Micheal Henry Once William Cambello
10 lättlästa kapitel skriven i en roman om tips och vikten av socialt nätverkande för den som söker mer i livet 1 Micheal Henry Once William Cambello Cambello.se – Inspiration för Livet! Cambello.se ger utbildning som hjälper dig och din organisation att växa ut ur komfortzonen på ett spännande och lekfullt sätt. Möten människor emellan - det är vår arena. Vår filosofi bygger på "Iearn by doing"- konceptet där coachen först leder med exempel och där du sedan provar själv. Utbildningarna är upplevelsebaserade med influenser från kurser i ledarskap och personlig utveckling. Presentation av författaren Micheal Henry Once William Cambello Micheal Once Cambello, även känd under namnet OWG och Once. Mike är utbildare, föreläsare och sysslar även med underhållning. Han har även ett förflutet inom försäljning, ledarskap och som företagare. Han är omtalad som en dynamisk föreläsare med kraftfulla och lärorika seminarium. Den här boken är baserad på verkliga möten och händelser, endast namnen är utbytta. 2 Våga ta Kontakt ”Framgång bygger på Människor” Inledning Kapitel 1 Vikten av att Misslyckas sid 16 Kapitel 2 Man blir som man Umgås sid 27 Kapitel 3 Våga sid 36 Kapitel 4 Utöka sin Komfortzon sid 46 Kapitel 5 Attityd sid 58 Kapitel 6 Vikten av Förebilder sid 73 Kapitel 7 Förbättra dina Odds sid 92 Kapitel 8 Bygg ditt Team sid 100 Kapitel 9 Agera sid 108 Kapitel 10 Tydliga Mål sid 123 Kapitel 11 Lever Drömmen sid 135 Kapitel 12 Din resa börjar Här sid 141 Citat Tack till 3 Inledning: Den här boken skrevs för att kunskapen jag fick förändrade mitt liv och jag vill ge dig samma chans. Från att beskåda detta underverk som är ditt liv till att realisera dina drömmar och leva livet till fullo. Det hela började för mindre än ett år sedan. Dagen hade börjat som vilken annan dag, men vad jag då inte visste var att jag den här kvällen skulle träffa en person som för alltid skulle förändra mitt liv. Det var en mörk december kväll, snön låg tungt och dränkte surret som normalt dominerar Götgatan. En gata där man vanligtvis får tränga sig fram var folktom, en och annan person passerade oss på vägen. Jonas och jag skulle ta en öl, men inte var som helst. Han hade hört talas om ett hotell på Söder och vi skulle dit eftersom han hade fått för sig att han skulle bygga upp en hotellkedja. En öl på Scandic Malmen var en bra början. Så brukade det alltid vara, det började med en öl… Vid entrén möttes vi av två vakter i stora svarta dunjackor. 4 En av dem kom fram till mig och frågade om jag hade legitimation. Efter att han hade tittat på legget och mig ett antal gånger öppnade han den tunga glassdörren och välkomnade oss in. Allting var helt svart, möblerna, väggarna och även bardisken. Vi gick fram till baren och beställde varsin öl. Musiken var så hög att jag knappt hörde vad Jonas sa. - Vi går över till restaurangdelen. Sa Jonas. Jonas och jag trängde oss fram igenom folket runt baren och fram till restaurangdelen. Vi möttes av stora panoramafönster och doften av nygrillad aubergine. Det var en lättsam och avslappnad atmosfär. Fåtöljerna var låga med trendiga kaffebord och möblerna passade perfekt till människorna. Allting såg så planerat ut, in i minsta detalj. En gemensam klädkod, ett språk och ett tonläge som alla följde. Vi satte oss ner vid det enda lediga bordet. Bakom oss hade vi ett skränigt sällskap, de talade högt och skrattade ohämmat. På bordet stod otaliga flaskor med champagne. 5 Det måste ha kostat en förmögenhet, tänkte jag för mig själv. - Vi borde bygga ett hotell. sa Jonas igen. Han hade alltid nya idéer. - Jo, idén med ölen var en bra början. Sa jag och log. Sällskapet bakom oss blev alltmer högljutt. Upptagen, i vad som senare inte kan beskrivas som något annat än svartsjuka, missade jag fullständigt hur en person i det sällskapet kom fram. När jag tittade upp möttes jag av ett varmt leende och kunde inte annat än le tillbaka. Han var klädd i en svart kritstreckad kostym, vit skjorta med översta skjortknappen uppknäppt. Han såg ut att vara någonstans i 55-årsåldern och verkade ha ungdomen i behåll. - Vi har bokat bord för större sällskap men vi blev bara fem. Vad sägs om lite gratis mat? Frågade mannen med samma värme i rösten som i leendet. Jag tackade ödmjukt nej. Han skrattade till ljudligt. - Kom ni hit för att ni ville vara ensamma? Frågade han Situationen kändes allt mer obekväm. 6 - Vi sitter och diskuterar affärer. Svarade jag. - Aha, så ni är företagare? Frågade han. - Nja, inte riktigt. - Har ni som ambition att bli företagare? Jonas och jag var båda tysta och kollade först ner på bordet och sedan på varandra. - Jag tycker att vi fortsätter den här diskussionen vid vårt bord. Följ med. Sa han och pekade mot sitt bord. Vi följde med över till bordet och hälsade på sällskapet. Det var allt ifrån jurister, till entreprenörer till sekreterare. Bara fem minuter senare var stämningen en helt annan, rädslan hade släppt. Leendena blev naturliga och skratten intensivare. Han berättade om att de var ute och firade en stor affär som de precis hade dragit in. Jag berättade om mina drömmar, om att starta en egen firma en dag och han lyssnade ovanligt intresserat. Innan jag hunnit tala klart skickade han fram ett visitkort. - Ring henne. Hon driver en bemanningsfirma och kan hjälpa dig att starta ditt företagande… och 7 hälsa från mig. Sa han. Ta mitt kort också. Tillade han. - Jag vet inte ens vad du heter. Svarade jag. - Adam. Jag heter Adam. Sa han. Här började min resa! 8 Dagen efter… Utmattad vaknade jag och tänkte, det är väl inte morgon än. Min säng är 90 x 180 cm lång, jag själv är 183 cm lång. Desorienterat tog jag mig upp ur sängen och klev över den tippfärdiga tidningshögen vid dörren och tänkte samma tanke jag alltid gör. Varför prenumererar jag på DN? Min lägenhet är inte bra till mycket men den är sannerligen välplanerad, riktigt ”one stop shopping”. Den är nästan så liten att jag kan använda toaletten och mikron samtidigt. Porten slog igen och ljudet färdades genom väggarna likt resonanslådan på en gitarr. Husen från 60-talet byggdes som ljudförstärkare, vart enda ljud sprider sig blixtsnabbt genom huset. Det ringde på dörren. Jag kollade genom kikhålet och såg Jonas med två pizzakartonger i handen. Jonas är min bästa vän, vi har känt varandra sen vi var fem. Han har alltid haft båda fötterna på jorden, stabilt stöttat mig genom de tuffa tiderna i livet. Han hade varit med första gången jag fick mitt hjärta krossat i min tonårskärlek ända fram till 25-årskrisen. 9 Han är en sådan där kompis som alla behöver. Snäll som få och en kompis man är säker på att ställa upp i vått och torrt. - Det blir pizza den här veckan. Sa han med ett stort leende. - Vadå, är det en ny tjej som jobbar där? Frågade jag - Ja, men den här gången är det annorlunda. Jag har pratat med henne. Svarade Jonas. - Vad sa du till henne? Frågade jag. - Kan jag få extra ost på den där pizzan? Svarade han skrattandes. Han fortsatte beskriva henne i minsta detalj. - Stora blå ögon, mörkt brunt hår och ett leende som fick mig att smälta precis som den där extra osten på pizzan. Sa han och vi båda utbrast i skratt. Jonas hade alltid varit på det här sättet. Vänlig, rolig och spontan men det är något som händer när han träffar nya människor, speciellt när det kommer till tjejer. Han försvinner och kvar står ett passivt skal av en människa. - Varför tog du inte hennes nummer? Frågade jag. 10 - Nej, hon är säkert upptagen. Svarade han dystert. - Men det vet du väl inte om du inte frågat. Svarade jag snabbt. - Nej, hon va’ ändå inte så intressant. Svarade han medan han tog en stor tugga av pizzan. Det var alltid samma visa och det gjorde mig ledsen. Jag ville hjälpa honom men jag visste inte hur. Han var lång, vältränad med starka ansiktsdrag, stor plånbok och utöver det ett ännu större hjärta. Han växte upp i en finare förort men flyttade till Flemingsberg efter att föräldrarna separerat. För mig var det annorlunda, jag hade alltid bott här. Min mamma jobbade på posten och min far jobbade på Ericsson under dagarna och han arbetade extra på ett lokalt bageri ett par nätter i veckan. Allt för att vi skulle ha råd att åka på semester. Jonas satte sig ner och tuggade i sig pizzan. Jag kunde fortfarande inte sluta tänka på gårdagens träff med Adam. Han hade säkert inlett ett samtal med tjejen på pizzerian utan några som helst problem. Hade jag gjort det? Vem är jag mest lik? Och vad hindrade mig från att gå fram till 11 Adam igår? Han såg trevlig och framgångsrik ut, som en person som man vill lära känna. Hur skulle vårt liv se ut om vi betedde oss som Adam? Är det möjligt att vi skulle kunna ha samma livsstil som honom? Det var söndag idag och imorgon var det jobb igen. Jag arbetade på kundtjänst och svarade i telefonen. ”Välkommen till UPS, hur kan jag hjälpa er?” Det var alltid samma sak, ett paket som var försenat. Jag hänvisade dem vänligt till vår hemsida. Det här var inte vad jag ville göra. Jag ville mer, så mycket mer. Jonas och jag satte oss i soffan och slog på tv:n. Och då satte han igång igen. - De där youtube-killarna.. De där killarna är miljardärer idag. Sa han. ”Är det en youtube-miljadärdag.” Tänkte jag för mig själv. Han brukar oftast hålla sig till ett tema, exempelvis unga IT-miljardärer. Snart börjar han väl prata om Johan von 12 Holstein som var medgrundare av Icon Medialab. - Jag vill starta en nattklubb. En nattklubb, men den kommer inte vara som andra klubbställen. Fortsatte han. - Hur menar du? Frågade jag. - Den ska vara riktigt cool och det ska vara fyllt med riktigt bra hiphop musik. Sa han med drömmen i ögat. - Hur börjar vi? Frågade jag vetandes att det endast var en dröm som inte skulle realiseras. - Jag ska snacka med en kille och höra vad han tycker om idén så säger jag till när jag snackat med honom. Sedan fortsatte han snacka om nästa idé. Tänk om han bara kunde ha förverkligat en av sina tusen idéer, vad annorlunda allt skulle ha varit då. Jag bytte kanal till MTV, det var någon reality showmed någon som kallade sig för Tila Tequila. Medans vi satt och kollade på hennes program undrade jag 13 hur hon hade lyckats med allt. Vad var det som tog henne dit hon var idag? Hade hon några gömda egenskaper eller var det bara ren tur? En sak var klar, hon sitter inte i kundtjänst på UPS. 14 Kapitel 1 - Vikten av att Misslyckas Klockan ringde exakt kl 06:00, samma hemska alarm ljud. Tjutet lät som något ur en krigsfilm. Det var dags att stiga upp och röra sig mot jobbet. Jag hoppade ur sängen och snabbt in i duschen. Om två timmar skulle jag sitta på kundtjänst, ett ställe jag hade varit på drygt i två år. Det var kul de sex första månaderna innan jag började tänka på alla drömmar jag hade som barn. Jag hoppade ur duschen, ställde mig framför spegeln och stod där ett tag och betraktade spegelbilden. Var det så här livet skulle vara och förbli? Undrade jag. Hopplöst… så kändes situation. Jag hade så mycket jag ville uppnå men jag var så långt ifrån. Vart hade tiden tagit vägen? Tillslut blev jag tvungen att släppa alla tankar. På med kläderna och sedan var det dags för morgonspurten till tågstationen. Som vanligt var tågvagnen fullpackad men jag hittade en plats i hörnet. Tillbaka på jobbet, samma måndag, samma sak, samma människor. Jag satte mig och svarade på samtalen. 15 I min plånbok hade jag Adams visitkort och visitkortet till kvinnan som kunde hjälpa mig om jag ville starta mitt företag. Jag tog upp hennes visitkort ur plånboken. Visitkortet var tjockt med ingraverad text, endast namnet ”Sophie Löwenhamn” var tryckt. Telefonerna började ringa en efter en och tiden försvann. Det var lunchrast nu och jag bestämde mig för att ringa Adam. Jag tog fram min mobil ur väskan och gick in på toaletten för att kunna tala ostört. ”Ring honom nu.” Intalade jag mig själv. ”Ring!” Vad hade jag att förlora? Han skulle antingen säga att han inte ville prata med mig eller så kanske han ville träffas igen. Jag tog upp visitkortet och efter ett par sekunders tvekande tryckte jag långsamt in numret och tryckte på ringknappen. - Hallå, det är Adam. - Hej, vi träffades igår. - Ah visst kommer jag ihåg dig. Vad har du för dig? - Jag har lunch just nu. 16 - Okej. Jag sitter och arbetar på ett kontrakt till några klienter i Peking. Kom och gör mig sällskap på Opera Källaren ikväll. När kan du vara där? - Runt sex tiden. - Perfekt då syns vi där! Jag la på telefonen och kände en glädje som jag sällan hade under arbetstid. Ett leende uppenbarade sig på mitt ansikte och jag kände mig så stolt över att jag hade vågat. Jag spolade och gick tillbaka till min arbetsplats med nyvunnen motivation. Klockan slog 17:00, sista samtalet för idag. Jag tog på mig jackan och sprang ner till bussen. Den stannade vid Karl XII:s torg och jag rörde mig långsamt mot Operan. När byggnaden uppenbarade sig bakom träden, kände jag hur stegen blev långsammare, andningstakten ökade och jag fick svett pärlor i pannan. Jag hade åkt förbi här vid flera tillfällen men hade aldrig varit inne och kollat. Det var en fin byggnad, palatslikt, troligtvis byggt under 1700 talet där den stod still i tiden i all sin prakt. Jag irrade runt ett tag innan jag hittade entrén. 17 Väl där möttes jag av en välklädd värdinna som sa att mitt sällskap väntade. Nervositeten tog sig till nya nivåer och jag var säker på att de kunde se att jag inte hörde hemma här. Restauranten var full av liv, välbeställda män som skrattade rikt. Min blick fångades av två affärskvinnor som satt och konverserade över ett glas vitt vin. Båda kvinnorna hade skjorta och kavaj på sig, följt av matchande svart kjolar. Hon som fångade min blick hade långt blont hår och gröna ögon. ”Gud, de måste vara otroligt framgångsrika. De ser ut som affärskvinnorna som man ser i affärstidningar” Tänkte jag. Längst in hittade jag Adam. Han satt i en stor svart soffa, och tittade ut över vattnet. Över honom på väggen hängde två fotografier. På den ena var motivet av vad som såg ut att vara en berusad man som stäckte sig över för att kyssa en tjej. Den andra tavlan visade överfriskade killar som omfamnade varandra. Utanför passerade en äldre man, han var vithårig, klädd i vanliga ljusblåa jeans och hade en brun läderjacka från någon klädgrossist. Han tittade på mig precis som jag 18 brukade titta på människorna som satt här. Inte med avundsjuka utan mer med en nyfikenhet. ”Vad är det för en människa som sitter där inne?” Även om det bara var ett tunt fönster som skiljde oss åt så var det som om två olika världar möttes. Adam satt själv. Han hade på sig en svart figursydd kostym och skor som säkert motsvarade en månadshyra för mig. Hans ansikte lyste upp när han såg mig och även jag blev väldigt glad över att se honom igen. Efter ett långt fånigt leende satte jag mig ner. Jag kunde inte missa affärskvinnorna som satt vid hörnet och Adam märkte att jag hade svårt att hålla blicken från dem. - Jag märker att de har fångat ditt fokus. Gå och prata med dem. Sa han uppmanande. - Nej, varför skulle jag det? Frågade jag generat. Utan att säga ett ord ställde han sig upp och gick mot de två kvinnorna. Väl framme sträckte han fram handen och presenterade sig själv. 19 De var så långt borta att jag inte hörde deras samtal. De alla log och plötsligt pekade han mot mig. Jag skämdes alltmer och önskade att jag kunde krypa in och försvinna. Plötsligt reste de båda tjejerna på sig och följde Adam till vårt bord. När de kom fram så ställde jag mig upp för att presentera mig själv. - Hej! Mitt namn är Emma. Sa den kvinnan som jag hade sneglat på. Hon var bedårande och doftade av något somrigt, kanske hallon. - Hej. Svarade jag och blev tvungen att harkla eftersom jag var så torr i halsen. Jag hälsade på hennes vän Amanda och vi slog oss alla ner. Konversationen mellan dem och Adam flöt på som om de vore gamla vänner. Jag satt tyst under hela samtalet men kände mig konstigt nog inte ignorerad. Även fast Emma talade med Adam märkte jag att hon då och då sneglade mot mig. Tiden stod still och innan jag visste om det var Emma och hennes väninna på väg därifrån. Innan de gav sig iväg 20 sträckte Adam ner sin hand i kavajfickan och tog upp sitt visitkort och gav det till Amanda. - Ring mig. Sa han. Han var trevlig och samtidigt lika cool som James Bond. Hon tog emot kortet nickandes och log tillbaka. - Föresten, innan ni går. Fortsatte Adam. Jag skulle vilja ta en bild med er. Är det okej? De båda tjejerna kollade på varandra och skrattade sedan till. Adam tog fram sin mobiltelefon och bad en av servitörerna att ta en bild. De båda vinkade och gav sig av. Jag kände hur jag ångrat mig att jag inte pratat mer med Emma. - Vad sa du till dem? Frågade jag. - Vad menar du? Frågade han, som om han vore förundrad över den konstiga frågan. - Vad sa du till dem när du gick fram och presenterade dig själv? Frågade jag igen. 21 - Jag presenterade mig själv och frågade om de ville ha sällskap. Sa han med ett brett leende. - Jag har en kompis som har jätte svårt att ta kontakt med nya människor. Vad är din hemlighet? Frågade jag med tankarna på Jonas. - Hemligheten är att kunna misslyckas. Svarade Adam. Jag kände mig frustrerad över hans svar. - Misslyckas? det kan jag redan. Sa jag - Kan du? Om du kan misslyckas, varför gick du inte fram till de i första början? Frågade han och kollade på mig intensivt. Min frustration släppte och jag kände mig sårad. - Lyssna på mig noggrant. De flesta agerar precis som du. De är så rädda för att bli avvisade att de inte vågar gå fram till nya personer. De väljer att sitta och glo i ett hörn och låtsas att inte vara intresserade av andra människor. Berättade Adam. - Hur visste du att de inte skulle avvisa dig. Frågade jag konfunderat. 22 - Det visste jag inte. Svarade han och skrattade till. ”Så här är det. De resultat jag har idag bygger lika mycket på alla misslyckanden som triumfer jag har haft. Hade jag inte vågat bli avvisad hade jag inte haft de resultaten jag har idag.” - Aha, så det innebär att du kan gå fram till vem som helst och aldrig bli avvisad? Frågade jag. Han skrattade till och vi kom in i dialog jag sent kommer att glömma. - Nämn ett par bra fotbollspelare. - Cristiano Ronaldo, Zlatan Ibrahimovic och Lionel Messi. - Hur många målförsök gör de per match? - Vet inte, kanske 10st. - Så de gör 10st mål per match, är det vad du säger? - Nej, de kanske gör 1-2st mål totalt, under en match som mest. Adam kollade på mig och funderade. 23 - Jag ska visa dig mer tydligt. Sa han och tog fram ett rutigt block ur sin väska. Han skissade på blocket och skickade sedan över det till mig - Vad ser du framför dig? Jag ser bilden av rutorna och kryssen som du fyllde i. Intressant, jag ser hur de misslyckas mer än hälften av gångerna. Tänk dig då 10 matcher. Ändå förväntar vi oss själva att vi aldrig ska misslyckas. Sa han. Adam log och skrattade till högt ännu en gång. Innan han reste sig upp fortsatte han skissa på blocket och gav det sedan till mig. 24 Han tackade för sällskapet och reste sig sedan upp och gav sig av. Precis som vid förra samtalet med Adam lämnade han mig förvirrad, betänksam men ändå full av positiv kraft. 25 Kapitel 2 Man blir som man Umgås Jag hade i flera veckor velat simma så jag ringde Jonas för att se vad han hade för sig. Han tyckte det lät som en kul idé och vi möttes utanför badhuset ett par timmar senare. Vi gick in till receptionen och tog hand om betalningen. Tjejen i kassan var väldigt söt och jag log mot henne. - Du är jättesöt. Sa jag och kände mig lättad att jag vågat säga det. - Tack så jätte mycket. Svarade hon med en varm ton. Vi tog våra badkort och gick sedan vidare in i duschrummet. - Vad är det med dig. Bjöd din pojkvän dig på bärs eller? Sa Jonas med en hånande röst. - Jag känner mig bara glad. Svarade jag. - Kommer du ihåg våra barndomsdrömmar? Vi ville resa, vara kända. Gå på kändisfester. Driva vårt eget företag. Tala framför många människor. Har du tänkt på vad alla de här drömmarna har 26 gemensamt? I alla våra drömmar är vi omringade av människor. Sa jag entusiastiskt. - Vi ville så mycket. Vad gör vi idag…? Jag tror faktiskt att Adam lever ett sådant liv. Fortsatte jag. - Ja Ja. Det är väl inte så viktigt. Det viktigaste är att man har sina gamla goda vänner. Det här med att ta kontakt med nya människor hela tiden. Bara ragga folk och gå och störa folk hela tiden kanske inte är så bra. I slutänden är det familjen och de närmaste vännerna som är viktiga. Det är de som ställer upp och är där för en. Sa han med en irritation i sin röst. - Tjejerna som vi pratade med på Opera Källaren verkade inte ett dugg besvärade. Svarade jag. - Ah visst. De skulle ju aldrig säga att de inte ville prata med er. De vill ju inte vara otrevliga. Sa han. Jag kände hur all entusiasm försvann ur mig. Två olika världarna kolliderade. Jag kunde inte förklara hur Emma och Amanda skrattade på Opera källaren och allt mindre hur bra stämningen var. Jag önskade att Jonas skulle sett och framför allt ta del av känslan från mötet med Emma och Amanda. 27 Innan jag hunnit fram till poolkanten började jag tveka och blev osäker på om de kanske bara hade låtsats? Kanske var det jättejobbigt för dem när Adam gick fram till dem. Kanske hade Jonas rätt. Kanske var de bara trevliga för att de inte ville avvisa oss. Jag dök ner i vattnet och världen runt omkring mig försvann. Tankarna svävade iväg. Ljudet av det skvalpande vattnet och den intensiva simningen fick mina tankar att flyta ännu längre bort. Bilden av Emma skrattandes fångade mina tankar och tiden stod still. När jag kom tillbaka till omklädningsrummet såg jag att jag hade ett missat samtal. Kanske var det Emma? Till en smärre besvikelse visade det sig vara ett samtal från min far. Jag ringde upp honom. - Hur är allt? Frågade min far. - Fantastiskt bra. Svarade jag. Jag berättade om mina möten med Adam och Emma och hur energisk jag kände mig. - Ok. Men hur går det med studierna. Frågade han. Det är en obligatorisk del i våra samtal. Säkert är 28 det en kvarleva från samtalen han hade med sina föräldrar. - Vem är den där Adam? Frågade han. Jag kunde höra oron i hans röst. Jag berättade om mina möten med Adam och vilket liv han levde. ”Akta dig så han inte lurar dig bara”, var pappas sista ord innan vi sa hejdå till varandra. Även om min far är godhjärtad och har goda intentioner kände jag hur jag för andra gången under samma dag förlorade all kraft. Både min far och Jonas ville att jag skulle plaska i barnbassängen, när tremeterspoolen bara låg någon meter ifrån. De var beskyddande och såg på min förändring med oro. Efter att vi bytt om och gett oss ut ur badhuset fick jag syn på ett pensionärspar i joggingoveraller som såg identiska ut. Jag skrattade lite för mig själv innan jag vände blicken mot Jonas och såg att hans skor såg likadana ut som mina, förutom det hade vi samma jeans modell, likadana mobiltelefoner och likadana rockar. Vi satte oss på t-banan 29 och åkte hem. Senare på kvällen skulle jag träffa Peter. Förhoppningsvis kommer inte även han vara likadant klädd, tänkte jag. Vi var vänner sedan fritids och han var som mitt andra jag, kreativ men tystlåten och skapt med en överdriven misstänksamhet mot det mesta. Han var en konspirationsteoretiker som hittade konstiga samband överallt. Han stod och väntade på mig vid pressbyrån, vid slussen tunnelbanestation. Han var klädd i sin gamla bruna skinnjacka som han alltid bar i kombination med Adidasbyxor och gympaskor. Tiderna hade förändrats men inte Peter eller hans klädstil. Vi hade inte setts på ett par månader och han log när han fick syn på mig. - Subway ligger precis runt hörnet, jag är sugen på en Spicy italien. Sa han. - So what’s new? Frågade jag. Han jobbade som lärare i vikariepolen, han skickades fram och tillbaka mellan skolor i Stockholms kommun. Under senaste veckan hade han arbetat på tre olika skolor och han började tröttna. 30 - Om man bara kunde få jobba på en skola längre än två veckor, hade det varit så mycket lättare. Sa han och suckade till. ”Sådana som vi kommer alltid att ha det tufft.” Fortsatte han. Peter var en i raden av vänner som sökte fast anställning och stod även i bostadskön för ett förstahandskontrakt för en lägenhet. Hade man tur kunde man få en 2:a i Rågsved efter 5 år. Jag kunde se besvikelsen i Peters ansikte. Hans hållning var ihopsjunken och han verkade förtvivlad. - Varför får du inte fastanställning? Undrade jag. - De säger upp mig så fort jag varit där så länge att det måste ge mig fast anställning. Sade han och tittade ned i bordet. - Jag… Sade han och harklade sig. Han lyfte blicken och sade; ”jag är trött.” - Kommer du ihåg läraren vi hade i fjärdeklass, Lena Pentti? Jag träffade henne på pendeln häromdagen. Hon är visst rektor på Botvids gymnasium. Du borde ringa henne. Sade jag och sträckte över 31 visitkortet jag hade fått av henne med förhoppningen av att Peter skulle lysa upp och finna hopp. Det är konstigt hur nostalgisk man blir när man träffar gamla barndomsvänner. Jag kunde minnas hur Peter som liten pratade om att skapa datorspel. Idag spelar han dem bara. Jag tänkte ofta på min barndom, mina drömmar och stunder som den där dagen då pappa och jag var i Huddinge hallen och han skulle lära mig att simma. Jag hade en sådan där plastig vit badring med två gula dynor och plaskade runt vid poolkanten. - Eller, vad säger du? Sa Peter - Vad? Ledsen jag var i andra tankar. Svarade jag. - Min mamma som är fast anställd på sjukhuset borde kunna hjälpa mig skaffa en lägenhet. Eller hur? Frågade han med förväntningen att jag skulle hålla med. - Men det är väl hon som tog lånet till lägenheten som ni bor i idag. Undrade jag. 32 - Jo, men hon kommer ju inte behöva en så stor lägenhet hon kanske kan sälja den. Insisterade han. Jag förundrades alltid över hur han så enkelt kunde förflytta ansvar från sig själv till någon annan. - Ja, det kan inte vara helt enkelt. Svarade jag och försökte byta samtalsämne. Jag vill inte säga att han gnällde men han ältade om orättvisor, små som stora. Sista dropparna Fanta sköljdes ned innan vi tog på oss våra jackor och gick tillbaka mot Södermalmstorg. ”1 min Hässelby” stod det på informationstavlan vid perrongen. - Kul och ses Peter. Vi får ses snart igen. Sade jag och trängde mig sedan genom folkmassan på perrongen. Precis innan jag klev på tåget kom jag ihåg att jag faktiskt hade kontakt med Magnus, en lärare med stort inflytande på en skola en bit norr om Stockholm. Jag hoppade av tåget och sprang upp för trappan. Peter stod utanför spärrarna lutandes mot en pelare. Han 33 såg mig inte. Han granskade visitkortet han tidigare fått från mig, vände på det, sedan rev han det itu och slängde det i papperskorgen. Nedslagen vände jag mig om och gick tillbaka ner till plattformen igen. Jag stod där orklös och suckade. Jag letade upp en bänk och begravde ansiktet i mina händer. Ska man lägga energi på folk som egentligen inte vill ha hjälp? ”Mot Hässelby.” Tåget rullade in och jag rullade iväg. 34 Kapitel 3 Våga Efter en lång dag på jobbet gick jag förbi Konsum för att köpa flingor. De som jag hade hemma hade börjat lukta konstigt. När jag stod i kön för att betala varorna ringde telefonen. Adams mobil, stod det på displayen. - Tja. Hur är läget! Svarade jag. - Hallå. Jo, det är bra. Du har inte pratat med Sophie. Tjejen som jag gav dig numret till första gången vi sågs. Sa han och väntade på mitt svar. - Nej, det stämmer. Svarade jag och skämdes för att jag inte agerat. - Min tid är dyrbar. Är dina drömmar viktiga för dig? Frågade Adam bestämt. - Ja, självklart. Svarade jag. - Är du seriös med att nå dem? Frågade han skarpt. - Ja. Svarade jag med en viss ängslan i rösten. 35 - Bra. Då vill jag att du åker in till Gallerian. Ring mig när du är framme. Adam la på telefonen innan jag hann säga hejdå och jag sprang hem för att lämna matkassen. Jag slängde in kassen innanför dörren och sprang till tåget. 20 minuter senare hoppade jag av tåget vid Centralen och skyndade mig till Gallerian. Jag var fem minuter för tidig och väntade mig få se Adam ståendes utanför. Tiden flöt på och det hade gått över 60 minuter sedan vi talades vid i telefon, så jag bestämde mig för att ringa honom. - Hej, vart är du? Frågade Adam. - Jag är utanför Gallerian men du är inte här. Frågade jag medan jag kollade om jag kunde se honom. - Jag sa inte att jag skulle vara där. Svarade han iskallt. Nästintill rädd och väldigt förvånad blev jag tyst då jag inte visste vad jag skulle säga. - Det är dags för dig att konfrontera dina största rädslor. Jag vill att du ska ta kontakt med fem främmande personer. Sa han. - Vad ska jag säga till dem? Frågade jag. 36 Jonas förklarade: - Det finns tre slags öppningar som jag använder mig av: 1. En miljöanpassad presentation, även kallad MAP. Den har allt med de yttre faktorerna och miljön att göra. 2. En erkännande presentation, även kallad EP. Det är att erkänna eller att upphöja personen man talar med. 3. En uppvisningspresentation, även kallad UP. Med denna öppning kan du visa upp något du själv äger eller demonstrera något från ditt liv. Jag måste fortsätta med mitt arbete. Lycka till! sa Adam innan han la på. Jag la ned telefonen i fickan. Händerna darrade och jag kände hur jag blev varm. Jag kände mig fullständigt ofokuserad. Ett virrvarr av känslor sköljde över mig varav rädsla och nervositet var de starkaste. Det kändes som om jag skulle gå in i Gallerian för första gången men nu var det inte en galleria, nu var det en plats med faror att möta. Jag 37 kan inte minnas att jag varit så rädd tidigare. ”Ta första steget nu. Agera!” Intalade jag mig själv. Stelheten i mina ben släppte och jag började långsamt gå mot entrén. Min blick fångades av en tjej som arbetade vid glassdisken precis innanför entrén. Hon var brunett, rätt så kort och lite småmullig. Jag stod och stirrade på henne under 30 sekunder innan jag klarade av att gå fram till henne. - Hej! - Hej, vad får det lov att vara? - Nej ingenting… Vilket härligt väder, eller hur? - Ah, det är riktigt bra för att vara vinter faktiskt. Det blev stelt och en pinsam tystnad byggde upp sig. - Gillar du glass? Frågade jag. - Nej, jag har tröttnat. Svarade hon och gav mig en blick som sa att hon tyckte att frågan var lite ihålig. Jag kom inte på något mer att säga så jag vände mig om och sa hej då. Hon hade rätt, det var verkligen en vacker dag för att vara vinter. Jag kände mig igång och samtidigt 38 spänd eftersom jag fortfarande hade fyra personer kvar att prata med. Det bästa sättet att göra detta var att få det gjort, att bara köra på, att våga, tänkte jag. Jag tog ett djupt andetag och såg mig om efter en ny person att ta kontakt med. Till höger om entrén stod en kvinna med långt svart hår. Hon blir nummer två, tänkte jag, och gick fram till henne. Hon kollade upp mot mig när jag kom fram, hon fick lyfta huvudet ordentligt för att se mig i ögonen eftersom hon var så kort. Hon var runt 40år och påminde lite om den trevliga receptionisten på hotellet i Thailand. - Hej. - Hej. Sa hon förundrat. - Vilket fint svart hår du har. Sa jag medan jag harklade mig. - Vad vill du? frågade hon med en förvånad röst. Jag blev riktigt nervös och jag såg hur ett par bakom mig fnittrade åt oss, eller kanske rättare sagt åt mig. - Jag tycker att du verkar trevlig och därför kom jag fram och talade med dig. Svarade jag 39 Hon såg besvärad ut. - Vem fan tror du att du är! Skrek hon. ”Tror du att jag är någon äcklig tjej?!” - Nej, jag menade inget illa. Svarade jag ängsligt. - Stick härifrån. Fattar du det! Skrek hon. - Okej. Sa jag och gick snabbt därifrån och ut genom entrén igen. Jag kände mig så skamsen. All min rädsla hade förvärrats och nu kände jag mig även hopplös och förnedrad. Jag stod kvar under fem minuter och övervägde starkt om jag skulle bege mig hemåt. Vad ska allt det här egentligen leda till? Varför ska jag gå fram och prata med främmande människor? Det är bara konstigt och uppfattas skumt! Vill Adam att jag ska må dåligt? Tänkte jag. Jag kände hur alla negativa känslor och tankar flödade. De blev så starka att jag inte längre kunde hålla emot. Jag tog mig in på närmaste toalett och stängde dörren bakom mig. Hela kroppen skakade och rädslan hade definitivt tagit över. Jag blundade, begravde mitt ansikte i händerna och försökte andas långsamt. Ska jag ge upp? Är mina mål 40 viktiga för mig? ”Det handlar om att våga.” Adams ord slog som stora vågor mot berget av mina erfarenheter. Ingen skulle behöva veta om jag gav upp och gick hem, tänkte jag. Samtidigt kände jag mig trött på att jämt ge vika för mina rädslor. Var det detta Franklin D. Roosevelt talade om när han sa ”There is nothing to fear but fear itself”. Jag klev ut ur båset och ställde mig framför spegeln. ”Du klarar av det här.” Sa jag upprepade gånger medan jag intensivt tittade på mig själv i spegeln. ”Du är trött på att vara rädd! Du fixar det här!” Fortsatte jag. Rädslan hade ersatts av mod, ambition och en vilja till förändring. Personen som lämnade toaletten var en annan än den som gick in. Jag ska ta tag i första personen jag ser. Intalade jag mig själv. Den första personen jag såg var en trendmedveten man i 50 års ålder. Han såg ut som en ägare till en reklambyrå någonstans på Östermalm och han satt med en yngre dam. - Hej. Sa jag. Hej, vill du vara med på en trekant? Frågade han. Jag stod där mållös. 41 - Alltså… Min mentor tyckte att jag behövde bli bättre på tala att med människor och jag undrar om jag skulle få göra er sällskap. Svarade jag Samtalet flöt på. Det visade sig att han var mediatränare, du vet en sådan där person som Mona Sahlin borde ha haft i samband med Tobleroneskandalen, en person som hjälper dig att svara på besvärliga frågor i ännu besvärligare situationer. Damen i hans sällskap var VD i ett större bolag med kontor i Gamla stan. Jag trodde faktiskt inte att personer som dessa fikade här. Sedan jag var liten hade jag alltid trott att de endast gick på privata klubbar. Hon berättade om sin resa till att bli VD och erfarenheter hon hade haft. - Högskoleutbildning är inte på något sätt avgörande för att bli framgångsrik. De färdigheter jag har haft störst nytta av lärde jag mig när jag arbetade på min fars café. Sa hon. De var riktiga mingelproffs. Tänkte jag. Jag tackade artigt 42 för mig och frågade om deras visitkort. Jag sneglade snabbt på korten för att se vad de hette. - Tack så mycket Alexandra Guerra och Tom Stocks. Sa jag innan jag gick vidare med målet inställt på två till. Jag gick ut ur Gallerian och precis utanför entrén stod en man och delade ut information om UNICEF. Vanligtvis försvinner dessa människor från radarn med den här gången gick jag gick fram och presenterade mig. - Vad säljer ni för något? Frågade jag. - Vi hjälper att förbättra barns tillvaro i världen. För varenda unge. Skänker du pengar? - Ja, jag skänker till Rädda mammorna och Hjärt- och lugnfonden. - Det glädjer mig, då ska jag berätta mer om UNICEF för dig. - Det får du gärna göra men först vill jag veta en sak, hur vågar du göra det du gör? 43 - Man behöver sluta ta sig själv så på så stort allvar. Det värsta som kan hända är att du får ett nej och det har jag fått många av idag. Jag fyllde i avtalet för att bli månadsgivare medan han fortsatte berätta om organisationens arbete. Han tackade mig och jag sprang snabbt vidare till en sista person. Det var en man i drygt 50 års ålders som stod med en espresso i handen. Jag berättade om mitt uppdrag att ta kontakt med nya människor och han skrattade till. Det blev ett kort möte då han skulle på dejt. ”Om du behöver en hantverkare så kan du kontakta mig.” Sa han och sträckte fram sitt visitkort innan han gick. ”Snyggt jobbat.” Sa jag till mig själv och begav mig hemåt. 44 Kapitel 4 Utöka sin komfortzon Vilken fantastisk dag det blev. Min triumf över motgångarna och segern över mina rädslor fick mig att känna mig helt euforisk. Jag tog upp min telefon för att ringa Adam men just då ringde han mig. - Hej. Det är Adam här. Berätta, hur gick det med dina möten? Vilka slags människor pratade du med? Frågade han. Jag berättade om tjejen vid glassbaren, den thailändska kvinnan som skrek på mig, mannen som pratade om trekanten, Unicef-säljaren och hantverkaren. - Imponerande. Vad har du lärt dig? Frågade han Jag tänkte efter en stund. - Jag antar att jag lärt mig att det inte är så farligt att prata med nya människor. Det värsta som kan hända är att man blir avvisad. Det bästa som kan hända är att man möter nya vänner för livet. Eller 45 personer som kan hjälpa en och som man själv kan hjälpa. - Hur kändes det att gå fram till dem? Frågade han. - Jag var livrädd. Jag berättade sedan hur jag gick in i toaletten och nästan grät. Det här skulle kännas pinsamt att säga till andra personer, men till Adam kändes det helt naturligt. - Vad var det som fick dig att gå ut från toaletten och fortsätta mot dina mål? - Jag vill ha förändring i mitt liv. Jag är trött på att ge vika för mina rädslor. Svarade jag. - Hur kändes det att vara rädd? Fortsatte han. - Det var obekvämt. - Perfekt. Sa Adam. - Perfekt? Vad menar du? Frågade jag. - Obekvämligheten som du kände är helt förståelig. Den är baserad på dina nuvarande sanningar. Du var otroligt rädd för att bli avvisad men fortsatte att pressa din komfortzon, så du växte. Jag skulle påstå att i nio fall av tio är dina rädslor lika verkliga som jultomten. 46 - Jag förstår inte vad du menar? - Du kände dig obekväm. När du sedan fick avvisningar blev du ännu räddare och obekvämare. Trots detta fortsatte du att ta kontakt och märkte att det fanns otroliga människor att möta och dina obekväma känslor försvann. Om du kan lära dig att vara obekväm och att växa utom din komfortzon så kommer du att träda in i en ny värld, en rikare värld. Möjligheterna är oändliga. De obekväma känslorna och rädslan vid de sociala tillfällena ska du vända till din fördel. Berätta om ett spännande minne ur ditt liv. Frågade Adam. - Gången då jag bjöd upp en tjej till dans i lågstadiet, det var ganska spännande. Svarade jag. - Hur kändes det? - Det var helt otroligt. Jag kommer ihåg att det var första tjejen som jag pussade. - Adam skrattade till. Vad kul att höra, då utgår jag från att du är en bra dansare, eller? - Jag har sett bättre dansare. Svarade jag och skrattade till. 47 - Hur kändes det innan du gick fram till henne, när du först såg henne och funderade på om du verkligen skulle gå fram till henne? - Jag var livrädd och var ännu räddare för att hon skulle säga nej. Svarade jag - Du ser. Man måste gå genom helvetet för att nå himmelriket. Du pressade din komfortzon och var redo att vara obekväm för att bjuda den där tjejen på dans. Du sådde ett frö för att sedan skörda din frukt. De flesta människor har drömmar men de låter sina rädslor stoppa dem. De är inte beredda att ge upp sin bekvämlighet eller trygghet och då ger de inte sina drömmar en ärlig chans. Och i vilket fall som helst. Säg att den där tjejen skulle ha sagt nej och inte velat dansa med dig. Hade det spelat någon roll idag? Frågade han Jag sa hej då till Adam över telefon och började sedan röra mig hemåt från Gallerian. Ett leende uppenbarade sig på mina läppar och jag skrattade till. Jag kände hur världen omkring mig började förändras. Vad skulle det ha spelat för roll om hon hade sagt nej? 48 När jag senare kom hem började jag genast leta efter Sophies visitkort. Hon kunde hjälpa mig starta mitt företag och nu fanns det ingen tid att vänta. Vart hamnade kortet? Jag tittade genom kavajen, jackan och byxorna jag hade den kvällen men hittade den ingenstans. Jag ville inte ringa Adam. Han hade varit stolt över mig och jag ville att det skulle fortsätta så. En timme flöt förbi och jag hade fortfarande inte hittat det. Jag blundade och försökte minnas var jag la det och då vibrerade mobilen. Det var ett nytt meddelande. ”Här har du Sophies nummer, ifall att du har tappat bort det.” Mvh/ Adam Jag skrattade för mig själv och undrade om det fanns fler personer av den typen i den här världen. Jag ringde genast upp Sophie. - Hej, Du ringde till slut. Sa Sophie med skratt i rösten. Jag sitter upptagen men vad sägs om ett möte vid 14:00 på fredag? Frågade hon. 49 - Ja det fungerar för mig. Svarade jag - Klockrent. jag sitter på Munkbron, portkod 2354, Gamla Stan. Sa hon och la sedan på. Jag hoppade av vid Gamla stans tunnelbanestation Det var första gången jag besökte ett kontor i Gamla stan, å andra sidan hade mycket nya saker hänt den här veckan. Hissen åkte rätt upp till kontoret, där jag möttes av en receptionist. - Följ med här, Sophie väntar på dig. Den här fastigheten byggdes under 1700-talet och har varit i familjens ägo sedan 1839. Det finns mycket historia i dessa väggar sa hon medan vi gick ner den långa korridoren. Sophie satt där med ett headset på huvudet och talade engelska, eller det lät som engelska. ”Corporate bonds och inverted yeildcurve.” Vad det nu innebär. Hon avslutade med något som lätt som japanska innan hon lade på. Ursäkta samtalet, vi diskuterar en finansiering med vårt Hong Kong baserade dotterbolag. ”Jag förstår lika mycket 50 av det på svenska som engelska.” Sa jag och skrattade. Hon log och frågade om jag ville ha en kopp te eller kaffe. - Audrey, två kaffe, tack. Sa hon innan jag hunnit säga något mer. - Hur kan jag hjälpa dig? Frågade hon sedan. - Jag vill tala framför människor. Svarade jag. - Varför? - Det ger mig känslan av att vara viktigt. Samtidigt kan jag hjälpa människor och förmedla ett gott budskap. - Ok, har du funderat på bolagsform? - Nej - Har du kontakt med en revisor? - Nej - Har du skapat ett koncept du ska sälja? - Nej - Har du någon aning om hur stor marknaden är? - Öhh nej. - Då har inte lagt någon budget? Jag skakade på huvudet. 51 - Några tankar om marknadsföring. - Nej, ingen aning. - Så om jag förstått dig rätt så du har inget bolag, ingen produkt, ingen säljerfarenhet, ingen revisor eller marknadsföringskanal och du vet inte vad du vill prata om? Audrey kom in med två koppar nybryggt kaffe. Aromen spred sig i hela kontoret. Hon ställde ner kaffet och sedan stängde hon sakta dörren efter sig. Sophie kollade på mig med ett upphöjt ögonbryn och sedan sa hon. ”De produkter som är enkla att sälja i början är långsiktigt svåra att kapitalisera på.” - Vad betyder kapitalisera? Frågade jag. Sophie log. - Jag förstår varför Adam gillar dig. De flesta människor som inte förstår saker skäms för mycket för att fråga. Istället låter de bli och låtsas förstå. Här är numret till bolagsverket och till en bra revisor: Du kommer även att behöva en 52 professionell hemsida. Ring Andy Collins. Han är ett geni. - Vad gör han? Frågade jag. - Hemsidor. Han är en professionell Art Director och formgivare från London som driver en framgångsrik webbyrå. Googla ”Andy Collins” så hamnar du rätt. Svarade hon. - Om du vill lyckas med det här måste du växa. Sa hon. - Jo, Adam berättade lite om det. - Jag ska visa dig en sak. Sa hon sedan. Sophie gick över till andra delen av rummet där hon hade en whiteboard tavla. 53 Stjärnan representerar saker du vill ha i livet. Kvadraten är din komfortzon och det du klarar av att göra idag. Det du vill ha kan vara en snyggare kropp, kärlek, eller företag och det är det som representerar stjärnan. För att nå den här stjärnan måste du utöka din komfortzon. Göra sådant som ligger utanför ramen för din bekvämlighet. Vill du ha en fin kropp måste du träna mer och hårdare, vill du ha en ny partner måste du vara beredd att träffa nya människor och ta dig förbi de spärrarna som hindrar dig. Sophie vände sig mot tavlan igen och började rita. 54 Här har du växt. Nu tränar du flera gånger i veckan, nu tar du kontakt med nya människor och därmed ligger ditt mål nu i räckhåll och innanför din verklighet. Oftast är folk inte beredda att lämna sin bekvämlighet för att nå sina mål, och därför kommer de heller aldrig fram till stjärnan. Sa Sophie. Hon la ifrån sig pennan och satte sig mittemot mig vid bordet igen. Telefon ringde. - Det är ett viktigt samtal, jag måste ta det. Kul att du kom förbi och vi syns snart igen. Sa hon. Jag tackade för mig och såg till att vika lappen med numret till revisorn och bolagsverket fint i plånboken. Jag skulle 55 inte tappa den här lappen. Jag ställde mig upp och började gå mot dörren. Innan jag hann öppna dörren. Sa Sophie; ”Vänta... Kapitalisera långsiktigt innebär att göra pengar över en längre tid.” 56 Kapitel 5 Attityd Jag satt på pendeltåget och kollade ut igenom fönstret. Det var som vilken dag som helst förutom att jag idag hade sagt upp mig. Nu var det 30 dagar kvar till min sista lön. Hur skulle jag lyckas? Tänk om jag inte skulle kunna betala hyran? En uppsjö av negativa tankar for genom huvudet på mig. Jag hade nu ansökt om ett enskilt bolag och hade en väntetid på ett par veckor innan allt skulle vara klart. Det var ett tag sedan jag hade talat med Adam men jag kände att jag inte ville ta upp för mycket av hans tid. Jag hade inte heller talat med Jonas på ett tag. När jag kom hem tittade jag genom högen av post. Ett brev stod ut. Kuvertet var svart och texten handskriven i guldfärg. En post-it lapp var fäst på den med ett meddelande från grannen. ”Hej. Brevbäraren la brevet i fel brevlåda, jag märkte det först idag.” 57 Brevet hade anlänt för tre dagar sedan. Jag öppnade brevet. ”Hej min käre vän, Adam här. Du är välkommen till vår årliga gathering som vi kommer att ha hemma hos mig. Lättare förtäring och dricka kommer det som vanligt att bjudas på. Klä dig snyggt och bekvämt.” Festen skulle vara ikväll! Inte bara det, den skulle börja om mindre än en timme! Tankarna kring mitt företag och min uppsägning försvann och stressen tog över. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle missa detta tillfälle. Efter en snabb dusch tog jag fram min finaste kavaj, min favorit skjorta och mina nypustade skor. De var lite slitna men de fick duga. Mackan jag skulle äta ikväll slank ner och jag sprang ut genom dörren. Innan jag hade hunnit blinka var jag framme vid Norr Mälarstrand. Promenaden längs vattnet lugnade mina nerver och jag kände mig full av förhoppningar. 58 Vid porten möttes jag av en äldre herre i frack. - Välkommen Herrn. Sa han. Hallen var stor och ljus med stora eleganta speglar på väggarna. Kyparen som hade öppnat dörren satte ett glas champagne i min hand och visade mig in till sällskapsrummet. Det var enormt, säkert fyra eller fem meter till taket. Väggarna var beklädda med tavlor som såg riktigt dyra ut. Golvet var upphöjt på den vänstra sidan där man hade satt en vit flygel med ordet ”Imagine” ingraverat. Jag gick tvärs genom rummet, ut genom ett valv och kom ut på en av kungsbalkongerna. Utanför kunde jag se massor av fina båtar med deras master svajandes fram och tillbaka. ”Vilket liv” Tänkte jag för mig själv. Från balkongen fick jag syn på en man och kvinna skrattandes, de var båda elegant klädda. Kvinnan hade på sig en blå klänning, vita klackskor och ett stort pärlhalsband. Mannen som hon talade med hade på sig en figursydd svart kostym och en blå skjorta. Jag kände igen honom men kunde inte riktigt placera honom. Medan jag tittade på dem undrade jag om jag någonsin kunde leva ett liknande liv. 59 Efter ett par minuter på balkongen bestämde jag mig för att gå in igen. Jag försökte se om jag kunde hitta Adam men såg inte till honom. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag vände mig om och där stod han och var på extra glatt humör. - Välkommen. Hur är det med dig? Sa han med glädje i rösten. - Jo det är bra, du då? Svarade jag. - Det är bra. Jag har en del gäster jag behöver tala med. Det finns en hel del inflytelserika personer här inne. Presentera dig själv för dem och bygg nya band, nya verkligheter. Han klappade mig på axeln och vände sig sedan om och gick till dörren för att möta ett par som precis kommit till festen. Jag stod still och såg mig omkring. Modet att våga gå fram till någon av dessa personer hade försvunnit, även om jag hade tagit kontakt med främmande personer i Gallerian några dagar tidigare. Dessa människor var av en annan klass. Jag kände mig trist och tråkig jämfört med alla 60 personerna på festen, de verkade ha kul. Vad hade jag att tillföra? Jag gick över till baren. - En stor stark tack. Kyparen skrattade till. - Det har vi tyvärr inte men en ljus lager kan jag erbjuda. Sa han. Jag kunde inte ens beställa en öl utan att bartendern skrattade åt mig. Jag tog min öl och satte mig på en av barstolarna. En känsla av besvikelse spred sig genom min kropp. Jag blev nedstämd över mitt beteende. Jag fick syn på Adam och några sekunder senare märkte han mig. Han ursäktade sig, vände sig om och började gå mot mig. Utan att stanna passerade han mig och sa bestämt: - Jag vill att du följer med mig! Jag ställde ner min öl, som vid det här laget hade blivit varm, och följde efter Adam. Vi rörde oss mot entrén för 61 att sedan svänga in i ett rum som såg ut att vara hans hemmakontor. Adam stängde igen dörren bakom oss. - Det handlar om attityd. - Vad menar du? Frågade jag - Det handlar om din attityd. Din attityd bestämmer hur du ser världen och hur världen ser dig. Framgångsrika personer har en attityd som ger dem framgång, folk som inte når framgång har en attityd som förhindrar dem. Jag ska nu lära dig vad min mentor lärde mig om attityd. Sa han. Han gick fram till whiteboardtavlan och tog fram en penna och ritade bilden nedanför. 62 - När du kom in i på festen idag hade du en attityd som sa ”jag är fattig”. Din sanning blev sedan, ”De här människorna är mer värda än mig” Detta ledde sedan till ett distanstagande i ditt beteende. Resultat blev sedan att du inte kom i kontakt med någon. Såhär såg bilden ut som Adam ritat upp. 63 Adam såg på mig med en undersökande blick och funderade nog om jag hade förstått det han försökte förklara. - Det finns bara en person som kan ändra din attityd och det är du. Nu ska jag visa dig hur du kan göra det. Sa han. Adam tog fram pennan och ritade ett lodrätt streck på whiteboardtavlan . Rädslor skrev han längst upp på den vänstra sidan. Framgång skrev han längst upp på den högra sidan. 64 - Vad känner du när du möter nya människor? Jag vill att du igen förklarar hur du kände när du gick fram till alla personer i Gallerian. Vad kände du när du gick fram till första personen? Den där tjejen i glassbaren, hur kändes det? Förklara. Jag blev förbluffad över att han kunde bibehålla ett sådant fokus. Han var alltid alert. - Jag kände mig rädd. Svarade jag - Varför kände du dig rädd? - Jag antar att jag var rädd för att hon skulle avvisa mig. - Hur fick det dig att känna dig? - Inte viktig, antar jag. - Inte viktig. Kan man säga oviktig? - Ja, jag kände mig oviktig. Han skrev upp ”oviktig” på den vänstra sidan av tavlan med rubrik ”rädsla”. - Förutom att du kände dig oviktig. Vad kände du mer? - Jag tänkte att jag var fattig och kände mig tråkig. 65 ”tråkig” skrev han på vänstra sidan av tavlan och nedanför skrev han ”fattig”. Whiteboard tavlan såg ut ungefär såhär: Rädslor oviktig tråkig fattig | | | | | | | Framgång 66 - Bra, nu har vi kontrast. När du var i Gallerian och skulle utmana dina största rädslor kände du dig tråkig, fattig och oviktig. Hur hade du velat känna dig? - Jag antar att jag vill känna mig som en ledare. Sa jag. Han tog hastigt fram whiteboard pennan och skrev ”ledare” på högra sidan av tavlan. - Och om du kände dig tråkig, vad är motsatsen till det? Hur skulle du välja känna dig? Vad skulle kännas bra för dig? Det är viktigt att det är emotionellt laddat för dig. Fortsatte han. - Jag vill känna mig rolig. ”Rolig” skrev Adam på tavlan. - Så när jag säger ”du är rolig”, känns det bra för dig då? Frågade han. - Nej inte riktigt. Sa jag tveksamt. - Okej, om jag säger att du är spännande. Hur känns det? Frågade han - Jo, det känns bättre. Svarade jag 67 - Spännande och ledare har vi nu. Fortsatte han. Och så antar jag att du istället för att känna dig fattig skulle vilja känna dig rik. Nu talar jag inte bara om pengar utan rik på energi, vänner och livslust. - Ja. Rik känns också bra. Nu såg tavlan ut såhär: Rädslor | Framgång | oviktig | ledare tråkig | spännande fattig | rik | | 68 - Ställ dig upp. Sa han. Jag blev smått nervös och ställde mig upp. - Jag vill att du repeterar efter mig. Sa Adam - JAG ÄR EN LEDARE! Skrek Adam till. Jag hoppade till av förvåning och repeterade sedan efter honom. - Jag är en ledare! Skrek jag. - JAG ÄR SPÄNNANDE! Skrek Adam. - JAG ÄR SPÄNNANDE! Skrek jag. - JAG ÄR RIK. Skrek han. - JAG ÄR RIK. Skrek jag. Nu ännu högre och ta i med hela kroppen. Röt han. Han sträckte sin arm bak för att sedan slänga fram den som i slungande rörelse. JAG ÄR LEDAREN! skrek Adam medan han svingade sin arm framåt. JAG ÄR LEDAREN! skrek jag och gjorde samma rörelse. 69 Min rädsla började försvinna och jag började känna mig exalterad. Han vände sig sedan emot mig och kollade mig djupt in i ögonen. Vi gjorde sedan om samma övning. Han tog fram ett märkbart slitet och föråldrat brev från byrålådan. - Det här brevet fick jag av min mentor när jag påbörjade min resa mot min framgång. Det kommer att förändra ditt liv. Öppna kuvertet imorgon och ring mig när du har gjort det som står i brevet. Sa Adam. Jag stoppade ner brevet i kavajfickan och gick ut i det stora rummet och mötte människorna med en helt ny attityd. Personer som tidigare inte lagt märke till mig hälsade mig glatt välkommen. Bilden Adam hade ritat med attitydcykeln blev alltmer komplett. Av alla jag talade med var Richard en av de mest intressanta. Han hade som 34-åring sagt upp sig från sitt arbete för att segla världen över. Han hade redan som barn 70 varit intresserad av Darwin och hans enastående resa och då bestämt sig för att han en dag skulle göra samma resa. Stormar, soluppgångar, delfiner, hajar och fluorescerande maneter som lyste upp natten, var bara en liten del av hans fantastiska resa. Idag tog han det lite lugnare och arbetade som rektor på ett gymnasium i Stockholm. Efter att han berättat om sin resa frågade han mig vilka drömmar jag hade. Jag berättade om mina drömmar om att föreläsa om entreprenörskap. Han frågade mig sedan vilka steg jag hade tagit för att realisera mina drömmar. Jag talade om att jag hade skaffat mig själv en mentor, ansökt om bolagsform och även sagt upp mig från min anställning för att satsa på företaget. Han tyckte det var inspirerande och vi bytte nummer innan han gav sig av. Den här kvällen som började med mig sittandes ensam vid baren slutade med en handfull av värdefulla kontakter och nya vänner. 71 Kapitel 6 - Vikten av förebilder Jag vaknade av att min granne flyttade runt saker hemma. Han har den otrevliga ovanan att möblera om sin lägenhet minst en gång i veckan och det ska gärna göras så tidigt som möjligt, verkar det som. Trots att jag inte hade sovit särskilt länge kände jag mig pigg. Det hade varit en bra kväll och det hade gett mig ännu mer kraft. Jag satte på tv: n när det slog mig att jag hade brevet som jag fick från Adam kvar att öppna, brevet som han tidigare fått av sin mentor. 72 ”Hej Adam, Välj ut tre förebilder som inspirerar dig. Jag vill sedan att du söker upp numret till dessa personer och ringer dem. Ett exempel på vad jag sa till mina mentorer och vänner kommer nedanför: ”Hej. Mitt namn är Thomas Cedersköld. Jag måste börja med att säga att det här kan upplevas som ett udda samtal. Jag är nyexaminerad civilekonom och ska börja driva mitt eget företag. Anledning till att jag ringer dig är att jag vill ta del av din attityd och handlingsförmåga. Du fungerar som en inspirationskälla i mitt liv och jag är mycket imponerad över vad du åstadkommit. Jag undrar om det är möjligt att få bjuda dig på lunch, fika eller middag. Hur låter det?” ”Börja genast med denna övning och vänta inte. Agera nu!” Jag kände hur min puls steg. Jag visste redan vilka jag skulle ringa. Alexander Fagerlöf, Fredrik Hjort och Zerat Simmons. 73 Alexander började sin verksamhet i en liten lokal i Årsta med två andra vänner. I början hade de så lite pengar att de pantade burkar för att få till mat. Nu drev han ett framgångsrikt företag med ett hundratal anställda inom finansbranschen. Zerat Simmons drev, tillsammans med sin partner, ett antal innovativa och tekniktunga bolag. Han blev omskriven i olika affärstidningar som en superentreprenör. Fredrik Hjort grundade Skandinaviens största firma inom försäkring. Han var en förmögen man med ett eget jetplan. Jag surfade in på hitta.se och började söka. Jag fick fem olika träffar på Alexander Fagerlöf och visste inte vilket nummer jag skulle ringa. För en stund funderade jag om jag skulle ringa upp Adam och fråga hur jag skulle göra, men jag anade dock att svaret skulle vara, ”ring alla”. Jag tog upp min mobil och slog in det första numret. - Fagerlöf här. - Hej, är det Alexander Fagerlöf som grundande finansbolaget? 74 - Finansbolag? Nej, jag har inte grundat något finansbolag. Mannen skrattade till för att sedan bli mer allvarlig och undrade var jag hade fått hans telefonnummer ifrån. Jag berättade hur jag hade gått tillväga och väntade sedan på hans svar. - Okej, tack och ha en bra dag. Sa han och la på. Jag tog snabbt fram nästa nummer och slog in numret. - Fagerlöf här. Är det du igen? Jag har ju redan sagt att jag inte har grundat ett finansbolag. Vilket företag ringer du ifrån? Frågade han med en irritation i rösten. - Inget, jag försöker få tag på Alexander för att jag nyligen startat ett bolag och skulle vilja rådfråga honom om vissa saker. Svarade jag. - Jaha, men lycka till och du, kolla adressen innan du ringer nästa gång. Sa han innan han la på. 75 En viss ångest kröp sig på och jag tog ett djupt andetag innan jag ringde nästa samtal. - Ja hallå, det är Alex. - Hej, är det Alexander Fagerlöf som grundade finansbolaget? - Ja, det stämmer. Vad kan jag hjälpa till med? Jag tog upp brevet som Adam hade gett mig för att kunna använda det som stöd. Sedan började jag; ”Jag måste börja med att säga att det här kan upplevas som ett udda samtal. Jag hittade ditt nummer från hitta.se. Jag är 23 år gammal och har ett stort intresse av entreprenörskap och drömmer om att driva mitt eget bolag. Du är något av en inspirationskälla i mitt liv och jag är mycket imponerad över vad du har åstadkommit. Jag skulle gärna vilja ta del av din attityd och handlingsförmåga och i gengäld bjuda dig på lunch eller middag Hur låter det?” 76 En tystnad på fem sekunder som kändes som en evighet passerade och jag förväntade mig ett nej. - Ja, det låter ju okej. Vad förväntar du dig att få ut av den här träffen? Frågade Alexander. - Jag vill ta del av din attityd och ditt tankesätt som har fört dig dit du är idag. Sa jag och kände hur nervös och orolig jag var för att han skulle bli arg. - Okej. Då säger vi nu på onsdag kl 1800 vid Clarion hotell Skanstull, fungerar det för dig? Frågade Alexander med en snabb och bestämd röst. - Ja… ja, det fungerar perfekt. Sa jag utan att kolla i min kalender. Jag la på telefonen och pustade sedan ut. Jag tog fram min almanacka och skrev in tiden och datumet med mötet för Alexander. Jag hade fixat det! Jag slog fram numret till Zerat Simmons och Fredrik Hjort. Jag ringde de andra två och sa samma sak som jag hade sagt till Alexander Fagerlöf. Jag hade nu tre inbokade möten med tre olika superentreprenörer. Efter att jag ställde telefonen på mitt lilla skrivbord la jag mig ner på sängen. 77 Jag kollade upp mot taket och kände mig verkligen glad över att jag hade ringt dem alla. 78 Mötet med Alexander Fagerlöf Klockan var 17:40 när t-banan rullade in vid Skanstull och fem minuter senare var jag vid Clarion hotell. Jag gick in genom svängdörrarna och fortsatte sedan upp till baren som låg precis intill vänster om entrén. Efter en titt för att se om Alexander var framme slog jag mig ned vid baren och beställde en Loka. Bartendern tog fram en flaska naturell ur kylen och la i en citronskiva. Jag hade varit förbi här tidigare och jag gillade stilen. Hotellet har en stor och öppen miljö med en härlig blandning på människorna. Alexander kom gåendes utanför i snabba steg talandes i sin handsfree. Han hade på sig en beige kostym, en vinröd slips och bakåtslickat hår. Han gick genom svängdörrarna fortfarande talandes i telefonen. ”Ja, vi säger så. Perfekt, då syns vi senare.” Sa han och la ned telefonen i fickan. - Hej, det är jag som är Alexander. Sa han medan han skakade min hand. - Hej, får jag bjuda dig på något? Frågade jag. 79 - Jag tar en latte. Svarade han med ett leende på läpparna. Vi satte oss ned och jag började med att tacka honom för att han tog sig tiden att träffa mig. Han berättade om sin resa från att knappt ha några pengar på kontot och pantat burkar för att köpa mat för att sedan bygga upp ett miljonimperium. Jag studerade hans kroppsspråk. Han var som försäljarens försäljare. Knivskarp, helt magnifik i sin presentation av sig själv och sitt företag. Han var dessutom väldigt ödmjuk. Jag tog chansen att fråga honom om all möjlig feedback och tips som jag kunde ta med mig i min verksamhet. Han sa att det var viktigt att vara specifik och ha ett tydligt koncept. Precis som Adam pratade Alexander mycket om att våga och hur man ska våga ta steget ut i företagarvärlden. Han och hans kollegor hade haft en filosofi; ”Vi ska sova, äta och leva på kontoret” - Det tog inte mer än sex månader innan vi alla hade blivit singlar. Sa han och skrattade. 80 De två punkterna som han lade störst vikt på var: 1. Se till att marknaden är tillräckligt stor. 2. Ha en tydlig bild på hur ni ska nå kunderna och hur ni ska sälja er produkt. 81 Mötet med Fredrik Hjort Jag skulle träffa Fredrik Hjort på hans kontor, som låg på Grev Turegatan, Östermalm. För säkerhetens skull såg jag till att vara där ett par minuter innan. Bolagets namn fanns inte på porttavlan, vilket jag uppfattade som konstigt. Han skulle sitta på tredje våningen, kanske skulle bolagsnamnet stå där, tänkte jag för mig själv. Väl uppe på tredje våningen fann jag två tomma kontorslokaler och vad som såg ut att vara en lokal polisstation. Hade jag gått fel? Tänkte jag och kände hur oron växte fram. Jag tog fram min kalender bara för att upptäcka att det inte stod Grev Turegatan utan Grevgatan. Jag fick nästintill panik och begav mig nedför trappan och ut på gatan. ”Var ligger Grevgatan?” Tänkte jag. Porten låg vid en korsning och det fanns fyra olika vägar att ta. Jag såg mig desperat om efter någon som kunde hjälpa mig. På andra sidan gatan såg jag en äldre man som var ute och rastade sin hund. - Grevgatan ligger två kvarter åt det hållet. Sa han. 82 Kostymen stramade åt och jag och kunde känna hur jag blev varm. Jag hade nu sprungit två kvarter och ännu inte hittat till Grevgatan. Jag fortsatte ned för Linneagatan och sprang nästan på en äldre dam. - Ursäkta mig, vet du var Grevgatan ligger. Frågade jag och flåsade kraftigt. - Fortsätt nedför gatan. Sa hon. Klockan var nu fem minuter över och jag sprang så att jag blev svettig. Efter att jag passerat tre kvarter kunde jag fortfarande inte finna Grevgatan och min ängslan växte till desperation. Slipsen åkte av och jag knäppte upp skjortan. Det fanns ingen på gatan som jag kunde fråga så jag sprang vidare till nästa gatukorsning. Där stod det äntligen ”Grevgatan”. Väl vid dörren knäppte jag skjortan och ringde på. En medelålders man öppnade dörren och kollade på mig. - Hej, Jag är här för att träffa Herr. Fredrik Hjort. Sa jag mellan mina tunga andetag. 83 - Jaha, okej. Stig på. Fredrik är i ett möte men kommer snart. Sa han. Jag kände mig lättad över att han satt i ett möte. Då behövde inte jag känna mig så klumpig över att jag kommit försent. Han visade mig in i konferensrummet. Utanför i ett kontorslandskap satt fyra anställda som alla såg lite förundrade ut. De undrade säkert vem jag var och varför jag var där. - Vill du ha något att dricka. Frågande han som hade tagit emot mig i entrén. - Ett glas vatten, tack. Svarade jag. Han kom tillbaka med ett tomt glas och en flaska Ramlösa. - Fredrik kommer snart. Sa han innan han försvann ut genom dörren igen. Fem minuter senare öppnades dörren och Fredrik kom in. Han var något kortare än jag, snaggad och gick med bestämda steg. Han hälsade på mig och slog sig sedan ner. Jag började med att tacka för att han tog sig tiden att träffa 84 mig. Jag berättade att jag hade sprungit från Grev Turegatan och Fredrik skrattade till. - Det är inte första gången någon gör det misstaget. Sa han och log. - Vad är det som har fört dig dit du är idag? Frågade jag. - Det var min kollega som kom på idén att vi borde göra något på internet och jag hade tidigare sysslat med försäkringar. Så vi slog ihop våra koncept och skapade detta bolag. Sa han. Han berättade vidare om hur tufft det hade varit vid vissa tillfällen. Han sa sedan att de viktigaste punkterna var uthållighet och vetgirighet när det kom till entreprenörskap. Jag kunde se en viss likhet mellan Fredrik och Adam. De hade båda börjat som unga naiva drömmare och sedan vuxit in i sina roller. Det väckte ett visst hopp hos mig, att även jag kunde göra den här resan. Medan han pratade sträckte jag mig efter vattnet och råkade slå till glaset så att det spilldes ut över bordet. Jag blev smått chockad över incidenten. Fredrik ställde sig lugnt upp och gick ut ur 85 kontoret och kom efter ett par sekunder tillbaka med en rulle hushållspapper. Han torkade upp vattnet och fortsatte oavbrutet att tala vidare om sin historia. Precis som Alexander Fagerlöf hade sagt, sa även han att hårt arbete var en viktig punkt av entreprenörskap. Efter samtalet tackade jag för mig och gick ut ur kontoret. De anställda tittade nyfiket på mig när jag var på väg ut. De trodde säkert att jag hade varit på en anställningsintervju. Jag tackade Fredrik än en gång innan jag lämnade kontoret. 86 Mötet med Zerat Simmons Jag hade bestämt träff med Zerat Simmons på Scandic Anglais, som ligger ett stenkast från Svampen, vid Stureplan. Efter att ha tittat runt efter honom såg jag honom komma in på hotellet. Han var kort och hade en svart rock på sig. Han hade ett varmt leende och verkade ovanligt lugn. Jag frågade om han ville ha något att dricka men han tackade nej. Precis som träffarna med de tidigare superentreprenörerna var jag intresserad av att veta hur han satte igång sitt företagande. En god vän till honom hade, under tiden som han forskade, kommit på en affärsidé som han tyckte var intressant. Zerat som alltid hade varit intresserad av entreprenörskap hoppade på idén och lämnade sin anställning för att fokusera helt på företaget. - Kom ihåg att teamet alltid vinner och tro inte att du ska göra allting själv. Använd dig av ditt team, då de tuffa tiderna blir hälften så svåra och framgångarna blir dubbelt så roliga. Sa han. 87 Han frågade mig om mina idéer till mitt företag och hur jag skulle bygga upp det. Som vanligt dök det upp en hel del frågor och tankar. Han var lugn och trygg i sitt beteende vilket ledde till att jag bekymmerfritt kunde tala om mina rädslor. - Vilken är din största rädsla? Frågade Zerat. - Jag är anställd idag och är rädd att jag inte ska få ihop tillräckligt med pengar från företaget. - Vad jobbar du med idag? - Jag jobbar som telefonist på en kundtjänstfirma. - Är det verkligen det du vill göra? Ett jobb kan du skaffa när som helst. Det slog mig hur annorlunda vi såg på trygghet och frihet. - Men jag har inget färdigt koncept för mitt företag. Sa jag för att försvara mitt agerande. - Allt det där födds i mötet med kunden. När ni förstår kundens behov kan du sedan tillföra din kompetens. Fastna inte i tanken att du måste ha allt färdigt innan du startar företaget. Annars finns 88 risken att du aldrig sätter igång. Och en sista sak, du behöver förbättra dina odds med människor. Det finns en del personer som det lyser extra om. Du ser dem när du går runt i stan eller så kanske du känner någon sådan. Om du känner någon person som passar in på det jag beskriver. Så ta kontakt med den personen så snabbt som möjligt. Sa han. Jag förstod inte riktigt vad han menade men jag förstod att Adam och Sophie hade den utstrålningen. ”Vad var det egentligen som skapade det?” Tänkte jag. Zerat hade tagit alla ursäkter ifrån mig. Det var dags för mig att våga och framför allt agera. Hans telefon ringde, och innan jag riktigt hunnit reflektera över det han sagt, så var mötet över. Vi skakade hand och han begav sig hastigt av. Precis som Adam hade bett mig så ringde jag upp honom direkt efter att Zerat lämnat lobbyn. Det var upptaget så jag skickade ett sms. Jag har träffat Alexander Fagerlöf, Fredrik Hjort och Zerat Simmons. Vad ska jag göra nu? 89 Två minuter senare fick jag ett sms. ”Snyggt jobbat! Sophie hör av sig.” mvh/ Adam 90 Kapitel 7 Förbättra dina odds Zerat hade sagt att jag måste förbättra mina odds med människor. Vad kunde jag göra och vem skulle kunna hjälpa mig med det? Jag la mig i sängen och blundade. Ingen jag kände kunde erbjuda mig den hjälpen jag behövde och förändringsprocessen började kännas ganska frustrerande. Jag var kvar i gamla tankebanor och min gamla verklighet. Tom Stocks, mannen jag träffade på Gallerian, han var PRkonsult och skulle säkert kunna hjälpa mig. Jag tog fram skolådan, som låg under sängen, där jag la alla visitkort. Lådan som tidigare innehöll ett 20-tal visitkort hade snabbt blivit överfull sedan mitt första möte med Adam. Efter några minuters sorterande hittade jag Toms visitkort och ringde upp honom. 91 - Tom Stocks! - Hej Tom, vi träffades i Gallerian för någon vecka sedan. Det var jag som var ute och tränade på att ta kontakt med nya människor. Minns du mig? - Har du ångrat dig angående den där trekanten? Frågade han och skrattade till. Jag kunde inte hålla mitt skratt tillbaka. Han hade en avslappnad och härlig stil. - Vad kan jag göra för dig? Frågade han. - Jo, jag behöver presentera mig själv på ett bättre sätt och jag tänkte att du kanske skulle ha några tips som du vill dela med dig av. Alltså, med tanke på din erfarenhet. Fortsatte jag med en viss osäkerhet i rösten. Jag insåg att jag bara hade pratat med honom i några minuter tidigare och att jag nu bad om en tjänst. Han var tyst ett tag. - Mitt schema är fullt men jag är klar med mitt möte här vid sex. Om du kan möta mig på Riche runt 92 18:00 så får du en halvtimme. Det ligger på Birger Jarlsgatan. Hittar du dit? - Ja, vi ses där om ca 2 timmar. Svarade jag. Riche var en elegant restaurant som låg mellan Stureplan och Berzelii park. Det var fullpackat med kostymklädda herrar. Tom satt längst in till vänster om baren. Han hade bakåtslickat hår, en beige brun jacka och ett par slitna jeans på sig. Det var något med den här mannen, han var definitivt rätt person att hjälpa mig utstråla mer. Han lyste upp när han såg mig. - Kul att se dig igen! - Kul att se dig med. Vad får jag bjuda på? Efter att ha beställt två öl satte jag mig ned mittemot Tom. Vi pratade om det mesta. Allt ifrån arbete, till resor. Han var en lättsam person som jag ville träffa igen. - Så, vad kan jag hjälpa till med? - En vän till mig, sa att jag behövde jobba på mitt personliga varumärke och enligt honom var utstrålning och kroppsspråk avgörande faktorer. 93 - Du har bra vänner. Det finns mycket som du kan göra bättre. Upp till 70% av din kommunikation sker ickeverbalt och just nu har du ingen aning om vad du kommunicerar. Det första jag märker hos dig är att du beter dig som om du helt saknar självkänsla. Kolla på den där mannen. Jag vände mig om och tittade för att se vem han menade. Det var en kostymklädd herre som stod vid baren och med sin öl. Det var inget speciellt med honom egentligen, han såg ut som alla andra här inne. - Kolla nu på den andra mannen vid hörnet där borta. Den andra mannen stod med ryggen till oss men man kunde se att det var något extra med honom. Hans kroppshållning påminde om Toms. Håret såg ut att vara nyklippt och hade en blänkande klocka som stack fram under kavajärmen. - De är båda män, båda är i medelåldern. Vem av dem är du mest öppen för att tala med? 94 Jag vände mig om och tittade än en gång på de två männen. Den första mannen stod oförändrad vid baren och drack sin öl. Mannen som tidigare hade stått med ryggen till oss hade nu vänt sig om och nickade artigt mot mig när våra blickar möttes. - Mannen i svart kostym. Honom skulle jag hellre pratat med. - Varför? - För att han verkade mer öppen. Förklarade jag. - Vad är det som får dig att känna så? Du har ju inte pratat med honom. 95 Jag funderade ett tag och kollade sedan på de två männen. - Jag antar att han har ett mer öppet kroppsspråk. Han ler också. - Det stämmer. Att le och bekräfta personer är viktigt. Det ger en känsla av samhörighet. Det är en enorm skillnad på att bli bekräftad och att inte bli 96 bekräftad. Han väljer att utstråla positivt medan den andre mannen isolerar sig med sitt kroppsspråk. - Hur menar du? - Han väljer att vara och agera på ett öppet och inviterande sätt. Hans kroppshållningar är bra. Han hade god ögontakt med dig, nickade och log när du tittade mot honom. Det handlar om att förbättra sina odds och det är precis det han gjorde. Om du jobbar med sättet som du möter nya människor på ökar chanserna direkt för en bra start till en ny relation. Om jag hängde med kroppen eller såg arg ut första gången vi möttes hade du inte heller kontaktat mig nu. Det är den första delen. Den andra delen av att förbättra sina odds kommer genom sättet man väljer att klä sig på. Det är alltid bra att följa riktlinjer men varför se exakt ut som alla andra när du kan stå ut? - Jag förstår inte riktigt hur du menar? Frågade jag. - Du ska ha något positivt som urskiljer dig från de andra. Pub har fortfarande öppet till kl 19. Spring dit och köp dig ett nytt plagg, gärna i en spännande färg. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den 97 riktiga förändringen kommer från insidan. Du är en trevlig grabb och har alla förutsättningar för att skapa det du vill ha i livet. Var aldrig rädd för att visa ditt riktiga värde. Var stolt över dig. Jag tackade Tom och gav mig sedan av. Jag var verkligen glad över att jag hade valt att träffa honom igen. Väl inne på Pub såg jag en butik med både slipsar och skor. Jag gick in och tänkte på vad Tom hade sagt. Något färgglatt. Antalet slipsar var oändligt, allt ifrån rosa till turkosa och ett par färger som aldrig borde ha kommit till. Efter några minuters letande hittade jag en glansig gul slips. Den såg väldigt bra ut. Frågan var dock om den verkligen skulle passa mig. Att sitta fast i tveksamheter är sällan bra så bestämde mig för att ta den. När jag väl var hemma och fick tid att prova slipsen under en längre tid blev jag positivt överraskad. Den fick mig faktiskt att utstråla mer positivt. 98 Kapitel 8 Bygg ditt team Det var en regnig söndag. Tankarna, funderingarna och känslorna från de tre mötena med superentreprenörerna satt kvar i kroppen. Emma fanns som vanligt i mina tankar. ”Vad gjorde hon nu? Tänkte hon på mig? Troligen inte. ” Jag drogs ur mitt dagdrömmande av att min mobil ringde. Mobilen brukade oftast ligga vid sängkanten men nu hittade jag den inte. Jag tittade under sängen, bakom byrån för att sedan hitta den inlindad i täcket. Det var Sophie. - Hallå. Svarade jag. - Hej. Det är Sophie. Är du hemma? Frågade hon. - Ja, jag är hemma. Svarade jag - Perfekt, jag kommer att passera Huddinge snart och är ute hos dig om ett par minuter. Sa hon och la på. Konfunderat kollade jag på mobilen, slängde den på sängen och tog fram dammsugaren ur städskåpet. Som tur hade jag städat för någon dag sedan så det var inte alltför stökigt. Jag 99 plockade undan så mycket jag trodde jag skulle hinna på en timme och såg till att bädda sängen. När lägenheten såg ok ut hoppade jag in badrummet och tog en snabb dusch. Jag tog sedan på mig mina finbyxor, en vit skjorta och den guldfärgade slipsen som jag hade köpt igår Det ringde på dörren och Sophie stod utanför. - Där ser man. Du har verkligen gjort framsteg. Du börjar se riktigt professionell ut. Sa Sophie när hon såg mig. Sophie hade på sig en vit skjorta och en svart kjol som slutade vid knäna. - Får jag bjuda dig på något att dricka? Frågade jag. - En kopp kaffe tack. Svarade hon. Jag gick fram till diskbänken och började brygga kaffe. Jag kunde inte annat än att känna mig som Audrey när jag stod och fixade kaffet. - Vi behöver prata om vikten av att ha ett team. Vilket är ditt team idag? Frågade Sophie. - Jag vet inte, jag antar att jag inte har ett team. Svarade jag. 100 - Idag driver jag ett bemanningsföretag. Det skulle vara omöjligt för mig att göra det ensam. Vi har ett system för att bedriva verksamheten men framgången jag har byggt bygger framför allt på teamet som hjälper mig att ta mig fram till mina mål. Alla i mitt team är bättre än jag. De är experter på olika områden där de kan komplettera mig. Min revisor är bättre än mig på att hantera bokföring, min jurist är bättre på lagar och regler, min marknadschef är bättre på marknadsföring. Jag vill vara den som är minst kunnig i teamet. - Ok. Sa jag konfunderat. - Du vill resa runt i världen och tala för människor. Stämmer det? Frågade Sophie - Ja, det stämmer. - Hur marknadsför du dig själv på bästa sätt? Genom att du kommer på ett eget koncept på att marknadsföra dig själv eller att du har någon i ditt team som är ett proffs på att marknadsföring? Frågade Sophie. - Att ha ett proffs som marknadsför åt mig. Svarade jag och började förstå vad hon försökte få fram. 101 - Samma sak gäller i alla delar av livet. Du vill ha personer som kompletterar dig och är bättre på alla de områdena där du behöver kompetens. Om du och din vän eller partner vore exakt likadana, vore bra på samma saker skulle ni ha en extrem styrka på er starka sida. Det innebär också att ni skulle ha en eller flera områden där ni är extremt svaga. Ingen av er skulle kunna kompensera den andra. När vi talar om att komplettera varandra gäller det inte enbart kompetens utan personlighetstyper. Fortsatte hon. - Jag brukar utgå ifrån fyra olika personlighetstyper när jag tittar på team. Den tävlingsinriktade energiknippen, den stödjande kollegan, slutföraren och den objektiva bedömaren. De har alla olika behov, styrkor och funktioner i ett team och du som ledare har som uppgift att se till att alla levererar till deras fulla potential. Vad jag menar är att ledaren, i detta fall du, inte kan utgå ifrån sina egna personliga behov utan gruppens behov. Sa hon. Jag skrev ner det hon sagt i mitt block medan hon fortsatte: 102 - Det finns ett par enkla riktlinjer du kan följa, behandla medlemmarna i ditt team som du behandlar din viktigaste kund. Jag berättar detta för dig för att jag inte vill att du ska göra samma misstag som jag gjorde. När jag startade mitt första bolag så misslyckades jag med mina första åtta rekryteringar. Mina första anställningar var vänner och jag trodde att det skulle vara en styrka. Tyvärr var det precis tvärtom, vänskapsrelationen förstörde direkt förutsättningarna för ett professionellt samarbete. De höll inte sina deadlines, de slarvade och de tog inte arbetet på särskilt stort allvar eftersom de var mina vänner. Idag jobbar jag annorlunda. Först ett kompetenstest där man får se vad personen i fråga kan. Efter det kommer personkemi som måste stämma överens på något sätt för att ni ska kunna jobba ihop. Det de säger om att lika barn leka bäst fungerar när det handlar om lek men i professionella samarbeten är det precis tvärtom. 103 Nu måste jag gå men jag vill lämna dig med en uppgift. Skriv ned en lista på personer i din bekantskapskrets som skulle kunna vara intresserade av att jobba mot dina mål med företaget. Hitta personer som kan komplettera dig. Innan det måste du veta vilka styrkor och vilka svagheter du har. Bristen på självinsikt kan lätt bli din värsta fiende. Sa hon. Jag skrev ner min lista och insåg ganska snabbt att dessa personer inte fanns i min bekantskap krets. Jag ringde Sophie och frågade om hon kände någon som skulle kunna hjälpa till. - Det är viktigare att du lär dig bygga ditt eget nätverk än att du förlitar dig på andras. Istället för att uppfinna hjulet på nytt gäller det att kopiera andras framgång. Jag vill att du går in på www.owg.se och anmäler dig till en av deras kurser. De kan lära dig allt du behöver veta om att bygga ditt nätverk. Sa hon. 104 Jag slog på datorn och surfade in på hemsidan. Jag läste hastigt genom sidan och bokade sedan upp mig för en kurs i nätverkande. Funderandes över hur kursen skulle vara ringde min telefon. - Hallå, det är Richard här. Rektorn som du pratade med på Adams fest. Minns du mig? Jag berättade om mina resor som jag gjorde i Darwins fotspår. Minns du det? Frågade han. - Jo, visst kommer jag ihåg dig. Är allt väl med dig? Frågade jag. - Ja, det är riktigt bra med mig. Du, jag har tänkt på det där du berättade om dina drömmar och att hålla tal om entreprenörskap. Vi ska ha ett event för eleverna där vi pratar om framtidsval. Jag vill att du ska avsluta det eventet med att prata om entreprenörskap. Vad sägs om det? Frågade han. - Ja, vi kör på det. Hur länge ska jag prata? - Säg 40-60m minuter. Då ses vi på onsdag om två veckor, klockan 1700. Se till att du är väl förebered. Sa han innan vi avslutade samtalet. 105 Jag la telefonen på skrivbordet och funderade över vad jag precis hade gjort. Skulle jag verkligen lyckas tala framför en grupp elever om entreprenörskap? Med den lilla erfarenheten jag hade och endast två veckor på att förbereda mig? Jag tog fram telefonen och ringde Adam. Efter att ha berättat om skoltalet som jag skulle hålla, gratulerade han mig. - Snyggt jobbat. Framgång bygger på människor. Du måste förbereda dig väl inför detta. Sa Adam. - Ja, jag tänkte att jag skulle skriva klart mitt tal om entreprenörskap och sedan träna hemma. Sa jag. - Nej, det räcker inte. Det är en stor skillnad att prata ensam och att hålla tal framför en grupp av människor. Jag vet exakt vad du behöver, jag återkommer om ett par dagar. Sa Adam. Den kvällen satt jag upp till 03:40 på natten och filade på talet. 106 Kapitel 9 Agera Arbetsdagen var precis avslutad och jag skyndande mig till tunnelbanan för att ta mig till kursen, som jag hade bokat in mig på tre dagar tidigare. Det var det enda jag tänkt på hela veckan. Jag undrade hur de andra deltagarna var? Skulle de vara tillbakadragna, kanske skygga? Har de haft det tufft med andra människor och i så fall varför? Nästa Odenplan, sa den något robotliknande rösten i tåget. Jag gick upp ur tunnelbanan och såg mig runt efter Vegagatan. Efter att ha yrat runt ett par minuter frågade jag en äldre man som pekade mot den enda gatan jag ännu inte hade gått ned för. Vid dörren möttes jag av en man i 25års åldern med ett brett leende. - Välkommen. slå dig ner så sätter vi igång om fem minuter. Sa han. Han ledde mig in i det lilla konferensrummet. Golvet var 107 mörkbrunt, nästintill svart till sin färg. Det fanns två stora fönster som lyste upp det lilla men moderna konferensrummet. Tre av väggarna var vita, ett var lika mörkt som golvet. Det stod något skrivet på väggen. Jag gick försiktigt fram till väggen. ”Action Always beats Inaction”, stod det. Utöver mig var det fem andra personer där, två män och tre kvinnor. Till min förvåning såg de inte alls ut som jag hade förväntat mig. De flesta såg ut att vara trevliga och öppna. En av tjejerna såg ut som Emma. Hon undrade säkert över mitt fåniga leende. Två kostymklädda män steg in i konferensrummet. Till min förvåning var det samma man som hade öppnat dörren, bara någon minut tidigare. Den ena av killarna hade på sig vita sportskor, kostym och en rosa slips. Den andra, jeans, kavaj och skjorta. De började sin introduktion med att berätta om sin bakgrund. Efter teoridelen där de talade om hur man hanterar avisningar, konfronterar sina rädslor och vände dem till sin fördel i det sociala spelet, gick det de även igenom olika slags öppningar. Sedan hur man skiljer på 108 reaktion och händelse och en övning, väldigt lik den Adam hade visat mig i sitt hemmakontor förra veckan. - Du ska ge människor en möjlighet att lära känna dig. Det är sedan upp till dem om de vill ta chansen. Sa kursledaren - Innan vi kör igång med praktiken har vi en av de viktigaste delarna kvar. Sa kursledaren. Han ritade upp tre streck på whiteboardtavlan. 109 - Ni är alla här av olika anledningar. Vissa är här för att de vill lära sig ta kontakt med nya människor i affärssammanhang, medan vissa är här för att de vill lära sig ta kontakt i privata sammanhang. Om det är det ena, det andra eller en kombination av de båda är den avgörande punkten att ni börjar agera. Ni har olika visioner, mål, drömmar och för att nå de måste ni börja ta steg, det är helt okej att stegen är små från början. Sa kursledaren med de vita skorna. - Det är viktigare att agera och att våga göra misstag än att inte göra någonting. Sa den andre kursledaren och pekade mot den första linjen. Agerar ni kommer ni märka hur ni kommer närmare och närmare era mål. Om ni agerar och samtidigt tar hjälp av andra människor, d.v.s. interagerar, kommer era resultat att öka exponentiellt. Det var allt. Dags att gå ut och agera! Sa kursledaren och torkade sedan whiteboardtavlan. 110 Utanför väntade en Taxi-van . - Grand Hotell. Sa kursledaren till taxichauffören. Kvinnorna i baksätet talade med varandra men killarna var lika tysta som de hade varit under teoridelen. De var troligen lika nervösa som jag. Även om jag hade gjort detta tidigare kände jag hur den pirrande känslan i magen byggdes upp. Taxin stannade precis utanför entrén till det stora hotellet. Väl inne i Grand Hotell gick en av kursledarna fram till Cadier baren som låg direkt till höger. Högt till tak, pelare i marmor, guldfärgade detaljer och tjocka exklusiva mattor. Känslan av lyx var påtaglig. - Då kör vi! Ropade kursledaren. Han gick fram till en kvinna som satt ensam i fåtöljen i mitten av salen . Hon var en tolk som arbetade för ryska ambassaden i Stockholm. Efter det flög tiden iväg. En affärsman, en advokat, en säljare, en egenföretagare, ett par 111 som precis anlänt från Nobelmiddagen var en del av dem vi hann ta kontakt med. Jag var uppe i ett rus och hade aldrig talat med så här mycket människor förut. Kursledaren klappade till med händerna och sa att det var dags att runda av. Vi var på väg mot utgången då en av kursledarna stannade till för att prata med ännu en person. De såg ut att vara gamla vänner på sättet de pratade med varandra. Han ropade på mig och jag gick över till dem. Sedan gav han mig sin mobil och bad mig ta en bild på dem. Vi satte oss sedan i en taxi och begav oss tillbaka mot konferenslokalen. - Vet du vem den där killen var? Frågade han mig. - Nej, ingen aning. Svarade jag. - Han är en framgångsrik företagsledare med en omsättning på över en miljard. Han är en av mina förebilder. Han kommer att bli min nya mentor. Sa han leendes. 112 Den andra kursledaren vände sig mot mig och frågade mig vad jag fick för insikter under praktiska delen. Jag berättade att jag förstod att det inte var så farligt att bli avvisad och att de flesta människor var mycket vänligare än vad man trodde från början. Han berättade om sina erfarenheter, vikten av att ha självdistans och att inte ta sig själv på sig stort allvar. - En avvisning kommer inte att förändra ditt liv. Sa han. Tillbaka i lokalen avslutade vi med en kort diskussion kring kvällens erfarenheter och frågor vi hade. En av de kvinnliga deltagarna hade fått ett nummer under kursen och frågade om specifika dejtingtips. - Det är inte vårt område men ta kontakt med Marie Hagberg, även kallad Mmmarie, hon är en expert på dejting. Sa en av kursledarna Jag minglade vidare med kursdeltagarna ett tag och märkte hur lättsamt samtalet flöt på med dem. Var det för att vi 113 alla ville vinna över våra sociala rädslor? Efter att ha pratat med alla gav jag mig ut ur lokalen. Nu fick det vara nog. Nu skulle jag ringa Emma. Pulsen rusade upp. Tänk om hon inte ville prata med mig? Adams röst ekade i mitt huvud ”Det handlar om att våga” Utan att tänka vidare på vad Emma skulle säga tog jag fram mobilen och letade fram hennes nummer men jag hade aldrig fått det. Jag ringde upp Adam som sms:ade över numret. - Hallå, vad glad jag är att du ringde mig! Jag tänkte precis på dig! Sa Emma. - Va, vad tänkte du på? Frågade jag - Jag vill att du kommer till WR. Sa hon. - Vad är WR? Frågade jag. - Du är rolig. Sa hon och fnittrade till. - Det ligger vid jakobsbergsgatan, fråga taxichaufören. Sa hon. Jag ställde mig på trottoaren och viftade in en taxi. - Vart ska du? Frågade chauffören? - Till Emma. Svarade jag. - Va? Vart är det? Undrade chauffören. 114 - WR. Svarade jag. Inne i taxin kände jag hur ett lyckorus for genom min kropp. Jag hade verkligen förändrats. För någon månad sedan hade det varit helt otänkbart för mig att vara i den här situationen. - Varför är du så glad? Frågade chauffören. - Otroligt mycket positiva saker har hänt den senaste tiden. Jag har startat ett företag, jag har lärt mig att ta kontakt med nya människor och nu är jag på väg att träffa en helt fantastisk tjej. Svarade jag. - Jag har också haft ett företag. Vi drev en taxifirma med femton anställda. Vi fanns över hela Stockholm med kontor i innerstan. Planen var att vi skulle expandera till Göteborg och Malmö men jag klarade inte av att jobba med människor. De sjukskrev sig, kom försent och gnällde över arbetsvillkoren. Jag klarar inte av det. Upprepade han. Jag ville tycka synd om honom men det enda jag kunde tänka på var Emma. Taxin stannade på Regeringsgatan. 115 - Där ligger WR. Sa chauffören och pekade mot klubben. Kön var lång och jag såg hur de två vakterna nekade folk vid entrén. Under en mikrodels sekund funderade jag på om jag ens skulle ha chans på att komma in. Jag hade gått kursen, jag hade ringt Emma, tagit mig hela vägen in hit. Jag skulle inte ge upp nu. Jag skulle träffa henne. Jag ställde mig längst bak i kön och såg hur en efter en blev nekad entré. Pulsen steg och jag kände hur jag helt hade förlorat mitt lugn. ”Du fixar det.” Sa jag till mig själv. Nu var det min tur. Vakten tittade på mig en lång stund och frågade sedan om jag fanns på listan? - Nej. Sa jag med en viss osäkerhet i rösten. Vakten tittade på mig ett par sekunder och sa sedan välkommen och drog undan repet. Jag fick syn på Emma. Hon stod i baren, klädd i en skimrande silvervit klänning, och pratade med en kille. Hade han fångat hennes intresse? Hade han vågat göra det jag inte hade vågat? Undrade jag. 116 När hon fick syn på mig försvann alla tveksamheter, hon lyste upp. Hon var lika vacker som första gången jag såg henne och hennes leende kändes genom hela kroppen. Vad kul att du kunde komma. Sa hon medan hon kramade om mig. - Vem är han? Viskade jag i hennes öra. - Ingen, han kom fram och pratade bara. Ingen att oroa dig för. Sa hon och skrattade. Hon kunde tydligt se hur svartsjuk jag var. Emma stod mindre än en meter ifrån mig, jag kunde känna doften av hennes parfym. Hon började sakta närma sig mig. - Vill du bada? Viskade hon i mitt öra. - Bada?! Svarade jag förvånat? - Ja, bada. Följ med mig. Sa hon och tog tag i min hand. Hon drog mig sedan uppför trapporna, ut från klubben och ut på gatan. Hon kramade min hand lätt men drog i mig än hårdare. Vi promenerade ut till Stureplan där hon ropade in första 117 gula taxin som var på väg förbi. Taxin stannade till och vi satte oss båda i baksätet. Hon höll fortfarande i min hand. - Vart är vi på väg? Frågade jag. - Vi ska bada nu. Sa hon och log. - Jaha, okej. Svarade jag med viss tveksamhet. - Ta oss till Gärdet. Sa hon. Taxichauffören började åka utan att säga något. Efter ett par minuter stannade bilen utanför en grind. - Ska ni verkligen bada? Frågade taxichauffören. - Det är klart vi ska! Sa hon - Kom nu. Skynda dig! Skrek hon och hoppade ur taxin. Till min förvåning stod vi framför ett utomhusbad. - Du menar helt seriöst att vi ska gå och bada där? Det måste vara iskallt. Det är minusgrader, du vet det va? Sa jag smått rädd för vad som skulle hända härnäst. Skulle hon lyckas få in mig i det iskalla vattnet? 118 Hon tog tag i min hand och drog mig mot stängslet. Grinden var låst. - Klättra över så att du kan ta emot mig. Sa hon medan hon tog av sig sina klackskor. Efter några sekunders funderande tog jag tag i stängslet och började klättra. Väl över på andra sidan gjorde jag mig redo för att ta emot henne. Hon tog sig snabbt och smidigt över. - Tar du emot mig nu? Frågade hon. - Jag ska göra mitt bästa. Svarade jag. - Det där lät inte så övertygande. Sa hon med skratt i rösten. Hon släppte stängslet och landande perfekt i min famn. Hade det inte varit för värmen från hennes kropp hade jag knappt tänkt på att jag höll i henne. Kanske var det adrenalinet eller den intensiva glädjen som rusade genom min kropp som gjorde att hon kändes viktlös. Hon skrattade högt och sparkade vilt med benen tills jag släppte ned henne. Jag kunde inte riktigt förstå vad vi höll på med. Det måste 119 vara iskallt i vattnet, tänkte jag. Emma sprang in bakom omklädningsrummet. Först kom strumpan, sedan klänningen följt av strumpbyxorna. - Skynda på! Vad väntar du på!? Skrek hon och log. Jag tog av mig min kavaj och slängde byxorna på den stelfrusna gräsmattan. Rysningarna från kylan for genom min kropp och jag kunde bara ana hur kallt det var i vattnet. - Sisten i är rutten fisk. Skrek hon och sprang mot vattnet i bestämda steg. Hon hoppade i och kom upp samma sekund skrikandes; ”Skynda dig!” Jag slängde av mina strumpor som nu var smutsiga från marken som jag hade gått runt på. Jag kollade ner på mina söndertvättade boxerkalsonger och kollade sedan mot poolen. Med inget att förlora så började jag springa mot vattnet. När mina tår rörde vid vattnet kändes det som om en blixt drog igenom min kropp. Det påminde mig om gången jag petade på baksidan av tv: n och fick en rejäl elektrisk stöt. 120 Jag hoppade upp ur vattnet och gav ut ett läte som var ljusare än Emmas skrik. Jag kunde höra hennes skratt ekandes i bakgrunden. Badturen varade knappt en minut men jag ångrade det inte för en sekund. Vi stod vid polkanten huttrandes. - Det räcker för i kväll eller vad säger du? Sa hon medan hon vred ur sitt hår. Hon var så kall att hon skakade, jag gick instinktivt fram och höll om henne. Skakningarna upphörde, hennes andning blev långsam och jag kände hur hon tog ett djupt andetag. Ögonblicket var perfekt. - Bäst att vi skyndar oss in så vi inte fryser ihjäl. Sa hon. Vi tog på oss kläderna och började gå upp för gatan. - Här bor jag. Sa hon. Hon tog min frusna hand och ledde in mig i huset. Tokig, vacker och alldeles underbar var hon. Vi somnade i varandras armar under ett tjockt duntäcke. 121 Kapitel 10 Tydliga mål Det var dags för min uppföljning med Sophie. Jag tog hissen upp till hennes kontorslokal och Audrey tog emot mig vid dörren. - Sophie väntar på dig. Vill du ha kaffe eller något annat? Frågade hon med samma vänliga ton som första gången jag hade varit inne och pratat med Sophie. - Ett glas vatten tack. Sa jag och begav mig sedan in genom korridoren och vidare in i Sophies kontor. Sophie satt med kontorsstolen vänd ifrån mig och mötte inte min blick när jag kom in i rummet. När jag närmade mig vände hon om stolen och kollade mig i ögonen. - Varsågod och slå dig ner. Sa hon med bestämd röst. - Har du ansökt om ditt bolag? - Ja. Ja det har jag. - Har du kollat på marknadsföringskanaler? 122 - Ja, jag kommer att marknadsföra mig via ett par olika talarforum. Det är platser där företag och organisationer kan hitta talare till sina evenemang. - Har du skaffat dig en revisor? - Ja, det är fixat. - Har du gjort en kalkyl och kollat på en budget? - Ja, jag har skissat på det. Sophie var otroligt fokuserad och strukturerad till sitt sätt. Utfrågningen kändes smått skrämmande. - Att vara företagare är ingen lek. Förstår du det? Sa hon med en vänlig men bestämd ton. - Ja jag börjar förstå det. - Jag vill inte vara elak men varför tror du att du kommer att lyckas? Min blick föll ner mot golvet. Hjärnaktiviteten var lika med noll, jag hade absolut inget att komma med. Hon satt i stolen med benen i kors och tittade på mig med en inväntande blick. Tickandet från vägguren bromsade in 123 medan tankarna for fram i turbofart utan att producera ett enda meningsfullt svar. ”Var inte alltför tuff med grabben.” Sa någon bakom mig. Jag vände mig om och såg Adam ståendes där med ett flin på ansiktet. - Nej då, jag förbereder honom inför livet som företagare. Det är lika bra att han möter verkligheten nu. Svarade hon. - Hur är det med dig? Hon är väl inte för hård mot dig? Frågade Adam Han måste ha sett att hur mörbultad jag var. - Det är bra, antar jag. Svarade jag. - Hon kan var hård men det är för ditt eget bästa. Du kommer att förstå det en dag. Sa Adam och kollade tillbaka på Sophie. - Om du inte undrar över något är vi färdiga här. Sa hon. Innan jag gick ut genom dörren ropade Sophie. 124 - Du! Det här kommer att gå jätte bra. Tro på dig själv. Jag kände mig besegrad och hade svårt att ta till mig av hennes uppmuntran. Jag gick fram till henne, tog henne i handen och tackade ödmjukt. Sedan gav Adam och jag mig av. - Jag är stolt över dig, du har växt enormt mycket sen kvällen vi först sågs. Du vågade inte ens göra oss sällskap och nu står du här med ditt eget företag, ny funnet mod och en attityd som kommer att ta dig långt. Sa Adam. Vi tog hissen ner, gick ut på gatan och satte oss sedan i Adams bil. Det kändes lite bättre efter Adams ord. Jag var otroligt tacksam för all motivation och stöd han hade gett mig under resans gång. - Du har gjort så mycket för mig och jag vet knappt något om dig, finns det något jag kan hjälpa till med? Var dina föräldrar entreprenörer som du? Var de lika framgångsrika? Modiga? Växte du upp rik? 125 Frågade jag. Jag slutade fråga av rädsla att jag hade ställt för många frågor. - Det jag egentligen vill veta är om det är något jag kan göra för dig. Sa jag. Adam log. - Det är okej. Du tillhör en liten skara människor. Av alla människor som jag har erbjudit min hjälp till är det väldigt få personer som har ställt den frågan till mig. Jag har inget emot att svara på dina frågor. Du kan alltid fråga, jag har friheten att inte svara. Sa Adam. Adam fortsatte att tala. - Min historia var inte ovanlig på något sätt fram till punkten då jag slutade tro att jag visste allt. När jag kunde ta ett steg tillbaka och kritiskt granska mig själv och mina tankar. Den punkten nådde du för mindre än fyra veckor sedan. Jag växte upp i en liten finsk ort i närheten av Helsingfors. Det första jag gjorde efter att ha slutfört mina studier på 126 universitet var att leta upp ett jobb inom försäljning. Efter kort tid på företaget tyckte jag att jag kunde göra det de gjorde bättre på egen hand. - Så du menar att du startade upp ett företag? Hur gick det till? Frågade jag. - Jag började med en stol och en telefon. Efter första affären blev det ett skrivbord och så vidare. Sa han och skrattade till. Nu när du börjat din resa finns det en sak till du måste veta, du måste ha tydliga mål och delmål som är mätbara. När jag började min resa sa jag att jag skulle bli framgångsrik utan att ha någon aning om vad det innebar. Jag förlorade mycket tid och pengar på att jaga vad jag trodde var framgång, bara för att senare upptäcka att jag jagat andra människors drömmar. Det gav mig erfarenheten och insikten om att jag måste ha specifika och för mig, inspirerande mål. Vet du inte var du ska i livet spelar det heller ingen roll vilken väg du tar. Sa Adam och tystnade sedan till medan han tog en högersväng. När du sedan har dina mål, ska du skriva ett avtal med dig själv. 127 - Ett avtal, vad menar du? Frågade jag. - Ja, ett avtal där dina mål är tydligt formulerade och en tidsplan på när de ska vara uppfyllda. Skulle du inte nå dina mål måste du omvärdera ditt upplägg. När du når dina mål ska du sätta ett högre mål och sedan fråga dig själv hur kan du göra det du redan gör, för fler personer. Adam tog in på en avfart och stannade bilen vid en parkering. Han öppnade handsfacket och tog fram ett block. Han skissade på blocket och gav det sedan till mig. 128 - Det är en massa bollar och olika mål. Vad menar du med detta? Frågade jag. - Om du inte vet vilket mål du ska till vet du heller inte vilken boll du ska använda. Du behöver ett tydligt mål för att veta vart du är på väg i livet. Sedan kan du sätta upp en plan för att nå ditt mål. Annars slutar det med som det gör för de flesta människor. - Hur? Frågade jag. 129 - Du fortsätter drömma och når där med aldrig dina mål. Du står vid samma ställe och skjuter pucken med förhoppning att få in den i basketkorgen. Adam startade bilen och körde ut mot vägen. Han stannade utanför Clarion Hotell i Skanstull. - Det var här du träffade Alexander Fagerlöf. Sa Adam. - Ja, det stämmer. - Har du tränat på ditt tal som du ska hålla för skolan imorgon? - Ja, jag har tränat hemma en del. - Perfekt. För att få bästa effekt på din träning behöver du feedback. Gå in på hotellet, samla fyra till fem personer och håll sedan talet för dem. Klarar du av det? Frågade Adam. Min puls rusade upp. - Jo, det fixar jag nog. Sa jag. - Imorgon är det din stora dag. Jag plockar upp dig vid 10.00 tiden. Sa Adam innan han öppnade dörren på bilen. 130 Utan att tänka för mycket begav jag mig in i Clarion Hotel och upp till andra våningen. Det var fullsatt. Jag tog ett djupt andetag och började fråga bord efter bord om de hade tid att lyssna på min föreläsning. De tre första paren tackade nej. Som tur var behövde jag inte fråga så många fler då ett vänligt par, en man och kvinna tackade ja. Följt av dem kom deras två vänner, Magdalena och Anneli. Mitt första delmål var uppfyllt. Fyra personer satt nu framför mig. Jag kände mig nervös men var fast besluten att någon skulle lyssna på mitt tal. Jag tog ut min fusklapp ur fickan och började hålla mitt föredrag. Talet handlade om redan kända entreprenörer, vad jag hade åstadkommit och varför man skulle bli entreprenör. Talet mottogs väl och de skrattade på rätt ställen. Jag kände mig nöjd över min prestation. - Imponerande, du är otroligt modig! Sa en av kvinnorna. - Bra jobbat! Tänk på att inte läsa innantill. Sa mannen i sällskapet. 131 Min uppgift här var klar och jag tackade dem alla för tiden de hade tagit för att lyssna på mig. - Berätta hur det går. Sa Magdalena och gav mig sitt visitkort. Jag tackade ännu en gång och begav mig sedan ned till tunnelbanan för att ta mig hem. Jag ville vara i säng tidigt och vara utvilad inför seminariet nästkommande dag. Inne i tåget fick jag syn på Jonas. Det var ett par veckor sedan jag hade sett honom och en viss del av mig saknade tiden jag brukade ha med honom. Alla långa diskussioner om livet och våra drömmar. - Vad har du gjort de senaste dagarna? Frågade jag - Inte mycket, du då? - Jag har börjat driva mitt företag. Utöver det har jag sagt upp mig för att satsa helhjärtat på företaget. Jonas skrattade till. - Där ser man Herr företagare. Sa Jonas flinandes. - Du då, vad har du för plan? - Nej inget speciellt. Jag ska söka till en annan restaurang 132 - Hur länge tänkte du jobba där? - Jag kommer väl att jobba där tills jag tröttnar. - Sen då? - Jag vet inte. Jag får se. Restaurangen ligger på Söder. Jag har hört att de har en bra chef och att lönen är bra.. - Men vad ska du göra med alla dina drömmar. Dina idéer med hotellkedjan? - Det kan komma senare. Jag ska jobba på det nya stället ett tag. Sedan får jag se. Samtalet påminde om det jag hade haft tidigare idag med Sophie. Men nu var det jag som ställde de besvärliga frågorna. Framme vid T-centralen skildes vi åt. Jag stod kvar och tittade på Jonas när han gav sig av till jobbet. Jag började förstå varför vi inte hade pratats vid de senaste veckorna. Jag hade konstant konfronterat mina rädslor och pressat mina gränser. Jag hade vuxit som person och hade nu en tydlig riktning i mitt liv. Människorna runt mig var lika engagerade i att nå sina drömmar som jag var. 133 Kapitel 11 Lever drömmen Det var min stora dag idag. Jag skulle hålla mitt första riktiga tal. Jag satt stilla i min soffa när jag hörde en bil tuta utanför, det var Adam. Han hade kommit för att plocka upp mig. Jag fixade till min krage en sista gång och begav mig sedan nedför trappan. Adam satt i sin BMW X6 och nickade lugnt till mig. - Hur är det med dig? Frågade han. - Det är bra, antar jag. - Det här är en stund i livet som du inte kommer att glömma. Sa Adam innan han startade bilen och vi åkte iväg. Han parkerade bilen utanför gymnasieskolan och vände sig till mig. - Jag ska ta hand om ett ärende men kommer och plockar upp dig senare efter seminariet. Sa Adam. 134 Jag klev ur bilen och vände blicken mot skolan. - Framgång bygger på människor. Lycka till! Sa Adam och åkte iväg. Jag klev in genom entrén och in i den enorma ljusgården. Det måste ha varit upp mot tio meter till taket. Det var bara ett fåtal personer på plats. Alla såg ut att vara gymnasieelever. Vid mitten av ljusgården såg jag Richard talandes med en äldre dam. Han såg att jag hade kommit och ursäktade sig från damen för att komma och prata med mig. Richard välkomnade mig och visade mig runt i skolan. - Hur är det med dig? Frågade han. - Jo, det är bra. Jag ser fram emot att hålla ett bra föredrag. - Samma här, det ska bli riktigt spännande att få lyssna på dig. Jag beräknar att det kommer att komma runt 100 personer. Jag har en del att ta 135 hand om men ropa till om det är något. Sa Richard och gick sedan in i ett av klassrummen. Det var fortfarande en timme kvar till talet och jag gick runt och värmde upp mina stämband genom att humma. Medan jag gick runt och gjorde löjliga ljud för att värma upp min röst började jag tänka på min tid under skolan. Jag passade aldrig in, speciellt under gymnasietiden. Tanken fick mig att le. Vem hade trott att jag flera år senare skulle stå framför en skola och hålla ett tal? Efter en halvtimme började fler och fler ungdomar dyka upp. Till min förvåning hade en hel del föräldrar gjort ungdomarna sällskap. Mina känslor gick från ångest till spänning tillbaka till ångest. Så fortsatte känslorna pendla. Tänk om jag glömmer vad jag ska prata om? Tänkte jag medan jag såg hur de sista sittplatserna blev tagna av elever och föräldrar. Richard gick upp på scenen och tog tag i micken. - Vi har en ung man här som kommer att lära oss om entreprenörskap och han har lovat att det ska bli riktigt spännande och inspirerande. Ge honom en 136 varm applåd. Sa han och gick sedan åt sidan och vinkade upp mig. För en sekund tänkte jag på hur jag tidigare försökt fly undan när jag mött mina rädslor. Detta var inte ett alternativ nu. Jag blundande, tog ett djupt andetag och var beredd att möta mina rädslor ansikte mot ansikte. - Tack Richard för att jag fick chansen att komma hit. Så började mitt tal. Tiden som först verkade stå still började åter röra sig framåt och jag fick bra kontakt med publiken. Jag kunde se Emma och Adam i publiken och jag hoppades att de båda var stolta över mig. Efter att ha gått igenom alla punkter avrundande jag med att tacka Richard, Adam och skolan för att de tog emot mig. Applåderna smattrade genom lokalen och servitörerna 137 delade ut tilltugg till alla på plats. Jag hoppade ner från scenen för att möta Adam som kom gåendes emot mig. - Snyggt jobbat. Riktigt snyggt jobbat. Jag är imponerad, och det är även Emma. Sa han med ett leende på läpparna. Han klappade mig på axeln och lämnade sedan plats för Emma. - Hej. Det var det enda hon sa. Jag kunde se glädjen i hennes ögon. Hon kom fram och kramade mig. Jag hade aldrig varit så lycklig tidigare i mitt liv. Hon höll om mig hårt och jag kunde känna hennes hjärta slå. Hon andades ut och drog in mig närmare. Det här var mitt ögonblick. Min stund. Min dröm. Jag släppte taget om henne för att sedan ta henne i handen. - Nu går vi. Sa jag. 138 Emma nickade och vi började gå mot utgången. Precis innan vi kom fram till porten kände jag hur någon tog tag i min axel. En äldre man i tweedkostym stod där. Han var kort och stod något ihopsjunken med kroppen. Han kollade på mig och frågade sedan. - Vad är det som krävs för att lyckas? Jag såg mig om i den stora ljusgården och över den stora folksamlingen. Jag kollade sedan tillbaka på mannen och svarade, Våga, det handlar om att våga... 139 Din resa börjar här! 1. Varför köpte du den här boken? Jag köpte den här boken för att…………………………... …………………………………………………………… ………..……………………………………………........... 2. Som hjälp på vägen är det viktigt att ha personer som hjälper och stödjer dig. Skriv ner namnen på fem personer som kan hjälpa dig på vägen. De kan antingen vara personer som har uppnått det du eftersträvar eller någon du kan dela resan med. 1……………………….. 2……………………….. 3……………………….. 4……………………….. 5……………………….. 140 3. Tvinga dig ut ur din komfortzon. Skriv ner tre inspirerande handlingar du har velat göra men inte vågat som för dig närmare dina mål. 1……………………….. 2……………………….. 3……………………….. Gör dessa nu! Agera! 4. Ta tid till att realisera din dröm. Allt kräver en insats och det är inte som många tror att man hittar tid, man tar sig tid. Vad är det som upptar din tid idag och vad är du beredd att uppoffra för din dröm? 5. Lycka Till! 141 CITAT Henry Ford If you think you can do a thing or think you can’t do a thing, you’re right. Oprah Winfrey – Whatever you fear most has no power – it is your fear that has the power. Micheal Henry Once William Cambello Om vi bemöter människor ur ett perspektiv där vi båda kan vinna, är möjligheterna större att vi vinner tillsammans. Thomas. A. Edison I have not failed. I’ve just found 10,000 ways that won’t work. Mark Twain Do something every day that you don’t want to do; this is the golden rule for acquiring the habit of doing your duty without pain. Mother Theresa - God doesn’t require us to succeed; he only requires that you try. Benjamin Franklin You may delay, but time will not. Mahatma Gandhi Freedom is not worth having if it does not include the freedom to make mistakes. Ralph Waldo Emerson Don’t be too timid and squeamish about your actions. All life is an experiment. The more experiments you make the better. 142 Micheal Henry Once William Cambello: Den här boken bygger på ett flertal människor jag stött på under mitt liv. Jag vill tacka vår samarbetspartner Marie Hagberg för hennes samarbete och tips som vi använt i vårt företagande. Jag vill tacka Charlie Söderberg för att ha gett oss coachning och insikter på livet och affärsvärlden. Utan Charlie hade vi inte realiserat de mål vi satte upp. Jag vill tacka mina mentorer, Patrik Tell, Johnny Rehnström. Jag vill tacka alla andra mentorer och förebilder som jag haft möjligheten att ringa och ställa massor med frågor till. Jag vill tacka alla superentreprenörer för all feedback, alla råd och tips som jag blivit given. Ni har gett av er tid och kraft och det är jag förevigat tacksam för. Grunden till all framgång beror på dig Adam, tack för allt. Förutom er alla vill jag tacka min familj. 143 Bokdesign och illustrationer av Denise Lundberg. För kontakt med Micheal Henry Once William Cambello: Hemsida: www.cambello.se E-post: micheal@ cambello.se Finnes även på Linked-In och Twitter på sökord ”Cambello” 144 Din förmåga att möta nya människor är direkt avgörande för din framgång oavsett det gäller karriär, vänner eller kärlek. Den här boken skrevs för att kunskapen min mentor gav mig förändrade mitt liv och jag vill ge dig samma chans. Från att jag tidigare beskådade detta underverk som är mitt liv till att realisera mina drömmar och leva livet till fullo. Den gåvan vill jag ge Er. Det här är en sann berättelse om hur jag gick från att vara en inåtvänd och skygg person till en öppen och levande människa som inte bara trivs utan också växer i mötet med människor. Ge andra människor möjligheten att upptäcka ditt bästa jag! Eva Larsson ”Jag kunde inte lägga ifrån mig boken! Varmt rekommenderad” Lars Roland ”Jag har vågat ta steget ut ur min komfortzon och börja dejta som jag gjorde under ungdomsåren” Jenny Holmen ”Wow, varför söka dejter på nätet när det är 100 gånger roligare i verkligheten!” Tim Sörstedt ”Bra för ungdomar som för de äldre som vill hitta tillbaka till den där härliga Nu-kör-vi-känslan!” Micheal Henry Once William Cambello är författare till e-boken 145 ”Våga ta kontakt – Framgång bygger på Människor” som reviderats och släppts i ny e-bok utgåva 2011.
© Copyright 2024