1. No category

PORTR ÄTT
Nedlagda fabrikshallar, ridhus, glömda lador på den skånska
landsbygden. Ingen plats är omöjlig för klassisk musik enligt
Kristofer Wåhlander. Möt dirigenten och musikentreprenören, som
sedan några år gör vad han kan för att föra ut den klassiska
musiken till människor som aldrig besökt ett konserthus.
KRISTOFER
- entreprenör i musikens tjänst
TEXT VIVECA RINGMAR foto nicklas rudfell
A
poteket stänger för dagen och
från Teknikmagasinets butik föser affärsinnehavaren ut de sista kunderna. Samtidigt strömmar människor in
i köpcentrumets väldiga famn. Utanför det nedlagda Systembolagets tomma lokaler i Center Syd i Löddeköpinge ringlar en lång kö av förväntansfulla människor. En ung man i blåställ knaprar på en varmkorv.
En gammal kvinna drar koftan tätare runt kroppen och tar ett stadigt grepp om rollatorns handtag. Inne på det som en gång var Systemet har symfoniorkestern just tagit plats på den scen som har
byggts under natten. Inte en enda av de 600 plaststolarna för publiken är ledig. Dirigenten kommer
in. Applåd. Tystnad. Så klingar de första tonerna ur
ouvertyren till Giuseppe Verdis opera Ödets makt.
– Vi har valt att satsa på opera eftersom de starka känslor som gestaltas musikaliskt i operans
värld verkligen kan ruska om och tränga in i människors innersta rum, in i själen, säger dirigenten
Kristofer Wåhlander.
– Målet är att nå både operaälskarna och de som
aldrig någonsin har varit på opera. Operaälskarna
vill vi nå genom att bjuda på artister som är ovanliga gäster i Sverige. Och den som aldrig har varit
på en operaföreställning ska förhoppningsvis få en
42-47 wahlander 59 K3.indd 42
av Johanna Paulsson FOTO Har ald Hoffmann
04/02/15 11.07
»Det spelar ingen
roll om vi spelar i en
nedlagd cementfabrik.
Människor vallfärdar
ändå dit. Jag tror att
de tänker ungefär; vad
spännande – nu händer
något här i bygden!«
OPUS 43
42-47 wahlander 59 K3.indd 43
04/02/15 11.07
PORTR ÄTT
omvälvande upplevelse och känna att opera inte är
konstigt eller svårt att ta till sig.
För femte året i rad ger Lundalands filharmoniska orkester stora galakonserter på den skånska
landsbygden. Sångsolisterna har under åren varit
kända namn, som svenska Olle Persson och Ulrika
Precht och ryska Olga Trifonova. Och publiken har
kommit i tusental till de annorlunda konsertscenerna i gamla fabriker, lagerlokaler och på förfallna logar.
– Det spelar ingen roll om vi spelar i en nedlagd
cementfabrik. Människor vallfärdar ändå dit, berättar Kristofer. Jag tror att de tänker ungefär; vad
spännande – nu händer något här i bygden!
Inne på Systemets scen i Center Syd är känslorna mellan Tosca och Cavaradossi heta. Rollerna gestaltas av sopranen Gitta-Maria Sjöberg från Det
Kongelige i Köpenhamn och Ahmed Agadi, tenor
vid Mariinskijteatern i S:t Petersburg. Kristofer
Wåhlanders repertoarval är brett och tillgängligt,
men han tycker inte att det innebär att han måste
kompromissa konstnärligt.
– Personligen tycker jag att detta är fantastisk
musik. Jag älskar Puccinis Tosca! Det är en enastående opera. Och jag älskar Mascagnis Cavalleria
Rusticana, som vi framför musik ur i år, och den operan sätts inte upp särskilt ofta på operascenerna i
Sverige. Jag har länge drömt om att få göra just den.
– De här ariorna och duetterna har blivit kända
eftersom de är så oerhört kraftfulla och fantastiskt
vackra. Men de människor som kommer till våra
konserter har inte hört ”Nessun dorma”, från Puccinis opera Turandot, live tio gånger redan. Därför
vill vi bjuda på dessa kända verk, och jag tycker inte
att vi har någon anledning att leta djupt i lådorna
efter annan musik.
Lundalands filharmoniska orkester startade 2010 och består av professionella musiker från
Sverige, främst Skåne. Men även från Danmark,
Storbritannien, Nederländerna, Polen, Ryssland
och Korea har musiker deltagit i projekten under
årens lopp. Till en början finansierades orkestern
delvis med EU-pengar, ämnade för utveckling av
landsbygden. Kristofer Wåhlander har dessutom
lagt ned oerhört mycket ideellt arbete för att satsningen skulle bli verklighet och gör så än i dag.
– Jag får väldigt mycket hjälp från många olika
människor, men huvudansvaret ligger på mig. En
av cheferna för Center Syd sa till mig att hon tidigare inte visste vad en dirigent gör, berättar Kristofer,
men att hon vet nu.
– Hon sa att en dirigent kommer med måttband
och mäter upp golvet och sätter ut markeringar för
scenbygget, räknar ut hur många stolar man kan få
in i lokalen, kollar brandmyndigheternas föreskrifter för nödutgångar, åker och hämtar solisterna på
flygplatsen och står slutligen framför orkestern under konserten, säger Kristofer och ler.
Utöver EU-pengarna har de tre »Lundalandkommunerna« Kävlinge, Staffanstorp och Eslöv
deltagit i finansieringen av orkestern. Efter två år
upphörde dock EU-bidragen, vilket gjort att Kristofer Wåhlander har fått ägna mycket tid åt att hitta sponsorer inom näringslivet. Idag står offentliga medel från kommunerna endast för ungefär 12
procent av intäkterna, resten är biljettintäkter och
pengar från näringslivet. Ett förhållande som är direkt motsatt mot hur det brukar vara i svenska orkestrar med professionella musiker.
– Det talas ofta om att kulturen måste vara offentligt finansierad och inte beroende av pengar från näringslivet för att den ska kunna vara fri
och oberoende. Men jag har aldrig någonsin haft en
sponsor som har sagt till mig vad jag ska spela, säger
Kristofer.
– När vi däremot söker offentlig finansiering så
finns det alltid en mängd olika kriterier som ska
vara uppfyllda för att vi ska få pengar. Kriterierna
kan variera med tidsandan. De senaste åren har det
handlat mycket om att koppla kultur med företagande. Tidigare gällde det till exempel val av musiker, val av nationalitet på musikerna, val av kön
på tonsättarna vars musik vi ska framföra. Den typen av frågor dyker hela tiden upp när man söker offentliga medel. Sponsorer blandar sig aldrig i konstnärliga frågor. De vill bara ha en bra konsert. Det är
min erfarenhet.
Kristofer Wåhlander utbildade sig till dirigent i Ryssland, vid konservatoriet i S:t Petersburg.
Här startade han också en egen symfoniorkester, S:t
»Sponsorer blandar sig aldrig i
konstnärliga frågor. De vill bara ha
en bra konsert. Det är min erfarenhet.«
44 OPUS
42-47 wahlander 59 K3.indd 44
04/02/15 11.07
orkester har verkligen gett allt. De är nästan lite
som ryssar, säger han och skrattar.
Kristofer Wåhlander har märkt andra skillnader mellan att arbeta som dirigent i Ryssland
och i Sverige.
– Svenska musiker är vana att allting ska diskuteras och vill gärna nå konsensus i viktiga musikaliska beslut. Här är musikerna inte rädda för att
höja rösten och komma med förslag till dirigenten.
Det vore fullständigt otänkbart i Ryssland. Där
har dirigenten större makt, musikerna lyssnar och
gör exakt som dirigenten vill utan att ifrågasätta.
– Jag blev faktiskt väldigt förvånad första gången jag fick ett förslag från en orkestermedlem när
jag var ny som dirigent här i Sverige. Jag visste inte
hur jag skulle förhålla mig och det kändes jobbigt
till en början. Men nu när jag har lärt mig hur det
fungerar här tycker jag att det är utvecklande, för
det ställer högre krav på mig. Jag måste verkligen
veta vad jag vill med musikstycket och varför jag
gör på ett visst sätt. Det är en större utmaning.
Kristofer, Lundalandsfilharmonikerna och
Helsingborgs konserthuskör under ett
framträdande i Torups stallar.
Namn
Kristofer Wåhlander
Ålder 40
Bor
Barsebäckshamn
i Skåne.
Familj Gift med Natasja
som är pianopedagog,
kyrkomusiker och körledare. Paret har tre barn.
Kristofers föräldrar, Karin och Jan-Ove, som bor
i närheten, är mycket engagerade som volontärer
i projekten kring
Lundalands filharmoniska orkester.
Favoritdirigent Carlos
Kleiber. »För mig är han
odödlig. Kärleken till musiken genomlyser hans
dirigerande, han sprudlar av energi och glädje,
han lever och andas musik. Dessutom har han en
fulländad teknik.«
Petersburg Festival Orchestra. Han har även arbetat med andra orkestrar i Ryssland, bland andra anrika S:t Petersburgs filharmoniska orkester.
– Jag minns när jag gjorde min debut med filharmonikerna i S:t Petersburg. Jag var väldigt
orolig för hur musikerna skulle reagera på en ung
och för dem okänd dirigent. Min första repetition med orkestern började klockan nio på kvällen. När jag kom till konserthuset i god tid, redan
vid åtta, satt orkestern på scenen och hade konsert.
Konserten slutade kvart i nio och prick klockan
nio satt hela orkestern på scenen igen, utan sina
frackar, beredda att repetera med mig. När jag går
upp på podiet frågar en av musikerna: Maestro,
skulle du kunna sluta före midnatt? Sista tunnelbanan går halv ett på natten och de flesta av musikerna har ingen bil, berättar Kristofer.
– Frågan kändes helt overklig, nästan bisarr.
Man jobbar fruktansvärt hårt i Ryssland, det är
helt otroligt! Jag tycker verkligen inte att svenska
musiker inte arbetar hårt, men så som ryssarna
jobbar är nästan omänskligt. Fast de musiker jag
har samarbetat med i Lundalands filharmoniska
I Ryssland träffade Kristofer sin fru Natasja
och när de fick sitt första barn valde paret att bosätta sig i Sverige. I mötet med de svenska musikinstitutionerna har Kristofer mötts av en ganska kylig attityd.
– Vissa har varit vänliga, men det leder ingenstans.
En och annan har varit direkt otrevlig, säger han.
– Vid ett tillfälle ringde jag upp en konserthuschef för att presentera mig. Jag berättade att
jag bodde i närheten, hade arbetat internationellt,
framförde att vi kanske skulle kunna ha utbyte av
varandra på något sätt och frågade om jag fick bjuda honom på lunch. Han sa: ”jaha, du vill ha engagemang med min orkester”... Jag svarade att jag ju
är dirigent, så jag tror inte att man kan klandra mig
för att jag vill dirigera och upprepade min inbjudan till lunch, men fick svaret att det inte behövdes.
Kristofer berättar att han självklart har blivit
nedslagen av bemötandet från svenska musikinstitutioner, men att han inte vill fastna i besvikelse eller bitterhet.
– Jag vägrar att ta på mig offerkoftan. Det är det
absolut sämsta plagg man kan ta på sig. Även om
den för stunden kan kännas attraktiv, så förvandlas
den direkt till en tvångströja när man har klätt sig i
den, säger han med emfas.
– Ingen är skyldig mig någonting, jag förväntar mig ingenting från musikinstitutionerna, även
OPUS 45
42-47 wahlander 59 K3.indd 45
04/02/15 11.07
T
PORTR ÄTT
»Jag förväntar mig ingenting från
musikinstitutionerna, även om jag tror
att jag faktiskt har något att bidra med.«
FOTO Fredrik Liljegren
Höga h i Nessun dorma
med iranske tenoren
Ahmed Agadi.
om jag tror att jag faktiskt har något att bidra med.
Men i stället för att sitta och gräma mig går jag vidare och skapar min egen verksamhet. Och arbetet
med Lundalands filharmoniska orkester ger mig så
oerhört mycket tillbaka. Jag känner mig verkligen
privilegierad över att få arbeta med musikerna där
och har enormt roligt.
Han säger att det viktigaste är att få alla i orkestern att bli inspirerade och dra åt samma håll.
Det är då konserten blir omtumlande för publiken, menar han, och betonar musikernas kunskaper och kompetens.
– Jag ber oftare om resultaten än om redskapen.
Jag säger inte saker till musikerna som att ni ska ha
ett kortare vibrato, utan i stället säger jag att jag vill
Kristofer om
… sin parallella yrkesroll
som föreläsare
»Jag föreläser om hur en dirigent ser på ledarskap och
vilka strategier jag använder.
Hur man får alla att dra åt
samma håll är det som väcker mest intresse. En del av
de pengar som jag drar in på
föreläsningarna lägger jag i
mina konstnärliga projekt. I
näringslivet finns ju helt andra pengar än i kulturlivet.«
… vilket verk han helst
vill göra
»Wagners Tristan och Isolde lockar mig. När jag behö-
ver koppla av kan jag lyssna på preludiet till Tristan
och Isolde. Det förför mig
helt enkelt! Det finns en riktning i musiken, men jag vet
inte vart tonerna kommer att
föra mig, det är som att bli
guidad till en annan dimension som man inte riktigt
förstår…«
… ryssarnas kärlek till
klassisk musik
»När jag bodde i Ryssland
spelade jag in en cd-skiva med min orkester. Det
var Tjajkovskijs femte symfoni och en god vän skulle ta med sig en hel låda skivor på tåget från S:t Peters-
«Th
play
hea
ha en mer intensiv klang. Men det har jag faktiskt
fått kritik för, från en ganska etablerad dirigent,
som menade att jag ger för lite tekniska instruktioner. Men jag anser att musikerna löser de tekniska bitarna bäst själva. De är experter på sina instrument. Och det är verkligen de som vet hur man
gör för att få en intensiv klang, så varför ska jag då
säga till dem att de ska göra ett kortare vibrato?
Konserten på Systemet på Center Syd i Löddeköpinge börjar lida mot sitt slut. En hitparad av välkända melodier från Georges Bizets opera Carmen
avslutar galakvällen. Den unga mannen i blåstället
visslar glatt när han släntrar ut i den ljumma höstkvällen. Den gamla kvinnan har tagit av sig koftan
nu, rosig om kinderna skjuter hon snabbt rollatorn
framåt, ivrigt samtalande med några vänner.
– Ett av våra mål är att människorna här på
landsbygden ska känna att Lundalands filharmoniska orkester är deras orkester. Inte bara en orkester vilken som helst som man köper en konsertbiljett till, utan vi vill att de ska känna en
sorts tillhörighet, säger Kristofer Wåhlander.
– Det känns som att vi har kommit en bit på väg
åt det hållet. burg till Moskva. Plötsligt
ringde han mig och berättade att han hade blivit anhållen av polisen på tågstationen, anklagad för att skivorna var piratkopior. Nat�tåget skulle snart avgå och
han bad mig om hjälp. Så
jag åkte genast dit, pratade med poliserna och erbjöd
dem varsin skiva. De vägrade, sa att de inte jobbade på
det sättet. Då frågade jag:
”tycker ni inte om Tjajkovskij?” Då kunde de inte svara annat än att de självklart
älskade Tjajkovskij! De fick
varsin cd och jag sa att de
skulle ta med skivorna hem
till sina fruar. När vi sprang
TU
PA
NE
SH
TO
B
LO
mot tåget ropade poliserna
efter oss: ’om ni bli stoppade
igen, så säg att ni har gjort
upp med oss!’”
… om situationen i Ryssland & Ukraina
»Läget i östra Ukraina påverkar mig väldigt djupt.
Men jag tycker att den bild vi
får här i Sverige av konflikten i Ukraina ofta är väldigt
förenklad, det är en bild i
svart och vitt, som beskriver
de goda och de onda. Man
bör vara vaksam och kritisk
till en sådan bild, för fullt så
enkel är inte världen.«
46 OPUS
42-47 wahlander 59 K3.indd 46
11/02/15 20.27