1. No category

Carlos orkester i Ruda
minnen från 1950-talet
Av JERRY JONSSON
Jag med min tenorsaxofon i september 2015
Jag, beställde en tenorsaxofon, en begagnad, försilvrad Kohlert,
från Smålands Musikvaruhus i Nässjö och löste ut den på
posten i Högsby med 90 kronor (+ 1,80 i frakt) den 7 november
1949.
Sedan betalade jag av resten med 25 kronor månaden tills hela
summan på 440 kr var erlagd. En gitarrist, som hette Alfons
Schneider, hade skaffat en saxofonkurs, som jag fick överta och
jag packade upp saxofonen och tränade på alla lediga stunder.
Ibland höll jag på långt in på nätterna och det är ofattbart att
ingen i vår stora familj protesterade. Det fanns ingen
musikskola på den tiden men jag lärde mig snabbt var tonerna
låg på notbladet och på saxofonen. Jag var ensam på saxofon i
Högsby då och det fanns f. ö. knappt en handfull musiker där
ens med andra instrument. Det var meningen att vi skulle starta
en orkester med gitarristen Alfons Schneider, den utmärkte
dragspelaren Folke Ljung från Lillsjödal (som vunnit några
dragspelstävlingar) och Olle Lundström, som spelade bas och
trombon men även piano och andra instrument. Olle, som var
fantastiskt duktig, hade spelat som yrkesmusiker i Norrköping
och Linköping, men hade flyttat tillbaka till Högsby för att
överta sin fars skoaffär. Vi spelade på olika sammankomster,
bl.a. när kommunhuset i Högsby invigdes 1950.
Folke Larsson spelade in ett band med vår musik och en del
annat och det murades in i en vägg för att bevaras till
eftervärlden. Sommaren 1951 arbetade jag på Bröderna
Peterssons Tapetserarverkstad i Ruda och en dag kom Åke
Ottosson dit med sin altsax och ett notblad och ville att jag
skulle provspela. Det gick bra och vi bestämde då att jag skulle
börja träna med Carlos orkester. Den orkestern hade legat nere
ett par år och skulle starta om på nytt men det saknades en
altsaxofonist. Förre orkesterledaren Ivar Jejdling skulle träna
upp oss och vi var i hans källare och övade i några månader.
Blåset hade dessutom extraträningar i veckorna hemma hos
Åke Ottossons gästfria föräldrar. Jag tillbringade mycket tid där
eftersom Åke och jag blev bästa vänner.
Carlos orkester på väg till en spelning 1952
Från vänster: Helge Karlsson, Åke Ottosson, Åke Eriksson, Kurt
Persson, Jerry Jonsson, Siv Gustavsson, samt chauffören Arvid och
Rune Flodbrant.
En
sommar cyklade vi på semestern de sju milen till Kalmar
och tog färjan över till Färjestaden. Vi tältade och åkte runt på
Öland på en tandemcykel, som vi lånat, och livnärde oss i
huvudsak på kroppkakor. Orkestern premiärspelade
nyårsafton 1951 i Oskarshamns folkpark. Det var en ungdomlig
besättning - 16-21 år - frånsett basisten och trumslagaren. Den
senare var i 40-årsåldern och i kraft av sin ålder blev han
kapellmästare. Innan vi skulle börja spela gick trumpetaren ut
för att hämta lite frisk luft. Då han såg ut att vara under 15 år
tyckte ordningsvakterna att han skulle gå hem tillmamma men
någon kom och berättade för dem att han tillhörde orkestern. Vi
hade inte hunnit med att träna in mer än30 låtar varför vi
tvangs spela om de flesta. Ändå fick vi bra kritik och det skrevs
bl.a. att vi hade framtiden för oss. Så småningom hade
orkestern 350 låtar i sina pärmar.
När bröderna Lennart och Ragnar Petersson kom in i
orkestern var vi även i deras trevliga hem, i Kroken, och tränade. Vi hade även förmånen att få vara i Ruda skola.
I början hade vi ingen enhetlig klädsel men efter en tid skaffade
vi propra kostymer i diskreta grönrandiga nyanser. Vid omstarten 1956 skulle vi vara lite tuffare och klädde oss i röd blazer
och grå byxor.
På Ruda Lundfesten 1953. Från vänster: Helge Karlsson, Åke
Eriksson, Jerry Jonsson, Åke Ottosson, Rune Flodbrandt och Siv
Gustavsson. Knästående: Kapellmästare Kurt Persson.
Högtalaranläggningen sköttes av de två i orkestern, som var
mest tekniska. Den var enkel och bestod av två högtalare,
som hängdes upp vid sidan av scenen och två mikrofoner, en
framför blåset och en vid pianot, som även fungerade som
sångmikrofon i de fåtal sångnummer vi hade.
Det var vår kvinnliga pianist, Siv Gustavsson, som sjöng. Det
var ett behagligt decibelvärde i anläggningen. I dag måste man
ha hörselproppar i öronen för att undvika hörselskador. I
början, när vi skulle ta oss till spelningarna, åkte vi taxi. Det var
en Volvodroska med ett extrasäte, som man kunde fälla upp
när det behövdes. Från en spelning åkte tre flickor med så vi
var elva personer med chauffören. Vi var dock smala och
smärta så vi tog inte stor plats. Ståbasen (kontrabasen) hade vi
på taket och i en låda på pakethållaren bak hade vi trummorna
och de övriga instrumenten i bagaget. En period åkte vi
Wolksvagenbuss, vilket var bekvämare. Så småningom köpte
en del orkestermedlemmar bilar, som till en del kunde finansieras med de reseersättningar vi fick av arrangörerna. När
avståndet till spelningarna så småningom ökade införskaffades
en orkesterbuss.
Helge Karlsson var den förste av oss som köpte bil, en gammal
Volvodroska. Han skulle provköra den så vi samlade ihop ett
gäng och åkte till Vena, cirka åtta mil, där det var dans
skärtorsdagskvällen 1952.
När
vi skulle åka hem körde Helge vilse i mörkret. Vi hade
kört förbi en bensinmack några km, när vi fick punktering.
Något reservdäck fanns inte men som väl var, hade bilen en
domkraft. När morgonen grydde skruvade Helge av hjulet och
begav sig i sällskap med en frivillig kompis till macken, där
däcket blev lagat och de återkom efter drygt ett par timmar så
vi kunde fortsätta. Vi hamnade till sist i Västervik, d.v.s. i rakt
motsatt håll i förhållande till Ruda. På hemvägen, när vi kom
till Bockara, kokade kylaren. Helge fick gå in i ett hus och
hämta en hink med vatten. Jag baddade ansiktet för att se litet
fräschare ut eftersom jag skulle besöka min flickvän Birgits hem
i Berga för första gången. Jag kom nästan en timma för sent och
gav nog inget gott intryck. Några år senare, 1955, var vi dock
gifta och är det fortfarande 2011. Det var långfredag och jag
hade lovat att spela på en SSU-dans i Högsby med Folke Ljung
på dragspel och Alfons Schneider på gitarr. Jag blev
hemskjutsad till Högsby och kom till spelningen dödstrött men
med den lilla rutin jag skaffat mig klarade jag ändå spelningen.
Offentliga danser fick på den tiden inte anordnas på vissa
kyrkliga helgdagar som t.ex. långfredagen, påskdagen och
juldagen. På långfredagen fick det i radion endast spelas
kyrklig eller tung klassisk musik. Man skulle inte arbeta med
händerna utan helst sitta overksam hela dagen. Då hade man
uppfyllt de kriterier som gällde då. Föreningar behövde dock
inte tillstånd för medlemsdanser. Dansen sågs inte med blida
ögon från kyrkligt håll eftersom den uppfattades som mycket
syndig och ansågs locka ungdomarna till ett osedligt leverne
med de konsekvenser det innebar.
Oskarshamns Tidning
Trots att industrisamhället Ruda inte hade något överväldigande stort
invånarantal har det i alla fall en förhållandevis bra sjumannaorkester.
Problemet på mindre orter när det gäller så pass stora orkestrar är ju att
skaffa ersättare om någon av medlemmarna skulle flytta på sig, i regel
tvingas orkestern minska ner eller i värsta fall helt avstå från engagemang
tills man lyckats spåra upp ett nytt musikämne. Carlos orkester har varit
förskonad från sådana tillbud och resultatet har också blivit att bandet nu
låter bra och har spelat in sig hos den dansanta ungdomen.
Premiärspelningen skedde i Oskarshamn Folkets Park nyårsafton 1951 och
sedan dess har det inte varit brist på vare sig engagemang eller uppskattning.
Det är en ungdomlig orkester, medelåldern hos medlemmarna ligger så pass
lågt som vid nitton år och det i sin tur gör att någon som helst brist på
spelglädje inte finns. För att vara riktigt artiga skall vi presentera pianisten
först, eftersom det rör sig om en kvinnlig sådan vilket inte är allt för vanligt.
Hon heter Siv Gustafsson och förutom piano spelar hon också dragspel med
den äran. Hennes kolleger i kompet är helge Karlsson, bas och Sten Carlsson,
trummor. De fyra blåsarna är Åke Ottosson, allsax, det är dessutom han som
står som kapellmästare för orkestern, Jerry Jonsson, altsax, Rune Flodbrandt,
tenorsax och Åke Eriksson, trumpet. Repertoaren består till största delen av
standardmelodier i behagligt danstempo.
Blåssektionen i Carlos orkester 1953
Åke Ottosson
Altsax och klarinett
Åke Eriksson
Trumpet och fiol
Jerry Jonsson
Altsax och klarinett
Rune Flodbrant
Tenorsax och klarinett
Beträffande bilarna så var många av de begagnade i mycket
dåligt skick, innan bilprovningen inrättades och avslöjade deras
brister. Det var inte ovanligt att man körde med blankslitna
däck. Bromsarna kunde vara i så dåligt skick att man fick
använda handbromsen som ett komplement för att få stopp på
bilen. Många av de väsentliga delarna för trafiksäkerheten var
svårt rostskadade. Det kunde vara glapp i hjulupphängningen
och i styrleden så det var dödgång i ratten. När bilprovningen
äntligen kom försvann stora delar av den begagnade
vagnparken och trafiksäkerheten förbättrades betydligt.
Hastigheten hade dock inte varit så hög utan en marschfart på
70-80 km var den vanliga. När den första motorvägen byggdes
mellan Lund och Malmö var det därför många som undvek den
av rädsla för att inte kunna hänga med i trafikrytmen. I
samband med resorna till våra spelningar blev vi dock förskonade från större missöden men vid ett tillfälle fungerade inte
bilens strålkastare varför vi kunde anträda hemresan först när
det börjat ljusna. Under denna väntan hann vi frysa ordentligt.
Under tidigt 1900-tal fanns det en orkester i Högsby, som åkte
hästskjuts till sina engagemang. På en spelning i Mönsterås blev
de osams, varför halva orkestern tvangs gå hem, en sträcka på
cirka fyra mil. När min far och faster spelade i orkester på 1920talet (The Crystal Band) hade arrangörerna inget piano utan de
fick ta med sig sitt eget på en liten lastbil. Då fordrades det
starka karlar i orkestern. Några högtalare fanns inte i
orkestrarna då utan min far Arvid, som spelade fiol och cello
samt sjöng ibland använde då en plåttratt, som förstärkte rösten
lite. Han sjöng även på engelska för att imponera på
danspubliken vilket inte var så svårt eftersom någon
engelskundervisning inte förekom i den då 6-åriga
obligatoriska skolan. Enligt min faster Wasty, som spelade
piano, slutade han dock med engelskan efter det att en student
kommit fram och frågat honom vilket språk han sjöng på.
Orkesterengagemanget tog en stor del av fritiden.
Om vi en lördagskväll t.ex. spelade i den berömda
Skyttepaviljongen i Örkelljunga reste vi från Ruda strax efter kl.
15.00 på eftermiddagen och var tillbaka först vid fyratiden på
söndagsmorgonen.
Högsby socken och kommun på 50-talet utgjordes av tätorten
med samma namn, vilken var köpcentra med cirka 40 affärer
(de flesta mycket små), samt två industriorter, Berga och Ruda.
Berga låg en halvmil västerut och var järnvägsknut för linjerna
Kalmar - Berga och Nässjö – Berga - Oskarshamn. Ruda, som
låg en mil bort i östlig riktning, var likaså järnvägsknut för
linjerna Kalmar - Berga och Oskarshamn – Älghults by.
Fågelfors, som senare inlemmats, är beläget halvannan mil bort
söder om kommuncentrum.
Högsby hade två festplatser av vilka en fanns vid Frövi
idrottsplats. Där fanns två dansbanor men underhållet var
eftersatt. När vi i Carlos 7-mannaorkester spelade där 1952
skulle kapellmästaren Kurt Persson vid ett tillfälle gå ut genom
scenens bakre dörr men han försvann med en duns i marken,
då det var en fallhöjd på halvannan meter. Trappan utanför
dörren hade ruttnat upp och var borttagen men dörren hade
inte spikats fast. Det såg oerhört dråpligt ut men vi höll oss med
stor ansträngning för skratt men när han, undervilda eder, reste
sig upp oskadd formligen exploderade vi av skratt. Dansbanan,
på vilken det spelades gammaldans, var likaså i dåligt skick och
hade en del röthål, som märkts ut med lövruskor. På dessa
Frövifester sålde arrangörerna dansbiljetter varför de gav oss
följande uppmaning: “Spela korta bitar pojkar så vi får sälja fler
dansbiljetter.” Vi spelade dock vår vanliga repertoar,
kapellmästaren skickade till STIM en förteckning över de bitar
vi spelade på danskvällarna. På repertoaren fanns det inga
kompositioner av Evert Taube men han tog med några ändå.
Orsaken var att kapellmästaren tyckte synd om Taube för att
denne hade så dålig ekonomi. Han fick nu genom detta några
extra STIM-pengar.
Oskarshamns Tidning 1953
Folkets Park
Skottårsbalen som på lördagen gick av stapeln i Folkparken, besöktes av en
ovanligt talrik publik, vilken fick svänga sig i dansvirvlarna efter Carlos
välspelande orkester från Ruda. Damernas fria val att bjuda upp danspartner
utnyttjades livligt och trängseln på dansgolvet var stundtals enorm, men så
hade också orkestern den verkliga förmågan att rycka publiken med sig. De
utlovade överraskningarna för damerna i form av frikort för säsongen
utdelades efter dragning på entrébiljetterna. Kort sagt: en trivsam kväll.
Den andra festplatsen i Högsby låg på den gamla frälsegården
Husebys ägor och kallades Ekparken p.g.a. alla ekar, varav
många var flera hundra år gamla. Som nioåring kröp jag under
dansbanan och letade efter pengar och hittade en 25-öring.
Drygt tio år senare stod jag på scenen och spelade med Carlos.
Det var olika föreningar som höll fester där, bl.a.
brottarklubben. Elförsörjningen låg på gränsen till kollaps. På
en brottarklubbsfest gick en säkring varvid brottarklubbens
ordförande ilade upp på dansbanan och med hög röst undrade
om någon hade en propp (säkring) på sig.
På 1950-talet och tidigare gick hela familjerna, från barn till de
äldsta, till festerna och stannade till 22-tiden. Sedan fick
ungdomarna över 15 år och äldre, som inte behövde gå hem
med barnen överta festplatsen.
Ordningen var i stort sett god på festplatserna. Visst förekom
det slagsmål någon enstaka gång men då gjorde man upp
utanför festplatsen och det slutade kanske med ett blått öga
eller i värsta fall näsblod eller att någon av de inblandade
förlorade en tand. Något tillhygge förekom inte. Det var s.k.
“ärliga” slagsmål där endast knytnävarna fick användas. När
någon låg ner eller ansåg sig besegrad var det över och ingen
fortsatt misshandel förekom på liggande offer, vilket dessvärre
inte är ovanligt i dag.
Slagskämparna såg till att ingen blev liggande kvar utan de tog
hand om varandra och såg till att de klarade av att ta sig hem.
Om det någon gång urartade fanns det stabila ordningsvakter
som med några handgrepp skiljde de stridande åt. Att anmäla
varandra för misshandel förekom inte. Fågelfors Folkpark hade
en stor scen vilket medgav att arrangören kunde engagera
dyrare artister och större grupper, t.ex. Malmstensgruppen.
Andra artister var Harry Brandelius med sin dragspelande fru,
Inga-Lill Roswald. Inger Berggren hade konjak med sig och
bjöd på men vi var nykterister i orkestern utom vår äldre
kapellmästare, som lät sig väl smaka. Av de större festplatserna
i Högsby, Berga, Ruda och Fågelfors finns endast den sistnämnda kvar.
Det fanns även dansbanor i småbyarna runt om, som
lokalbefolkningen snickrat ihop. Ett par sådana fanns i
Drageryd och Allgunnen.
Vid den tiden fanns det många ungdomar på landsbygden och
rörligheten var inte så stor. Endast ett fåtal hade råd att köpa
cykel för att snabbare och lättare kunna förflytta sig. Det var
ungefär som att skaffa bil idag. Även de större festplatserna
med dansbanor och försäljningsstånd hade uppbyggts med
engagemang av föreningar och deras händiga medlemmar,
vilka även stod för underhåll och drift utan anslag från
samhället. Det blev lite annorlunda, när storkommunerna kom
till. Då minskade intresset för ideellt arbete.
Ruda Lund var en festplats, belägen på Ruda gårds ägor i en
vacker ekhage dominerad av stora gamla ekar. Där fanns två
dansbanor, en för modern dans och en för gammeldans. Där
arrangerades årligen endast en fest men i gengäld hölls den
både på lördagen och söndagen och besöktes av cirka 2000
personer. Vid denna tid krävdes det motbok för spritinköp men
det gick att komma över alkohol ändå. Det var som regel några
som slog sig ihop och skaffade brännvin. På Rudalundsfesterna omtalades ett gäng på fyra yngre män som köpt sprit
tillsammans. Det bar sig inte bättre än att en av dessa blev så
full att han ramlade av bänken. Spriten var emellertid inte slut
varför det uppkom en diskussion om vad man skulle göra med
hans andel. Att spara sprit var inte tänkbart - allt skulle drickas
ur! Att dela på den fallnes andel var likaså otänkbart då han
betalat för den. Problemet löstes på så sätt att två man höll upp
den utslagne och den fjärde i gänget hällde i honom supen.
Motboken hade sina fördelar för när den fanns förekom inte det
ungdomsfylleri som är ett problem i dag.
Carlos orkester 1953. från vänster: Rune Flodbrant, Åke Ottosson,
Åke Eriksson, Siv Gustavsson, Jerry Jonsson, Sten Carlsson och
Helge Karlsson.
Några fester bjöd på underhållning och hade t.o.m. smärre
tävlingar, bl.a. i armbrytning. Högsby brottarklubb hade
på1940-talet en tungviktare som vann sina flesta matcher och
han hatade att förlora. Han var pigg på att utmana andra på
olika aktiviteter, för att visa sin styrka. En gång gällde
utmaningen att simma över Emån ovanför Tingebro, just där ån
var bred och hade en strid ström. Han simmade själv över först
medan den andre inte vågade och blev hemjagad. När det var
dags för armbrytning på idrottsfesten log brottaren segervisst
och lite överlägset. Han nådde finalen, vilket även en pensionär
gjorde. När de gick sin match bröt de först sönder bordet varför
ett nytt fick anskaffas. Först bröt de med höger arm varvid
pensionären vann. Tungviktaren mörknade i ansiktet och
trodde sig rå på pensionären när de bröt med vänster arm men
även då vann pensionären. Det gick hans ära förnär och då ville
han bryta arm i en match utanför själva tävlingen. Brottaren tog
i så hårt att han var blå i ansiktet men ändå bröt pensionären
ner honom till synes oberörd och då gav brottaren upp med ett
generat leende. Pensionären var en liten, satt (kraftigt byggd)
farbror, som bodde nära idrottsplatsen i Högsby.
Även kända artister framträdde och några av dem som jag såg
på arrangemang, där vi spelade, var Karin Juel (i Ruda), Jan
Lindblad (i Berga), Snoddas (i Hultsfred) och Elof Arhle
(i Blomstermåla). Alla var mycket trevliga mot oss i orkestern.
På festplatserna förekom även servering, mest kaffe eller
läskedryck med bulle och tre sorters kakor och vanligen var det
föreningens kvinnor som stod för bakningen. För att visa sin
uppskattning kunde någon säga: “Det här var nästan lika gott
som köpebröd!”. Vidare såldes det kokt korv med bröd eller i
papper, vilket var en billigare variant. De som hade en mager
kassa, vilket inte var ovanligt, köpte enbart bröd med senap. I
kräfttider sålde arrangören nykokta kräftor och de som var
gladast i hatten tuggade tvärs över kräftan och fick därför i sig
en hel del skal också.
Det fanns även en tombola med fem hemliga vinster, vilka fick
hämtas ut först efter festens slut för att de åtrådda högvinsterna
skulle finnas kvar till beskådande och locka nya lottköpare.
Innan jag började spela i orkester hjälpte jag till med sådan
lottförsäljning ibland.
På en tillställning sålde vi ett stort antal lotter men utan att
någon vinst gick ut. Lottköparna blev surare och surare och
både jag och min försäljningskompis började bli misstänksamma. Vi tittade då runt på vinsthyllan och fann där en påse
med vinstlotterna. Under några nervösa sekunder lyckades vi
obemärkt smyga ner dem i tombolan.
Bland festplatsernas attraktioner märktes även pilkastning,
luftgevärsskytte och chokladhjul och på familjefesterna, som
började på eftermiddagen, förekom säcklöpning och
potatislöpning. I den senare grenen hade deltagarna en sked
med skaftet i munnen och en potatis i skeden.
Trångboddheten var på 50-talet och dessförinnan betydande
och kanske av den orsaken fick ungdomarna styra om det
mesta utomhus. En av följderna blev att några först födda
avlades på danskvällarna. Ofta var det en oönskad följd och
någon försökte göra abort genom att åka bak på en motorcykel
som föraren framförde med hög hastighet på järnvägsbanken.
Vid passagen av syllarna uppkom ett fruktansvärt skakande
men ändå fick åtgärden ingen önskad effekt. Ansvarstagandet
var emellertid högt bland de pojkar som åsamkat “skadan”,
vilket resulterade i att ungdomarna “blev tvungna” att gifta sig
för att bo ihop utan att vara gifta var otänkbart på den tiden.
Det har alltid ryktats att dansmusiker är dåliga danspartner. En
lördag, när vi var spellediga, var det dans på Skandia i Högsby.
Jag skaffade en danskurs men hade bara en vecka på mig för att
lära mig varför jag endast hann träna in foxtrotstegen. När
lördagskvällen kom anlände jag till dansen spik nykter och
dansade nästan hela kvällen med en flicka från Påskallavik och
tyckte själv att det gick jättebra! Jag använde foxtrotstegen även
till slowfox, samba, rumba och tango. När vi själva spelade
fjorton dagar senare i Påskallavik träffade jag flickan som
yttrade: “Vad full du var, Jerry, på dansen i Högsby!”.
Orkestrarna bokades i denna del av landet av arrangörerna
genom musikförmedlingen i Oskarshamn. Anslutna dit var
orkestrar som bestod av 4-8 man. Vår orkester hade de första
åren sex man och en kvinna och det var vid denna tid och
dessförinnan - ovanligt med en kvinnlig orkestermedlem. När
vi ombildade orkestern till att omfatta åtta musiker år1956 var
jag 25 år. Äldst var basisten, Helge Karlsson, och yngst var
trumslagaren, Ragnar Petersson, 16 år. Medelåldern var endast
20 år men då vi hållit på i fem år var vi ändå rutinerade.
Orkesterledare var Åke Ottosson. De åren som låg närmast
framför oss som ett 8-mannaband förekom ingen sång utan
tyngdpunkten låg på saxsektionen, som klingade mycket fint.
Vi tränade minst en gång i veckan och hade spelningar de flesta
lördagarna och på somrarna även på söndagar. Vi blev oerhört
samspelade och notsäkra och hade även några utmärkta
solister. Mest spelade vi dansant swingmusik medamerikanska
standardarrangemang av Glenn Miller, Count Basie, Benny
Goodman, Dizzy Gillespie m.fl. men även av svenska
arrangörer - och några egna.
I dag är det ytterst sällan att det förekommer dansmusik utan
sång. De större orkestrarna, t.ex. Thore Ehrling, hade förr s.k.
refrängsångerskor (vokalister) men musiken dominerades ändå
av blåssektionerna. På 1960-talet kom de s.k. gitarrbanden,
inspirerade av bl.a. Beatles, och konkurrensen ökade. Orkestrar,
som var uppbyggda med blås, försvann efter hand.
Carlos orkester höll emellertid på till 1986 men tvangs göra
längre och längre resor till spelningarna. Hela Sydsverige var
arbetsplats, ända upp till Örebro, där orkestern var populär och
hade många spelningar.
Sista spelningen ägde rum nyårsafton i Rosenfors populära
dansarena, i vilken vi spelat åtskilliga gånger, med början vårt
startår 1951. Detta år låg gaget per man på 20 kr men när
orkestern lades ned var det uppe i 1000 kr per man.
Danssäsongen ute började valborgsmässoafton och det kunde
då vara köldgrader och folk fick vända sig och värma en sida i
taget vid bålet. Vi som spelade hade inte den möjligheten och
det var inte så lätt att spela med nagelkalla. Något vibrato
behövde inte läggas på för det kom automatiskt, när vi frös så
vi skakade. Vid en spelning i maj månad i Bockara föll det
t.o.m. snö. Festarrangörerna skulle hålla oss med piano. Det
sattes i bästa fall ut på våren och stod sedan ute till hösten,
påverkat av köld, fukt och värme. Om de varit något stämda
vid säsongsstarten försvann det efter hand och på något piano
kunde det även fattas en ton. En period hade orkestern en
pianist, Ulf Wilhelmsson, som kunde grovstämma instrumentet
och då lät det lite bättre.
FEST
arrangörer!
Försäkra er om musik i god tid
för sommarsäsongen
Pertons
Mönsterås
8 man
Carlos
Ruda
7 ”
Unnerfalks
O-hamn
7 ”
Nils Yngves
”
6 ”
Alf Hjorts
”
5 ”
Kust Arvens
”
5 ”
Hasses kvartett
”
4 ”
Tusses kvartett
”
4 ”
Sv. Musikerförbundet
förmedling
Oskarshamn Tel. 1233
Klipp ut annonsen!
Senare blev f.ö. vår trumpetare finstämmare på pianofabriken i
Vetlanda. När syntar och elorglar senare kom, köpte
orkestrarna in sådana instrument och därmed försvann
problemen av nämnda typ.
På vintrarna fanns det många ställen där folk kunde dansa.
Högsbyborna åkte främst till Oskarshamns Folkpark och
Rosenfors men även till de mindre festplatserna i Björkshult och
Fagerhult. I Högsby anordnades någon enstaka gång dans i
Skandiabiografen, vilken sedan länge är riven. I Ruda hette
danslokalen Alhambra men också den är borta. Även i Berga
fanns en danslokal men den övertogs senare av företaget Beston
och användes för att tillverka herrkläder i.
Carlos orkester under en träningskväll 1956
De flesta spelningar fungerade allt i sin vanliga ordning men
ibland inträffade något, vilket särskilt fastnat i minnet. När
pianisten slog an första tonen, vid en spelning i Krokstorp, flög
en svärm bålgetingar ur pianot. De kröp sedan på oss
orkestermedlemmar hela kvällen men uppenbarligen gillade de
vår musik för ingen blev stucken.
När vi hade en spelning i Borgholm skulle vi åka dit med färja
från Mönsterås. För säkerhets skull tog jag en sjösjuketablett
men det var ”bleke” (lugnt vatten) på sundet. Jag var pigg ända
till vi skulle börja spela men då verkade tabletten på så sätt att
jag blev riktigt sömnig men lyckades med stor möda hålla mig
vaken. När vi spelade i Högsby kom riksdagsmannens flickor
fram till oss och undrade om vi ville spela på hans 50-årskalas,
som pågick. Vi lovade detta eftersom vi åkte förbi hans gård på
hemvägen. Vi trängde oss in med våra instrument bland
gästerna men tvangs stå lite utspridda så vi hade dålig kontakt
med varandra. Stämningen var hög så det gjorde inte så
mycket. Riksdagsmannen, som hette Nils Larsson, sade om sina
flickor, som var blonda: ”De är inte vackra men de har charm”.
Det kunde man hålla med om för flickorna var mycket trevliga
och glada och såg riktigt bra ut dessutom.
Vår äldre kapellmästare Kurt berättade en del historier om
Carlos första uppsättning musiker och bland annat om deras
duktige altsaxofonist Elof, som var mycket närsynt. När
orkestern skulle träna in ett arrangemang, som legat på hyllan
en tid, spelade saxofonisten fel. De spelade om stycket med
samma resultat. Tredje gången uppmanade de övriga honom
att kolla upp noterna, varvid han höll upp notbladet nära
ögonen och därefter kom med kommentaren “aj tusan, jag
spelade fel på en flugskit. Elof, som även spelade klarinett, blev
så kallat kronvrak på grund av sin dåliga syn. Av dessa
kronvrak blev en del uttagna som malajer vilka höll på med
olika servicearbeten på kompanierna.
Åke och jag med tandemcykel på Ölandssemester 1953
Elof tyckte att det skulle vara trevligare att spela i regementets
musikkår och han fick chansen att spela upp för att bli antagen.
Musikerna tog fram den mest avancerade klarinettstämman
övertygade om att han inte skulle klara av den. Elof förstod på
deras sneda leenden vad det var frågan om, koncentrerade sig
till det yttersta och spelade igenom stämman felfritt. Därefter
vände han notbladet och spelade igenom stämman upp och ner
varvid de närvarande tappade hakorna. Han blev givetvis
antagen.
Dödsstöten för dansbanorna och festplatserna kom när TV
gjorde sitt intåg på 60-talet. Publikunderlaget blev så dåligt att
det inte gick att ordna några fester och danser så att de gick
med vinst. De enda som överlevde var några “inbyggda
”dansställen, vilket medgav arrangemang även vintertid.
Många fina folkparker revs ned och dansbanorna ute i byarna
ruttnade upp med några få undantag och flera går knappast att
spåra längre. Det finns dock fortfarande ungdomar som tycker
att det är roligare att dansa och träffas än att sitta framför TVapparaten eller datorn. I och med att bilarna blev allmän
egendom på 60-talet var man inte längre så beroende av att
dansstället låg nära hemorten utan de dansanta kunde åka10-15
mil till något populärt dansställe. Det finns emellertid
undantag. Där det funnits eldsjälar, vilka lagt ner ett hårt
arbete, har man lyckats bevara festplatser in i nutiden och där
kan det fortfarande samlas så stor publik att dessa nöjesplatser
kan överleva.
Carlos orkester bildades redan 1938 och höll på nästan i ett
halvsekel. Dock gjordes ett kortare uppehåll med framträdande
men nyårsafton 1951 återkom orkestern på dansbanorna.
Det har nu gått ett drygt halvsekel sedan Carlos orkester
grundlade sin nya storhetstid. Av dåvarande orkestermedlemmar var fyra man kvar ända till avvecklingen 1986, nämligen Lennart Petersson, som även blev ledare, Åke Ottosson,
Rune Flodbrant och Ragnar Petersson.
Det lokala nöjeslivet har under orkesterns långa livstid, men
även därefter, helt omstrukturerats. En av orsakerna är att folk
flyttat från de mindre orterna men även några av de musiker
som ingick i orkestern under nämnda decennium har sökt sig
till andra orter och fått annan sysselsättning. I dag är vi endast
fyra som är kvar i livet: Lennart Petersson, Åke Ottosson, Sten
Carlsson och jag själv.
Min Yamaha Purple saxofon
Carlos orkester 1956. Från vänster: Lennart Petersson altsaxofon,
barytonsaxofon och dragspel, Åke Eriksson trumpet och fiol,
kapellmästaren Åke Ottosson altsaxofon och klarinett, Ragnar
Petersson trummor, Rune Flodbrandt tenorsaxofon och klarinett,
Jerry Jonsson tenorsaxofon och klarinett, Helge Karlsson
bas.(Pianisten Ulf Wilhelmsson saknas på bilden).
Lennart blev musiklärare och han skrev bl.a. “saxofonskolan,
saxofonen och jag” åt Thore Ehrlings förlag och det blev den
mest anlitade skolan.
Mitt yrke var tapetserare och det förde mig till Scapa i
Rydaholm 1964, där jag var arbetsledare och när verksamheten
flyttade till Alvesta 1970 följde jag med. Åke Ottosson, som
också var tapetserare, bor kvar i Ruda men han lämnade yrket
för att bli svetsare på Scania i Oskarshamn. Åke Eriksson
slutade 1959 och flyttade till Vetlanda och där var han verksam
som finstämmare på pianofabriken.
Rune Flodbrant var också han tapetserare och genom att
bosätta sig i Högsby förblev han hembygden trogen. Det blev
även bröderna Petersson. Ragnar bosatte sig på föräldragården
i Kroken, utanför Ruda och startade lastbilsåkeri och Lennart
har försörjt sig som musiklärare och bor kvar i Ruda.
Helge Karlsson skaffade egen liten gård i bygden medan Sten
Carlsson flyttade till Stockholm och blev företagare inom
plåtslageribranschen. Ulf Wilhelmsson spelade senare med
Little Gerhard och därefter i Tyskland. Siv Gustavsson gifte sig
och flyttade till Oskarshamn medan Kurt Persson flyttade till
Göteborg.
Om orkestern kan även nämnas att den i TV:s barndom
medverkade där 1959. Vi i saxofonsektionen spelade även
klarinett i Ruda musikkår i början av 1950-talet. Jag spelade
också i Högsby musikkår. Dessutom var vi kabaréorkester vid
något tillfälle när Rudamatörerna (en teatergrupp) uppträdde.
När jag och barnbarnen gick förbi en musikaffär 1998 tyckte de
att jag skulle gå in och låna en saxofon. Jag följde deras råd så
efter 30 års uppehåll började jag spela igen. Förvånansvärt nog
satt det mesta som i gamla tider. Jag avsåg endast att spela som
“hjärngymnastik” men sedan jag köpt en tenorsaxofon spelar
jag bl.a. vid SPF-möten, på kommunens äldrebonde och i
pastoratets kyrkor tillsammans med vår SPF-kör vid speciella
kyrksöndagar.
Saxofonen är inte lagd på hyllan!
På ålderns höst som pensionär och boende i Alvesta,
tillsamman med min älskade hustru Birgit, spelar jag sedan
många år tillbaka i Alvesta SPF Musikensemble där vi också
har en trevlig kör. Vi framträder på SPF månadsmöten, i
pastoratets
kyrkor:
Alvesta,
Lekaryd,
Hjortsberga,
Kvenneberga, Härlöv och Blädinge. Varje vår och höst har vi ett
gediget program som vi också framträder med på våra
äldreboenden: Högåsen och Bryggaren i Alvesta, Björkliden i
Vislanda, Asken i Västra Torsås, Furuliden i Moheda och
Solgården i Gemla.
Alvesta SPF Musikensamble, Jerry Johnsson, saxofon. Lars Hörberg,
saxofon. Gösta Andersson, piano. Per-Olof Sjöberg, bas och Nils
Forsberg, klarinett.
Vislanda i september 2015
Jag och Lars Hörberg
Jag med min Yamaha Purple Logo- Saxofon på Björkliden i Vislanda
1 september 2015
Alvesta SPF Musikensamble, Folkets Hus Alvesta dec 2013
Redigering text och bilder: Kennedy Andersson
Äldre foton: Jerry Jonssons fotoarkiv
Nytagna foton: Kennedy Andersson
www.varendsbygder.se
klicka in på socknar och Alvesta SPF Musikensamble,
där finner du mer om Jerry Jonssons nuvarande musicerande.
Alvesta 14 september 2015
Kennedy Andersson