1. No category

10 lättlästa kapitel skriven i en roman om tips och vikten av socialt
nätverkande för den som söker mer i livet
1
Micheal Henry Once William Cambello
Cambello.se – Inspiration för Livet!
Cambello.se ger utbildning som hjälper dig och din organisation
att växa ut ur komfortzonen på ett spännande och lekfullt sätt.
Möten människor emellan - det är vår arena.
Vår filosofi bygger på "Iearn by doing"- konceptet där coachen
först leder med exempel och där du sedan provar själv.
Utbildningarna är upplevelsebaserade med influenser från
kurser i ledarskap och personlig utveckling.
Presentation av författaren
Micheal Henry Once William Cambello
Micheal Once Cambello, även känd
under namnet OWG och Once. Mike
är utbildare, föreläsare och sysslar
även med underhållning. Han har
även ett förflutet inom försäljning,
ledarskap och som företagare. Han är
omtalad som en dynamisk föreläsare
med kraftfulla och lärorika
seminarium.
Den här boken är baserad på verkliga möten och
händelser, endast namnen är utbytta.
2
Våga ta Kontakt
”Framgång bygger på Människor”
Inledning
Kapitel 1
Vikten av att Misslyckas
sid 16
Kapitel 2
Man blir som man Umgås
sid 27
Kapitel 3
Våga
sid 36
Kapitel 4
Utöka sin Komfortzon
sid 46
Kapitel 5
Attityd
sid 58
Kapitel 6
Vikten av Förebilder
sid 73
Kapitel 7
Förbättra dina Odds
sid 92
Kapitel 8
Bygg ditt Team
sid 100
Kapitel 9
Agera
sid 108
Kapitel 10
Tydliga Mål
sid 123
Kapitel 11
Lever Drömmen
sid 135
Kapitel 12
Din resa börjar Här
sid 141
Citat
Tack till
3
Inledning:
Den här boken skrevs för att kunskapen jag fick förändrade
mitt liv och jag vill ge dig samma chans. Från att beskåda
detta underverk som är ditt liv till att realisera dina
drömmar och leva livet till fullo.
Det hela började för mindre än ett år sedan. Dagen hade
börjat som vilken annan dag, men vad jag då inte visste var
att jag den här kvällen skulle träffa en person som för alltid
skulle förändra mitt liv.
Det var en mörk december kväll, snön låg tungt och
dränkte surret som normalt dominerar Götgatan. En gata
där man vanligtvis får tränga sig fram var folktom, en och
annan person passerade oss på vägen. Jonas och jag skulle
ta en öl, men inte var som helst. Han hade hört talas om ett
hotell på Söder och vi skulle dit eftersom han hade fått för
sig att han skulle bygga upp en hotellkedja.
En öl på Scandic Malmen var en bra början. Så brukade det
alltid vara, det började med en öl…
Vid entrén möttes vi av två vakter i stora svarta dunjackor.
4
En av dem kom fram till mig och frågade om jag hade
legitimation. Efter att han hade tittat på legget och mig ett
antal gånger öppnade han den tunga glassdörren och
välkomnade oss in.
Allting var helt svart, möblerna, väggarna och även
bardisken. Vi gick fram till baren och beställde varsin öl.
Musiken var så hög att jag knappt hörde vad Jonas sa.
-
Vi går över till restaurangdelen. Sa Jonas.
Jonas och jag trängde oss fram igenom folket runt baren
och fram till restaurangdelen. Vi möttes av stora
panoramafönster och doften av nygrillad aubergine. Det
var en lättsam och avslappnad atmosfär. Fåtöljerna var låga
med trendiga kaffebord och möblerna passade perfekt till
människorna. Allting såg så planerat ut, in i minsta detalj.
En gemensam klädkod, ett språk och ett tonläge som alla
följde.
Vi satte oss ner vid det enda lediga bordet. Bakom oss hade
vi ett skränigt sällskap, de talade högt och skrattade
ohämmat. På bordet stod otaliga flaskor med champagne.
5
Det måste ha kostat en förmögenhet, tänkte jag för mig
själv.
-
Vi borde bygga ett hotell. sa Jonas igen. Han hade
alltid nya idéer.
-
Jo, idén med ölen var en bra början. Sa jag och log.
Sällskapet bakom oss blev alltmer högljutt. Upptagen, i vad
som senare inte kan beskrivas som något annat än
svartsjuka, missade jag fullständigt hur en person i det
sällskapet kom fram. När jag tittade upp möttes jag av ett
varmt leende och kunde inte annat än le tillbaka. Han var
klädd i en svart kritstreckad kostym, vit skjorta med översta
skjortknappen uppknäppt. Han såg ut att vara någonstans i
55-årsåldern och verkade ha ungdomen i behåll.
-
Vi har bokat bord för större sällskap men vi blev
bara fem. Vad sägs om lite gratis mat? Frågade
mannen med samma värme i rösten som i leendet.
Jag tackade ödmjukt nej. Han skrattade till ljudligt.
-
Kom ni hit för att ni ville vara ensamma? Frågade
han
Situationen kändes allt mer obekväm.
6
-
Vi sitter och diskuterar affärer. Svarade jag.
-
Aha, så ni är företagare? Frågade han.
-
Nja, inte riktigt.
-
Har ni som ambition att bli företagare?
Jonas och jag var båda tysta och kollade först ner
på bordet och sedan på varandra.
-
Jag tycker att vi fortsätter den här diskussionen vid
vårt bord. Följ med. Sa han och pekade mot sitt
bord.
Vi följde med över till bordet och hälsade på sällskapet. Det
var allt ifrån jurister, till entreprenörer till sekreterare. Bara
fem minuter senare var stämningen en helt annan, rädslan
hade släppt. Leendena blev naturliga och skratten
intensivare. Han berättade om att de var ute och firade en
stor affär som de precis hade dragit in. Jag berättade om
mina drömmar, om att starta en egen firma en dag och han
lyssnade ovanligt intresserat. Innan jag hunnit tala klart
skickade han fram ett visitkort.
-
Ring henne. Hon driver en bemanningsfirma och
kan hjälpa dig att starta ditt företagande… och
7
hälsa från mig. Sa han.
Ta mitt kort också. Tillade han.
-
Jag vet inte ens vad du heter. Svarade jag.
-
Adam. Jag heter Adam. Sa han.
Här började min resa!
8
Dagen efter…
Utmattad vaknade jag och tänkte, det är väl inte morgon
än. Min säng är 90 x 180 cm lång, jag själv är 183 cm lång.
Desorienterat tog jag mig upp ur sängen och klev över den
tippfärdiga tidningshögen vid dörren och tänkte samma
tanke jag alltid gör. Varför prenumererar jag på DN? Min
lägenhet är inte bra till mycket men den är sannerligen
välplanerad, riktigt ”one stop shopping”. Den är nästan så
liten att jag kan använda toaletten och mikron samtidigt.
Porten slog igen och ljudet färdades genom väggarna likt
resonanslådan på en gitarr. Husen från 60-talet byggdes
som ljudförstärkare, vart enda ljud sprider sig blixtsnabbt
genom huset. Det ringde på dörren. Jag kollade genom
kikhålet och såg Jonas med två pizzakartonger i handen.
Jonas är min bästa vän, vi har känt varandra sen vi var fem.
Han har alltid haft båda fötterna på jorden, stabilt stöttat
mig genom de tuffa tiderna i livet. Han hade varit med
första gången jag fick mitt hjärta krossat i min tonårskärlek
ända fram till 25-årskrisen.
9
Han är en sådan där kompis som alla behöver. Snäll som få
och en kompis man är säker på att ställa upp i vått och
torrt.
-
Det blir pizza den här veckan. Sa han med ett stort
leende.
-
Vadå, är det en ny tjej som jobbar där? Frågade jag
-
Ja, men den här gången är det annorlunda. Jag har
pratat med henne. Svarade Jonas.
-
Vad sa du till henne? Frågade jag.
-
Kan jag få extra ost på den där pizzan? Svarade han
skrattandes.
Han fortsatte beskriva henne i minsta detalj.
-
Stora blå ögon, mörkt brunt hår och ett leende som
fick mig att smälta precis som den där extra osten
på pizzan. Sa han och vi båda utbrast i skratt.
Jonas hade alltid varit på det här sättet. Vänlig, rolig och
spontan men det är något som händer när han träffar nya
människor, speciellt när det kommer till tjejer. Han
försvinner och kvar står ett passivt skal av en människa.
-
Varför tog du inte hennes nummer? Frågade jag.
10
-
Nej, hon är säkert upptagen. Svarade han dystert.
-
Men det vet du väl inte om du inte frågat. Svarade
jag snabbt.
-
Nej, hon va’ ändå inte så intressant. Svarade han
medan han tog en stor tugga av pizzan.
Det var alltid samma visa och det gjorde mig ledsen. Jag
ville hjälpa honom men jag visste inte hur. Han var lång,
vältränad med starka ansiktsdrag, stor plånbok och utöver
det ett ännu större hjärta. Han växte upp i en finare förort
men flyttade till Flemingsberg efter att föräldrarna
separerat. För mig var det annorlunda, jag hade alltid bott
här. Min mamma jobbade på posten och min far jobbade
på Ericsson under dagarna och han arbetade extra på ett
lokalt bageri ett par nätter i veckan. Allt för att vi skulle ha
råd att åka på semester.
Jonas satte sig ner och tuggade i sig pizzan. Jag kunde
fortfarande inte sluta tänka på gårdagens träff med Adam.
Han hade säkert inlett ett samtal med tjejen på pizzerian
utan några som helst problem. Hade jag gjort det? Vem är
jag mest lik? Och vad hindrade mig från att gå fram till
11
Adam igår? Han såg trevlig och framgångsrik ut, som en
person som man vill lära känna.
Hur skulle vårt liv se ut om vi betedde oss som Adam? Är
det möjligt att vi skulle kunna ha samma livsstil som
honom?
Det var söndag idag och imorgon var det jobb igen. Jag
arbetade på kundtjänst och svarade i telefonen.
”Välkommen till UPS, hur kan jag hjälpa er?” Det var alltid
samma sak, ett paket som var försenat. Jag hänvisade dem
vänligt till vår hemsida. Det här var inte vad jag ville göra.
Jag ville mer, så mycket mer.
Jonas och jag satte oss i soffan och slog på tv:n. Och då
satte han igång igen.
-
De där youtube-killarna.. De där killarna är
miljardärer idag. Sa han.
”Är det en youtube-miljadärdag.” Tänkte jag för mig själv.
Han brukar oftast hålla sig till ett tema, exempelvis unga
IT-miljardärer. Snart börjar han väl prata om Johan von
12
Holstein som var medgrundare av Icon Medialab.
-
Jag vill starta en nattklubb. En nattklubb, men den
kommer inte vara som andra klubbställen. Fortsatte
han.
-
Hur menar du? Frågade jag.
-
Den ska vara riktigt cool och det ska vara fyllt med
riktigt bra hiphop musik. Sa han med drömmen i
ögat.
-
Hur börjar vi? Frågade jag vetandes att det endast
var en dröm som inte skulle realiseras.
- Jag ska snacka med en kille och höra vad han tycker
om idén så säger jag till när jag snackat med honom.
Sedan fortsatte han snacka om nästa idé. Tänk om han
bara kunde ha förverkligat en av sina tusen idéer, vad
annorlunda allt skulle ha varit då.
Jag bytte kanal till MTV, det var någon reality showmed
någon som kallade sig för Tila Tequila.
Medans vi satt och kollade på hennes program undrade jag
13
hur hon hade lyckats med allt. Vad var det som tog henne
dit hon var idag? Hade hon några gömda egenskaper eller
var det bara ren tur? En sak var klar, hon sitter inte i
kundtjänst på UPS.
14
Kapitel 1 - Vikten av att Misslyckas
Klockan ringde exakt kl 06:00, samma hemska alarm ljud.
Tjutet lät som något ur en krigsfilm. Det var dags att stiga
upp och röra sig mot jobbet. Jag hoppade ur sängen och
snabbt in i duschen. Om två timmar skulle jag sitta på
kundtjänst, ett ställe jag hade varit på drygt i två år. Det var
kul de sex första månaderna innan jag började tänka på alla
drömmar jag hade som barn.
Jag hoppade ur duschen, ställde mig framför spegeln och
stod där ett tag och betraktade spegelbilden. Var det så här
livet skulle vara och förbli? Undrade jag. Hopplöst… så
kändes situation. Jag hade så mycket jag ville uppnå men jag
var så långt ifrån. Vart hade tiden tagit vägen?
Tillslut blev jag tvungen att släppa alla tankar. På med
kläderna och sedan var det dags för morgonspurten till
tågstationen. Som vanligt var tågvagnen fullpackad men jag
hittade en plats i hörnet.
Tillbaka på jobbet, samma måndag, samma sak, samma
människor. Jag satte mig och svarade på samtalen.
15
I min plånbok hade jag Adams visitkort och visitkortet till
kvinnan som kunde hjälpa mig om jag ville starta mitt
företag. Jag tog upp hennes visitkort ur plånboken.
Visitkortet var tjockt med ingraverad text, endast namnet
”Sophie Löwenhamn” var tryckt. Telefonerna började ringa
en efter en och tiden försvann.
Det var lunchrast nu och jag bestämde mig för att ringa
Adam. Jag tog fram min mobil ur väskan och gick in på
toaletten för att kunna tala ostört. ”Ring honom nu.”
Intalade jag mig själv. ”Ring!” Vad hade jag att förlora?
Han skulle antingen säga att han inte ville prata med mig
eller så kanske han ville träffas igen. Jag tog upp visitkortet
och efter ett par sekunders tvekande tryckte jag långsamt in
numret och tryckte på ringknappen.
-
Hallå, det är Adam.
-
Hej, vi träffades igår.
-
Ah visst kommer jag ihåg dig. Vad har du för dig?
-
Jag har lunch just nu.
16
-
Okej. Jag sitter och arbetar på ett kontrakt till några
klienter i Peking. Kom och gör mig sällskap på
Opera Källaren ikväll. När kan du vara där?
-
Runt sex tiden.
-
Perfekt då syns vi där!
Jag la på telefonen och kände en glädje som jag sällan hade
under arbetstid. Ett leende uppenbarade sig på mitt ansikte
och jag kände mig så stolt över att jag hade vågat. Jag
spolade och gick tillbaka till min arbetsplats med nyvunnen
motivation.
Klockan slog 17:00, sista samtalet för idag. Jag tog på mig
jackan och sprang ner till bussen. Den stannade vid Karl
XII:s torg och jag rörde mig långsamt mot Operan. När
byggnaden uppenbarade sig bakom träden, kände jag hur
stegen blev långsammare, andningstakten ökade och jag
fick svett pärlor i pannan. Jag hade åkt förbi här vid flera
tillfällen men hade aldrig varit inne och kollat. Det var en
fin byggnad, palatslikt, troligtvis byggt under 1700 talet där
den stod still i tiden i all sin prakt. Jag irrade runt ett tag
innan jag hittade entrén.
17
Väl där möttes jag av en välklädd värdinna som sa att mitt
sällskap väntade. Nervositeten tog sig till nya nivåer och jag
var säker på att de kunde se att jag inte hörde hemma här.
Restauranten var full av liv, välbeställda män som skrattade
rikt. Min blick fångades av två affärskvinnor som satt och
konverserade över ett glas vitt vin.
Båda kvinnorna hade skjorta och kavaj på sig, följt av
matchande svart kjolar. Hon som fångade min blick hade
långt blont hår och gröna ögon. ”Gud, de måste vara
otroligt framgångsrika. De ser ut som affärskvinnorna som
man ser i affärstidningar” Tänkte jag.
Längst in hittade jag Adam. Han satt i en stor svart soffa,
och tittade ut över vattnet. Över honom på väggen hängde
två fotografier. På den ena var motivet av vad som såg ut
att vara en berusad man som stäckte sig över för att kyssa
en tjej. Den andra tavlan visade överfriskade killar som
omfamnade varandra.
Utanför passerade en äldre man, han var vithårig, klädd i
vanliga ljusblåa jeans och hade en brun läderjacka från
någon klädgrossist. Han tittade på mig precis som jag
18
brukade titta på människorna som satt här. Inte med
avundsjuka utan mer med en nyfikenhet. ”Vad är det för en
människa som sitter där inne?” Även om det bara var ett
tunt fönster som skiljde oss åt så var det som om två olika
världar möttes.
Adam satt själv. Han hade på sig en svart figursydd kostym
och skor som säkert motsvarade en månadshyra för mig.
Hans ansikte lyste upp när han såg mig och även jag blev
väldigt glad över att se honom igen.
Efter ett långt fånigt leende satte jag mig ner. Jag kunde inte
missa affärskvinnorna som satt vid hörnet och Adam
märkte att jag hade svårt att hålla blicken från dem.
-
Jag märker att de har fångat ditt fokus. Gå och
prata med dem. Sa han uppmanande.
-
Nej, varför skulle jag det? Frågade jag generat.
Utan att säga ett ord ställde han sig upp och gick mot de
två kvinnorna. Väl framme sträckte han fram handen och
presenterade sig själv.
19
De var så långt borta att jag inte hörde deras samtal. De alla
log och plötsligt pekade han mot mig.
Jag skämdes alltmer och önskade att jag kunde krypa in och
försvinna. Plötsligt reste de båda tjejerna på sig och följde
Adam till vårt bord. När de kom fram så ställde jag mig
upp för att presentera mig själv.
-
Hej! Mitt namn är Emma. Sa den kvinnan som jag
hade sneglat på. Hon var bedårande och doftade av
något somrigt, kanske hallon.
-
Hej. Svarade jag och blev tvungen att harkla
eftersom jag var så torr i halsen.
Jag hälsade på hennes vän Amanda och vi slog oss alla ner.
Konversationen mellan dem och Adam flöt på som om de
vore gamla vänner.
Jag satt tyst under hela samtalet men kände mig konstigt
nog inte ignorerad. Även fast Emma talade med Adam
märkte jag att hon då och då sneglade mot mig.
Tiden stod still och innan jag visste om det var Emma och
hennes väninna på väg därifrån. Innan de gav sig iväg
20
sträckte Adam ner sin hand i kavajfickan och tog upp sitt
visitkort och gav det till Amanda.
-
Ring mig. Sa han. Han var trevlig och samtidigt lika
cool som James Bond.
Hon tog emot kortet nickandes och log tillbaka.
-
Föresten, innan ni går. Fortsatte Adam.
Jag skulle vilja ta en bild med er. Är det okej?
De båda tjejerna kollade på varandra och skrattade sedan
till. Adam tog fram sin mobiltelefon och bad en av
servitörerna att ta en bild.
De båda vinkade och gav sig av. Jag kände hur jag ångrat
mig att jag inte pratat mer med Emma.
-
Vad sa du till dem? Frågade jag.
-
Vad menar du? Frågade han, som om han vore
förundrad över den konstiga frågan.
-
Vad sa du till dem när du gick fram och
presenterade dig själv? Frågade jag igen.
21
-
Jag presenterade mig själv och frågade om de ville
ha sällskap. Sa han med ett brett leende.
-
Jag har en kompis som har jätte svårt att ta kontakt
med nya människor. Vad är din hemlighet? Frågade
jag med tankarna på Jonas.
-
Hemligheten är att kunna misslyckas. Svarade
Adam.
Jag kände mig frustrerad över hans svar.
-
Misslyckas? det kan jag redan. Sa jag
-
Kan du? Om du kan misslyckas, varför gick du inte
fram till de i första början? Frågade han och kollade
på mig intensivt.
Min frustration släppte och jag kände mig sårad.
-
Lyssna på mig noggrant. De flesta agerar precis
som du. De är så rädda för att bli avvisade att de
inte vågar gå fram till nya personer. De väljer att
sitta och glo i ett hörn och låtsas att inte vara
intresserade av andra människor. Berättade Adam.
-
Hur visste du att de inte skulle avvisa dig. Frågade
jag konfunderat.
22
-
Det visste jag inte. Svarade han och skrattade till.
”Så här är det. De resultat jag har idag bygger lika
mycket på alla misslyckanden som triumfer jag har
haft. Hade jag inte vågat bli avvisad hade jag inte
haft de resultaten jag har idag.”
-
Aha, så det innebär att du kan gå fram till vem som
helst och aldrig bli avvisad? Frågade jag.
Han skrattade till och vi kom in i dialog jag sent kommer
att glömma.
-
Nämn ett par bra fotbollspelare.
-
Cristiano Ronaldo, Zlatan Ibrahimovic och Lionel
Messi.
-
Hur många målförsök gör de per match?
-
Vet inte, kanske 10st.
-
Så de gör 10st mål per match, är det vad du säger?
-
Nej, de kanske gör 1-2st mål totalt, under en match
som mest.
Adam kollade på mig och funderade.
23
-
Jag ska visa dig mer tydligt. Sa han och tog fram ett
rutigt block ur sin väska. Han skissade på blocket
och skickade sedan över det till mig
-
Vad ser du framför dig?
Jag ser bilden av rutorna och kryssen som du fyllde
i.
Intressant, jag ser hur de misslyckas mer än hälften
av gångerna.
Tänk dig då 10 matcher. Ändå förväntar vi oss
själva att vi aldrig ska misslyckas. Sa han.
Adam log och skrattade till högt ännu en gång. Innan han
reste sig upp fortsatte han skissa på blocket och gav det
sedan till mig.
24
Han tackade för sällskapet och reste sig sedan upp och gav
sig av. Precis som vid förra samtalet med Adam lämnade
han mig förvirrad, betänksam men ändå full av positiv
kraft.
25
Kapitel 2
Man blir som man Umgås
Jag hade i flera veckor velat simma så jag ringde Jonas för
att se vad han hade för sig. Han tyckte det lät som en kul
idé och vi möttes utanför badhuset ett par timmar senare.
Vi gick in till receptionen och tog hand om betalningen.
Tjejen i kassan var väldigt söt och jag log mot henne.
-
Du är jättesöt. Sa jag och kände mig lättad att jag
vågat säga det.
-
Tack så jätte mycket. Svarade hon med en varm
ton.
Vi tog våra badkort och gick sedan vidare in i
duschrummet.
-
Vad är det med dig. Bjöd din pojkvän dig på bärs
eller? Sa Jonas med en hånande röst.
-
Jag känner mig bara glad. Svarade jag.
-
Kommer du ihåg våra barndomsdrömmar? Vi ville
resa, vara kända. Gå på kändisfester. Driva vårt eget
företag. Tala framför många människor. Har du
tänkt på vad alla de här drömmarna har
26
gemensamt? I alla våra drömmar är vi omringade av
människor. Sa jag entusiastiskt.
-
Vi ville så mycket. Vad gör vi idag…? Jag tror
faktiskt att Adam lever ett sådant liv. Fortsatte jag.
-
Ja Ja. Det är väl inte så viktigt. Det viktigaste är att
man har sina gamla goda vänner. Det här med att ta
kontakt med nya människor hela tiden. Bara ragga
folk och gå och störa folk hela tiden kanske inte är
så bra. I slutänden är det familjen och de närmaste
vännerna som är viktiga. Det är de som ställer upp
och är där för en. Sa han med en irritation i sin röst.
-
Tjejerna som vi pratade med på Opera Källaren
verkade inte ett dugg besvärade. Svarade jag.
-
Ah visst. De skulle ju aldrig säga att de inte ville
prata med er. De vill ju inte vara otrevliga. Sa han.
Jag kände hur all entusiasm försvann ur mig. Två olika
världarna kolliderade. Jag kunde inte förklara hur Emma
och Amanda skrattade på Opera källaren och allt mindre
hur bra stämningen var. Jag önskade att Jonas skulle sett
och framför allt ta del av känslan från mötet med Emma
och Amanda.
27
Innan jag hunnit fram till poolkanten började jag tveka och
blev osäker på om de kanske bara hade låtsats? Kanske var
det jättejobbigt för dem när Adam gick fram till dem.
Kanske hade Jonas rätt. Kanske var de bara trevliga för att
de inte ville avvisa oss.
Jag dök ner i vattnet och världen runt omkring mig
försvann. Tankarna svävade iväg. Ljudet av det skvalpande
vattnet och den intensiva simningen fick mina tankar att
flyta ännu längre bort. Bilden av Emma skrattandes fångade
mina tankar och tiden stod still.
När jag kom tillbaka till omklädningsrummet såg jag att jag
hade ett missat samtal. Kanske var det Emma? Till en
smärre besvikelse visade det sig vara ett samtal från min far.
Jag ringde upp honom.
-
Hur är allt? Frågade min far.
-
Fantastiskt bra. Svarade jag. Jag berättade om mina
möten med Adam och Emma och hur energisk jag
kände mig.
-
Ok. Men hur går det med studierna. Frågade han.
Det är en obligatorisk del i våra samtal. Säkert är
28
det en kvarleva från samtalen han hade med sina
föräldrar.
-
Vem är den där Adam? Frågade han. Jag kunde
höra oron i hans röst.
Jag berättade om mina möten med Adam och vilket liv han
levde. ”Akta dig så han inte lurar dig bara”, var pappas
sista ord innan vi sa hejdå till varandra.
Även om min far är godhjärtad och har goda intentioner
kände jag hur jag för andra gången under samma dag
förlorade all kraft. Både min far och Jonas ville att jag skulle
plaska i barnbassängen, när tremeterspoolen bara låg någon
meter ifrån. De var beskyddande och såg på min förändring
med oro.
Efter att vi bytt om och gett oss ut ur badhuset fick jag syn
på ett pensionärspar i joggingoveraller som såg identiska ut.
Jag skrattade lite för mig själv innan jag vände blicken mot
Jonas och såg att hans skor såg likadana ut som mina,
förutom det hade vi samma jeans modell, likadana
mobiltelefoner och likadana rockar. Vi satte oss på t-banan
29
och åkte hem.
Senare på kvällen skulle jag träffa Peter. Förhoppningsvis
kommer inte även han vara likadant klädd, tänkte jag.
Vi var vänner sedan fritids och han var som mitt andra jag,
kreativ men tystlåten och skapt med en överdriven
misstänksamhet mot det mesta. Han var en
konspirationsteoretiker som hittade konstiga samband
överallt. Han stod och väntade på mig vid pressbyrån, vid
slussen tunnelbanestation. Han var klädd i sin gamla bruna
skinnjacka som han alltid bar i kombination med
Adidasbyxor och gympaskor. Tiderna hade förändrats men
inte Peter eller hans klädstil. Vi hade inte setts på ett par
månader och han log när han fick syn på mig.
-
Subway ligger precis runt hörnet, jag är sugen på en
Spicy italien. Sa han.
-
So what’s new? Frågade jag.
Han jobbade som lärare i vikariepolen, han skickades fram
och tillbaka mellan skolor i Stockholms kommun. Under
senaste veckan hade han arbetat på tre olika skolor och han
började tröttna.
30
-
Om man bara kunde få jobba på en skola längre än
två veckor, hade det varit så mycket lättare. Sa han
och suckade till.
”Sådana som vi kommer alltid att ha det tufft.”
Fortsatte han.
Peter var en i raden av vänner som sökte fast anställning
och stod även i bostadskön för ett förstahandskontrakt för
en lägenhet. Hade man tur kunde man få en 2:a i Rågsved
efter 5 år. Jag kunde se besvikelsen i Peters ansikte. Hans
hållning var ihopsjunken och han verkade förtvivlad.
-
Varför får du inte fastanställning? Undrade jag.
-
De säger upp mig så fort jag varit där så länge att
det måste ge mig fast anställning. Sade han och
tittade ned i bordet.
-
Jag… Sade han och harklade sig. Han lyfte blicken
och sade; ”jag är trött.”
-
Kommer du ihåg läraren vi hade i fjärdeklass, Lena
Pentti? Jag träffade henne på pendeln häromdagen.
Hon är visst rektor på Botvids gymnasium. Du
borde ringa henne. Sade jag och sträckte över
31
visitkortet jag hade fått av henne med
förhoppningen av att Peter skulle lysa upp och
finna hopp.
Det är konstigt hur nostalgisk man blir när man träffar
gamla barndomsvänner. Jag kunde minnas hur Peter som
liten pratade om att skapa datorspel. Idag spelar han dem
bara. Jag tänkte ofta på min barndom, mina drömmar och
stunder som den där dagen då pappa och jag var i
Huddinge hallen och han skulle lära mig att simma. Jag
hade en sådan där plastig vit badring med två gula dynor
och plaskade runt vid poolkanten.
-
Eller, vad säger du? Sa Peter
-
Vad? Ledsen jag var i andra tankar. Svarade jag.
-
Min mamma som är fast anställd på sjukhuset
borde kunna hjälpa mig skaffa en lägenhet. Eller
hur? Frågade han med förväntningen att jag skulle
hålla med.
-
Men det är väl hon som tog lånet till lägenheten
som ni bor i idag. Undrade jag.
32
-
Jo, men hon kommer ju inte behöva en så stor
lägenhet hon kanske kan sälja den. Insisterade han.
Jag förundrades alltid över hur han så enkelt kunde
förflytta ansvar från sig själv till någon annan.
-
Ja, det kan inte vara helt enkelt. Svarade jag och
försökte byta samtalsämne.
Jag vill inte säga att han gnällde men han ältade om
orättvisor, små som stora. Sista dropparna Fanta sköljdes
ned innan vi tog på oss våra jackor och gick tillbaka mot
Södermalmstorg. ”1 min Hässelby” stod det på
informationstavlan vid perrongen.
-
Kul och ses Peter. Vi får ses snart igen. Sade jag
och trängde mig sedan genom folkmassan på
perrongen.
Precis innan jag klev på tåget kom jag ihåg att jag faktiskt
hade kontakt med Magnus, en lärare med stort inflytande
på en skola en bit norr om Stockholm. Jag hoppade av
tåget och sprang upp för trappan.
Peter stod utanför spärrarna lutandes mot en pelare. Han
33
såg mig inte. Han granskade visitkortet han tidigare fått
från mig, vände på det, sedan rev han det itu och slängde
det i papperskorgen.
Nedslagen vände jag mig om och gick tillbaka ner till
plattformen igen. Jag stod där orklös och suckade. Jag
letade upp en bänk och begravde ansiktet i mina händer.
Ska man lägga energi på folk som egentligen inte vill ha
hjälp?
”Mot Hässelby.” Tåget rullade in och jag rullade iväg.
34
Kapitel 3
Våga
Efter en lång dag på jobbet gick jag förbi Konsum för att
köpa flingor. De som jag hade hemma hade börjat lukta
konstigt. När jag stod i kön för att betala varorna ringde
telefonen.
Adams mobil, stod det på displayen.
-
Tja. Hur är läget! Svarade jag.
-
Hallå. Jo, det är bra. Du har inte pratat med Sophie.
Tjejen som jag gav dig numret till första gången vi
sågs. Sa han och väntade på mitt svar.
-
Nej, det stämmer. Svarade jag och skämdes för att
jag inte agerat.
-
Min tid är dyrbar. Är dina drömmar viktiga för dig?
Frågade Adam bestämt.
-
Ja, självklart. Svarade jag.
-
Är du seriös med att nå dem? Frågade han skarpt.
-
Ja. Svarade jag med en viss ängslan i rösten.
35
-
Bra. Då vill jag att du åker in till Gallerian. Ring mig
när du är framme.
Adam la på telefonen innan jag hann säga hejdå och jag
sprang hem för att lämna matkassen. Jag slängde in
kassen innanför dörren och sprang till tåget. 20 minuter
senare hoppade jag av tåget vid Centralen och skyndade
mig till Gallerian. Jag var fem minuter för tidig och
väntade mig få se Adam ståendes utanför. Tiden flöt på
och det hade gått över 60 minuter sedan vi talades vid i
telefon, så jag bestämde mig för att ringa honom.
-
Hej, vart är du? Frågade Adam.
-
Jag är utanför Gallerian men du är inte här. Frågade
jag medan jag kollade om jag kunde se honom.
-
Jag sa inte att jag skulle vara där. Svarade han iskallt.
Nästintill rädd och väldigt förvånad blev jag tyst då
jag inte visste vad jag skulle säga.
-
Det är dags för dig att konfrontera dina största
rädslor. Jag vill att du ska ta kontakt med fem
främmande personer. Sa han.
-
Vad ska jag säga till dem? Frågade jag.
36
Jonas förklarade:
-
Det finns tre slags öppningar som jag använder mig
av:
1. En miljöanpassad presentation, även kallad MAP.
Den har allt med de yttre faktorerna och miljön att
göra.
2. En erkännande presentation, även kallad EP. Det är
att erkänna eller att upphöja personen man talar
med.
3. En uppvisningspresentation, även kallad UP. Med
denna öppning kan du visa upp något
du själv äger eller demonstrera något från ditt liv.
Jag måste fortsätta med mitt arbete. Lycka till! sa
Adam innan han la på.
Jag la ned telefonen i fickan. Händerna darrade och jag
kände hur jag blev varm. Jag kände mig fullständigt
ofokuserad. Ett virrvarr av känslor sköljde över mig varav
rädsla och nervositet var de starkaste. Det kändes som om
jag skulle gå in i Gallerian för första gången men nu var det
inte en galleria, nu var det en plats med faror att möta. Jag
37
kan inte minnas att jag varit så rädd tidigare. ”Ta första
steget nu. Agera!” Intalade jag mig själv.
Stelheten i mina ben släppte och jag började långsamt gå
mot entrén. Min blick fångades av en tjej som arbetade vid
glassdisken precis innanför entrén. Hon var brunett, rätt så
kort och lite småmullig. Jag stod och stirrade på henne
under 30 sekunder innan jag klarade av att gå fram till
henne.
-
Hej!
-
Hej, vad får det lov att vara?
-
Nej ingenting… Vilket härligt väder, eller hur?
-
Ah, det är riktigt bra för att vara vinter faktiskt.
Det blev stelt och en pinsam tystnad byggde upp
sig.
-
Gillar du glass? Frågade jag.
-
Nej, jag har tröttnat. Svarade hon och gav mig en
blick som sa att hon tyckte att frågan var lite ihålig.
Jag kom inte på något mer att säga så jag vände mig om
och sa hej då. Hon hade rätt, det var verkligen en vacker
dag för att vara vinter. Jag kände mig igång och samtidigt
38
spänd eftersom jag fortfarande hade fyra personer kvar att
prata med. Det bästa sättet att göra detta var att få det gjort,
att bara köra på, att våga, tänkte jag.
Jag tog ett djupt andetag och såg mig om efter en ny person
att ta kontakt med. Till höger om entrén stod en kvinna
med långt svart hår. Hon blir nummer två, tänkte jag, och
gick fram till henne. Hon kollade upp mot mig när jag kom
fram, hon fick lyfta huvudet ordentligt för att se mig i
ögonen eftersom hon var så kort. Hon var runt 40år och
påminde lite om den trevliga receptionisten på hotellet i
Thailand.
-
Hej.
-
Hej. Sa hon förundrat.
-
Vilket fint svart hår du har. Sa jag medan jag
harklade mig.
-
Vad vill du? frågade hon med en förvånad röst.
Jag blev riktigt nervös och jag såg hur ett par
bakom mig fnittrade åt oss, eller kanske rättare sagt
åt mig.
-
Jag tycker att du verkar trevlig och därför kom jag
fram och talade med dig. Svarade jag
39
Hon såg besvärad ut.
-
Vem fan tror du att du är! Skrek hon. ”Tror du att
jag är någon äcklig tjej?!”
-
Nej, jag menade inget illa. Svarade jag ängsligt.
-
Stick härifrån. Fattar du det! Skrek hon.
-
Okej. Sa jag och gick snabbt därifrån och ut genom
entrén igen.
Jag kände mig så skamsen. All min rädsla hade förvärrats
och nu kände jag mig även hopplös och förnedrad.
Jag stod kvar under fem minuter och övervägde starkt om
jag skulle bege mig hemåt. Vad ska allt det här egentligen
leda till? Varför ska jag gå fram och prata med främmande
människor? Det är bara konstigt och uppfattas skumt! Vill
Adam att jag ska må dåligt? Tänkte jag.
Jag kände hur alla negativa känslor och tankar flödade. De
blev så starka att jag inte längre kunde hålla emot. Jag tog
mig in på närmaste toalett och stängde dörren bakom mig.
Hela kroppen skakade och rädslan hade definitivt tagit
över. Jag blundade, begravde mitt ansikte i händerna och
försökte andas långsamt. Ska jag ge upp? Är mina mål
40
viktiga för mig? ”Det handlar om att våga.” Adams ord slog
som stora vågor mot berget av mina erfarenheter. Ingen
skulle behöva veta om jag gav upp och gick hem, tänkte jag.
Samtidigt kände jag mig trött på att jämt ge vika för mina
rädslor. Var det detta Franklin D. Roosevelt talade om när
han sa ”There is nothing to fear but fear itself”. Jag klev ut
ur båset och ställde mig framför spegeln. ”Du klarar av det
här.” Sa jag upprepade gånger medan jag intensivt tittade på
mig själv i spegeln. ”Du är trött på att vara rädd! Du fixar
det här!” Fortsatte jag.
Rädslan hade ersatts av mod, ambition och en vilja till
förändring. Personen som lämnade toaletten var en annan
än den som gick in. Jag ska ta tag i första personen jag ser.
Intalade jag mig själv.
Den första personen jag såg var en trendmedveten man i 50
års ålder. Han såg ut som en ägare till en reklambyrå
någonstans på Östermalm och han satt med en yngre dam.
-
Hej. Sa jag.
Hej, vill du vara med på en trekant? Frågade han.
Jag stod där mållös.
41
-
Alltså… Min mentor tyckte att jag behövde bli
bättre på tala att med människor och jag undrar om
jag skulle få göra er sällskap. Svarade jag
Samtalet flöt på. Det visade sig att han var mediatränare,
du vet en sådan där person som Mona Sahlin borde ha haft
i samband med Tobleroneskandalen, en person som hjälper
dig att svara på besvärliga frågor i ännu besvärligare
situationer. Damen i hans sällskap var VD i ett större bolag
med kontor i Gamla stan. Jag trodde faktiskt inte att
personer som dessa fikade här.
Sedan jag var liten hade jag alltid trott att de endast gick på
privata klubbar. Hon berättade om sin resa till att bli VD
och erfarenheter hon hade haft.
-
Högskoleutbildning är inte på något sätt avgörande
för att bli framgångsrik. De färdigheter jag har haft
störst nytta av lärde jag mig när jag arbetade på min
fars café. Sa hon.
De var riktiga mingelproffs. Tänkte jag. Jag tackade artigt
42
för mig och frågade om deras visitkort. Jag sneglade snabbt
på korten för att se vad de hette.
-
Tack så mycket Alexandra Guerra och Tom Stocks.
Sa jag innan jag gick vidare med målet inställt på två
till.
Jag gick ut ur Gallerian och precis utanför entrén stod en
man och delade ut information om UNICEF. Vanligtvis
försvinner dessa människor från radarn med den här
gången gick jag gick fram och presenterade mig.
-
Vad säljer ni för något? Frågade jag.
-
Vi hjälper att förbättra barns tillvaro i världen. För
varenda unge. Skänker du pengar?
-
Ja, jag skänker till Rädda mammorna och Hjärt- och
lugnfonden.
-
Det glädjer mig, då ska jag berätta mer om
UNICEF för dig.
-
Det får du gärna göra men först vill jag veta en sak,
hur vågar du göra det du gör?
43
-
Man behöver sluta ta sig själv så på så stort allvar.
Det värsta som kan hända är att du får ett nej och
det har jag fått många av idag.
Jag fyllde i avtalet för att bli månadsgivare medan han
fortsatte berätta om organisationens arbete. Han tackade
mig och jag sprang snabbt vidare till en sista person.
Det var en man i drygt 50 års ålders som stod med en
espresso i handen. Jag berättade om mitt uppdrag att ta
kontakt med nya människor och han skrattade till. Det blev
ett kort möte då han skulle på dejt. ”Om du behöver en
hantverkare så kan du kontakta mig.” Sa han och sträckte
fram sitt visitkort innan han gick.
”Snyggt jobbat.” Sa jag till mig själv och begav mig hemåt.
44
Kapitel 4
Utöka sin komfortzon
Vilken fantastisk dag det blev. Min triumf över
motgångarna och segern över mina rädslor fick mig att
känna mig helt euforisk. Jag tog upp min telefon för att
ringa Adam men just då ringde han mig.
-
Hej. Det är Adam här. Berätta, hur gick det med
dina möten? Vilka slags människor pratade du
med? Frågade han.
Jag berättade om tjejen vid glassbaren, den thailändska
kvinnan som skrek på mig, mannen som pratade om
trekanten, Unicef-säljaren och hantverkaren.
-
Imponerande. Vad har du lärt dig? Frågade han
Jag tänkte efter en stund.
-
Jag antar att jag lärt mig att det inte är så farligt att
prata med nya människor. Det värsta som kan
hända är att man blir avvisad. Det bästa som kan
hända är att man möter nya vänner för livet. Eller
45
personer som kan hjälpa en och som man själv kan
hjälpa.
-
Hur kändes det att gå fram till dem? Frågade han.
-
Jag var livrädd.
Jag berättade sedan hur jag gick in i toaletten och
nästan grät. Det här skulle kännas pinsamt att säga
till andra personer, men till Adam kändes det helt
naturligt.
-
Vad var det som fick dig att gå ut från toaletten och
fortsätta mot dina mål?
-
Jag vill ha förändring i mitt liv. Jag är trött på att ge
vika för mina rädslor. Svarade jag.
-
Hur kändes det att vara rädd? Fortsatte han.
-
Det var obekvämt.
-
Perfekt. Sa Adam.
-
Perfekt? Vad menar du? Frågade jag.
-
Obekvämligheten som du kände är helt förståelig.
Den är baserad på dina nuvarande sanningar. Du
var otroligt rädd för att bli avvisad men fortsatte att
pressa din komfortzon, så du växte.
Jag skulle påstå att i nio fall av tio är dina rädslor
lika verkliga som jultomten.
46
-
Jag förstår inte vad du menar?
-
Du kände dig obekväm. När du sedan fick
avvisningar blev du ännu räddare och obekvämare.
Trots detta fortsatte du att ta kontakt och märkte
att det fanns otroliga människor att möta och dina
obekväma känslor försvann. Om du kan lära dig att
vara obekväm och att växa utom din komfortzon så
kommer du att träda in i en ny värld, en rikare
värld. Möjligheterna är oändliga. De obekväma
känslorna och rädslan vid de sociala tillfällena ska
du vända till din fördel. Berätta om ett spännande
minne ur ditt liv. Frågade Adam.
-
Gången då jag bjöd upp en tjej till dans i lågstadiet,
det var ganska spännande. Svarade jag.
-
Hur kändes det?
-
Det var helt otroligt. Jag kommer ihåg att det var
första tjejen som jag pussade.
-
Adam skrattade till. Vad kul att höra, då utgår jag
från att du är en bra dansare, eller?
-
Jag har sett bättre dansare. Svarade jag och
skrattade till.
47
-
Hur kändes det innan du gick fram till henne, när
du först såg henne och funderade på om du
verkligen skulle gå fram till henne?
-
Jag var livrädd och var ännu räddare för att hon
skulle säga nej. Svarade jag
-
Du ser. Man måste gå genom helvetet för att nå
himmelriket. Du pressade din komfortzon och var
redo att vara obekväm för att bjuda den där tjejen
på dans. Du sådde ett frö för att sedan skörda din
frukt. De flesta människor har drömmar men de
låter sina rädslor stoppa dem. De är inte beredda att
ge upp sin bekvämlighet eller trygghet och då ger de
inte sina drömmar en ärlig chans. Och i vilket fall
som helst. Säg att den där tjejen skulle ha sagt nej
och inte velat dansa med dig. Hade det spelat någon
roll idag? Frågade han
Jag sa hej då till Adam över telefon och började sedan röra
mig hemåt från Gallerian. Ett leende uppenbarade sig på
mina läppar och jag skrattade till. Jag kände hur världen
omkring mig började förändras. Vad skulle det ha spelat för
roll om hon hade sagt nej?
48
När jag senare kom hem började jag genast leta efter
Sophies visitkort. Hon kunde hjälpa mig starta mitt företag
och nu fanns det ingen tid att vänta. Vart hamnade kortet?
Jag tittade genom kavajen, jackan och byxorna jag hade den
kvällen men hittade den ingenstans. Jag ville inte ringa
Adam. Han hade varit stolt över mig och jag ville att det
skulle fortsätta så. En timme flöt förbi och jag hade
fortfarande inte hittat det. Jag blundade och försökte
minnas var jag la det och då vibrerade mobilen. Det var ett
nytt meddelande.
”Här har du Sophies nummer, ifall att du har tappat bort
det.”
Mvh/ Adam
Jag skrattade för mig själv och undrade om det fanns fler
personer av den typen i den här världen. Jag ringde genast
upp Sophie.
-
Hej, Du ringde till slut. Sa Sophie med skratt i
rösten. Jag sitter upptagen men vad sägs om ett
möte vid 14:00 på fredag? Frågade hon.
49
-
Ja det fungerar för mig. Svarade jag
-
Klockrent. jag sitter på Munkbron, portkod 2354,
Gamla Stan. Sa hon och la sedan på.
Jag hoppade av vid Gamla stans tunnelbanestation
Det var första gången jag besökte ett kontor i Gamla stan, å
andra sidan hade mycket nya saker hänt den här veckan.
Hissen åkte rätt upp till kontoret, där jag möttes av en
receptionist.
-
Följ med här, Sophie väntar på dig. Den här
fastigheten byggdes under 1700-talet och har varit i
familjens ägo sedan 1839. Det finns mycket historia
i dessa väggar sa hon medan vi gick ner den långa
korridoren.
Sophie satt där med ett headset på huvudet och talade
engelska, eller det lät som engelska. ”Corporate bonds och
inverted yeildcurve.” Vad det nu innebär. Hon avslutade
med något som lätt som japanska innan hon lade på.
Ursäkta samtalet, vi diskuterar en finansiering med vårt
Hong Kong baserade dotterbolag. ”Jag förstår lika mycket
50
av det på svenska som engelska.” Sa jag och skrattade.
Hon log och frågade om jag ville ha en kopp te eller kaffe.
-
Audrey, två kaffe, tack. Sa hon innan jag hunnit
säga något mer.
-
Hur kan jag hjälpa dig? Frågade hon sedan.
-
Jag vill tala framför människor. Svarade jag.
-
Varför?
-
Det ger mig känslan av att vara viktigt. Samtidigt
kan jag hjälpa människor och förmedla ett gott
budskap.
-
Ok, har du funderat på bolagsform?
-
Nej
-
Har du kontakt med en revisor?
-
Nej
-
Har du skapat ett koncept du ska sälja?
-
Nej
-
Har du någon aning om hur stor marknaden är?
-
Öhh nej.
-
Då har inte lagt någon budget?
Jag skakade på huvudet.
51
-
Några tankar om marknadsföring.
-
Nej, ingen aning.
-
Så om jag förstått dig rätt så du har inget bolag,
ingen produkt, ingen säljerfarenhet, ingen revisor
eller marknadsföringskanal och du vet inte vad du
vill prata om?
Audrey kom in med två koppar nybryggt kaffe. Aromen
spred sig i hela kontoret. Hon ställde ner kaffet och sedan
stängde hon sakta dörren efter sig.
Sophie kollade på mig med ett upphöjt ögonbryn och sedan
sa hon. ”De produkter som är enkla att sälja i början är
långsiktigt svåra att kapitalisera på.”
-
Vad betyder kapitalisera? Frågade jag.
Sophie log.
-
Jag förstår varför Adam gillar dig. De flesta
människor som inte förstår saker skäms för mycket
för att fråga. Istället låter de bli och låtsas förstå.
Här är numret till bolagsverket och till en bra
revisor: Du kommer även att behöva en
52
professionell hemsida. Ring Andy Collins. Han är
ett geni.
-
Vad gör han? Frågade jag.
-
Hemsidor. Han är en professionell Art Director
och formgivare från London som driver en
framgångsrik webbyrå. Googla ”Andy Collins” så
hamnar du rätt. Svarade hon.
-
Om du vill lyckas med det här måste du växa. Sa
hon.
-
Jo, Adam berättade lite om det.
-
Jag ska visa dig en sak. Sa hon sedan.
Sophie gick över till andra delen av rummet där hon
hade en whiteboard tavla.
53
Stjärnan representerar saker du vill ha i livet.
Kvadraten är din komfortzon och det du klarar av att göra
idag. Det du vill ha kan vara en snyggare kropp, kärlek, eller
företag och det är det som representerar stjärnan. För att nå
den här stjärnan måste du utöka din komfortzon. Göra
sådant som ligger utanför ramen för din bekvämlighet. Vill
du ha en fin kropp måste du träna mer och hårdare, vill du
ha en ny partner måste du vara beredd att träffa nya
människor och ta dig förbi de spärrarna som hindrar dig.
Sophie vände sig mot tavlan igen och började rita.
54
Här har du växt. Nu tränar du flera gånger i veckan, nu tar
du kontakt med nya människor och därmed ligger ditt mål
nu i räckhåll och innanför din verklighet. Oftast är folk inte
beredda att lämna sin bekvämlighet för att nå sina mål, och
därför kommer de heller aldrig fram till stjärnan. Sa Sophie.
Hon la ifrån sig pennan och satte sig mittemot mig vid
bordet igen. Telefon ringde.
-
Det är ett viktigt samtal, jag måste ta det. Kul att
du kom förbi och vi syns snart igen. Sa hon.
Jag tackade för mig och såg till att vika lappen med numret
till revisorn och bolagsverket fint i plånboken. Jag skulle
55
inte tappa den här lappen. Jag ställde mig upp och började
gå mot dörren. Innan jag hann öppna dörren. Sa Sophie;
”Vänta... Kapitalisera långsiktigt innebär att göra pengar
över en längre tid.”
56
Kapitel 5
Attityd
Jag satt på pendeltåget och kollade ut igenom fönstret. Det
var som vilken dag som helst förutom att jag idag hade sagt
upp mig. Nu var det 30 dagar kvar till min sista lön. Hur
skulle jag lyckas? Tänk om jag inte skulle kunna betala
hyran? En uppsjö av negativa tankar for genom huvudet på
mig.
Jag hade nu ansökt om ett enskilt bolag och hade en
väntetid på ett par veckor innan allt skulle vara klart. Det
var ett tag sedan jag hade talat med Adam men jag kände
att jag inte ville ta upp för mycket av hans tid. Jag hade inte
heller talat med Jonas på ett tag.
När jag kom hem tittade jag genom högen av post. Ett brev
stod ut. Kuvertet var svart och texten handskriven i
guldfärg. En post-it lapp var fäst på den med ett
meddelande från grannen.
”Hej. Brevbäraren la brevet i fel brevlåda, jag märkte det
först idag.”
57
Brevet hade anlänt för tre dagar sedan.
Jag öppnade brevet.
”Hej min käre vän, Adam här.
Du är välkommen till vår årliga gathering som vi kommer
att ha hemma hos mig. Lättare förtäring och dricka
kommer det som vanligt att bjudas på. Klä dig snyggt och
bekvämt.”
Festen skulle vara ikväll! Inte bara det, den skulle börja om
mindre än en timme!
Tankarna kring mitt företag och min uppsägning försvann
och stressen tog över. Det fanns inte en chans i världen att
jag skulle missa detta tillfälle.
Efter en snabb dusch tog jag fram min finaste kavaj, min
favorit skjorta och mina nypustade skor. De var lite slitna
men de fick duga. Mackan jag skulle äta ikväll slank ner och
jag sprang ut genom dörren.
Innan jag hade hunnit blinka var jag framme vid Norr
Mälarstrand. Promenaden längs vattnet lugnade mina
nerver och jag kände mig full av förhoppningar.
58
Vid porten möttes jag av en äldre herre i frack.
-
Välkommen Herrn. Sa han.
Hallen var stor och ljus med stora eleganta speglar på
väggarna. Kyparen som hade öppnat dörren satte ett glas
champagne i min hand och visade mig in till
sällskapsrummet. Det var enormt, säkert fyra eller fem
meter till taket. Väggarna var beklädda med tavlor som såg
riktigt dyra ut. Golvet var upphöjt på den vänstra sidan där
man hade satt en vit flygel med ordet ”Imagine” ingraverat.
Jag gick tvärs genom rummet, ut genom ett valv och kom
ut på en av kungsbalkongerna. Utanför kunde jag se massor
av fina båtar med deras master svajandes fram och tillbaka.
”Vilket liv” Tänkte jag för mig själv. Från balkongen fick
jag syn på en man och kvinna skrattandes, de var båda
elegant klädda. Kvinnan hade på sig en blå klänning, vita
klackskor och ett stort pärlhalsband. Mannen som hon
talade med hade på sig en figursydd svart kostym och en
blå skjorta. Jag kände igen honom men kunde inte riktigt
placera honom.
Medan jag tittade på dem undrade jag om jag någonsin
kunde leva ett liknande liv.
59
Efter ett par minuter på balkongen bestämde jag mig för att
gå in igen. Jag försökte se om jag kunde hitta Adam men
såg inte till honom. Plötsligt kände jag en hand på min axel.
Jag vände mig om och där stod han och var på extra glatt
humör.
-
Välkommen. Hur är det med dig? Sa han med
glädje i rösten.
-
Jo det är bra, du då? Svarade jag.
-
Det är bra. Jag har en del gäster jag behöver tala
med. Det finns en hel del inflytelserika personer här
inne. Presentera dig själv för dem och bygg nya
band, nya verkligheter.
Han klappade mig på axeln och vände sig sedan om och
gick till dörren för att möta ett par som precis kommit till
festen.
Jag stod still och såg mig omkring. Modet att våga gå fram
till någon av dessa personer hade försvunnit, även om jag
hade tagit kontakt med främmande personer i Gallerian
några dagar tidigare. Dessa människor var av en annan
klass. Jag kände mig trist och tråkig jämfört med alla
60
personerna på festen, de verkade ha kul. Vad hade jag att
tillföra?
Jag gick över till baren.
-
En stor stark tack.
Kyparen skrattade till.
-
Det har vi tyvärr inte men en ljus lager kan jag
erbjuda. Sa han.
Jag kunde inte ens beställa en öl utan att bartendern
skrattade åt mig. Jag tog min öl och satte mig på en av
barstolarna.
En känsla av besvikelse spred sig genom min kropp. Jag
blev nedstämd över mitt beteende. Jag fick syn på Adam
och några sekunder senare märkte han mig. Han ursäktade
sig, vände sig om och började gå mot mig. Utan att stanna
passerade han mig och sa bestämt:
-
Jag vill att du följer med mig!
Jag ställde ner min öl, som vid det här laget hade blivit
varm, och följde efter Adam. Vi rörde oss mot entrén för
61
att sedan svänga in i ett rum som såg ut att vara hans
hemmakontor. Adam stängde igen dörren bakom oss.
-
Det handlar om attityd.
-
Vad menar du? Frågade jag
-
Det handlar om din attityd. Din attityd bestämmer
hur du ser världen och hur världen ser dig.
Framgångsrika personer har en attityd som ger dem
framgång, folk som inte når framgång har en attityd
som förhindrar dem. Jag ska nu lära dig vad min
mentor lärde mig om attityd. Sa han.
Han gick fram till whiteboardtavlan och tog fram en penna
och ritade bilden nedanför.
62
-
När du kom in i på festen idag hade du en attityd
som sa ”jag är fattig”. Din sanning blev sedan, ”De
här människorna är mer värda än mig” Detta ledde
sedan till ett distanstagande i ditt beteende.
Resultat blev sedan att du inte kom i kontakt med
någon.
Såhär såg bilden ut som Adam ritat upp.
63
Adam såg på mig med en undersökande blick och
funderade nog om jag hade förstått det han försökte
förklara.
-
Det finns bara en person som kan ändra din attityd
och det är du. Nu ska jag visa dig hur du kan göra
det. Sa han.
Adam tog fram pennan och ritade ett lodrätt streck på
whiteboardtavlan .
Rädslor skrev han längst upp på den vänstra sidan.
Framgång skrev han längst upp på den högra sidan.
64
-
Vad känner du när du möter nya människor? Jag
vill att du igen förklarar hur du kände när du gick
fram till alla personer i Gallerian. Vad kände du när
du gick fram till första personen? Den där tjejen i
glassbaren, hur kändes det? Förklara.
Jag blev förbluffad över att han kunde bibehålla ett
sådant fokus. Han var alltid alert.
-
Jag kände mig rädd. Svarade jag
-
Varför kände du dig rädd?
-
Jag antar att jag var rädd för att hon skulle avvisa
mig.
-
Hur fick det dig att känna dig?
-
Inte viktig, antar jag.
-
Inte viktig. Kan man säga oviktig?
-
Ja, jag kände mig oviktig.
Han skrev upp ”oviktig” på den vänstra sidan av
tavlan med rubrik ”rädsla”.
-
Förutom att du kände dig oviktig. Vad kände du
mer?
-
Jag tänkte att jag var fattig och kände mig tråkig.
65
”tråkig” skrev han på vänstra sidan av tavlan och nedanför
skrev han ”fattig”.
Whiteboard tavlan såg ut ungefär såhär:
Rädslor
oviktig
tråkig
fattig
|
|
|
|
|
|
|
Framgång
66
-
Bra, nu har vi kontrast. När du var i Gallerian och
skulle utmana dina största rädslor kände du dig
tråkig, fattig och oviktig. Hur hade du velat känna
dig?
-
Jag antar att jag vill känna mig som en ledare. Sa jag.
Han tog hastigt fram whiteboard pennan och skrev
”ledare” på högra sidan av tavlan.
-
Och om du kände dig tråkig, vad är motsatsen till
det? Hur skulle du välja känna dig? Vad skulle
kännas bra för dig? Det är viktigt att det är
emotionellt laddat för dig. Fortsatte han.
-
Jag vill känna mig rolig.
”Rolig” skrev Adam på tavlan.
-
Så när jag säger ”du är rolig”, känns det bra för dig
då? Frågade han.
-
Nej inte riktigt. Sa jag tveksamt.
-
Okej, om jag säger att du är spännande. Hur känns
det? Frågade han
-
Jo, det känns bättre. Svarade jag
67
-
Spännande och ledare har vi nu. Fortsatte han. Och
så antar jag att du istället för att känna dig fattig
skulle vilja känna dig rik. Nu talar jag inte bara om
pengar utan rik på energi, vänner och livslust.
-
Ja. Rik känns också bra.
Nu såg tavlan ut såhär:
Rädslor
|
Framgång
|
oviktig
|
ledare
tråkig
|
spännande
fattig
|
rik
|
|
68
-
Ställ dig upp. Sa han.
Jag blev smått nervös och ställde mig upp.
-
Jag vill att du repeterar efter mig. Sa Adam
-
JAG ÄR EN LEDARE! Skrek Adam till.
Jag hoppade till av förvåning och repeterade sedan efter
honom.
-
Jag är en ledare! Skrek jag.
-
JAG ÄR SPÄNNANDE! Skrek Adam.
-
JAG ÄR SPÄNNANDE! Skrek jag.
-
JAG ÄR RIK. Skrek han.
-
JAG ÄR RIK. Skrek jag.
Nu ännu högre och ta i med hela kroppen. Röt han.
Han sträckte sin arm bak för att sedan slänga fram den som
i slungande rörelse.
JAG ÄR LEDAREN! skrek Adam medan han svingade sin
arm framåt.
JAG ÄR LEDAREN! skrek jag och gjorde samma rörelse.
69
Min rädsla började försvinna och jag började känna mig
exalterad. Han vände sig sedan emot mig och kollade mig
djupt in i ögonen.
Vi gjorde sedan om samma övning.
Han tog fram ett märkbart slitet och föråldrat brev från
byrålådan.
-
Det här brevet fick jag av min mentor när jag
påbörjade min resa mot min framgång. Det
kommer att förändra ditt liv. Öppna kuvertet
imorgon och ring mig när du har gjort det som står
i brevet. Sa Adam.
Jag stoppade ner brevet i kavajfickan och gick ut i det stora
rummet och mötte människorna med en helt ny attityd.
Personer som tidigare inte lagt märke till mig hälsade mig
glatt välkommen. Bilden Adam hade ritat med
attitydcykeln blev alltmer komplett.
Av alla jag talade med var Richard en av de mest
intressanta. Han hade som 34-åring sagt upp sig från sitt
arbete för att segla världen över. Han hade redan som barn
70
varit intresserad av Darwin och hans enastående resa och
då bestämt sig för att han en dag skulle göra samma resa.
Stormar, soluppgångar, delfiner, hajar och fluorescerande
maneter som lyste upp natten, var bara en liten del av hans
fantastiska resa. Idag tog han det lite lugnare och arbetade
som rektor på ett gymnasium i Stockholm. Efter att han
berättat om sin resa frågade han mig vilka drömmar jag
hade.
Jag berättade om mina drömmar om att föreläsa om
entreprenörskap. Han frågade mig sedan vilka steg jag hade
tagit för att realisera mina drömmar. Jag talade om att jag
hade skaffat mig själv en mentor, ansökt om bolagsform
och även sagt upp mig från min anställning för att satsa på
företaget. Han tyckte det var inspirerande och vi bytte
nummer innan han gav sig av.
Den här kvällen som började med mig sittandes ensam vid
baren slutade med en handfull av värdefulla kontakter och
nya vänner.
71
Kapitel 6 - Vikten av förebilder
Jag vaknade av att min granne flyttade runt saker hemma.
Han har den otrevliga ovanan att möblera om sin lägenhet
minst en gång i veckan och det ska gärna göras så tidigt
som möjligt, verkar det som. Trots att jag inte hade sovit
särskilt länge kände jag mig pigg. Det hade varit en bra kväll
och det hade gett mig ännu mer kraft. Jag satte på tv: n när
det slog mig att jag hade brevet som jag fick från Adam
kvar att öppna, brevet som han tidigare fått av sin mentor.
72
”Hej Adam,
Välj ut tre förebilder som inspirerar dig. Jag vill sedan att du
söker upp numret till dessa personer och ringer dem.
Ett exempel på vad jag sa till mina mentorer och vänner
kommer nedanför:
”Hej. Mitt namn är Thomas Cedersköld.
Jag måste börja med att säga att det här kan upplevas som
ett udda samtal. Jag är nyexaminerad civilekonom och ska
börja driva mitt eget företag. Anledning till att jag ringer dig
är att jag vill ta del av din attityd och handlingsförmåga. Du
fungerar som en inspirationskälla i mitt liv och jag är
mycket imponerad över vad du åstadkommit.
Jag undrar om det är möjligt att få bjuda dig på lunch, fika
eller middag.
Hur låter det?”
”Börja genast med denna övning och vänta inte. Agera nu!”
Jag kände hur min puls steg. Jag visste redan vilka jag skulle
ringa. Alexander Fagerlöf, Fredrik Hjort och Zerat
Simmons.
73
Alexander började sin verksamhet i en liten lokal i Årsta
med två andra vänner. I början hade de så lite pengar att de
pantade burkar för att få till mat. Nu drev han ett
framgångsrikt företag med ett hundratal anställda inom
finansbranschen.
Zerat Simmons drev, tillsammans med sin partner, ett antal
innovativa och tekniktunga bolag. Han blev omskriven i
olika affärstidningar som en superentreprenör.
Fredrik Hjort grundade Skandinaviens största firma inom
försäkring. Han var en förmögen man med ett eget jetplan.
Jag surfade in på hitta.se och började söka. Jag fick fem
olika träffar på Alexander Fagerlöf och visste inte vilket
nummer jag skulle ringa. För en stund funderade jag om jag
skulle ringa upp Adam och fråga hur jag skulle göra, men
jag anade dock att svaret skulle vara, ”ring alla”. Jag tog upp
min mobil och slog in det första numret.
-
Fagerlöf här.
-
Hej, är det Alexander Fagerlöf som grundande
finansbolaget?
74
-
Finansbolag? Nej, jag har inte grundat något
finansbolag.
Mannen skrattade till för att sedan bli mer allvarlig och
undrade var jag hade fått hans telefonnummer ifrån. Jag
berättade hur jag hade gått tillväga och väntade sedan på
hans svar.
-
Okej, tack och ha en bra dag. Sa han och la på.
Jag tog snabbt fram nästa nummer och slog in numret.
-
Fagerlöf här. Är det du igen? Jag har ju redan sagt
att jag inte har grundat ett finansbolag. Vilket
företag ringer du ifrån? Frågade han med en
irritation i rösten.
-
Inget, jag försöker få tag på Alexander för att jag
nyligen startat ett bolag och skulle vilja rådfråga
honom om vissa saker. Svarade jag.
-
Jaha, men lycka till och du, kolla adressen innan du
ringer nästa gång. Sa han innan han la på.
75
En viss ångest kröp sig på och jag tog ett djupt andetag
innan jag ringde nästa samtal.
-
Ja hallå, det är Alex.
-
Hej, är det Alexander Fagerlöf som grundade
finansbolaget?
-
Ja, det stämmer. Vad kan jag hjälpa till med?
Jag tog upp brevet som Adam hade gett mig för att kunna
använda det som stöd. Sedan började jag;
”Jag måste börja med att säga att det här kan upplevas som
ett udda samtal. Jag hittade ditt nummer från hitta.se. Jag
är 23 år gammal och har ett stort intresse av
entreprenörskap och drömmer om att driva mitt eget bolag.
Du är något av en inspirationskälla i mitt liv och jag är
mycket imponerad över vad du har åstadkommit.
Jag skulle gärna vilja ta del av din attityd och
handlingsförmåga och i gengäld bjuda dig på lunch eller
middag
Hur låter det?”
76
En tystnad på fem sekunder som kändes som en evighet
passerade och jag förväntade mig ett nej.
-
Ja, det låter ju okej. Vad förväntar du dig att få ut av
den här träffen? Frågade Alexander.
-
Jag vill ta del av din attityd och ditt tankesätt som
har fört dig dit du är idag. Sa jag och kände hur
nervös och orolig jag var för att han skulle bli arg.
-
Okej. Då säger vi nu på onsdag kl 1800 vid Clarion
hotell Skanstull, fungerar det för dig? Frågade
Alexander med en snabb och bestämd röst.
-
Ja… ja, det fungerar perfekt. Sa jag utan att kolla i
min kalender.
Jag la på telefonen och pustade sedan ut. Jag tog fram min
almanacka och skrev in tiden och datumet med mötet för
Alexander. Jag hade fixat det! Jag slog fram numret till
Zerat Simmons och Fredrik Hjort.
Jag ringde de andra två och sa samma sak som jag hade sagt
till Alexander Fagerlöf. Jag hade nu tre inbokade möten
med tre olika superentreprenörer. Efter att jag ställde
telefonen på mitt lilla skrivbord la jag mig ner på sängen.
77
Jag kollade upp mot taket och kände mig verkligen glad
över att jag hade ringt dem alla.
78
Mötet med Alexander Fagerlöf
Klockan var 17:40 när t-banan rullade in vid Skanstull och
fem minuter senare var jag vid Clarion hotell. Jag gick in
genom svängdörrarna och fortsatte sedan upp till baren
som låg precis intill vänster om entrén. Efter en titt för att
se om Alexander var framme slog jag mig ned vid baren
och beställde en Loka. Bartendern tog fram en flaska
naturell ur kylen och la i en citronskiva. Jag hade varit förbi
här tidigare och jag gillade stilen. Hotellet har en stor och
öppen miljö med en härlig blandning på människorna.
Alexander kom gåendes utanför i snabba steg talandes i sin
handsfree. Han hade på sig en beige kostym, en vinröd slips
och bakåtslickat hår. Han gick genom svängdörrarna
fortfarande talandes i telefonen.
”Ja, vi säger så. Perfekt, då syns vi senare.” Sa han och la
ned telefonen i fickan.
-
Hej, det är jag som är Alexander. Sa han medan han
skakade min hand.
-
Hej, får jag bjuda dig på något? Frågade jag.
79
-
Jag tar en latte. Svarade han med ett leende på
läpparna.
Vi satte oss ned och jag började med att tacka honom för
att han tog sig tiden att träffa mig.
Han berättade om sin resa från att knappt ha några pengar
på kontot och pantat burkar för att köpa mat för att sedan
bygga upp ett miljonimperium. Jag studerade hans
kroppsspråk. Han var som försäljarens försäljare.
Knivskarp, helt magnifik i sin presentation av sig själv och
sitt företag. Han var dessutom väldigt ödmjuk.
Jag tog chansen att fråga honom om all möjlig feedback
och tips som jag kunde ta med mig i min verksamhet.
Han sa att det var viktigt att vara specifik och ha ett tydligt
koncept. Precis som Adam pratade Alexander mycket om
att våga och hur man ska våga ta steget ut i
företagarvärlden. Han och hans kollegor hade haft en
filosofi; ”Vi ska sova, äta och leva på kontoret”
-
Det tog inte mer än sex månader innan vi alla hade
blivit singlar. Sa han och skrattade.
80
De två punkterna som han lade störst vikt på var:
1. Se till att marknaden är tillräckligt stor.
2. Ha en tydlig bild på hur ni ska nå kunderna
och hur ni ska sälja er produkt.
81
Mötet med Fredrik Hjort
Jag skulle träffa Fredrik Hjort på hans kontor, som låg på
Grev Turegatan, Östermalm. För säkerhetens skull såg jag
till att vara där ett par minuter innan. Bolagets namn fanns
inte på porttavlan, vilket jag uppfattade som konstigt. Han
skulle sitta på tredje våningen, kanske skulle bolagsnamnet
stå där, tänkte jag för mig själv. Väl uppe på tredje våningen
fann jag två tomma kontorslokaler och vad som såg ut att
vara en lokal polisstation. Hade jag gått fel? Tänkte jag och
kände hur oron växte fram. Jag tog fram min kalender bara
för att upptäcka att det inte stod Grev Turegatan utan
Grevgatan. Jag fick nästintill panik och begav mig nedför
trappan och ut på gatan. ”Var ligger Grevgatan?” Tänkte
jag.
Porten låg vid en korsning och det fanns fyra olika vägar att
ta. Jag såg mig desperat om efter någon som kunde hjälpa
mig. På andra sidan gatan såg jag en äldre man som var ute
och rastade sin hund.
-
Grevgatan ligger två kvarter åt det hållet. Sa han.
82
Kostymen stramade åt och jag och kunde känna hur jag
blev varm. Jag hade nu sprungit två kvarter och ännu inte
hittat till Grevgatan. Jag fortsatte ned för Linneagatan och
sprang nästan på en äldre dam.
-
Ursäkta mig, vet du var Grevgatan ligger. Frågade
jag och flåsade kraftigt.
-
Fortsätt nedför gatan. Sa hon.
Klockan var nu fem minuter över och jag sprang så att jag
blev svettig. Efter att jag passerat tre kvarter kunde jag
fortfarande inte finna Grevgatan och min ängslan växte till
desperation. Slipsen åkte av och jag knäppte upp skjortan.
Det fanns ingen på gatan som jag kunde fråga så jag sprang
vidare till nästa gatukorsning. Där stod det äntligen
”Grevgatan”.
Väl vid dörren knäppte jag skjortan och ringde på.
En medelålders man öppnade dörren och kollade på mig.
-
Hej, Jag är här för att träffa Herr. Fredrik Hjort. Sa
jag mellan mina tunga andetag.
83
-
Jaha, okej. Stig på. Fredrik är i ett möte men
kommer snart. Sa han.
Jag kände mig lättad över att han satt i ett möte. Då
behövde inte jag känna mig så klumpig över att jag kommit
försent. Han visade mig in i konferensrummet. Utanför i ett
kontorslandskap satt fyra anställda som alla såg lite
förundrade ut. De undrade säkert vem jag var och varför
jag var där.
-
Vill du ha något att dricka. Frågande han som hade
tagit emot mig i entrén.
-
Ett glas vatten, tack. Svarade jag.
Han kom tillbaka med ett tomt glas och en flaska Ramlösa.
-
Fredrik kommer snart. Sa han innan han försvann
ut genom dörren igen.
Fem minuter senare öppnades dörren och Fredrik kom in.
Han var något kortare än jag, snaggad och gick med
bestämda steg. Han hälsade på mig och slog sig sedan ner.
Jag började med att tacka för att han tog sig tiden att träffa
84
mig. Jag berättade att jag hade sprungit från Grev
Turegatan och Fredrik skrattade till.
-
Det är inte första gången någon gör det misstaget.
Sa han och log.
-
Vad är det som har fört dig dit du är idag? Frågade
jag.
-
Det var min kollega som kom på idén att vi borde
göra något på internet och jag hade tidigare sysslat
med försäkringar. Så vi slog ihop våra koncept och
skapade detta bolag. Sa han.
Han berättade vidare om hur tufft det hade varit vid vissa
tillfällen. Han sa sedan att de viktigaste punkterna var
uthållighet och vetgirighet när det kom till entreprenörskap.
Jag kunde se en viss likhet mellan Fredrik och Adam. De
hade båda börjat som unga naiva drömmare och sedan
vuxit in i sina roller. Det väckte ett visst hopp hos mig, att
även jag kunde göra den här resan. Medan han pratade
sträckte jag mig efter vattnet och råkade slå till glaset så att
det spilldes ut över bordet. Jag blev smått chockad över
incidenten. Fredrik ställde sig lugnt upp och gick ut ur
85
kontoret och kom efter ett par sekunder tillbaka med en
rulle hushållspapper. Han torkade upp vattnet och fortsatte
oavbrutet att tala vidare om sin historia. Precis som
Alexander Fagerlöf hade sagt, sa även han att hårt arbete
var en viktig punkt av entreprenörskap.
Efter samtalet tackade jag för mig och gick ut ur kontoret.
De anställda tittade nyfiket på mig när jag var på väg ut. De
trodde säkert att jag hade varit på en anställningsintervju.
Jag tackade Fredrik än en gång innan jag lämnade kontoret.
86
Mötet med Zerat Simmons
Jag hade bestämt träff med Zerat Simmons på Scandic
Anglais, som ligger ett stenkast från Svampen, vid
Stureplan.
Efter att ha tittat runt efter honom såg jag honom komma
in på hotellet. Han var kort och hade en svart rock på sig.
Han hade ett varmt leende och verkade ovanligt lugn. Jag
frågade om han ville ha något att dricka men han tackade
nej. Precis som träffarna med de tidigare
superentreprenörerna var jag intresserad av att veta hur han
satte igång sitt företagande. En god vän till honom hade,
under tiden som han forskade, kommit på en affärsidé som
han tyckte var intressant. Zerat som alltid hade varit
intresserad av entreprenörskap hoppade på idén och
lämnade sin anställning för att fokusera helt på företaget.
-
Kom ihåg att teamet alltid vinner och tro inte att du
ska göra allting själv. Använd dig av ditt team, då de
tuffa tiderna blir hälften så svåra och framgångarna
blir dubbelt så roliga. Sa han.
87
Han frågade mig om mina idéer till mitt företag och hur jag
skulle bygga upp det. Som vanligt dök det upp en hel del
frågor och tankar. Han var lugn och trygg i sitt beteende
vilket ledde till att jag bekymmerfritt kunde tala om mina
rädslor.
-
Vilken är din största rädsla? Frågade Zerat.
-
Jag är anställd idag och är rädd att jag inte ska få
ihop tillräckligt med pengar från företaget.
-
Vad jobbar du med idag?
-
Jag jobbar som telefonist på en kundtjänstfirma.
-
Är det verkligen det du vill göra? Ett jobb kan du
skaffa när som helst.
Det slog mig hur annorlunda vi såg på trygghet och
frihet.
-
Men jag har inget färdigt koncept för mitt företag.
Sa jag för att försvara mitt agerande.
-
Allt det där födds i mötet med kunden. När ni
förstår kundens behov kan du sedan tillföra din
kompetens. Fastna inte i tanken att du måste ha allt
färdigt innan du startar företaget. Annars finns
88
risken att du aldrig sätter igång. Och en sista sak, du
behöver förbättra dina odds med människor. Det
finns en del personer som det lyser extra om. Du
ser dem när du går runt i stan eller så kanske du
känner någon sådan. Om du känner någon person
som passar in på det jag beskriver. Så ta kontakt
med den personen så snabbt som möjligt. Sa han.
Jag förstod inte riktigt vad han menade men jag förstod att
Adam och Sophie hade den utstrålningen. ”Vad var det
egentligen som skapade det?” Tänkte jag.
Zerat hade tagit alla ursäkter ifrån mig. Det var dags för
mig att våga och framför allt agera. Hans telefon ringde,
och innan jag riktigt hunnit reflektera över det han sagt, så
var mötet över. Vi skakade hand och han begav sig hastigt
av.
Precis som Adam hade bett mig så ringde jag upp honom
direkt efter att Zerat lämnat lobbyn. Det var upptaget så jag
skickade ett sms.
Jag har träffat Alexander Fagerlöf, Fredrik Hjort och Zerat
Simmons. Vad ska jag göra nu?
89
Två minuter senare fick jag ett sms.
”Snyggt jobbat! Sophie hör av sig.”
mvh/ Adam
90
Kapitel 7
Förbättra dina odds
Zerat hade sagt att jag måste förbättra mina odds med
människor. Vad kunde jag göra och vem skulle kunna
hjälpa mig med det? Jag la mig i sängen och blundade.
Ingen jag kände kunde erbjuda mig den hjälpen jag
behövde och förändringsprocessen började kännas ganska
frustrerande.
Jag var kvar i gamla tankebanor och min gamla verklighet.
Tom Stocks, mannen jag träffade på Gallerian, han var PRkonsult och skulle säkert kunna hjälpa mig.
Jag tog fram skolådan, som låg under sängen, där jag la alla
visitkort. Lådan som tidigare innehöll ett 20-tal visitkort
hade snabbt blivit överfull sedan mitt första möte med
Adam. Efter några minuters sorterande hittade jag Toms
visitkort och ringde upp honom.
91
-
Tom Stocks!
-
Hej Tom, vi träffades i Gallerian för någon vecka
sedan. Det var jag som var ute och tränade på att ta
kontakt med nya människor. Minns du mig?
-
Har du ångrat dig angående den där trekanten?
Frågade han och skrattade till.
Jag kunde inte hålla mitt skratt tillbaka. Han hade
en avslappnad och härlig stil.
-
Vad kan jag göra för dig? Frågade han.
-
Jo, jag behöver presentera mig själv på ett bättre
sätt och jag tänkte att du kanske skulle ha några tips
som du vill dela med dig av. Alltså, med tanke på
din erfarenhet. Fortsatte jag med en viss osäkerhet i
rösten.
Jag insåg att jag bara hade pratat med honom i några
minuter tidigare och att jag nu bad om en tjänst. Han var
tyst ett tag.
- Mitt schema är fullt men jag är klar med mitt möte
här vid sex. Om du kan möta mig på Riche runt
92
18:00 så får du en halvtimme. Det ligger på Birger
Jarlsgatan. Hittar du dit?
- Ja, vi ses där om ca 2 timmar. Svarade jag.
Riche var en elegant restaurant som låg mellan Stureplan
och Berzelii park. Det var fullpackat med kostymklädda
herrar. Tom satt längst in till vänster om baren. Han hade
bakåtslickat hår, en beige brun jacka och ett par slitna jeans
på sig. Det var något med den här mannen, han var
definitivt rätt person att hjälpa mig utstråla mer. Han lyste
upp när han såg mig.
-
Kul att se dig igen!
-
Kul att se dig med. Vad får jag bjuda på?
Efter att ha beställt två öl satte jag mig ned mittemot Tom.
Vi pratade om det mesta. Allt ifrån arbete, till resor. Han
var en lättsam person som jag ville träffa igen.
-
Så, vad kan jag hjälpa till med?
-
En vän till mig, sa att jag behövde jobba på mitt
personliga varumärke och enligt honom var
utstrålning och kroppsspråk avgörande faktorer.
93
-
Du har bra vänner. Det finns mycket som du kan
göra bättre. Upp till 70% av din kommunikation
sker ickeverbalt och just nu har du ingen aning om
vad du kommunicerar. Det första jag märker hos
dig är att du beter dig som om du helt saknar
självkänsla. Kolla på den där mannen.
Jag vände mig om och tittade för att se vem han menade.
Det var en kostymklädd herre som stod vid baren och med
sin öl. Det var inget speciellt med honom egentligen, han
såg ut som alla andra här inne.
-
Kolla nu på den andra mannen vid hörnet där
borta.
Den andra mannen stod med ryggen till oss men man
kunde se att det var något extra med honom. Hans
kroppshållning påminde om Toms. Håret såg ut att vara
nyklippt och hade en blänkande klocka som stack fram
under kavajärmen.
-
De är båda män, båda är i medelåldern. Vem av
dem är du mest öppen för att tala med?
94
Jag vände mig om och tittade än en gång på de två männen.
Den första mannen stod oförändrad vid baren och drack
sin öl. Mannen som tidigare hade stått med ryggen till oss
hade nu vänt sig om och nickade artigt mot mig när våra
blickar möttes.
-
Mannen i svart kostym. Honom skulle jag hellre
pratat med.
-
Varför?
-
För att han verkade mer öppen. Förklarade jag.
-
Vad är det som får dig att känna så? Du har ju inte
pratat med honom.
95
Jag funderade ett tag och kollade sedan på de två männen.
-
Jag antar att han har ett mer öppet kroppsspråk.
Han ler också.
-
Det stämmer. Att le och bekräfta personer är
viktigt. Det ger en känsla av samhörighet. Det är en
enorm skillnad på att bli bekräftad och att inte bli
96
bekräftad. Han väljer att utstråla positivt medan den
andre mannen isolerar sig med sitt kroppsspråk.
-
Hur menar du?
-
Han väljer att vara och agera på ett öppet och
inviterande sätt. Hans kroppshållningar är bra. Han
hade god ögontakt med dig, nickade och log när du
tittade mot honom. Det handlar om att förbättra
sina odds och det är precis det han gjorde. Om du
jobbar med sättet som du möter nya människor på
ökar chanserna direkt för en bra start till en ny
relation. Om jag hängde med kroppen eller såg arg
ut första gången vi möttes hade du inte heller
kontaktat mig nu. Det är den första delen. Den
andra delen av att förbättra sina odds kommer
genom sättet man väljer att klä sig på. Det är alltid
bra att följa riktlinjer men varför se exakt ut som
alla andra när du kan stå ut?
-
Jag förstår inte riktigt hur du menar? Frågade jag.
-
Du ska ha något positivt som urskiljer dig från de
andra. Pub har fortfarande öppet till kl 19. Spring
dit och köp dig ett nytt plagg, gärna i en spännande
färg. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den
97
riktiga förändringen kommer från insidan. Du är en
trevlig grabb och har alla förutsättningar för att
skapa det du vill ha i livet. Var aldrig rädd för att
visa ditt riktiga värde. Var stolt över dig.
Jag tackade Tom och gav mig sedan av. Jag var verkligen
glad över att jag hade valt att träffa honom igen.
Väl inne på Pub såg jag en butik med både slipsar och skor.
Jag gick in och tänkte på vad Tom hade sagt. Något
färgglatt. Antalet slipsar var oändligt, allt ifrån rosa till
turkosa och ett par färger som aldrig borde ha kommit till.
Efter några minuters letande hittade jag en glansig gul slips.
Den såg väldigt bra ut. Frågan var dock om den verkligen
skulle passa mig. Att sitta fast i tveksamheter är sällan bra
så bestämde mig för att ta den. När jag väl var hemma och
fick tid att prova slipsen under en längre tid blev jag
positivt överraskad. Den fick mig faktiskt att utstråla mer
positivt.
98
Kapitel 8 Bygg ditt team
Det var en regnig söndag. Tankarna, funderingarna och
känslorna från de tre mötena med superentreprenörerna
satt kvar i kroppen. Emma fanns som vanligt i mina tankar.
”Vad gjorde hon nu? Tänkte hon på mig? Troligen inte. ”
Jag drogs ur mitt dagdrömmande av att min mobil ringde.
Mobilen brukade oftast ligga vid sängkanten men nu
hittade jag den inte. Jag tittade under sängen, bakom byrån
för att sedan hitta den inlindad i täcket. Det var Sophie.
-
Hallå. Svarade jag.
-
Hej. Det är Sophie. Är du hemma? Frågade hon.
-
Ja, jag är hemma. Svarade jag
-
Perfekt, jag kommer att passera Huddinge snart och
är ute hos dig om ett par minuter. Sa hon och la på.
Konfunderat kollade jag på mobilen, slängde den på sängen
och tog fram dammsugaren ur städskåpet. Som tur hade jag
städat för någon dag sedan så det var inte alltför stökigt. Jag
99
plockade undan så mycket jag trodde jag skulle hinna på en
timme och såg till att bädda sängen. När lägenheten såg ok
ut hoppade jag in badrummet och tog en snabb dusch. Jag
tog sedan på mig mina finbyxor, en vit skjorta och den
guldfärgade slipsen som jag hade köpt igår
Det ringde på dörren och Sophie stod utanför.
-
Där ser man. Du har verkligen gjort framsteg. Du
börjar se riktigt professionell ut. Sa Sophie när hon
såg mig.
Sophie hade på sig en vit skjorta och en svart kjol
som slutade vid knäna.
-
Får jag bjuda dig på något att dricka? Frågade jag.
-
En kopp kaffe tack. Svarade hon.
Jag gick fram till diskbänken och började brygga
kaffe. Jag kunde inte annat än att känna mig som
Audrey när jag stod och fixade kaffet.
-
Vi behöver prata om vikten av att ha ett team.
Vilket är ditt team idag? Frågade Sophie.
-
Jag vet inte, jag antar att jag inte har ett team.
Svarade jag.
100
-
Idag driver jag ett bemanningsföretag. Det skulle
vara omöjligt för mig att göra det ensam. Vi har ett
system för att bedriva verksamheten men
framgången jag har byggt bygger framför allt på
teamet som hjälper mig att ta mig fram till mina
mål. Alla i mitt team är bättre än jag. De är experter
på olika områden där de kan komplettera mig. Min
revisor är bättre än mig på att hantera bokföring,
min jurist är bättre på lagar och regler, min
marknadschef är bättre på marknadsföring. Jag vill
vara den som är minst kunnig i teamet.
-
Ok. Sa jag konfunderat.
-
Du vill resa runt i världen och tala för människor.
Stämmer det? Frågade Sophie
-
Ja, det stämmer.
-
Hur marknadsför du dig själv på bästa sätt? Genom
att du kommer på ett eget koncept på att
marknadsföra dig själv eller att du har någon i ditt
team som är ett proffs på att marknadsföring?
Frågade Sophie.
-
Att ha ett proffs som marknadsför åt mig. Svarade
jag och började förstå vad hon försökte få fram.
101
-
Samma sak gäller i alla delar av livet. Du vill ha
personer som kompletterar dig och är bättre på alla
de områdena där du behöver kompetens. Om du
och din vän eller partner vore exakt likadana, vore
bra på samma saker skulle ni ha en extrem styrka på
er starka sida. Det innebär också att ni skulle ha en
eller flera områden där ni är extremt svaga. Ingen
av er skulle kunna kompensera den andra. När vi
talar om att komplettera varandra gäller det inte
enbart kompetens utan personlighetstyper.
Fortsatte hon.
-
Jag brukar utgå ifrån fyra olika personlighetstyper
när jag tittar på team. Den tävlingsinriktade energiknippen, den stödjande kollegan, slutföraren och
den objektiva bedömaren. De har alla olika behov,
styrkor och funktioner i ett team och du som ledare
har som uppgift att se till att alla levererar till deras
fulla potential. Vad jag menar är att ledaren, i detta
fall du, inte kan utgå ifrån sina egna personliga
behov utan gruppens behov. Sa hon.
Jag skrev ner det hon sagt i mitt block medan hon fortsatte:
102
-
Det finns ett par enkla riktlinjer du kan följa,
behandla medlemmarna i ditt team som du
behandlar din viktigaste kund. Jag berättar detta för
dig för att jag inte vill att du ska göra samma
misstag som jag gjorde. När jag startade mitt första
bolag så misslyckades jag med mina första åtta
rekryteringar. Mina första anställningar var vänner
och jag trodde att det skulle vara en styrka. Tyvärr
var det precis tvärtom, vänskapsrelationen
förstörde direkt förutsättningarna för ett
professionellt samarbete. De höll inte sina
deadlines, de slarvade och de tog inte arbetet på
särskilt stort allvar eftersom de var mina vänner.
Idag jobbar jag annorlunda. Först ett kompetenstest
där man får se vad personen i fråga kan. Efter det
kommer personkemi som måste stämma överens på
något sätt för att ni ska kunna jobba ihop. Det de
säger om att lika barn leka bäst fungerar när det
handlar om lek men i professionella samarbeten är
det precis tvärtom.
103
Nu måste jag gå men jag vill lämna dig med en
uppgift. Skriv ned en lista på personer i din
bekantskapskrets som skulle kunna vara
intresserade av att jobba mot dina mål med
företaget. Hitta personer som kan komplettera dig.
Innan det måste du veta vilka styrkor och vilka
svagheter du har. Bristen på självinsikt kan lätt bli
din värsta fiende. Sa hon.
Jag skrev ner min lista och insåg ganska snabbt att dessa
personer inte fanns i min bekantskap krets. Jag ringde
Sophie och frågade om hon kände någon som skulle kunna
hjälpa till.
-
Det är viktigare att du lär dig bygga ditt eget nätverk
än att du förlitar dig på andras. Istället för att
uppfinna hjulet på nytt gäller det att kopiera andras
framgång. Jag vill att du går in på www.owg.se och
anmäler dig till en av deras kurser. De kan lära dig
allt du behöver veta om att bygga ditt nätverk. Sa
hon.
104
Jag slog på datorn och surfade in på hemsidan.
Jag läste hastigt genom sidan och bokade sedan upp mig
för en kurs i nätverkande. Funderandes över hur kursen
skulle vara ringde min telefon.
-
Hallå, det är Richard här. Rektorn som du pratade
med på Adams fest. Minns du mig? Jag berättade
om mina resor som jag gjorde i Darwins fotspår.
Minns du det? Frågade han.
-
Jo, visst kommer jag ihåg dig. Är allt väl med dig?
Frågade jag.
-
Ja, det är riktigt bra med mig. Du, jag har tänkt på
det där du berättade om dina drömmar och att hålla
tal om entreprenörskap. Vi ska ha ett event för
eleverna där vi pratar om framtidsval. Jag vill att du
ska avsluta det eventet med att prata om
entreprenörskap. Vad sägs om det? Frågade han.
-
Ja, vi kör på det. Hur länge ska jag prata?
-
Säg 40-60m minuter. Då ses vi på onsdag om två
veckor, klockan 1700. Se till att du är väl förebered.
Sa han innan vi avslutade samtalet.
105
Jag la telefonen på skrivbordet och funderade över vad jag
precis hade gjort. Skulle jag verkligen lyckas tala framför en
grupp elever om entreprenörskap? Med den lilla
erfarenheten jag hade och endast två veckor på att
förbereda mig?
Jag tog fram telefonen och ringde Adam. Efter att ha
berättat om skoltalet som jag skulle hålla, gratulerade han
mig.
-
Snyggt jobbat. Framgång bygger på människor. Du
måste förbereda dig väl inför detta. Sa Adam.
-
Ja, jag tänkte att jag skulle skriva klart mitt tal om
entreprenörskap och sedan träna hemma. Sa jag.
-
Nej, det räcker inte. Det är en stor skillnad att prata
ensam och att hålla tal framför en grupp av
människor. Jag vet exakt vad du behöver, jag
återkommer om ett par dagar. Sa Adam.
Den kvällen satt jag upp till 03:40 på natten och filade på
talet.
106
Kapitel 9
Agera
Arbetsdagen var precis avslutad och jag skyndande mig till
tunnelbanan för att ta mig till kursen, som jag hade bokat in
mig på tre dagar tidigare. Det var det enda jag tänkt på hela
veckan. Jag undrade hur de andra deltagarna var? Skulle de
vara tillbakadragna, kanske skygga? Har de haft det tufft
med andra människor och i så fall varför?
Nästa Odenplan, sa den något robotliknande rösten i tåget.
Jag gick upp ur tunnelbanan och såg mig runt efter
Vegagatan. Efter att ha yrat runt ett par minuter frågade jag
en äldre man som pekade mot den enda gatan jag ännu inte
hade gått ned för. Vid dörren möttes jag av en man i 25års
åldern med ett brett leende.
-
Välkommen. slå dig ner så sätter vi igång om fem
minuter. Sa han.
Han ledde mig in i det lilla konferensrummet. Golvet var
107
mörkbrunt, nästintill svart till sin färg. Det fanns två stora
fönster som lyste upp det lilla men moderna
konferensrummet. Tre av väggarna var vita, ett var lika
mörkt som golvet. Det stod något skrivet på väggen. Jag
gick försiktigt fram till väggen. ”Action Always beats
Inaction”, stod det.
Utöver mig var det fem andra personer där, två män och
tre kvinnor. Till min förvåning såg de inte alls ut som jag
hade förväntat mig. De flesta såg ut att vara trevliga och
öppna. En av tjejerna såg ut som Emma. Hon undrade
säkert över mitt fåniga leende.
Två kostymklädda män steg in i konferensrummet. Till min
förvåning var det samma man som hade öppnat dörren,
bara någon minut tidigare. Den ena av killarna hade på sig
vita sportskor, kostym och en rosa slips. Den andra, jeans,
kavaj och skjorta.
De började sin introduktion med att berätta om sin
bakgrund. Efter teoridelen där de talade om hur man
hanterar avisningar, konfronterar sina rädslor och vände
dem till sin fördel i det sociala spelet, gick det de även
igenom olika slags öppningar. Sedan hur man skiljer på
108
reaktion och händelse och en övning, väldigt lik den Adam
hade visat mig i sitt hemmakontor förra veckan.
-
Du ska ge människor en möjlighet att lära känna
dig. Det är sedan upp till dem om de vill ta chansen.
Sa kursledaren
-
Innan vi kör igång med praktiken har vi en av de
viktigaste delarna kvar. Sa kursledaren.
Han ritade upp tre streck på whiteboardtavlan.
109
-
Ni är alla här av olika anledningar. Vissa är här för
att de vill lära sig ta kontakt med nya människor i
affärssammanhang, medan vissa är här för att de vill
lära sig ta kontakt i privata sammanhang. Om det är
det ena, det andra eller en kombination av de båda
är den avgörande punkten att ni börjar agera. Ni har
olika visioner, mål, drömmar och för att nå de
måste ni börja ta steg, det är helt okej att stegen är
små från början. Sa kursledaren med de vita skorna.
-
Det är viktigare att agera och att våga göra misstag
än att inte göra någonting. Sa den andre kursledaren
och pekade mot den första linjen. Agerar ni
kommer ni märka hur ni kommer närmare och
närmare era mål. Om ni agerar och samtidigt tar
hjälp av andra människor, d.v.s. interagerar,
kommer era resultat att öka exponentiellt. Det var
allt. Dags att gå ut och agera! Sa kursledaren och
torkade sedan whiteboardtavlan.
110
Utanför väntade en Taxi-van .
-
Grand Hotell. Sa kursledaren till taxichauffören.
Kvinnorna i baksätet talade med varandra men killarna var
lika tysta som de hade varit under teoridelen. De var
troligen lika nervösa som jag. Även om jag hade gjort detta
tidigare kände jag hur den pirrande känslan i magen
byggdes upp.
Taxin stannade precis utanför entrén till det stora hotellet.
Väl inne i Grand Hotell gick en av kursledarna fram till
Cadier baren som låg direkt till höger. Högt till tak, pelare i
marmor, guldfärgade detaljer och tjocka exklusiva mattor.
Känslan av lyx var påtaglig.
-
Då kör vi! Ropade kursledaren.
Han gick fram till en kvinna som satt ensam i fåtöljen i
mitten av salen . Hon var en tolk som arbetade för ryska
ambassaden i Stockholm. Efter det flög tiden iväg. En
affärsman, en advokat, en säljare, en egenföretagare, ett par
111
som precis anlänt från Nobelmiddagen var en del av dem vi
hann ta kontakt med. Jag var uppe i ett rus och hade aldrig
talat med så här mycket människor förut. Kursledaren
klappade till med händerna och sa att det var dags att runda
av.
Vi var på väg mot utgången då en av kursledarna stannade
till för att prata med ännu en person.
De såg ut att vara gamla vänner på sättet de pratade med
varandra.
Han ropade på mig och jag gick över till dem. Sedan gav
han mig sin mobil och bad mig ta en bild på dem.
Vi satte oss sedan i en taxi och begav oss tillbaka mot
konferenslokalen.
-
Vet du vem den där killen var? Frågade han mig.
-
Nej, ingen aning. Svarade jag.
-
Han är en framgångsrik företagsledare med en
omsättning på över en miljard. Han är en av mina
förebilder. Han kommer att bli min nya mentor. Sa
han leendes.
112
Den andra kursledaren vände sig mot mig och frågade mig
vad jag fick för insikter under praktiska delen.
Jag berättade att jag förstod att det inte var så farligt att bli
avvisad och att de flesta människor var mycket vänligare än
vad man trodde från början.
Han berättade om sina erfarenheter, vikten av att ha
självdistans och att inte ta sig själv på sig stort allvar.
-
En avvisning kommer inte att förändra ditt liv. Sa
han.
Tillbaka i lokalen avslutade vi med en kort diskussion kring
kvällens erfarenheter och frågor vi hade. En av de kvinnliga
deltagarna hade fått ett nummer under kursen och frågade
om specifika dejtingtips.
-
Det är inte vårt område men ta kontakt med Marie
Hagberg, även kallad Mmmarie, hon är en expert på
dejting. Sa en av kursledarna
Jag minglade vidare med kursdeltagarna ett tag och märkte
hur lättsamt samtalet flöt på med dem. Var det för att vi
113
alla ville vinna över våra sociala rädslor? Efter att ha pratat
med alla gav jag mig ut ur lokalen.
Nu fick det vara nog. Nu skulle jag ringa Emma. Pulsen
rusade upp. Tänk om hon inte ville prata med mig? Adams
röst ekade i mitt huvud ”Det handlar om att våga”
Utan att tänka vidare på vad Emma skulle säga tog jag fram
mobilen och letade fram hennes nummer men jag hade
aldrig fått det. Jag ringde upp Adam som sms:ade över
numret.
-
Hallå, vad glad jag är att du ringde mig! Jag tänkte
precis på dig! Sa Emma.
-
Va, vad tänkte du på? Frågade jag
-
Jag vill att du kommer till WR. Sa hon.
-
Vad är WR? Frågade jag.
-
Du är rolig. Sa hon och fnittrade till.
-
Det ligger vid jakobsbergsgatan, fråga
taxichaufören. Sa hon.
Jag ställde mig på trottoaren och viftade in en taxi.
-
Vart ska du? Frågade chauffören?
-
Till Emma. Svarade jag.
-
Va? Vart är det? Undrade chauffören.
114
-
WR. Svarade jag.
Inne i taxin kände jag hur ett lyckorus for genom min
kropp. Jag hade verkligen förändrats. För någon månad
sedan hade det varit helt otänkbart för mig att vara i den
här situationen.
-
Varför är du så glad? Frågade chauffören.
-
Otroligt mycket positiva saker har hänt den senaste
tiden. Jag har startat ett företag, jag har lärt mig att
ta kontakt med nya människor och nu är jag på väg
att träffa en helt fantastisk tjej. Svarade jag.
-
Jag har också haft ett företag. Vi drev en taxifirma
med femton anställda. Vi fanns över hela
Stockholm med kontor i innerstan. Planen var att vi
skulle expandera till Göteborg och Malmö men jag
klarade inte av att jobba med människor. De
sjukskrev sig, kom försent och gnällde över
arbetsvillkoren. Jag klarar inte av det. Upprepade
han.
Jag ville tycka synd om honom men det enda jag
kunde tänka på var Emma.
Taxin stannade på Regeringsgatan.
115
-
Där ligger WR. Sa chauffören och pekade mot
klubben.
Kön var lång och jag såg hur de två vakterna nekade folk
vid entrén. Under en mikrodels sekund funderade jag på
om jag ens skulle ha chans på att komma in. Jag hade gått
kursen, jag hade ringt Emma, tagit mig hela vägen in hit.
Jag skulle inte ge upp nu. Jag skulle träffa henne. Jag ställde
mig längst bak i kön och såg hur en efter en blev nekad
entré. Pulsen steg och jag kände hur jag helt hade förlorat
mitt lugn. ”Du fixar det.” Sa jag till mig själv. Nu var det
min tur. Vakten tittade på mig en lång stund och frågade
sedan om jag fanns på listan?
-
Nej. Sa jag med en viss osäkerhet i rösten.
Vakten tittade på mig ett par sekunder och sa sedan
välkommen och drog undan repet.
Jag fick syn på Emma. Hon stod i baren, klädd i en
skimrande silvervit klänning, och pratade med en kille.
Hade han fångat hennes intresse? Hade han vågat göra det
jag inte hade vågat? Undrade jag.
116
När hon fick syn på mig försvann alla tveksamheter, hon
lyste upp. Hon var lika vacker som första gången jag såg
henne och hennes leende kändes genom hela kroppen.
Vad kul att du kunde komma. Sa hon medan hon kramade
om mig.
-
Vem är han? Viskade jag i hennes öra.
-
Ingen, han kom fram och pratade bara. Ingen att
oroa dig för. Sa hon och skrattade.
Hon kunde tydligt se hur svartsjuk jag var. Emma stod
mindre än en meter ifrån mig, jag kunde känna doften av
hennes parfym. Hon började sakta närma sig mig.
-
Vill du bada? Viskade hon i mitt öra.
-
Bada?! Svarade jag förvånat?
-
Ja, bada. Följ med mig. Sa hon och tog tag i min
hand. Hon drog mig sedan uppför trapporna, ut
från klubben och ut på gatan.
Hon kramade min hand lätt men drog i mig än hårdare.
Vi promenerade ut till Stureplan där hon ropade in första
117
gula taxin som var på väg förbi. Taxin stannade till och vi
satte oss båda i baksätet. Hon höll fortfarande i min hand.
-
Vart är vi på väg? Frågade jag.
-
Vi ska bada nu. Sa hon och log.
-
Jaha, okej. Svarade jag med viss tveksamhet.
-
Ta oss till Gärdet. Sa hon.
Taxichauffören började åka utan att säga något. Efter ett
par minuter stannade bilen utanför en grind.
-
Ska ni verkligen bada? Frågade taxichauffören.
-
Det är klart vi ska! Sa hon
-
Kom nu. Skynda dig! Skrek hon och hoppade ur
taxin.
Till min förvåning stod vi framför ett utomhusbad.
-
Du menar helt seriöst att vi ska gå och bada där?
Det måste vara iskallt. Det är minusgrader, du vet
det va? Sa jag smått rädd för vad som skulle hända
härnäst.
Skulle hon lyckas få in mig i det iskalla vattnet?
118
Hon tog tag i min hand och drog mig mot stängslet.
Grinden var låst.
-
Klättra över så att du kan ta emot mig. Sa hon
medan hon tog av sig sina klackskor.
Efter några sekunders funderande tog jag tag i stängslet och
började klättra. Väl över på andra sidan gjorde jag mig redo
för att ta emot henne. Hon tog sig snabbt och smidigt över.
-
Tar du emot mig nu? Frågade hon.
-
Jag ska göra mitt bästa. Svarade jag.
-
Det där lät inte så övertygande. Sa hon med skratt i
rösten.
Hon släppte stängslet och landande perfekt i min famn.
Hade det inte varit för värmen från hennes kropp hade jag
knappt tänkt på att jag höll i henne. Kanske var det
adrenalinet eller den intensiva glädjen som rusade genom
min kropp som gjorde att hon kändes viktlös. Hon
skrattade högt och sparkade vilt med benen tills jag släppte
ned henne.
Jag kunde inte riktigt förstå vad vi höll på med. Det måste
119
vara iskallt i vattnet, tänkte jag.
Emma sprang in bakom omklädningsrummet. Först kom
strumpan, sedan klänningen följt av strumpbyxorna.
-
Skynda på! Vad väntar du på!? Skrek hon och log.
Jag tog av mig min kavaj och slängde byxorna på den
stelfrusna gräsmattan. Rysningarna från kylan for genom
min kropp och jag kunde bara ana hur kallt det var i
vattnet.
-
Sisten i är rutten fisk. Skrek hon och sprang mot
vattnet i bestämda steg. Hon hoppade i och kom
upp samma sekund skrikandes; ”Skynda dig!”
Jag slängde av mina strumpor som nu var smutsiga från
marken som jag hade gått runt på. Jag kollade ner på mina
söndertvättade boxerkalsonger och kollade sedan mot
poolen. Med inget att förlora så började jag springa mot
vattnet.
När mina tår rörde vid vattnet kändes det som om en blixt
drog igenom min kropp. Det påminde mig om gången jag
petade på baksidan av tv: n och fick en rejäl elektrisk stöt.
120
Jag hoppade upp ur vattnet och gav ut ett läte som var
ljusare än Emmas skrik. Jag kunde höra hennes skratt
ekandes i bakgrunden.
Badturen varade knappt en minut men jag ångrade det inte
för en sekund. Vi stod vid polkanten huttrandes.
-
Det räcker för i kväll eller vad säger du? Sa hon
medan hon vred ur sitt hår.
Hon var så kall att hon skakade, jag gick instinktivt fram
och höll om henne. Skakningarna upphörde, hennes
andning blev långsam och jag kände hur hon tog ett djupt
andetag. Ögonblicket var perfekt.
-
Bäst att vi skyndar oss in så vi inte fryser ihjäl. Sa
hon.
Vi tog på oss kläderna och började gå upp för
gatan.
-
Här bor jag. Sa hon. Hon tog min frusna hand och
ledde in mig i huset.
Tokig, vacker och alldeles underbar var hon. Vi somnade i
varandras armar under ett tjockt duntäcke.
121
Kapitel 10
Tydliga mål
Det var dags för min uppföljning med Sophie. Jag tog
hissen upp till hennes kontorslokal och Audrey tog emot
mig vid dörren.
-
Sophie väntar på dig. Vill du ha kaffe eller något
annat? Frågade hon med samma vänliga ton som
första gången jag hade varit inne och pratat med
Sophie.
-
Ett glas vatten tack. Sa jag och begav mig sedan in
genom korridoren och vidare in i Sophies kontor.
Sophie satt med kontorsstolen vänd ifrån mig och mötte
inte min blick när jag kom in i rummet. När jag närmade
mig vände hon om stolen och kollade mig i ögonen.
-
Varsågod och slå dig ner. Sa hon med bestämd röst.
-
Har du ansökt om ditt bolag?
-
Ja. Ja det har jag.
-
Har du kollat på marknadsföringskanaler?
122
-
Ja, jag kommer att marknadsföra mig via ett par
olika talarforum. Det är platser där företag och
organisationer kan hitta talare till sina evenemang.
-
Har du skaffat dig en revisor?
-
Ja, det är fixat.
-
Har du gjort en kalkyl och kollat på en budget?
-
Ja, jag har skissat på det.
Sophie var otroligt fokuserad och strukturerad till sitt sätt.
Utfrågningen kändes smått skrämmande.
-
Att vara företagare är ingen lek. Förstår du det? Sa
hon med en vänlig men bestämd ton.
-
Ja jag börjar förstå det.
-
Jag vill inte vara elak men varför tror du att du
kommer att lyckas?
Min blick föll ner mot golvet. Hjärnaktiviteten var lika med
noll, jag hade absolut inget att komma med. Hon satt i
stolen med benen i kors och tittade på mig med en
inväntande blick. Tickandet från vägguren bromsade in
123
medan tankarna for fram i turbofart utan att producera ett
enda meningsfullt svar.
”Var inte alltför tuff med grabben.” Sa någon bakom mig.
Jag vände mig om och såg Adam ståendes där med ett flin
på ansiktet.
-
Nej då, jag förbereder honom inför livet som
företagare. Det är lika bra att han möter
verkligheten nu. Svarade hon.
-
Hur är det med dig? Hon är väl inte för hård mot
dig? Frågade Adam
Han måste ha sett att hur mörbultad jag var.
-
Det är bra, antar jag. Svarade jag.
-
Hon kan var hård men det är för ditt eget bästa. Du
kommer att förstå det en dag. Sa Adam och kollade
tillbaka på Sophie.
-
Om du inte undrar över något är vi färdiga här. Sa
hon.
Innan jag gick ut genom dörren ropade Sophie.
124
-
Du! Det här kommer att gå jätte bra. Tro på dig
själv.
Jag kände mig besegrad och hade svårt att ta till mig
av hennes uppmuntran.
Jag gick fram till henne, tog henne i handen och tackade
ödmjukt. Sedan gav Adam och jag mig av.
-
Jag är stolt över dig, du har växt enormt mycket sen
kvällen vi först sågs. Du vågade inte ens göra oss
sällskap och nu står du här med ditt eget företag, ny
funnet mod och en attityd som kommer att ta dig
långt. Sa Adam.
Vi tog hissen ner, gick ut på gatan och satte oss sedan i
Adams bil. Det kändes lite bättre efter Adams ord. Jag var
otroligt tacksam för all motivation och stöd han hade gett
mig under resans gång.
-
Du har gjort så mycket för mig och jag vet knappt
något om dig, finns det något jag kan hjälpa till
med? Var dina föräldrar entreprenörer som du? Var
de lika framgångsrika? Modiga? Växte du upp rik?
125
Frågade jag.
Jag slutade fråga av rädsla att jag hade ställt för
många frågor.
-
Det jag egentligen vill veta är om det är något jag
kan göra för dig. Sa jag.
Adam log.
-
Det är okej. Du tillhör en liten skara människor. Av
alla människor som jag har erbjudit min hjälp till är
det väldigt få personer som har ställt den frågan till
mig. Jag har inget emot att svara på dina frågor. Du
kan alltid fråga, jag har friheten att inte svara. Sa
Adam.
Adam fortsatte att tala.
-
Min historia var inte ovanlig på något sätt fram till
punkten då jag slutade tro att jag visste allt. När jag
kunde ta ett steg tillbaka och kritiskt granska mig
själv och mina tankar. Den punkten nådde du för
mindre än fyra veckor sedan. Jag växte upp i en
liten finsk ort i närheten av Helsingfors. Det första
jag gjorde efter att ha slutfört mina studier på
126
universitet var att leta upp ett jobb inom
försäljning. Efter kort tid på företaget tyckte jag att
jag kunde göra det de gjorde bättre på egen hand.
-
Så du menar att du startade upp ett företag? Hur
gick det till? Frågade jag.
-
Jag började med en stol och en telefon. Efter första
affären blev det ett skrivbord och så vidare. Sa han
och skrattade till. Nu när du börjat din resa finns
det en sak till du måste veta, du måste ha tydliga
mål och delmål som är mätbara. När jag började
min resa sa jag att jag skulle bli framgångsrik utan
att ha någon aning om vad det innebar. Jag
förlorade mycket tid och pengar på att jaga vad jag
trodde var framgång, bara för att senare upptäcka
att jag jagat andra människors drömmar. Det gav
mig erfarenheten och insikten om att jag måste ha
specifika och för mig, inspirerande mål.
Vet du inte var du ska i livet spelar det heller ingen
roll vilken väg du tar. Sa Adam och tystnade sedan
till medan han tog en högersväng.
När du sedan har dina mål, ska du skriva ett avtal
med dig själv.
127
-
Ett avtal, vad menar du? Frågade jag.
-
Ja, ett avtal där dina mål är tydligt formulerade och
en tidsplan på när de ska vara uppfyllda. Skulle du
inte nå dina mål måste du omvärdera ditt upplägg.
När du når dina mål ska du sätta ett högre mål och
sedan fråga dig själv hur kan du göra det du redan
gör, för fler personer.
Adam tog in på en avfart och stannade bilen vid en
parkering. Han öppnade handsfacket och tog fram ett
block. Han skissade på blocket och gav det sedan till mig.
128
-
Det är en massa bollar och olika mål. Vad menar du
med detta? Frågade jag.
-
Om du inte vet vilket mål du ska till vet du heller
inte vilken boll du ska använda. Du behöver ett
tydligt mål för att veta vart du är på väg i livet.
Sedan kan du sätta upp en plan för att nå ditt mål.
Annars slutar det med som det gör för de flesta
människor.
-
Hur? Frågade jag.
129
-
Du fortsätter drömma och når där med aldrig dina
mål. Du står vid samma ställe och skjuter pucken
med förhoppning att få in den i basketkorgen.
Adam startade bilen och körde ut mot vägen.
Han stannade utanför Clarion Hotell i Skanstull.
-
Det var här du träffade Alexander Fagerlöf. Sa
Adam.
-
Ja, det stämmer.
-
Har du tränat på ditt tal som du ska hålla för skolan
imorgon?
-
Ja, jag har tränat hemma en del.
-
Perfekt. För att få bästa effekt på din träning
behöver du feedback. Gå in på hotellet, samla fyra
till fem personer och håll sedan talet för dem.
Klarar du av det? Frågade Adam.
Min puls rusade upp.
-
Jo, det fixar jag nog. Sa jag.
-
Imorgon är det din stora dag. Jag plockar upp dig
vid 10.00 tiden. Sa Adam innan han öppnade
dörren på bilen.
130
Utan att tänka för mycket begav jag mig in i Clarion Hotel
och upp till andra våningen. Det var fullsatt. Jag tog ett
djupt andetag och började fråga bord efter bord om de
hade tid att lyssna på min föreläsning. De tre första paren
tackade nej. Som tur var behövde jag inte fråga så många
fler då ett vänligt par, en man och kvinna tackade ja. Följt
av dem kom deras två vänner, Magdalena och Anneli.
Mitt första delmål var uppfyllt. Fyra personer satt nu
framför mig. Jag kände mig nervös men var fast besluten
att någon skulle lyssna på mitt tal.
Jag tog ut min fusklapp ur fickan och började hålla mitt
föredrag.
Talet handlade om redan kända entreprenörer, vad jag hade
åstadkommit och varför man skulle bli entreprenör. Talet
mottogs väl och de skrattade på rätt ställen. Jag kände mig
nöjd över min prestation.
-
Imponerande, du är otroligt modig! Sa en av
kvinnorna.
-
Bra jobbat! Tänk på att inte läsa innantill. Sa
mannen i sällskapet.
131
Min uppgift här var klar och jag tackade dem alla för tiden
de hade tagit för att lyssna på mig.
-
Berätta hur det går. Sa Magdalena och gav mig sitt
visitkort.
Jag tackade ännu en gång och begav mig sedan ned till
tunnelbanan för att ta mig hem. Jag ville vara i säng tidigt
och vara utvilad inför seminariet nästkommande dag.
Inne i tåget fick jag syn på Jonas. Det var ett par veckor
sedan jag hade sett honom och en viss del av mig saknade
tiden jag brukade ha med honom. Alla långa diskussioner
om livet och våra drömmar.
-
Vad har du gjort de senaste dagarna? Frågade jag
-
Inte mycket, du då?
-
Jag har börjat driva mitt företag. Utöver det har jag
sagt upp mig för att satsa helhjärtat på företaget.
Jonas skrattade till.
-
Där ser man Herr företagare. Sa Jonas flinandes.
-
Du då, vad har du för plan?
-
Nej inget speciellt. Jag ska söka till en annan
restaurang
132
-
Hur länge tänkte du jobba där?
-
Jag kommer väl att jobba där tills jag tröttnar.
-
Sen då?
-
Jag vet inte. Jag får se. Restaurangen ligger på
Söder. Jag har hört att de har en bra chef och att
lönen är bra..
-
Men vad ska du göra med alla dina drömmar. Dina
idéer med hotellkedjan?
-
Det kan komma senare. Jag ska jobba på det nya
stället ett tag. Sedan får jag se.
Samtalet påminde om det jag hade haft tidigare idag med
Sophie. Men nu var det jag som ställde de besvärliga
frågorna.
Framme vid T-centralen skildes vi åt. Jag stod kvar och
tittade på Jonas när han gav sig av till jobbet.
Jag började förstå varför vi inte hade pratats vid de senaste
veckorna. Jag hade konstant konfronterat mina rädslor och
pressat mina gränser. Jag hade vuxit som person och hade
nu en tydlig riktning i mitt liv. Människorna runt mig var
lika engagerade i att nå sina drömmar som jag var.
133
Kapitel 11
Lever drömmen
Det var min stora dag idag. Jag skulle hålla mitt första
riktiga tal.
Jag satt stilla i min soffa när jag hörde en bil tuta utanför,
det var Adam. Han hade kommit för att plocka upp mig.
Jag fixade till min krage en sista gång och begav mig sedan
nedför trappan.
Adam satt i sin BMW X6 och nickade lugnt till mig.
-
Hur är det med dig? Frågade han.
-
Det är bra, antar jag.
-
Det här är en stund i livet som du inte kommer att
glömma. Sa Adam innan han startade bilen och vi
åkte iväg.
Han parkerade bilen utanför gymnasieskolan och vände sig
till mig.
-
Jag ska ta hand om ett ärende men kommer och
plockar upp dig senare efter seminariet. Sa Adam.
134
Jag klev ur bilen och vände blicken mot skolan.
-
Framgång bygger på människor. Lycka till! Sa
Adam och åkte iväg.
Jag klev in genom entrén och in i den enorma ljusgården.
Det måste ha varit upp mot tio meter till taket. Det var bara
ett fåtal personer på plats. Alla såg ut att vara
gymnasieelever. Vid mitten av ljusgården såg jag Richard
talandes med en äldre dam. Han såg att jag hade kommit
och ursäktade sig från damen för att komma och prata med
mig.
Richard välkomnade mig och visade mig runt i skolan.
-
Hur är det med dig? Frågade han.
-
Jo, det är bra. Jag ser fram emot att hålla ett bra
föredrag.
-
Samma här, det ska bli riktigt spännande att få
lyssna på dig. Jag beräknar att det kommer att
komma runt 100 personer. Jag har en del att ta
135
hand om men ropa till om det är något. Sa Richard
och gick sedan in i ett av klassrummen.
Det var fortfarande en timme kvar till talet och jag gick
runt och värmde upp mina stämband genom att humma.
Medan jag gick runt och gjorde löjliga ljud för att värma
upp min röst började jag tänka på min tid under skolan.
Jag passade aldrig in, speciellt under gymnasietiden.
Tanken fick mig att le. Vem hade trott att jag flera år senare
skulle stå framför en skola och hålla ett tal?
Efter en halvtimme började fler och fler ungdomar dyka
upp. Till min förvåning hade en hel del föräldrar gjort
ungdomarna sällskap. Mina känslor gick från ångest till
spänning tillbaka till ångest. Så fortsatte känslorna pendla.
Tänk om jag glömmer vad jag ska prata om? Tänkte jag
medan jag såg hur de sista sittplatserna blev tagna av elever
och föräldrar.
Richard gick upp på scenen och tog tag i micken.
-
Vi har en ung man här som kommer att lära oss om
entreprenörskap och han har lovat att det ska bli
riktigt spännande och inspirerande. Ge honom en
136
varm applåd. Sa han och gick sedan åt sidan och
vinkade upp mig.
För en sekund tänkte jag på hur jag tidigare försökt fly
undan när jag mött mina rädslor.
Detta var inte ett alternativ nu. Jag blundande, tog ett djupt
andetag och var beredd att möta mina rädslor ansikte mot
ansikte.
-
Tack Richard för att jag fick chansen att komma hit.
Så började mitt tal.
Tiden som först verkade stå still började åter röra sig
framåt och jag fick bra kontakt med publiken. Jag kunde se
Emma och Adam i publiken och jag hoppades att de båda
var stolta över mig.
Efter att ha gått igenom alla punkter avrundande jag med
att tacka Richard, Adam och skolan för att de tog emot
mig.
Applåderna smattrade genom lokalen och servitörerna
137
delade ut tilltugg till alla på plats. Jag hoppade ner från
scenen för att möta Adam som kom gåendes emot mig.
-
Snyggt jobbat. Riktigt snyggt jobbat. Jag är
imponerad, och det är även Emma. Sa han med ett
leende på läpparna.
Han klappade mig på axeln och lämnade sedan plats för
Emma.
-
Hej. Det var det enda hon sa.
Jag kunde se glädjen i hennes ögon. Hon kom fram och
kramade mig. Jag hade aldrig varit så lycklig tidigare i mitt
liv. Hon höll om mig hårt och jag kunde känna hennes
hjärta slå. Hon andades ut och drog in mig närmare.
Det här var mitt ögonblick.
Min stund.
Min dröm.
Jag släppte taget om henne för att sedan ta henne i handen.
-
Nu går vi. Sa jag.
138
Emma nickade och vi började gå mot utgången.
Precis innan vi kom fram till porten kände jag hur någon
tog tag i min axel.
En äldre man i tweedkostym stod där. Han var kort och
stod något ihopsjunken med kroppen. Han kollade på mig
och frågade sedan.
-
Vad är det som krävs för att lyckas?
Jag såg mig om i den stora ljusgården och över den stora
folksamlingen. Jag kollade sedan tillbaka på mannen och
svarade,
Våga, det handlar om att våga...
139
Din resa börjar här!
1. Varför köpte du den här boken?
Jag köpte den här boken för att…………………………...
……………………………………………………………
………..……………………………………………...........
2. Som hjälp på vägen är det viktigt att ha personer
som hjälper och stödjer dig. Skriv ner namnen på
fem personer som kan hjälpa dig på vägen. De kan
antingen vara personer som har uppnått det du
eftersträvar eller någon du kan dela resan med.
1………………………..
2………………………..
3………………………..
4………………………..
5………………………..
140
3. Tvinga dig ut ur din komfortzon. Skriv ner tre
inspirerande handlingar du har velat göra men inte
vågat som för dig närmare dina mål.
1………………………..
2………………………..
3………………………..
Gör dessa nu! Agera!
4. Ta tid till att realisera din dröm. Allt kräver en
insats och det är inte som många tror att man hittar
tid, man tar sig tid. Vad är det som upptar din tid
idag och vad är du beredd att uppoffra för din
dröm?
5. Lycka Till!
141
CITAT
Henry Ford If you think you can do a thing or think you
can’t do a thing, you’re right.
Oprah Winfrey – Whatever you fear most has no power –
it is your fear that has the power.
Micheal Henry Once William Cambello Om vi
bemöter människor ur ett perspektiv där vi båda kan vinna,
är möjligheterna större att vi vinner tillsammans.
Thomas. A. Edison I have not failed. I’ve just found
10,000 ways that won’t work.
Mark Twain Do something every day that you don’t
want to do; this is the golden rule for acquiring the habit of
doing your duty without pain.
Mother Theresa - God doesn’t require us to succeed; he
only requires that you try.
Benjamin Franklin You may delay, but time will not.
Mahatma Gandhi Freedom is not worth having if it
does not include the freedom to make mistakes.
Ralph Waldo Emerson Don’t be too timid and
squeamish about your actions. All life is an experiment. The
more experiments you make the better.
142
Micheal Henry Once William Cambello:
Den här boken bygger på ett flertal människor jag stött på
under mitt liv.
Jag vill tacka vår samarbetspartner Marie Hagberg för
hennes samarbete och tips som vi använt i vårt
företagande.
Jag vill tacka Charlie Söderberg för att ha gett oss
coachning och insikter på livet och affärsvärlden. Utan
Charlie hade vi inte realiserat de mål vi satte upp.
Jag vill tacka mina mentorer, Patrik Tell, Johnny
Rehnström. Jag vill tacka alla andra mentorer och förebilder
som jag haft möjligheten att ringa och ställa massor med
frågor till.
Jag vill tacka alla superentreprenörer för all feedback, alla
råd och tips som jag blivit given. Ni har gett av er tid och
kraft och det är jag förevigat tacksam för.
Grunden till all framgång beror på dig Adam, tack för allt.
Förutom er alla vill jag tacka min familj.
143
Bokdesign och illustrationer av Denise Lundberg.
För kontakt med Micheal Henry Once William Cambello:
Hemsida: www.cambello.se
E-post: micheal@ cambello.se
Finnes även på Linked-In och Twitter på sökord
”Cambello”
144
Din förmåga att möta nya människor är direkt avgörande för
din framgång oavsett det gäller karriär, vänner eller kärlek.
Den här boken skrevs för att kunskapen min mentor gav mig
förändrade mitt liv och jag vill ge dig samma chans. Från att
jag tidigare beskådade detta underverk som är mitt liv till att
realisera mina drömmar och leva livet till fullo. Den gåvan vill
jag ge Er.
Det här är en sann berättelse om hur jag gick från att vara en
inåtvänd och skygg person till en öppen och levande
människa som inte bara trivs utan också växer i mötet med
människor.
Ge andra människor möjligheten att upptäcka ditt bästa jag!
Eva Larsson ”Jag kunde inte lägga ifrån mig boken! Varmt
rekommenderad”
Lars Roland ”Jag har vågat ta steget ut ur min komfortzon och börja
dejta som jag gjorde under ungdomsåren”
Jenny Holmen ”Wow, varför söka dejter på nätet när det är 100
gånger roligare i verkligheten!”
Tim Sörstedt ”Bra för ungdomar som för de äldre som vill hitta
tillbaka till den där härliga Nu-kör-vi-känslan!”
Micheal Henry Once William Cambello är författare till e-boken
145
”Våga ta kontakt – Framgång bygger på Människor” som
reviderats och släppts i ny e-bok utgåva 2011.