1. No category

REPORTAGE
N˚1 2014
GENOM STEN
OCH LERA
På helger stänger systemutvecklaren Niklas Konstenius av datorn. I stället tar han
sin väska med den gula PVC-overallen, några lampor och proviant och åker ut i naturen. Där krälar han igenom trånga öppningar och forsande vatten för att få vara
den förste som kommer längst ner i en grotta.
Text: Lucas De Vivo Foto: Jonas Forsberg
Det ser släckt ut i fönstret.
Jag knackar några gånger men ingen öppnar. Tittar på
klockan och dubbelkollar tiden i anteckningsblocket. Det är,
så när som på en granne som kollar lite misstänkt när han
åker förbi i sin bil, folktomt i radhusområdet någon kilometer
söder om centrala Gävle.
Två minuter efter den avtalade tiden svänger en sportig
cykel in längst upp på den snömostäckta gatan där jag står
och väntar.
– Det blev lite stressigt, jag satt på jobbet och kodade och
hade lite svårt att slita mig. Men det fick jag göra för din
skull, säger cyklisten.
Niklas Konstensius berättar att han ligger lite efter i förberedelserna inför helgens resa. På köksbordet som vi sätter oss
vid ligger en drös med batterier på laddning.
Veckoslutet ska spenderas i korallgrottan, en sex kilometer
lång grotta i norra Jämtland som upptäcktes på 80-talet och
som i dag är ett naturreservat. Expeditionen åker iväg på
torsdagen och kommer hem på söndagen.
Intresset för att ”grotta”, som grottforskning kallas av de
aktiva, föddes efter att en arbetskamrat tipsat om ett roligt
helgnöje – att slingra runt i Bodagrottorna i Hudiksvall.
Han tog med familjen, lite lampor och spenderade helgen
krypandes.
– Jag tyckte det var väldigt roligt, och barnen tyckte väl
också att det var spännande eftersom de var små då. Men de
fastnade inte för det på samma sätt som jag.
Efter att ha upplevt spänning i Bodagrottorna gick Niklas
med i Sveriges speleologförbund. Han köpte böcker om ämnet
och tränade i grottor och gruvor i närheten. 2008 blev han
utvald till att vara med på en expedition med syftet att utforska en trakt norr om Torneå träsk, som verkade lovande
ur grottsynpunkt. Den kalkrika marken i området gör att
grottor bildas när vatten sakta men säkert spolar bort kalken
och lämnar öppningar att utforska.
– Vi upptäckte ett, för våra breddgraders mått mätt, väldigt
stort system. Det har vi utforskat i fem år nu.
En gång per år åker Niklas och sex andra i en expedition
upp till grottsystemet. Det tar ett dygn med tåg upp, och sen
flyger de helikopter den sista biten.
18
N˚1 2014
REPORTAGE
Kallt. Nere i grottorna är det bara 4 grader. Dessutom blir man
blöt av vattnet som forsar så det gäller att klä sig rätt. PVC-overall
och underställ är ett måste. Foto: Andreas Forsberg
19
REPORTAGE
N˚1 2014
Rädsla. ”Möjligen inser man allvaret när man är längst bort från utgången och
det är flera timmar av besvärlig klättring för att komma ut. Skulle man bryta benet
då blir det jobbigt att komma ut.” Foto: Andreas Forsberg
20
N˚1 2014
REPORTAGE
Djupt. Chevesystemet i Mexico har potential att bli världens djupaste
grotta. Där nere har Niklas varit. Det var genom en rysk speleolog
som han kom i kontakt med expeditionen. Foto: Jonas Forsberg
Förra året klättrade Niklas ner i vad som har potential att bli
världens djupaste grottsystem – Cheve-systemet i Mexiko.
Genom en rysk speleolog, den vetenskapliga termen för
grottforskare, som började arbeta vid Umeå universitet kom
Niklas och två andra svenskar i kontakt med expeditionen,
vars syfte var att se om det fanns en möjlighet att binda samman
en grotta som heter J2 med Cheve-systemet. Genom tidigare
efterforskningar har man upptäckt att det finns en sammanhängande underjordisk kanal på 2500 höjdmeter från ingången
och ner till foten av berget. Men på grund av ett ras i Chevegrottan går det inte att klättra ner.
Hoppet är därför att J2-grottan ska runda rasen så att man
kan fortsätta mot bottnen. Nu hade forskarna stött på ett vattenlås som blockerat vägen, och expeditionens syfte var att hjälpa
två dykare med att ta sig igenom.
– Jag funkade mest som en sherpa till de två.
Resan till grottan blev tuff för Niklas. Först en lång flygresa till Mexiko, sedan direkt in i en minibuss och upp i bergen
på sliriga vägar till en liten by. Där blev det en kort natts
Det låter dyrt, vem finansierar de här expeditionerna?
– Det gör våra egna plånböcker, säger Niklas och förklarar
att det är en ren hobbygrej.
Väl på plats så är det ett tufft jobb att utforska grottsystemet.
I de nordiska grottorna är det bara 4 grader, och man måste kräla genom vatten, lera och trånga passager för att komma ner
till bottnen. Vissa passager har rasat igen och då tvingas man
klättra bland stenar som ser ut att när som helst kunna rasa ner.
– När man ligger där under ett tvåtonsstenblock så hoppas
man verkligen att stenen sitter ordentligt. Man ser hur det bara
hänger på en liten kant.
Är du inte rädd för att skada dig?
– Nja, inte rädd. Inte innan man åker iväg i alla fall. Då är
man bara exalterad över att man ska få ”grotta”. Men möjligen
så inser man allvaret när man är längst bort från utgången och
det är flera timmar av besvärlig klättring för att komma ut.
Skulle man bryta benet då blir det jobbigt att komma ut. Det
kan ta flera dagar i värsta fall, och då har man antagligen redan
frusit ihjäl. Så det är bara att se till att det inte händer!
21
REPORTAGE
N˚1 2014
Foto: Tony Baker
Niklas Konstenius
Född: 1972
Bor: Radhus i Gävle
Niklas tips till den som vill pröva på ”grottning”: ”Det bästa
stället att börja på är Boda-grottorna nära Hudiksvall. Ta med hjälm,
pannlampa, reservlampa och oömma kläder. Om man inte blir avskräckt
så kan man gå med i Sveriges speleologförbund. Då får man tidskriften
Grottan som är en bra inspiration för att hitta nya grottor. Varje år,
veckan efter midsommar, hålls en träff i Lummelunda dit man kan ta
med hela familjen och grotta. Om man har frågor kan man ställa dem
på speleologförbundets Facebook grupp, där de alltid är hjälpsamma.”
22
N˚1 2014
REPORTAGE
”JÄVLAR VAD VI SVOR
PÅ VÄGEN NER. DET VAR
JU HELT VÄRDELÖST.
REN MISÄR.”
23
REPORTAGE
N˚1 2014
Lockelsen. Kylan, misären och lidandet är en del av lockelsen.
”Hade det varit enkelt hade vem som helst kunnat göra det.”
Foto: Jonas Forsberg
sömn, som med tanke på jetlagen var annat än helt perfekt.
På morgonen tog gruppen sin packning och jäktade upp för
de 800 höjdmetrarna till grottans ingång, slog upp sina tält,
åt lite och tog sig sedan ner i grottan för att komma upp elva
dagar senare. Med sig ner hade de en alldeles för stor väska
fullpackad med ost.
– Jävlar vad vi svor på vägen ner. Det var ju helt värdelöst.
Ren misär!
Nere i grottan blev det inte enklare. Först var det 700 meter
rakt ner. Sedan planade grottan ut, och då började något som
kallas ”constrictions”, där det var trångt och besvärligt att
komma fram. När de kom fram till första lägret, totalt genomsura och när de skulle byta till torra kläder, som låg i vattentäta
kapslar, väntade ännu en jobbig överraskning.
– Kapseln hade gått upp, antagligen när jag i frustration hade
slängt min väska, och alla kläderna var genomblöta. Det var
inget annat att göra än att sova i dem. De torkade inte på flera
dagar. Vilken misär! Som tur är var det lite varmare i de mexikanska grottorna än hemma. Annars hade man varit körd.
Under vårt samtal återkommer Niklas flera gånger till eländet,
kylan och lidandet under expeditionerna. Jag frågar honom om
det är en del av lockelsen.
– Så är det nog. Hade det inte varit en fysisk och mental utmaning så skulle det inte vara samma tjusning. Jag menar, hade
det var en dans på rosor skulle vem som helst kunna göra det. Jag
har alltid gillat att pusha mig.
När de, efter de elva dagarna nere i grottan, kom upp till ytan
blev Niklas magsjuk. Han tror att det var dåligt renat vatten som
låg bakom hans insjuknande.
– Då var det misär till och med när man kom ut. Men det var
inte så farligt, jag låg mest och kved i några dagar. En del andra
hade det värre, de blev magsjuka nere i grottan.
Dykarna kom igenom vattenhålen, men bara för att upptäcka
att vägen på andra sidan blockerades av nerrasade stenar. Expeditionen lyckades med sitt mål, men ändå blev resultatet en
besvikelse. På vägen ut plockade de med sig all utrustning och
nu står hoppet till att hitta en ny grotta i närheten som kan
runda rasen.
24
N˚1 2014
REPORTAGE
Kontrast. Till vardags är Niklas Konstenius
systemutvecklare, men på sin lediga tid är det
spektakulära grottor som gäller. Foto: Tony Baker
25
REPORTAGE
N˚1 2014
Obehagligt. När de skulle byta om till torra kläder visade det sig
att behållaren som skulle skydda från väte gått upp. Det var bara att
sova i blöta kläder. Foto: Niklas Konstenius
Utöver lidandet och eländet så är viljan att få utforska nya platser
där ingen annan tidigare satt sin fot en viktig aspekt som driver
Niklas i hans ”grottning”. Han berättar att om han ser en kulle
måste han till toppen för att se hur det ser ut.
Till vardags jobbar Niklas på lantmäteriet som systemutvecklare. Ett jobb som inte är speciellt fysiskt, men där viljan att
lösa problem och få reda på hur saker fungerar driver honom.
Åker du någonsin på vanliga solsemestrar?
– Ja, det vill ju familjen göra, så då får man följa med. Men
att ligga på stranden är inte min grej.
När jag står i hallen och knyter skorna funderar Niklas högt
över sitt karriärval och spekulerar i om det inte är mer fartfyllt
att vara journalist.
– Jag har några vänner som jobbar som resejournalister. Det
kanske skulle vara något.
Jag säger att det antagligen är mer spännande att åka till
oroshärdar och se sådant som ingen annan västerlänning får se.
– Ja, det är klart att det är det man skulle vara.
Fara. "Ibland måste man bara lita på att ett
två tons stenblock sitter som det ska", berättar
Niklas Konstenius. Foto: Daniel Furudahl
26