1. No category

Primitive t i d e r
Digitalt særtrykk av artikkel
”Kommentarer til Petter Snekkestad, Darwinistisk arkeologi”
Fredrik Fahlander
Primitive tider 2011 13. årgang
Ved referanse til artikkelen skal originale sidenummer og trykkeår oppgis.
Eks: Fahlander, F. 2011: Kommentarer til Petter Snekkestad, Darwinistisk
arkeologi. Primitive tider 2011 13. årgang, side 167-170.
13
Primitive t i d e r
2011 13. årgang
DEBATT
Kommentar til:
Petter Snekkestad, Darwinistisk arkeologi
Fredrik Fahlander
Stockholms universitet
Evolution eller intentionell design?
Snekkestad föreslår i sitt inlägg att vi lånar ett
öra till Darwin och att arkeologin återigen tar
evolutionära perspektiv på allvar. Efter att ha
utvecklats i framförallt amerikansk processuell
kontext under de senaste två decennierna är
det en smula egendomligt att just evolutionär
arkeologi har fått en renässans på 2000-talet.
Snekkestads diskussion är därför ett välkommet
bidrag till den annars så stillatigande teoretiska
diskussionen i arkeologin. Efter den intensiva
debatten under 1980- och 90-talen mellan
tolkande, post-processuella arkeologer och
förespråkare av en mer naturvetenskapligt
inspirerad processuell arkeologi har polemiken
stagnerat och de olika synsätten har mer eller
mindre konsoliderats. Den förr så utmanande och
provocerande post-processuella arkeologin är
numera normalvetenskap (åtminstone i Europa)
och förmår knappast längre att uppröra. De
flesta arkeologer är ense om att varken sanning
eller fullständig kunskap går att nå om det
förflutna och det ofta finns flera - om än inte ett
obegränsat antal - likvärdiga synsätt på samma
händelse både i det förflutna och i samtiden. Det
är därför svårt att engagera sig i en diskussion
mellan olika varianter av ’mjuk processualism’
som exempelvis kognitiv arkeologi och tolkande
post-processuella arkeologier eftersom skillnaderna mellan dem är ganska små. Detta tillstånd
är inte unikt för arkeologin utan verkar även
gälla humaniora och samhällsvetenskaperna i
stort. Terry Eagleton (2003:1) har exempelvis
noterat att de en gång så provocerande och
inspirerade frontfigurerna i den franska poststrukturalismen idag inte alls anses speciellt
radikala. Det har heller inte framträtt några nya
tänkare som fått lika stort genomslag – de flesta
samtida teoretiker är snarast att betrakta som
lärjungar till 1960-talets föregångare; Slavoj
Zizek och Alain Badiou bygger exempelvis på
Jacques Lacan, medan Judith Butler, Gayatri
Spivak och Homi Bhabha har hämtat mycket
inspiration från Jacques Derrida och Michel
Foucault och så vidare. Eagleton och andra menar
att detta ’teoretiska vakuum’, i kombination med
bland annat händelserna den 11e september,
har lett till en allmän mättnad på komplicerade
teoretiska ramverk och ett ökat intresse för mer
handfasta och ’empiriska’ teorier och perspektiv
(Eagleton 2003:219; Faludi 2008).
I skandinavisk arkeologi kan vi skönja
liknande tendenser till att vilja återgå till gamla
beprövade koncept. Asgeir Svestad (2003)
vill exempelvis återvända till Thomsen och en
enklare artefaktbetonad arkeologi och man kan
även spåra ett nyväckt intresse för arkeologi
som kulturhistoria. I en sådan tillbakablickande
trend framstår intresset för evolutionär arkeologi
kanske mer logiskt (speciellt med tanke på
Montelius tidiga bruk av den). Att den dessutom
167
Primitive tider
gör anspråk på att vara empirisk och tillföra en
efterlängtad historicitet gör den sannolikt än mer
lockande för många.
Tyvärr är dock svårt att finna något konkret
nytt i återvändandet till Darwin. De generella
problemen med evolutionära perspektiv är
relativt väl avhandlande i ett flertal texter (ex:
Bamforth 2002, Kristiansen 2004) och nu
senast i Current Swedish Archaeology vol. 17
(2009). Debatten följer gamla välkända mönster
mellan dem som föredrar ett generellt förankrat
resonemang och dem som föredrar ett människocentrerat aktörsperspektiv. Det är frapperande
hur många av de nya evolutionisterna som känner
sig bekväma med att diskutera i termer av att
förklara (explain) förhistoriska förlopp (O’Brien
och Lyman 2002:181, Runciman 2009:7). Jag
har viss förståelse för neo-darwinisternas klagan
över att de alltid tvingas bemöta kritik som
kanske inte längre är helt och hållet berättigad.
Det är trots allt en skillnad på Spenceriansk
socialdarwinism, neo-evolutionism och den
Darwinistisk kulturevolution som Sneckestad
diskuterar. Likafullt är det tråkigt att förespråkarnas retorik mest går ut på att försöka falsifiera
motståndarnas argument; de egna evolutionära
postulaten framställs snarare som självklara
(O’Brien och Lyman 2002). Mycket fokus ligger
på detaljerade definitioner av terminologi och
begrepp, men det förs alltför lite diskussion om
evolutionsteorins relevans för studieobjektet.
På dessa punkter är emellertid Sneckestads
text välbalanserad och fri från de tendenser till
evangelism som annars är vanligt förekommande hos de nya Darwinisterna. Trots att de
flesta i debatten verkar vara fast förankrade i
sina motsatta positioner är några ändå öppna
för kompromisser. Kristiansen (2004) har
exempelvis argumenterat för att evolutionärt
synsätt kan bidra med perspektiv på de stora
förloppen och Snekkestad själv menar att
evolutionsteori i sin tur kan berikas av olika
’aktörsperspektiv’. Frågan är dock om sådana
mellanvägar är speciellt produktiva eller ens
möjliga? Snarare skulle jag vilja argumentera för
att synsätten i grunden är inkompatibla.
168
2011 13. årgang
Även om Darwinistisk evolution säkert går
att utveckla som verktyg på ett metodologiskt
plan har jag dock svårt att se någon fördel
med kulturevolution som allmänt ramverk.
Detta inte på grund av att jag motsätter mig att
evolutionsliknande tendenser kan ha betydelse
i vissa situationer och att det kan finnas en
generell giltighet över de riktigt långa tidsperioderna. Jag tror helt enkelt inte att det
naturliga urvalet är speciellt lämpat att applicera
på arkeologiskt material utom i några få speciella
fall. I naturen är tidsrymderna väldiga och även
om undantagen och anomalierna är många är de
försumbara i det långa loppet. Arkeologi och
människor verkar i grunden på en helt annan
skala. Det arkeologiska materialet är heller inte
representativt konstituerat; ibland är det de unika
misstagen som bevaras medan det normala inte
längre finns kvar i representativ omfattning. I
många fall återfinner vi snarare stabilitet än
variation i materialet över mänskligt sett långa
tidsrymder som Darwinistiska modeller har svårt
att behandla (Bamforth 2002:445-6). Att praktik,
teknik och form förändras regionalt och över tid
har oräkneliga orsaker och istället för att generalisera kring sådana processer är exempelvis
insikter från postkolonial teori mer intressanta
att utveckla (Fahlander 2007).
Det kulturevolutionära perspektivet lider även
av sina uttalade ambitioner som en ’stor förklaringsmodell’. Som sådan har det svårt att nå det
sociala innehållet i en artefakttyp eller en praktik.
Även om en kulturevolutionär Darwinism, vilket
Snekkestad påpekar, inte nödvändigtvis är
reduktionistisk har den dock (hittills) ändå inte
förmått att säga något speciellt intressant om
det förflutna. Det är ett inbyggt problem som de
flesta generaliserande förklaringsmodeller dras
med. De är normalt begränsade till en viss typ
av frågor och kan följaktligen bara nå en viss
typ av svar. En förklarande, övergripande historiesyn är heller inte mer ’sann’ eller vetenskaplig;
snarare innebär det grova generaliseringar över
tid och rum samt imaginära grupperingar som
sannolikt inte skulle ha någon som helst relevans
för de berörda individerna. Att vilja förenkla och
generalisera komplicerade förlopp är inte bara
Fredrik Fahlander
trivialt, det passar dessutom det arkeologiska
materialet illa. Jag vill mena att arkeologins
historier ofta är ganska små och specifika. Vi är
i grunden sociala varelser och tenderar att efterlikna varandra, men parametrarna är många och
ibland spelar små omständigheter och specifika
individer stor roll för händelseutvecklingen.
Ibland är det relativt lätt att länka lokala praktiker
med större, regionala strukturer, men i många
fall saknas länkar och sammanhang vilket gör
det svårt att knyta samman enskilda händelser
till större historier. Med tanke på hur det
arkeologiska materialet är konstituerat, ibland
kumulativt över lång tid, ibland som resultat
av en enskild händelse, kan det knappast bara
finnas ett sätt att möta den. Det är det specifika
materialet som i slutändan avgör vilka frågor
som är rimliga att ställa till det.
Även om man inom de post-processuella
arkeologierna ofta brukar betona det lokala
och specifika har detta perspektiv ännu inte
utforskats till sin fulla potential. Trots att man
i allmänna termer förespråkar en förskjutning i
skala mot det specifika och det lokala, fokuserar
de allra flesta arkeologiska texter fortfarande
på allmänna strukturer och mönster för en viss
tidsperiod eller en kultur (Thomas 2004:53). De
specifika och individuella som ibland tas upp
verkar främst utgöra ”narrativa fönster” för att
ge det förflutna en känsla av intimitet och detaljrikedom (Hodder 2003:91). Renodlade försök
att ta det specifika som utgångspunkt är hittills
ganska få i arkeologin, men det finns exempel
i form av ”singularized histories” (Magnússon
2003) eller ”mikroarkeologi” där det specifika
och lokala är utgångspunkten för större historier
(Cornell och Fahlander 2002, Fahlander 2008).
Det är sannolikt så att det sociala och människans
materiella kultur både handlar om utomkroppslig,
miljömässig och social strukturell påverkan,
såväl som individuell kroppslighet, materiell
omgivning och mer eller mindre medvetna
intentioner. Det går dock knappast att stipulera
några allmängiltiga postulat för vad som betyder
mest; gener, memer, miljö, agency, ideologi
eller materialitet. Även om jag i allmänhet
ställer mig positiv till en diskussion kring mer
Kommentar til Petter Snekkestad
empiriska perspektiv som motvikt till de senaste
tjugo årens ganska ensidigt framhärdande av
individuell intentionalitet och agency tror
jag dock inte att en nyväckt evolutionsteori
är en speciellt fruktbar väg. Istället menar
jag att förmågan med att fortsätta att vara en
engagerande och intressant disciplin snarare
står att finna i utveckling av nya perspektiv, nya
metoder och konstruktiva kombinationer av nytt
och gammalt. Att söka sig tillbaka och plocka
upp tidigare avfärdade perspektiv och metoder
är snarare ett tecken på en disciplin i kris.
Snekkestads diskussion om ’den nya
Darwinismen’ är på det planet viktig eftersom
den så tydligt illustrerar de olika tendenserna i
modern arkeologi och tvingar oss att tänka till
och diskutera disciplinens mål och möjligheter.
Jag är dock rädd för att om vi lånar ett öra
till Darwin kommer vi endast att höra en
snäckas brus som överskyler historiens reella
komplexitet och stora variationer över tid och
rum. De olika strukturer och effekter vi kan
identifiera i det arkeologiska materialet må i
många fall likna vad som uppträder över lång
sikt i en biologiskt naturlig selektion, men det
behöver inte betyda att det är samma sak och
att det följer samma schema. Det finns inga
genvägar till förhistorien, vare sig via antropologiska analogier, skriftliga källor eller hänvisning
till generella lagmässigheter.
Referenser
Apel, J. og K. Darmark 2009 Evolution and material culture.
Current Swedish Archaeology 17:11–28.
Bamforth, D. B. 2002 Evidence and Metaphor in
Evolutionar Archaeology. American Antiquity 67:435452.
Cornell, P. og F. Fahlander. 2002 Microarchaeology,
Materiality and Social Practice. Current Swedish
Archaeology 10:21-38.
Eagleton, T. 2003 After Theory. Basic Books, New York.
Fahlander, F. 2007 Third space encounters. Hybridity,
mimicry and interstitial practice. I EncountersMaterialities-Confrontations. Archaeologies of social
169
Primitive tider
space and interaction, P. Cornell og F. Fahlander (red),
s.15-43. Cambridge Scholars Publishing, Cambridge.
–2008 Differences that matter: Materialities, material
culture and social practice. I Six essays on the materiality
of society and culture, H. Glørstad og L. Hedeager (red),
s.127-54. Bricoleur Press, Gothenburg.
Faludi, S. 2008 Den amerikanska mardrömmen: bakhållet
mot kvinnorna. Leopard, Stockholm.
Hodder, I. 2003 Archaeology beyond dialogue. University
of Utah Press, Salt Lake City.
Kristiansen, K. 2004 Genes versus agents. A discussion
on the widening theoretical gap in archaeology.
Archaeological Dialogues 11:77-99.
O’Brien, M. J. og R.L. Lyman 2002 Applying Evolutionary
Archaeology A Systematic Approach. Kluwer, New York.
Magnússon, S. G. 2003 The singularization of History:
social history and microhistory within the postmodern
state of knowledge. Journal of Social History 36 (3):
701-735.
Runciman, W. G. 2009 The Theory of Cultural and Social
Selection. Cambridge University Press, Cambridge.
Svestad, A. 2003 Finn din egen filosof: konfrontasjoner
og kontradiksjoner i den arkeologiske teoridebatten.
Institutt for arkeologi, Tromsø
Thomas, J. 2004 Archaeology and modernity. Routledge,
London.
170
2011 13. årgang
Primitive tider er et uavhengig arkeologisk tidsskrift som selges gjennom abonnement.
Primitive tider er et nivå 1 tidsskriftet som kommer ut med ett nummer i året.
Spesialutgaver forekommer.
Prisen er kr. 175,- for personlig abonnement, kr. 300,- for institusjoner.
Artiklene er på ett av de skandinaviske hovedspråkene; norsk, svensk eller dansk.
ISSN 1501-0430
Postadresse:
Primitive tider
Postboks 7009, St. Olavs plass
0130 Oslo
E-post: [email protected] / [email protected]
Internett: www.primitive-tider.com
©Primitive tider. Ettertrykk for mangfoldiggjøring kun etter avtale med redaksjonen.