Omringade
en essä av Erik Lagerwall
Det finns några funderingar som jag har väldigt svårt att komma förbi. De kan leda
vidare till nya men slungas direkt tillbaks in i sig själva igen med motsägelsefulla
svar. På ett sätt fyller de tillvaron med mening, samtidigt vattnar de ut och gör den
helt obegriplig och meningslös. De innebär att en hisnande förändring är möjlig i
varje andetag och ger fantasin oerhörd kraft – samtidigt motsatsen på något sätt. Det
är tankar kring vad som faktiskt är och vad som är en konstruktion, om det ens är
möjligt att ställa frågan på det viset? Vad läser vi in i en situation och vad får det för
konsekvenser? Vad är det som vi tillsammans har kommit överens om utan att kanske
helt tänkt igenom det? Är allt som vi har framför oss, allt vi ser, känner och tänker
något av oss människor påtvingat världen eller finns det någon ”sann” kärna? Kanske
är det just tankar som dessa som är själva problemet. Att vi föreställer oss som gudar
eller jättar som rör sig över ett främmande land. Att vi mytologiserar oss själva och
glömmer bort att se det som metaforer? Eller, är problemet att vi ”rationaliserar” och
klipper av oss själva från fantasin, ögonblicket från evigheten och därigenom skapar
den inre och yttre världen?
Kanske är det ändå en bra utgångspunkt som Allan Watts har när han pratar om att vi
människor (med våra tankar och hela köret) är ett symptom utav naturen.1 Ett träd
från vilket äpplen växer är ett träd med äpplen och en värld från vilken människor
växer är en värld med människor. Men samtidigt så är det ju en äppleträdsvärld och
det skaver på något sätt i mig. Jag kan inte skaka av mig känslan av att
människovärlden börjar och slutar någon stans.
Förmodligen inom våra egna huvuden eller för den delen våra själar.
Vad är det då som bestämmer vad det är för någon föreställning som spelas där?
”Det jag vet är redan dött, tanken dödar allt den kommer åt. Och det som
tanken inte kan komma åt försöker den förfalska, dra ner till sin egen nivå.
Under trycket utav tankens auktoritet fladdrar mänsklighetens hägringar allt
längre bort. Döden förmäler sig med livet för att sakta och omärkligt kunna
kväva det. Man har börjat fodra sakliga hägringar, saklig tro, sakligt hat,
saklig kärlek. Inget liv får existera utan skal och pärla. Döden förmäler sig
med livet och famnar det varje dag.” 2
-Gunnar Ekelöv
Det första utav mina egna verk som jag vill gå igenom här är verket Monumentet som
jag skapade tillsammans med min kollega Maja Qvarnström 2014-15.
Ungefär samtidigt som vi började med förberedelserna och skissarbetet till
Monumentet så läste vi en bok utav Claire Bishop som heter Installation art – a
critical history. Ett utav kapitlen tog upp tankar som jag och Maja arbetat mycket
kring tidigare men formulerade dem på ett annat sätt. I boken skrev Bishop om själva
uppkomsten utav konstformen installation som ett sätt att frångå enpunktsperspektivet
och om perspektivet som en slags manifestation utav den härskande patriarkala
blicken. Ofta i måleriet tvingas betraktaren att se verket (världen som avbildats)
genom en given position med konstnärens blick. Bishop skriver bland annat om Poststrukturalisternas tankar kring detta:
”… In short, it states that the correct way in which to view our condition as
human subjects is as fragmented, multiple and decenterd – by unconsious
desires and anxieties, by an interdependent and differential relationshipt to
the world, or by pre-existing social structures…
… the fantasies of ”centering” perpetuated by dominant idelogy are
masculinist, racist and concervative; this if because there is no one ”right”
way of looking at the world, nor any privileged place from which such
judgement can be made.” 3
Vi började arbeta och leka med tanken om perspektivet som metafor och funderade på
om vi inte kunde få in ett liknande perspektiv i våra tredimensionella rum. Vi
konstruerade tillslut scenerna så att det fanns tydligt givna punkter som man rörde sig
från eller hamnade i. Alltså skapade vi med hjälp utav rummen en slags koreografi
som förflyttade besökaren så att den med sin kropp fick relatera till dessa olika lägen
och positioner.
Installationen består utav två rum, eller egentligen tre, två rum och ett mellanrum. Det
första som möter betraktaren när den kliver in i verket är en utskuren bit utav ett
stadsrum. Med gatstenar på marken och placerat i mitten ett fem meter högt fallfärdigt
monument under någon slags restaureringsarbete. Närmare bestämt en obelisk. Hela
scenen är uppställd mot en bakgrund utav svart moltontyg som sträcker sig sju meter
upp till taket och bildar en scenisk, teatralisk stämning.
Den första symbolen som man läser i detta rum är förmodligen monumentet som ju är
väldigt iögonfallande och framlyft mot vita galleriväggar och den teatrala bakgrunden
(jag ska inte gå igenom alla symboler och våra tolkningar här men jag måste skrapa
lite för att komma in på ämnet, man får se det som en möjlig tolkning av flera).
Monumentet var en symbol som kom upp när vi pratade om hur vi uppfattar tillvaron
och vad det är för olika faktorer som läggs ihop och påverkar oss i att forma en
världsbild. Hur vi i ett samhälle tillsammans medvetet eller omedvetet hjälps åt att
upprätthålla det som Foucault benämner som ”arkivet” (kanske är detta även vad som
får oss att tänka på något som ett samhälle och under-grupperingar i det). ”Historien”,
som vi officiellt minns den, med alla sina motgångar och framsteg, bildar ramverket
innanför vilket våra liv och tankar utspelar sig. Ramverket bestämmer vad som är den
betydande diskursen och styr dess gång. Vad som kommer med och inte i den
framtida dåtiden.
Maja Qvarnström och Erik Lagerwall, Monumentet (detaljbild),
Kunsthal Charlottenborg, Köpenhamn, 2015
Minnesmärket är ju så att säga monumentet över detta. Problematiken blir nästan
skrattretande enkel. För att befästa något så hugger eller gjuter någon helt enkelt en
symbol i ett ”evigt” material och ställer det i stadsrummet. Över allt runt omkring oss
har vi dem. Dessa symboler som läggs lager på lager ovanpå varandra och blir en del i
vår kollektiva världsuppfattning vilket ju också är tanken.
Obelisken i sig är spännande just efter som att själva symbolen som ska minna om
något används så historielöst och har blivit så urvattnad. En otroligt kraftfull symbol
som en gång ansågs verkligen innehålla kraften från solguden Ra. Genom
kolonialismen har den tagits i anspråk utav så gott som alla som velat manifestera sin
eller sin tros obevekliga position. Först romarna sedan katolska kyrkan5. Nu är det
fritt fram för vem som helst att tillskriva ny innebörd till denna majestätiska fallos och
man kan se dem över hela världen i olika sammanhang. Allt från krigs-monument till
Joseph Smiths grav och Göta-kanals högsta punkt pryds utav formen.
Maja Qvarnström och Erik Lagerwall, Monumentet (detaljbild),
Kunsthall Charlottenborg, Köpenhamn, 2015
När Besökaren rör sig vidare i rummet så visar sig monumentets baksida som rå och
ofärdig, konstruerad av kartong och masonit. Precis bakom den finns en glipa i
moltontyget som ger ifrån sig ett milt ljussken. Går man in genom öppningen hamnar
man i ett slags mellanrum. Man befinner sig någon stans bakom kulisserna med
slarvigt tejpad täckplast på golvet och råa reglar och skivor som bildar en vägg. Åt
varje håll finns det en dörröppning. Oavsett vilken väg man väljer så kommer
besökaren in i ett rum där det sitter fyra gestalter vid ett dukat bord och äter. Hela
rummet har en märklig lätt v-formad vinkel. Förmodligen tar det några ögonblick
innan besökaren förstår att bara halva scenen är synlig och att rummet är en
spegelbild utav sig själv. Rör man sig mot mitten av rummet så hamnar man i
brytpunkten där man tydligt kan se snittytan som skär igenom hela rummet. I
brytpunkten finns några oregelbundna objekt, en tallrik mitt på bordet har förlorat sin
cirkelform och sugits ihop till en spetsig oval. På ett sätt föreställer det en bild som
blivit splittrad, en halva separerad från den andra. Men samtidigt är det en statisk, tät
scen, vänd inåt mot sig själv. Ingenting slipper igenom och ingenting släpps in.
Midnatt. Muren i väntan.
Om inte stjärnorna vore i vägen
Borde man kunna se världsaltet.
Men i det mörka, stumma
Finns en virvel eller början till an virvel.
Tanken påverkar rymden.
Kulisser skjuts hit och dit i timmar,
Åratal, sekler, eoner, för evigt. 5
-‐
Bengt Anderberg
Den kanske mest omskakande konstnärliga upplevelsen jag haft i år var att läsa boken
Solaris av Stainslaw Lem (det finns en liten sammanfattning av berättelsen i
fotnoterna) 6. Så satt jag och bläddrade i en bok med texter som Mike Nelson skrivit
där han gjorde en referens till Solaris-oceanen.7 En utav hans fiktiva karaktärer hade
bosatt sig vid havet och levde där sitt liv som en outcast. Allt som havet spolade upp
släpade han i land och byggde ihop till nya formationer. Skapade egen mening utav
det han inte begrep. Vidare hittade jag referenser till Bulgakov, Kafka, Hesse och
andra författare som jag känner även inspirerar mig. Jag tycker att det finns något
magiskt och väldigt viktigt med den formen utav berättande. Där man tillåts att pendla
mellan olika sätt att se på samma sak. Där fiktion, metaforer och veklighet flyter
samman och man glömmer bort vad man tidigare hade bestämt sig för. Där
spelreglerna helt plötsligt kan ändras framför näsan på en. På ett sätt känner jag att det
ligger nära vad jag själv försöker åstadkomma i mitt arbete.
Det andra verket som jag tänkte gå igenom här heter Oraklet. Verket består i att jag
har duplicerat en utav montrarna som finns permanent installerade i stadsmuseets
utställningar. Skåpet innehåller verktyg och knivar från stenåldern. Mitt skåp är en
aning skevt och djupet i glasmontern representeras utav fotografier uppsatta på platta
ytor. Det kommer alltså att stå precis intill sitt original och förmodligen se märkligt
stumt och konstgjort ut. På framsidan av montern finns det ett hål som försvinner in i
bilden och bildar ett annat djup som försvinner runt sin egen krök. Hålet är organiskt
och kroppsligt som ett sår eller en tarmöppning.
Erik Lagerwall, Oraklet (processbild), 2015
Här följer texten som kompletterar installationen:
Där ligger några trevande grovhuggna stenverktyg som på en fingerknäppning i alltets
obegripliga tidsrymd har förvandlats till drönare och partikelacceleratorer, fint
uppradade på sin tänkta slutdestination. Överallt runt omkring ligger fortfarande gåtan
som en tjock vägg och ler åt oss medan vi fumlar runt i den och ritar räta linjer. Snart
är kanske stenarna sand igen på havets botten. Även om man kan tänka sig att vi
ringar in världen när vi ställer upp den i montrar på det här viset, så är det fortfarande
världen som omringar oss. Kanske är det mest oss själva som vi ringar in i ett hörn?
Jag fastnar ofta med tanken på vad man genom konsten praktiskt kan åstadkomma för
förändring – slungad tillbaka igen. Som om konsten vore en påhittad slev att röra i
den ”sanna” världen med. Dessa tankar är så djupt rotade i en att man blir tveksam på
sin egen legitimitet och verklighet (mot vad?). Konst är förändring. Därmed inte sagt
att konstutövande på något sätt rättfärdigar passivitet inför samhällsproblem eller
automatiskt förändrar något. Men jag tror att roten till många utav problemen till stor
del dem består utav dessa förutfattade verklighetsbegrepp och värderingar.
När jag läser eller så, tar del utav något som tidigare har tänkts och sagts faller ibland
bitarna på plats. Men desto obegripligare blir världen..
Hur kan det finnas så otroligt mycket helt fantastiskt vackra visdomar sagda och
precisa problematiseringar gjorda men världen ändå brinna som ett platt a4-ark?
Självklart går det inte att tänka på världen på det sättet. Jag tror att det är väldigt
viktigt att försöka se att allt skapat, tänkt, allt det vackra och drömmande är lika
verkligt och måste tas på lika stort allvar som de skapade självförsörjande slutna
kretslopp till apparater som mer och mer korrumperar oss. Frågan är varför gapet
mellan dem känns så hisnande stort?
Såhär utrycker Adorno det i sitt samtal med Bloch om utopier: ”It seems to me that
what people have lost subjectively in regard to consciousness is very simply the
capabillity to imagine the totality as something that could be completley different.
[…] to use Freud, they ’identify themselves with the aggressor’, and say that this
should not be, whereby they feel that it is precisely this that should be, but are
prevented from attaining it by a wicked spell cast over the world.”8
En bra liknelse det där med trolldom. På samma sätt använder vi fortfarande det
konserverande heliga saltet för att skydda oss och försegla dörrarna. Även om vi
kanske begriper att mycket är galet här i världen så är det produkterna utav det som vi
fortsätter hålla som det eftersträvansvärda och vansinnet - våra välståndstecken (såväl
materiella som intellektuella) som vi försiktigt sneglar över axeln och söker
bekräftelse hos varandra för. I de enstaka fallen som något försök görs för att bryta sig
ur dessa mönster, verkar det göras mest som ett exempel som ställs mot den
etablerade nollpunkten. Blir en liten skavande fläck som träder fram på den vita ytan
som kan spottas på, uppskattas, skrattas åt, nickas åt men inte riktigt tas på allvar, en
parantes som snarare befäster det redan befästa.
Men ibland så bryter något igenom hinnan om så bara för ett ögonblick för en person
och bildar små blänkande gläntor där livet och världen känns frisk och flödande som
en kall bäck, från vilken man kan skratta åt det gjutna. Och Jag tror verkligen att vi
måste bada i den bäcken när det går. Nästan drunkna i den.
Annars har vi ihjäl världen och oss själva. Det tror jag på blodigt allvar.
Fotnoter
(1) Allan Watts, What is reality, Föreläsning, https://www.youtube.com/watch?v=um6SX3ZgJRs
(2) Gunnar Ekelöv, En Röst s. 29 (utdrag ur dikten Under hundstjärnan), Bonniers. 1973
(3) Claire Bishop, Instalation Art – A Critical History, s. 13, Tate Publishing/Routledge 2005
(4) Edward Chaney, Obelisk: A History, (sammanfattande bokrecension) History Today, 2010
http://www.historytoday.com/reviews/obelisk-history
Se även Wikipedia-artikeln: http://en.wikipedia.org/wiki/Obelisk
(5) Leopardi av Bengt Anderberg, En förtrollad värld s.140, Bonniers 1986
(6) Boken utspelar sig i en relativt snar framtid. Kanske 100 år framåt. 100 år tidigare hade
människan funnit en planet som verkar ha liv på sig. Man döper den till Solaris. Ända sedan
upptäckten har människan bedrivit forskning på planeten, byggt många forskningsstationer och
upprättat bra förbindelser. På jorden finns det universitet helt ägnade åt det nya
forskningsområdet och tusentals hyllmeter litteratur producerat av forskarna som kallar sig
själva Solarister. Boken utspelar sig under vad som verkar vara en utav de sista
expeditionerna dit. För faktum kvarstår att vi inte förstår någonting om planeten absolut
ingenting. Man kan observera oceanen som omsluter hela planeten och förmodligen verkar
vara någon form utav levande varelse. I den kan man se mönster framträda och försvinna,
man ger namn åt mönstren och mäter allt som går att mäta kopplat till dem bryter ned
rörelserna i matematiska observationer. Men det går ändå inte att sluta sig kring vad det är
som pågår och varför havet beter sig som det gör. Så forskarna börjar i sin desperation
bombardera oceanen med kraftig strålning för att se om man på det sättet kan få kontakt.
(7) Dick Hebdige, Jennifer Papararo, Julia Paoli - Mike Nelson, Amnesiac Hide s. 60, Black Dog
Publishing, 2015
(8) Utopias (Documents of Contemporary Art), Editor: Richard Noble, s.50, Whitechapel 2009,
Something’s Missing – Theodor Adorno och Ernst Bloch, Something’s missing, 1958