1. No category

Utdrag ur boken om Finska kriget 1808-1809
Man väntade under allt detta Napoleons uttalande med anledning
af svenska
regeringens skrifvelse af den 11 januari.
Ställningen förvärrades emellertid med hvarje dag, och den 28
januari ansåg Stedingk sig pliktig omedelbart underrätta
tillförordnade högste befälhafvaren i Finland, generallöjtnanten af
Klercker om det sannolikt förestående krigsutbrottet. Dessutom
meddelade han, att enligt honom tillhandakomna upplysningar
ryssarnas plan gick ut på »att anfalla Finland på tre ställen. Med
tjugu tusen man vill man rycka in öfver Abborfors och Anjala för
att innan islossningen göra sig till herre öfver Svartholmen och om
möjligt äfven öfver Sveaborg. Medan man från detta håll
framtränger ända till Åbo, skall en kolonn af fem tusen man
framtränga till S:t Michel och en annan kolonn af samma styrka
öfver Nyslott. Trettio tusen man skola hållas i reserv för att kunna
hjälpa, där sådant kan blifva af nöden. Man hoppas att på detta
sätt, som ej är illa uttänkt, kunna bemäktiga sig Finland inom
loppet af tre månader.»[1]
Redan följande dag eller den 29 januari kunde Stedingk till
konungen afsända ännu mera oroande underrättelser, såsom att
krigsförklaringen redan vore skrifven, och att Caulaincourt öppet
yttrat, att det nu vore slut så väl med Gustaf IV Adolfs regering
som med Sverige.
Slutligen uppmanar han ännu en gång konungen att förena sig
med Ryssland och Danmark i afsikt att stänga Östersjön för
England och beder honom »med hela den sanna vänskapens
värme att icke längre tveka att uppfylla sina förbindelser och att
antaga det enda system, som öfverensstämmer med de nordiska
makternas fördelar.»[1]
När denna uppfordran framkom till sin bestämmelseort, var kriget
emellertid i full gång, ty den 21 februari hade ryska hären, utan att
något slags krigsförklaring afgifvits, öfvergått gränsen och ryckt in
på Sveriges område.
Af allt detta anade man föga i Stockholm. Från den 5 februari, då
Stedingks bref af den 29 januari framkom, till den 26 hade intet
försports från honom. Den stränga kölden försvårade i ytterlig
grad samfärdseln. Nu anlände på en gång alla hans ofvan berörda
skrifvelser, och den 2 mars inställde sig en kurir från
Sida 1 av 10
Utdrag ur boken om Finska kriget 1808-1809
generallöjtnant af Klercker med underrättelsen om ryssarnas infall i landet och om de första
striderna. I högsta grad förtörnad häröfver, lät konungen sistnämnda dag på aftonen
arrestera ryska sändebudet och befallde, att den på väg till honom anmälde kuriren skulle
gripas, hvilket skedde den 7 mars nära Hernösand. Bland dennes papper fann man ryska
regeringens till Alopæus afsända skrifvelse.
Följande dag anlände Stedingks kurir med hans den 29 januari afsända depesch, hvari
fredsbrottet sades vara omedelbart förestående. Ytterligt bestört öfver denna underrättelse,
ville konungen genast själf begifva sig till Finland, men efter återkomsten till Stockholm
dagen därpå lugnade han sig något och förordnade generallöjtnant af Klercker att till
Klingspors ankomst föra befälet öfver trupperna i Finland och öfver där uppbådad
landstorm. Konungens skrifvelse härom, med hvilken kuriren återvände natten till den 7
februari, anlände till följd af naturhinder först den 14 till Helsingfors.
Generallöjtnanten frih. K. N. af Klercker.
Under tiden hade Klercker, som i befälhafvarens frånvaro uppehöll hans befattning, handlat
på eget ansvar. Generallöjtnanten friherre Karl Natanael af Klercker, född i Skåne 1734,
hade tjänat sig upp vid fortifikationen och arméens flotta, hade vunnit hastig befordran och
Sida 2 av 10
Utdrag ur boken om Finska kriget 1808-1809
särskildt genom sina förtjänster om arméens flottas utrustning under det senast förflutna
kriget visat sig den värdig. Med ett kort afbrott hade han från 1791 till 1801 varit
kommendant på Sveaborg. Oaktadt sina 73 år var han obruten till själ och kropp, och om han
också icke ägde
någon särskild fältherrebegåfning, var han dock en behjärtad och beslutsam samt sitt land
varmt tillgifven man. Att de finska trupperna så hastigt samlades, att ryssarnas afsikt att taga
dem med öfverraskning alldeles misslyckades var i första rummet hans förtjänst.
Den 1 februari klockan 3 på morgonen väcktes Klercker på Sveaborg, där han för tillfället
vistades, af Stedingks kurir, hvilken öfverlämnade dennes skrifvelse af den 28 januari, hvari
sannolikheten af krigsutbrott tydligt framställdes. Denna underrättelse kom alldeles
oväntadt. »Jag hade,» skrifver Klercker, »icke en enda bokstaf därom från vårt hof — inga
penningar — inga magasin.» Och två, högst tre veckor var all den tid, som kunde beräknas
för krigsrustningar. Han for genast till Helsingfors, därifrån under dagens lopp ett trettiotal
skrifvelser afsändes till regementschefer, kommendanter, landshöfdingar o. a. rörande
truppernas uppbrott och samling till gränsen, fästningarnas sättande i försvarstillstånd m. m.
Då han icke kände något om konungens eller hans närmaste förmans afsikter i händelse af
krigsutbrott, måste han vidtaga alla anordningar så, som honom syntes lämpligast.
Uppbrottsordern gällde alla i Finland varande trupper af arméen, förutom det under bildning
varande Vasa regemente, och äfvenledes arméens flotta, hvars manskapsstyrka uppgick till
2,500 man. Manskapet skulle fortskaffas åkande till samlingsplatserna, och regementena
eller delarna af desamma därefter genast sätta sig i marsch till de stora samlingsplatserna,
hvilka förutom fästningarna voro Helsingfors och Helsingemalm, Tavastehus, Nyby—Elimä,
Borgå—Lovisa—Tessiö, S:t Michel—Varkaus och Joensuu, hvarjämte Kemi kompani af
Österbottens regemente och Kajana svaga bataljon skulle bevaka nordöstra gränsen.
Fördelningen af trupperna var så uppgjord, att största delen af vargeringen jämte 3,000 man
af linien inlades i fästningarna, hvarefter 9,800 man af fälttrupperna skulle användas på den
västra, 4,300 man på den östra krigsskådeplatsen. Den förra gruppen delades i två
fördelningar under generalmajorerna Ehrenroth och Aminoff; den senare eller Savolakskarelska brigaden ställdes under befäl af öfversten grefve J. A. Cronstedt, som var chef för
Savolaks infanteriregemente. Inom fjorton dagar hoppades Klercker hafva hären samlad.
Sida 3 av 10
Utdrag ur boken om Finska kriget 1808-1809
Mobileringsorderns kringsändande
Såsom redan blifvit nämndt, gick denna samling ut på att möta fienden i närheten af gränsen
»på de ställen omständigheterna kunna göra nödvändigast», och valdes för den västra gruppen
uppmarschlinien öfver Forsby, Artsjö och Nyby — utan tvifvel en under rådande förhållanden
allt för långt framskjuten linie —, under det den östra gruppen samlades i S:t Michel med
undantag af Karelska jägarkåren, som sköts fram till Joensuu.
Konungens bref, hvilket Klercker mottog den 14 februari, medförde några ändringar i hans
anordningar, dock ställde han såsom en karaktersfast befälhafvare sig det till efterrättelse,
endast »så vidt omständigheterna och förut vidtagna anstalter och arrangements det
medgifvit», såsom han anmälde till konungen. De af konungen utsedda brigadcheferna,
öfverstarna Palmfelt och Adlercreutz fingo inträda i befälet i stället för Ehrenroth[1] och
Aminoff, hvarjämte benämningen brigad antogs i stället för fördelning. Sveaborgs besättning
förstärktes med de trupper, som voro afsedda för Hangö udd, enär Klercker ansåg
befästningarna vid sistnämnda ställe icke kunna försvaras. Efter de vidtagna förändringarna
blef svenska[2] härens indelning följande:
2:a brigaden.
Öfv. Adlercreutz (chef f. Adl:a reg.).
Åboläns reg. Öfv. Fleming (bef.)
Lifbat. Major Hästesko.
Öfl. bat. „ Reutersköld.
Rusth.-bat „ Reutercrona.
Tavastehus reg. Öfv. v. Platen (bef.)
Sida 4 av 10
Utdrag ur boken om Finska kriget 1808-1809
Lifbat. Öf.-lt. Wetterhoff.
Öfl. bat. Major v. Fieandt.
Jägarbat. Öfv. v. Essen.
Af Nylands jägarbat.: 1/2 komp. Major Arnkihl.
Af Nylands dragonreg.: 4 skvadroner.
Af Finska art.-reg.: 2:a och 4:e 6-pundiga batt.
1:a brigaden.
Öfv. Palmfelt (chef f. Åboläns reg.).
Nylands reg. Öfv. v. Döbeln.
Lifbat. Öf.-lt Munck.
Öfl. bat. Major Furuhjelm.
Björneborgs reg. Öfv.-lt. Stjernvall (sedan Furuhjelm)
Lifbat. Major Eek.
Öfl. bat. Kapt. Grönhagen.
Rusth.-bat. Maj. Furuhjelm.
Af Nylands jägarbat.: 1/2 komp. Major Uggla.
Af Nylands dragonreg.: 4 skvadroner.
Af Finska art.-reg.: 1:a och 3:e 6-pundiga batt.
Savolaks-karelska (3:e) brigaden .
Öfv. J. A. Cronstedt (chef f. Sav. inf.-reg.).
Savolaks jägarreg. Öfv. Sandels
I. (half-)bat. Maj. Furumark.
II. „
Kapt. Tujulin.
III. „
Maj. Grotenfelt.
IV. „
Öf.-lt. Sunn.
Af arméens flotta:
Kristina vol.-komp. Maj. Sjöman.
Laivanlinna „
Kapt. Munck.
Savolaksbr:s art.-komp. Kapt. v. Born.
8 3-pundiga kanoner,
Sida 5 av 10
Utdrag ur boken om Finska kriget 1808-1809
2 2-pundiga nickor.
4 (half-)bat. Savolaks inf.-reg.[3];
I. Major Ehrenroth, II. Öf.-lt. Lode,
III. Major Tavast, IV. Major Grotenfelt.
Karelska jägarkåren Öf.-lt. G. Aminoff
I. (half-)bat. Kapt. v. Wright
II. „
„
v. Burghausen.
1 bat. vargering Major v. Törne.
1 oberidet komp. dragonvarg. Lt. Poppius.
Karelska dragonkåren: 2 skv. Öf.-lt. Christiernin.
Utom brigadförband stodo ännu Österbottens regemente med 2 bataljoner, Kajana bataljon,
1:a 3-pundiga batteriet, 1:a och 2:a partibatterierna (alla dessa om 4 kanoner) samt 400 man
artilleri. Dessa trupper inberäknade, skulle fälthären uppgå till en styrka af 13,500 man
(11,500 infanteri, 950 kavalleri och 1,000 artilleri). Såsom »generalmajor» (högste
befälhafvarens närmaste man) anställdes enligt konungens särskilda bestämmande
generalmajoren J. F. Aminoff (chef för Björneborgs regemente), såsom generaladjutant
(nutidens stabschef) enligt Klerckers val öfverste H. H. Gripenberg (chef för Tavastehus
regemente) och såsom artilleribefälhafvare öfverste Åkerstein, som var chef för Finska
artilleriregementet.
[1] Denne hade redan förut på grund af ålder begärt afsked och mottog nu sitt afskedsbref.
[2] Såsom i verkligheten var fallet, användes här benämningen »svenska» hären, ehuru den
tills vidare endast bestod af finska trupper.
[3] Regementsförbandet var här upplöst.
I spetsen för krigskommissariatet ställdes öfverste af Schenbom, och sjukvården leddes
under hela kriget af doktor af Bjerkén. Ehuru Klercker icke fann tillräckligt bistånd af de båda
generaler, hvilka han utsett till sina underbefälhafvare, gick samlingen af trupperna öfver all
förväntan raskt, och fienden störde den icke heller. I stället för fjorton dagars anstånd gåfvo
ryssarna sina motståndare tjugo dagars, och dessa visste att väl begagna tiden. Åkande
anlände soldaterna till samlingsplatserna och medförde kost för en månad, hvilken rust- och
rotehållarna beredvilligt lämnat, och hvilken lades på trossen. Och tack vare den
omständigheten, att trosshästar funnos på fredsfot — de stodo i allmänhet hos
kompanicheferna —, kunde trossen genast medskaffas, och trosshästar lämnades till och
med till artilleriet. Den 20 februari, dagen före krigsrörelsernas öppnande, stod 2:a brigaden
med Åboläns regemente vid Artsjö, Tavastehus regemente vid Nyby, mindre afdelningar
framskjutna till Elimä; endast artilleriet fattades. Af 1:a brigaden var emellertid endast en
bataljon — lifbataljonen af Nylands regemente — och ett batteri framme i
uppmarschområdet, vid Lovisa, med några mindre afdelningar framskjutna på vägen till
Sida 6 av 10
Utdrag ur boken om Finska kriget 1808-1809
Fredrikshamn; återstoden af Nylands regemente och ett batteri stodo vid Helsingfors,
Björneborgs regemente vid Koskis och Tavastehus. [1]
Savolaksbrigaden var redan i midten af februari samlad vid S:t Michel med mindre
afdelningar vid Varkaus och Joensuu. De för fästningarna afsedda trupperna voro
på sina platser, och Österbottens regemente marscherade söderut. Härens högste
befälhafvare åkte i släde den långa vägen rundt Bottniska viken. Generalen grefve
Vilhelm Mauritz Klingspor, som skulle förskaffa sig en sorglig ryktbarhet under detta krig,
föddes i Småland den 7 dec. 1744 ocn inskrefs redan såsom barn vid Västgöta
kavalleriregemente. Sedermera trädde han i fransk tjänst och tog del i sjuåriga kriget.
Återkommen till fäderneslandet, steg han snabbt i graderna, så att han från 1767 till
1779 gått upp från löjtnant till öfverste och chef för Vesterbottens regemente. Tio år
senare var han generalmajor och skötte
under hela kriget 1788-90 på ett
förtjänstfullt sätt den svåra befattningen
såsom generalintendent för fältarméen,
hvarför han efter krigets slut utnämndes
till generallöjtnant och »general en chef»
för trupperna i Finland hvilken befattning
han med kortare afbrott utöfvade ända till
krigets början. Då krig hotade utbryta på
våren 1796, mobiliserade han på eget
ansvar de finska trupperna och fick därvid
liksom under sin tjänsteutöfning för öfrigt
en djup inblick i de militära inrättningarnas
brister. I
hvilken mån han sökte afhjälpa dessa,
förmäles ingenstädes. Om man också icke
kan påbörda Klingspor alla de tillvitelser
för rädsla och feghet, som bitterheten
öfver det brådstörtade återtåget och de
oförtjänta motgångarna icke voro sena att
tilldela honom, så lider det i alla fall intet tvifvel, att han icke fullständigt saknade alla de
egenskaper, som höfvas en högste befälhafvare, synnerligen i ett vanskligt läge, likväl
med undantag af omtanken om sina truppers behof. Han var vida mera intendent än
fältherre; han var en fin och öfvad hofman, utan djupgående insikter i krigiska värf, utan
den beslutsamhet och karaktersfasthet, som äro oundgängligen nödvändiga för en
befälhafvare, och utan den förmåga att vinna sina underlydandes förtroende och
tillgifvenhet, som i icke ringa mån utgör villkor för framgång. Hans riksbekanta yttrande,
»att han icke åtoge sig att försvara landet mot Rysslands öfvermakt», behöfver icke,
såsom vanligen skett, tydas såsom feghet utan kan lika väl uppfattas såsom en på
kännedom om förhållandena
Sida 7 av 10
Utdrag ur boken om Finska kriget 1808-1809
Generalen frih. G. M. Armfelt.
grundad öfvertygelse, men det är och förblir oförlåtligt att mottaga ledningen af ett
krigsföretag, om man icke tilltror sig möjligheten att kunna genomföra det, eller om man
visar vankelmod inför sina underlydande, och det är lika orätt af ett statsöfverhufvud att
anförtro landets krigsmakt i en sådan befälhafvares händer. Att Klingspor saknade de
egenskaper, som höfdes befälhafvaren för hären i Finland, var ingen hemlighet, och många
inflytelserika män sökte så väl att förmå Klingspor undanbedja sig uppdraget som att
öfvertyga konungen om nödvändigheten att utse en annan befälhafvare, men allt lika
fåfängt.[1] Konungen insåg nog Klingspors olämplighet men ville icke stöta en trogen tjänare
från sig, när denne icke själf begagnade sig af tillfället att afgå från sin post, »om han funne
sig oförmögen att uppfylla den under närvarande omständigheter».[2] Finnen Gustaf
Mauritz Armfelt erbjöds visserligen befälet under Klingspor, men en sådan halfhet, hvilken
under denna tid beredde åtskilliga ryska härars olycka, afböjde Armfelt.[3]
DEN 21 FEBRUARI — 1 MARS.
Snöhöljd skog.
Den 20 februari på aftonen hade endast en ringa del af 1:a brigaden men de flesta trupper
af den 2:a inträffat i linien Forsby—Artsjö—Nyby, där Klercker, såsom redan blifvit nämndt,
hade för afsikt att motsätta sig fiendens framryckning. Sålunda stodo af 1:a brigaden endast
Sida 8 av 10
Utdrag ur boken om Finska kriget 1808-1809
en Nylandsbataljon vid Lovisa och det ena batteriet jämte brigadkvarteret vid Forsby.
Stranden mellan Tessiö och Abborfors bevakades af ett halft jägarkompani och två
skvadroner. Återstoden af Nylands infanteriregemente och kavalleriet samt det andra
batteriet funnos ännu i eller i närheten af Helsingfors, Björneborgs regemente vid Koskis och
Tavastehus. Af 2:a brigaden inträffade Åboläns regemente denna afton vid Artsjö;
Tavastehus regemente stod sedan en vecka vid Nyby; återstoden af kavalleriet och artilleriet
voro ännu icke anlända. Ett halft jägarkompani och en skvadron under befäl af major Arnkihl
voro framskjutna till Elimä, hvarifrån de till gränsen ledande vägarna afpatrullerades. Vid
gränsen stodo de vanliga gränsposteringarna vid Abborfors, Anjala, Värälä och Keltis,
hvarjämte några små afdelningar voro utsända till Kymene älfs öfvergångar söder om
Vuohijärvi.
På ryska sidan stodo de för anfallet afsedda 17:e och 21:a divisionerna tätt intill gränsen vid
de punkter, där inbrottet skulle ske. Längst söderut var hela 17.e divisionen samlad vid
Pyttis, och skulle dess ena hälft eller »afdelning» rycka fram öfver Strömfors, den andra
öfver Abborfors. 21:a divisionen var delad i tre lika stora delar, »afdelningar», af hvilka den
1:a stod vid Ruotsula, midt emot Keltis, den 2:a vid Mämmälä, tätt intill Anjala, den 3:e vid
Hirvikoski, där äfvenledes en väg ledde öfver gränsfloden.
Ryssarna nådde under dagen linien Kausala—Elimä—Lovisa med hela 17:e divisionen och en
afdelning af den 21:a ganska tätt samlade på sin vänstra flygel. Gent emot denna hade den
svenska högra flygeln vikit tillbaka till Forsby, hvarifrån linien nu följde Forsbyån. De i
anryckning varande trupperna beräknades till största delen vara framme följande dag.
Klercker, som mottagit en från Palmfelt kl. 9.30 f. m. från Forsby afsänd anmälan om
fiendens anfall, var med högkvarteret på väg till Borgå, där han inträffade den 22 kl. 4 på
morgonen.
Ryssarnas inbrott i Finland, inom en annan stats område, med hvilken man lefde i djupaste
fred, utan föregående krigsförklaring eller uppfordran att tillmötesgå vissa önskningar, ty
såsom sådan kan man ingalunda anse kejsarens dagen efter krigsutbrottet undertecknade
skrifvelse till konung Gustaf IV Adolf (se sid. 28), var helt enkelt en våldshandling, lyckligtvis
ganska okänd både i äldre och nyare tiders häfder. Och den fullständigades med de båda
proklamationer, som den ryske öfverbefälhafvaren bragte i omlopp samtidigt med
öfverskridandet af gränsen. Den ena af dessa, dagtecknad Fredrikshamn den 18 februari
(således fyra dagar tidigare än kejsarens skrifvelse till konungen), var ställd till Finlands
invånare och innehöll hufvudsakligen följande:[1]
»Då hans konungsliga svenska majestät långt ifrån att med Dess Käjserliga Rysska Majestät
villja sig förena uti det fridsamme bemödande, hvarmed H. K. M. sökt at återställa det lugn,
hvaraf Europa varit så länge i saknad, och endast förvänta kan af det förbund, som så
lyckligen blifvit knutit emellan tvänne de mächtigaste stater, afsöndrar h. k. svänska m. sig
icke allenast mer och mer därifrån, utan förbinder sig ännu närmare med den gemensamme
Sida 9 av 10
Utdrag ur boken om Finska kriget 1808-1809
fienden af allmän ro, hvars tryckande systeme och oerhörda förfarande emot H. K. M:s och
dess egen närmaste bundsförvant icke kan af H. K. M. med kallsinnighet anses.
Finlands invånare flydde undan fienden, som man sedan gammalt fruktade eller åtminstone
icke trodde på hans ord, och ingen soldat utsattes för frestelsen att svika sin plikt, hvilken
ryssarnas svekliga förfarande i stället bidrog att ännu mera öka. Konungens proklamation,
hvilken utgjorde ett värdigt svar på den ryska, var i själfva verket obehöflig.
Vid framkomsten till Borgå tidigt på morgonen den 22 februari fick Klercker underrättelse
om högra flygelns återtåg från Lovisa. Han insåg då tydligt, att det icke skulle låta sig göra att
samla hären i Forsbylinien, utan att man måste tänka på att förbereda den i konungens
instruktion föreskrifna samlingen vid Tavastehus. I öfverensstämmelse härmed anbefallde
han båda brigadcheferna att »i händelse af återtåg» draga sig tillbaka i riktning mot
Tavastehus, där hela hären skulle samlas. Därvid borde 1:a brigaden begagna vägen Borgå—
Mäntsälä—Hausjärvi, 2:a brigaden stora, landsvägen öfver Lahtis.[2]
Redan från fälttågets första dag gjorde sig en märkvärdig missuppfattning af
styrkefördelningen hos motståndaren gällande på båda sidorna, och i denna missuppfattning
framhärdade båda öfverbefälhafvarna under detta första skede af kriget till stor skada för
egen sak. Buxhöwden, som väl kände de svenska planerna för Finlands försvar, var fullt och
fast öfvertygad om, att hans motståndare riktade sitt återtåg mot Helsingfors, under det
endast en mindre afdelning höll sig på Tavastehusvägen. Svenskarna åter, som gjorde just
motsatsen af detta, veko inför en underlägsen fiende och läto hans större hopar oantastade
utbreda sig i landet.
I öfverensstämmelse med denna uppfattning samlade Buxhöwden under den 22 sina fyra
vänstra afdelningar på linien Lappträsk—Lovisa, under det endast en, 21:a divisionens 1:a
under generalmajor Müllers befäl lämnades vid Kausala att iakttaga den vid Nyby stående
fienden.
Den 23 satte sig de ryska hufvudkrafterna i rörelse, och de tre afdelningar, som gingo i
främsta linien, slogo in vägarna mot Mörskom, Kuuskoski och Perno—Forsby. Den högra af
dessa mötte vid Muttom (strax öster om Mörskom) ett förpostkompani af björneborgarna
under kapten Brehmer. Under eftermiddagens lopp afvisade detta flera anfall, af hvilka det
sista, som utfördes af både infanteri och kavalleri, kastades tillbaka strax efter midnatt. För
att icke blifva kringgången och afskuren af skidlöpareskaror drog Brehmer sig tillbaka till sin
vid Mörskom stående hufvudstyrka.
Sida 10 av 10