnår
bekreftelse på er forskjellig. For gutten oppleves drikkinga som en
forutsetning for utviklingen av en relasjon, som han ønsker. For jenta
er relasjonen det primære - aktiviteten (her drikkinga) det sekundære,
det man gjør når man allerede har det litt hyggelig sammen.
Betydningen av å oppleve sammensmeltning med andre gjennom
rusen, er blitt poengtert som et motiv for f eks heroinmissbrukere (se f
eks Sørhaug 1988). Her kan vi se, at dette sannsynligvis er et mer
generelt motiv for jenter, selv der hvor rusen er av mildere slag. Man
kan faktisk tenke seg at én grunn til at kvinner i dag drikker mer enn
før, i virkeligheten handler om en ny samfunnsmessig akseptabel måte
å oppnå intimitet på - ikke minst med kjønnsfeller (jf venninner på
restaurant). Det vil si: motivet kan fortsatt være tradisjonelt kvinnelig,
selv om konsummengden begynner å bli mannlig.
Jenters beredskap til å understreke samhørighet og likhet med de som
betyr noe for henne gjør henne altså påvirkelig i nære forhold. Hvis
bestevenninnen forsøker seg med røyk eller alkohol, blir det en
styrking av fortroligheten mellom de to om den andre følger med,
samtidig som det også legger en demper på samvittigheten å være to.
Ikke minst i ungdomsalderen hvor venninnefellesskapet ofte blir mer
labilt og hvor en stor del av venninneparets aktivitet er knyttet til den
felles utforskning av voksenlivet, er det sannsynlig at oppfølging av
venninnens normer kan være viktig både for å binde sammen forholdet
og for å gjennomføre det felles utforskningsprosjektet. De 13-14 årige
jenter som trekker seg tilbake til det som ungdomsforskene har kaldt
rom-kulturen (McRobbie 1976 og Bech-Jørgensen 1984) øver seg
kanskje ikke bare i å sminke seg og danse, men også i å røyke.
Samtidig vil nettopp disse nære forhold beskytte henne mot
makthierakier og mer upersonlige gruppenormer: det viktige er å være
godtatt av konkrete andre, men ikke nødvendigvis av lederne eller
gruppen i seg selv. Det kan altså ligge en ikke ubetydelig kontroll i
disse nære relasjoner. Konformitetspresset innenfor jentegjengen kan
være ganske stort. Presset fra jentegruppen går på å være så lik de
andre jenter som mulig, mens kammeratpresset på gutter oftere vil ha
104
karakter av konkurranse om hvem som tør overskride gjengens vanlige
praksis. Den kontroll som ligger i de nære relasjoner kan gi utslag
begge veier for jentas forhold til rusmidler. Det kan bety at hun lar være
med å bruke rusmidler fordi venninnen holder øye med henne og har
meninger om hva hun foretar seg eller det kan omvendt bety at hun
drikker for å likne på venninnen.
Guttene ser ut til å være mer påvirkelige av gjengen og dens mer
upersonlige gruppenormer. En gutt drikker mer, jo fler venner han har,
mens det ikke gjelder i samme grad for jenter (Ensminger et al 1982,
Pulkkinen 1983). Gutter opplever mye sterkere drikkepress i gjengen
enn jenter (Windle og Barnes 1988) - og det er ikke kun et press som
kommer fra de andre guttene, men faktisk også indirekte fra jentene.
De gutter som drikker er også de mest populære hos jenterne. Jenter
utsettes for mindre drikkepress, både fra gutter og fra andre jenter.
En annen viktig ting når det gjelder å forstå venners påvirkning er at
jenter er mer bevisst om at andre betyr noe for dem enn gutter er. For
jenter er det ikke noe negativt i å gjøre seg så lik sine beste venner
som mulig, det er heller et ideal. Ønsket om å gå i samme klær og ha
samme frisyre som venninnen vokser de fleste jenter ut av i tidlig
ungdomsalder, men speilingen kan fortsette i atferd, normer og
holdninger - f eks når det gjelder rusmiddelbruk. For gutter er det mer
problematisk å innrømme at de lar seg påvirke av andre. En
undersøkelse av Andersson (1982, ref. i Marklund og Öhrn 1985) viste
at gutter i høyere grad enn jenter går ut fra at gjengen har samme
normer som dem selv, mens jenter er mer oppmerksom på at gjengens
normer er annerledes og dermed også på sin egen tilpasning til dem.
Gutter overvurderer f eks også sine kammeraters drikkenivå, jo mer de
selv drikker (Marklund 1983, ref. i Marklund og Öhrn 1985). Og de
tilegner seg sine kammeraters normer mer ureflektert: En
undersøkelse av røykevaner (Urberg & Robbins 1981, ref. i Marklund
og Öhrn 1985) viste at jo fler røykende venner en gutt hadde, jo mer
benektet han selv røykingens skadelige konsekvenser. For jentene var
det omvendt - jo fler røykende venner hun hadde, jo mer innrømmet
hun dens skadelige konsekvenser. For jenter er påvirkningen direkte
og åpenlys, mens den for gutter er indirekte og benektet. Jenters
modellering etter venninnene foregår altså ikke i taushet: å kunne
snakke sammen om alt er kjernen i venninnefellesskapet. Det er derfor
ikke vanskelig å forstå at jenter, samtidig med at de tar etter
venninnen, også kan ha en klar bevissthet om negative sider ved
veninnens praksis eller om at de hadde andre holdninger før men nå
105
mener det samme som venninnen. Guttens modellering er mer taus.
Han lar seg påvirke, men i motsetning til henne insisterer han på at slik
er han også selv! En slik framheving av uavhengighet og markering av
egen kompetanse er et velkjent trekk ved gutter også i andre
sammenhenger (Bjerrum Nielsen og Rudberg 1989). Samtidig er det
ofte spørsmål om en nokså illusorisk "uavhengighet", for vi ser jo også
hvor mye gutter nettopp investerer i å bli godtatt av gjengen.
RUSMIDLER SOM SYMBOL PÅ VOKSEN LIVSSTIL
Når rusmidler blir tiltrekkende for venninneparene i deres utforskning
av voksenlivet har det å gjøre med at rusmidler brukt i moderate
mengder, i vår kultur symboliserer en voksen livsstil. Ønsket om å bli
oppfattet og anerkjent som en voksen er sterkt hos unge jenter - og
mye sterkere enn hos unge gutter som heller vil anerkjennes som nonkonforme og fryktesløse ungdommer enn som voksne menn. For unge
gutter er det forlokkende med alkohol neppe at det er voksent å drikke
det, men at det er tøft og farlig og at det generer offentlig ro og orden.
Derfor må han drikke mye (og vise at han tåler det - f eks ved å kjøre
bil samtidig), mens hun heller sitter på café, nipper til et glass hvitvin
og en Prince mild og tar drosje hjem. Jenters fantasier retter seg oftere
mot dvelende "tablåer" mer enn mot handling: hun ser seg selv,
uimotståelig vakker, sitte i et eksotisk interiør hvor muligheten er til
stede for at noe skal skje (Jørgensen et al 1986). Rusmidlene hører
med i dette bilde, ikke som et mål i seg selv, men som del av hele
regien. Poenget med å ruse seg er ikke å bli mer modig og aktiv, men
omvendt å gi seg hen og la ting skje.
Å være voksen handler i høy grad om å bli anerkjent som en person
med integritet - å kunne bestemme selv eller ihvertfall selv velge ut de
som man vil ha råd av (Dahlgren 1979). Selv om det å være voksen på
mange måter innebærer en kopiering av de voksnes liv, så betyr det
ikke at voksne skal være fornøyde med en eller bestemme over en.
Jenta velger ut de trekk ved den voksne kvinneatferd som vekker minst
begeistring hos hennes egne foreldre og lærere: hun sminker seg
voldsomt, hun klær seg utfordrende, hun kommer hjem når det passer
henne, hun er sammen med dem hun selv vil være sammen med, hun
spiser det hun selv vil, hun røyker og hun drikker alkohol. I motsetning
til guttene som i ungdomsalderen på mange måter bryter med
106
voksenoppførsel, velger altså jenta ut trekk som ganske visst er en del
av voksenrollen, men som voksne ikke synes passer seg for hennes
alder. Jo mer de voksne moraliserer, jo mer blir hun bekreftet i at
prosjektet er vellykket (Bjerrum Nielsen og Rudberg 1989).
Når det gjelder rusmidler er det spesielt røyking som ser ut til å
uttrykke ønsket om selvbestemmelse (Ensminger et al 1982). Og også
her ser vi at modellen likevel er hentet fra de voksne hun vil frigjøre
seg fra: fars og mors røyking slår ut for jenters røyking mer enn for
gutters (Pedersen 1988 b, Hover og Gaffney 1988). Jenter røyker for å
vise sin opposisjon både til foreldres og skolens normer, en markering
av at de ikke mer er små greie rødkinnete jenter. Ungdomsklubben
som er en annen arena for denne autonomiutprøvingen kryr av
røykende jenter (Osnes 1988). Det som kanskje startet som utprøving i
romkulturen prøves nå aktivt og synlig ut i et offentlig rom - jf den
selvfremstillende jentekulturen, som kultursosiologen Bech-Jørgensen
snakker om - det gjelder både sminke, røyk og dans. Holder hun og
venninnene mål? Behandles de som voksne? Får de makt over
mennene gjennom flørt og forføring? Røyking ser altså ut til å være
jentenes "alkohol": den brukes for å vise seg voksen overfor veninnene
og som en egen opprørsk handling. Dette finner også Marklund og
Öhrn (1985): Mens røyking for gutter bare var "noe man gjorde" som
del av samværet med kammeratene, så så jentene røyking som uttrykk
for opprør og selvstendighet.
Samtidig er røyking et legalt og relativt sett akseptert rusmiddel.
Akkurat som ved de andre av jentenes opprørsmidler innebærer det å
røyke ikke noe brudd på offentlig ro og orden - men det er velegnet til å
irritere og forurolige de konkrete personer som har ansvar for jenta.
Jentas valg av "uskyldige" midler henger derfor både sammen med at
normkravene er strengere til henne (og det gjelder ikke bare de
voksnes forventninger, men også de krav som stammer fra de
jevnaldrede), og at det for den vanlige gjengjenta sannsynligvis er
viktig at det normbrudd som hun foretar seg gjennom rusmidlene ligger
innenfor kvinnlighetens rammer. Ikke minst fordi hun befinner seg i en
fase hvor hun strever slik med å stadfeste sin seksuelle identitet. Og
endelig kan det henge sammen med at hennes autonomiprosjekt retter
seg mot konkrete andre og ikke mot autoriteter i sin alminnelighet (noe
som også kjennes fra jenters relasjonelle strategier i skolen - se
Bjerrum Nielsen og Rudberg 1989). Kontrasten til guttenes utagering
med alkohol er slående: her er poenget ikke å vise mor og far at man
107
selv bestemmer, men å utfordre besteborgerne, de prektige og den
offentlig lov og orden.
RUSMIDLENE I DET SPENNENDE LIVET
Mens guttene stort sett drikker for å få en posisjon hos det egne
kjønnet, synes jentas drikking mye mere å være del av et
heteroseksuelt prosjekt. Dette kommer tydelig fram i undersøkelsen av
svenske
ungdommer
(Marklund
og
Wernersson
1984):
ungdomsskolejentene drakk stort sett bare når de var på fest og
sammen med gutter, mens gutter også drikker når de er bare gutter
sammen. Jentene i denne undersøkelsen gikk for øvrig også mye mer
på fest enn guttene: mens bare 16 % av jentene sjelden var på fest
gjaldt det for hele 40 % av guttene. Også motivene som disse
ungdommer oppgir for å drikke understøtter denne tolkningen. Alle
ungdommer sier at de drikker fordi det hører med når det er fest og at
det smaker godt, men gutter oppgir i høyere grad enn jenter at de også
drikker fordi det er morsomt å være full, og for å bli mer akseptert
(slappe av, være mindre sjenert, tørre å danse, ikke være utenfor, ikke
bli oppfattet som feig). Det betyr jo selvsagt at også gutter bruker
alkohol for å nærme seg jenter. Men i denne alderen er sannsynligvis
det heteroseksuelle prosjektet for gutter i stor utstrekning en del av den
individuelle markeringen i guttekulturen, slik at det å "drikke seg til mot"
for en gutt likevel ofte (men selvsagt ikke bare) har ønske om aksept
fra andre gutter som motiv.
Mens røyking ser ut til å ha en betydning i seg selv som opprørsmiddel
for jenter, så virker det altså som om alkohol er integrert i et annet
opprørsmiddel: jakten på det spennende livet. Det spennende livet er
knyttet til gjengen, til det offentlige ungdomsliv og - ikke minst - til
gutter. Guttene representerer både det voksne liv og friheten til å gjøre
som man vil. Guttene må være annerledes for å oppfylle rollen som
magiske befriere (Bjerrum Nielsen og Rudberg 1989). Derfor er
jentenes reaksjon overfor deres sprø påfunn ofte ambivalent - på den
ene siden synes hun de drikker for mye, på den andre siden synes hun
at de gutter som drikker er mer spennende enn de som ikke som gjør
det. På den ene siden blir hun skremt når de vil kjøre bil i fylla, på den
andre siden blir hun imponert over deres vågalhet og deres selvsikre
maskuline kompetanse. Dette hadde vel venninnene aldri funnet på!
108
Sammen med venninnene oppsøker hun det spennende livet. I Evy
Frantzens undersøkelser (Frantzen 1989) av jenter og rusmidler i Oslo
sentrum treffer vi på de 13-15 år gamle "Burger-jentene". De er aldri i
miljøet alene, de vanker alltid som venninnepar eller venninnegjenger.
De bor hjemme og går fortsatt på skole og klubb - men det er
betraktelig mye mer spennende med livet i Sentrum. Ikke minst er
guttene så mye mindre treige her! Mest populært er det å møtes foran
en Burgerbar, hvor det finnes en murkant som egner seg utmerket til å
"sitte og "dingle", få tida til å gå og samtidig ha oversikt over miljøet,
hvem som kommer og går" (s. 19). Miljøet er ennå kjønnsdelt. Jenter
og gutter opererer i hver sine grupper - og nærmer seg hverandre
gruppevis. Rusmiddelbruken i dette miljøet er (ennå) ikke særlig sterk,
og noen av jentene tar klart avstand til stoff. Men deres intense
interesse i de eldre guttenes spennende verden gjør at de dras inn i et
miljø med et annet samværs- og forbruksmønster.
Det samme ser vi i Britta Kyvsgaards (1985) undersøkelse av dansk
drabantby-ungdom. Kyvsgaard oppdeler jentene i to grupper: "de stille"
og "de aktive" og de atskiller seg bl a på rusmiddelbruk. "De stille"
bruker nesten ikke rusmidler. Måteholdet skyldes ikke at de tar avstand
fra alkohol, men at de sjelden er på fest og heller ikke føler noen trang
til å drikke. De tilbringer det meste av sin fritid med hobbies av
forskjellig slag eller sammen med venninnen eller sin familie. "De
aktive" fører derimot et liv som er preget av mye festing og uteliv
(samtidig som de også er aktive og flinke på skolen). Deres forbruk av
rusmidler, inngår som et naturlig ledd i samværet med kammeratene.
Det er primært økonomien som setter grenser for forbruk av øl og
andre rusmidler i disse situasjonene. Jentene har litt eldre mannlige
venner som - etter jentenes beretninger - har hatt et regelmessig
forbruk av alkohol og hasj innen jentene møtte dem. Det har vært en
selvfølge for jentene å overta dette samværs- og forbruksmønster ønsket om å vise seg som voksen sammen med eldre gutter har vært
et viktig motiv.
Flertallet av disse aktive jentene greier å forbli nokså "skikkelige"
likevel - og denne evnen til å forbli skikkelig selv i uskikkelige gjenger
er noe som i større grad synes å karakterisere jenter enn gutter
(detsamme finner f eks Ericsson et al 1985, se også Hammer og
Vaglum 1990 a). De er aktive og flinke jenter som passer skolen og har
jobb ved siden av og rusmidlene brukes først og fremst i helgen. Noen
av dem har i perioder røyket hasj daglig, men har greid å kutte ut etter
109
egen vilje når de så hvor sløve og tvangspregete de ble av det. Så selv
om de er åpne overfor det å prøve forskjellige stoffer, har de samtidig
klare grenser for hvilke former der ønskes avprøvet samt på hvilken
måte. Stoffer fra morfingruppen vurderes som uakseptable, liksom
intravenøs anvendelse av narkotika gjør det. Jentene sikter mot å ha et
avslappet forhold til hasj, dvs et forhold hvor de føler det er dem som
kontrollerer hyppigheten av stoffbruken, ikke vanen eller situasjonen.
Vi ser altså hvordan jentene på den ene siden tilegner seg et
samværs- og forbruksmønster fra guttene i jakten på det spennende liv
- samtidig som de også er i stand til å sette egne grenser for hvor langt
de vil gå.
ER RUSMIDLER UFARLIGE FOR GJENGJENTER?
Det vi har sagt ovenfor om jenters evne til å sette grenser skal ikke
forstås som bagatellisering av de risker som jenters omgang med
rusmidler innebærer. Det er klart at jevnlig bruk av alkohol og sigaretter
både er helsefarlig og i seg selv vil ha en sosialiseringseffekt.
Dessuten er det viktig å se, at når jenter idag øker sitt rusmiddelbruk
innebærer det også at den generelle ruskulturen (og totalkonsumet)
forandrer seg i en retning som betyr at stadig flere jenter eksponeres
for "fuktige" og "røykfylte" miljøer. Noe som i neste omgang vil bety økt
risiko for misbruksutvikling blant de jenter som er disponert for en slik i
utgangspunktet.
Men selv om både helseskader og avhengighet er reelle trusler, så er
kanskje likevel det farligste for unge jenter de følgevirkninger som
besøket i de "spennende gutters" miljø kan ha. Deltakelse i miljøet i
kombinasjon med inntak av rusmidler kan føre negative ting med seg fra skoleskulking til ulykker som passasjer i promillekjørsel. Eller det
kan være snakk om å utsette seg for seksuelle farer i form av voldtekt
eller risikosex (med tilfeldig partner, uten kondom) som man kanskje
ikke hadde tenkt seg i edru tilstand.
De unge jenters omgang med rusmidler er altså på ingen måte ufarlig.
Men om hennes omgang med rusmidler er ledd i ungdomsalderens
løsrivelses- og utprøvingsatferd, og ikke i tillegg knytter seg til sosiale
og psykologiske problemer ut over det som er vanlig for alderen, da er
rusmidlenes selv-forsterkende effekt sannsynligvis liten. Ikke minst
110
fordi rusmidlene inngår i en helt annen meningssammenheng enn det
å tørre og å tørre mest mulig som for gutter.
En annen grunn til at vi syns at vi kan si det med forholdsvis stor
sikkerhet, er de longitudinelle studiers påvisning av problemdrikkingens
diskontinuitet fra ungdomsalder til voksenalder (Jessor 1985). Disse
resultater viser at man utifra en ung gutts drikkemønster i 16-18
årsalderen kan forutsi veldig lite om hans videre ruskarriere. Når det
gjelder en ung jente kan man si at uansett hvor mye hun drikker så er
det liten sannsynlighet for at hun 10 år senere er problemdrikker.
Diskontinuitet i problemdrikking er altså noe som spesielt gjør seg
gjeldende i ungdomsalderen og spesielt for jenter. Dette stemmer godt
med skandinaviske undersøkelser (se f eks Hammer og Vaglum 1990
a og b, in press) og også med hva vi vet om de ulike aldersgruppers
alkoholvaner: Mens jenter og gutters alkoholvaner stort sett er like i
begynnelsen av ungdomsskolen, så bryter jentene utviklingen mot et
mer omfattende drikkemønster i 17-18 årsalder og standser på et
lavere konsumnivå (Marklund og Wernersson 1984, Nordlund 1987,
Steele 1989). En grunn til at problemdrikking i ungdomsalderen ikke gir
noen klar forutsigelse av den videre rusmiddelkarrieren er selvsagt at
en viss form for "problematferd" faktisk er "normalatferd" i nettopp
ungdomsalderen, ikke minst i vår vestlige kulturkrets (se Jessor og
Jessor 1975). Som vi har prøvd å vise vil denne "normale
problematferd" ha ulik utforming for jenter og gutter - med den
konsekvens at de i ulik grad er utsatt for rusmidlenes
selvsosialiserende effekt.
MISBRUK I LYS AV JENTESOSIALISERING
De fleste jenter greier altså å holde seg på matta - men hva
kjennetegner de som ikke klarer det? Også når det gjelder illegale
stoffer viser forskningen at jenter er mer direkte påvirkelige av sine
nære relasjoner. Men her synes det først og fremst å være manglende
bånd til foreldre som betyr noe (se f eks Ensminger et al 1982,
Pedersen 1988 a, Marklund og Wernersson 1984). Marklund og
Wernerssons data viser også at de jenter som drikker mest skiller seg
ut fra de andre ved å være mer preget av "sortsyn": de oppfatter livet
som kjedelig og meningsløst. De problematiske familieforholdene
111
kommer fram i foreldrenes reaksjoner på døtrenes beruselse: jenter
med middels/høyt konsum tales det alvor med, mens jenter i
risikogruppen oftere ignoreres. For guttene er mønstret motsatt: Her
ignoreres de med middels/høyt konsum, mens de i risikogruppen får
alvorsord. Når problematiske familierelasjoner slår sterkere ut for jenter
kan det dels henge sammen med at jenter er spesielt "sårbare" på
dette punkt fordi deres identitet er så relasjonelt forankret. Når disse
relasjonene svikter har de kanskje ikke så mange alternativer til
identitetsbekreftelse? Men det kan selvsagt også handle om at jenter
faktisk ser de problematiske relasjonene bedre enn gutter (et problem
her er at mye av denne forskning baserer seg på kvinners/menns
retrospektive rapporter om familieforhold).
Hvis vi sammenlikner de mer utsatte jentene med de jenter vi stiftet
bekjentskap med tidligere - er det imidlertid ikke bare forskjellen i
familiebånd som slår oss. Vi ser også forskjeller når det gjelder
tilpassning til en undertrykkende kjønnskultur, forskjeller i det
heteroseksuelle prosjektet, og forskjeller i relasjoner til andre jenter
både i nåsituasjon og oppvekst.
TILPASNING TIL EN UNDERTRYKKENDE KJØNNSKULTUR
Hvis kjønnsrollemønstret utprøves og overdrives i vanlige
ungdomsmiljøer, så er det helt ekstremt i stoffmiljøer (se f eks
Torsdotter 1983, Tunving 1983, Duckert 1984, B. Pedersen 1988).
Dette kommer tydelig til uttrykk i Evy Frantzens (1989) undersøkelse.
Mens burgerjentene er "debutanter" i miljøet, finnes det også
sentrumsmiljøer for mer "viderekomne" jenter. Disse jentene fungerer
ikke lenger i venninneflokker slik de yngre jentene gjorde det, de inngår
i faste forhold til eldre gutter hvor den kjønnsmessige arbeidsdelingen
er helt klar: Her er er det guttene som trikser og fikser og passer
forretningene, mens jentene ofte virker redusert til et slags levende
oppbevaringsbokser. Bildet er velkjent i behandlingslitteraturen. Sissel
Gran (1990) oppsummerer erfaringene med de stoffmisbrukene jenters
parforhold slik: "Han er eldre enn henne, han ruser seg mer, han er
oftere voldelig og han krever full kontroll over alle hennes bevegelser"
(Gran 1990, s. 31). Kontrollen går ikke minst på seksualitet og
økonomi. Den kvinnelige stoffmisbruker i et parforhold disponerer f eks
sjelden egne penger.
112
Kvinnelig underordning og sexpress er ikke enestående for
misbrukermiljøer. Og å søke friheten fra foreldrene gjennom et forhold
til en gutt er noe som vi også så hos vanlige gjengjenter. Også de er
beredt til å ta en vis kjønnsmessig underordning med på kjøpet for de
fordeler de synes de vinner. Likevel er bildet av den kjønnsmessige
undertrykkelsen i stoffmiljøer langt grellere. Det er ikke bare snakk om
"mer av det samme", men også om "noe annet". Der hvor andre jenter
kan sette grenser for hvor langt de vil være med på dette kjønnsspill,
virker de mest utsatte jentene temmelig forsvarsløse.
DET HETEROSEKSUELLE PROSJEKTET - EN VEI TIL
INTIMITET?
Det heteroseksuelle prosjektet synes også ha en annen karakter for
disse jentene. Heijbel og Nilsson (1985) framholder at den unge jenta
som ønsker å bli med i miljøet, raskt får en "praktisk innstilling" til sin
egen seksualitet. Den er en vare man kan bytte både mot tilhørighet og
stoff. Et visst innslag av instrumentalitet i forhold til egen seksualitet
kan vi også finne hos jenter i andre miljøer (selvom partnerne ikke
skifter så fort), og vanskeligheter med å integrere seksualiteten i nye
intime relasjoner er stor for pubertetsjenta generelt. Men som mange
forskere og behandlere påpeker er de mest utsatte jentene også
ekstremt fremmedgjort overfor den egne kroppen og seksualiteten,
fordi de ofte tidlig har vært utsatt for seksuelle overgrep og incest (se f
eks Duckert 1984, Tunving 1983, Heijbel og Nilsson 1985, Høigård og
Finstad 1986, Edgardh 1988). Deres forhold til seksualitet er ikke bare
mer instrumentelt enn fest- og gjengjenters flest - det er også et
instrument som ofte brukes for å oppnå andre mål enn det jenta på jakt
etter litt spenning sikter mot.
Et indirekte innblikk i hva det heteroseksuelle prosjektet betyr for disse
jentene kan vi få gjennom Frantzens studie. Et viktig formål med
feltarbeidernes kontakt med jentene var å øke den sikre
seksualtatferden, bl a ved hjelp av utdeling av kondomer. I alle
jentegruppene var det åpenbare problemer med å få det til. Men de
forskjellige måtene som jentene avviste kondomene på sier også noe
om deres ulike motiver til seksuell kontakt. Hvis vi tar burgerjentene
først kan vi se at deres motstand i stor grad kan forstås som utslag av
at de oppfatter seg selv som vanlige tenåringsjenter: De er ingen
113
risikogruppe, de er jo bare der for å ha det gøy! Kondomkampanjen vil
derfor lett kunne bli oppfattet som enda et forsøk fra de voksne til
innblandning i indre anliggender. I tillegg oste jentenes argumenter mot
kondomer av det kultursosiologen Birthe Bech-Jørgensen (1984) har
kalt den romantiske drøms kultur, som innebærer at jenta ikke vil legge
spesifiserte planer; livet skal bestå av en serie viktige øyeblikk som
skal skje uten hennes aktive medvirkning: gutter skal ta initiativ, jenter
skal ikke planlegge samleie, og det å ha kondomer i veska antyder at
jenta er billig.
Blant de jentene som er blitt mer fast med i et misbrukende miljø er
problemene litt annerledes: For det første er det ofte reelt umulig for
jenta å stille noen som helst krav på den egne kroppens vegne i dette
kvinneundertrykkende miljøet. Men et annet viktig hinder tror vi ligger i
deres intense lengsel etter nærhet. Disse jentene tar avstand fra
kondombruk fordi de opplever at det hindrer intimitet og
sammensmeltning, selv om resultatet er fare for regelrett
selvutslettelse: Å være sammen med en gutt er å gi ham alt - og stille
opp på alt uten hensyn til seg selv. Denne koblingen mellom den
heteroseksuelle relasjonen og intimitet, betyr ikke nødvendigvis at
jentene opplever seksualiteten i seg selv som noe positivt. Som
Frantzen uttrykker det: "Sex blir nærmest noe man tar med seg på
kjøpet når man søker etter emosjonell kjærlighet" (s. 39). En svensk
gynekolog kaller denne type seksuell kontakt "bamsesex" (Edgardh
1988).
For noen av disse jentene er kjæresten bokstavelig talt alt de har, og
de er beredt å betale en høy pris for å beholde ham. Og savnet etter
en å elske kan gjøre dem helt ukritiske. I Grans undersøkelse forteller
en jente som er innlagt på en kjønnsblandet institusjon for misbrukere
med strengt forbud mot kjæresteri og pardannelser: "Det er helt sykt.
Hvem som helst av de gutta som er innlagt her, kunne jeg liksom
forelske meg i. Det spiller ikke en gang noen rolle hvordan han ser ut!
Tomheten inni meg er enorm - det eneste som kan døyve den følelsen
når jeg ikke bruker stoff, er en ny fyr, en ny forelskelse. Men det er ikke
lov - så blir det trøstespising i smug i stedet (...)" (s. 33). Det er
sannsynligvis dette som medvirker til at de utsatte jentene finner seg i
nesten hva som helst fra sine partnere og likevel kaller det kjærlighet:
hun skjuler vold, innleder og avbryter behandlingskontrakter på hans
ønskemål, selv om slike avbrytelser kan bety at hun blir fratatt det barn
hun går gravid med, skriver Sissel Gran: "Hennes angst for å bli forlatt
114
og for ikke å bety noe for noen er så altoverskyggende at hun velger
partneren uansett om dette betyr at hun mister alt annet" (s. 31-32).
DE TYNNE VENNINNERELASJONER
For disse jentene synes altså den heteroseksuelle relasjonen å være
en vei til intime relasjoner over hodet. På dette punkt skiller de seg fra
de jenter som vi tidligere har stiftet bekjentskap med, jenter som
primært synes å bruke seksualiteten som et middel i
"autonomikampens tjeneste", mens behov for intimitet dekkes gjennom
forholdet til kjønnsfeller. Slike tette venninneforhold synes imidlertid
ofte å være fraværende blant de mest utsatte jentene, som ofte blir
beskrevet som nokså kvinneforaktende og sjalu/konkurrerende i
forhold til kjønnsfeller i behandlingslitteraturen (se f eks Duckert 1984,
Stoffmisbruk 1988). I Frantzens undersøkelse er det f eks påfallende at
disse jentene har et nokså overflatisk forhold til dette med vennskap bestevenninner blir man på 20 minutter og man kan godt overlate
veska si (med alle pengene i) til en "bestevenninne" som man ikke vet
navnet på. I viss utstrekning kan dette være en konsekvens av å ha
vært lenge i et miljø, hvor det å leve opp til mannlige krav og verdier er
en måte å overleve på - og hvor forhold til andre mennesker generelt
blir underordnet forholdet til stoffet. Men vanskeligheten med å
opprette nære relasjoner til andre kvinner henger sannsynligvis også
sammen med at dette er jenter som har vært nokså venninneløse i
oppveksten (Duckert 1984, se også Binion 1982, Block, Block & Keyes
1988).
Utifra det vi vet om tradisjonell jentesosialisering vil en slik mangel på
tette relasjoner til andre jenter i barndom og ungdomsår kunne få
viktige konsekvenser: Det betyr selvsagt store emosjonelle savn, som
nettopp kan bidra til at disse jentene så tidlig søker "meningen med
livet i et parforhold" (Duckert 1984, s. 6). Men det kan også bety at den
relasjonelle kompetanse som ellers er jenters viktigste styrke og som
gjør at de kan sette grenser både når det gjelder rusmidler og sex ikke
utvikles i samme grad. Den ofte nokså hardhendte stigmatisering som
disse jentene utsettes for ikke minst fra andre jenters side, henger
også sammen med at de ikke har tilegnet seg jentekodene gjennom
nære venninnerelasjoner, og derfor oppfører seg på måter som andre
jenter finner uakseptable. Samtidig som det faktum at de ikke er en del
115
av venninnefelleskapet også betyr at andre jenter utdefinierer dem på
tildels spinkelt grunnlag (mange av disse jentene forteller om mobbing i
barneårene).
For mange vil derfor det å opprette bestevenninneforhold være et viktig
ledd i behandlingsprosessen når de prøver å ta seg ut av misbruket.
Tunving (1983) beskriver dette fenomenet slik: "De flyttar ihop på
samme rum och pyntar det som flickor i nedre tonåren brukar göra
med fullt av småbrokiga och dinglande attribut som hjärtan, blad med
horoskop osv. Ofta hörs de prata hemligheter med varandra - inga
andre får komma in i rummet. Emellanåt kan man höra dem fnittra." (s.
122-123). Vi tror nettopp at det er rimelig å se det som en del av en
utviklingsprosess,
en
slags
rekapitulering
av
stadier
i
jentesosialiseringen som disse, altfor tidlig "voksne" jentene, ikke har
fått med seg. Det faktum at de venninneforhold de etablerer har så
mange fellestrekk med de som ellers preger jenterelasjoner i tidlig
pubertet kan tyde på at det er tilfelle. Etter vårt syn er det derfor rimelig
å se denne veien til venninnene som et nødvendig skritt på veien til
mer modne relasjoner både til andre kvinner og til menn, men ikke som
en erstatning for slike relasjoner.
OVERDREVEN ELLER MANGELFULL JENTESOSIALISERING?
Vi har flere ganger pekt på at det i bildet av de mest utsatte jentene
finnes trekk som likner på unge jenter flest. Det gjelder ikke minst den
kjønnsmessige underordning under gutter i ungdomsalderen og at
rusmiddelbruk blir en del av samværet med disse gutter. Samtidig har
vi også pekt på at denne underordningen atskiller seg på vesentlige
punkter. Den ekstreme underordningen under gutter er ikke bare
overdreven jentesosialisering (jentetrekk på avveier), men står på noen
måter faktisk i motsetning til vanlig jentesosialisering både sosialt og
psykologisk. Når intimiteten med kjønnsfeller ikke er tilstede som
identitetsmessig utgangspunkt for den heteroseksuelle kontakt, så
betyr det at denne kontakten får en annen mening og et annet forløp.
Hvor andre jenter ved egen og venninners hjelp kan sette grenser for
hvor langt de vil gå både i kjønnsspillet og i rusmiddelbruken, virker de
mest utsatte jentene nesten helt kritikk- og forsvarsløse i begge
henseender. Etter vår oppfatning er derfor ikke kjønnsrollelikheten med
116
fest- og gjengjentene det mest påfallende ved de jenter som blir fast i
misbruket, men derimot et slags fravær av vesentlige sider ved vanlig
jentesosialisering. Det betyr ikke at disse jentene blir "mannlige"; de
har hverken utviklet de positive, erobrende sidene eller de negative,
destruktive sidene ved vår kulturelt bestemte mannlighet. Dette poeng
er ofte vanskelig å gripe, fordi vi har en tendens til å tenke på kjønn
som en rent komplementær struktur (er man ikke det ene, så er man
det andre). Det vi tror er svakest utviklet (hvilket selvsagt ikke betyr at
det er fullstendig fraværende) er den generative siden av den
kvinnelige kjønnsidentiteten - det vi i kvinneforskningen har pleid å
forstå som omsorgsrasjonalitet og relasjonsorientering. Disse sider av
den kvinnelige identitet formes jo nettopp gjennom de relasjoner som
mange av disse jentene synes å mangle: et nært forhold til mor i
barndommen og nære og intime forhold til venninner gjennom hele
oppveksten. Det tette forholdet til mannen i parforholdet som jentene
ofte utvikler virker oftere symbiotisk enn basert på omsorgsrasjonalitet.
På et sosialpsykologisk plan betyr fraværet av disse relasjoner
dessuten at den sosiale kontroll som de formidler blir borte.
Er det rimelig å hevde at problemer i kjønnsidentitetsutviklingen har slik
sterk sammenheng med utvikling av alvorlig misbruk hos jenter? En
slik påstand har jo i lang tid har vært sett på med stor mistenksomhet
fra kvinneforskeres side, som jo har betraktet den kvinnelige
kjønnsrollen som selve roten til ondet. Men en sterk positiv
kjønnsidentitet må nettopp ikke forveksles med kjønnsrollekonformitet.
Poenget er selvsagt ikke å akseptere en ytre (og undertrykkende)
sosial rolle som hustru og mor, men å ivareta en utvikling av kvinnelige
ressurser og kompetanser på et indre plan - en "jakt på kvinneligheten"
som jo også er sterkt tilstede i mange av dagens behandlingsopplegg
for misbrukende kvinner. Det vi vil hevde er at kjønn alltid i en eller
annen forstand må inngå som et positivt element i identitetsstrukturen.
Og at en overskridelse av de tradisjonelle kjønnsrollenormer
antakeligvis vil være lettere jo dypere og sikrere identitetsfølelse man
kan hente i sitt eget kjønn.
117
REFERANSER
Bech-Jørgensen, B. (1984): Noget med mennesker eller noget på et
kontor. Forstadsliv, pigekulturer, arbejdsløshed. København.
Biddle, B.J., Bank, B.J. & Marlin, M.M. (1980): Social Determinants of
Adolenscent Drinking. What They Think, What They Do and What I
Think and Do. Journal of Studies on Alcohol 41, 3, 215-241.
Binion, J.V. (1982): Sex Differences in Socialization and Family
Dynamics of Female and Male Heroin Users. Journal of Social Issues,
38, 2, 43-57.
Bjerrum Nielsen, H. & Rudberg, M. (1989): Historien om jenter og
gutter. Oslo: Universitetsforlaget.
Bjerrum Nielsen, H. & Rudberg, M. (1990): Jenters vei til rusmidler - et
sosialiseringsperspektiv. Noras, Rusforskningsprogrammet, Oslo.
Block, J., Block, J.H. & Keyes, S. (1988): Longitudinal Foretelling Drug
Usage in Adolescence: Early Childhood Personality and Environmental
Precursors. Child Development, 59, 336-355.
Dahlgren, A. (1979): Två världar. Stockholm.
Downs, W.R. (1985): Using Panel Data to Examine Sex Differences in
Causal Relationships Among Adolescent Alcohol Use, Norms, and
Peer Alcohol Use. Journal of Youth and Adolescence, 14, 6, 469-485.
Duckert, M. (1984): Kvinner og narkotika. Stoffmisbruk, 5, 4-9. Oslo.
Edgardh, K. (1988): Se mej! Tonårsflickor på väg och på avvägar.
Socialstyrelsen. Malmö.
Ensminger, M.E., Brown, C.H. & Kellam, S.G. (1982): Sex Differences
in Antecedents of Substance Use among Adolescents. Journal of
Social Issues, 38, 2, 25-42.
Ericsson, K., Lundby, G. & Rudberg, M. (1985): Mors nest neste barn.
Oslo: Universitetsforlaget.
118
Frantzen, E. (1989): Jenteprosjektet. Universitetet i Oslo, Institutt for
kriminologi (manuskript).
Gran, S. (1990): Fra asken til ilden. Flukten fra opprindelsesfamilien til
destruktivt parforhold. Om den kvinnelige stoffmisbrukerens situasjon.
Fokus på familien (in press). Oslo.
Hammer, T. & Vaglum, P. (1990 a): Users and Non Users within a High
Risk Milieu of Cannabis Use. A General Population Study. The
International Journal of Addiction (in press).
Hammer, T. & Vaglum, P. (1990 b): Use of Alcohol and Drugs in the
Transitional Phase from Adolescence to Young Adulthood. Journal of
Adolescence (in press).
Heijbel, C. & Nilson, I. (1985): Sexualitet och missbruk. Stockholm.
Hover, S.J. & Gaffney, L.R. (1986): Factors Associated with Smoking
Behavior in Adolescent Girls. Addictive Behaviors, 13, 2, 139-145.
Høigård, C. & Finstad, L. (1986): Bakgater. Om prostitusjon, penger og
kjærlighet. Oslo.
Jessor, R. (1985): Adolescent Problem Drinking: Psychological
Aspects and Developmental Outcomes. Towle, L.H. (ed): Proceedings:
NIAAA-WHO Collaboration Center, Designation Meeting and Alcohol
Research Seminar. Washington D.C.
Jessor, R. & Jessor, S.L. (1975): Adolescent Development and the
Onset of Drinking. A Longitudinal Study. Journal of Studies on Alcohol,
36, 1, 27-51.
Jørgensen, P.S., Gamst, B. & Andersen, B.H. (1986): Efter skoletid.
Socialforskningsinstituttets publ. nr. 154. København.
Kyvsgaard, B. (1985): Beton-generationen. Om satelitbyer, ungdom og
afvigende adfærd. København.
McRobbie, A. & Garber, J. (1976): Girls and subcultures: an
exploration. I Hall, St. & Jefferson, T. Rististance through rituals.
London.
119
Lavik, N.J. & Pedersen, W. (1988): Røyker du? Røyker vennene dine?
(Brosjyre til elever). Oslo.
Marklund, U. & Wernersson, I. (1984): Flickor på högstadiet. En
diskussion om tonårsflickors alkoholvanor. Pedagogiska institutionen,
nr. 6, Göteborgs Universitet.
Marklund, U. & Öhrn, E. (1985): Kamratpåverkan i tonåren. Projekt
"Elever som droginformatörer". Rapport no. 3. Institutionen för
pedagogik, Göteborgs Universitet.
Nordlund, S. (1987): Data om alkohol og andre stoffer. SIFAstensilserie no. 1. Oslo.
Osnes, H. (1988): Fritiden - livet mellom familien og skolen. Bjerrum
Nielsen, H. (red): Jenteliv og likestillingslære. Oslo: Cappelen.
Pedersen, B. (1988): Kvinder og stofmisbrug. Stoffmisbruk, 1, 6-9.
Oslo.
Pedersen, W. (1988 a): Sårbare jenter? Stoffmisbruk, 1, 10-11. Oslo.
Pedersen, W. (1988 b): Hasjbruk tjue år etter. Helse- og sosialforum, 6,
14-17. Oslo.
Pedersen, W. (1989): A Longitudinal Approach to Drug Use. University
of Oslo, department of Psychiatry (manuskript).
Pedersen, W. (1990): Bak korrelasjonene: tre koder for bruk av
rusmidler. Tidsskrift for samfunnsforskning, 6. Oslo.
Pulkkinen, L. (1983): Youthfull Smoking and Drinking in a Longitudinal
Perspective. Journal of Youth and Adolescence, 12, 4, 253-283.
Steele, L. (1989): Rusmidler
Rusmiddeldirektoratet. Oslo.
i
Norge
1989.
SIFA
og
Stoffmisbruk (1988): 1. Oslo.
Sørhaug, H.C. (1988): Identitet: grenser, autonomi og avhengighet.
Stoffmisbruk som eksempel. Tidsskrift for nordisk alkoholforskning, 5,
31-39.
120
Torsdotter, A. (1983): Att vara tjej och knarkare. Kvinne, misbruker,
mor. Rapport fra et nordisk seminar om den kvinnelige misbruker og
hennes barn. Oslo.
Tunving, K. (1983): Den kvinnliga narkotikamissbrukaren i
vårdsystemet. Kvinnoforskning kring alkohol och droger. NADpublikation nr 8. Helsingfors.
Windle, M. & Barnes, G.M. (1988): Similarities and Differences in
Correlates of Alcohol Consumption and Problem Behavior Among Male
and Female Adolescents. The International Journal of the Addictions,
23, 7, 707-728.
121
Flickors väg in i missbruk av
alkohol och andra droger
Christina Andersson, Avenue de Boetendael 128, B-1180 Bryssel
Forskare lägger ner mycket energi på att identifiera de ungdomar som
kommer att utveckla drogmissbruk. Genom ambitiösa kvantitativa
undersökningar letar man efter riskfaktorer och riskbeteende.
Resultaten har ibland blivit banala; som att bästa förutsägelsen om
alkoholrelaterade problem är alkoholkonsumtion (Windle & Blane
1989) eller svårtolkade; som att flickors heroinmissbruk har samband
med dåliga relationer till deras fäder och att ju mer alkohol en flicka
använder desto intimare var hon med sin mor (Graven & Schaef 1982).
Åtskilliga forskare stannar dock inte vid konstaterade samband utan
går längre och diskuterar processerna bakom sambanden.
Undersökning efter undersökning visar till exempel att bästa
förutsägelsen om en individs droganvändning är närmaste vännernas
drogkonsumtion. Kandel (1985) och Block m fl (1988) går dock längre
och menar att kärnfrågan är hur ungdomar väljer sina vänner.
De frågeställningar som jag kommer att diskutera här berör flickors
motiv att använda droger, deras väg in i missbruk och kvinnorollens
betydelse för flickors drogmissbruk.
Den första delen utgår från en kunskapsöversikt om flickor i riskzon
och missbruk som jag utarbetat för stiftelsen Kvinnoforum i Stockholm
(Andersson 1990). Den andra delen består av en kort redovisning av
några resultat från en empirisk undersökning av flickors
missbruksutveckling.
122
MOTIV ATT ANVÄNDA DROGER
Enligt Pedersen W. (1988) betraktar drogforskare flickor med
ambivalens. Å ena sidan är flickornas problem med och konsumtion av
droger mindre omfattande än pojkarnas. Å andra sidan betraktas en
flicka med drogproblem som "sjukare" än en pojke i samma situation.
Detta kan naturligtvis skyllas på fördomar hos manliga forskare. Men
det kan också bero på att flickor använder droger på ett annat sätt än
pojkar och att drogerna på så vis får ett annorlunda symbolvärde och
en annan funktion.
Konopka (1983) intervjuade 1 000 tonårsflickor i USA om bland annat
deras uppfattning om droger och varför man använder droger. Det var
mycket tydligt att den viktigaste anledningen att använda droger för
flickorna var att fly från problem, främst i förhållandet till föräldrarna.
Flickorna såg sig själva som mer problemtyngda än pojkar.
Pedersen W. (1988) har analyserat svaren på en enkät om
droganvändning som omfattade ca 2 000 skolungdomar i Oslo. Han
menar att flickor är mer sårbara än pojkar för konflikter och brist på
omsorg i hemmet. Flickorna använder i större utsträckning än pojkarna
droger för att klara av avvisande eller alltför hårt kontrollerande
föräldrar.
Beckman & Bardsley (1981) testade tre motiv för att dricka alkohol på
120 kvinnliga collegestudenter i Los Angeles, både hög- och
normalkonsumenter. Flykt, dvs att dricka för att minska spänning,
depression och ensamhet, och maktlöshet-otillräcklighet, dvs att dricka
för att komma över känslan av att vara otillräcklig och utan kontroll, var
mer
betydelsefulla
motiv
för
högkonsumenterna
än
normalkonsumenterna. Socialt, dvs att dricka för att fira, vid måltider
och vid fester kännetecknade lågkonsumenterna.
Enligt Beckman & Bardsley (1981) är självkänslan en viktig faktor när
det gäller alkoholanvändning. Kvinnor med alkoholproblem skiljer sig
från andra genom brist på självkänsla. Brennan m fl (1986) redovisar i
en forskningsöversikt att relationen mellan självuppfattning och
alkoholkonsumtion var starkare hos kvinnor än hos män.
Henggeler (1989) påpekar, i en översikt av litteratur om tonåringar och
asocialt beteende, att det är sannolikt att asociala tonåringars låga
123
självkänsla är en realistisk slutsatsav negativa livserfarenheter och
upprepade misslyckanden, snarare än orsaken till dessa svårigheter.
Det som traditionellt tolkas som kvinnligt och manligt dryckesmönster
kan, enligt Brennan m fl (1986) också ses som en uppdelning mellan
traditionellt högkonsumerande grupper som vita protestantiska män
och traditionellt lågkonsumerande grupper som kvinnor och svarta
män. Denna tolkning stöds av studier som visar att låg självkänsla var
mer relaterad till hög alkoholkonsumtion hos kvinnor och svarta män
än hos vita män. Sålunda kan könskillnaden alternativt tolkas som att
olika grupper ur befolkningen uppvisar olika motiv till hög
alkoholkonsumtion. Brennan m fl menar därför att det skulle vara mer
konstruktivt att utgå ifrån en indelning efter hög- och lågkonsumerande
grupper istället för kön, när man vill definiera olika dryckesmönster.
Kanske skulle man istället för att tala om flickors och pojkars
droganvändning eller hög- och lågkonsumenter, göra en indelning i
flyktkonsumtion och social konsumtion och först därefter göra
uppdelning efter konsumerad kvantitet och kön. Sannolikt skulle bilden
av både flickors och pojkars droganvändning nyanseras, och det som i
statistiska samband verkar vara könskillnader, istället visa sig vara
skillnader mellan grupper av individer med olika väg in i bruk och
missbruk, där visserligen pojkarna kommer att dominera i en grupp och
flickorna i en annan. Nackdelen med att utgå ifrån könskillnader och
manligt och kvinnligt konsumtionsmönster är att de som avviker från
detta mönster, de socialt konsumerande flickorna och de
flyktkonsumerande pojkarna, inte blir synliga.
VÄGEN IN I MISSBRUKET
I en genomgång av forskning kring kvinnors missbruksdebut,
konstaterar Silverman (1982) att de allra flesta kvinnor introduceras i
missbruk av män. Att gifta sig med en missbrukare har ett starkt
samband med senare missbruk för kvinnan, medan en man som gifter
sig med en missbrukare i de flesta fall inte börjar missbruka.
Anglin m fl (1987) studerade bakgrundsfaktorer hos 567
heroinmissbrukare som behandlades i ett metadonprogram i
Californien. De konstaterar att skillnaderna som observeras mellan
mäns och kvinnors väg in i missbruket är helt i linje med traditionella
124
könsroller. För att bekosta missbruket blir männen kriminella, medan
kvinnorna är beroende av en make eller partner. Det verkar som om
kvinnans partner utövar ett avgörande inflytande, eftersom många av
deras män redan var missbrukare eller langare när kvinnorna började
missbruka. Forskarna menar dock att det är oklart om detta är ett
resultat av att avvikande kvinnor väljer avvikande partners eller att
missbrukande partners orsakar eller uppmuntrar missbruk.
Hser m fl (1987 a, 1987 b) frågade ovan nämnda heroinmissbrukare
om orsaken till att de börjat använda narkotika dagligen. Det vanligaste
svaret från kvinnorna var sociala skäl; att en make eller sambo
använde narkotika, näst vanligast var njutningslystnad. För männen
var njutningslystnad främsta skälet, därefter ekonomiska skäl (tillgång
till billig narkotika, langare). Männen uppgav också att de började
använda narkotika dagligen eftersom deras vänner gjorde det. Ingen
av männen rapporterade en sambos eller makas användning som
anledning att börja missbruka själv. Kvinnorna i högre grad än männen
menade att de själva tagit initiativet till att pröva narkotika.
Vid intervjuer med 59 heroinmissbrukande prostituerade flickor i
Amsterdam (Blom & van den Berg 1989) visade det sig att de flesta
flickorna började använda heroin, när de förälskat sig i en
heroinmissbrukare.
Hser m fl (1987 b) menar, att de entydiga resultaten som visar att en
majoritet av både kvinnliga och manliga missbrukare initierats i heroin
av en manlig missbrukare, knappast är förvånande eftersom det finns
fler män som missbrukar heroin än kvinnor. Författarna
rekommenderar kvinnor att förebygga missbruk, genom att undvika att
engagera sig i missbrukande män ("women should avoid getting
involved with addicted men in the first place." s 54).
En vanlig föreställning är att flickor förförs in i drogmissbruk av
pojkarmän och de ovan redovisade forskningsresultaten instämmer,
flickor introduceras i missbruk av pojkar. Eftersom det finns betydligt
fler pojkar-män som missbrukar än flickor, är det kanske inte så
konstigt. Men är det rimligt att se flickorna som passiva offer för
missbrukande män? Den stora majoriteten av pojkar missbrukar inte,
så varför väljer dessa flickor just en missbrukande partner?
125
KVINNOROLLENS BETYDELSE
Vid en genomgång av studier som undersökt och jämfört
bakgrundsfaktorer hos missbrukare av båda könen, fann Oppenheimer
(1989) varierande resultat. Det verkade som om skillnaderna mellan
kvinnliga och manliga vägar in i missbruk inte berodde på någon
speciell patologi, utan på den normala socialiseringen till flicka. Den
kraftiga betoningen av traditionellt kvinnliga värden och uppförande,
särskilt beroende, ligger bakom mycket av kvinnors missbruk av både
legala och illegala droger. Detta har lett några observatörer till att
påpeka att beroende är en integrerad del av kvinnors liv, att använda
droger är bara ytterligare ett tecken på detta. Andra menar att speciellt
drogmissbruk börjar som en revolt mot kvinnorollen, mot den passivitet
som förväntas. En revolt som dock inte leder till något självständigt liv
utan bara starkare beroende och utanförskap.
Könsrollerna är stereotypa - om en flicka frångår sin könsroll på något
sätt måste det innebära att hon närmar sig den manliga. Det finns inga
alternativ, en frigjord kvinna blir som en man (Tiby 1986). Ett synsätt
som inom kriminologin leder till att man hävdar att det finns ett
samband mellan frigörelse och brott.
Liknande tankegångar existerar inom missbruksforskningen. I
forskning om kvinnor och alkohol har det varit vanligt med slutsatser
som att eftersom kvinnor träder in i männens värld och männens roller,
kommer de också att drabbas av "manliga sjukdomar" som alkoholism.
Det har faktiskt antytts att alkoholism är det pris kvinnan får betala för
sin emancipation (Lundby 1987). Intressant nog har den motsatta
hypotesen lyst med sin frånvaro, nämligen att eftersom allt fler kvinnor
kommer in på arbetsplatserna så kommer männens dryckesvanor att
allt mer likna kvinnornas (Wilsnack & Beckman 1984).
Valentich (1982) menar däremot att avsaknaden av förändring av de
traditionella könsrollerna kan vara en faktor bakom kvinnors ökade
alkoholkonsumtion. De traditionella könsrollerna är inget problem för
en del kvinnor, medan andra upplever dem som plågsamma, ofta utan
att vara medvetna om orsaken. Kvinnor kan tänkas använda droger för
att undgå den ilska, fientlighet och depression som följer med deras
position som andra klassens medborgare.
126
Hypotesen att kvinnor som har olika och ofta motstridiga roller skulle
löpa störst risk att få alkoholproblem har testats. Det visade sig att flera
olika roller gav positiv förstärkning genom ökad självkänsla,
självförverkligande, sociala kontakter och engagemang. Data
tenderade snarare att stödja hypotesen att rollförlust, snarare än
överbelastning, är förenat med alkoholproblem (Alcohol & Health
1990).
Bjørk (1983) påpekar att det inte är säkert att de missbrukande
kvinnorna bryter särskilt radikalt mot en traditionell könsroll. Många
kvinnor börjar dricka alkohol tillsammans med sina män, som sällskap
eller för att stå ut. Att underordna sig sin mans vanor kan knappast ses
som ett brott mot kvinnorollen, snarare motsatsen.
Marklund & Wernersson (1987) diskuterar om inte socialisationen in i
kvinnorollen kan förklara varför flickor, men inte pojkar, minskar sitt
drickande efter de första tonåren. Det skulle då vara det konkreta
innehållet i kvinnorollen som kan minska individens drickande. Men det
är också möjligt att detta innehåll kan utgöra ett hot, kännas som en
låsning som kvinnan vill undfly genom att hålla kvar den fria
ungdomstidens vanor. Det kan alltså vara så att kvinnorollen för vissa
ökar benägenheten att dricka.
Oppenheimer (1989) påpekar att missbrukande kvinnor har brutit mot
den stereotypa kvinnorollen och det är inte säkert att de tycker, att den
gör det mödan värt att lämna drogmissbruket.
Att ingå i missbrukarmiljön, i gatans och krogens subkultur, kan för
flickor vara en flykt från moderns livsrum och livsform och vara ett
försök att överta faderns som verkar mer fri och lockande. Missbruket
kan sålunda betraktas som uttryck för en protest, men en protest som
inte leder till förändring av grundläggande förhållanden i och med att
den bara vänder sig mot individen själv (Pedersen B. 1988).
Brennan m fl (1986), som gjort en forskningsöversikt över bruk och
missbruk av alkohol bland collegestudenter i USA, fann en tendens att
collegeflickor som dricker mycket är mindre traditionella och stereotypt
feminina än andra, dvs de är icke-konforma.
Silvermans (1982) litteraturgenomgång visade att kvinnliga
heroinmissbrukare lever ett avvikande liv, men att deras värderingar är
förbluffande traditionella. Kvinnliga marijuanamissbrukare på college
däremot var mindre konventionella än icke-användare i beteende och
127
värderingar. Jonsson (1980) såg flickorna på Skå längta efter
traditionellt kyrkbröllop, och konstaterade att det var ett tecken på att
Skåflickan inte var någon rebell eller trotsare mot samhället, utan
tvärtom en kvinna som önskat, men inte orkat, leva upp till gängse
ideal.
Forskning kring den (trots allt) ökade jämställdhetens betydelse för
kvinnors/flickors droganvändning har inte gett entydiga resultat. De
missbrukande flickorna följer antingen ett traditionellt könsrollsmönster
eller framstår som radikala. Missbruket kan ses som en passiv
underkastelse eller ett uppror. Resultaten verkar bero på vem som blir
tillfrågad; collegestudenter eller utslagna, borgerliga familjeflickor eller
flickor från multiproblemfamiljer.
MARIAFLICKORNAS MISSBRUKSUTVECKLING
För att studera flickors väg in i drogmissbruk har jag gjort en
kartläggning av missbruksutvecklingen hos de 113 flickor som under
ett kalenderår var i kontakt med Maria Norra Ungdomsenhet i
Stockholm. (Maria Norra ungdomsenhet är en klinik specialiserad på
utredning och behandling av ungdomar med missbruksproblem.)
Flickorna utgjorde 43 % av de ungdomar som under året var aktuella
på kliniken.
Flickornas journaler har utgjort underlag till denna studie. Dessa
journaler varierar i omfång, från några rader till 60- talet sidor. De
uppgifter som finns om flickorna, betraktar jag som "minimiinformation", dvs de upplysningar som finns har jag använt. Saknas
däremot uppgifter om till exempel alkoholbruk, har jag tolkat det som
utebliven information och inte som att flickan aldrig använt alkohol.
Journalerna är mycket probleminriktade och redovisar ytterst sällan
något positivt om flickorna och deras bakgrund. I vissa avseenden kan
man påstå att man på Maria för "flickjournaler" och "pojkjournaler", till
exempel redovisas sexualitet, barn och partner betydligt oftare för
flickorna, medan fritidsintressen behandlas utförligare hos pojkarna.
Det är inte möjligt att generalisera utifrån detta material, resultaten
gäller bara denna grupp flickor.
128
Definition av missbruk
För att kunna studera utveckling av missbruk, fordras en definition av
missbruk. Någon självklar definition finns inte. När man går igenom
forskning kring ungdomar och droganvändning, märker man att
alternativen är många, från mycket generella formuleringar (t ex
Haddon 1983, Kozicki 1986) till framräknade index (t ex Friedman m fl
1985). Definitionerna anpassas till den undersökta populationen,
tillgängliga data, arbetets syfte och, inte minst viktigt, till kulturella
normer.
Enligt svensk lag skall man vara över 20 år för att köpa alkohol och
över 18 år för att kunna bli serverad alkohol på restaurang. Det är
också förbjudet att förse ungdomar under 18 år med alkohol. Detta
hindrar inte att majoriteten av svenska ungdomar konsumerar alkohol i
varierande mängder. Att betrakta all alkoholkonsumtion av ungdomar
som missbruk, dvs i lagens anda, ger en urholkad definition. Å andra
sidan uppfyller ungdomar mycket sällan de klassiska kriterierna på
alkoholism (Rydelius 1981, Semlitz & Gold 1986). Temple & Fillmore
(1985-86) menar, att en bra indikator på alkoholproblem hos ungdomar
är, att de dricker för att bli berusade och att frekvensen av berusning
kan användas för att identifiera ungdomar med alkoholproblem.
Att definiera all konsumtion av narkotika och ämnen som
lösningsmedel som missbruk är däremot helt i linje både med svensk
lag och kulturell norm. Däremot brukar enstaka användning av en drog
som inte leder till fortsatt bruk betraktas som experiment.
Med detta som utgångspunkt har jag, för denna studie av ungdomar på
Maria, definierat individer som uppfyller minst ett av följande kriterier
som missbrukare:
-
har varit ordentligt berusad mer än 2 gånger och/eller
regelbundet konsumerat mer än något glas vin eller öl före 18 år.
har använt cannabis eller sniffat lösningsmedel mer än 2 gånger.
har använt heroin, kokain, amfetamin eller motsvarande
substanser mer än en gång.
Av de 113 flickor som ingår i undersökningen bedömdes enligt
ovanstående kriterier 65 som missbrukare, 26 som icke-missbrukare,
medan uppgifterna om 22 ej var tillräckliga för bedömning.
129
Tre vägar in i missbruk
Ett försök att dela in de 65 missbrukande flickorna, inte bara efter den
eller de droger de använt utan också missbrukets intensitet,
resulterade i tre någorlunda väl avgränsade kategorier med olika
missbruksutveckling.
ABC-
måttligt missbruk, endast alkohol och cannabis.
häftigt påkommande missbruk, oftast tunga droger, missbruket
börjar först vid 17 år eller senare.
intensivt missbruk som ofta inleds tidigt med alkohol eller
cannabis och eskalerar till tunga droger
18 flickor bedömdes som måttligt missbrukande, 16 flickor som häftigt
missbrukande och 31 flickor som intensivt missbrukande.
En jämförelse med de pojkar som var i kontakt med Maria Norr samma
år visar att bland de måttligt missbrukande ungdomarna är andelen
pojkar och flickor ungefär lika stora, men en mycket påtaglig
könskillnad finns bland de häftigt missbrukande, där det finns 16 flickor
men endast 2 pojkar. Detta tycks vara en kvinnlig väg in i missbruk,
åtminstone hos denna grupp ungdomar. Pojkarna däremot dominerar
bland de intensiva missbrukarna.
De tre grupperna skiljer sig åt när det gäller ålder (under det kalenderår
studien avser). De måttligt missbrukande flickornas medelålder, 16.4 år
(spridning 14 -19 år), är lägre än de intensivt missbrukandes, 18.1 år
(spridning 14 - 22 år), medan de häftigt missbrukande flickornas
medelålder ligger på 18.8 år (spridning 16 - 21 år). Det är naturligtvis
mycket möjligt att de måttliga flickorna kommit till Maria i ett tidigt
skede av missbruket. Det skulle då inte handla om olika kategorier,
utan om i vilket stadium av missbruksutvecklingen som flickorna
aktualiserats på Maria.
Ett sätt att verifiera detta är att undersöka hur många av de intensivt
missbrukande flickorna som sannolikt betraktats som måttliga om de
aktualiserats tidigare. 8 hade då möjligen blivit bedömda som måttliga,
medan övriga 23 redan tidigt var inne i ett intensivt missbruk eller
började med tunga droger.
130
För att studera om flickornas sociala anpassning har något samband
med deras bakgrund, konstruerade jag ett så kallat "belastningsindex"
grundat på förekomst av: 1) suicidförsök, 2) prostitution, 3) sexuellt sk
riskbeteende (många sexpartners, oskyddade samlag), 4) kriminalitet,
5) missbrukande pojkvän eller partner, 6) injektionsmissbruk, 7)
missbruk av tunga droger som heroin, kokain och amfetamin och 8)
rymning eller vagabondering. Motsvarande "bakgrundsindex" omfattar:
1) kontakt med psykiatrisk barn- eller ungdomsvård, 2) missbrukande
vänner eller att vistas i sk riskmiljö (miljöer där mycket droger
förekommer, som T-centralen i Stockholm), 3) föräldrar som separerat,
4) att en eller båda föräldrarna bildat nya familjer, 5) att en eller båda
föräldrarna missbrukar eller har missbrukat, 6) placering utom hemmet
under del av uppväxten, 7) konflikt med en eller båda föräldrarna och
8) skolproblem.
De måttligt missbrukande flickorna fick lägre belastningsindex och där
fanns en positiv korrelation med bakgrundsindex. För de båda andra
grupperna fanns ingen eller mycket svag negativ korrelation mellan
belastning och bakgrund. Det tycks alltså vara så att när problemen
når över en viss nivå finns inte något enkelt samband mellan en flickas
beteende och hennes bakgrund.
I flera avseenden skiljer sig grupperna inte åt. Knappt hälften av
flickorna i varje grupp har varit placerade utom hemmet under någon
del av uppväxten och cirka en sjättedel har visat ett så kallat sexuellt
riskbeteende. De har missbrukande vänner och vistas i så kallade
riskmiljöer i samma utsträckning. En eller båda föräldrarna har bildat
nya familjer i ungefär lika hög grad i varje grupp.
De häftigt missbrukande flickorna skiljer sig från de andra, genom att
alla utom en använder tunga droger som amfetamin, heroin och kokain
(mot två tredjedelar av flickorna med intensivt missbruk). De har också,
i betydligt större utsträckning än de andra flickorna, missbrukande
pojkvänner, de har oftare varit i kontakt med psykiatrisk barn-och
ungdomsvård i någon form och de är oftare i konflikt med en eller båda
föräldrarna, vanligast modern.
Suicidförsök är vanligast bland de intensivt missbrukande flickorna. De
har också i större utsträckning missbrukande förälder/rar och de har
oftare haft någon form av problem i grundskolan (oftast skolk).
131
Mariaflickornas motiv att använda droger
Den tidigare referade forskningen visar att flickor i stor utsträckning
använder droger för att fly från problem i sin relation till föräldrarna.
En av de häftigt missbrukande flickorna kommenterar enligt journalen
själv sin drogkonsumtion: "Missbruk ger semester från tristess." Men
det är endast undantagsvis som flickorna själva kommer till tals i
journaltexterna, deras motiv till användningen av droger går alltså inte
att få fram.
Ett sätt att närma sig frågan om flickornas motiv till att missbruka är
dock att undersöka i vilken utsträckning flickorna har problem i
relationen till sina föräldrar, det må vara dålig omsorg eller konflikt. Det
visar sig då att majoriteten av flickorna, oavsett grupp, är i konflikt med
en eller båda föräldrarna eller har andra familjeproblem.
Utgår man från drogmissbruket och involveringen i drogerna skulle de
måttliga flickornas missbruk kunna stämma med social konsumtion och
de andra flickornas betraktas som flyktkonsumtion. Men söker man
möjliga faktorer i ursprungsfamiljen, som kunde utgöra motiv för
missbruk, visar det sig, att den absoluta majoriteten av flickorna i
samtliga grupper har en familjesituation som är tillräckligt komplicerad
för att vara motiv till flyktkonsumtion.
Mariaflickornas introduktion i droganvändning
Enligt forskningsresultaten refererade i första delen introduceras flickor
i droganvändning av pojkar, ofta en missbrukande pojkvän.
För några av Mariaflickorna finns uppgift om hur de introducerats i
droganvändning. En häftigt missbrukande flicka använde cannabis
första gången i 10-årsåldern tillsammans med sin missbrukande
moder. En annan prövade vid samma ålder alkohol med sin fader. En
måttligt missbrukande flicka prövade alkohol första gången vid 15 år i
samband med faderns 40-års fest och en annan flicka ur samma
kategori använde cannabis första gången på ett skolhem. Ingen av de
här nämnda flickorna började dock missbruka förrän betydligt senare.
132
För 21 av de missbrukande flickorna finns uppgift om att de har eller
har haft en missbrukande pojkvän eller partner, ofta betydligt äldre och
i flera fall misshandlare. Dessa missbrukande pojkvänner har dock
olika inflytande på flickornas missbruksutveckling.
Tre av de måttligt missbrukande flickorna har trots gravt missbrukande
pojkvänner ett måttligt missbruk. För de tio intensivt missbrukande
flickorna verkar den missbrukande pojkvännen vara en konsekvens av
ett redan etablerat missbruk. Missbruket började långt innan
pojkvännen blev aktuell. De 8 häftigt missbrukande flickorna hade de
äldsta och tyngst missbrukande pojkvännerna. Dessa flickors
missbruksutveckling var så kort att missbruksdebuten och pojkvännen
nästan smmanföll i tid. I ett fall påpekas att flickan började missbruka,
efter det att hon träffat pojkvännen.
Är Mariaflickorna passiva eller upproriska?
Kan missbruk tolkas som passiv underkastelse eller uppror? Flera av
de måttligt och intensivt (däremot ingen av de häftigt) missbrukande
flickorna beskrivs som upproriska och rebelliska, de provocerar och
bråkar både i skolan och hemma, rymmer och vagabonderar.
Mödrarna till några av flickorna har tagit kontakt med socialsekreterare
eller med Maria Ungdomsenhet främst för att de tappat kontrollen över
sina döttrar. Fyra av flickorna har tidigt blivit utslängda hemifrån till följd
av konflikt med främst modern, som inte orkar med dem längre och sju
har flyttat till eget boende vid 15 - 16 års ålder.
Mariaflickornas uppror och revolt verkar dock snarare vara riktad mot
deras problemfyllda bakgrund och livsvillkor än mot någon specifik
kvinnoroll. De kommer dessutom i många fall från familjer med
missbrukande eller på annat sätt dåligt fungerande mödrar, där det
saknas egentlig kvinnobild att reagera emot eller ta över.
Vad som däremot är klart könsrollspräglat är reaktionen på flickornas
beteende. I deras journaler används orden "okontrollerbar", "tappat
kontrollen över", "saknar gränser" etc. Inte i någon pojkjournal används
dessa termer, det närmaste jag funnit var: "svårhanterlig" och "lyder
inte sin moder", trots att åtskilliga av pojkarna är grovt kriminella,
våldsamma och periodiskt oftare sover på nattbussen än hemma.
133
De flesta måttligt missbrukande flickorna verkar sammanfalla väl med
"geng-jentene", som de beskrivs av Bjerrum Nielsen & Rudberg
(1990); ett utvecklingsbetingat missbruk som upphör. De intensivt
missbrukande flickorna är "problem-jentene" som utvecklar ett allvarligt
missbruk som har samband med problem i könsidentiteten. De häftigt
missbrukande flickorna kan ha drag av både geng- och
problemjentene, men missbruket startar just under den period då
strävan efter autonomi - självständighet är som störst.
Studiet av Mariaflickornas olika vägar in i missbruk visar att samband
mellan enstaka variabler bara ger en begränsad bild av deras
verklighet. Sambanden måste istället ses som symtom på
bakomliggande processer som sannolikt kräver helt andra
förklaringsmodeller.
134
REFERENSLISTA
Alcohol and Health (1990): Seventh Special Report to the U.S.
Congress. From the Secretary of Health and Human Services. U.S.
Departement of health and human Services. Alcohol, Drug Abuse and
Mental Health Administration. National Institute on Alcohol Abuse and
Alcoholism, Rockville Maryland.
Andersson, C. (1990): Dåliga flickor är inte det sämsta. En
kunskapsöversikt om flickor i riskzon och missbruk. Stockholm:
Kvinnoforum.
Anglin, D. M., Hser, Y., Booth M.W. (1987): Sex differences in addict
careers. 4. Treatment. American Journal of Drug and Alcohol Abuse.
13:3, 253-280.
Beckman, L.J., Bardsley, P.E. (1981): Alcohol beliefs and behaviors.
Journal of Alcohol and Drug Education 33:1 Fall, 31-44.
Bjerrum Nielsen, H., Rudberg, M. (1990): Jenters vei til rusmidler - et
sosialiseringsperspektiv. Oslo: NORAS, Norges råd for anvendt
samfunnsforskning.
Bjørk, E. (1983): Den kvinnelige problemkarriere: bruk-misbruk.
Kvinnoforskning kring alkohol och droger. NAD-publikation nr 8.
Helsingfors, Nordiska nämnden for alkohol- och drogforskning.
Block, J., Block, J.H., Keyes, S. (1988): Longitudinally foretelling drug
usage in adolescence: Early childhood personality and environmental
precursors. Child Development 59, 336-355.
Blom, M., van den Berg, T. (1989): A typology of the life and work
styles of heroin-prostitutes. In Cain (1989, s 55-69).
Brennan, A.F., Walfish, S., Aubuchon, P. (1986): Alcohol use and
abuse in college students. I. A review of individual and personality
correlates. International Journal of the Addictions 21:4-5, 449-474.
Cain, M. (Ed) (1989): Growing up good. Policing the behavior of girls in
Europe. London, Sage Publication.
135
Friedman, A.S., Glickman, N., Utada, A.T. (1985): Predicting from
earlier substance abuse and earlier grade point average to failure to
graduate from high school. Journal of Alcohol and Drug Education vol
31 nr 1 Fall 25-31.
Graven, D.B. Schaef, R.D. (1982): Family life and levels of involvement
in an adolescent heroin epidemic. Chemical dependencies 4:3, 187208.
Haddon, B. (1983): Social research/substance abuse. The International
Journal of the Addictions 18(1) 23-35.
Henggeler, S.W. (1989): Deliquency in Adolescence. London, Sage
Publications.
Hser, Y., Anglin, M.D., Booth, M.W. (1987 a): Sex differences in addict
careers. 3. Addiction. American Journal of Drug and Alcohol Abuse
13:3, 231-251.
Hser, Y., Anglin, M.D., McGlothlin, W. (1987 b): Sex differences in
addict careers. 1. Initiation of use. American Journal of Drug and
Alcohol Abuse 13 (1&2), 33-57.
Jonsson, G. (1980): Flickor på glid. En studie i kvinnoförakt.
Stockholm: Tiden Folksam.
Kandel, D.B. (1985): On processes of peer influences in adolescent
drug use: a developmental perspective. Advances in alcohol and
substance abuse 4:3-4, 139-163.
Konopka, G. (1983): Young girls. A portrait of adolescence. New York,
Harrington Park Press.
Kozicki, Z.A. (1986): Why do adolescents use substances
(drugs/alcohol)? Journal of Alcohol and Drug Education 32:1,1-7.
Lundby, C. (1987): Sex-role conflict in female alcoholics: A critical
review of the literature. Alcoholism treatment quarterly 4:1, Spring, 6978.
136
Marklund, U., Wernersson, I. (1987): Flickor på högstadiet. En
diskussion om tonårsflickors alkoholvanor. Alkohol och narkotika 5-6,
40-43.
Oppenheimer, E. (1989): Young female drug misusers. In Cain (1989
pp 177-196).
Pedersen, B. (1988): Kvinder og stofmisbrug. Stofmisbruk nr 1, 6-9.
Pedersen, W. (1988): Sårbare jenter. Stofmisbruk nr 1 10-11.
Rydelius, P.-A. (1981): Children of alcoholic fathers. Their social
adjustment and their health status over 20 years. Acta paediatrica
scandinavica. Supplement 286.
Semlitz, L., Gold, M.S. (1986): Adolescent drug abuse. Diagnosis,
treatment, and prevention. Psychiatric clinics of North America 9:3,
455-472.
Silverman, I.J. (1982): Women, crime and drugs. Journal of Drug
Issues 12:2, 167-183.
Temple, M.T., Fillmore, K.M. (1985-86): The variability of drinking
patterns and problems among young men, age 16-31: A longitudinal
study. The International Journal of the Addictions 20 (11&12), 15951620.
Tiby, E. (1986): Kvinnofrigörelse och
Brottsförebyggande rådets tidskrift, 21-28
brottslighet.
Apropå.
Valentich, M. (1982): Women and drug dependence. Journal of Alcohol
and Drug Education 28:1, 12-17
Wilsnack, S., Beckman, L. (1984): Alcohol problems in women. New
York: The Guilford Press.
Windle, M., Blane, H.T. (1989): Cognitive Ability and Drinking Behavior
in a National Sample of Young Adults. Alcoholism: Clinical and
Experimental Research vol 13, no 1.
137
Kvinnliga storkonsumenter i
Helsingforsregionen
Marja Holmila, Alkoholpolitiska forskningsinstitutionen, Kalevagatan
12, SF-00100 Helsingfors
1
INLEDNING
Drickandet koncentreras i hög grad till en rätt liten grupp. Detta gäller
kvinnor i samma grad som män. Enligt en undersökning om det finska
folkets dryckesvanor, konsumerar den tiondedel av kvinnorna som
dricker mest mera än hälften av den andel alkohol som konsumeras av
kvinnor totalt (Simpura 1987, 66).
Kvinnor i huvudstadsregionen dricker betydligt mera än kvinnor i övriga
delar av landet, och deras andel av totalkonsumtionen är större. Hos
kvinnor i huvudstadsregionen är den genomsnittliga konsumtionen av
ren alkohol per år 212 cl, motsvarande tal för män är 468 cl.
Kvinnornas andel av den totala konsumtionen är 31 procent i
huvudstadsregionen och ca 20 procent i landet i övrigt (Lahti &
Simpura 1988). Skillnaden i centiliter konsumerad alkohol mellan män
och kvinnor förlorar till en del sin betydelse, om man beaktar att
samma mängd alkohol sannolikt förorsakar större skador hos kvinnor
än hos män. De gränser som rekommenderas för riskfritt alkoholbruk
är för kvinnor ungefär två tredjedelar av den mängd som anges för
män (Anderson, Wallace & Jones 1988, 43; Koski-Jännes 1986, 21).
I
många
undersökningar
har
konstaterats,
att
kvinnors
alkoholkonsumtion har ökat och att skillnaden mellan mäns och
kvinnors alkoholkonsumtion har minskat främst i högre utbildnings- och
inkomstgrupper (Ahlström 1987; Eliany m fl. 1990, Holmila 1989). Å
andra sidan har man inom behandlingssektorn kunnat konstatera att
skadligt drickande, storkonsumtion, är allmännare i arbetarklassen och
bland folk med låg utbildningsnivå (Gomberg & Lisansky 1984; Lehto
1991). Drickandet i lägre socialgrupper har beskrivits som mera
138
polariserat; många är helnyktra, men om man dricker, dricker man
mycket.
Ålder är också en central faktor då det gäller att förklara
alkoholkonsumtion. Individens livsskeden tycks inverka olika på
alkoholkonsumtionen hos kvinnor och hos män. Salme Ahlström har
konstaterat att unga kvinnor redan vid fyllda 18 år har passerat den
vildaste försöksperioden, och att deras drickande efter det börjar följa
traditionellt kvinnliga dryckesmönster. Från och med denna ålder
utvecklas alltså kvinnors och mäns dryckesmönster - som tidigare varit
rätt likartade - i olika riktning (Ahlström 1987, 146; se även Klee &
Ames 1987). Innebörden av att vara ung, dvs att ha en viss biologisk
ålder, är inte den samma för kvinnor som för män; flickornas
mognadsprocesser tycks vara annorlunda än pojkarnas.
Arbetsplatskulturen kan också vara en central bakgrundsfaktor för olika
typer av dryckesmönster. Manliga arbetskamraters alkoholvanor kan
tänkas påverka kvinnors alkoholvanor (Haavio-Mannila, KauppinenToropainen & Kandolin 1989, 294). Enligt en undersökning om
levnadsförhållanden var drickandet knutet till umgänge med
arbetskamrater på så sätt, att ju oftare kvinnorna träffade sina
arbetskamrater desto oftare använde de alkohol (Holmila 1989, 175).
Sambandet mellan drickande och kvinnans familjeroll, främst
moderskapet, är kanske den aspekt av det kvinnliga drickandet som
mest intresserat samhället. En undersökning som granskade
dryckesvanorna bland finländare visade, att det att vara änkling/änka
eller frånskild inverkar mycket mera på mäns än på kvinnors drickande.
Det tycks inte finnas något samband mellan civilstånd och
alkoholkonsumtion - eller andelen berusningsinriktad konsumtion bland kvinnor (Ahlström 1987, 125-143). Analysen av kvinnors
drickande försvåras dock av att storleken på samplet inte möjliggör en
samtidig granskning av civilstånd och det att man bor tillsammans med
sina barn. Kvinnor som skiljt sig har oftare än män omvårdnaden om
barnen, och civilståndskategorin "ensamstående" innebär inte alltid att
kvinnans vardagsliv förändrats i så hög grad.
Familjens betydelse då det gäller att reglera drickandet är mångsidig.
Familjestrukturen
är
avgörande
för
tidsanvändningen
och
konsumtionsmöjligheterna. Ett lyckligt familjeliv gör det lättare för
individen att ta hand om sig själv och undvika destruktivt beteende.
Kvinnors kontroll av mäns drickande är en traditionell beteendeform
139
som ständigt reproduceras i kulturen. Den är en del av kvinnors
omsorgsarbete. En intressant fråga är emellertid hur kvinnors
drickande påverkas av mannens/partnerns reaktioner. Utsätts de
kvinnor som dricker mycket för mera kontroll än de kvinnor som dricker
litet?
I denna framställning presenteras vissa resultat från den första fasen
av ett större forskningsprojekt. Projektets syfte är att skaffa information
om levnadsförhållanden och dryckesvanor bland kvinnor som, relativt
sett, konsumerar mycket alkohol. Alkoholistiskt drickande utvecklas
gradvis, och det är viktigt att veta vilka faktorer som kan tänkas inverka
på denna utveckling. Kvinnorna i denna undersökning utgör en
riskgrupp; endast en del av dem kommer dock sannolikt att råka i
bestående svårigheter på grund av sitt alkoholbruk. Individens egna
metoder att handskas med sina problem och närmiljöns reaktioner på
problemen utgör viktiga kulturella resurser i kontrollen av de kvinnliga
dryckesmönstren.
I den här undersökningen strävar jag efter att förstå kvinnors drickande
som en del av deras livssituation, utan att förklara drickandet enbart
med yttre levnadsförhållanden. Jag har antagit att problemdrickandet
har sina "orsaker" i individens livssituation, och att det inte i sin helhet
kan förklaras utgående från individens psykiska struktur. Det är dock
problematiskt att få ett grepp om den komplicerade kombinationen av
levnadsförhållanden och individens egna reaktionsmönster.
De uppgifter som rapporteras nedan är resultat från en postenkät.
Analysen av det kvalitativa materialet i projektet är under arbete (se
Holmila 1991), och slutrapporten utkommer senare.
140
2
MATERIALET
2.1
Samplet och enkäten
Projektet består av två delar. För det första gjordes en omfattande
postenkät som representerade alla kvinnor i huvudstadsregionen
(Helsingfors). För det andra genomfördes en serie öppna intervjuer
med en grupp kvinnor som svarat på postenkäten.
Samplet i postenkäten representerar alla kvinnor i området. Alla som
fick postenkäten tillfrågades om de var villiga att ställa upp i fortsatt
intervju. Med en del (86) av dem som svarat jakande utfördes
temaintervjer.
Statistikcentralens intervjubyrå plockade ut samplet för postenkäten,
gjorde fältarbetet och lagrade svaren. Även grundtabelleringen gjordes
av intervjubyrån.
Undersökningsmaterialet insamlades mellan januari och maj 1990. I
undersökningen
ingick
en
testenkät.
I
det
egentliga
undersökningssamplet fanns 6000 kvinnor som var bosatta i
huvudstadsregionen. De var finsktalande och befann sig i
åldersgruppen 20-64 år. Samplet valdes ut ur det centrala
befolkningsregistret genom ekvidistant sampling. Vi hade valt ett så
stort sampel för att vi skulle få med tillräckligt många kvinnor som var
storkonsumenter av alkohol. På basen av tidigare undersökningar
uppskattades deras andel till 5-10 procent, beroende på vilken
definition man använder. Den slutliga svarsprocenten (efter två
påminnelser) blev 60 procent av det ursprungliga samplet.
3
VARIABLERNA OCH DEFINITIONEN AV STORKONSUMTION
3.1
Hur alkoholbruket mättes
Postenkätens upplysningar om kvinnors drickande avviker något från
tidigare survey-undersökningar som gjorts bland kvinnor i Finland
(Ahlström 1987, Järvinen & Ólafsdóttir 1984, Holmila 1989), eftersom
tyngdpunkten i enkäten ligger på en riklig konsumtion av alkohol, inte
141
på kvinnors dryckesvanor i allmänhet. Alkoholbruket undersöktes med
hjälp av ett frågebatteri som utvecklats av John Saunders och Olaf
Aasland (1987). Batteriet är själva kärnan i ett frågeformulär vars syfte
var att finna personer med begynnande eller tidiga alkoholproblem
bland patienter som uppsökt den allmänna hälsovården.
Frågebatteriet är kort, det omfattar endast 10 frågor som behandlar
dryckestäthet,
dryckesmängd
och
eventuella
upplevda
skadeverkningar. Med hälp av batteriet får man fram ett
"alkoholpoängtal" för varje individ. Poängtalet kan variera från noll till
40. Antalet poäng definieras primärt av de riskfaktorer som drickandet
medfört och de skador som upplevts, inte av själva dryckesstilen eller
dryckesmängden som sådan.
De övriga frågorna i formuläret behandlar levnadsförhållanden och
livstillfredsställelse. De sociodemografiska uppgifterna består av ålder,
utbildning,
yrke,
socioekonomisk
status,
inkomster
och
familjeförhållanden. De sociala förhållandena mäts med hjälp av frågor
om arbetskamraternas kön, antal vänner och hur ofta man träffar
dessa, antalet medlemmar i hushållet, partnerns eventuella försök att
begränsa den svarandes alkoholkonsumtion, drickande tillsammans
med partner eller separat, och mängden alkohol som partnern
konsumerar. Frågor om personlig tillfredsställelse med arbete och
äktenskap, alkoholens positiva och negativa effekter samt
positiva/negativa upplevelser av de egna alkoholvanorna beskriver
subjektiva värderingar av livskvaliteten. Dessutom tillfrågades
personerna om rökning och användning av mediciner.
4
RESULTAT
4.1
Alkoholpoäng enligt ålder, utbildning och social status
Majoriteten av kvinnorna i huvudstadsregionen
alkoholpoängtal under fem poäng (tabell 1).
hade
ett
142
Tabell 1
Antalet alkoholpoäng enligt ålder och socioekonomisk
status1), angivna i procent
Antal
alkoholpoäng
Ålder
20-29 30-39 40-49 50-59 60Alla
(908)
(868)
(887)
(544)
(239)
0-5
6-9
10-15
16 oklart
55.3
21.9*
9.3*
4.3
9.3
64.2
17.8*
6.6
2.5
9.0*
65.9
12.2
5.3
3.5
13.1
67.3*
5.7
4.0
1.7
21.3*
62.8
4.2
2.1
0.8
30.2*
(3531)
62.7
14.7
6.3
3.1
13.1
Antal
Socioekonomisk status
alkohol- Lägre tjänsteman Arbetare
Studerande Arbetslös
Alla
poäng
(990)
(1008)
(254)
(14)
(3531)
0-5
6-9
10-15
16 oklart
68.8*
13.2
5.7
2.4
9.9
57.1*
16.6
7.9
3.7
14.7
59.5
20.5*
8.7
2.0
9.5
35.7
14.3
28.6*
21.4
62.7
14.7
6.3
3.1
13.1
*=
Skillnaden mellan denna grupp och alla är signifikant på 5 %-nivå.
1)
I tabellen upptas endast de grupper, för vilka socioekonomiska
varianser i alkoholpoäng signifikant avvek från övriga respondenter.
Ålder är den faktor som allra tydligast förklarar variansen i poängtal.
Bland kvinnor under 30 år fanns det minsta antalet kvinnor med 0-5
poäng; däremot återfanns de flesta som fått över 10 poäng i denna
åldersgrupp. Om man ser på olika yrkeskategorier kan man konstatera
att studerande/studenter utmärker sig genom att ha en något högre
alkoholkonsumtion
än
övriga
kvinnor.
En
omfattande
alkoholkonsumtion är alltså även hos kvinnor koncentrerad till
ungdomsåren, speciellt bland studerande som har en speciellt
långsträckt "ungdomsperiod".
Den stora andelen av de oklart besvarade frågorna finns i de äldre
åldersgrupperna. De bristfälliga svaren har framför allt ett samband
med att kvinnor i dessa åldersgrupper dricker så litet. Många tycks ha
avstått från att besvara frågor om alkoholkonsumtion, eftersom de
ansåg att frågorna inte gällde dem. Andelen kvinnor med låga
143
alkoholpoäng borde alltså ha varit ännu högre bland dem över 50 år än
vad som framgår av tabell 1.
Skillnaderna i poängtal mellan olika utbildningskategorier är relativt
små. Ett lågt poängtal är något vanligare bland välutbildade kvinnor,
men skillnaderna är små, vilket delvis kan förklaras av det stora antalet
oklara svar bland dem som bara har grundutbildning. Låga poängtal
förekommer oftare bland lägre tjänstemän, och höga poängtal
förekommer något oftare bland arbetare och arbetslösa. Den höga
andelen storkonsumenter bland de arbetslösa är statistiskt signifikant
men gruppen är dock så liten att tillförlitligheten i resultatet kan
diskuteras.
Variansen i antalet alkoholpoäng kan inte heller förklaras med
skillnader i disponibla inkomster. I den grupp där de bäst avlönade
återfinns (månadsinkomsten före beskattning låg på över 12000 mk) är
andelen kvinnor med 16 eller flera alkoholpoäng relativt låg (endast 1.7
procent), men i övrigt är skillnaderna inte statistiskt signifikanta.
Cirka 10 procent av respondenterna erhöll 10 poäng eller mer.
Saunders och Aasland använder 11 poäng som en gräns för riskabelt
drickande (Saunders och Aasland 1987, 57). Ungefär var tionde kvinna
i huvudstadsregionen använder alltså alkohol på ett sätt som kan
medföra hälsorisker. Tre procent av alla respondenter tillhörde en klar
riskgrupp (16 poäng eller flera).
4.2
Alkoholpoäng och familjerelationer
Ensamboende och en omfattande alkoholkonsumtion är en vanlig
kombination även hos kvinnor. De som lever i ett parförhållande dricker
ofta måttligare än de som lever utanför parförhållanden. Kvinnans
alkoholkonsumtion är ännu något mindre om det finns barn i familjen.
Mödrar med barn i 7-16-års åldern tycks ha speciellt måttliga
dryckesvanor. Om det bor andra personer än man och/eller barn i
hushållet, tenderar dryckeskurvan att svänga uppåt, mot en högre
alkoholkonsumtion. Att bo med andra än partner/barn (t.ex. med en
väninna eller med föräldrarna) kan innebära en "lösare" form av
samboende som snarast påminner om ensamboende.
144
Tabell 2
Familjeförhållanden och antalet alkoholpoäng, i procent
Bor ensam
Respondenten
Bor tillsammans med någon
Med make/
eller
sambo
bor
Antal
alkoholpoäng
0-5
6-9
10-15
16oklart
sammanlagt
Med barn Med 7-16 Med barn Med har barn
under
åriga
över
andra under 16
7 år
barn
16 år
år som
annanstans
(691)
56.4*
16.1
7.1
3.8
16.6
100.0
(2268)
65.5*
14.1
6.1
2.3
12.0
100.0
(682)
67.9*
13.3
5.0
2.6
11.2
100.0
(720)
69.0*
12.0
5.8
1.8*
11.4
100.0
(537)
69.0*
10.2
3.9
2.2
14.7
100.0
(376)
51.9*
17.8
7.4
6.4*
16.5
100.0
*=
Skillnaden mellan denna grupp och alla är signifikant på 5 %-nivå.
4.3
Alkoholpoäng och tillfredsställelse med livet
(67)
50.8*
11.9
13.4
1.5
22.4*
100.0
Svarsalternativen till frågorna om arbetstillfredsställelse var: "Arbetet är
som vilket som helst annat arbete. Man gör sitt arbete, inkomsten är
det enda som betyder något" och "Det är ett arbete, som betyder
någonting för mig. I tillägg till inkomsten ger det mig personlig
tillfredsställelse".
Arbetets betydelse tycks ha ett klart samband med mängden
konsumerad alkohol (tabell 3). De som upplever att arbetet ger en
personlig tillfredsställelse hade lägre alkoholpoäng än de som arbetade
endast för att förtjäna pengar. "Vet ej" alternativet kan också tolkas
som om det kunde placeras mellan de två andra ytterligheterna. Även i
denna grupp var alkoholpoängantalet högre än normalt.
Personlig tillfredsställelse i ett parförhållande tycks också ha ett
samband med antalet alkoholpoäng. Tabell 4 visar att de kvinnor som
anser sitt samboende eller äktenskap vara mycket lyckat, använder
mindre alkohol än andra. Familjerelationerna är alltså viktiga även då
det gäller kvinnors drickande.
145
Tabell 3
Uppfattningen
alkoholpoäng
om
nuvarande
Inkomsten är
det enda som
är av betydelse
Antal
alkoholpoäng
0-5
6-9
10-15
16oklart
sammanlagt
Vet ej
arbete
och
Arbetet ger
dessutom personlig
tillfredsställelse
(351)
(303)
(2379)
53.9*
15.1
9.4*
7.1*
14.5
62.4
12.9
4.3
5.6*
14.8
64.8
15.4
6.0
2.1
11.7
100.0
100.0
antalet
100.0
* = Skillnaden mellan denna grupp och de respondenter som anser att
arbetet ger personlig tillfredsställelse är signifikant på 5 %-nivå.
Tabell 4
Uppfattningen om hur lyckat/misslyckat parförhållandet är
och antalet alkoholpoäng
Anser äktenskapet/samboendet vara
Mycket Rätt lyckat
Inte särskilt
Misslyckat Lever
ensam
lyckat
Antal
alkoholpoäng
0-5
6-9
10-15
16oklart
sammanlagt
*=
(986)
67.6
14.4
6.4
0.6
12.0
100.0
lyckat
(1064)
(167)
(57)
65.9
14.9
5.3
3.1*
10.8
64.1
10.2
8.4
4.2*
13.1
42.1*
12.3
8.8
10.5*
26.3*
100.0
100.0
100.0
(932)
58.5*
17.7*
6.6
4.3*
12.9
100.0
Skillnaden mellan denna grupp och de respondenter som anser
parförhållandet vara mycket lyckat är signifikant på 5 %-nivå.
146
4.4
Reglering av drickande
Stabila levnadsförhållanden, ett tillfredsställande arbete och ett lyckligt
familjeliv skapar alltså förutsättningar för ett kontrollerat alkoholbruk.
Men i vilken mån är då kvinnors drickande föremål för direkta
kontrollförsök och begränsningar? Använder ensamboende kvinnor
mera alkohol därför att de inte har någon som försöker kontrollera
deras drickande? I en tidigare studie om unga par i Helsingfors
framkom att makens kontroll av makans drickande är mycket mera
sällsynt än makans kontroll av makens drickande. Majoriteten av
kvinnorna (87 %) svarade att deras make eller partner aldrig försökt
begränsa respondentens drickande. Fyra procent svarade att detta
skedde ofta eller nu och då (Holmila 1989).
Denna undersökning inkluderar, i motsats till undersökningen om unga
par, en stor grupp kvinnor som är storkonsumenter av alkohol. I tabell
5 presenteras uppgifter om makens eller partnerns sätt att reagera på
alkoholkonsumtionen hos kvinnor med höga alkoholpoäng. Här finns
alltså endast sådana kvinnor medtagna som har 10 eller flera
alkoholpoäng.
Av de kvinnor som är storkonsumenter av alkohol och som sällskapar
eller bor ihop med någon har ungefär hälften varit föremål för
kontrollförsök. Detta är mycket mera än genomsnittet. Om kvinnans
drickande överskrider vissa gränser, kan alltså familjerollerna (med
kvinnlig kontroll av manligt drickande) vändas till det rakt motsatta, eller
så kan kontrollen vara ömsesidig. Manlig kontroll av kvinnligt drickande
kan dock inte mätas med samma måttstock som den betydligt mera
utbredda kvinnliga kontrollen av manligt drickande.
Tabellen antyder också några tänkbara orsaker till att kvinnorna relativt
sällan utsätts för kontrollförsök. Merparten av de storkonsumerande
kvinnorna konsumerar lika mycket eller - sannolikt - mindre alkohol än
sina partners. En orsak till att kvinnans alkoholkonsumtion inte väcker
negativa reaktioner hos mannen kan alltså vara att han själv
konsumerar ännu mera alkohol än hon. En annan orsak till att
kvinnorna undgår kontrollförsök kan vara att kvinnorna i
undersökningen vanligen konsumerar alkohol tillsammans med sina
män. Endast 12 procent av respondenterna drack oftast eller alltid
separat från partnern och nästan hälften svarade att de alltid eller
nästan alltid drack tillsammans med honom (tabell 5).
147
Tabell 5 Närmiljöns kontroll, kvinnor som erhållit över 10 alkoholpoäng,
i procent
Maken/partnern har försökt begränsa alkoholbruket
Använder alkohol
jämfört med maken/
partnern
mera
lika mycket
mindre
kan ej säga
Använder alkohol
tillsammans med
partnern
oftast tillsammans
både tillsammans och
var för sig
oftast var
för sig
vet ej
Alla
*=
Ofta eller
då och då
(53)
Sällan
Aldrig
Vet ej
Alla
(62)
(123)
(10)
(248)
43.4*
17.0
30.2*
9.4
14.5
29.0
50.0
6.5
9.8
23.5
54.5
12.2
(2)
(2)
(3)
(3)
18.5
23.4
48.0
10.1
(52)
(62)
(123)
(10)
36.5*
35.5*
53.7
(5)
45.5
38.5
53.2*
37.4
(3)
41.5
25.0*
-
11.3
7.3
1.6
(1)
(1)
12.2
0.8
21.4
25.0
49.6
4.0
100.0
(246)
Skillnaden mellan denna grupp och de respondenter vars drickande aldrig
begränsas av partnern är signifikant på 5 %-nivå.
Ju oftare respondenten var av den åsikten att hon dricker mera än vad
hon egentligen vill, desto oftare hade hon varit föremål för
makens/närmiljöns kontrollförsök eller bekymran (tabell 6). Endast en
liten del av dem som erhållit över 10 alkoholpoäng befann sig i en klar
konfliktsituation i detta avseende; de upplevde inte själva att de
konsumerade mera alkohol än de egentligen ville, men omgivningen
hade försökt ställa upp hinder för deras alkoholkonsumtion. Endast tio
respondenter gav sådana här svar, d.v.s. ca tre procent av alla
respondenter som erhållit över 10 alkoholpoäng.
Det rådde alltså enighet mellan respondenterna och deras närmiljö om
hur situationen skulle tolkas; oron och kontrollförsöken upplevdes inte
148
som osakliga. Detta innebär inte nödvändigtvis att kvinnorna skulle ha
upplevt kontrollförsöken som positiva, något som kommer att granskas
mera ingående i den kvalitativa delen av undersökningen.
Tabell 6 Uppskattning av de egna dryckesvanorna och närmiljöns
kontroll; de som erhållit minst tio alkoholpoäng, angivet i
procent, %
Konsumerar större mängder alkohol än vad hon
egentligen vill
Reaktioner från
närmiljön
Släkting, vän, läkare
eller annan hälsovårdare
har uttryckt oro
Maken eller partnern
har försökt begränsa
drickandet
*
5
ofta
då och då
sällan
aldrig
(61)
(140)
(83)
(40)
63.9*
35.7*
22.9
25.0
(42)
(97)
71.4*
(69)
47.4*
(35)
42.0*
28.6
skillnaden mellan denna grupp i jämförelse med dem som aldrig
konsumerar större mängder alkohol än vad de egentligen vill är signifikant
på 5 %-nivå.
DISKUSSION
Variationerna i alkoholpoäng för kvinnliga storkonsumenter i
huvudstadsregionen kunde alltså inte förklaras med hjälp av variabler
som beskrev yttre levnadsförhållanden. Ålder och familjerelationer var
de faktorer som hade det klaraste sambandet med alkoholpoängen.
De sociala relationernas kvalitet hade ett klart samband med
variationerna i antalet alkoholpoäng. Ett lyckligt parförhållande och
boende i en familj sammanhängde ofta med låga alkoholpoäng.
Undersökningen visade att informella kontrollförsök också riktas mot
kvinnligt drickande, men dock i rätt liten skala. Den ringa kontrollen
torde kunna förklaras med att kvinnor vanligen dricker tillsammans
149
med sina män, som har ett ännu mera omfattande alkoholbruk än
kvinnorna.
De variabler som tydligast sammanhängde med ett högt antal
alkoholpoäng var missnöje med innehållet i arbetet och missnöje med
parförhållandet. Vad som är orsak och vad som är verkan är
naturligtvis oklart i dessa fall, och kanske av mindre betydelse ur
individens synpunkt. Det väsentliga är att en riklig alkoholkonsumtion
är en oskiljaktig del av en allmän känsla av att vara olycklig och
missnöjd med livet.
Det intressanta är att klasstillhörigheten tycks ha ringa betydelse då
det gäller att förklara en omfattande alkoholkonsumtion. Som
konstaterats i andra undersökningar har alkoholkonsumtionen ökat
speciellt bland välutbildade och välsituerade kvinnor. Det här skulle
innebära höga alkoholpoängtal för kvinnor i de högre sociala
klasserna. Å andra sidan påvisar de flesta hälsoundersökningar ett
starkt samband mellan social status och sjuklighet; sjuklighet är
vanligare i lägre sociala grupper än i högre (Blaxter 1990, 60-113). De
lägre
socialgrupperna
är
också
överrepresenterade
inom
missbrukarvården (Lehto 1991). Detta skulle å sin sida innebära höga
alkoholpoängtal för kvinnor i lägre socialgrupper.
Man kan föreställa sig åtminstone tre möjliga förklaringar till denna
motsättning. Den första kallar jag konsumtionsnivåhypotesen, den
andra resursdifferenshypotesen, den tredje jämlikhetshypotesen.
Konsumtionsnivåhypotesen innebär att ökningen av kvinnors drickande
inte direkt leder till ökade problem. Minskad nykterhet i de övre sociala
grupperna och en ofta förekommande konsumtion av alkohol i små
mängder avspeglas kanske inte alls i antalet alkoholpoäng som
beskriver riskfyllt drickande. Konsumtionsökningen bland kvinnor skulle
alltså primärt ha kunnat ske i form av det måttliga dryckesmönster som
är kännetecknande för medelklassen.
Ett högt antal alkoholpoäng beskriver en risk, inte ett sjukdomstillstånd
eller alkoholism. Resursdifferenshypotesen pekar på att även om
kvinnor från olika socialgrupper tar lika stora risker i sin
alkoholkonsumtion, så är sjuklighet och alkoholism vanligare hos
kvinnor i lägre socialgrupper. De som tillhör de högre socialgrupperna
har många flera olika slags resurser - både privata och samhälleliga till sitt förfogande i problemsituationer. De har möjligtvis lättare att få
150
hjälp i närmiljön, de har ekonomiska resurser som möjliggör
förändringar i livet, arbetsplatserna är mera flexibla och hälsovården
fungerar bättre för de övre socialgrupperna.
Jämlikhetshypotesen skulle innebära, att alkoholproblemen faktiskt är
oberoende av klasstillhörighet. Det faktum, att många vårdenheter har
flera patienter från lägre socialgrupper än från högre skulle endast
vittna om att människor från olika socialgrupper väljer olika
vårdkanaler. Jämlikhetshypotesen kan också indikera att det finns
många gemensamma drag i alla kvinnors liv, trots klasskillnaderna, att
klasstillhörigheten kanske inte har avgörande betydelse för kvinnors
alkoholproblem.
Översättning från finska: Maaria Lindblad
151
LITTERATUR
Ahlström, Salme (1987): Women's use of alcohol. Ingår i: Simpura,
Jussi (ed.): Finnish Drinking Habits. Results from Interview Surveys
Held in 1968, 1976 and 1984. The Finnish Foundation for Alcohol
Studies, vol 35, Helsinki, 109-134.
Anderson, Peter; Wallace, Paul & Jones, Heather (1988): Alcohol
Problems. Practical Guides for General Practice 5. Oxford Medical
Publications. Oxford University Press.
Blaxter, Mildred (1990): Health and lifestyles. Tavistock/Routledge.
Eliany, Marc; Giesbrecht, Norman; Nelson, Mike; Wellman, Barry &
Wortley, Scot (1990): Health and Welfare Canada (1990). National
Alcohol and Other Drugs Survey (1989): Highlights Report.
Gomberg E.S. & Lisansky J.M. (1984): Antecedents of alcohol
problems in women. Ingår i: Wilsnack S.C, Beckman L.J, (eds.):
Alcohol problems in women. New York: Guilford Press, 233-259.
Haavio-Mannila, Elina; Kauppinen-Toropainen, Kaisa & Kandolin, Irja
(1989): Women's drinking patterns in male- and female-dominated
occupations. International Journal of the Addictions.
Holmila, Marja (1988): Wives, husbands and alcohol. A Study of
Informal Drinking Control within the Family. The Finnish Foundation for
Alcohol Studies, vol. 36.
Holmila, Marja (1989): Alkoholia runsaasti käyttävät naiset (Kvinnliga
storkonsumenter). Alkoholipolitiikka, vol 54, 168-177.
Holmila, Marja (1991): Self-Regulation and Treatment as Methods of
Reducing Drinking. Heavy drinking women in the Helsinki area. A
paper presented at the 17th Alcohol Epidemiology Symposium, 9-14
June 1991, Sigtuna, Sweden.
Järvinen, Margaretha & Ólafsdóttir, Hildigunnur (1984): Nordiska
kvinnors dryckesmönster. Alkoholpolitik - Tidskrift för nordisk
alkoholforskning. Vol. 1, nr 4, 193-206.
152
Klee, Linnea & Ames, Genevieve (1987): Reevaluating risk factors for
women's drinking: A study of blue-collar wives. American Journal of
Preventive Medicine, 3(1), 31-41.
Koski-Jännes, Anja (1986): Kuinka paljon on liian paljon? Opas
juomisen vähentäjille ja lopettajille (Hur mycket är för mycket?
Handbok för dem som vill minska eller sluta sin alkoholkonsumtion).
Otava.
Lahti, Marja-Leena & Simpura, Jussi (1988): Juomatapojen alueellinen
vaihtelu Suomessa vuonna 1984 (Regionala variationer i dryckesvanor
i Finland år 1984). Alkoholipolitiikka vol. 53, 114-121.
Lehto, Juhani (1991): Juoppojen professionaalinen auttaminen.
Tutkimus lääkärien, sosiaalityöntekijöiden ja poliisien juoppouteen
kohdistamasta
työstä
ja
siihen
kohdistuvien
professionaalisuusodotusten vaikutuksesta. (Professionell hjälp åt
fyllerister. En undersökning om läkarnas, socialarbetarnas och polisens
arbete med fylleri och effekterna av de professionalitetsförväntningar
som riktas mot detta arbete). Sosiaali- ja Terveyshallitus. Tutkimuksia
1/1991. Helsinki.
Saunders, John B. & Aasland, Olaf G. (1987): WHO collaborative
project on identification and treatment of persons with harmful alcohol
consumption. Report on phase I. Development of a screening
instrument. WHO, Division of Mental Health, Geneva.
Simpura, Jussi (ed.) (1987): Finnish Drinking Habits. Results from
Interview Surveys Held in 1968, 1976 and 1984. The Finnish
Foundation for Alcohol Studies, vol 35, Helsinki.
153
Kollegers och
familjemedlemmars inverkan
på kvinnors alkoholkonsumtion
Elina Haavio-Mannila, Sociologiska institutionen, Franzénsgatan 13,
SF-00500 Helsingfors
TEORETISK BAKGRUND
Könsroller i den biologiska och sociala reproduktionen
Kvinnors förhållandevis låga alkoholkonsumtion förknippas ofta med
deras speciella roll i den biologiska och sociala reproduktionen.
Kvinnans roll som mor framhävs - något som också avspeglar sig i
forskningen. Så har tex. alkoholrelaterade fosterskador utforskats mer
än alkoholbrukets effekter på kvinnans egen hälsa.
Kvinnorna spelar en viktig roll i den sociala reproduktionen av
samhället. De socialiseras till känslobetonade roller i vilka de ansvarar
för uppfostrings- och omsorgsfunktioner. Kvinnors roll som uppfostrare
upprätthålls av könsrollsförväntningar eller "manuskript" som
begränsar kvinnors möjligheter att anta okonventionella roller, t.ex.
sådana i vilka drickande ingår. Dessa "manuskript" är på ett rationellt
sätt relaterade till de krav som kvinnans reproduktiva funktion ställer.
Men de kan också ha sin grund i hotbilder mot samhällets grundvalar,
t.ex. att kvinnor skulle ta över männens position, kräva lika rättigheter
och även dricka som män. (Keil 1978; Fillmore 1984.)
De flesta kvinnor har internaliserat de sociala normer och förväntningar
som begränsar deras drickande, så att de på ett "ordentligt" sätt skall
kunna sköta sina socialt bestämda uppgifter som vårdare av barn,
handikappade, sjuka, åldringar och män inom familjen, men även
utanför den, inom omsorgen.
154
Enligt många survey-undersökningar utövar kvinnor en hög grad av
självkontroll i sitt drickande. Den internaliserade sociala kontrollen
inom vilken kvinnors drickande kontrolleras av kvinnor framträder
också i survey-resultat. Genevieve Knupfer (1964) studerade San
Fransisco-området, och upptäckte att kvinnor i högre grad än män
värnade om strikta sociala normer beträffande dryckesfrekvens, mängd
och berusning. Båda könen ansåg att det var värre om en kvinna
drack för mycket än om en man gjorde det. Liknande resultat erhölls i
en studie i staten Washington. "I alla socialgrupper rapporterade båda
könen större intolerans när det gällde kvinnors alkoholkonsumtion än
när det gällde mäns alkoholkonsumtion." (Ridlon 1988). I Finland
instämde 30 % av kvinnorna i åldern 18-64 år 1982 i påståendet
"Kvinnors alkoholkonsumtion är mera förkastlig än mäns". År 1988
hade procentsatsen sjunkit till 22. (Finnish Woman 1982 and 1988.)
Även om alltså tendensen är sjunkande så finns det fortfarande en
dubbelmoral i inställningen till kvinnors alkoholbruk.
Medan kvinnors drickande ofta regleras genom självkontroll så tycks
mäns drickande ofta regleras av andra familjemedlemmar. Enligt en
studie av unga familjer i Finland och i Sovjetunionen (Holmila 1987),
reagerar kvinnor på sina äkta mäns drickande även om männen inte
dricker extremt ofta eller visar några tecken på alkoholism. Det här
beteendemönstret är traditionellt, och har inlärts i barndomshemmet.
Omvänt försöker de äkta männen sällan begränsa sina makars
drickande.
Arbetstyp och kvinnors drickande
Kvinnors drickande påverkas av en mängd arbetsrelaterade faktorer,
såsom position på arbetsmarknaden, socioekonomisk ställning och typ
av arbete, t.ex. tidspress och tung arbetsbörda. Yrkesverksamma
kvinnor har i regel större alkoholkonsumtion än icke-yrkesverksamma
kvinnor, d.v.s. hemmafruar, studerande, arbetslösa och pensionärer
(Johnson 1982; Fillmore 1984; Wilsnack et al. 1984; Ahlström 1985). I
de fyra nordiska länderna är proportionen helnyktra kvinnor två eller tre
gånger högre bland icke-yrkesverksamma än bland yrkesverksamma
kvinnor (Järvinen & Ólafsdóttir 1986, 94).
Kvinnliga tjänstemän dricker oftare än kvinnor i arbetarklassen. I
Finland var andelen kvinnor som drack ofta, d.v.s. minst två gånger i
veckan, 23 % bland högre tjänstemän, 12 % bland lägre tjänstemän, 5
155
% bland arbetare och 2 % bland jordbrukare år 1984. Andelen kvinnor
som uppgav att de drack sig berusade åtminstone en gång i månaden
varierade från fyra till sju procent i de olika socioekonomiska
grupperna, den högsta andelen återfanns bland arbetare (Ahlström
1985, 118-122.)
Det är ett välkänt faktum att kvinnor och män utför olika typer av
arbete: arbetsmarknaden är klart könssegregerad. Ungefär hälften av
alla yrkesverksamma finländska män och kvinnor arbetade år 1986
inom yrken där 90-100 procent av medarbetarna var av samma kön.
Ungefär 10 procent av båda könen arbetade inom yrken där
könsfördelningen var mera balanserad, mellan 40 och 60 procent.
Endast sex procent av kvinnorna och fyra procent av männen arbetade
inom yrken där andelen medarbetare av deras eget kön låg under 20
procent. (Kauppinen-Toropainen et al. 1988; Kauppinen-Toropainen et
al. 1989.) Situationen är liknande i de övriga nordiska länderna
(Women and Men in the Nordic Countries 1988).
Många yrken är så dominerade av det ena könet att könsmässiga
stereotypier uppkommit. Exempel på könsstereotypa kvinnliga yrken
finns inom undervisning, omsorg och kontorsarbete, medan tekniker,
chef, ingenjör och poliskonstapel är exempel på könsstereotypa
mansdominerade yrken (Kauppinen-Toropainen 1987). Det finns en
del tvärkulturella olikheter gällande könssammansättningen inom olika
yrken, t.ex. är tandläkaryrket kvinnodominerat i Finland men
mansdominerat i många andra västländer. Generellt är dock
könssegreringen i arbetslivet påfallande likadan från land till land
(Women and Men in the Nordic Countries 1988; Gutek 1985).
Det är på många sätt fördelaktigt för kvinnor att arbeta tillsammans
med män. De får högre lön och bättre arbetsvillkor än då de arbetar på
enkönade arbetsplatser (Kauppinen-Toropainen et al. 1988). Men det
finns även negativa sidor. Människor som befinner sig i
minoritetsställning i arbetslivet då det gäller kön betraktas ofta som
avvikare/"symbolpersoner" (tokens) (Kanter 1977). De kan uppleva sin
situation som besvärlig eftersom majoriteten tenderar att behandla
dem som utomstående eller som representanter för sitt kön snarare än
som enskilda individer. De är ofta utsatta för speciell uppmärksamhet
eller sexuellt trakasseri (MacKinnon 1979; Gutek 1985; Högbacka et al.
1987; Kauppinen-Toropainen 1987; Haavio-Mannila et al. 1988;
Kauppinen-Toropainen et al. 1989). Kvinnor på manligt dominerade
arbetsplatser är ofta tvungna att arbeta i en omgivning som de finner
156
förödmjukande. Kvinnor som varit objekt för sexuellt trakasseri och
som omges av nakenbilder på arbetsplatsen har många symptom på
stress och låg tillfredsställelse med arbetet (Haavio-Mannila 1988). Ett
ökat alkoholbruk kan då fungera som ett sätt att klara av stressen.
Enligt nya nordiska studier konsumerar kvinnor som arbetar inom
mansdominerade yrken och på mansdominerade arbetsplatser mera
alkohol än kvinnor som arbetar inom kvinnodominerade yrken eller på
kvinnodominerade arbetsplatser (Haavio-Mannila 1987; Hammer &
Vaglum 1989; Haavio-Mannila et al. 1990). Könssammansättningen
har inga motsvarande effekter på männens dryckesmönster. Detta har
kommenterats på följande sätt: "Det finns ett klart samband mellan typ
av arbetsplats och alkoholkonsumtion, men sambandet är olika för
män och kvinnor. Det faktum att kvinnor inom mansdominerade yrken
konsumerar mera alkohol än kvinnor i traditionella kvinnliga yrken kan
vara ett resultat av arbetskulturens inflytande. Det kan emellertid även
bero på variationer i rekryteringen; olika slag av kvinnor rekryteras till
olika slag av yrken. För att kunna utforska dessa samband bättre
behöver man longitudinella data om personlighet, familjeförhållanden
och socialt nätverk". (Hammer & Vaglum 1989, 14).
Sambandet mellan kvinnors dryckesvanor och könsspecifikt arbete har
också kommenterats av Paula B. Johnson (1982, 95): "Medan många
kvinnor finner en enorm tillfredsställelse i icke-traditionella roller,
återstår dock det faktum, att dessa kvinnor trots allt kan uppleva större
stress på grund av traditionella förväntningar samt på grund av att
samhället i huvudsak är inriktat på kvinnor i traditionella roller. Dessa
stressfaktorer kan förorsaka ett ökat alkoholbruk och högre grad av
alkoholmissbruk. Ökat drickande kan naturligtvis också bero på att
kvinnor i icke-traditionella roller anpassar sig till den uppsättning av
normer som gäller bland kollegerna".
Det finns två viktiga begrepp i Johnsons diskussion om kvinnors
drickande. Hon menar att kvinnors drickande kan vara relaterat till 1)
ett speciellt slag av stress och/eller 2) anpassning till en annorlunda
uppsättning av normer i icke-traditionella arbetsroller. I fortsättningen
kommer
jag
att
använda
termerna
"avvikarstress"
och
"kamratinflytande" då jag hänvisar till dessa fenomen.
Viktiga närstående och kvinnors drickande
157
Enligt finländska studier (Simpura 1985, 96) är det ovanligare att
kvinnor dricker ensamma än att män gör det. Detta kan tolkas på tre
sätt: (1) kvinnor betraktar det att dricka ensam som ett tecken på
alkoholproblem, (2) kvinnor är mera sällskapliga än män och (3) att
dricka ensam är ett tecken på problemdrickande som är mera typiskt
för män än för kvinnor.
Betydelsen av närstående, d.v.s. familjemedlemmar, vänner,
arbetskamrater och andra kolleger samt sociala nätverk för
dryckesbeteendet har påvisats tidigare (t.ex. Allardt 1957; Bruun 1959;
Skog 1983; Keil 1978; Haavio-Mannila 1981; Wilsnack et al. 1984;
Hilton 1987; Holmila 1987; Kaprio et al. 1987). Sällskapligt drickande
(som uttryck för vänskap, för att fira speciella tillfällen, i samband med
måltider) är en viktig del av kvinnors "normala" eller vardagliga
alkoholkonsumtion. Däremot har kvinnor som är problemdrickare anfört
psykologiska skäl (t.ex. känsla av maktlöshet, otillräcklighet, att inte ha
kontroll över sig själv, blyghet och ilska) eller eskapistiska skäl (t.ex.
depression, ensamhet, under press) till sin rikliga alkoholkonsumtion
(Beckman & Bardsley 1981).
Mooney et al. (1987) fann i sin studie av ungdomar vid ett college i
USA att manliga studerande, som drack ofta, förväntade sig att
drickandet skulle leda till flera sociala och fysiska nöjen, allmänna
positiva förändringar och större sexuell njutning. Bland de kvinnliga
studerandena, som drack ofta, fanns däremot stora förväntningar på
att alkoholen skulle lindra spänningstillstånd och social ångest.
Kvinnor tycks inte dricka som en reaktion på otillfredställande
äktenskapliga förhållanden. I Finland och i Sovjetunionen dricker unga
gifta män oftare än kvinnorna för att uttrycka känslor och
otillfredsställelse. Stor alkoholkonsumtion var sålunda bland männen
förenad med subjektivt missnöje med äktenskapet, familjegräl och
otillfredsställande fritid, medan detta inte var fallet för kvinnorna
(Holmila 1987).
Enligt en studie av kvinnors dryckesmönster i mans- och
kvinnodominerade yrken (Haavio-Mannila et al. 1990) fanns det inget
samband mellan civilstånd och kvinnors drickande. Däremot fanns det
vissa skillnader i dryckesmönster mellan kvinnor med och utan barn.
Inom mansdominerade yrken använde barnlösa kvinnor alkohol som
en mekanism för att klara av stress betydligt oftare än kvinnor med
barn. Både traditionella och moderna könsroller inom den biologiska
158
och sociala reproduktionen begränsar möjligheterna att kombinera
moderskap och drickande.
Kollegers och arbetskamraters inflytande på kvinnors dryckermönster
har inte utforskats i någon större utsträckning. Michael E. Hilton (1987)
har rapporterat några resultat som tyder på att alkoholen har fått allt
större betydelse i arbetsrelaterade sociala situationer både bland
kvinnor och män. Två nordamerikanska survey-undersökningar från
åren 1964 och 1984 inkluderade frågor om huruvida alkohol
serverades vid fyra slag av sociala tillställningar: tillställningar med
arbetskamrater, grannar, kyrkobesökare, och nära vänner. Den största
förändringen i förväntat alkoholbruk från 1964 till 1984 fann man vid
tillställningar med arbetskamrater. Andelen respondenter som menade
att alkohol serverades vid åtminstone hälften av dessa tillställningar
ökade från 41 procent till 56 procent bland män, och från 32 till 53
procent bland kvinnor. Alkohol serverades oftare vid sociala
tillställningar med arbetskamrater än med nära vänner, grannar eller
med bekanta som man gick till kyrkan med. Enligt Hilton var
"arbetsplatstillställningar" den forskningsmässigt sett intressantaste
bland de fyra situationerna och han efterlyste mera forskning på detta
område. Bl.a. föreslog han att man borde undersöka (1) om de
arbetskamrater som respondenten drack tillsammans med var nära
vänner eller snarare endast bekanta, (2) i vilken mån dryckestillfällena
var relaterade till arbetsuppgifter (t.ex. representation), (3) om
grupperna av medarbetare var av samma kön eller blandade sällskap
och (4) om deltagarna var av samma eller olika status (Hilton 1987,
495).
Manliga kollegers inverkan på kvinnors drickande är ett exempel på
Hiltons sammankomst av typ 3. Är kvinnor benägna att tillägna sig
manliga dryckesmönster då de arbetar tillsammans med män? Sker
det en konvergens mellan manliga och kvinnliga dryckesvanor när den
formella och informella interaktionen mellan män och kvinnor ökar på
arbetsplatserna? Imiterar kvinnor på mansdominerade arbetsplatser
det manliga dryckesmönstret för att få tillträde till informella
mansdominerade nätverk?
Betydelsen av de sociala kontakterna på arbetsplatsen och i familjen
för kvinnors drickande granskas i denhär artikeln ur tre synvinklar.
1.
Kvinnors
drickande
antas
vara
sammanlänkat
med
könssammansättningen på arbetsplatsen. Kvinnor som arbetar
med män förmodas dricka mera än de som arbetar med kvinnor.
159
Detta antas bero på "kamratinflytandet", påverkan av viktiga
närstående och/eller av 'avvikarstressen".
2.
Sambandet mellan kvinnors civilstånd och alkoholbruk granskas
för att testa hypotesen om att kvinnor påverkas av manliga
kontakter i familjen. Gifta eller sammanboende kvinnor förväntas
dricka mera än ensamstående kvinnor.
3.
Kvinnors särställning i den biologiska och sociala reproduktionen
förmodas ha ett samband med deras alkoholkonsumtion. Det
antas att mödrar dricker mindre än kvinnor utan barn.
MATERIAL
Det empiriska materialet är hämtat ur den enkätundersökning som
presenteras i Marja Holmilas artikel i denna publikation.
Respondenternas antal är 3531 kvinnor i åldern 24-60 år.
Beroende variabel i denna analys är dryckesfrekvensen, som mättes
med frågan: "Dricker du alkohol (även ett glas öl):
1
dagligen,
2
ett par gånger i veckan,
3
en gång i veckan,
4
ett par gånger i månaden,
5
ungefär en gång i månaden,
6
ungefär en gång varannan månad,
7
3-4 gånger om året,
8
en gång om året eller mer sällan, eller
9
jag dricker inte alkohol?"
Observera att dryckesfrekvensen är det enda måttet på
alkoholkonsumtion i denna artikel och att analysen i det avseendet
avviker från Marja Holmilas bidrag som utgår från problematiskt
alkoholbruk (jfr Marja Holmilas artikel).
RESULTAT
160
Inverkan av kolleger
Kvinnor som på arbetsplatsen delar arbetsuppgifter med män
använder signifikant oftare alkohol än kvinnor som arbetar med andra
kvinnor. Medelfrekvensen för drickande (beräknat på basen av de ovan
givna koderna 1-9, där höga värden betyder låg frekvens av drickande)
var 3,4 för kvinnor som arbetade enbart eller mest med män (N=226),
3,9 för kvinnor som arbetar på könsmässigt sett balanserade
arbetsplatser (N=631), 4,1 för kvinnor som mest arbetar med kvinnor
(N=1005), 4,2 för kvinnor som arbetar enbart med kvinnor (N=796),
och 4,4 för kvinnor utan kolleger som utför samma arbetsuppgifter
(N=203).
Resultaten i denna survey - liksom i många andra studier - visar att
kvinnor med högre utbildning, socioekonomisk status och inkomst
dricker oftare än kvinnor med lägre utbildning, status och inkomst.
Sambandet mellan arbetsplatsens könssammansättning och kvinnligt
alkoholbruk förblir det samma när utbildning, socioekonomisk status
och inkomst tas i beaktande (figurerna 1-3). Det enda undantaget finns
i figur 2; kvinnor i lägre tjänstemannaställning som arbetar med män
(N=42) dricker mera sällan än kvinnor i motsvarande yrken men med
jämnare könssammansättning (=145).
Hypotesen om att kvinnors drickande påverkas av mäns drickande
och/eller av "avvikarstress" på arbetsplatsen får således starkt stöd.
161
162
163
164
Familjemedlemmarnas betydelse
Familjerelationer sammanhänger med lönearbetande kvinnors
drickande på följande sätt: Gifta (eller samboende) kvinnor (N=835)
dricker oftast (medelvärde 3,9), gifta kvinnor med barn hemma
(N=1129) och ensamma kvinnor (N=541) dricker näst oftast
(medelvärde 4,1), medan ensamförsörjare (N=196) dricker minst ofta
(medelvärde 4,3). Att ha en man, dvs manligt sällskap hemma, men
inte barn som man måste sköta, hänger således samman med att man
ofta dricker alkohol.
Den kombinerade effekten av könssammansättning på arbetsplatsen
och familjeförhållanden kan utläsas ur figur 4. De visar att gifta,
barnlösa kvinnor som arbetar enbart med eller mest med män
använder alkohol relativt ofta (medelvärde 3,2, N=62). I denna grupp
kan man se kamratinflytandet av män i två olika roller: som kollega och
som familjemedlem, och vidare, att barn begränsar kvinnors drickande.
Det enda undantaget från den generella trenden att kvinnor dricker
oftare när andelen manliga kolleger ökar kan också utläsas ur figur 4.
Ensamförsörjare dricker mycket sällan: medelvärdet är 5,4. Detta kan
bero att respondenterna är få; N är bara 14.
Mannens inverkan på hustruns alkoholbruk framgår ur figur 5 som ger
uppgifter om de gifta kvinnornas dryckeskompanjoner. Kvinnor som
arbetar på mansdominerade arbetsplatser dricker oftast, medan de
som arbetar på kvinnodominerade arbetsplatser eller utan kolleger
dricker mest sällan, oavsett vem de vanligen dricker med (alltid
tillsammans med maken, oftast tillsammans, både tillsammans och
utan, och utan maken). Kvinnor, som vanligen eller då och då dricker
med sina män, har ett mer frekvent alkoholbruk än kvinnor som aldrig
dricker med sina män.
Äktenskaplig tillfredsställelse tycks inverka på kvinnors alkoholbruk
(figur 6). Lyckligt gifta kvinnor har ett mer frekvent alkoholbruk än
olyckligt gifta. Graden av äktenskaplig lycka har ingen inverkan på
sambandet mellan könssammansättningen på arbetsplatsen och
kvinnors alkoholbruk.
165
166
167
168
Vänners inverkan
Inverkan av andra närstående än kolleger och familjemedlemmar
studerades också. Kvinnor som inte har några verkligt nära vänner
(frånsett familjemedlemmar) använder alkohol mycket mer sällan
(medelvärde 5,0, N=208) än de som har nära vänner (medelvärden: en
vän 4,2, N=230; två vänner 4,0, N=676; tre eller flere vänner 4,0,
N=1684).
Den kombinerade effekten av socioekonomiska faktorer och
närstående
Den relativa effekten av närstående - kolleger, familjemedlemmar och
vänner - och några socioekonomiska faktorer - utbildning,
socioekonomisk status eller deltagande i arbetslivet samt inkomst - på
kvinnors drickande studerades med hjälp av en MCA-analys (Multiple
Classification Analysis). Analysen utfördes först för dem som deltar i
arbetslivet och därefter för dem som är gifta eller sammanboende.
Tio procent av variationen i alkoholbruk bland kvinnor som deltar i
arbetslivet förklarades av sex variabler: att ha hög utbildning, manliga
kolleger, hög inkomst, att vara gift, att inte ha barn, att ha nära vänner
(tabell 1). Utbildning, inkomst, nära vänner och att vara gift hade större
effekt på kvinnligt alkoholbruk än kollegers kön eller det att man inte
hade barn hemma. Men också inverkan av de två sistnämnda
faktorerna var statistiskt sett signifikant då inverkan av de övriga
variablerna kontrollerades.
Tolv procent av alkoholbruket för dem som var gifta kunde förklaras av
en modell som inehåller sex variabler: utbildning, deltagande i
arbetslivet, inkomst, frånvaro av barn samt att man har nära vänner
och ett lyckligt äktenskap (tabell 2). Utbildning, inkomst, nära vänner
och frånvaro av barn var synnerligen klart relaterade till kvinnligt
alkoholbruk, men även deltagande i arbetslivet och äktenskaplig lycka
var statistiskt signifikanta faktorer.
169
Tabell 1
Dryckesfrekvens för förvarvsarbetande kvinnor enligt
utbildning, kollegernas kön, inkomst, barn, vänner och
samboende. Justerade avvikelser från medelvärdet, eta och
beta i MCA-analys. Höga värden avser låg dryckesfrekvens.
N
Utbildning
Folk-, grund- eller
mellanskola
Yrkesskola eller
gymnasium
Högre yrkesutbildning
Universitet
Kollegernas kön
Inga kolleger
Enbart kvinnor
Majoriteten kvinnor
Män och kvinnor
Män
Inkomst, FMk
Mindre än 7000
7000 - 9999
10000 och över
Barn
Nej
Ja
Vänner
Inga
En
Två
Tre eller mera
Sambor
Nej
Ja
Medelvärde 4.07
Justerade
Eta
Beta
avvikelser
464
.71
788
1062
484
.14
- .28
- .29
198
780
981
617
222
1122
1066
610
1484
1314
208
230
676
1684
973
1825
.25
.18***
.12
.06*
.22
.14***
.02
.05*
.13
.11***
.06
.08***
.20
.01
.07
- .05
- .37
.31
- .09
- .40
- .09
.10
.76
.03
- .06
- .08
.22
- .11
Modellen förklarar 10,0 % procent av variansen.
170
Tabell 2
Dryckesfrekvens för samboende kvinnor enligt utbildning,
inkomst, barn, vänner och äktenskaplig lycka. Justerade
avvikelser från medelvärdet, eta och beta i MCA-analys.
Höga värden avser låg dryckesfrekvens.
N
Utbildning
Folk-, grund- eller
mellanskola
Yrkesskola eller
gymnasium
Högre yrkesutbildning
Universitet
Förvärvsarbetande
Nej
Ja
Inkomst, FMk
Mindre än 7 000
7 000 - 9 999
10 000 och över
Barn
Nej
Ja
Vänner
Inga
En
Två
Tre eller mera
Äktenskaplig lycka
Mycket lyckligt
Ganska lyckligt
Inte lyckligt
Medelvärde 4.05
Justerade
Eta
avvikelser
Beta
361
.78
589
746
351
.17
- .30
- .45
338
1709
939
716
896
1151
177
171
505
1194
855
933
259
Beta
.27
.21***
.09
.05*
.22
- .04
.24
- .06
392
- .47
.23
.13***
.06
.08***
.14
.11***
.10
.06*
- .19
.15
.70
.02
- .04
- .09
- .03
- .07
.32
Modellen förklarar 11,7 % procent av variansen.
171
SLUTSATSER
Vi antog att kvinnor som utför liknande arbetsuppgifter som sina
manliga kolleger börjar dricka oftare som en följd av "kamratinflytande"
eller "avvikarstress".
Arbetsplatsens
könssammansättning
är
inte
den
enda
arbetsplatsrelaterade
faktorn
som
inverkar
på
kvinnors
dryckesfrekvens. Utbildning, socioekonomisk status och inkomst
påverkar kvinnors alkoholbruk. Sambandet mellan kvinnors drickande
och dessa faktorer studerades samtidigt. Resultaten visar att
könssammansättningen på arbetsplatsen är en signifikant förklarande
faktor för kvinnligt alkoholbruk oberoende av kvinnornas
socioekonomiska status.
Det föreligger ett linjärt samband mellan kvinnors dryckesfrekvens och
arbetsplatsens könssammansättning, då den sistnämnda mäts med en
fyra punkts skala: enbart kvinnor, mest kvinnor, både kvinnor och män,
mest eller enbart män. Kvinnor som arbetade ensamma eller delade
arbetsuppgifter med andra kvinnor drack mest sällan medan de som
arbetade i en helt manlig arbetsmiljö drack oftast.
För att tolka resultaten kan man hänvisa till imitation/påverkan av
viktiga närstående. Kvinnor som arbetar med män efterliknar deras
dryckesvanor för att av männen accepteras som jämbördiga kolleger.
Män tycks däremot inte behöva efterlikna kvinnor, som i samhället är
underordnade dem. Så som jag tidigare har visat (Haavio-Mannila
1987),
har
varken
yrkesgruppens
eller
arbetsplatsens
könssammansättning någon effekt på mäns dryckesmönster.
Att leva med en man ökar också kvinnans alkoholkonsumtion. Gifta
kvinnor som arbetar med män dricker oftast. Det att man har manliga
modeller både hemma och på arbetsplatsen tycks alltså ha en dubbel
effekt på kvinnors konsumtionsmönster. Moderskap begränsar kvinnligt
alkoholbruk, kanske beroende på de djupt rotade könsroller som
kontrollerar den biologiska och sociala reproduktionen.
Vad kan vi utgående från dessa resultat vänta oss av framtiden?
Kommer kvinnor i sitt dryckesbeteende att bli som män om de arbetar i
mansdominerade yrken eller om de i sitt arbete har daglig kontakt med
män? En viss konvergens i de kvinnliga och manliga dryckesmönstren
172
kan säkert förväntas i framtiden. Kvinnor kommer sannolikt att ta över
en del av de manliga dryckesmönstren när de i allt större antal inträder
på mansdominerade arbetsplatser. Men det finns också tecken på att
män till följd av ökat hälsomedvetande i större utsträckning börjar ta
efter mera kvinnligt präglade dryckesvanor.
Översättning från engelska: Samuel Reuter
REFERENSER
Ahlström,
S.
(1985):
Naisten
alkoholinkäyttö
(Kvinnornas
alkoholkonsumtion). Ingår i: J. Simpura (red.), Suomalaisten juomatavat (Den finska
dryckesvaneundersökningen). Alkoholitutkimussäätiön julkaisuja 34
(Stiftelsens för alkoholforskning publikationsserie, nr 34). Jyväskylä:
Gummerus Oy.
Allardt, E. (1957): Drinking norms and drinking habits. Ingår i: E. Allardt
et al. (red.), Drinking and Drinkers. Alcohol Research in Northern
Countries. Helsinki: The Finnish Foundation for Alcohol Studies.
Beckman, L.J. & Bardsley, P.E. (1981): The perceived determinants
and consequences of alcohol consumption among young women
heavy drinkers. The International Journal of the Addictions 16: 75-88.
Bruun, K. (1959): Drinking Behaviour in Small Groups. Helsinki: The
Finnish Foundation for Alcohol Studies.
Fillmore, K.M. (1984): When angels fall. Ingår i: S.C. Wilsnack & L.J.
Beckman (red.), Alcohol Problems in Women. New York och London:
The Guilford Press.
Finnish Woman 1982 and 1988. Material
undersökningar gjorda av det finska A-lehdet Oy.
från
opublicerade
Gutek, B. (1985): Sex and the Workplace. San Francisco & London:
Jossey-Bass Publishers.
173
Haavio-Mannila, E. (1981): Afternoon dances: Drinking contexts for
women. Ingår i: T.C. Harford & L.S. Gaines (red.), Social Drinking
Contexts. National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism,
Research Monograph No. 7, Washington, D.C.: U.S. Government
Printing Office.
Haavio-Mannila, E. (1987): Alkohol, arbete och familj - en jämförelse
mellan män och kvinnor. Ingår i: Alkoholbruk och dess konsekvenser.
NAD-publikation nr 15. Helsinki: Yliopistopaino.
Haavio-Mannila, E., Kauppinen-Toropainen, K. & Kandolin, I. (1988):
The effect of sex composition of the workplace on friendship, romance,
and sex at work. Ingår i: B.A. Gutek, A.H. Stromberg & L. Larwood
(red.) Women and Work - An annual Review 3. Newburg Park: Sage.
Haavio-Mannila,
E.
(1988):
Työpaikan
rakkaussuhteet
(Kärleksförhållanden på arbetsplatser). Helsinki: WSOY.
Haavio-Mannila, E., Kauppinen, K. & Kandolin, I. (1989): Naisten
juomatavat mies- ja naisvaltaisilla aloilla (Kvinnliga dryckesmönster
inom mans- och kvinnodominerade yrken). Alkoholipolitiikka 54, 6,
280-296. (Engelsk version: Women's drinking patterns in male- and
female-dominated occupations. Manuskript för: The International
Journal of the Addictions, 1990.)
Hammer, T. & Vaglum, P. (1989): The increase in alcohol consumption
among women: A phenemenon related to accessibility or stress? A
general population study. British Journal of Addiction.
Hilton, M.E. (1987): The presence of alcohol in four social situations:
Survey results from l964 and l984. The International Journal of the
Addictions 22: 487-495.
Holmila, M. (1987): Young families and alcohol use in Finland and the
Soviet Union. Contemporary Drug Problems 11: 649-672.
Högbacka, R. et al. (1987): Sexual Harassment. Helsinki, Ministry of
Social Affairs and Health, Equality Reports, Series E: Abstracts,
2/1987.
174
Johnson, P.B. (1982): Sex differences, women's roles and alcohol use:
Preliminary national data. Journal of Social Issues 38: 93-116.
Järvinen, M & Ólafsdóttir, H. (1986): Kvinnors dryckesmönster. Ingår i:
M. Järvinen & A. Snare (red.): Kvinnor, alkohol och behandling: en
nordisk antologi. NAD-publikation nr. 13. Helsinki: Yliopistopaino.
Kanter, R.M. (1977): Men and Women of the Coroporation. New York:
Basic Books.
Kaprio, J. et al. (1987): Genetic influences on use and abuse of
alcohol: A study of 5638 adult Finnish twin brothers. Alcoholism:
Clinical and Experimental Research 11: 349-356.
Kauppinen-Toropainen,
K.
(1987):
Ainokaiset
työyhteisössä:
haastattelututkimus työn sukupuolenmukaisen eriytymisen vaikutuksista
työtyytyväisyyteen, psyykkiseen uupumukseen ja stressiin (Avvikare på
arbetsplatsen: en intervjuundersökning om differentiering enligt kön på
arbetsplatser och dess inverkan på arbetstillfredsställelse, psykisk
utmattning och stress). Helsinki: Työterveyslaitos (Institutet för
Arbetshygien), 12, IV, 229. Työ ja ihminen. Lisänumero 1987, 1.
Kauppinen-Toropainen, K., Kandolin, I. & Haavio-Mannila, E. (1988):
Sex segregation of work in Finland and the quality of women's work.
Journal of Organizational Behavior 9: 15-27.
Kauppinen-Toropainen, K., Haavio-Mannila, E. & Kandolin, I. (1989):
Who Benefits from Working in Non-Traditional Work Roles - Interaction
Patterns and Quality of Worklife. Acta Sociologica 32, 4, 389-403.
Keil, T.J. (1978): Sex role variations and women's drinking. Journal of
Studies on Alcohol 39: 859-868.
Knupfer, G. (1964): Female drinking patterns. Selected Papers
Presented at the Fifteenth Annual Meeting of the North American
Association of Alcoholism Programs. Washington, D.C.: NAAAP.
MacKinnon, C. (1979): Sexual Harassment of Working Women: A
Case of Sex Discrimination. New Haven, Conn.: Yale University Press.
175
Mooney, D.K. et al. (1987): Correlates of alcohol consumption: Sex,
age, and expectancies relate differentially to quantity and frequency.
Addictive Behaviors 12: 235-240.
Ridlon, F.V. (1988): A Fallen Angel. The Status in Insularity of the
Female Alcoholic. London & Toronto: Associated University Press.
Simpura, J. (1985): Alkoholin vuosikulutus ja sen jakautuminen (Årlig
alkoholkonsumtion och dess fördelning). Ingår i: J. Simpura (red.),
Suomalaisten juomatavat (Den finska dryckesvaneundersökningen).
Alkoholitutkimussäätiön julkaisuja 34 (Stiftelsens för alkoholforskning
publikationsserie, nr 34). Jyväskylä: Gummerus Oy.
Skog, O.-J. (1983): The Collectivity of Drinking Cultures: A Theory of
the Distribution of Alcohol Consumption. Oslo: Statens Institutt for
Alkoholforskning (SIFA), Stencilserien 64.
Wilsnack, R., Wilsnack & Klassen, A.D. (1984): Women's drinking and
drinking problems: Patterns from a l981 national survey. American
Journal of Public Health 74: 1231-1238.
Women and Men in the Nordic Countries. Facts on Equal Opportunities
1988. Stockholm: Nordic Council of Ministers, l988.
176
Kvinnor och män i AA och AlAnon
Pia Rosenqvist, Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning
(NAD), Annegatan 29 A 23, SF-00100 Helsingfors
INLEDNING
Mycket har skrivits om vad kön är och vad det har för betydelse.
Simone de Beauvoirs uppfattning om att man inte föds till man eller
kvinna utan att man blir det, man utvecklas till det, är ett av de mest
välkända och citerade uttrycken för kön. Det är då fråga om en social
process, ett socialt kön snarare än ett biologiskt. Könsfrågor och
könets betydelse har oftast intresserat kvinnliga, feministiskt
inspirerade forskare. För kön används numera det engelska begreppet
"gender" som i sin tur ofta översatts till socialt kön. Övergången är inte
bara terminologisk utan har också inneburit att man bytt perspektiv i
forskningen - kvinnor betraktas inte som en separat kategori, i stället
framhävs betydelsen av relationerna mellan könen både i
könsutvecklingen och i könsmässiga uttrycksformer.1 Ann Oakley
(1989) har påpekat att könsforskningen numera utgör ett rumsrent
område för all sociologisk forskning och uttrycket "gender research" nu
används allt oftare istället för t.ex. kvinnoforskning eller t.o.m.
feministisk forskning.
1
På sistone har den tidigare klart framhävda distinktionen mellan
biologiskt och socialt kön också kritiserats (se t.ex. Connell 1987; Davies
1990). Davies påpekande kan citeras: "sex, once understood as physical
(meaning natural) and gender, once understood as social, are no longer
able to be divided in this way since the physical can be shown to be largely
socially constructed. I have thus merged sex and gender into the one term
"sex/gender" to make it clear that there is nothing in the gender order that is
unequivocally 'natural'" (fotnot s. 501).
177
Också i det internationella forskningsprojektet om AA-rörelsen har
könsperspektivet tagits upp.2 Projektet syftar till en jämförande analys
av AA som en social rörelse, det försöker förstå hur AAs program
finner gensvar i olika kulturer och hur AAs aktiviteter formas i olika
sociala förhållanden. Hur kunde då könsrelationer utforskas i AA?
Könsforskningen är aktiv och det finns många författare, forskare och
olika traditioner man kunde hänvisa till ifråga om könets innebörd och
betydelse. I dethär sammanhanget vill jag gärna citera Hanne Haavind
som gett mig många vinkar om hur könsrelationerna inom AA kunde
betraktas: "Kjønn sorterer alle mennesker i to sosiale kategorier.
Sorteringskriteriet er biologiskt, men det er starten på en prosess der
alle blir gutt eller jente, mann eller kvinne, for andre, for så i neste
omgang å bli det for seg selv. Kjønn er ikke noe man har, og det er
ikke bare en kategori man tilhører, men det er det man er..... Kjønn blir
også ramme for tolkning av handlinger. Denna rammen er internalisert
gjennom hele oppveksten, og derfor oppleves det ikke som to slags
rammer som like mennesker førståes ut fra, som to forskjellige slags
mennesker som prøver å finne hverandre i felles opplevelser.."
(Haavind 1982).
Att vara kvinna innebär att vara underställd mannen - det är det mest
förhärskande draget i relationen mellan män och kvinnor, vilket också
understrukits av kvinnoforskningen. Men såsom Erving Goffman redan
år 1977 påpekade då han skrev om det han kallade "sex-class" gäller
det att beskriva hur maktrelationen förverkligas snarare än att
konstatera att den finns: "the issue, then, is not that women get less,
but under what arrangement this occurs and what symbolic reading is
given to the arrangement" (Goffman 1977, 307). Kvinnoforskarna har
beskrivit de uttryck maktaspekten tar sig idag - t.ex. inom arbetslivet
eller hemma. Hanne Haavind har bl.a. konstaterat, att när hemarbetet
delas jämnt mellan kvinnor och män betraktas inte detta som något
naturligt - det är en gåva från mannen eller en eftergift till kvinnan, inte
hennes rättighet (Haavind 1982).
2
I ICSAA - International Collaborative Study on Alcoholics
Anonymous - deltar forskare från åtta länder, bland dem Finland, Island,
Sverige, USA, Polen, Schweitz, Mexico och Österrike.
178
Den australiensiska sociologen R.W. Connell (1987) har för sin del
utvecklat en teori om hur de samhälleliga könsrelationerna ser ut och
skiljer mellan tre olika slag av strukturer: arbete (labour), makt (power)
och det han kallar "cathexis" motsvarande det känslomässiga. Med det
samhälleliga arbetet som en könssegregerande struktur avser Connell
inte endast att arbetslivet är könssegregerat, utan att hela den
samhälleliga produktionen, distributionen och konsumtionen är
uppbyggd efter kön. Också hans diskussion om maktstrukturerna utgår
ifrån att makten både är ett socialt förhållande och en samhällelig
praktik. Med cathexis-strukturen avses de bärande principer genom
vilka våra emotionella band är uppbyggda. De två mest grundläggande
är dikotomin och motsatsparet kvinnligt och manligt, och
parförhållandet som normen för den sexuella sfären. I sin bok
analyserar Connell vilka uttryck dessa allmänna samhälleliga stukturer
tar sig i olika sociala institutioner, av vilka familjen är en och av intresse
för den vidare framställningen.
Hemarbetets uppdelning efter kön är välkänt såväl i Finland som i
andra länder. Även om t.ex. finska män i ökande utsträckning deltar i
hemmets sysslor (inklusive barnavård) är deras insats, mätt med antal
arbetstimmar, fortfarande bara hälften av kvinnornas. Svenska och
norska undersökningar (Jalmert 1984; Moxness 1981 - citerade i
Alanen 1989) har visat att då människor tillfrågas om orsakerna till
denna skeva fördelning söker man dem inte i enskilda personers
handlande.
Vanligen
finner
man
orsakerna
i
allmänna
levnadsförhållanden - i mannens arbetsvillkor eller andra motsvarande
yttre förhållanden som aktörerna själva inte kan påverka. Detta gäller
både män och kvinnor.
Forskningen om maktrelationerna inom familjen har enligt Connell ofta
tagit en konventionell utgångspunkt enligt vilken makt definieras som
inflytande på beslutsfattandet, men det finns förhållanden som tyder på
att detta inte är tillräckligt. Haavind (1982), och andra med henne, talar
om ett könskontrakt, ett för parterna dolt avtal som påverkar det sätt på
vilket konflikter löses. Studier i familjevåld visar att ren fysisk styrka är
viktigt i många familjer å ena sidan, å andra sidan vet vi också att
emotionell utpressning kan ske även utan fysiskt våld och utan klara
muntliga befallningar. Även de sexuella relationerna inom äktenskapet
och familjen kan innehålla maktaspekter. Connell påpekar att dessa
sexuella relationer inom familjen är föga utforskade men att det ser ut
som om det i de flesta familjer är mannen som definierar de sätt på
vilka sexualitet uttrycks. Rent allmänt kan också sägas att en kraftig
179
obalans i maktförhållanden kan leda till att den svagare parten
utvecklar en långt gående medgörlighet eller undfallenhet. Teorin om
Oidipuskomplexet motsvarar i övrigt vår bild av de emotionella
relationerna inom familjen.
Det vilken form könsrelationerna tar sig och könens ställning enligt
dessa tre dimensioner - arbete, makt, emotioner - är inte nödvändigtvis
helt beroende av varandra. Det kan t.ex. vara så att hushållsuppgifter
och arbete inom familjen är jämt fördelade mellan könen men att
könsrelationerna vad gäller makt- och emotionella förhållanden
uppvisar helt andra mönster. Detta innebär också att familjer kan
utveckla en icke-traditionell delning av makt och arbete utan att de
generella samhälleliga strukturerna skulle ha ändrats, enligt Connell.
Kan då Connells tankar användas i en studie av könsrelationer inom
AA?
AA föddes inom medelklasskretsar i USA under 1930-talet och redan i
början spelade alkoholisternas hustrur och familjer en stor roll för dess
framgång. Också på ett annat sätt kan man uppfatta AA som ett
familjesystem. AA, Al-Anon och Alateen var ursprungligen ordnade
omkring familjeroller - AA var avsett för mannen/fadern, Al-Anon för
hustrun/modern och Alateen för barnen i familjen. Uppkomsten av
grupper för alkoholisters vuxna barn (ACOA eller ACA = Adult Children
of Alcoholics) och speciellt det att kvinnor i större grad har gått in i AA
har i viss grad gjort situation mera komplicerad. Men i själva verket
drar många AA-medlemmar själva paralleller mellan AA och familj, en
storfamilj, och för många kan man säga att AA ersätter familjen.
Liksom inom familjen finns det inom AA flera olika relationer som vore
intressanta studieobjekt för könsforskningen. Män och kvinnor inom AA
umgås med varandra, med andra medlemmar i AA av samma eller
olika kön än de själva. Både manliga och kvinnliga AA-medlemmar har
att göra med icke-alkoholister, "andra familjemedlemmar" med vilka
man i denhär studien avser medlemmar av Al-Anon, den rörelse som
är till för alkoholisters anhöriga och vänner. Schemat inunder är avsett
att visa vilka olika typer av relationer mellan kön och alkohol det kan
vara fråga om. Jag har också ringat in de tre av totalt 10 olika
relationstyper som denna uppsats i huvudsak handlar om. Jag är med
andra ord i huvudsak intresserad av relationerna mellan manliga och
kvinnliga AA-medlemmar (3: alkoholistmän och alkoholistkvinnor) men
tar också upp relationerna mellan manliga AA-medlemmar och
180
kvinnliga Al-Anon medlemmar (4) liksom mellan kvinnliga AAmedlemmar och manliga Al-Anon medlemmar (6).
Schema 1 Olika typer av relationer mellan könen i AA och Al-Anon
Man
Alkoholist Icke-alk
Alkoholist
Man
Icke-alk
Alkoholist
Kvinna
Icke-alk
1
Kvinna
Alkoholist
Icke-alk
2
5
3
6
4
7
8
9
10
Jag skall sålunda i det följande försöka beskriva hur kön tar sig uttryck i
AAs trossystem och interaktionssystem. Jag försöker i den följande
diskussionen följa Connells uppdelning i tre strukturer. Även om
projektet är internationellt begränsar jag mig här till data om och från
Finland.3
3
Framställningen bygger på olika slag av data som insamlats inom
projektet. Dels har projektet utformat enkäter för AA-möten och AAgrupper, dels har material insamlats via observationer och intervjuer med
enskilda medlemmar. Likaså har AA litteratur utnyttjats. Datas riklighet och
variation har inte endast att göra med projektets frågeställningar utan med
drag i AA-rörelsen. AA har inga medlemsregister och ingen hierarkisk
struktur. Alla AA-grupper är autonoma och därmed finns ingen instans som
kunde sanktionera en dylik studie. Därför har projektgruppen understrukit
betydelsen av kvalitativa data av olika slag som till stor del bygger på
kontakter mellan enskilda forskare och AA-medlemmar i olika länder.
181
KVINNOR I FINSKA AA
AA startade i Finland år 1948 med klar manlig dominans - kvinnorna
var dock med från början i egenskap av hustrur men inte som egentliga
AA-medlemmar. I början av 1950-talet uppkom sedan sådana AAgrupper som inte tillät kvinnor att delta - inte för att de var kvinnor utan
för att de inte var alkoholister. Då började kvinnorna etablera egna
kontakter sinsemellan, alldeles som man gjort i USA: omkring AA
bildades så småningom ett nät av anhörig- eller familjegrupper. Men
det är viktigt att minnas att man den tiden talade om AAs kvinnor fast
man i själva verket avsåg de manliga alkoholisternas hustrur, inte
kvinnliga medlemmar i AA. Valet av begrepp avspeglar att det i
sinnevärlden inte fanns eller det fanns väldigt få kvinnliga alkoholister.
De finska anhöriggrupperna kallades ALVA, en förkortning av finskans
alkoholisthustru. ALVA var relativt starkt och man kunde kanske säga
att alkoholistkvinnorna i AA förblev i skuggan av alkoholisthustrurna.
Denna bild har sin internationella motsvarighet. Appel (1991) visar t.ex.
att det låg i både mäns och kvinnors intresse i USA under 1950- och
60-talen att inte notera den alkoholiserade kvinnan, eftersom hon så
starkt bröt mot den respektabilitet och det ansvar kvinnokönet stod för.
Likaså har Johnson (1987) och Vourakis (1989) i sina beskrivningar av
kvinnogrupper inom AA i USA påtalat hur svårt det var för kvinnor att
bli bemötta som alkoholister, inte som hustrur till alkoholister. På 1960talet togs dock den kvinnliga alkoholisten upp som ett tema i finska AA
och kvinnorna fick en kvot på två medlemmar i AAs ledning och t.o.m
en kvinnlig ordförande är 1969. AAs kvinnliga medlemmar blev aktiva
skribenter i AAs egen tidskrift och frågan om kvinnlig alkoholism togs
upp. Också ALVA- eller hustrugrupperna organiserade sig, bildade en
egen takorganisation, bytte namn till det neutralare Al-Anon, och
började själv ge ut sin egen litteratur.
Under 1980-talet uppkom AA-grupper eller AA-träffar för endast
kvinnor om än i mycket begränsad utsträckning - och dylika existerar
fortfarande.
Är då AA dominerat av män? Visst finns det väldigt många ord med
associationer till män - man talar om broderskaps- och bastukvällar,
kamratföreningar, och många grupper har förvånansvärt maskulina
namn - syftande på vild natur eller manuellt arbete: ödemarksgruppen,
dundergruppen, tummåttsgruppen, björngruppen: allt detta från AAs
historia och mäns praxis. Men AA har också som grundidé att man
182
talar om sig själv och sina känslor vilket inte är vardagsmat i den finska
manliga verkligheten. Majoriteteten av AAs medlemmar är naturligtvis
män. Medan man i Finland har räknat ut att 10 % av
storkonsumenterna år 1984 var kvinnor (Simpura 1987), så ingår i AAs
grupper i Finland mellan 8-25 % kvinnliga medlemmar. De största
siffrorna finns i tätorterna. Vid A-klinikerna (som till största del är
kommunala öppenvårdsmottagningar) har kvinnornas andel av
klientelet ökat successivt under 1980-talet, på vissa håll utgör de ca 20
% av klienterna. Kvinnorna i AA förefaller sålunda att vara lika många
som kvinnorna inom alkoholistvården i övrigt, och eventuellt flera än
man kunde förvänta sig på basen av konsumtionssiffror. Sett ur det
perspektivet är AA ingen ovanligt maskulin företeelse.
Hur är det då med jämlikheten och arbetsdelningen inom AA? Enligt
den gruppenkät som Klaus Mäkelä (1990 a) gjort i Finland för projektet
har kvinnorna helt klart varit kortare tid i AA, dvs de har varit kortare tid
nyktra. Trots detta har de relativt sett nästan lika mycket förtroende-,
eller som man i AAs jargong talar om, serviceuppdrag som männen:
som t.ex. att vara ordförande för möten, svara för litteraturanskaffning
och -försäljning, hålla möten i sjukhus och fängelser, städa, koka kaffe
mm. Eventuellt kunde man säga att kvinnorna kokar kaffe litet oftare
än männen, och det syns också vid de större tillställningarna där
dessutom alkoholisternas anhöriga, fortfarande till större del hustrur,
medverkar.
Kvinnor har också haft en relativt sett stark ställning i de ledande
skikten i AA i Finland: tre gånger har kvinnor varit ordförande för hela
AA, de har suttit med i dess ledning och en kvinna har också varit
internationell kontaktperson - en syssla som värderas mycket högt.
Sett över ett stort antal år har kvinnorna dock varit
underrepresenterade i ledningen, i det som inom AA kallas dess
"service". Kvinnorna har dessutom varit nästan helt osynliga i den del
(en nämnd) av AA som sköter om ekonomin och AAs litteratur
(utgivning) och som anses ha rätt stort inflytande i AA generellt sett.4
Internationellt sett är det dock klart att den finska kvinnans ställning i
AA är bra och att AA i det avseendet följer de nordiska parlamentariska
traditionerna.
4
Andelen kvinnor i AAs nationella service organ har varierat väldigt
mycket mellan olika år. Under ett antal år under 1960-talet var kvinnorna
inte underrepresenterade i organet, men nog under 70- och 80-talen. Den
nämnd som svarar för ekonomi och publikationer har mellan åren 1967-90
haft bara 8 kvinnliga medlemmar av totalt 136.
183
I övrigt följer AA inom sig inte någon parlamentarisk representativitet.
Man brukar inte rösta utan vissa val avgörs med lott och i det flesta fall
anmäler sig medlemmar frivilligt till olika sysslor. Det som i synnerhet
understryks är rotation - en och samma person får inte sitta mer än en
gång i en viss ställning. Dessa traditioner ökar eventuellt kvinnornas
chanser till inflytande.
När det gäller större sammankomster såsom t.ex. jubileumsfester eller
för allmänheten och pressen avsedda informationstillfällen är den
kvinnliga representationen anmärkningsvärt svag. Det har t.o.m. på
mindre orter hänt att Al-Anons obligatoriska presentation fallit bort och i
stället har någon manlig alkoholist framfört en hälsning. I detta
avseende förverkligar AA, med eller mot sin vilja, den sedvanliga
arbetsdelningen: männen sköter om offentligheten och kvinnorna hålls
i den privata sfären.
Det ovanstående stöds också av Iiris Aaltonens resultat (1990). Hon
gjorde en innehållsanalys av AAs egen tidskrift 1952-1988 och visade
att kvinnorna i ökande utsträckning bidrog med levnadshistorier och
under de senaste åren t.o.m. i större uträckning än sin andel av
medlemskapet. Däremot var de inte speciellt synliga i bidrag av andra
slag: t.ex. i fråga om artiklar om AAs struktur, tolkningen av AAs
program mm. Detta tyder på traditonella könsrelationer inom AA männen tar sig an "viktiga" frågor såsom ekonomi och tolkningen av
programmet, medan de kvinnliga medlemmarna nog deltar med
skriverier, men håller sig till sina egna erfarenheter. I de muntliga
framställningarna - i talet, som är hörnstenen i AAs sätt att verka (jfr
Robinson 1979) - deltar kvinnorna.
I AAs träffar eller möten "håller man inlägg" i tur och ordning men det
är inte fråga om någon dialog. Det finns också andra typer av möten,
men speciellt i Finland är dessa med roterande talturer de vanligaste
(Mäkelä 1990 b). Kvinnan är i detta sammanhang jämställd med
mannen - hon behöver inte tävla för att få sin taltur. Enligt vår
mötesenkät (Mäkelä 1990 b) utnyttjade män och kvinnor på AA-möten
sin möjlighet att tala nästan lika ofta och i själva verket var den lilla
skillnaden som fanns mellan könen till kvinnornas fördel. Som första
talare var kvinnorna dock ofta underrepresenterade. Att kvinnor har
större rädsla för att tala offentligt brukar ofta föras fram också i AAlitteraturen (t.ex. påpekar Robinson 1979 att kvinnor mera sällan än
män berättat sin livshistoria vid ett AA-möte) och det anges ofta som
184
motiv för speciella kvinnogrupper. Vid möten som är gemensamma för
AA och Al-Anon, talar många hustrur aldrig.5
Att tala, och vad det betyder för män och kvinnor, är kanske mera
svårgenomträngligt än det vid den första anblicken verkar.
Sociolingvistisk forskning har visat att män och kvinnor har olika sätt att
uttrycka sig på och att språket också avspeglar köns- och
maktrelationer. Sålunda har man hävdat att män ofta avbryter sina
kvinnliga samtalspartners. Inom AA är detta praktiskt taget en
omöjlighet - avbrott accepteras inte, ett påbud som det enligt våra
observationer mycket sällan bryts emot. Deborah Tannen (1990) har i
sin senaste bok försökt karaktärisera kvinnliga och manliga
konversationsstilar och menar att kvinnorna vanligen använder ett
slags "kontaktspråk" ("rapport" talk) medan männen koncentrerar sig
på att få fram information - s.k. "report" talk. Att avbryta en annan har i
dessa olika konversationsstilar olika betydelse - sålunda är t.ex. avbrott
i form av små utrop eller bejakande huvudnickningar vanliga i den
kvinnliga konversationsstilen. Vid AA-möten ägnar man sig inte åt
vardaglig konversation, men å andra sidan avviker AA-talet både från
den vanliga manliga och den vanliga kvinnliga stilen. För kvinnor kan
det vara fråga om att i AA lära sig att tala länge utan synligt stöd
utifrån, för män kanske i viss mån att lämna rapporterna åt sidan och
tala om sig själva. Om så maktrelationer inte direkt avspeglar sig i AAtalet på detta sätt så kan de uttryckas på andra sätt. Att hänvisa till
andra människor och till andra uppgifter kan vara ett sådant sätt: män
tenderar att citera eller hänvisa till andra män, medan kvinnor hänvisar
till båda könen (Devault 1990, Nordenstam 1990). Vid AA-möten är
hänvisningar till tidigare talare snarare regel än undantag, men i vilken
mån dylika verbala eller icke-verbala uttryck för auktoritet följer
traditionella könsmönster ger projektets data oss än så länge ingen
uppfattning om.
Hur ser då AAs relationer ut då det gäller emotionalitet? Inte nog med
att kvinnor i allmänhet har varit medlemmar kortare tid i AA än män, de
har kanske haft en kortare dryckeskarriär och är/kan se yngre ut än
5
I dethär sammanhanget bör nämnas att finska Al-Anon-möten
praktiskt taget alltid är slutna, och avsedda endast för medlemmar. Etersom
majoriteten av de anhöriga Al-Anon medlemmarna är kvinnor lyser män i
praktiken med sin frånvaro - utom i det fall att de är dubbla medlemmar,
dvs. både medlemmar i AA och i Al-Anon. I AA-jargong kallas dylika
medlemmar ofta dubbelvinnare.
185
männen (Schmidt et al. 1990). Intervjuer med kvinnor i AA visar att det
att vara ung ofta innebär att kvinnor råkar ut för att inte bli tagna på
allvar, något som framkommit i beskrivningar från USA tidigare under
detta sekel (t.ex. Johnson 1987, Vourakis 1989). Ibland uppfattas inte
detta som så allvarligt:
"Männen i AA har nog alltid varit helt hyggliga mot mig. I början
var det ju alltid detdär med "lilla flickan", "baby", de tog mig inte
på allvar och de trodde nog jag var yngre än jag var. Men med
tiden slutade de ju" (intervju, mars 1989).
Unga kvinnliga nykomlingar kan också upplevas som sexuellt
attraktiva:
"O, ja, män surrar nog kring unga nykomlingar, det hör till
sjukdomen. Jag kan riktigt känna hur det kliar i fingarna på mig
när jag ser alla dem runt henne som jag är fadder för - hon har
varit nykter bara sju dar." (intervju Sept. 26, 1989).
I dethär sammanhanget är det kanske skäl att notera att inte endast
kvinnor är föremål för sexuellt intresse å ena sidan, å andra sidan att
AA generellt sett tillämpar synnerligen klara och entydiga sexuella
normer. Nykomlingar skall skyddas, helst skall man inte inleda några
nya relationer när man just blivit nykter - att upprätthålla nykterheten är
nog så besvärligt; man uppmanar medlemmar att sköta sina sexuella
förhållanden utanför AA mm. Men de kvinnliga berättelserna om
sexuellt trakasseri och om att bli uppfattad som ett sexualobjekt i en
situation som i sig inte vanligen förknippas med intima relationer är
ändå många. Det begrepp som lanserats från arbetslivsforskningen,
"token" eller avvikare, som avser enstaka kvinnor i manligt dominerade
miljöer eller på manligt territorium är relevant här (jfr Elina HaavioMannilas artikel i denna bok men även Haavio-Mannila et al. 1989).
"Tokens" blir ofta stressade, utsätts för sexuella närmanden och
kamraterna ser henne alltid i första hand som kvinna, i andra eller
tredje hand som en representant för ett yrke eller som en kollega.
Detta har skett och sker naturligtvis också i AA: att kvinnliga AAmedlemmar i första hand setts som kvinnor, i andra hand som
alkoholister.
Kvinnorna i AA har naturligtvis också andra roller än den unga
nykomlingens och novisens, t.ex. modersrollen. Men det intressanta är
186
att många AA-medlemmar, både män och kvinnor, tycks utgå från att
män och kvinnor verkligen är mycket olika. Sålunda är det helt
accepterat att män och kvinnor inte kan förstå varandra i allt, hur
mycket alkoholister de båda än är.
Sålunda rekommenderar t.ex. AA att när en medlem väljer sig en
fadder, en förtrogen med vilken han/hon går vidare i programmet, bör
det vara någon av samma kön. En kvinnlig AA kan ha en Al-Anon
kvinna som fadder. Kön går alltså i dethär fallet före alkoholen men
exemplet visar också på att AA har ett mycket praktiskt inriktat
program. För att sexuell attraktion inte skall förstöra programmet skall
man undvika att ha en fadder av motsatt kön. Dessutom är det viktigt
att faddern och den som har en fadder är så lika varandra som möjligt.
Å andra sidan har feminister och kritiker av AA-programmet hävdat just
det motsatta - att AA undervärderat skillnaderna mellan män och
kvinnor genom att understryka alkoholismens entydighet, ensartade
karaktär. Kritiker har hävdat att alkoholism hos kvinnor fördöms
hårdare än männens alkoholism och att kvinnliga alkoholister snarare
lider av skuldkänslor än av ånger som många män gör (Kaskutas
1989, 178). Därmed borde vården i främsta rummet gå ut på att bygga
upp kvinnans självkänsla. I USA finns en annan rörelse, Women for
Sobriety, som tagit sin utgångspunkt i AAs tolv steg men samtidigt
förändrat dem i den ovannämnda "positiva" riktningen (Kaskutas op
cit). Aaltonens tidigare nämnda undersökning visar att den skala av
känslor som finska AA män och kvinnor i sina skriverier uttrycker har
en del sådana skillnader - kvinnorna skriver mera om sina skam- och
skuldkänslor än männen. Båda könen skrev mest om sina
alkoholistkarriärer - om tiden då de drack, men för kvinnor var tiden
efter inträdet i AA, för män tiden före alkoholiseringen (barndomen) det
nästpopuläraste objektet. Trots dessa skillnader fanns det många
likheter i de känslor skribenterna uttryckte: ensamheten, smärtan,
bitterheten, att lägga skulden på andra. De är dylika gemensamma
känslor som bildar ryggraden i AAs tänkande om den gemensamma
existentiella grund genom vilka "to forskjellige slags mennesker ..
prøver og finne hverandre..." (Haavind 1982).
AA är en gemenskap för män och kvinnor, säger AA själv och därmed
är alkoholistkvinnor välkomna. Samtidigt har speciellt äldre AAmedlemmar förhållit sig kritiskt till etablerandet av grupper endast för
kvinnor eller endast för män. AAs inre enighet är av största betydelse
för den enskilda alkoholistens nykterhet och därför betraktas dylika och
187
andra differentieringar inte som önskvärda. Det finns dock grupper för
endast män eller kvinnor. Till karaktären är de olika: mansgrupperna är
ofta bara grupper där inga kvinnor råkat ingå, medan de kvinnliga
grupperna bildats speciellt. Ofta är det inte fråga om grupper i sig utan möten för kvinnliga alkoholister - som i AAs tradition sorterar
under någon grupp.
De speciella kvinnliga grupperna har uppkommit på många olika sätt.
På 1970-talet verkade det som om dessa möten stimulerades av
männen, som en typ av rekryering - i AAs terminologi 12 stegs arbete.
Den telefonservice man etablerat för AA i början av 70-talet hade med
all tydlighet visat att det fanns många kvinnor i nöd: kvinnor ringde
mindre än männen men fortfarande mycket mera än de syntes i AA. I
tillägg till detta kom naturligtivs alla de kvinnor som ringde p.g.a. en
anhörigs alkoholism. Numera ringer kvinnorna lika mycket som
männen, i och för sig en intressant aspekt.
På 1980-talet etablerades kvinnomöten och grupper på kvinnligt
initiativ för att utföra 12 stegs arbete men också av andra skäl.
Fortfarande är dock dylika grupper eller möten väldigt få. I samband
med en diskussion om AA-möten enbart för kvinnor brukar man
framhäva att kvinnor föredrar att diskutera specifika problem förbundna
med kvinnorollen tillsammans med andra kvinnor - att bli självständig
och icke-beroende av män eller andra är ett speciellt tema. Andra
speciellt känsliga problem förbundna med kvinnliga livserfarenheter
som att bli mor, övergångsåldern, aborter, ev. incest och sexualitet är
teman som enligt våra intervjuer ofta diskuteras i grupper med bara
kvinnor. Oftast tas dylika saker upp i individuella samtal snarare än på
möten.
AA tar inte ställning till allmänna sociala och politiska frågor - sålunda
inte heller till t.ex. diskriminering av kvinnor eller jämställdhetspolitik.
Samtidigt är det helt klart att medlemmar i olika politiska partier deltar i
AA, och att detta inte heller upplevs som någon konflikt. Men hur är det
med feministiska grupper? Idén med feministiska grupper har ofta varit
att verka medvetandeförhöjande på de enskilda medlemmarna liksom
på samhälleliga förhållanden. I den mån dessa två syften är
sammmankopplade är feministiska grupper inte möjliga inom AA.
Däremot finns det klara tecken på att AA programmet för många
kvinnliga medlemmar innebär ett förhöjande av medvetandet som
kvinnor, eller som en nära 60 årig finsk medlem uttryckte det:
188
"Om kvinnliga alkoholister har några särskilda problem, något
som utmärker dem? Tjaa, kanske detsamma som de har
gemensamt med kvinnor i allmänhet - detdär med att bli
självständig. Felaktigt beroende av män, det får man lära sig från
början. Man borde redan lära barn (... att du svarar för dig själv),
jag blev inte förberedd på det, jag blev bara varnad för
männen..." (intervju 1989).
Denna kvinna tyckte dock inte att speciella grupper inom AA var
nödvändiga - hon hade druckit med män och kunde lika gärna bli
nykter med männen. Man kunde säga att hon åskådliggör den för den
rådande alkoholkulturen säregna separationen av alkoholen och
alkoholism från kvinnors liv. Om feministiskt inspirerade AA-grupper
finns i Al-Anon och AA i USA är de inte särdeles framträdande i
Finland, där de få grupper som finns närmast ses som tillfälliga
anhalter för nybörjare eller för periodvisa diskussioner om
kvinnospecifika frågor.
Ett av de kvinnomöten som fortfarande med regelbundna mellanrum
hålls i Finland startades av en AA-kvinna som tyckte att hon inte kunde
gå på samma möten som sin man. Johnson (1987) beskriver en
liknande situation i USA för de första kvinnomötena. Det faktum att
storkonsumerande kvinnor, oberoende av om de är med i AA eller inte
förefaller att ha ännu mer drickande män omkring sig - som äkta män
eller fäder eller som vänner om de går in i AA - påverkar naturligtivs
könsrelationerna inom AA. Sålunda torde det för en kvinna som går
med i AA vara lättare, mer normalt, att få nära vänner bland männen i
AA än för männen att få detsamma bland sina kvinnliga
alkoholistbekanta. Många kvinnliga AA-medlemmar anser det också
vara svårt om inte omöjligt att hitta sig en (ny) man utanför AA. För en
man är det fortfarande lämpligare att ha sin hustru/kvinna i ickedrickande Al-Anon.
MÄN SOM MEDLEMMAR I AL-ANON
Mycket av AA-litteraturen såväl som Al-Anons egen litteratur har
handlat om mannen-alkoholisten och kvinnan-hustrun - den ickealkoholiserade. Appel (1991) och bl.a. Harper & Capdevila (1990) har
189
fört fram att det finns en medicinsk tradition inom vilken
alkoholisthustrun ses som speciellt patologisk - som någon som
orsakat eller understött den andras (mannens) alkoholism. Män har
inte varit objekt för ett dylikt medicinskt intresse - man har nog
intresserat och oroat sig för deras alkoholism, men inte för deras
relationer till andra närstående, vare sig alkoholiserade eller ickealkoholiserade. Enligt amerikanska Al-Anons egna undersökningar
1987 är 12 % av Al-Anon medlemmarna män - i Finland finns det i AlAnon bara en handfull män. I USA är också kvinnornas andel av
medlemmarna i AA högre - upp till 35 %.
Inte heller tidigare, t.ex. då Al-Anon grundades i USA på 1950-talet, var
dock män som partners eller släktningar helt okända. I den första
utgåvan av Al-Anons mest populära bok (Al-Anon 1955) tar man upp
två drag som man anser vara specifika för män till alkoholiserade
hustrur: å ena sidan var de undantag eftersom män sällan förblev gifta
med en alkoholiserad kvinna. Å andra sidan ansåg man det vara
lättare för en man att leva vid sin alkoholisterade hustrus sida och bära
hela ansvaret för det gemensamma hemmet, eftersom mannen ju från
början hade ansvaret för hemmet i form av lönearbete och ekonomi.
Jane Martins innehållsanalys (1988) av två upplagor av en Al-Anon
bok visar att Al-Anons program bytt tyngdpunkt från 1950- till 1980talet. Om programmet till en början fokuserade på de problem en
anhörig hade att anpassa sig till alkoholismen, framhävs på 1980-talet
vikten av personlig utveckling och mognad. Delvis torde denna
förändring ha skett mot bakgrund av att rekryteringen till Al-Anon under
årens lopp breddats - att inte endast hustrur och äkta män utan också
föräldrar, syskon och vänner till alkoholister anslutit sig till Al-Anon och
att den senare utgåvan sålunda skall motsvara de nya medlemmarnas
behov. Dels torde det också vara fråga om en intern utveckling största delen av all Al-Anon litteratur har skrivits under 1970- och 1980talen.
Även om det fortfarande finns väldigt få män med i Al-Anon i Finland är
det inte omöjligt att deras antal i en nära framtid skulle kunna öka.
Kvinnorna dricker idag mera än för tjugo år sedan och sålunda finns
det flera presumtiva manliga kandidater för Al-Anon. Vidare förefaller
Minnesota- modellen, som tillämpas vid några vårdhem i Finland, att
attrahera speciellt kvinnor och kan, genom att också den vård som ges
där framhäver betydelsen av alkoholistens familj, bidra till en ökad
rekrytering av män till Al-Anon. Men tillsvidare har den förändrade
190
betoningen i programmet som också är uppenbar i Finland (Rosenqvist
1990) skett bland kvinnorna själva - bland hustrur och ett ökande antal
mödrar.
Även om kvinnor i Al-Anon numera i större utstäckning ägnar sig åt sig
själv och sin egen personliga utveckling och Al-Anon på det sättet
faktiskt kan verka emanciperande återstår en grundläggande skillnad i
medlemsskap i å ena sidan AA, å andra sidan Al-Anon. I Al-Anon är
man medlem genom en annan person, via en relation - hustru, syster,
bror eller mor till en alkoholist; medlemsskap i AA är direkt och
individualiserat. Populära Al-Anon termer och tankesätt, som förefaller
att ha uppkommit just ur de kvinnliga anhörigas situation (t.ex. "detach"
- att ta avstånd ifrån utan att dock lämna; "enable" - att möjliggöra, dvs
att sluta upp att sköta om hela hushållet eller mannens sysslor) ser ut
att ha varit användbara även för beskrivningar av mäns situation då de
lever i närheten av en alkoholist: också män gömmer undan flaskor för
sina alkoholiserade hustrur, ljuger för arbetsgivare och vänner när det
behövs, och lär sig att leva praktiskt taget ensamma i ett förhållande.
Men det är troligare att det är den nya fokuseringen på individen
snarare än på relationen som lockar män till Al-Anon. "Den nya
mannen", den nya mansrollen, kan man hitta i den man som anslutit
sig Al-Anon efter att hans hustru redan varit nykter en längre tid, och
de dagliga problemen inte är akuta.
191
LITTERATURHÄNVISNINGAR
Appel, Christa (1991): Frauen - Alkohol - Gesellschaft. Zur Relevanz
und Aktualität der amerikanischen Temperenzbewegung. LambertusVerlag, Freiburg im Breisgau.
Aaltonen, Iiris (1990): AA-liikkeen suomalaisessa jäsenlehdessä
julkaistujen naisten ja miesten kirjoitusten vertailua (En jämförande
analys av mäns och kvinnors skriverier i AA-rörelsens finska
medlemsblad); Pro gradu avhandling i sociologi, Helsingfors
universitet, Sociologiska institutionen, mars 1990 (opublicerad).
Alanen, Leena (1989): Perhe, valta ja sukupuoli (Familj, makt och kön),
I Sosiaalipolitiikka 1989 / Socialpolitik 1989, Socialpolitiska föreningens
årsbok, 14. årgången.
Connell, R.W., (1987): Gender & Power. Society, the Person and
Sexual Politics, Polity Press, UK.
Davies, Bronwyn (1990): The Problem of Desire, I: Social Problems,
Vol. 37, No 4, Nov 1990, 501-516.
Devault, Marjorie L. (1990): Talking and Listening from Women's
Standpoint: Feminist Strategies for Interviewing and Analys, I: Social
Problems, Vol. 37, 1, Feb. 1990, 96-116.
Goffman, Erving (1977): The Arrangement between the Sexes, I:
Theory and Society, Vol 4, No 3, Fall 1977 pp 301-331.
Haavind, Hanne (1982): Makt og kjaerlighet i ekteskapet, i: Haukaa &
Hoel & Haavind, red.: Kvinneforskning: Bidrag til samfunnsteori.
Festskrift till Harriet Holter. Kvinnors levekår og livslöp.
Universitetsforlaget, Oslo.
Haavio-Mannila, Elina & K. Kauppinen-Toropainen & I. Kandolin
(1989): Naisten juomatavat mies- ja naisvaltaisilla aloilla (Women's
drinking patterns in male and female dominated occupations), I:
Alkoholipolitiikka 6, pp 280-296.
Harper, Jeane & C. Capdevila (1990): Co-dependency: A Critique, I:
Journal of Psychoactive Drugs, Vol 22, 3, Jul-Sep, 285-292.
192
Johnson, Hazel Cameron (1987): Alcoholics Anonymous in the 1980s:
Variations on a theme. Dissertation UCLA.
Kaskutas, Lee (1989): Women for Sobriety: a qualitative analysis, i:
Contemporary Drug Problems, Summer 1989, pp 177-200.
Martin, Jane (1988): The Evolution of Al-Anon: a content analysis of
stories in two edition of its "Big Book" SAHS 278. December 5, 1988
(term paper, Berkeley).
Mäkelä, Klaus (1990 a): Preliminary results of a survey of Finnish AA
groups. February, ICSAA Working papers.
Mäkelä, Klaus (1990 b): Preliminary results of a survey of Finnish AA
meetings. August, ICSAA Working papers.
Nordenstam, Kerstin (1990): Hur talar kvinnor och män till vardags
(How do women and men talk in everyday life). I: Kvinnovetenskaplig
tidskrift 1/90, 32-42.
Oakley, Ann, (1989): Women's studies in British sociology: to end at
our beginning, i: The British Journal of Sociology, Vol 4, No 3, pp 442 470.
Peterson, John (1989): AA as a social organization/ social network,
ICSAA Working Paper.
Robinson, David (1979): Talking out of Alcoholism. The Self-Help
Process of Alcoholics Anonymous. Croom Helm London.
Rosenqvist, Pia (1990): Al-Anon in Finland. Papper presenterat vid the
Annual Meeting of the Kettil Bruun Society for Social and
Epidemiological Research on Alcohol, June, Budapest; ICSAA Working
Paper.
Schmidt, Catherine & L. Klee & G. Ames (1990): Review and analysis
of literature on indicators of women's drinking problems, I: British
Journal of Addiction, 85, 179-182.
193
Simpura, Jussi (ed) (1987): Finnish Drinking Habits. Results from
Interview Surveys Held in 1968, 1976 and 1984. The Finnish
Foundation for Alcohol Studies.
Tannen, Deborah (1990): You just don't understand. Women and men
in conversation. William Morriow & Company, Inc. New York.
The Al-Anon Family Groups, a Guide for the Families of Problem
Drinkers, 1955, Al-Anon Family Group Headquarters, NY.
Vourakis, Christine (1989): The Process of Recovery for Women in
Alcoholics Anonymous: Seeking Groups "Like me", dissertation, UC
San Fransisco.
194
"Ingenting är omöjligt" - intryck
från ett behandlingshem för
kvinnor*
Karen Leander, Tjurbergsgatan 27 B, S-118 56 Stockholm
"Där jag jobbade förut hade det blivit någon slags slentrianmässig
sanning att kvinnliga klienter var rätt så besvärliga, att det var
lättare med manliga klienter. Så småningom insåg jag att det inte
finns någon grupp i Sverige som är så bespottad, så nedtryckt
som missbrukande kvinnor. De själva var inte medvetna om det.
Andra kvinnor existerade inte för de här kvinnorna. De kan inte få
vara på blandade ställen - de är utnyttjade hela tiden, får aldrig
vara i fred" (Föreståndare för kvinnligt behandlingshem, intervju
1990)
Det finns inte många behandlingshem i Sverige där såväl klient- som
personalgruppen utgörs av enbart kvinnor. Men det börjar finnas allt
flera av dem, och de är redan av ökande intresse för utvärdering trots
sin nybörjarstatus. Idéerna inom missbruksvården angående en- eller
tvåkönade behandlingsinstitutioner har gått i vågor. En författare menar
att det var "först under 1970-talet som det nästan blev regel med
tvåkönade behandlingshem" (Larsson 1986, 99), men att idéer om att
vårda kvinnor separat för sig då igen började växa fram. I de nya
klientrörelserna på 1960- och 1970-talet och i av Maxwell Jones'
inspirerade terapeutiska samhällen var tvåkönade institutioner det
självklara, påstår Larsson. Då försökte man se det generella i
människors problem och baserade vården på en helhetsprincip.
*
Artikeln är skriven inom ramen för ett projekt som ursprungligen initierades
av V-kollektiven och Stiftelsen Kvinnoforum. Kvinnoforum finns i Stockholm,
adress: Västerlånggatan 75, I tr, S-111 29 Stockholm.
195
Småningom hördes röster från fältet och bland forskare att de konkreta
behov som kvinnor med missbruksproblem hade och de strukturella
orsaker som låg bakom deras missbruk hade försummats (för
diskussioner om denna utveckling även i andra länder, se Ettorre 1986
och Oppenheimer 1989). Kvinnorna var oftast i minoritet på
behandlingsinstitutionerna. Därmed förblev kvinnorna och deras behov
osynliga och i värsta fall blev de utnyttjade. Man påpekade att
existerande missbruksteorier, behandlingsmetoder och modeller i stort
sett byggde på erfarenheter med manliga missbrukare, och att de utan
ändringar tillämpades på kvinnorna. Som svar på detta införde många
tvåkönade ställen "kvinnogrupper" (se också Oppenheimer 1989, 179;
Bottoms & Pratt 1989). En annan reaktion var etablerandet av
Stiftelsen Kvinnoforum, där kvinnoperspektivet skulle läggas även på
missbruksfrågor.
Även intresset för behandlingshem enbart för kvinnliga klienter ökade.
Ett sådant behandlingshem med enbart kvinnlig personal startades i en
medelstor stad i Sverige 1989/90. Målgruppen bestod av kvinnor med
alkohol- och/eller narkotikamissbruk som länge hade varit med i
svängen, som hade missbrukats som kvinnor och som hade dåligt
självförtroende. Hemmet var således inte avsett för välanpassade
kvinnor. Under en period mellan sex månader och ett år efter att
dörrarna öppnats intervjuade jag de flesta av klienterna (9 kvinnor,
medelåldern 38 år) och den personal som arbetade där (8 kvinnor,
medelåldern 40 år). Syftet med intervjuerna var inte att beskriva dessa
kvinnor i detalj med hänsyn till bakgrund, missbruk, utbildning eller
arbete eller att mäta effektiviteten av behandlingen, utan att fånga
deras upplevelser av behandlingshemmet. Materialet insamlades
under den tid jag var anställd av Stiftelsen Kvinnoforum.
Klienterna hade varit på behandlingshemmet under olika långa
tidsperioder (från två veckor till nio månader). I slutet av
intervjuperioden hade tre av de intervjuade avbrutit sin behandling och
lämnat behandlingshemmet, fyra hade fullföljt behandlingen och börjat
jobba ute och bo på "utsluss" eller hemma och tre var fortfarande
under behandling. Jag försökte ställa nästan identiska frågor både till
personalen och klienterna angående kvinnornas bakgrund, om hur det
kändes att vara enbart med kvinnor, om relationerna inom
klientgruppen, inom personalgruppen och grupperna emellan, om
regler och beslutsfattande, om schemat och om hur vardagen
fungerade.
196
Utformningen av behandlingshemmet påverkades i hög grad av idéer,
erfarenheter och visioner som föreståndaren hade utvecklat under
många års arbete med marginaliserade och missbrukande kvinnor.
Detta är inte alldeles ovanligt då något nytt, liksom detta
behandlingshem, kommer igång (även om behandlingshemmet inte är
det första i sitt slag). På basen av diskussionerna kunde hennes filosofi
summeras på följande sätt: (1) denna klientgrupp har ett starkt behov
av att upptäcka det kvinnliga inom och omkring sig; (2) behandlingen
skall vara individuellt anpassad vad gäller innehåll, längd och motiv för
utskrivning; (3) återfall och "trassel" är en naturlig del av
missbruksbehandlingen som kan användas som ett viktigt led i ett
förändringsarbete (för en liknande beskrivning av RFHLs syn på
behandling, se Björling 1976, 53). Föreståndaren grundade modellen
på tanken att en förändring alltid är möjlig, även om vägen till
förändring kan vara lång och ojämn. Hennes synsätt verkar falla in i en
humanistisk tradition präglad av personer som efter många års arbete
inom olika typer av kontrollinstanser anser att den största faran
gentemot humanistiska värderingar snarast finns i "systemet" och dess
representanters sätt att hantera individer än i de senares asociala
beteende (såom t.ex. Franco Basaglia (1979) och den italienska
demokraktiska psykiatriska rörelsen och Karl-Erik Törnqvist (1979) och
den svenska rättspsykiatriska utvecklingen under 1970-talet).
På basen av intervjuerna (och delvis diskussionerna) kan man lyfta
fram
fyra drag, som var utmärkande för kvinnornas upplevelser av
behandlingshemmet:
- det fanns bara kvinnor i huset
- det var "svårt att straffa ut sig"
- behandlingssamtal ägde rum enskilt (inte i grupp)
- vardagen präglades av ständigt förhandlande och en atmosfär
av att "ingenting är omöjligt".
Mycket tyder på att dessa fyra drag var ömsesidigt beroende av
varandra åtminstone under den tid jag gjorde intervjuerna, och att de
tre sistnämnda var möjliga just genom att omgivningen var helt
kvinnlig.
Det är inte obekant att vård också brukar innehålla inslag av kontroll.
Motsättningar mellan personalens och klienternas värderingar och
synsätt leder till konflikter och olika strategier för att `normalisera`
197
klienterna. Man vill ändra klienternas beteende, attityder och/eller
livsstil. Ofta sker detta genom regler och bestraffning av icke önskvärt
beteende, eller genom att dagsschemat, som upptar vardagliga
sysselsättningar, måltider o.s.v. innebär någon form av socialisering
och konformitet med rådande värderingar. Vad klienten skall straffas
för eller socialiseras till är förmodligen olika beroende på om klienten är
kvinna eller man. De olika "påverkningsstrategier" som valts av en
vårdinstitution beror på institutionens uppfattning om varför människor
missbrukar och hur de förändras. Ett allmänt behandlingssyfte är att
visa alternativ till det missbrukarliv klienterna har levt.
På ett liknande sätt har personalen på behandlingshemmet jag
studerade också ambitioner att visa alternativ och att motivera sina
klienter till att bryta med det gamla livet. Men metoden som använts på
det här behandlingshemmet - tyder närmast på ett slags försök att
"avkontrollera" de kvinnliga klienterna.
"ANDRA KVINNOR HAR VARIT OSYNLIGA FÖR MIG"
Föreståndarens filosofi för att driva ett enkönat behandlingshem
framgår ur citatet i början av artikeln. Några av de övriga vårdarna
uttryckte vissa farhågor som de hade haft inför utsikten att börja jobba
på en kvinnoarbetsplats, medan andra hade jobbat mycket med
kvinnor:
"Jag har jobbat med kvinnor tidigare, och jag gillar det. Det är
lättare att jobba med kvinnor än med män, mer positivt. Förstås
har det sina svårigheter, men de är mindre än då man jobbar
med män. Det finns alltid en klarare hierarki när män är med och
det är viktigt att vi kvinnor lär oss att lita på oss själva som
kvinnor och inte väntar oss att männen fattar besluten. Det känns
självklart att det finns bara kvinnor här. Det skulle inte vara
samma ställe om män var med."
"Det känns rätt och positivt nu att behandlingshemmet är
enkönat. Ett kvinnokollektiv behövs för att varje kvinna ska ha en
chans att utveckla sin kvinnlighet. Att stå på egna ben. Att prata
om våldtäkt och misshandel."
198
"Dessa tjejer/kvinnor har redan haft många kontakter med män;
vad de behöver är kontakt med andra kvinnor. Dessa kvinnor har
ingen brådska med att möta "den goda mannen", förebilden som
visar dem att alla män inte är likadana som de män de har känt.
Det kan de göra nästa år. Först måste de lära känna kvinnor."
De intervjuade klienterna berättade om ett liv utanför
behandlingshemmet som varit ganska tomt på andra kvinnor. Missbruk
var sällan någonting de kopplade ihop med andra kvinnor. Andra
kvinnor var ofta ganska osynliga för dem ("jag är paff när tjejer kommer
upp till mig och säger att vi har träffats - jag har aldrig sett dom") och i
missbrukarlivet skedde mycket tillsammans med, av och genom män.
De flesta av dessa kvinnor har heller aldrig tidigare varit på en enkönad
institution (det närmaste var ett kvinnofängelse med blandad personal).
Flera hade känt och visat motstånd mot att komma till ett ställe med
enbart kvinnor men alla hade - av olika skäl - småningom började
uppskatta den helt kvinnliga miljön och de skillnader i tillvaron som den
medförde:
"Det här är mitt första ställe med bara kvinnor. Jag trodde att det
skulle vara bråk och intriger, men det är skönt."
"Det här var nytt för mig. Jag ville pröva. Jag har inte haft
kvinnliga vänner. Kvinnor verkar förstå varandra bäst. Min fd man
misshandlade mig, dominerade. Han tryckte ner mig. Nu är jag
överraskad över hur mycket klienterna har gemensamt. Man är
inte ensam (med att vara missbrukare och ha barn och
skuldkänslor). Mitt självförtroende har varit nollställt."
Kvinnor har skrämt mig; andra kvinnor är vackrare, smartare, har
konkurrerat om killar. Nu är det mysigt att vara med kvinnor. Här
kan jag bara vara mig själv och vara accepterad och respekterad
för vem jag är, inte för att jag är duktig och kan någonting..."
199
DET ÄR "SVÅRT ATT STRAFFA UT SIG"
"Huvudregeln" i huset är drogfrihet. Ansvaret för att den upprätthålls
delas gemensamt av klienterna och personalen. Detta innebär att
kontrollåtgärder och sanktionsstrategier inte är det första man tar till för
att försäkra sig om att "regeln" följs. Principen om den individuellt
anpassade behandlingen tolkas så, att misslyckade permissioner,
återfall, missbruk och andra "regelbrott" inte skall leda till automatisk
utskrivning. Istället bestäms sådant från fall till fall. Några vårdare
berättar:
"När en klient trillar dit, säger vi inte att `du har missbrukat vårt
förtroende, ut med dig, klara du dig så gott du kan`. Gränsen är
individuell ... Det är då klienterna behöver mycket."
"Människor tar ansvar när de får det; man kan inte
kontrollera/straffa klienter i behandling. Man kväver dem (såväl
som möjligheterna till tillväxt)."
"Det går inte att kontrollera en sådan sak. Vi kan inte ta över
ansvaret för klienternas drogfrihet. En personalgrupp kan aldrig
garantera det - utan mycket kontroll eller klienternas medverkan."
Kombinationen att `det är svårt att straffa ut sig` och principen om det
gemensamma ansvaret orsakade mycket diskussion när jag besökte
behandlingshemmet. Vissa klienter blev utskrivna, andra fick
återkomma, båda efter misslyckade permissioner osv. Var gränsen går
och hur detta avgörs var svårt att precisera. Många från både
personal- och klientgruppen ansåg att gränsen var nådd om klienten
systematiskt gjorde regelbrott, t.ex. använde permissioner för
"helgmissbruk". Användning av kontrollåtgärder (t.ex. om och när
urinprov skulle tas, permissionsförbud en viss tid efter ett återfall) gav
upphov till meningsskiljaktigheter inom personalgruppen. Men ingen
menade att principen att "det var svårt att straffa ut sig" skulle ändras även om några eftersträvde justeringar i tillämpningen.
"Dessa kvinnor, de är mycket vana vid att misslyckas, att
bemötas med `straff` ... De skulle knappast märka ifall samma
mönster upprepades här, det skulle ju bara bekräfta vad de redan
känner till." (vårdare)
200
"Det skulle vara löjligt ... Det finns ingen kontroll i världen som
skulle avhålla mig om jag ville ... Om man skulle bli avstängd
härifrån ... skulle det inte avskräcka mig. Tvärtom..." (klient)
SAMTAL SKER I ENSKILDHET
"Behandlingssamtal" hålls två gånger i veckan mellan en klient och
hennes kontaktperson från personalgruppen. Behandlingsinriktningen
beskrevs för mig av en vårdare som "jagstödjande" och uppfostrande (i
positiv betydelse). För de flesta klienterna var samtalen viktiga. En
klient tyckte att det mest var kontaktpersonen som pratade, medan
någon av vårdarna tyckte det motsatta. Det rådde en viss oenighet
mellan klienterna och personalen om hur djupt man gick under dessa
samtal. Klienterna tyckte, oftare än personalen, att man gick djupt inpå
problem (det "smärtsamma"). Då jag frågade en vårdare om vilka
teman som tas upp under samtalen nämnde hon "deras dåliga
självförtroende, att de mår dåligt, deras ilska - de smärtsamma
sakerna". Klienterna nämnde några teman de ville ta upp i samtalen:
"att ha tålamod inför livet, att bli av med min envishet"; "killen som tog
knark in i mitt hem"; "att jag känner mig sexuellt utnyttjad"; "om man
inte uppnår sina mål i livet, vill man bedöva sig"; "sex och kroppar".
Hela den behandlande personalen hade en viss träning i psykologi,
men det var inte tänkt att man skulle bedriva psykoterapi på
behandlingshemmet. En förklaring till detta var att om man väljer att gå
in i djup psykoterapi, bör klienterna själva kunna få välja om de vill
underkasta sig det och välja dess form - och denna möjlighet fanns inte
på behandlingshemmet. Dessutom hade många klienter inte tillräcklig
"inre ordning" för att ta emot djup psykoterapi. Behandlingstiden var
också för kort till psykoterapi. Även om avsikten var att behandlingen
skulle fortgå i 8-12 månader, kräver psykoterapin en ännu längre
behandlingsperiod.
"Klienterna ska till terapi efter att ha varit här. Det skulle vara för
jobbigt för dem att ha terapi här - här där de bor. Här på
behandlingshemmet är det en fråga om att hitta alternativ."
(vårdare)
"Det är svårt att balansera nivån. Hur mycket svåra saker kan
man ta emot, hantera, eller dämpa. Om det inte ges terapi här,
201
hur hjälper man dom att bearbeta saker? Ska vi göra det här? ...
Allting är fortfarande så nytt ... Samtalen är bra här på
behandlingshemmet." (vårdare)
En annan teknik som används på många behandlingshem gruppsamtal - var inte eftertraktad av någon:
"Alla klienter verkar nöjda att slippa behandlingssamtal i grupp."
(vårdare)
"Förut kunde jag inte tänka mig att prata om djupa saker på
tumanhand. Gruppsamtal var bra för mig då (på ett tidigare
behandlingshem). Men jag skulle aldrig vilja delta i ett
gruppsamtal igen."
De som uttryckte dessa åsikter om gruppsamtal menade att
gruppsamtal ofta innebär gruppförtryck som kan skada en redan dålig
självkänsla o.s.v.; att vissa beter sig som "översittare" i en grupp. En
vårdare menade att det var viktigt för varje klient att under samtalet
kunna ta upp ämnen i egen takt, på egna villkor och utan insyn från de
andra på behandlingshemmet.
"Det är bättre med enskilt samtal när man pratar om djupa saker."
"Vi tjejer pratar i grupp ändå." "Samtal är bra för att jag är trött på
vård." (klienter)
STÄNDIGT FÖRHANDLANDE
"INGENTING ÄR OMÖJLIGT"
I
EN
ATMOSFÄR
AV
ATT
Det är på behandlingshemmet nästan allting i kvinnornas liv händer för personalen är det bara en arbetsplats. Även de mest "triviala"
händelser och bestämmelser har oerhört stor betydelse för klienterna.
"Man får aldrig ett "nej" härifrån ... Ingenting är omöjligt. Alla får
sina behov tillgodosedda." "Schemat gör att vi inte bara är här
som i förvar." (klienter)
Upplevelsen av att "klyftan" mellan klienterna och personalgruppen för
det mesta inte var stor spelade en viktig roll i hur klienterna beskrev
202
stämningen i huset. Några uppgav dessa relationer när de besvarade
frågan om vilka drag de helst ville ha kvar av behandlingshemmet:
Det finns en öppenhet mellan personalen och klientgruppen. Det
känns inte som "vi" mot "dem" - det finns endast "vi". Det dagliga
livet fungerar bra. Personalen och klienterna är ett team."
"Men det är bra att det är fritt här. Den dagliga kontakten med
personalen ... inte personalkänsla. Det finns respekt för
människor, missbrukare. De är inte fördömande. Respekt för
människor är det mest positiva på det här stället."
"Det som är oväntat är att vi har jobbat så mycket tillsammans
med personalen. På andra ställen har jag mest behandlats som
en patient."
Atmosfären beskrevs av en klient som "tillåtande, möjliggörande". Det
behövs emellertid en struktur för att hålla ordning på alla de olika
behov och strömningar som finns i huset. Veckoschemat ändrades ofta
under den tid då jag besökte behandlingshemmet. Några intervjuade
kvinnor beskrev de första veckorna efter att dörrarna öppnats som lätt
kaotiska: det fanns mycket kvar att göra i huset, flera klienter var inte i
skick (eller villiga) att utföra arbete, och personalen var på språng rätt
mycket p.g.a. av otaliga transporter av klienter till läkar- och
tandläkarbesök och p.g.a. sina egna sjuka barn. Med tiden blev
schemat fastare, t.ex. samtalen begränsades till två veckodagar och då
fick inte konkurrerande aktiviteter förekomma; besök utifrån fick
förekomma endast på fredagar och arbetet i köket rationaliserades,
huvudansvaret bars av en anställd. Flera nya typer av samlingar och
planeringsdagar infördes i schemat för att förstärka känslan av att alla
fick delta i en stor del av besluten.
Officiellt var inte många (om någon) av de schemalagda aktiviteterna
obligatoriska. Dessutom ansågs den tid, som inte var spikad för några
aktiviteter, vara fritid (och inte som i många andra anstalter där bara
den tid som är spikad som fritid är fritid). Ett område där dock
klienternas (och ibland personalens) olika behov kom fram gällde
frågan om hur stor del av dagen som skulle vara planerad eller
organiserad. Här kan man se spänningar mellan klienternas behov av
att vila och tristessen som kan bli en följd av att man har för litet att
göra; och mellan faran att någon `jobbar bort sina tankar` och
rastlösheten.
203
"Det är bra att det inte finns någon hård struktur. Bra att inte
allting är spikat. Att det ändras är OK för mig. Mera plats för egen
utveckling. I början tyckte jag att det var konstigt, men jag blev
tvungen att tänka. Med för mycket schemalagda aktiviteter kan
man fly från tankarna. Vill inte ha mera organiserat arbete."
"Det finns mycket död tid, och jag tycker om det. Död tid behövs i
början. Man måste hitta på någonting själv. Efter en tid, kanske
ett deltidsjobb. Men inte för fort."
"Det är monotont att vara på behandlingshemmet. Jag har
problem med rastlöshet." "För lite att göra."
SAMSPELET KAN FUNGERA SOM `AVKONTROLLERANDE`
Att vara enbart med kvinnor kan sägas vara det som mest radikalt
skiljer klienternas vistelse på behandlingshemmet från deras liv "ute".
Interaktionen mellan klienterna och med den kvinnliga personalen
visade sig ha flera oväntade dimensioner. Att vara tillsammans med
enbart kvinnor var en upplevelse som tydligen ändrade klienternas syn
på olika aspekter av livet - en upplevelse som var annorlunda, viktig
och som klienterna inte kunde föreställa sig vara utan.
Citaten nedan kommer från en bok där olika författare tar upp praktiska
och teoretiska aspekter på unga kvinnors liv i marginaliserade eller
institutionella (ofta straffrättsliga) sammanhang.
"We must find ways of creating spaces in which girls can start to
think of themselves and who they might be in new and, hopefully,
far more varied ways..." (Cain 1989, 5)
"And - the most political act perhaps in any woman's life - they
make friends. When women talk to women anything can happen:
all the emperor's nakedness can be revealed." (Cain 1989, 16)
Det är möjligt att föreställa sig att det faktum att behandlingshemmet
tar emot och anställer enbart kvinnor hade en viss inverkan på husets
behandlingsmässiga målsättningar.
204
"One of the main complaints by women addicts, and they are
backed up by researchers and feminist observers, is that their
problems of dependency and low self-esteem are exacerabated
by the circumstances in which treatment and care are offered to
them. The whole treatment world is seen as thoroughly maleoriented... The most blatant example of male-orientation in the
treatment facilities is the neglect of women's emotional needs
and of special issues presented by pregnancy, motherhood and
child care....no adequate models of female addiction have yet
been developed, and (that) the treatment models are still maleoriented." (Oppenheimer 1989, 187)
Oppenheimer citerar också ett informationsblad från Meta House, en
av de två helt kvinnliga terapeutiska samhällen i UK som grundar sin
verksamhet på idéen att "...women coming off drugs have much more
complex problems than men and need specialized care." (s. 195).
Frånvaron av män frigjorde möjligen en hel del av våra klienters energi
och tid, som några antyder nedan:
"Här finns inte spelet mellan män och kvinnor. Det är lättare att
vara sig själv. Det känns tryggt."
"Jag börjar värdera killar så fort jag kommer in i ett rum och ser
dom för första gången. Då tänker jag bara på att bli förälskad och
inte på något annat, inte på mig själv."
Det finns också kopplingar mellan principerna "enbart kvinnor" och
"svårt att straffa ut sig". Från beskrivningar av klienternas liv, är det
klart att många var ganska vana vid att "tjäna" män; känslomässigt,
sexuellt eller genom att vara överdrivet flitiga, i hushållsarbete och
dylikt, ibland kanske för att få någonstans att bo. Därför skulle man
behöva reglera mycket mera på ett tvåkönat behandlingshem, inte
minst sexualiteten i huset (bland klienter och mellan klienter och
personal). Sexuellt utnyttjande eller "promiskuitet" skulle påverka den
allmänna stämningen negativt och även svartsjuka, konkurrens eller
(ned)värdering av kvinnorna baserad på deras attraktivitet och/eller
beteende skulle påverka relationerna. Det ökande behovet av regler
skulle innebära en mer komplex användning av kontrollåtgärder. Här
kan man inte prata enbart om "kontroll av sexualitet" utan också om
"sexualitet som kontroll" ("På det andra stället fanns det alltid någon tjej
205
som alla killar hade sin tur med. Och det var oftast hennes eget fel.")
(Schafft 1990).
Den ökade kontrollen skulle sannolikt minska möjligheterna att få
klienterna att solidarisera sig med husets målsättningar. På basen av
intervjuerna och diskussioner förefaller dessa klienter att ha ett klart
sätt att reagera när någon annan försöker få dem att göra någonting:
"Trotsigheten påverkar oss alla. Men ska vi låta det styra oss?"
(klient)
"Jag kan behärska min trotsighet mer och mer, för att jag inte har
behövt använda den ... jag får min vilja igenom ... inte så mycket
att reta upp sig på och trotsa - och det är bra för det tar mycket
energi." (klient)
Betydelsen av trotsighet - som en slags motor - i dessa klienters liv
blev klar för mig först med tiden. Man kan fråga sig om inte den roll
trotsigheten spelar underskattas i många sammanhang - inte minst i
institutionellt liv. Man borde ta hänsyn till den (även om man anser att
vuxna människor borde kunna hantera dylikt), inte minst för att undvika
att sabotera missbruksvårdens egna målsättningar genom att ibland i
onödan väcka klienternas trots. Man kan också fråga sig om inte risken
för allmänt utbredd trotsighet skulle öka på en blandad anstalt där det
kanske är lättare att uppbringa en "vi" mot "dem" känsla, förstärkt av en
slags "bandit-känsla" bland klienterna - speciellt då det gäller regler
och bestraffning (inte minst angående sexuella frågor).
Mitt intryck av behandlingshemmet var att de fyra dragen som utmärkte
det och samspelet dem emellan på många sätt föreföll att minska
trotsigheten hos klienterna, även om kanske personalen inte var
medveten om det.
Det finns också möjliga kopplingar mellan behandlingsform och
principen "det är svårt att straffa ut sig". Om man anser att återfall eller
andra "misslyckanden" är ett viktigt led i behandlingen, kan inte då
regler eller ett mera repressivt förhållningssätt bland personalen
"skrämma bort" samtal om dem? Ifall inte förhandlingar skulle finnas
skulle det hållas tyst om återfall och samtidigt skulle faktiskt eventuella
framsteg förbli i skymundan ("Den här gången slutade jag dricka efter
två bärs - det var första gången det.").
206
Det faktum att samtalen sker på tumanhand underlättar antagligen
också användandet av återfall i behandlingssyfte. Konfrontationer eller
utlämnanden i gruppsammanhang kunde på ett negativt sätt påverka
klientens motivation att tala om sina fel eller t.o.m. uppmuntra henne
att återvända till det gamla livet. Föreståndaren menade att dessa
kvinnor ofta i början "tänkte som män" angående regler, rättvisa, halft
militanta förhållningssätt. Gruppsamtal (och ibland krav på
"millimeterrättvisa") skulle i så fall motverka principen om individuellt
anpassad behandling. Det har sagts att teorin bakom grupptryck har
baserats mer på vad man vet om unga män än om unga kvinnor
(Oppenheimer 1989, 185; om att män ofta allierar sig med varandra
och dominerar i grupper, s. 188).
De enskilda samtalen skulle kanske också vara annorlunda om
kontaktpersonen var en man. Några klienter gjorde gällande att de
kunde tänka sig att prata med manlig personal om brott och missbruk
men absolut inte om sex eller våld. I temadagsdiskussioner om "våld
mot kvinnor" blev det klart att många klienter hade utsatts för våld och
övergrepp, förnedring och utnyttjande. Ett problem är kanske att
flickors/kvinnors affektiva liv tolkas för ensidigt och/eller nedvärderas:
"But the assumption that emotional expression is intrinsically
negative and that emotional responses are unaffected by social
and material processes has to be challenged. Perhaps it is rather
the lack of overt emotionality amongst boys and men which
should be problematized... The emotionality of `troublesome girls`
is usually problematized and even feared. ....As long as they are
effectively told that their emotional responses are `crazy` their
confidence in their right to express themselves will be
undermined." (Hudson A 1989, 210)
Att manliga klienter använder samtal (speciellt om problem) på ett helt
annat sätt än vad kvinnor gör har visats i en studie (Kersten 1989). För
pojkarna vid en ungdomsinstitution i Tyskland var samtal en strategi för
att uppnå någonting, för flickorna var det däremot "en relational
activity".
Att behandlingshemmet är enbart för kvinnor påverkar också i högsta
grad klienternas vardag och eventuellt möjligheterna till mångsidig
utveckling. I syftet att öka klienternas autonomi, kan denna period
erbjuda kvinnorna en chans att utveckla sina skickligheter och sitt
207
självförtroende i att tala, förhandla, hävda sig och kämpa för sina egna
målsättningar (även i grupper):
"Kvinnliga klienter är mer lydiga än manliga." (vårdare)
"Vi är väldigt vårdanpassade, vårdvana. Det tar tid för oss att lära
oss att säga ifrån. Vi måste lära oss att våga." (klient)
Det finns mycket i det vardagliga livet på en blandad anstalt som kunde
reproducera traditionella könsroller och påminna om mäns
överordnade och kvinnors underordnade position i samhället
(socialisering av klienter till traditionella könsroller hör t.o.m. till några
vårdinstitutioners målsättningar, och den interna kontrollen kan
baseras på detta; se Kersten 1989, 144). Jag har redan nämnt några
aspekter av detta - bl.a. nedvärdering av kvinnliga klienter och deras
behov. Hur arbetsdelning och aktiviteter organiseras är viktigt, och på
den här fronten verkar medvetenheten ha ökat i Sverige -i alla fall kring
konkreta frågor (att t.ex. fritidspengar inte skall riktas enbart på manliga
aktiviteter bara för att männen utgör en majoritet). Många behandlare
berättar att uppgivande av droger ofta följs av en känsla av tomhet och
tristess, vilket i sin tur ökar risken för att man återvänder till det gamla
och välbekanta. Detta gäller även på behandlingshem - och här är
risken bl.a. den att klienterna återgår till kända förhållningssätt till det
motsatta könet:
"För ett framgångsrikt behandlingsarbete måste denna flykt in i
den traditionellt kvinnorollen till varje pris bekämpas." (Larsson
1986, 110)
Också mönstren för fysisk kontakt kunde ändras genom mäns närvaro
i
behandlingshemmet.
Jag
upplevde
att
atmosfären
i
behandlingshemmet inkluderade mycket kramande under vissa
perioder, både som ett uttryck för glädje och som ett sätt att trösta
varandra. Eftersom kvinnor dels kramar varandra och dels kramar män
(och vice versa) betydligt oftare än män kramar män (Kersten 1989,
13), kan man föreställa sig att kvinnor på en blandad institution skulle
kunna utsättas för stor påtryckning att stå för den här delen av det
dagliga livet.
Tillsammans kan de fyra dragen medverka till att (tillfälligt) bryta vissa
mönster i de kvinnliga klienternas liv - både som missbrukare och som
kvinnor, de mönster som representerar deras dubbelt underordnade
208
ställning i vårt samhälle. Varken principen "enbart kvinnor" eller
principen "svårt att straffa ut sig" har varit helt oproblematiska, speciellt
inte den senare. Möjligen kan den här modellen för ett behandlingshem
- med dess icke-bestraffande, tillitsfulla, varma hantering av klienterna
- ses bara som en ny (kontroll) teknik för att få klienterna att rätta sig
efter husets målsättningar. Men modellen har, även om den vore en
medveten kontrollstrategi, sina fördelar; den avlägsnar, i alla fall
temporärt, mycket sådant som kännetecknar kvinnors plats i
samhällshierarkin.
AVSLUTANDE KOMMENTARER
Det är något ironiskt att det idag inte är någon bra tidpunkt att
förespråka nya behandlingsformer eller inrikta sig på speciella grupper.
Ekonomiska nedskärningar inom den offentliga sektorn samt
ideologiska svängningar kan motverka nya försök och omläggningar
(se Oppenheimer 1989, 182). Medan standardiserade format och
program idag slår igenom inom flera områden (inte minst inom
kriminalvård och ungdomsvård), visar empirisk och teoretisk forskning
att favorisering av och fokusering på det allmänna på bekostnad av det
specifika missgynnar kvinnor på institutioner (Oppenheimer 1989, 177;
Hudson B. 1989, 112).
För att undvika att begränsa alternativen för missbrukande kvinnor
ännu mera, måste vi mycket mera medvetet motverka de skadliga
effekterna av att konformistiska könsroller används som socialiseringsoch kontrollmedel inom missbrukarvården. Stora problem skapas ifall
kvinnor med missbruksproblem tas omhand inom program som inte är
anpassade till deras behov. Med kännedom om det liv som många av
dessa kvinnor lever och vad många utsätts för, har vi ett speciellt tungt
ansvar att inte tvinga dem tillbaka till det livet. Vi behöver flera
upplysningar om kopplingen mellan avvikande beteende och
könsidentitet och effekterna av könspolitik på avvikelse och
marginalisering (Kersten 1989, 144). Vi behöver också mera forskning
om kvinnor inom missbruksvården och om deras särskilda behov.
209
LITTERATUR
Basaglia, Franco (1979): Personligt meddelande.
Björling, Bam (1976): Istället för vård. SRK/URK-RFHL, Stockholm.
Bottoms, Anthony E. & John Pratt (1989): "Intermediate treatment for
girls in England and Wales" ingår i: Cain (red.) Growing up Good:
Policing the Behaviour of Girls in Europe. SAGE Publications, London,
158-176.
Cain, Maureen (red.) (1989): Growing up Good: Policing the Behaviour
of Girls in Europe. SAGE Publications, London.
Ettorre, Betsy (1986): "Women and Substance Abuse 1: Exploring Key
Issues" (s 3-16) och "Women and Substance Abuse 2: Guidelines for
Future Research and Practice" (s 17-34) ingår i: Kvinnoforskning kring
rusmedel 2. NAD-publikation nr 14, Helsinki.
Hudson, Annie (1989): "'Troublesome girls': Towards alternative definitions and policies" ingår i: Cain (red.) Growing up Good: Policing the
Behaviour of Girls in Europe. SAGE Publications, London, 197-219.
Hudson, Barbara (1989): "Justice or Welfare? A comparison of recent
systems" ingår i: Cain (red.) Growing up Good: Policing the Behaviour
of Girls in Europe. SAGE Publications, London, 96-113.
Kersten, Joachim (1989): "The institutional control of girls and boys: An
attempt at a gender-specific approach" ingår i: Cain (red.) Growing up
Good: Policing the Behaviour of Girls in Europe. SAGE Publications,
London, 129-144.
Larsson, Stig (1986): "Strategiska problemområden vid behandlingen
av kvinnliga alkoholmissbrukare" (s 99-116) ingår i: Kvinnoforskning
kring rusmedel 2. NAD-publikation nr 14, Helsinki.
Oppenheimer, Edna (1989): "Young female drug misusers: Towards an
appropriate policy" ingår i: Cain (red.) Growing up Good: Policing the
Behaviour of Girls in Europe. SAGE Publications, London, 177-196.
210
Schafft, Angelika (1990): "Former for sosial kontroll eksemplifisert
gjennom seksualitet" i Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab, s 178191, Köpenhamn.
Törnqvist, Karl-Erik (1979): Personligt meddelande.
211
Vilka kvinnor söker hjälp för
alkoholproblem och vilka går
det bra för?
En social och socioekonomisk översikt från EWAenheten
Lena Dahlgren, EWA-enheten, Magnus Huss klinik, Karolinska
sjukhuset, Box 60500, S-104 01 Stockholm
Vid Magnus Huss klinik, Karolinsa sjukhuset, drivs sedan 1981 en
enhet för kvinnor med alkoholproblem, EWA (the Karolinska Project for
Early Treatment of Women with Alcohol Addiction), vars målsättning är
att nå kvinnor i tidigt skede av en beroendeutveckling, kartlägga denna
patientkategori och utveckla behandlingsprogram.
Patienterna har studerats i olika avseenden såväl medicinskt som
socialt och psykologiskt. Ett 30-tal studier har redovisats däribland en
kontrollerad behandlingsstudie omfattande 200 kvinnor. Signifikant
bättre rehabilitering avseende såväl missbruk som social och prukisk
funktion kunde visas för behandlingsgruppen i jämförelse med
kontrollgruppen vid uppföljning efter två år (1). Data insamlades via
intervjuer, frågeformulär, medicinsk och psykologisk undersökning och
aktuella register dels vid grundundersökningen dels efter två år. Vidare
bearbetning har fokuserats på social och socioekonomisk situation
samt på prognosfaktorer (2).
Utgör de kvinnor som aktivt söker hjälp i ett tidigt skede av
alkoholberoende en grupp med särskilda karakteristika? Kan
prognostiska faktorer utskiljas? Resultaten visar att materialet fördelar
sig yrkesmässigt, socialt och socioekonomiskt som kvinnor i allmänna
befolkningen med ett par undantag: andelen förvärvsarbetande är
signifikant
högre
liksom
andelen
ensamstående.
Andelen
förvärvsarbetande var 93 % jämfört med 78 % bland Stor-Stockholms
kvinnor i samma åldrar.
213
Angående prognosfaktorer har behandlingens längd men inte
arbetsfaktorer, socioekonomiska- eller familjeförhållanden säkerställt
statistiskt samband med behandlingsutfallet. Bl a har prövats olika
familjekonstellationer, yrkestillhörighet och arbetsgivarengagemang.
Sjukvårdspersonal och produktions/distributionsanställda visade
tendens till bättre och gruppen med "litterärt-pedagogiskt arbete" till
sämre behandlingsresultat än övriga grupper. Vissa psykologiska
karakteristika föreföll även ha positivt prognosvärde såsom god
förmåga till logiskt tänkande och starkt överjag (3).
Diskussion: EWA-enheten är lättillgänglig och välkänd. Framför allt
kvinnor i arbetslivet tycks vara tillgängliga för information och möjliga
att rekrytera, dvs kvinnor med tidiga alkoholproblem kan nås via
arbetsplatsen. Ensamstående med barn är en överrepresenterad
grupp, oftast unga kvinnor med små barn, psykiatriska problem och
avsaknad av socialt nätverk.
En av de få variabler som visade statistiskt samband med god prognos
var behandlingstiden. En kvinna med begynnande alkoholproblem och
intakt funktionsförmåga tycks kunna påverka sina förhållanden med
hjälp av långvarigt professionellt stöd oavsett variationer i
utgångsläget.
REFERENSER:
(1)
Dahlgren, L & Willander, A. (1989): Are special treatment facilities
for female alcoholics needed? A controlled 2-year follow-up study
from a specialized female unit (EWA) versus a mixed
male/female treatment facility. Alcoholism: Clinical and
Experimental Research. 13: 499-504.
(2)
Dahlgren, L & Willander, A. (1990): Vilka kvinnor söker hjälp för
alkoholproblem och vilka går det bra för? En social och
socioekonomisk översikt från EWA-enheten. Läkartidningen.
Accept för publ. okt 1990.
(3)
Bergman, I & Bergman, H. (1987): Efter behandling på EWAmottagningen: Kvinnor med tidiga alkoholproblem får en klar
förbättring av sin psykiska hälsa. Läkartidningen. 84: 3728-31.
214
De svenska
riksdagskvinnornas
alkoholpolitik 1922-1955
Rolf Fredriksson, Geografigränd 8 C, S-902 40 Umeå
I Sverige fick kvinnorna bli ledamöter i riksdagen 1922. Tre år innan
infördes motbok och den var kvar till 1.10. 1955. I denna undersökning
studeras de kvinnliga ledamöternas agerande i riksdagen under den
period Sverige hade spritransonering.
Det skrevs ibland att fick kvinnan rösträtt skulle nykterhetsfrågan få en
bättre lösning än den mannen åstadkommit. Två artiklar 1907 i
"Ilustrerad tidning för kvinnan och hemmet" (Idun) tyder på detta. Arla
Wallis skrev att alkoholrestriktionerna måste skärpas. Rösträtt var ett
måste för kvinnan. Det gav henne ökade möjligheter till att skärpa
alkohollagstiftningen. Arla Wallis ansåg att hon tänkte särskilt på
rösträtten för kvinnor när hon såg männen komma från krogen: "råa,
raglande, svärjande, skönhetsvidriga figurer (tänk endast på deras
hemkomst till hustrur och barn) ---". (Idun 1907: 189). Den andra
artikeln skrevs av Ellen Idström, hon skriver att "ensam har mannen
visat sig icke kunna gå i land med" de stora angelägna frågorna inom
stat och kommun, t.ex. "nykterhetsfrågan". Mannens "vanmakt" och
"bristande goda vilja" gjorde att Ellen Idström önskade "rösträtt och
valbarhet för kvinnan", (Idun 1907: 190).
Den alkoholpolitiska trenden efter förbudsomröstningen 1922 var en
uppmjukning av restriktionerna för rusdryckerna. Kan den trenden även
märkas bland riksdagskvinnorna? Från början var emellertid kvinnorna
fåtaliga i riksdagen. Fram till 1939 hade endast 19 kvinnor valts in i
riksdagen. Den första kvinnan i riksdagen var yrkesinspektrisen Kerstin
Hesselgren, som valdes in i första kammaren 1922 under den politiska
partibeteckningen fv (frisinnad vilde). Under hennes 20-åriga tid i
riksdagen medverkade hon i 239 motioner varav 113 skrivits av henne
själv (egna motioner). Kerstin Hesselgrens motioner var främst
inriktade på arbetsmarknadsfrågor och handlade särskilt om
215
arbetarkvinnors sociala villkor. De alkoholpolitiska frågorna förekom
sällan.
En frågeställning är om riksdagskvinnorna engagerade sig mera än de
manliga kollegorna i det alkoholpolitiska riksdagsarbetet. Fram till 1940
kom kvinnorna sällan till tals i motionerna, vilket får tillskrivas deras
fåtal i riksdagen. Den iakttagelsen kan göras från år 1937 då riksdagen
beslutade om en ny förordning angående försäljning av rusdrycker. Det
året behandlades 67 motioner i riksdagen om alkoholpolitik. Endast i
sju motioner deltog fyra riksdagskvinnor med underskrifter. En viktig
motion skrevs av socialdemokraten Hildur Alvén i frågan om det
kommunala vetot vid tillståndsgivning för utskänkning av alkohol.
Utskottet föreslog att ta bort vetot men hon motsatte sig detta och ville
ha vetot kvar för utskänkning. I riksdagen godkändes motionen, vilket
innebar att det kommunala vetot blev kvar - och är så än idag.
Vid 1954 års stora alkoholpolitiska beslut att avskaffa motboken och
lagstifta om en ny förordning angående försäljning av rusdrycker var
riksdagskvinnorna betydligt mer engagerade. De deltog i utredningen
med tre deltagare av totalt 11 ledamöter och bland utskottets 20
deltagare fanns fyra kvinnliga ledamöter. I utredningen om
nykterhetsvården saknades dock kvinnlig representation bland de åtta
riksdagsledamöterna. I riksdagen 1954 deltog 18 kvinnor av 37 med 31
namnunderskrifter i 12 följdmotioner. I samband med motbokens
avskaffande inlämnades 57 följdmotioner till riksdagen.
Kvinnorna stod för en annan inriktning än männen i
riksdagsmotionerna. I de kvinnliga motionerna fanns ofta krav om
förebyggande nykterhetsvård. Det var särskilt frågor om ökade statliga
bidrag till samlingslokaler för ungdomen och att främja
nykterhetsorganisationerna. Riksdagskvinnorna höll ett lågt deltagande
i motioner som handlade om alkoholens tillgänglighet och beskattning.
I riksdagsmotionerna märks att kvinnorna var mer inriktade på
kvinnofrågor än männen på manliga frågor. Ett exempel på en
kvinnomotion var den som skrevs 1938 av sju socialdemokratiska
riksdagskvinnor med krav att socialkuratorer anställdes för att medla
där de alkoholiserade männen misshandlade hustrur och barn.
Däremot förekom inget kvinnligt deltagande i de 32 motioner som
skrevs i rattfyllerifrågan 1923 - 1938. Männens onyktra framfart med
bilarna engagerade tydligen endast manliga riksdagsledamöter.
216
Inom
alkoholpolitiken
undertecknade
kvinnorna
ofta
riksdagsmotionerna tillsammans med de manliga partikollegorna. Det
tyder på att partipolitiken gav upphov till samarbetsvilja mellan kvinnor
och män i riksdagen. Vid någon enstaka gång fanns en speciell
omtanke om de kvinnliga alkoholisterna. Ett sådant exempel är när en
motion skrevs av två kvinnor att särskilda ombud borde anställas vid
den kvinnliga tvångsarbetsanstalten i Landskrona. Ombudet skulle
vara till hjälp vid utskrivningen av kvinnliga klienter, som oftast hade
alkoholproblem.
När motboken avskaffades i riksdagen fanns där ingen kvinna som
motsatte sig beslutet genom att skriva följdmotioner eller reservera sig i
utskottet.
217
Den kollektive drikkekulturen i
et kjønnsperspektiv
Sosial integrasjon, sosialt nettverk og bruk av alkohol
blant unge kvinner og menn
Torild Hammer, Ungforsk NAVF, Gaustad Allé 21, N-0371 Oslo 3
Fordelingen av alkoholkonsumet i ulike kulturer har svært mange
likhetstrekk selvom gjennomsnittskonsumet kan variere mye. Dette
gjelder fordelingen av konsumet både blant menn og kvinner. I følge
teorien om drikkekulturens kollektive karakter, har endringer i
alkoholkonsumet en kollektiv komponent. Hele grupper i befolkningen
beveger seg sammen opp eller ned i konsumnivå når per capita
konsumet endres, og de ulike gruppene justerer sitt konsumnivå i
forhold til gjennomsnittet. Endringer i konsum er med andre ord et
gruppefenomen. Dette forholdet har blant annet blitt forklart ved den
sterke sammenhengen mellom forbruket av alkohol i det sosiale
nettverk og individets eget forbruk. Endringer i alkoholvaner sprer seg
slikt at alkoholforbrukets fordeling fortsatt forblir den samme selvom
gjennomsnittskonsumet endres. Teorien om den kollektive
drikkekulturen understøttes videre ved at den sterke sammenhengen
mellom venners forbruk og eget forbruk av alkohol ikke bare skyldes
seleksjon, men også at endringer i venners forbruk fører til endringer i
alkoholforbruket til den enkelte. Dette synes å gjelde både kvinner og
menn, men er i liten grad systematisk undersøkt og resultatene er
delvis motstridende. En del forskning tyder på at kvinner i mindre grad
drikker alene også justert for kjønnsforskjeller i konsumnivå, og derfor
kanskje er mer utsatt for drikkepress (Skog 1985). Annen forskning
tyder på at særlig unge kvinner er mindre sårbare for drikkepress i
kameratflokken (Ensminger 1985, Windle & Barnes 1985). Noen
resultater viser at kvinner i eksperimentelle forsøk i like høy grad som
menn blir påvirket av rollemodeller for drikkeadferd (De Ricco 1978).
Omfattende forskning har vist til kjønnsforskjeller knyttet til
sosialisering og hvordan kvinner og menn forholder seg ulikt til sitt
218
sosiale nettverk. Det virker derfor rimelig å anta at kvinners
alkoholforbruk også påvirkes av sosial integrasjon og sosialt nettverk
på en annen måte enn blant menn.
Sosial integrasjon er nært knyttet til sosial kontroll. Sterk grad av sosial
integrering med sterke bånd til familie og venner skulle dermed tilsi at
omgivelsenes sosiale kontroll av den enkeltes drikkevaner ville være
mer effektiv enn blant dem med liten grad av integrasjon. På den
annen side kan man forvente at de med høy grad av sosial integrering i
en våt kultur, vil være mer utsatt for drikkepress enn de med lav
integrasjon. De som drikker mye fordi de er en del av en våt kultur og
de som drikker mye på grunn av liten grad av sosial integrasjon, d.v.s.
de som er isolert og mangler et sosialt nettverk som kan gi sosial støtte
og samtidig utøve sosial kontroll. Ut fra en slik tankegang vil de som er
integrert i en våt kultur, men samtidig mangler sosialt nettverk og sosial
støtte være en risikogruppe.
Unge kvinner er kanskje både bedre sosialt integrert, utsatt for sterkere
grad av sosial kontroll og mindre utsatt for drikkepress enn unge menn,
og de vil derfor være mindre sårbare for en utvikling av
misbruksproblemer. Hvordan sammenhengen er mellom sosial
integrasjon, det sosiale nettverkets bruk av alkohol og den enkeltes
eget alkoholforbruk blant kvinner og menn, er derfor en problemstilling
med stor teoretisk interesse.
Ut fra en longitudinell undersøkelse av et representativt utvalg av
nærmere 2000 unge vil jeg belyse følgende problemstillinger.
Hvordan er sammenhengen mellom sosial integrasjon og
alkoholvaner hos unge menn og kvinner?
Hvordan er sammenhengen mellom alkoholforbruk i det sosiale
nettverk og eget konsum hos menn og kvinner?
I hvilken grad kan sosial integrasjon og alkoholvaner i det sosiale
nettverk forklare endringer i alkoholkonsum over en to-års
periode?
219
Kvinnors alkoholkultur och
deras plats i den svenska
alkoholpolitiken
Inger Knobblock, Historiska institutionen, Umeå universitet, S-901
87 Umeå
När motboken avskaffades 1955 fick den andra hälften av Sveriges
befolkning - kvinnorna - tillgång till sprit. 1956 kom larmrapporter som
visade att befolkningen drack sprit i mycket större omfattning än både
före och under motbokens tid. De nya alkoholkonsumenterna var
ungdomar och kvinnor (Inghe & Inghe 1970). För kvinnornas del
innebar restriktionssystemet att de inte fick ha någon egen motbok när
de ingick äktenskap, utan motboken överfördes då på maken. Då
ensamstående kvinnor ansökte om motbok granskades deras
ansökningar grundligare än ansökningar från ensamstående män.
Kvinnorna tilldelades också generellt mycket låga ransoner (Bruun &
Frånberg 1985).
Trenden med ökad alkoholkonsumtion har fortsatt, men den kraftiga
uppgång som noterades 1956 har ersatts av en lugnare ökning. I "den
ofärdiga välfärden" presenterar forskarna Inghe & Inghe siffror som
visar att kvinnorna allt mer började förekomma bland dem som
omhändertogs för fylleri, och ökningen har varit särskilt stark efter
1955. Kvinnornas andel av nykterhetsvårdens klientel har också ökat
(Inghe & Inghe 1970). Mot bakgrund av dessa uppgifter anser jag det
vara av stort intresse att studera hur de svenska alkoholpolitikerna
agerade för att möta detta nya alkoholmönster bland kvinnorna.
Projektet kan indelas i tre delar. Den första delen skall behandla den
svenska alkoholpolitiken från 1940-talet fram till 1980-talet. De
utredningar som jag skall arbeta med är 1944-års Nykterhetskommitté,
Den alkoholpolitiska utredningen (APU) som kom 1971 samt
Samordningsorganets utredning för alkoholfrågor (SAMO) som kom
med sitt betänkande 1981. Jag har tänkt studera dessa utredningar
utifrån fyra frågeställningar:
220
1.
Har de alkoholpolitiska aktörerna betraktat kvinnor som en egen
grupp med särskilda könsspecifika behov?
2.
Har kvinnorna deltagit i utformningen av alkoholpolitiska åtgärder
och har de i såfall aktivt kunnat påverka utformningen av dem
eller har de ställts utanför de alkoholpolitiska besluten?
3.
I de fall där kvinnor i någon omfattning aktivt deltagit i
utformningen av alkoholpolitiska beslut vill jag undersöka vilka
argument de lagt tonvikten vid och om dessa argument skiljer sig
nämnvärt från de manliga politikernas argument. Om man haft
könsspecifika resonemang om alkoholpolitiken, hur avspeglar sig
dessa i den faktiska politiken och dess utformning?
4.
Argumenterade kvinnorna ur ett s.k. maka-mor perspektiv, d.v.s.
gällde diskussionen kring alkoholen i huvudsak mannen och hur
hans missbruk påverkade (försvårade) situationen för kvinnan
och barnen, eller tog de kvinnliga politikerna ställning mot
missbruket p.g.a. att kvinnan i egenskap av alkoholmissbrukare,
eller hennes familj, tog skada?
För att besvara dessa frågor skall jag undersöka två olika delar av den
svenska alkoholpolitiken: dels alkoholens tillgänglighet, dels hur man
har försökt sprida informationen kring alkoholen och dess
skadeverkningar i förebyggande syfte.
I den andra delen av arbetet kartlägger jag kvinnliga
alkoholmissbrukares sociala bakgrund, d.v.s. hemförhållanden,
klasshärkomst, utbildning, eventuellt förekommande missbruk i släkten,
erbjudna
vårdmöjligheter.
Jag
kommer
att
arbeta
med
Socialförvaltningens material i Umeå, i första hand, med
nykterhetsnämndens personakter över kvinnliga missbrukare, men
även med barnvårdsnämndens material i de fall där kvinnan är
minderårig. Utrymme kommer även att lämnas för att studera vilken
attityd myndigheterna hade till dessa kvinnor. Tidsperioden jag
kommer att studera sträcker sig från 1960 och fram till 1975.
Personakterna är i många fall mycket omfattande. De innehåller
uppgifter om bl.a. kvinnans missbrukshistoria, ekonomiska situation,
familjens syn på hennes missbruk i form av intervjuer med barn och
eventuell man. Men de innehåller även data om hur exempelvis
221
arbetsgivare, hyresvärd, grannar och bekanta har uppfattat kvinnans
missbruk. Vanligt är också att representanter för den svenska
psykiatriska vården kopplats in för att göra en bedömning av kvinnans
mentala status.
Anledningen till att jag valt att studera kvinnliga alkoholmissbrukares
sociala bakgrund är att jag vill relatera den faktiska situationen för
kvinnliga alkoholmissbrukare till den alkoholpolitik som utformades vid
samma tid. Efter att ha gått igenom samtliga av APU:s protokoll och
arbetspromemorior samt rapporten "Svenska folkets alkoholvanor" kan
jag konstatera att alkoholpolitiska åtgärder, specifikt inriktade på
kvinnliga alkoholkonsumenter, lyser med sin frånvaro. Undantaget ifrån
detta är målet att sprida information till gravida kvinnor om riskerna
med alkohol. De alkoholpolitiska aktörerna, som i huvudsak var män,
betraktade den ökade alkoholkonsumtionen med risk för åtföljande
missbruk som ett manligt problem. Detta trots att de rapporter som
bl.a. socialmedicinaren Gunnar Inghe redogjorde för inför den
alkoholpolitiska utredningen visade ett ökat alkoholbruk bland de
svenska kvinnorna (APU 1965-1970).
I den tredje delen av arbetet kommer jag genom djupintervjuer med
kvinnor att försöka besvara frågan om kvinnornas dryckesmönster är
på väg att ersättas av ett manligt dryckesmönster. Intervjuerna är
tänkta att omfatta 30 kvinnor i åldern 25-50, från olika samhällsklasser.
De intervjuade är geografiskt placerade inom Umeå kommun för att jag
på så sätt skall kunna få en koppling till undersökningen om kvinnliga
alkoholmissbrukare i Umeå. Resultatet av intervjun kommer sedan att
relateras till befintliga intervjuundersökningar med likartade
frågeställningar. De frågeställningar som jag har tänkt att arbeta efter
lyder enligt följande:
1.
Vilka är de bakomliggande motiven till att kvinnor dricker?
2.
På vilket sätt har de kvinnliga värderingarna om alkohol
förändrats, vilka var de "nya" värderingarna som uppkom under
1960- och 1970-talen? Varifrån kom de, d.v.s. var de idéer som
övertogs från männen för att uppnå en likartad position som
mannen hade i samhället, eller rörde det sig om alternativa
feministiska idéer?
3.
Har alkoholens roll förändrats? Är det sant att alkoholen tidigare
varit en symbol för avkoppling från det vardagliga, men att dess
222
roll nu förändrats och alkoholen har blivit en del av det dagliga
livets aktiviteter?
Dessa frågor skulle kunna ge svar på huruvida det kvinnliga
dryckesmönstret är på väg att alltmera likna det manliga eller om det i
realiteten existerar en kvinnlig alkoholkultur.
Dessa tre områden inom alkoholforskningen skulle kunna ge oss en
bild av hur den svenska alkoholpolitiken utformades för att möta
kommande problem inom det svenska samhället. Hur tedde sig
verkligheten för kvinnliga alkoholmissbrukare och vilken attityd mötte
de hos de olika myndigheter som de kom i kontakt med? Slutligen
skulle den tredje delen ge oss svar på frågan om de kvinnliga
alkoholkonsumenterna är på väg att närma sig de manliga
alkoholkonsumenternas dryckesmönster, samt vilken attityd kvinnor
har till alkohol och till kvinnliga alkoholmissbrukare.
REFERENSER
APU, den alkoholpolitiska utredningens protokoll (1965-1979), AIa vol.
1.
Bruun, Kettil & Per Frånberg (1975): Den svenska supen. En historia
om brännvin, Bratt och byråkrati. Bokförlaget Prisma, Stockholm.
Inghe, Gunnar & Maj-Britt Inghe (1970): Den ofärdiga välfärden. Tidens
förlag, Stockholm.
223
Presentation av
populationsundersökningen
WAG
- Women and alcohol in
Göteborg
Ewa Lindberg, Psykiatriska institutionen, Sahlgrenska sjukhuset,
Göteborgs Universitet, S-413 45 Göteborg
SYFTE
Att kartlägga konsumtionsmönster i olika åldersgrupper.
Att fastställa prevalenstal för alkoholmissbruk i olika åldersgrupper
(senaste åren och under livet).
Att undersöka riskfaktorer för utveckling av alkoholmissbruk respektive
gynnsamma faktorer för att undgå alkoholmissbruk eller för att upphöra
med alkoholmissbruk.
Att undersöka om kvinnor med alkoholmissbruk, högkonsumtion
personlighetsmässigt skiljer sig från kvinnor med låg eller obefintlig
konsumtion.
METOD
Undersökningen är uppdelad i 3 faser.
I fas 1 har samtliga kvinnor, födda -25, -35, -45, -55 och -65 i ett distrikt
med 100 000 invånare i Göteborg, fått en enkät. Enkäten bygger på
224
tidigare använda screeninginstrument såsom short Mast och Cage.
Svarsfrekvensen är omkring 80 %.
I fas 2 inbjuds samtliga kvinnor som fått fyra poäng eller fler till en mer
djupgående undersökning genom intervju kompletterad av
frågeformulär, samt en fjärdedel av de kvinnor som fått tre poäng och
en femtondel av de kvinnor som haft noll poäng i enkäten. Denna fas
är i sitt slutskede, svarsfrekvensen beräknas bli ca 90 %.
Intervjun, vilken inkluderar en psykometrisk undersökning, tar mellan
två och fyra timmar att genomföra. Följande områden penetreras:
Uppväxtförhållanden, nuvarande familjesituation (huvudsakligen från
US National Survey on Women's Drinking Problem - USSW),
alkoholmissbruk och psykisk störning i kärnfamiljen, relationer och
relationsstörningar inklusive incest, senare relationer, inklusive
upplevelser av våld. Bristande tillfredsställelse med sin livsroll inom
yrket och som kvinna, attityder till alkohol och upplevelser av den
befintliga vården för alkoholproblem, alkoholkonsumtion hos sig själv
och hos viktiga personer i omgivningen, psykiatrisk diagnos enligt
DSM-III-r.
Den
psykometriska
undersökningen
består
av
personlighetsinventoriet KSP - Karolinska Scales of Personality.
Mätning av den kognitiva funktionsnivån med SRB 1 och eventuella
funktionsnedsättningar med Trailmaking och Digit Symbol.
På samtliga kvinnor, som ingår i studien, görs omfattande
arkivsökningar på sjukjournaler samt insamling av uppgifter från
försäkringskassa, socialtjänst och folk- och bostadsräkning.
I fas 3 kommer ett subsample om 25 kvinnor med alkoholberoende, 25
kvinnor med alkoholmissbruk, 25 kvinnor med högkonsumtion (mer än
25 gram alkohol/dag) och 25 kvinnor som inte tillhör någon av
ovanstående grupper att inbjudas till fördjupad psykologisk
undersökning. I denna delstudie används två projektiva test,
metakontrasttekniken (MCT) och Holtzman Inkblot Technique (HIT).
PRELIMINÄRA RESULTAT
Preliminära resultat visar att färre kvinnor är helnykterister än vad man
funnit i tidigare svenska undersökningar. Konsumtionsvanorna har
225
förändrats de sista 10 - 20 åren på så sätt att samvaron med maken
och vänner allt oftare kräver vin på fredagarna. Många kvinnor är
oroade över sin konsumtion men få är medvetna om att kvinnor inte
"tål" lika mycket alkohol som männen. Ett flertal kvinnor som tidigare
fyllt kriterierna för alkoholmissbruk eller för alkoholberoende har själva
utan att ha fått någon behandling övergått till ett socialt
måttlighetsdrickande.
226
Alcohol and dyadic interactions
of high dominant and low
dominant women
Ralf Lindman, Bodil Lindfors, Marika Möller and Sonja Paajanen,
Department of Psychology, Åbo Akademi, Nunnegatan 4, SF-20500
Åbo
High and low (HD/LD) dominant women were selected for a study
among 229 female students by the Cesarec-Marke Personality
Inventory and classwise peer estimation. Verbal and nonverbal
communication during a discussion task was observed in 18 dyads
composed of HD/HD, LD/LD, and HD/LD women before and after the
ingestion of alcohol or a control beverage. At mean blood alcohol
levels of .60 mg/ml, the HD subjects engaged in more eye contact
while speaking (p<.05) and averted their gaze less often than when
sober (p<.001), consistent with observer ratings of verbal
communication content. Not only were HD subjects rated less anxious
(p<.05) and restrained (p<.05), but also as even more dominant
(p<.05) than before alcohol intake, at the expense of receptivity (p<.01)
and support (p<.05). Contrary to predictions, however, the LD subjects
did not become significantly more active or assertive as a function of
alcohol. Within dyads, the pooled frequency of supportive statements
decreased as a function of alcohol, most significantly in HD/HD dyads
compared to LD/LD or HD/LD dyads (P<.01). A moderate alcohol dose
thus enhanced social behaviors consistent with manifest personality
rather than transforming them.
227
Kønsforskelle i brug og
misbrug af beroligende midler
blandt personer der henvender sig i en psykiatrisk
modtagelse
Benna Mortensen, Psykiatrisk afd. P, Ndr. Ringvej 69, DK-2600
Glostrup og Ebba Holme Hansen, Institut for farmaci, Danmarks
farmaceutiske Højskole, Universitetsparken 2, DK-2100 København
Ø
Formålet med projektet er, at give en beskrivelse af misbrugstyper
blandt kvinder og mænd, der henvender sig i en psykiatrisk
modtagelse, samt at give en dybere insigt i og forståelse af
forudsætningerne og konsekvenserne af misbrug af beroligende midler
(medicin og alkohol) blandt den oven nævnte gruppe.
Baggrunden for at foretage undersøgelsen er det omfattende forbrug af
beroligende midler, dels som lægeordineret medicin, dels som
selvmedikation med alkohol, dels som en kombination af disse to
midler. Vores kendskab (biologisk, psykologisk og socialt) til
følgevirkningerne, både på kort og på lang sigt er stadig voksende,
men når disse informationer brugerne? For at forstå hvordan midlerne
virkelig bruges og virker, er det nødvendig at få brugernes egen
vurdering og erfaring. Hertil kræves kendskab til hvem brugerne er og
indsigt i brugernes totale livssituation.
Projektets tillrettelæggelse deler sig derfor naturligt i to komponenter.
1.
En registrering af samtlige personer der henvender sig i en
psykiatrisk modtagelse indenfor et fastlagt tidsrum.
2.
En interviewundersøgelse der belyser den enkelte persons
livsforløb, aktuelle situation og forhold til eget brug/misbrug.
228
Projektet rummer to forskellige forskningstyper: Den beskrivende og
den forstående. Der findes ingen teori, som dækker vore
problemstillinger, og vi arbejder derfor med en teoriudvikling. Der
indgår mange teorifragmenter bl.a. fra teorien om den menneskelige
virksomhed (Leontjew), psykoanalytisk teori og Eva Ethelbergs teori
om kvinders personlighedsstrategier overfor mandlig dominans.
Datainsamlingen er udført i maj 1988, og 178 personer henvendte sig i
registreringsperioden. Selve registreringen blev udført i tre faser, den
første ved ankomsten af plejepersonalet (A), den anden ved første
samtale med vagthavende læge (B), den tredie ved en
journalgennemgang af tidligere kontakter udført af læge Benna
Mortensen (C). I registreringen indgik følgende variabeldimentioner: A:
køn, alder, stilling, civilstatus, børn, henvendelsesmåde og
henvendelsesårsag. B: skoleuddannelse, bolig, forbrug af alkohol og
medicin, helbredstilstand, kontakter med det psykiatriske system og
akut tilbud. C: Fysisk og psykisk helbredsstatus, tidligere kontakter
med det psykiatriske system, patientens klager, social anamnese,
forbrug af alkohol og medicin og langsigtet behandlingstilbud.
Den statistiske databehandling blev udført i januar/februar/marts 1990.
De kvalitative interviews fandt sted i august/september 1989, hvor 10
udvalgte personer deltog i et ca. 2-3 timers interview. Respondenterne
blev udvalgt, så de repræsenterede forskellige forbrugsmønstre,
aldersgrupper og de to køn. Mange temaer blev berørt, herunder
brugernes livshistorie, materielle resourcer, sociale netværk,
sygdomserfaringer, sygdomsforståelse og brugernes vurdering af
behandlingssystemet. Også forholdet til alkohol/medicinforbruget
indgik, blandt mange andre emner i interviewet.
I interviewundersøgelsen får man et klart indtryk af, at den enkelte
persons drikkemønster ikke er så kønsbunden, som ældre lærebøger
giver indtryk af. Den enlige far med eneansvar for mindreårrige børn
går ikke på værtshus og drikker, han sidder hjemme og skjuler sit
drikkeri for børnene, på en fuld så udspekuleret måde, som tidligere
blev tillagt den hjemmegående husmor. Også hans forbrug af
henholdsvis alkohol og beroligende medicin veksler i takt med
mulighederne for, på legal vis at skaffe sig angstdæmpende medicin
via egen læge.
Samtidig får man et indtryk af, hvor store individuelle variationer, der er
i størrelsen af det daglige alkoholforbrug, når personen selv oplever
229
forbruget som et egentlig misbrug, som kræver professionel støtte til at
stoppe.
Bearbejdning af de mange data foregår stadig, men som projektet
skrider frem, håber jeg at kunne offentliggøre nogle af resultaterne
indenfor det næste halve år. Resultaterne tænkes i første omgang
publiceret i Ugeskrift for læger, evt Månedsskrift for praktisk
lægegerning.
230
Gravide misbrugere og deres
børn
May Olofsson, Specialambulatoriet for gravide misbrugere og deres
børn, Pavillon I, Københavns Kommunes Hvidovre Hospital
(KKHH), Kettegård Alle 30, DK-2650 Hvidovre
Der fødes i Danmark årligt skønsmæssigt ca. 150 børn af mødre med
svære misbrugsproblemer. Disse børn er højrisikobørn fysisk, psykisk
og socialt. De er i alle udviklingsfaser fra den tidligste fosterudvikling
udsat for biologiske og miljømæssige faktorer, som er skadelige for
fostret/barnets udvikling. En stor del af børnene fødes for tidligt, er
vækstretarderede
og
udvikler
abstinenser
efter
fødslen.
Alkoholeksponerede børn kan tillige fødes med føtalt alkoholsyndrom
eller andre misdannelser og organskader, specielt hjerneskader.
Børnenes opvækstmiljø er præget af ustabilitet med omsorgssvigt og
deprivationssymptomer til følge. Udenlandske erfaringer, og nu også
danske erfaringer, viser, at det er muligt at forebygge alvorlige skader
hos disse børn ved en tværfaglig behandling/støtte fra den tidlige
graviditet og i barnets første leveår.
Et tværfagligt projekt "Gravide stofmisbrugere og deres børn" har løbet
i en 3-årig periode (1985-1988) ved Hvidovre hospitals og
Rigshospitalets fødo- og børneafdelinger.
Projektet har haft 2 formål:
1)
At afprøve en tværfaglig behandlingsmodel inkluderende intensiv
lægelig, psykologisk og social støtte og behandling til
stofmisbrugende familier under graviditet, fødsel, neonatalperiode
og barnets 3 første leveår.
2)
At undersøge stofmisbrugets indflydelse på graviditet, fødsel,
neonatalperiode og barnets somatiske og psykiske udvikling i
barnets 3 første leveår.
231
Projektet har omfattet alle gravide kvinder i København med erkendt
misbrug af narkotiske stoffer eller blandingsmisbrug, hvori narkotika
og/eller alkohol indgår. Kvinder med udelukkende alkoholmisbrug er af
ressourcemæssige grunde ikke medtaget.
Projektteamet har bestået af læge, jordemoder,
socialrådgiver, sekretær og børnepsykiatrisk konsulent.
psykolog,
Projektets behandlingsmodel har bl.a. omfattet afgiftning, aflastende
indlæggelse, psykologbistand, sociale hjælpeforanstaltninger, støtte af
tidlig mor-barn-kontakt samt opfølgende børneundersøgelser frem til
barnets 2 1/2 års alder.
Behandlingen er foregået i et tæt tværfagligt samarbejde mellem
projektteamet,
hospitalerne
og
den
primære
socialog
sundhedssektor.
Sideløbende med behandlingen er der foretaget systematiske
undersøgelser
og
observationer
under
graviditet,
fødsel,
nyfødthedsperiode og barnets første leveår til brug for projektets
prospektive undersøgelse af misbrugs betydning for fostrets/barnets
udvikling. Undersøgelserne omfatter bl.a. en nøje kortlægning af
misbrugsmønstret under hele graviditeten samt klinisk undersøgelse
og testning (Griffith-test) af børnene hver 3. måned frem til 2 1/2-års
alderen.
Projektet omfatter 81 kvinder (83 graviditeter) og 78 børn (+ 6 aborter).
Projektet er aktuelt i bearbejdnings- og evalueringsfasen. Der er
tidligere foretaget en foreløbig bearbejdning af projektets data og
erfaringer efter en 2-årig periode i 1988.
RESULTATER OG ERFARINGER
Antallet af for tidligt fødte børn og intrauterint (før fødslen)
vækstretarderede børn samt børn med iltmangel og abstinenser er
betydeligt lavere for de børn i projektet, hvis mødre er henvist før
fødslen, sammenlignet med de børn, hvis mødre er henvist efter
fødslen, og de børn, som er født i årene før projektet.
232
Social- og sundhedsforvaltningen har været indkaldt til tværfaglig
konference i samtlige af projektets sager. Langt de fleste af børnene er
udskrevet efter fødslen med hjælpeforanstaltninger, herunder
professionel døgnpleje af mor og barn sammen eller barnet alene.
Forud for projektet blev denne gruppe børn oftest udskrevet til hjemmet
til en fortsat stofmisbrugende mor uden hjælpeforanstaltninger. Først
når barnet frembød tydelige tegn på udviklingsskader, omsorgssvigt
eller mishandling blev hjælpeforanstaltninger iværksat - oftest akut
anbringelse udenfor hjemmet.
Projektets opfølgende børneundersøgelser hver 3. måned har sikret
opretholdelse og justering af behandling og hjælpeforanstaltninger
afpasset barnets helbreds- og udviklingsmæssige status og sociale
situation samt sikret supervision/rådgivning for barnets primærpersoner
vedrørende de særlige problemer, som er forbundet med børnenes
udvikling.
De gravide misbrugende kvinder har i meget stor udstrækning vist sig
motiverede for og tilgængelige for behandling og støtte under
graviditeten og efter fødslen og har været i stand til at profitere af
projektets behandlingstilbud. Behandlingsmodellen med centralisering
af behandlingen af de gravide misbrugere til faste behandlere samt
den direkte "her-og-nu-visitation" har betydet tidlig henvisning og tidlig
behandling af de gravide og dermed bl.a. mulighed for abortrådgivning
og HIV-screening, kontinuitet og fastholdelse i behandlingen samt
koordination af den samlede behandlingsindsats. Det har desuden
betydet en centralisering af viden og erfaring på området til gavn for
andre professionelle, som arbejder indenfor dette specialområde.
Projektet har i stigende omfang været brugt af mange forskellige
instanser og professioner.
Opfølgning af børnenes udvikling viser, at de vækstmæssigt (både
højde og vægt) er mindre end gennemsnittet af danske børn, mest
udtalt for børn, som har haft abstinenser samt de alkoholeksponerede
børn. En stor del af børnene har udviklingsmæssige problemer med
forsinkelse i psykomotorisk udvikling og/eller symptomer på psykisk
fejludvikling. Også disse problemer er mest udtalt for
abstinensbørnene samt de alkoholeksponerede børn. De børn i
projektet, som har de alvorligste udviklingsskader, er de børn, hvori
alkohol indgår i moderens misbrugsmønster under svangerskabet.
Det har været muligt i projektfasen at fastholde familierne i en
regelmæssig kontakt p.g.a. kontinuitet i behandlerkontakten.
233
Familierne har stort set været meget glade for og interesseret i de
opfølgende børneundersøgelser. Således er 88,4 % af børnene set
ambulant af projektets læge, og 75 % af børnene er testet af projektets
psykolog. Dette vurderes som særdeles tilfredsstillende, familiernes
belastningsgrad taget i betragtning.
Projektets foreløbige resultater og erfaringer har ført til fast etablering
af projektets behandlingsmodel ved Københavns Kommunes
Hospitalsvæsen pr. 01.10.1989.
234
Moderskap, alkohol, kvinnor
och kontroll
Anna Paltschik, Kaptensgatan 20-22 G 65, SF-00140 Helsingfors
För ca 10 år sedan, i början av 1980-talet, började man i Finland inom
mödra- och barnrådgivningsverksamheten fästa uppmärksamhet vid
gravida kvinnors alkoholmissbruk. Informationen om alkoholbetingade
fosterskador har intensifierats för varje år som gått sedan problemet
uppdagades. Diskussionen utgick och utgår än i dag främst från
hälsovårdsaspekter. Det handlar mycket om skräckvisioner - om
missfoster, incest och mödrar som är inkapabla att ta hand om sina
barn. I alkoholdiskussionen har fokus riktats mot kvinnans kropp och
hennes sociala funktion som reproduktionsredskap - kvinnans förmåga
att föda barn och vara en "god mor", har blivit den springande punkten
framom allt annat. Mitt syfte är inte att ifrågasätta problematikens
allvar, det jag däremot vill ifrågasätta är moralismen och
stigmatiseringen av grupper som redan befinner sig i en utsatt, blottad
och underställd ställning i samhället.
Hösten 1985 fungerade jag som socialarbetare i ett medicinskt
undersökningsprojekt gällande kvinnors alkoholbruk under graviditeten
och dess följder på fostret. Denna undersökning genomfördes vid
Kvinnokliniken vid Helsingfors Universitets Centralsjukhus (HUCS)
under åren 1983 till 1987 och Barnets Borgs Sjukhus där man utför
uppföljande forskningsarbete. Undersökningen vid Kvinnokliniken
resulterade i Erja Halmesmäkis doktorsavhandling - Alcohol
Consumption in Pregnancy (1987). Under min tid som socialarbetare
träffade jag ca 30 kvinnor med varierande grad av alkoholmissbruk.
Mina erfarenheter från undersökningen i kombination med tre
djupintervjuer med missbrukarkvinnor - mödrar, utgjorde basen för min
pro gradu-avhandling i socialpolitik - Kvinnor, barn, graviditet och
alkohol - en otänkbar kombination? Detta är en kort sammanfattning av
avhandlingen.
Pro gradu-avhandlingen har två dimensioner - en samhällspolitisk och
en individuell. Med den samhällspolitiska dimensionen avses
235
samhällsmaskineriets sätt att reagera på, nå och åtgärda
problematiken kring kvinnors bruk av alkohol. Det handlar om
myndigheter, forskare och yrkesmänniskor som med auktoritet
fastställer vad den enskilda individen tillåts göra i samhället. Härvid
utgår man inte från den missbrukande kvinnans och hennes barns
behov. Med den individuella dimensionen avses missbrukarkvinnornas
refererade livshistorier och erfarenheter, som i så hög grad utstakat
deras liv och som de har svårt att bemästra. Tyngdpunkten i arbetet är
att visa hur de intervjuade, alkoholmissbrukande kvinnorna själva
upplever sin livssituation och sitt behov av hjälp. Konklusionen i mitt
arbete är att kvinnorna upplever att de inte fått den hjälp de varit i
behov av eftersom åtgärderna främst koncentrerats på barnen - "rädda
det som räddas kan"...
På basen av intervjuerna har kvinnornas livshistorier typologiserats
enligt Sven Hessles livscykeltänkande och flergenerationsperspektiv.
Hessles modell bygger på antagandet att en individ, ett barn, växer
upp i en familj som passerar olika krisfaser - barndom, skolålder,
arbetsliv, föräldraskap samt barn i skolåldern. Faserna är åtskilda, men
kan också sammanfalla - t.ex. arbetsliv och föräldraskap. Faserna
präglas av en ackumulerande utveckling - om en kris inte löses under
sin tidsbestämda period, följer den med till nästa fas. Risksituationerna
är följande:
-
ej önskad som barn,
utdefinierad i skolåldern,
aldrig insläppt i arbetslivet,
ej önskad som vuxen samhällsmedborgare och
utan positiva förebilder.
Om individen inte lyckats arbeta sig igenom dessa fasspecifika skeden,
lämnar de kvar olösta problem. Dessa skapar i sin tur ett mönster av
förhållningssätt och relationer som följer individen oberoende om han
vill det eller inte.
Utgående från intervjuerna kan man säga att de refererade kvinnornas
liv innehållit många tragiska element. Kvinnorna utgör på många sätt
en särgrupp - de har traumatiska barndomsupplevelser, de har lämnat
skolan på hälft, de har ingen yrkesutbildning, de har partners med
alkoholproblem, de har kontakt med olika myndigheter (bl.a.
barnskyddsmyndigheter), kvinnorna och deras familjer har ett litet
socialt nätverk. Dessutom har kvinnorna ett alkoholproblem. På basen
236
av detta kan man förstå att kvinnorna är mycket sårbara och de lever i
en tillvaro, där mycket små förändringar kan orsaka en total
omvälvning i deras livssituation. Den utsatta tillvaron gör kvinnorna
också mer synliga i samhället och deras beteende är lätt att peka ut.
Därför är det också lätt att förstå att de kommer i kontakt med olika
myndigheter.
I diskussionen om myndigheterna vill jag uppmärksamma följande:
1.
2.
3.
myndigheternas oförmåga att möta den missbrukande kvinnan på
hennes eget plan, vilket leder till följande:
hur myndigheternas, forskarnas och de anhörigas attityder och
agerande
kring
problematiken
ofta
accentuerar
missbrukarkvinnornas svåra situation, vilket för vidare till
ytterligare en frågeställning:
avsaknaden av ett gemensamt språk mellan myndigheter,
forskare och andra som arbetar med problematiken, så att ett
nytänkande skulle kunna uppdagas. Det råder ett stort behov av
ett tvärvetenskapligt perspektiv.
Problematiken och diskussionen kring kvinnors alkoholmissbruk
handlar fortfarande om följderna av missbruket för familj och barn,
istället för hur man kunde hjälpa de alkoholmissbrukande kvinnorna att
klara av både sitt alkoholproblem och sitt moderskap.
Sin
ytterlighetsform får problematiken vid omhändertagandet av den
alkoholmissbrukande kvinnans barn. Vid omhändertagandet inträffar
en klar kollision mellan samhället och modern. Omhändertagandet
leder ofta till en bitterhet gentemot de sociala myndigheterna från
moderns sida, vilket hindrar uppbyggandet av ett förtroendefullt
förhållande mellan båda parter. Detta gör det mycket svårare att
fortsätta ett samarbete som bör basera sig på ömsesidig tillit mellan
modern och barnskyddsmyndigheterna. De sociala myndigheterna blir
därigenom den slutliga samhällskontrollanten som kan besluta om
barnet kan bo tillsammans med modern eller inte. Är hon en "god" mor
eller inte. På det här sättet uppstår en situation där det inte mer
existerar något förtroende mellan parterna. Detta kan väl inte vara
syftet med samhällets ingripande i missbrukarkvinnornas och deras
barns liv.
237
Behandlingstilbud til kvinder
med alkoholmisbrug*
Eva Smidth-Fibiger, Vitus Berings Alle 10, DK-2930 Klampenborg
Et stigende antal kvinder har alkoholproblemer. Søger de hjælp eller
behandling sker det gerne med henvisning til andre typer af problemer,
mens problæemerne med alkohol forties. Ofte kommer kvinder først i
behandling indenfor det alkoholspecialiserede behandlingssystem, når
de er langt henne i misbrugsforløbet.
Med inspiration fra kvindespecifik behandlingsforskning i Sverige,
Norge og USA danner ovenstående problemstillinger indgangen til min
undersøgelse af, hvilke behandlingstilbud står til rådighed for danske
kvinder med alkoholproblemer og hvilket udbytte, kvinderne har af den
behandling, de tilbydes i Danmark.
De danske behandlingstilbud søges belyst og vurderet ud fra de
kvindelige alkoholmisbrugeres synsvinkel. Vægten er lagt på
klarlæggelse af, hvilke forhold der hhv. fremmer og hæmmer kvindelige
problemdrikkeres behandlingssøgning og -udbytte.
Det er undersøgelsens formål at bidrage med viden til udvikling af den
tidlige behandlingsindsats og indsatsen i forhold til bredere grupper af
kvinder med alkoholproblemer.
*
Undersøgelsen foretages for Socialforskningsinstituttet i København
(adresse: Borgergade 28, DK-1300 København K), og forventes publiceret i
slutningen af 1991.
238
MATERIALE OG METODER
Kvalitative data indhentes gennem dybgående interview med 14
problemdrikkende kvinder i og udenfor behandlingssystemet.
Kontakten med interviewpersonerne er formidlet af forskellige typer af
behandlingstilbud samt af et netværk af selvhjælpsgrupper.
Interviewene omfatter emnerne:
1.
Livshistorie og selvforståelse,
2.
Misbrugshistorie, herunder den enkeltes opfattelse af årsagerne
til hendes misbrug og dets forløb,
3.
Behandlingshistorie, herunder forestillinger om og forventninger
til behandlingstilbudene og vurderinger af de personlige
behandlingserfaringer.
Datamaterialets kvantitative del består af en landsdækkende
kortlægning ved hjælp af postspørgeskema af 14 forskellige typer af
institutioner, der helt eller delvis har alkoholbehandling som deres
speciale. Kortlægningen sigter bl.a. på at belyse udbredelsen af
særlige behandlingstilbud til kvinder og holdningerne til
kvindespecifikke problemstillinger blandt de ledende behandlere f.eks.
praktiserende læger, overlæger på psykiatriske afdelinger, forstandere
på behandlingshjem, leder af ambulatorier o.s.v.
UNDERSØGELSENS HYPOTESER
Der findes forholdsvis lidt viden om kvinders misbrug og om deres liv
som misbrugere. Mænds alkoholforbrug og -misbrug, adfærdsmønstre
og behandlingsbehov er derimod analyseret og beskrevet i vid
udstrækning. For det meste er kvinders erfaringer blevet betragtet som
værende enten de samme som mændenes eller som undtagelser fra
den mandlige norm.
239
I undersøgelsen tager jeg udgangspunkt i følgende hypoteser:
1.
Alkoholmisbrug hos kvinder må forstås i lyset af mandsdominans
i kvinders livsvilkår og socialisering.
2.
Tilbageholdenhed hos kvinder med åbent og direkte at søge
behandling for alkoholproblemer må ses i sammenhæng med de
samme dominans/underkastelsesforhold, som er medvirkende til
udvikling af misbruget.
3.
Mandsdominans i behandlingssystemet udgør barrierer for
behandling af kvinder på deres egne betingelser.
Ad 1. Antagelsen af, at alkoholmisbrug hos kvinder kan være et udslag
af kvindespecifikke socialiseringsprocesser, er ikke ny. Således foretog
den amerikanske alkoholforsker Vasanti Burtle (1979) en
gennemarbejdet kobling mellem den indlæringsteoretiske forståelse af
alkoholmisbrug
og
en
påvisning
af
udviklingshæmmende
læreprocesser i opdragelsen af piger til at tilpasse sig en
mandsdefineret kvinderolle. Hun viste, at gennem indlæring af
uhensigtsmæssige adfærdsformer kan kønsrolleopdragelsen føre til en
alkoholafhængig livsstil hos særligt udsatte kvinder f.x. kvinder med
meget konfliktfyldte relationer til en eller begge forældre i opvæksten.
I en analyse af alkoholmisbrug hos en række danske kvinder anvender
Christensen og Hvidtfelt (1982) en indlæringsteoretiske model med
vægt på det bevidsthedsmæssige aspekt ved brugen af alkohol som
en "valgt" handlestrategi i fastlåste situationer. Antagelserne hos de
danske forskere knytter an til den videreudvikling, der er sket af
teorierne om tillært hjælpeløshed til at beskrive det kognitive korrelat
ved depression (Garber & Seligman 1980). Hypotesen er, at jo oftere
et menneske oplever en manglende forbindelse mellem handling og
resultat, des lettere får det en generel overbevisning om, at det er
hjælpeløst og uegnet til at mestre verden. Depression og angst i
forbindelse med ekstremt lav selvtillid optræder oftere og mere
markant hos kvindelige end hos mandlige alkoholmisbrugere.
Indenfor den teoretiske ramme, jeg har valgt for projektet,
argumenterer jeg for, at mandsdominans og kønsulikheder i
livsvilkårene på hhv. det samfundsstrukturelle, det kulturelle og det
individpsykologiske niveau medfører specifikke belastninger i alle
kvinders liv. I dynamikken mellem de tre niveauer vil nogle kvinder
240
imidlertid være mere udsat end andre for at opleve, at de er uden
indflydelse på deres egen livssituation. For nogle af dem kan alkohol
komme til at stå som en afgørende handlemulighed.
Den kognitiv-indlæringsteoretiske forklaringsmodel for kvinders
alkoholmisbrug antages at være et relevant udgangspunkt for
forståelse og behandling af alkoholproblemer på et tidligt tidspunkt i et
forløb. Et mere fremskredet misbrug forudsætter uden tvivl også
inddragelse af bio-kemiske forklarings- og behandlingsaspekter.
Ad 2. De anførte hypoteser om udviklingen af alkoholmisbrug hos
kvinder udgør efter min mening en forudsætning for opstilling af
relevante hypoteser vedrørende de barrierer, som ifølge en række
undersøgelser dels forhindrer eller forsinker erkendelse af
alkoholmisbrug hos kvinder dels holder dem tilbage fra at søge
bahandling.
I forlængelse af den analytiske forståelse af mandsdominans i kvinders
liv på tre niveauer kan også barriererne i alkoholmisbrugende kvinders
livssituation identificeres på hhv. det samfundsmæssige, det kulturelle
og det individpsykologiske niveau.
På det samfundsmæssige niveau indebærer den dobbelte sociale
stigmatisering af problemdrikkende kvinder ikke alene som
alkoholmisbrugere, men som dårlige hustruer og mødre, at offentlig
erkendelse af misbruget kan have store omkostninger for den enkelte
kvinde i form af f.x. skilsmisse, arbejdsløshed, tvangsfjernelse af børn
m.v. På det interpersonelle niveau sker det meget ofte, at kvindens
partner modsætter sig, at hun søger behandling. Han ønsker at bevare
den
eksisterende
magtbalance
i
forholdet.
Også
andre
familiemedlemmer forhindrer ofte behandling ved at medvirke til at
holde misbruget skjult. På det individuelle plan undergraver
alkoholmisbruget kvindens i forvejen ringe selvagtelse. Angst og
selvforagt udgør psykiske barrierer for selvbeskyttende handling.
Ad 3. Behandlingssystemets organisering og indhold forekommer at
være en områdeafgrænset, institutionaliseret gentagelse af
dominansforholdet. De eksisterende behandlingstilbud har af historiske
årsager en overvægt af mænd både blandt behandlere og brugere.
Selv om deres anvendelse af tilbudene på alkoholområdet har været
stærkt
stigende,
udgør
kvinder
stadig
en
minoritet
i
behandlingssammenhæng. Traditionelle kønsrolleopfattelser på det
241
ubevidste plan blandt behandlere kan blokere for anerkendelse af
forskelle i mænds og kvinders misbrugshistorier, livssituationer,
behandlingsbehov og -mål.
Det er også tænkeligt, at det overvejende medicinske
behandlingsindhold kan opleves som utilfredsstillende af kvinder, der
som nævnt er tilbøjelige til at fremhæve deres eksistentielle problemer
som de mest betydningsfulde.
Bevidstgørelse
og
udvikling
af
kønsdifferentierede
behandlingsstrategier antages at være forudsætning for, at
behandlingstilbud til kvinder med alkoholmisbrug ikke blot indebærer
tilpasning til de forhold, alkoholmisbruget kan opfattes som en aktiv,
omend selvdestruktiv protest overfor, men indebærer en hjælp til
personlig udvikling og handlekraft på kvindernes egne betingelser.
LITTERATUR
Burtle, V. (1979): Developmental/Learning Correlates of Alcoholism in
Women. I: Burtle, V. (red.): Women who Drink. C. C. Thomas
Publisher, Springfield, Illinois, U.S.A.
Christensen, E., Hvidtfeldt, K. (1982): Kvinders alkoholmisbrug. En
interviw-undersøgelse af 19 kvindelige alkoholmisbrugere. Dansk
psykologisk Forlag.
Christensen, E. m.fl. (1984): Kvinder og alkoholmisbrug. I: Særtryk af
Månedsskrift for praktisk lægegerning. Arkitv for praktisk lægegerning.
Læge foreningens forlag.
Garber, J., Seligman, M.E.P. (Eds.) (1980): Human helplessness:
Theory and applications. New York: Academic Press.
242
Sex related differences of
problem drinking
in 42 year old Malmoe citizens: results from a health
screening of a total birthyear cohort in 1983
Agneta Österling, Inst. för klinisk alkoholforskning, Alkoholkliniken,
Malmö allmänna sjukhus, S-214 01 Malmö
Screening for problem drinking in general population studies have
taken place in the MSIS (the Malmoe screening and intervention study)
since the mid 70's. Several birthyear cohorts of Malmoe citizens have
been investigated (mainly males) by Kristenson. In the present study
we used similar methods and also included the female part of the
birthyear cohort (1941). The alcohol questionnaire (the modified
Malmoe MAST, mM-MAST) was further revised, hypothesising
improved adjustment to the female population. The inclusion criteria
was differentiated using both two levels of cut-off points in the liver
enzyme gamma-GT (GGT) levels and endorsments of mM-MAST
questions. Identified problem drinkers were subjects registered at the
Department of Alcohol Diseases prior to the screening and constituted
2.3 % of the female and 9.5 % of the male population, sex ratio
(female:male) 1.4.1. In the remaining subjects who met with the
inclusion criteria, another 2.0 % of the women and 6.7 % of the men
were defined as problem drinkers according to reported alcohol
consumption levels and/or acknowledgement of one or more
dependence symptoms, thus a sex ratio of 1: 3.4. We also used a
more conservative definition of problem drinking, with a decreased
amount of weekly alcohol consumrtion considered problematic. The
corresponding percentages were 3.2 % and 10.7 % respectively and a
sex ratio of 1: 3.3 The main result was subsequently that hidden
problem drinking is by and large proportional to identified alcoholism in
both sexes.
243
NAD-publikationer
Nr 1
Arbetslöshet och bruk av rusmedel: Jyrki Jyrkämä. 1980.
(NU A 1980:16)
Nr 2
Barns socialisation och alkohol: Rapport från ett nordiskt
seminarium 3-5.9.1980 i Esbo, Finland. (NU B 1980:20)
Nr 3
Alkohol och ekonomi i Norden: Nordiskt seminarium i
Vuoranta, Finland 1-2.9.1980. (NU B 1980:21)
Nr 4
Kriterier for førtidspension, især om "rusmedelbrugeres"
stilling. Om betingelser og muligheder i Danmark: Asmund
W.Born. NORD. 1981. (Upplagan är slut)
Nr 5
Förtidspensionering av missbrukare - från kriterier till beslut:
Symposierapport. NORD. 1981. (Upplagan är slut)
Nr 6
Alkohol
och
drogforskning
i
forskningsområden. NORD. 1982.
Nr 7
Behandlingsforskning:
Rapport
från
nordiskt
samhällsvetenskapligt alkoholforskarmöte i Roskilde 31.8.3.9.1982. NORD. 1983.
Nr 8
Kvinnoforskning kring alkohol och droger: Rapport från ett
nordiskt forskarseminarium 1982. NORD. 1983. (Upplagan
är slut)
Nr 9
Cannabis och medicinska skador - en nordisk värdering:
Rapport av en nordisk medicinsk expertgrupp. Kort
sammanfattning. NORD. 1984.
Norden
-
viktiga
Nr 10 Cannabis och medicinska skador - en nordisk värdering:
Huvudrapport av en nordisk medicinsk expertgrupp. NORD.
1984.
244
Nr 11 Kvinnors bruk av beroendeframkallande läkemedel: Rapport
från ett nordiskt forskarmöte 1984. NORD. 1984.
Nr 12 Ungdomskulturer och uppsökande verksamhet: Rapport från
ett nordiskt forskarseminarium 1985.
Nr 13 Kvinnor, alkohol och behandling: En nordisk antologi.
Margaretha Järvinen & Annika Snare (red.). 1986.
Nr 14 Kvinnoforskning kring rusmedel 2: Rapport från ett nordiskt
forskarseminarium 1986.
Nr 15 Alkoholbruk och dess konsekvenser: Rapport från det
nordiska samhällsvetenskapliga forskarmötet 1986.
Nr 16 Women, Alcohol, and Drugs in the Nordic Countries: Edited
by Elina Haavio-Mannila. 1989.
Nr 17 Perspectives on Controlled Drinking: Edited by Fanny
Duckert, Anja Koski-Jännes and Sten Rönnberg. 1989.
Nr 18 Alcohol in Developing Countries. Proceedings from a
meeting: Edited by Johanna Maula, Maaria Lindblad and
Christoffer Tigerstedt. 1990.
Nr 19 EG, alkohol och Norden. Seminarierapport. Red. Christoffer
Tigerstedt. 1990.
Rapporterna kan beställas från NAD:s sekretariat:
Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning (NAD)
Annegatan 29 A 23, SF-00100 Helsingfors, FINLAND