Berwaldbladet 3 – 2013 - Radiosymfonikernas och Radiokörens

BERWALDBLADET
MEDLEMSBLAD FÖR RADIOSYMFONIKERNAS OCH RADIOKÖRENS VÄNFÖRENING
NR 3 SEPT 2013
Höstens kalendarium
regler för
☞ Strängare
repetitionerna
Radiokören i Turin
och Florens med
Haydns Skapelsen
Workshop med Malin
Franz Berwald genmäler
En musiker och två korister klarade maran
Helena Olsson slutar
Ulla Ryman blir fast
Vänföreningen har
fått ny hemsida
Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening
Styrelse:
Prinsessan Christina fru Magnuson, hedersledamot
Alicia Lundberg
Ordförande
08-767 80 79
[email protected]
Erik Juhlin
Vice ordförande
08-765 61 36
[email protected]
Gunilla Rönnholm
Sekreterare
08-768 50 02
[email protected]
Gunnel Andersson Kassör
Johan Hertzberg
08-580 383 93 [email protected]
Ledamot
076-858 17 86 [email protected]
Birgitta Magnusson Ledamot
08-580 358 30 [email protected]
Anders Rahm
Ledamot
08-662 94 17
Eva Sjödén
Ledamot
070-387 12 45 [email protected]
Anders Wester
Ledamot
08-38 68 08
Kristina Westman
Repr.för Berwaldhallen 08-784 18 09
Bo Söderström
Repr. för orkestern
08-624 20 62
[email protected]
Ulla Sjöblom
Repr. för kören
08-766 42 18
[email protected]
Sammankallande
i valberedningen: Sven-Olof Blanch
Revisorer:
Bertil Norrhall
[email protected]
[email protected]
08-530 398 89 [email protected]
08-88 48 75
08-88 34 87
Göran Ribbegård
Telefonsvarare:
Postadress:
Plusgiro:
Hemsida:
e-post:
Berwaldbladet:
[email protected]
08-99 40 30
RSKV, Radiohuset 7C, 105 10 Stockholm
16 08 82-7 Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening
www.rskv.org
[email protected]
Anders Rahm
08-662 94 17 [email protected]
Eva Sjödén
070-387 12 45 [email protected]
Detta nummer av Berwaldbladet har tryckts i 1000 exemplar.
Medlemsavgifter för kalenderåret 2013
Enskild medlem
250:-
Två personer på samma adress
400:-
Halv avgift för pensionerade musiker och korister som varit fast anställda vid BWH.
Medlemmar i Vänföreningen får 15% rabatt på biljetter till
Radiosymfonikernas och Radiokörens konserter i Berwaldhallen.
V
Medlemsnålen:
50:-
änföreningen tar tacksamt emot penninggåvor till OLOF RYDBECKS OCH VÄNFÖRENINGENS FOND ur vilken föreningen årligen delar ut stipendier till musiker
och korister från Sveriges Radios Symfoniorkester respektive Radiokören. Sätt in ditt
bidrag på föreningens plusgiro 16 08 82-7 och ange att gåvan är till fonden.
Kära höstvänner!
För många är hösten någonting negativt. Det blir mörkt tidigt,
löven har gjort sitt och faller till marken. Det känns som en
evighet innan det återigen blir vår och vi försiktigt kan lätta på
de varma och otympliga kläderna. För andra är det precis tvärtom. Hösten innebär att vi får mer tid att läsa, alla måsten sommaren för med sig känns inte så viktiga. Musiken har på intet
sätt tagit semester, men nu öppnar de stora konserthusen sina portar för oss.
Vad har vi då att se fram emot när höstens färger målar landskapet i palettens alla nyanser? Luften är oftast klar och kanske lite kylig och förhoppningsvis är skogen full av svamp och bär. Vänföreningen har precis som tidigare
möjlighet att besöka ett antal av orkesterns och körens repetitioner. Om dessa
går att läsa längst bak i Berwaldbladet men observera att det nu är viktigare att
komma i tid (se sid 26). I övrigt gäller det precis som tidigare att inte glömma
att stänga av mobiltelefonen och att inte prassla med papper – det vill säga
samma regler som gäller vid en konsert.
Vänföreningens nya hemsida som arbetats fram under sommaren ligger nu
ute på nätet. Ett besök rekommenderas! Dessutom planerar vi att med Berwaldbladets julnummer skicka ut en bildbilaga med orkesterns och körens
samtliga medlemmar – vilket instrument var och en spelar alternativt vilken
stämma de tillhör. Naturligtvis kommer vi att finna en tid för Concerto Grotto,
troligen i oktober eller november. Andra aktiviteter finns också i planeringen,
men det ber vi att få återkomma till. Vi ser fram emot att möta er igen och vi
hoppas att hösten ska vara fylld av musik och spännande möten.
Till sist, som traditionen bjuder, några kloka ord – denna gång av Hjalmar
Gullberg, Människors möten.
Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Alicia Lundberg
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
Radiokören i Italien
– resedagbok från Turin och Florens 2–7 april 2013
Tisdag 2/4
D
et är en mycket vacker och kylig,
nästan lite vårvintrig, aprilmorgon denna tisdag. Klockan ringer i
ottan, närmare bestämt runt femtiden, hos de flesta radiokorister. Trots
den tidiga timmen är det inte särskilt
svårt att ta sig upp ur sängen och tanken på att om några timmar få möta
vår i Turin lockar å det starkaste. På
Arlanda möts jag av en massa bekanta
leenden, det kramas hit och dit och
eftersom vi varit lediga från kören
veckan innan så känns det sådär lite
första-dagen-i-skolan-aktigt att träffa
alla igen. Det är inte så dumt att
mötas av ett antal: ”Å va’ roligt att se
dig igen!” den här tidiga timmen.
RESAN TILL TURIN, via Frankfurt, flyter på utan krångel så när som på ett
par resväskor som inte kom fram som
dom ska. Annika och Bengt får lov att
åka till hotellet utan bagage och vi
hoppas på att väskorna kommer fram
senare under kvällen. Flera av oss
damer erbjuder Annika att få låna de
plagg hon kan tänkas behöva om inte
väskan kommer fram, men frågan är
hur många av männen som kan låna
ut sina plagg till långa, ståtliga Bengt?
Vi får hoppas att det löser sig.
När vi kommer ut från flygplatsen i
Turin slår den där fantastiska vårvär4
men emot oss! Redan under landningen såg man dom vårgröna fälten
där nedanför, och nu står vi öga mot
öga med detta vackra. (Inte för att
flygplatser sticker ut som dom vackraste platserna på jorden, men det
spelar ingen roll var man möter den
första grönskan – den står för sig själv
och är alltid lika enastående!) Solglasögonen åker fram och ingen vill gå in
i bussen som ska ta oss till hotellet.
Tills slut tar vi oss ändå ombord på
bussen, och efter en dryg halvtimma
är vi framme vid Hotell Diplomat där
vi ska bo i fyra nätter. Hotellet doftar
lite gammeldags och rummen har
kvar sin inredning i 70-talsstil. Jag gillar det, för nu för tiden ser man alldeles för ofta hotell som alla ser
likadana ut på insidan. Rent, snyggt,
kliniskt, men ganska opersonligt.
SÅ, EFTER EN timslång vila på 70-
talsbädden promenerar jag tillsammans med några kollegor bort mot
centrum för att hitta något att äta
innan första repetitionen börjar.
Klockan är väl runt 17 och det är inte
alldeles enkelt att hitta en restaurang
som är öppen. (Dom allra flesta restauranger och butiker håller som bekant stängt några timmar under
eftermiddag/tidig kväll. Den gamla
hederliga siestan.) Vi lyckas i alla fall
hitta ett öppet ställe och behållningen
Kör, solister, orkester repeterar i konsertlokalen Auditorium Rai di Torino.
från detta lilla fotbollshak var definitivt kaffet. Hjälp vilket gott kaffe, det
är ju inte klokt! Hur kan det smaka så
sagolikt? Tänk er att ni går in på en
halvsunkig sportbar/restaurang, en
sådan där engelsk ruffig pub (som visserligen kan ha jättegod mat, men
ändå) och så får ni uppleva den godaste kaffekoppen ni någonsin
druckit! Det är Italien det, där det är
en omöjlighet att bli serverad ett halvgott kaffe.
Mätta traskar vi nu vidare till Auditorium Rai di Torino, konsertlokalen
där vi ska repetera och göra två
Haydns Skapelsen. Lokalen är från 50talets början och den känns mycket
trevlig. Vi får träffa den italienska
kören som vi ska sjunga tillsammans
med, och Arne placerar ut oss alla i
en mix av svenska och italienska sångare. Det är ju lite speciellt det där, att
plötsligt stå bredvid en person man
inte känner och aldrig har sjungit tillsammans med, och så ska man förhoppningsvis funka bra ihop på bara
några få repetitioner. Det fungerade
dock väldigt bra för dom allra flesta av
oss den här gången. Dom italienska
sångarna var oerhört trevliga och lyssnande, och det kändes enkelt att
snabbt sjunga ihop sig med dom. Våra
båda kormästare, Florian Benfer och
den italienska körens (som jag nu
inte minns namnet på) var mycket imponerade av hur väl vi klingade tillsammans redan första repet. Kul!
KONSERTLOKALEN ÄR VACKER och
akustiken är inte att klaga på. Vi har
ett pianorep med dirigenten, brittiska
Christopher Hogwood, som verkar
vara en mycket trevlig och avslappnad
man. Han är en känd musikprofil
5
☞
inom den tidiga musiken och han har
haft stort inflytande på den tidiga musikrörelsen som ägt rum under dom
senaste årtiondena med ambitionen
att komma åt det tidstrogna sättet att
spela/musicera. Han har kallats ”the
von Karajan of early music”. Han förklarar kort och enkelt vad han vill och
sänder inte iväg några ”onda ögon”
om det inte blir som han har tänkt
sig. Han är tydlig i sina slag, man förstår vad han vill. Skönt. Det blir en genomsjungning av verket och sedan får
vi gå hem för dagen.
Kvällen avslutas för min egen del i
hotellbaren tillsammans med trevliga
kollegor. Vi firade dagens ena födelsedagsbarn, Mia Lindell, med vin, ost
och sång. Dagens andra födelsedagsbarn, Mathias Brorson, firades på
annat håll, säkerligen även han med
vin, ost och sång!
Nu är det godnatt. I morgon repar
vi tidigt tillsammans med orkestern.
Det ska bli kul!
Onsdag 3/4
D
et är alltid lite spännande att
komma ner till hotellfrukostar, särskilt i Italien där dom kan vara ganska
torftiga ibland. Om man tänker på italienarnas fantastiska matkultur i övrigt så är deras frukosttraditioner lite
av ett frågetecken. Uppenbarligen
inte så viktiga, utan dom lägger krutet
på middagarna i stället. Hotell Diplomat erbjuder dock ett frukostbord
som är helt ok – det finns äggröra och
både ost och skinka att ha på den vita
brödbiten. Och kaffet smakar förstås
gudomligt, även om det bara finns au6
tomatkaffe! Hur lyckas dom med det?
Funderar allvarligt på att sno med mig
ett par sådana där automater och
ställa in i Berwaldhallen. Vilket lyft
det skulle bli!
Vi promenerar bort till konsertlokalen och har ett genomdrag av hela
Skapelsen med orkestern. Kören får
inte många kommentarer från dirigenten, utan han riktar sig mer till orkestern. Kanske betyder det att han är
helt nöjd med oss, men det får visa
sig. Vi äter en sagolik lunch på en
enkel Trattoria, och efter lunchpausen ansluter solisterna till repet.
Sopranen heter Bernarda Bobro och
kommer från Slovenien, tenoren är
brittiske Jeremy Ovenden, och den ordinarie bassolisten har blivit sjuk och
ersatts av en annan (som jag inte heller minns namnet på). Det är alltid
spännande att få höra solisterna, och
jag tycker att dom här tre sjunger riktigt vackert allihop. I ett sådant verk
som Skapelsen är det ju så oerhört
många och långa solistpartier så om
man inte gillar solisterna kan det bli
ganska tråkigt med all väntan för
kören. Och mycket väntan är det i
detta verk. Det blir ingen feedback för
kören den här gången heller – lite
trist men vi får väl tro att dirigenten är
nöjd då.
HÄR SLUTAR DAGENS arbete och vi
får njuta av lite ledig tid. Ett stort
gäng åker iväg till Eataly (jag berättar
mer om detta speciella ställe lite
längre fram), och ett annat gick ut för
att fira dagens födelsedagsbarn Marika Scheele. Själv tar jag en glass på
stan med några kollegor, avnjuter en
joggingrunda i den Turinska solen
och äter en helt magnifik middag bestående av en massa små rätter, typiska Piemonte-rätter, tillsammans
med kollegan Mia Lundell. Det är så
gott att vi vill stoppa tiden och tänja
magsäcken till bristningsgränsen.
Nu är det godnatt. Hoppas den blir
god för i morgon är det genrep, och
då vill man ju vara pigg och utvilad.
Torsdag 4/4
Ä
nnu ett födelsedagsbarn att fira på
denna turné, en jubilar! Idag är det
Lasses tur att fylla år, och eftersom
han fyller jämnt (40) så firas han
redan vid hotellfrukosten. Baskollegorna omringar honom med en ”Ja
må han leva” i en extremt lågt klingande tonart. (Förmodligen ganska bekvämt så med tanke på den tidiga
timmen.) Övriga hotellgäster sitter andäktigt tysta och lyssnar, lite förvånat,
på den mörka skönsången.
Den här dagen regnar det över
Turin. Några promenerar, några åker
buss, bort till RAI och genrepet. Det
börjar bli påtagligt att ”rutinerna” i
det här konserthuset är väldigt annorlunda jämfört med hur det är hos
oss där hemma. Orkestermusikerna
är pratiga under repen, det känns
ganska rörigt och okoncentrerat. Inte
undra på att Mr Hogwoods instruktioner inte alltid når fram. Men han håller ändå humöret uppe, gör ingen
stor grej av ”flamsandet”, och håller
en professionell attityd gentemot orkestern. Jag tycker han jobbar mycket
fint med dom, men det är synd att
han inte har dom med sig helt och
hållet. Det hade varit kul för kören att
få jobba med honom på samma sätt,
men till oss säger han i princip ingenting. Vi får lita på att det betyder att
han är nöjd. Det är verkligen mycket
väntan för kören i detta verk, och det
är tur att solisterna är bra så man kan
njuta medan man väntar!
EFTER GENREPET ÅKER jag och
några andra till det omtalade Eataly.
Många i kören har varit där förut i
samband med en tidigare turné till
Italien, men eftersom jag var föräldraledig då så har jag aldrig upplevt detta
fantastiska ställe. Man skulle kunna
kalla Eataly ett koncept där genuin
mat och dryck står i centrum. Det är
som en enorm saluhall med en massa
olika restauranger, kaféer, en hel våning med bara viner samt en stor avdelning där man kan inhandla dom
allra finaste, oftast ekologiskt odlade,
råvarorna. Att kliva in i denna saluhall
är som att kliva in i en alldeles egen
värld. Verkligen helt otroligt! Stämningen är minst sagt gemytlig och vi
tillbringar utan problem fyra timmar i
detta paradis. Vi köper med oss italienska olivoljor, parmesanostar, viner,
lufttorkad skinka, färsk pasta m m.
Mätta och ytterst belåtna tar vi nu
en vilopaus på hotellet för att ladda
inför kvällens konsert. Och det blev
en fin konsert minsann, och trots att
det inte var helt fullsatta bänkar var
det en mycket entusiastisk publik som
applåderade efteråt. Klappandet ville
aldrig ta slut! Och som korist fick man
sträcka på sig lite extra, för när vi
ställde oss upp för att ta emot vår
applåd så ökade intensiteten i klap7
☞
pandet ännu mer. En otrolig känsla!
Det kan bara betyda att vi gjort ett riktigt bra jobb.
Det höll dock på att gå illa inför
andra halvan av konserten. Under
pausen höll koristerna till i körsalen
som låg en hel labyrint bort ifrån
sceningången. Det var verkligen ett
virrvarr av korridorer och dörrar, och
vi hittade rätt enbart för att vi följde
våra italienska kollegor (som förstås
kan huset utan och innan) hack i häl.
Jag och Johan Pejler var nyckelansvariga och skulle således se till att körsalen låstes ordentligt efter pausen,
eftersom alla våra värdesaker förvarades där. Precis när vi skulle till att låsa
och traska iväg till andra halvlek blev
en sopran (från Radiokören) akut
kissnödig och vi fick lov att vänta tills
hon var klar med sitt. När hon väl
kom rusande med strumpbyxorna
halvt uppdragna (hon visste ju att vi
hade bråttom) så hade alla andra
redan hunnit gå! Dom var borta, allihop! Och vi hade absolut ingen aning
om hur vi skulle hitta tillbaka. Höger,
vänster, trappor och dörrar överallt.
Med en tydlig pulsökning irrade vi
runt och råkade efter en stund
springa på solisterna där dom stod
vid sin sceningång, och den snälla tenorsolisten pekade ut vilket håll vi
skulle springa åt. Vi sprang, och kom
fram i allra sista stund. Ett kort, halvdjupt andetag hann vi med, och
sedan var det bara att promenera in
på scenen, lugna och samlade. Puh!
När bussen tar oss hem efter konserten regnar det fortfarande. I morgon hoppas vi på lite sol.
8
Sopranstämman sjunger Haydns Skapelsen.
Fredag 5/4
S
ovmorgon! Idag ska vi repa först kl
11.00, och den här gången blir det
med vår kära chefsdirigent Peter Dijkstra, och vi ska repa inför morgondagens a capella-konsert i Florens. Efter
flera dagar med det lite körfattiga Skapelse-verket ser vi alla fram emot att
nu äntligen få sjunga lite mer, behövas lite mer och att få lite mer konstruktiv feedback. Vi repar i
konserthusets körsal som har en väldigt torr akustik och känns lite som
en biosalong. ”Stolarna” liknar mer fåtöljer med sammetsklädsel, och man
sjunker ner så djupt i dom att det blir
svårt att sjunga ordentligt! Men med
lite fantasi hittar var och en till slut en
position som funkar och trots att
tiden jagar oss en aning så blir det ett
bra rep. Det känns så skönt att få
sjunga lite utmanande a capella-musik
igen!
EFTER REPET TAR vi en tur på stan,
äter ännu en sagolikt god pasta, och
sedan blir det vila alternativt springtur med Radiokörens IF. Idag valde
jag det förstnämnda. På eftermiddagen kommer solen fram, och snart är
det dags att promenera bort till RAI
och sjunga ännu en konsert med
Haydns Skapelsen. Det blir en fin
konsert och publiken är nästan galen
av entusiasm! Det är väl som sig bör i
Italien om framförandet har varit till
belåtenhet. Vi tackar våra trevliga och
duktiga italienska körkollegor för ett
väldigt gott samarbete och tar oss
sedan tillbaka till hotellet.
Så har man fått uppleva två fina
konserter i Turin. Fin musik, fin orkester (om än något stökig och okoncentrerad. Vi fick förresten höra av en
av dom italienska körmedlemmarna
att orkestern inte alltid är så här rörig.
Om det kommer en stor, känd och
lite sträng maestro, då skärper dom
till sig och sitter tysta och rediga på
sina platser. Lite märkligt är det allt.),
fin kör, fin dirigent och ett överväldigande applådtack som aldrig ville ta
slut. Det tackar vi för! Nu ska det bli
riktigt kul att få göra a capella-konserten i morgon. I Florens. Mmmmm.
Men någon sovmorgon, det blir det
inte. Tåget går i ottan.
Godnatt.
Lördag 6/4
Idag äter vi en tidig frukost. För andra
gången i rad lyckas en sopran bränna
sin macka i brödrosten (en sådan där
som man måste stå bredvid och vaka
över, och själv ta ut mackan när den
är lagom rostad) och sätta igång
brandlarmet inte bara i matsalen,
utan på hela hotellet. Det blev naturligtvis ett tacksamt ämne att skoja om
kring frukostborden…
Efter frukost promenerar vi bort till
tågstationen och sätter oss på tåget
som ska ta oss till vackraste Florens.
Resan tar 2,5 timme och går hur smidigt som helst. Sedan blir det buss till
hotellet, Palazzo Ricasoli. Vilket ställe!
Den lilla innerträdgården och byggnaden från 1500-talet som möter oss är
sannerligen palatslik. Synd att vi bara
ska bo här i en natt. Vi skyndar oss ut
i den varma vårsolen, strosar utmed
Florens gator, fyllda av genuinitet.
Allt, minsta lilla gatsten, alla hus och
byggnader, andas historisk rikedom,
och vi njuter. Vi hittar en restaurang
som är både tilltalande och öppen,
och där intar vi turnéns sista pasta.
Det går inte att låta bli. Mätta fortsätter vi vår mysiga promenad och kommer snart fram till den mäktiga
Domen. Det finns inga ord som kan
beskriva skönheten som slår emot oss
– känslan är ordlös! Så vackert! Det
vimlar förstås av turister överallt, men
det gör inte det hela mindre magiskt.
Vi köper en kaffe, sätter oss på trappan till Domen och känner tacksamhet över att vi har det jobb vi har. Vi
fantiserar även om att bo i något av
dom där husen där borta i den där
gränden nedanför Domen.
DAGENS KONSERTLOKAL, Teatro
della Pergola, är ett operahus byggt
1656. Charmen är total och det är
☞
9
Repetition i Teatro della Pergola i Florens.
som att kliva in i ett stycke historia.
Trots att vi alla varit uppe tidigt så
känns Radiokören pigg och alert, och
verkar se fram emot kvällens konsert.
Akustiken är inte den bästa, men det
stör oss inte idag. Vi får anpassa
klang, nyanser och textning efter förutsättningarna. Det blir en känslosam
stund innan vi går och byter om när
Arne påminner oss om att det här är
Helgas sista turné med kören som fast
anställd. Vi var många som blev tagna
och inte kunde hålla tillbaka tårarna.
Helga själv var också mycket rörd.
Hon har varit med i kören sedan
Teatro della Pergola från 1656.
10
1986. Nu känns det extra fint att få
göra den här konserten, den sista a
capellan med finaste Helga i sopranstämman. Vad vi kommer att sakna
henne!
Vi får byta om i små loger, klädda i
röd sammet och med fönster som
man kan öppna mot någon trevlig
liten bakgata. Konserten blir förstås
jättefin. Alla är på topp, kören och
Peter är helt synkroniserade och stämningen i den gamla teaterlokalen är
magisk. Nästan sådär så att den går att
ta på. Det blir två extranummer signerade Hugo Alfvén: Aftonen och så
slutligen Jungfrun som givetvis river
ner dom största applåderna hittills!
Det är så kul att få ”riva av” den, den
uppskattas alltid. Dessutom kan vi
den utantill, så det blir alltid en trevlig kontakt med publiken när vi
sjunger den. Vi pratar efteråt om att
det skulle vara så kul att göra en
turné med bara svensk musik som vi
kan utantill. Det skulle definitivt bli
succé.
SISTA KVÄLLEN AVSLUTAS med un-
derbart god mat och vin i trevligt sällskap. Radiokörshumöret är på topp.
Ett visst vemod vilar dock över kvällen. Sopranstämman håller avskedsmiddag för Helga och tårarna blir
många. Innan det är dags att krypa
ner i sängen tar vi en promenad till
Ponte Vecchio och njuter av dom sista
timmarna i denna vackra stad. Hoppas på ett snart återseende!
Söndag 7/4
Idag är det hemresedag. När en turné
väl är över, hur underbar den än har
varit, så vill man (i alla fall jag) bara
Varför inte
abonnemang?
Du har tänkt köpa biljett till
någon konsert men så känner
du dig kanske lite trött eller
också blir vädret lite trist och så
stannar du hemma. Nog har du
upplevt det? En av fördelarna
med abonnemang är att du nog
då kommer iväg i alla fall. Att ha
några fasta punkter i sin agenda
underlättar också vid planeringen av alla dina aktiviteter.
Om man får förhinder då? undrar du kanske. Att någon annan
får överta ditt abonnemang då
trycka på en knapp som för en direkt
hem till vardagsrummet och familjen.
Ögonaböj. Bums.
Vi åker buss till Bologna, flyger till
Köpenhamn, spenderar flera timmars
väntan på flygplatsen och fördriver
tiden med sådant som man kan fördriva tiden med på en flygplats. Och
trots att det känns som en evighetsväntan så landar vi till slut på Arlanda
flygplats. Hemma.
Tack för den här
gången! Det var en himlans fin turné.
Anna Zander, alt
visste du nog – min abonnerade
plats har aldrig någonsin stått
tom när jag inte kunnat gå –
men visste du också att du här i
Berwaldhallen har förmånen att
en gång per termin byta ut en
konsert mot en konsert i en
annan serie? Inte nog med det.
En gång per termin kan du dessutom bjuda med en vän gratis
till en konsert och kanske få fler
att upptäcka Sveriges Radios
Symfoniorkesters och Radiokörens storhet, ja kanske till och
med värva en ny medlem till
Vänföreningen.
Erik Juhlin,
abonnent sedan flera decennier
11
Här spelar Sveriges Radios
Symfoniorkester Mahlers 5:e symfoni
– men vad är det som inte stämmer?
NI HAR NOG sett det. Ingen Harding
eller någon annan dirigent leder orkestern, ja t.o.m. dirigentpult saknas.
Det är inte den enda konstigheten.
Hur sitter 1:a och 2:a violinerna
egentligen? Ser ni att 1.a violinerna
med Malin Broman och Ulrika Jansson längst fram sitter till höger på podiet medan 2:a violinerna med
nackarna mot oss sitter mittemot?
Detta innebar bl.a. att altviolinisterna
12
Tony Bauer och Ingegerd Kierkegaard
för troligen första gången hamnat
bredvid 1:a violinerna Ulrika och
Malin.
Med denna bakvända sittning spelade man 5:ans finalsats två gånger
rakt igenom på ett sätt att jag, den
ende åhöraren i salen, inte kunde låta
bli att spontant applådera. Men det
skulle bli ännu värre.
HÄR HAR ALLA stråkarna vänt sto-
HÄR EN SYN vi nog aldrig sett förut,
altviolinisten Ingegerd Kierkegaard
alldeles intill de tre 1:a violinisterna
Christian Bergqvist, Ulrika och Ulf
Forsberg..
larna mot blåsarna och med halva
orkestern sittande med ryggarna mot
den obefintliga publiken gav man sig
på den 2:a satsen, Stürmisch bewegt,
mit grösster Vehemenz (våldsamhet).
Mahler med sina ständiga växlingar i
dynamik och tempo är aldrig lätt att
spela och denna sats är säkerligen
symfonins svåraste. Utan dirigent och
med konsertmästaren Malin, vars tydliga kroppsspråk annars till stor del
leder orkestern, sittande längst bak
spelade man satsen på ett sätt som
nog hade glatt även den strängaste
recensent.
☞
13
NU VERKAR DET vara rena kaoset.
Sitter inte en flöjtist, Linda Taube,
och en oboist, Emanuel Laville,
längst fram och står inte Walter Mc
Tigert där framme med sin kontrabas?
Det verkar nästan som man slutat för
dagen men det är den 3:e satsen med
Chris Parkes som lysande solist på
horn man just ska spela. Sittningen
är nu helt fri. Exempelvis har Malin
med några stämkamrater satt sig där
träblåsarna normalt sitter och hamnat
utanför bild (men syns på nästa sida),
ja en av violinerna satt faktiskt allra
längst bak bakom pukorna.
14
LÄNGST BAK bredvid kontrabasarna
hittar vi violinisterna Ulf och Christian
liksom Ulrika Edström, vars cello nu
plötsligt ser liten ut.
VAD HANDLAR NU allt detta om? Jo,
måndagen tre veckor efter orkesterns
turné till Italien hade Malin workshop
med hela orkestern. Att låta violinstämmorna byta plats var ett test för
att se om man kunde få 2:a violinerna
att höras bättre. Med Berwaldhallens
akustik är de svåra att höra. Men huvudsyftet med workshopen var lyssna,
lyssna och åter lyssna. När stråk och
blås var vända mot varandra både såg
och hörde man varandra bättre och
när sedan sittningen var fri fick musikerna en möjlighet att höra hur orkestern låter från olika håll.
MÅNGA HAR SAGT att ett av känne-
tecknen för vår orkester är förmågan
att lyssna på varann. Jag som denna
måndag hade lyckan att få höra hela
Mahlers 5:a om än i annorlunda satsordning instämmer helt. Självklart
spelar Hardings som alltid noggranna
och heleffektiva instudering före turnén till Italien och de fyra konserterna där nere en stor roll, men sedan
dess hade orkestern fått ägna sig åt en
hel rad andra verk av bl.a. Bach, Sandström, Dvorák och Sjostakovitj. Att då
en måndagsmorgon kunna spela ett
så svårt verk så övertygande utan dirigent är ytterligare ett bevis på orkesterns höga klass. Denna spännande
workshop under Malins ledning avslutades på bästa tänkbara sätt, det
ljuvliga adagiettot, nu med stråkar
och harpa sittande på ”ordinarie” sätt.
Med en musikalisk ledare som Malin
och med sådana musiker kunde ju
konserten i början av maj med Britten
och Tjajkovskij inte bli något annat än
succé. Ni som var där då har säkert
inte glömt jublet efter den konserten.
Text och foto: Erik Juhlin
15
Några Berwaldblader
utur litteraturen
Det är utan all förundran som jag
läst den recension Argus har behagat
meddela i anseende till de sista af
mina kompositioner; han kan deremot wara öfwertygad, att jag sjelf
hade förutsett det mindre fördelaktiga intryck, dessa arbeten, skrifna
uti en alldeles egen stil, skulle kunna
lemna. Men Recenscenten borde ihågkomma, att alla försök, som grunda
sig på ett mindre wanligt system, ett
nyare behandlingssätt af instrumenteringen och dess anwändande, alltid skulle möta till en början mångfaldiga swårigheter. Jag medger
wisst, att det vore kanske mindre nödigt, att just i sin början underkasta
dessa nya musikaliska försök Publikens omdöme, men af hwem bör
man vänta mera öfwerseende, mera
rättwisa? – och hwem vet, om icke,
af alla de som hedrade denna Koncert med sin närwaro, Rec. Sjelf war
den oförsonligaste? Så synes det.
Han borde åtminstone icke söka imponera genom oriktiga framställningar, och icke ens ge sig den
mödan detaljera de särskilta förhållanden uti en konst, som han tydligt
wisat att han icke förstår.
16
SE DÄR NÅGRA meningar ur Franz
Berwalds genmäle i Allmänna Journalen 31 mars 1821! Han fick läsa
många skrämda recensenters alster
under ett långt liv. Konserten den 3
mars i Stora Börssalen innehöll bl.a.
hans symfoni i A dur, som bara delvis
finns bevarad. En sats har rekonstruerats och inspelats. Ovanstående är en
ovanligt ”försonlig” artikel för att vara
av Berwald.
Konsten paras endast väl med friskt
lynne. Den vekmodige bör aldrig befatta sig dermed. Alla suckande
konstnärer blir för åhörarn eller
åskådarn, om ock för ett ögonblick
intressent, dock i längden mördande
tråkig. Derföre: lif och kraft – känsla
och förnuft.
Berlin 17 Aug.1838, Franz Berwald
Visserligen sjöng Mams: Jenny Lind
enligt löfte på denna Theater-Concert, men visade en så fullständig
likgiltighet för mina kompositioners
framgång, att hon, som bara behöft
yttra ett ord rörande ett tillräckligt
inöfwande av nämnde tonverk – och
☞
man hade spelat ihjäl sig derå – åtnöjde sig med en Enda Repetition,
hwilket också hade till följd, att visserligen hon för sin del lyste tillräckligt, men att för öfrigt det hela gick
så illa att mina Arbeten framstodo
uti en mer än medelmåttig dager. –
När skall den tiden inträffa att Executörerna endast uppträda i och för
konstens skuld och icke mera betrakta författarens arbeten såsom
blott och bart ett medel för deras individuella fåfängliga syften?!
Konserten dirigerades av Berwald i
Wien 26 januari 1847. Den innehöll
tre verk av honom. Bland dem Ein
ländliches Verlobungsfest in Schweden, där Jenny Lind medverkade.
Huru ofta höres ej den enfaldiga
phrasen upprepas:”Musikens källor
äro uttömda och det återstår endast
att reproducera.” Enfaldiga bokmagistrar, som blott spåra uppfinningar
inom bestämda tidsrymder! Jag vill
först ställa till er den frågan om I
kommen ihåg huru många gånger
ifrån tonen 1 C till 2 E – eller mindst
det omfång som den menskliga rös-
ten mäktar utföra – med sina mellanliggande halftoner, olika ljud
kunna omkastas?
Jo: 355 687 428 096 000 gånger. Jag
antager att af dessa tusentals höglärda en musikliterat i timmen genomläser 60.000 noter. Dagen
indelas i 10 arbetstimmar: 600.000
noter. Året i 300 arbetsdagar:
180 000 000 noter. Femtio lefnadsår:
9.000.000.000 noter. Det felas sålunda ännu Billioner varianter,
hvilka blifva obekanta. Således,
låtom oss icke förvillas igenom dylika tanklösa påståenden. Konsten
guldgruvor äro outtömliga, ehuru
schaktena ligga stundom dolda.
70 ÅR(!) GAMMAL utnämndes Ber-
wald till professor i komposition vid
Musikaliska Akademien. Han dog året
därpå. Ovanstående utbrott är hämtat
ur hans handskrivna Inledning till
Compositionsläran. Den tjocka Dokumenta-boken om Berwald kom ut
1979. Den är på tyska men med
många svenska citat.
Ingemar von Heijne
Foto: Statens musikverk
Har du besökt vår hemsida på sista tiden?
Om inte – välkommen att logga in!
Du kommer att bli förvånad – utseendet är helt nytt, men några
finjusteringar återstår i skrivande stund för att allt ska fungera maximalt.
Synpunkter är välkomna.
Hemsidans adress är den vanliga:
www.rskv.org
18
FOTO SVT
Helena Olsson slutar efter 27 år i Radiokören
Helena, bland kamraterna i kören
kallad Helga, har sjungit i Radiokörens sopranstämma sedan 1986 och
tycker att det nu är dags att sluta och
lämna plats för någon yngre.
Efter så många år har hon förstås
upplevt mycket både på hemmaplan,
Studio 2 och Berwaldhallen, liksom
på turnéer i Sverige och i utlandet.
Även om hon inte varit på lika många
turnéer som Eva Wedin, världsrekordinnehavaren som slutade förra året, är
de så många att det som Helena nyligen varit med om oftast står i centrum. Smålandsturnén förra året med
välfyllda kyrkor trots ett program som
inte var ”main-stream” minns hon
gärna och Brittens Spring Symphony
med Daniel Harding nu i våras var en
stor upplevelse. När hon sedan får
tänka efter lite mer minns hon de fantastiska turnéerna som under flera år
gick till Berlin och Salzburg. Att vara
”stilla” där och under några dagar ha
sin ”arbetsplats” där var en fin upplevelse och att nio gånger fått åka till
Japan är ju en enorm förmån.
Helena är logoped och kommer
framöver att arbeta mer med andras
röster än med sin egen men vi hoppas och tror att hon, liksom Eva
Wedin, inte kan låta bli att då och då
göra inhopp i kören. Vi i Vänföreningen tackar henne för alla åren med den
traditionella champagnen som hon
fick vid en repetition i våras och önskar henne allt gott i framtiden.
Erik Juhlin
19
Nu är det
fullsatt
längst bak –
Ulla Ryman
på plats
K
ontrabasstämman är åter komplett sedan Ulla Ryman, en musiker med erfarenhet från en mängd
orkestrar och ensembler, efter ett
provår nu i april fått en fast tjänst.
ULLA VÄXTE UPP i Uppsala i en fa-
milj där systrarna spelade fiol. Längre
bak i släkten finns en fiolprofessor,
Sven Karpe, som undervisat många av
violinisterna i radion. I kommunala
musikskolan spelade hon till en början blockflöjt men när hon var sexton
år saknades plötsligt en kontrabasist i
skolans orkester. På sin lärares inrådan gick hon då över till kontrabas
och tände direkt på det instrumentet
med alla dess möjligheter till spel i
olika genrer och stilar.
Fast besluten att bli yrkesmusiker
studerade hon ett år på Musikkonservatoriet i Falun innan det var dags för
Ackis här i Stockholm. I årskurs 3 fick
hon en tjänst i Hovkapellet och var20
vade sedan spelet där med studierna.
Hon har också studerat i Genève för
en italiensk lärare, Franco Petracchi,
studier som varvades med spel i La
Scalaorkestern under bl.a. Riccardo
Muti, allt avslutat med diplom både i
Genève och Stockholm med ett års
mellanrum 2002 och 2003. Ingen
dålig prestation!
EFTER NÅGRA ÅR sa Ulla upp sig
från Operan och prövade vingarna i
Sundsvalls Kammarorkester, numera
Nordic Chamber Orchestra. Det var
inget fel på orkestern men Norrland
var inte särskilt roligt. Trots detta har
hon sedan varit med om att bilda
Norrbotten NEO, en ensemble med
inriktning på modern musik, något
som ligger Ulla varmt om hjärtat. Tyvärr håller den gruppen hus i Piteå,
ännu längre norrut! I stället blev det
spel i Växjö, Musica Vitae, i fyra år. Listan på orkestrar Ulla spelat i är inte
komplett, bl.a. Göteborgs Symfoniker,
Norska radioorkestern och Drottningholms barockorkester ingår i den. Solistuppdrag har hon också haft och i
november har vi ett utmärkt tillfälle
att höra henne tillsammans med vår
harpist Lisa Viguier Vallgårda vid en
Chamber Unplugged i Studio 2. I vår
kommer hon att uruppföra en kontrabaskonsert av Daniel Nelson i Uppsala tillsammans med stans
kammarorkester.
FÖRUTOM MUSIKEN har Ulla ett
stort intresse – bibliotek. Det var
knappast en tillfällighet att vi träffades
i Stadsbiblioteket, Gunnar Asplunds
fantastiska skapelse. Favoriten är
FOTO ARTISTBILD
emellertid musikbiblioteket i Radiohuset med dess kunniga och hjälpsamma personal. Där sitter Ulla gärna
och kollar partitur.
I orkestern stortrivs Ulla också och
uppskattar inte bara Harding utan
också den höga nivån på gästdirigen-
terna i Berwaldhallen. Låt oss hoppas
att hon nu funnit sin rätta plats efter
att ha spelat i så många orkestrar. Vi i
Vänföreningen hälsar henne varmt
välkommen och önskar henne många
fina år i vår orkester.
Erik Juhlin
21
En musiker och två
korister klarade maran
L
ördagen den 1 juni gick årets
Stockholm maraton av stapeln.
Bland de drygt 23 000 löparna som
ställde upp fanns tre från Berwaldhallen. Egentligen skulle det ha varit
fem, men de två tappra pukslagarna
Tomas Nilsson och Jan Huss, som klarade förra årets mara i det värsta vädret någonsin, var tyvärr förhindrade.
Tomas, säkerligen den allra bäst tränade av alla i orkestern med flera
maror bakom sig, var förkyld och
Janne hade fått startförbud av sin
ögonläkare efter en operation. Berwaldhallens ära försvarades i stället av
Martin Stenmark i 2:a violinstämman
och Ulla Sjöblom och Helena Bjarnle,
Martin
Stenmark i
2:a violinstämman.
22
sopran respektive alt i Radiokören.
ATT EN FÄRGAD löpare från Afrika
dyker upp solo på Valhallavägen har
vi vant oss vid genom åren, men i år
kunde förvånade åskådare på samma
gata se en sololöpande vanlig svensk,
Martin Stenmark. Orsaken var att Martin hemma glömt det chip som alla löparna har på skon, och som hjälper
anhöriga och andra intresserade att i
sina smarta telefoner och liknande apparater se var på banan någon befinner sig. Att på startplatsen få ett nytt
chip tog sin tid. När Martin till sist
kunde starta hade alla andra försvunnit från Lidingövägen så nu gällde det
att komma ikapp. När Martin sedan
anslöt till kön, lämpligt nog i höjd
med Berwaldhallen, fick han frågan
om han försovit sig. – Nej, jag är på
andra varvet. Låt oss hoppas att kömännen trots chocken klarade sig
runt.
DE GLADA OCH vältränade Ulla och
Helena befann sig vid det laget betydligt längre fram. De tog det lugnt fast
beslutna att inte förta sig och bli
knäckta av den beryktade stigningen
upp till toppen av Västerbron. Under
tiden tog sig Martin, som förresten
Koristerna Helena Bjarnle och Ulla Sjöblom återvänder till fastlandet via Djurgårdsbron.
tyckte att den långa stigningen från
Norra Bantorget via S:t Eriksplan till
Odenplan var värst, förbi det ena tusentalet löpare efter det andra och
bör ha passerat Ulla och Helena någonstans på 2:a varvet. Han gick i mål
på Stadion på plats 9 507 och måste
då ha sprungit förbi drygt 14 000 löpare. Hur många kan skryta med det?
Hans sluttid blev 4 tim 39 min. Precis
en halvtimme senare kom flickorna i
mål, kanske inte fräscha som nyponrosor men glada och nöjda. ”Vi fick
mycket för pengarna” konstaterade
Helena lakoniskt. Lika mycket fick ju
inte Martin, och segraren, som bara
var ute i 2 timmar och 11 minuter, ska
vi inte tala om.
STARKT GJORT ALLA tre, tycker
sportredaktionen. Kanske är det läge
för att nästa år sätta personligt rekord
och locka med sig fler kamrater i orkestern och kören.
Erik Juhlin
23
Vårens pauspratare
E
nligt traditionen får ni här återse alla som ställt upp för oss under juicepauserna. Mellan de två första, Emmanuel och Sofie, som presenterade
oboen och det engelska hornet och gav oss citat ur Symphonie fantastique
och den siste, Olle, som pratade om vikten av att lyssna på varandra fanns det
mycket att höra. Hanna och Andreas exempelvis talade ju ingående om de
konserter de skulle framföra, cello- respektive klarinettkonsert. De som hade
turen att få höra Sven-David berätta om sin utveckling från politisk tonsättare
till en sökare efter skönhet lär inte glömma det. Vad Daniel Harding talade om
kunde ni läsa i förra numret och vår andre chefsdirigent, Peter, har som vanligt
ställt upp generöst och bl.a. talat om Stormen och det eteriska. Våra konsertmästare, Malin och Ulrika, har varit lika välkomna som alltid.
Detta var bara några exempel. Till alla vårens pauspratare säger vi:
Varmt tack för att ni ställer upp! Vad vore pauserna utan er?
Erik Juhlin
10.1 Emmanuel Laville,
oboe FOTO: SVT
10.1 Sofie Berner,
engelskt horn FOTO: SVT
15.1 Janne Dahlkvist,
kontrabas FOTO: SVT
30.1 Katarina Agnas,
fagott FOTO: SVT
24
15.1 Hanna Dahlkvist,
cello FOTO: SVT
6.2 Johan Pejler, bas
FOTO: SVT
14.2 Mats Wallin, klarinett
FOTO: THOMAS CARLGREN
7.3 Daniel Harding,
dirigent FOTO: THOMAS CARLGREN
19.2 Peter Dijkstra,
dirigent FOTO: SVT
21.3 Sven-David
Sandström, tonsättare
20.2 Daniel Harding,
dirigent FOTO: THOMAS CARLGREN
26.3 Andreas Sundén,
klarinett FOTO: SVEN-OLOF BLANCH
FOTO: PATRICK GNOSSPELIUS
10.4 Malin Broman, konsert- 17.4 Ulrika Jansson, konmästare FOTO:THOMAS CARLGREN
sertmästare THOMAS CARLGREN
7.5 Roland Kress, violin
FOTO: SVT
14.5 Peter Dijkstra, dirigent FOTO: SVT
2.5 Niklas Andersson,
klarinett FOTO: SVT
15.5 Olle Markström,
violin FOTO: SVT
25
Sommartävlingen
avgjord
Denna sommars tävling var inte
helt lätt. Bland de inlämnade lösningarna fanns en del med fel,
framför allt var tydligen Sanderling, Frübeck de Burgos och Svetlanov svåra att skilja på.
Den rätta raden, som i alla fall
de flesta klarade, ser ut så här:
1J
2D
3G
4E
5L
6K
7B
8H
9A
10 C
11 F
12 I
Sixten Ehrling
Paavo Berglund
Stig Westerberg
Neeme Järvi
Kurt Sanderling
Evgeny Svetlanov
Susanna Mälkki
Shirley Clamp
Jan Malmsjö
Rafael Frühbeck de Burgos
Björn Skifs
Valery Gergiev
De som inte bara varit skickliga
utan också haft tur vid lottningen
är:
1:a pris: Rune Jansson, som får
två platser till Concerto Grotto
2:a pris: Ingmar Ingemansson,
som får en plats.
Tack för visat intresse! I nästa
nummer är det dags för julnötter.
Erik Juhlin
26
OBS! OBS!
Strängare regler för
repetitionerna
D
et har blivit lite för vanligt att
många kommer lite för sent till
repetitionerna. Därför har vi beslutat
införa följande regler:
Kom i tid. Dörren vid artistingången stängs kl. 10.00 respektive 11.15. Därefter går det bara att
komma in under lunchpausen
12.35–13.10 för dem som vill närvara på eftermiddagen.
Under repetitionen gäller förstås
samma regler som vid en konsert:
* ingen mobil,
* inget prat eller prassel med
papper eller annat.
Vi hoppas att alla respekterar detta
och gläder sig åt lugnet under repetitionerna.
Som vanligt bjuder Vänföreningen i
en paus på juice i foajén där någon av
musikerna eller koristerna
berättar för oss om repetitionsarbetet eller livet
som musiker i allmänhet. Fritt fram för frågor.
Välkommen!
Kalendarium hösten 2013
Utgåva 2013-08-10
SRSO=Sveriges Radios Symfoniorkester, RK =Radiokören, EEKK=Eric Ericsons Kammarkör.
Ring alltid telsvar 08-784 5110 kvällen före repetitionen för att få veta eventuella ändringar
av repetitionstiden. Det är inte alltid säkert att solister också medverkar på den repetition vi får
bevista. Gå in i personalentrén i Berwaldhallen och visa medlemskortet för vakten.
Torsdag 19 september kl. 10.00–14.15 i Berwaldhallen
❋
Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding
Yuja Wang, piano
BARTOK : Pianokonsert nr 2
MAHLER : Symfoni nr 10
Onsdag 2 oktober kl. 11.15–15.00 i Berwaldhallen
❋
Repetition med SRSO, dirigent Jukka-Pekka Saraste
Baiba Skride, violin
SCHÖNBERG : Kammarsymfoni nr 1 /arr Webern/.
KORNGOLD : Violinkonsert D-dur op.35
BEETHOVEN : Symfoni nr 2 D-dur op.36
Onsdag 23 oktober kl. 14.15–18.30 i Berwaldhallen
❋
Repetition med SRSO och RK, dirigent Valery Gergiev
Ida Falk Winland, sopran, Alexey Markov, baryton
BRAHMS : Ein deutsches Requiem
Onsdag 6 november kl. 11.15–15.00 i Berwaldhallen
❋
Repetition med SRSO, dirigent Jonathan Nott
Susanne Resmark, alt
MAHLER : Symfoni nr 3
Tisdag 12 november kl. 9.30–12.30 i Studio 2 i Radiohuset
❋
Repetition med RK, dirigent Peter Dijkstra
Musik av LIGETI , PALMÉR , WHITACRE , GJEILO och J. SANDSTRÖM
Lördagen den 23 november – Bussresa till Tidö Slott och Västerås konserthus
Se särskild bilaga! Anmälan till Birgitta Magnusson [email protected]
Onsdag 11 december kl. 10.00–14.14 i Berwaldhallen
❋
Repetition med SRSO, dirigent Herbert Blomstedt
Mårten Landström, piano
WAGNER : Tristan och Isolde: Förspel och Isoldes kärleksdöd
LIDHOLM : Poesis
DVORÁK : Symfoni nr 8 G-dur
27
i Vänföreningen?
Vill du bli medlem
a årsavgiften
m att betal
Det kan du bli geno
konto
reningens plusgiro
(kalenderår) till fö
0:medlem betalar 25
16 08 82-7. Enskild
adress 400:-.
och två på samma
ess
ss. Även e-postadr
re
ad
ge
Glöm inte an
!
en
lkomm
om du har sådan. Vä
Postadress: Radiohuset 7C 105 10 Stockholm
Telefonsvarare: 08-99 40 30 Hemsida: www.rskv.org
Två av konstnären Hans Vikstens målningar från Berwaldhallens parkettfoajé har funnit plats i Berwaldbladet:
på framsidan livsvandraren som bärs genom livet av
musiken och här ovan sångkören.