1. No category

. .
1
~lnnu Taka lq og
_ HetL.ik Tha m (red. )
Krig og mo ral
Kriminalitet og kontr oll i Nord en
unde r andre verdenskrig
•
Univ ersite tsforl aget
~
Krig og moral
Kriminalitet og kontroll i Norden
under andre verdenskrig
Hannu Takala og
Henrik Tham (red.)
Krig og moral
Kriminalitet og kontroll i Norden
under andre verdenskrig
Universitetsforlaget
Oslo - Bergen - Stavanger - Tromsø
©UNIVERSITETSFORLAGET AS 1987
ISBN 82-00-06452-2
Utgitt med støtte fra
Norges almenvitenskapelige forskningsråd, Oslo,
Humanistisk-Samhallsvetenskapliga Forskningsrådet, Stockholm,
Nordisk Samarbeidsråd for kriminologi, Helsingfors,
og Brottsforebyggande rådet i Sverige
Omslagsillustrasjon: Birgitte Brochmann
Printed in Norway by
a.s Joh. Nordahls Trykkeri, Oslo
Innhold
INLEDNING
Kriget i kriminologin Hannu Taka/a
7
DANMARK
Kriminalitet i Danmark fra 1937 til 1948 Karl O.Christiansen
21
FINLAND
Brottsligheten i Finland 1 935-1 949 Risto Jaakkola . . . . . . . .
Ransonering och brottslighet i Finland Hannu Taka/a . . . . . .
Kvinnors brottslighet under andra varldskriget i Finland
Nina Roos och Hannu Taka/a . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Generationer och kriminalitet i Finland Hannu Taka/a
41
67
79
97
NORGE
Kriminaliteten i Norge under den tyske okkupasjon 1940-45
Per Madsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1 1 1
Politi og politi kultur i Norge i krigsårene Nils Johan Ringdal . . . 1 27
STAPO 194 1-1945 . Norsk politi i tysk tjeneste
Arnt- Erik Selliaas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147
Norge og Holocoust Per Ole Johansen . . . . . . . . . . . . . . . . . 173
Dødsstraffen i Norge Hans Fredrik Dahl . . . . . . . . . . . . . . . 1 93
SVERIGE
Stold i Sverige under andra varldskriget Henrik Tham . . . . .
Statsfientlig verksamhet i Sverige under andra varldskriget
Janne Flyghed . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Svarta borsen i Sverige under andra varldskriget Johnny Wijk
Flask , kop.troll och solidaritet Sven Sperlings . . . . . . . . . . .
. . 21 1
. . 239
. . 26 1
. . 28 1
AVSLUTNING
Stoldutvecklingen under kriget som moralindikator
Henrik Tham . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 301
Medverkande forfattare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 309
Sakregister . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 1 O
Abstract . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 312
Forord
Iden till projektet om brottsligheten i Norden under andra vlirldskriget
uppkom vid svenska B rottsforebyggande rådets seminarium om kon­
troll och brottslighet som historiska fenomen på B arnens o 1 98 1 ,
konkretiserades vid Nordiska samarbetsrådets for kriminologi forskar­
seminarium i Laugarvatn samma år , och diskuterades vid nordisk
forskarkurs i komparativ samhlillsforskning i Finse 1 982 . Till alla dem
som vid dessa tillflillen bidragit till prosjektets utveckling framfor vi
vårt tack .
Projektet var från borj an mycket ambitiost . I en bred, jlimforande
studie skulle hart nlir alla aspekter av brottslighet och kontroll under
kriget belysas : traditionell vålds- och formogenhetsbrottslighet , kris­
tidsbrottslighet , brott av krigsmlin och brott mot rikets slikerhet ;
lagstiftning, polis , domsolar och flingelser ; kvinnor och barns brottslig­
het och utsatthet , behandlingen av j udar och andra minoriteter osv .
Jurister, historiker, sociologer och kriminologer från Danmark , Fin­
land , Norge och Sverige vidtalades och intresset var stort .
Många forskare var också från borjan engagerade i projektet . Arbe­
tet har dock for alla inbladade fått konkurrera med andra uppgifter .
Ingen a v deltagarna h a r haft «brottsligheten under andra vlirldskriget»
som sin huvuduppgift eller haft slirskilda medel for denna forskning.
Flera forskare har dlirfor av tidsbrist tvingats ge återbud . Detta har i
sin tur inneburit att ambitionerna något fått dras ned , att det j limfo­
rande perspektivet inte alltid kunnat upprlitthållas , och att alla områ­
den inte kunnat belysas . Antologin har dessutom , naturligt nog , kom­
mit att prliglas av llindernas olika erfarenhet under kriget liksom av
nationella slirintressen inom forskningen.
Flera forskare lin som lir representerade i antologin har alltså deltagit
i de seminarier som hållits inom projektet . For vlirdefulla bidrag i
diskussionerna vill vi dlirfor tacka Flemming Balvig , Jens Engberg,
Henning Koch , Britta Kyvsgaard , Henrik Stevnsborg, Elina Suominen ,
Dag Victor och Heikki Ylikangas .
Också till dem som stott projektet finansiellt vill vi framfora ett tack .
Nordiska samarbetsrådet for kriminologi har bekostat seminarierna
och bidragit med mede) fOr publiceringen . Utgivningsstod har också
erhållits från Brottsforebyggande rådet och Humanistisk-samhlillsve­
tenskapliga forskningsrådet i Sverige , och Norges allmennvitenskaplige
forskningsråd .
Helsingfors och Stockholm den 10. november 1986
Hannu Taka/a och Henrik Tham
6
l
HANNU TAKALA
Utgångspunkten for denna bok kan åskådliggoras av två motsatta
uppfattningar om sambandet mellan krig och kriminalitet . Båda kan
illustreras med citat , det ena av den holHindske kriminologen W. A .
Bonger, sj alv ett offer for andra varldskriget , det andra av den finska
straffrattslarde Brynolf Honkasalo . Enligt Bonger:
Det forsta varldskriget framjade i allra hogsta grad utvecklingen av alla de
faktorer , som kunna leda till brott . Familjelivet revs isar , då mannen
befunno sig vid fronten , kvinnorna gingo i arbete utom hemmet och stora
skaror av barn lamnades utan vård . En annan foljd av kriget var att
sexualmoralen sjonk . Fattigdom och nod harskade bland befolkninge n , i
synnerhet i de lander, som drabbades av blockaden . Det hoga priset på vissa
varor uppmuntrade till att begå oratta handlingar. Medan manniskoslaktet
jamrade sig under sina lidanden , vaxte nj utnings- och vinningslystnaden . En
allman demoralisation rådde under hela krigstiden då det ansågs vara fullt på
sin plats att morda och lemlasta , att odelagga och forst6ra , att konfiskera
och expropriera . Allt detta stod i fullkomlig motsats till den moral som
horde till ett normalt liv.
Och så har Honkasalo , med stod av de tyska kriminologerna Exner och
Starke :
Den fosterlandska andan griper medborgarna till den grad , den utovar
inflytande också på de brottsliga lagre n , ty icke ens de aro helt i avsaknad av
fosterlandska kanslor, icke heller aro de så mindervardiga , att den bland
folket intraffade allmanna uppryckningen icke i någon mån skulle inverka på
dem . 2
Kriget demoraliserar allmant . Kriget hojer nationens moral . Båda
uppfattningarna lever inom samhallsfilosofi , skonlitteratur och var­
dagstankande . Vilkendera ar riktig?
Det enklaste svaret ar att båda ar lika felaktiga . De antar att det
7
finns ett overhistoriskt existerande samband mellan krig och brottslig­
het . I sjalva verket beskriver de ovan namnda citaten snarare två olika
synsatt på krig an något man faktiskt vet om krigets verkan på moral
och brottslighet .
I samhallsfilosofisk litteratur overlever teorier om overhistoriska
samband mellan krig och brottslighet envist . Som ett exempel på
sådana ratt spekulativa teorier kan namnas iden att kriminaliteten ar
cykliskt konstant. Enligt den svensk-danske samhallsvetaren Gunnar
Adler-Karlsson turar krig och fred om; under fredstiden tar det sam­
halleliga missnojet sig uttryck i inre våld , dvs . brottslighet , under kriget
i yttre våld , varigenom det inre våldet minskar.3 Enligt teorin ar det
sj alvklart att brottsligheten minskar under krigstider.
Tidigare undersokningar
Kriminologins intresse for studier av krigets verkan på brottsligheten
har varierat . Edwin Sutherland och Hermann Mannheim representerar
ytterlighetsståndpunkterna. Sutherland fornekar helt det meningsfulla
i frågestallningen. 4 Enligt Mannheim finns det knappast ett mer a
intressant tema på kriminologins hela område . 5 Flera kriminologiska
larobocker agnar en avdelning åt kriget , i allmanhet i sammanhang
med andra sociala orsaker till brottslighet ( ekonomisk utveckling ,
kriser) . Om man inte har givit kriget en systemskapande betydelse , kan
man vanligtvis andå inte åsidosatta referenser till undersokningar om
krigstida brottslighet . Så finns t . ex. i Inkeri Anttilas och Patrik Torn­
udds Kriminologi, vars kriminalpolitiska perspektiv medfor att kriget
(som naturligtvis inte ar en kriminalpolitisk regleringsmetod) inte
spe lar någon roll fOr bokens struktur, i flera sammanhang hanvisningar
till forskningsresultat som angår forandringar i brottsligheten under
krig . 6
Det finns viss kunskap om hur krigen redan under forra århundradet
verkade på brottsligheten . Men bl . a . det dåvarande outvecklade statis­
tiksystemet hindrar oss att få mycket gamla empiriska data . Samtidigt ­
om vi går tillrackligt långt i historien - forlorar hela frågestallningen sin
meningsfullhet . Så skulle t . ex . under det hundraåriga kriget mellan
;;-rankrike och England på medeltiden en dåtida kriminolog knappast ha
stallt frågan om krigets verkan på brottsligheten , eftersom fredliga
normalforhållanden var obegripliga som j amforelseobjekt . Historiska
beskrivningar om den dåtida våldsamheten ifrågasatter i alla fall den
ovan namnda teorin om det inre och det yttre våldets konstanta
summa . 7
Enligt de uppgifter vi har minskade krigen i allmanhet brottsligheten
under det forra århundradet . Stephan Hurwitz och Karl O. Christian­
sen t . ex . namner att brottsligheten gick ner i Frankrike under Krim8
kriget 1 855 , i Tyskland under kriget mot Osterrike år 1 866 , i Tyskland
och Frankrike under fransk-tyska kriget åren 1 870-7 1 , i Japan åren
1 894-95 under j apansk-kinesiska kriget och i borj an av 1 900-talet
under rysk-j apanska kriget åren 1 904-05 . Under dansk-tyska krigen
åren 1 848-50 och 1864 var krigsåren 1 849 och 1 864 de år som under en
Hin gre period ha de den Uigsta brottsligheten . 8
Under forsta varldskriget konstaterades en nedgång i brottsligheten
under krigets forsta år . Darefter okade brottsligheten och dess tillvaxt
fortsatte ofta också efter kriget. Så skedde t . ex . i Tyskland och
Osterrike enligt Franz Exners klassiska studier . 9 I Danmark o ka de
under forsta varldskriget brottsligheten markant , utan någon nedgång
under det forsta krigsåret . 1 0 Låt oss namna att också i Finland gick
våldsbrottsligheten ner under krigets forsta år trots att landet inte tog
del i kriget. 1 1 Forklaringen att kriminalitetens nedgång i Tyskland och
Osterrike under forsta varldskrigets forsta år skulle ha fororsakats av
nationernas moraliska uppryckning, har bestridits . Enligt Hans von
Hentig racker sådana orsaker som omfattande inkallelser av den
manliga befolkningen , begransningar i alkoholbruket , loneforhoj ­
ningar på grund av arbetskraftsbristen osv . for att ensamma forklara
fOrandringarna i brottslighete n , utan att man behover saka en forkla­
ring i krigets verkan på moralen. 1 2
Om andra varldskrigets inverkan på brottsligheten finns ett material
som man efteråt ofta har hanvisat till . The International Penal and
Penitentiary Commission publicerade år 195 1 boken The Effects of the
War on Criminality. 13 Boken innehåller en av Thorsten Sellin struktu­
rerad studie av kriminaliteten i Osterrike , Belgie n , Danmark , Frank­
rike , England och Wales , Norge , Holland , Sverige och USA. På grund
av detta material och det material FN har samlat har Karl O. Christian­
sen sammanfattat uppgifterna om brottslighetsutvecklingen åren
1937-46 i namnda och några andra lander i folj ande figurer. 1 4
I figurerna syns att kriminaliteten tilltog i de fiesta landerna under
kriget. De mest påfallande undantagen ar USA och Canada. Brottslig­
hetens tillvaxt varierar an då avsevart i o lika lander . (Till en del lar dock
detta bero på vilka statistikserier som anvants - samtliga polisanmalda
brott , grovre polisanmalda brott eller påfoljder for brott . Så ar t . ex .
brottsokningen i Norge nastan obefintlig o m ringare brott inraknas,
medan den ar avsevard om statistiken begransas till den grovre brotts­
ligheten . )
I alla nordiska lander publicerades således statistiska oversikter om
andra varldskrigets verkan på brottsligheten nastan omedelbart efter
krigets slut : av Karl O . Christiansen i Danmark , av Veli Verkko i
Finland , av Andreas Aulie i Norge och av Sven Rengby i Sverige . 15
Utover dessa allmanna statistiska oversikter ar det skal att namna
åtminstone undersokningen om kvinnornas brottslighet i Finland av
Urho Siivonen16 och Jørgen Trolles undersokning Syv maaneder uden
9
Figur l. Anmålda brott i
vissa lander åren
1937-46.
225
200
1937
Figur 2.
-38
-39
Domfiillda i vissa Hinder åren
1937-46.
politi i Danmark . 17 Det finns också undersokningar och rikligt annat
publicerat material om politisk brottslighet, om etterkrigstidens uppgo­
relse och om krigstida forandringar i kontrollmaskineriet i de nordiska
landerna.
lO
Det verkar vara så att forskningsintresset under kriget och de fem
narmaste åren darefter for brottsligheten under andra varldskriget åter
blommat upp efter en !angre tids trada (med undantag fOr temats «de
brottsliga generationerna» korta blomstring på 1 960-talet1 8) . Over
huvud taget har intresset att studera andra varldskriget ånyo blivit
aktuellt , dels darfor att tidigare hemliga arkiv har oppnats , dels darfor
att en ny forskargeneration tolkar kriget och dess orsaker och effekter
från ny a utgångspunkter.
I Norden pågår omfattande krigshistoriska projekt. En j amforelse
mellan de nordiska landerna finns i boken Norden under 2. verdenskrig
av Karl Molin m . fl . 19 Några sidor behandlar också brottslighet och
moral . Boken visar det aktuella intresset for att studera de nordiska
landerna i ett socialhistoriskt perspektiv . Den vikt brottsligheten till­
mats i boken bekraftar andå Mannheims gamla tes , att krigets verk­
ningar på brottsligheten har praktiskt taget fOrbisetts i krigshistoriska
undersokningar. - Uppenbarligen finns det också utanfor Norden ett
aktuellt intresse fOr att undersoka krigets verkan på brottsligheten . I
England publicerades nyligen en undersokning om brottsligheten
under andra varldskriget, den forsta i England påstås det . 20 Och
naturligtvis har Vietnam-kriget påverkat den amerikanska forsk­
ningen.
Låt oss namna annu ett historiskt skal for att det ar aktuellt att
undersoka kriget. Kvinnosynen på brottsligheten ar ett av de viktigaste
nya fenomenen i vår tids kriminologi . Kriget spelar en central ,roll t . ex .
i kvinnokriminologins klassiska våldtaktsundersokning Against Our
Will av Susan Brownmiller.21 Antagligen kommer kvinnosynen att
ifrågasatta flera traditionella uppfattningar om krig och kriminalitet .
Andra varldskriget och Norden
Målet i denna bok ar inte att referera andra varldskrigets politiska och
militara historia, annu mindre att ge nya tolkningar av den . Det finns
gott om specialundersokningar darom , också en relativt ny jamforelse
om ekonomiska och sociala forhållandenY Inledningsvis beskrivs har
endast vissa centrala omstandigheter om hur de nordiska landerna
drabbades av kriget .
Når andra varldskriget borjade på hosten 1 939 forklarade alla de
nordiska landerna sig vara neutrala. Neutraliteten varade tre månader i
Finland, i Danmark och Norge drygt ett halvt år , i Sverige under hela
kriget .
Krigets politiska nyckelfråga i alla dessa lander var relationen till
Tyskland . Den lastes på olika satt . Danmark ockuperades nastan utan
motstånd , Norge efter motstånd. Finland forde krig mot Sovjetunionen
forst bredvid Tyskland , efteråt allierat . Sverige balanserade sina stor11
maktsrelationer utan att aktivt ta del i kriget. Gemensamt for alla dessa
Hinder kan anses vara en tysk dominans linda till slutet av år 194 1 . De
losgjorde sig från den på olika tidpunkter och genom olika politiska
hlindelser.
Sovjetunionen stlillde hosten 1 939 anspråk på landovertrlidelser av
Finland. De accepterades inte . Andra vlirldskriget borj ade i Norden
som det s . k . vinterkriget mellan Sovjetunionen och Finland den
30 . 1 1 . 1939 . Vinterkriget varade tre och en halv månader. Det slutade i
vapenstilleståndsavtalet i Moskva. Detta krig fordes i Finland under
djup nationell enighet . «Vinterkrigets anda» lever fortfarande kvar
som ett uttryck .
I borj an av året 1 94 1 fortlitade Finland sina tyska relationer och
borjade bereda en offensiv mot Sovjetunionen . Når Tyskland inledde
sin storoffensiv i j uni 1941 forklarade Finland sig vara neutralt . Denna
skenbara neutralitet varade några dagar. I j uli anfoll den finska armen
med framgång Sovjetunionen och ockuperade i några månader storre
områden lin Finland forlorat i vinterkriget . Från slutet av år 1941 linda
till år 1944 forde fronten ett stlillningskrig. Hosten 1944 var den finska
armen tvungen att dra sig tillbaka från Karelska nliset och Ost-Karelen .
De markanta forlusterna tvingade Finland att ingå fredsavtal i septem­
ber 1944 . Enlig detta avtal skulle Finland fordriva de tyska soldater
som fanns i Finland . En del av dem llimnade landet frivilligt , men
andra forst efter ett krig i Lappland . Detta krig varade ett halvt år och
slutade 25 . 4 . 1945 , dvs . litet fore andra vlirldskrigets slut .
Politiskt sett var det s . k . fortslittningskriget annorlunda till sin natur
lin vinterkriget. Det var liventyrspolitik , som kritiserades av en tillta­
gande fredsopposition mot krigets utveckling och p . g . a . Tysklands
motgångar.
Finlands juridiskt-politiska system fungerade under kriget oforlind­
rat till sin grundstruktur. Man bor dock hålla i minnet att det kommu­
nistiska partiet forbjods redan fore kriget.
Litet efter det Finland hade ingått vapenstilleståndsavtalet som
avslutade vinterkrige t , blev Danmark och Norge indragna i kriget.
Danmark hade ingått ett nonaggressionsavtal med Tyskland år 1939.
Trots detta an foll Tyskland 9 . 4 . 1 940 Danmark och ockuperade landet
praktiskt taget utan motstånd på en dag. Omedelbart dlirefter landsteg
tyskarna i Norge . Norge hade hunnit bereda sig på en offensiv , men
motståndet (med hjalp av de allierade makterna) orkade endast några
månader. Norge måste kapitulera fore borj an av juni månad .
I Danmark kompletterades landets regering med oppositionen på
grund av ockupationen . Kungen kvarstod i landet . I forhållandet till
Tyskland holl Danmark sig till en underhandlingspolitik. Formellt
tycktes det politiska systemet fungera ; våren 1 943 arrangerades t . o . m .
parlamentsval . Perioden har andå karakteriserats som «parlamenta­
rism i katakomber» . Den egentliga politiska verksamheten hade gått
12
under jorde n . Denna utveckling kulminerade sommaren 1 943 i sabo­
tageverksamhet , i stora strej kar, i hårda tyska motåtgarder och slutli­
gen i undantagstillstånd som den tyska Wehrmacht proklamerade .
Darefter liknade situationen i Danmark forhållandena i Norge : tys­
karna bade helt erovrat makten.
I krigets slutskede ockuperade sovjetiska trupper Bornholm under
elva månader.
Nar Norges motstånd bade brutits flydde regeringen och kungafamil­
jen over till England . Tysken Terboven utnamndes till rikskomissarie .
I juli 1 940 proklamerades undantagstillstånd . Alla politiska partier
forbjods utom det nationalsocialistiska Nasjonal Samling , vars ledare
blev Norges statsminister i februari 1 942 . Omfattande masshaktningar
foretogs .
Sarskilt fr . o . m . 1 942 tilltog motståndsrorelsen i Norge . Tyskarna
kapitulerade slutligen 8 . 5 . 1945 och motståndsrorelsens trupper erov­
rade med stod av amerikaner och engelsman landets viktigaste central­
orter.
Sverige forde inte krig . Militart genomfordes endast en opprustning
och mobilisering. I utrikespolitiken fordes en balansgång och i inrikes­
politiken stottades den nationella enigheten t . ex . genom en dampad
politisk kamp . Trots att Sverige inte deltog militart i kriget, sågs krigets
verkningar i landets politiska och ekonomiska forhållanden . Utanfor
kriget var Sverige inte .
I enlighet med de egentliga krigshiindelserna kan de nordiska lan­
derna rangordnas klart i en skala dar den ena andan ar Finland med
sin a 85 000 krigsoffer, den andra an dan Sverige helt u tan krigshand­
lingar. De militara åtgarderna i Danmark begransade sig till sabotage
mellan danskar och tysk ar, dar personforlusterna omfattade endast 400
soldater och l 000 civilpersoner. I Norge kravde kampen hela 10 000
krigsoffer.
Det juridiskt-politiska systemet forlamades av kriget djupast i Norge
dar omedelbart efter besattningen hela den legitima forvaltningen
åsidosattes . Darefter foljer Danmark dar det legitima statsmaskineriet
brots ned forst efter krigets mitt . I Finland och Sverige , i de extrema
andorna i den militara skalan bevarade det juridiskt-politiska systemet
sin legitimitet .
Ekonomiskt drabbades de nordiska landerna av kriget i foljande
ordning matt t . ex. med produktionsindex for industrin: Finland ,
Norge , Danmark och Sverige . Samma ordning fås om levnadsforhål­
landenas utveckling mats med levnadskostnadsindex . 23 Livsmedelbris­
ten var storst i Finland , darefter i Norge och Danmark . I Sverige var
livsmedelslaget narmast ett distributionsproblem , inte en egentlig brist .
Bland krigets verkningar på livet i Finland bor slutligen namnas de
omfattande evakueringarna.
13
Bokens mål och innehåll
De skandinaviska landerna tog således del i andra varldskriget på ratt
olika satt . Internationellt sett ar Norden ganska enhetligt i ekonomiskt ,
politiskt , socialt och kulturellt hanseende , vilket innebar att det i
allmanhet ar relativt latt att peka på likheter och o likheter i brottslighet
och kontroll i dessa lander. På det viset bildar landerna ett utmarkt
experimentfalt for studier av krigets verkningar på brottsligheten .
Målet i denna bok ar att beskriva och jiimfora hur andra viirldskriget
inverkade på brottsligheten, brottskontrollen, moralen och riitten i de
olika nordiska liinderna (Island undantaget) .
Boken ar en antologi . Vart och ett av inlaggen ar en sjalvstandig
undersokning. Darfor har den komparativa aspekten beaktats på olika
satt i dessa inlagg, mycket beroende på frågestallningarna . Variatio­
nerna beror också på bokens andra mål . B rottsligheten ar ett kulturfe­
nomen och en undersokning av den ar således kulturforskning. Andra
varldskriget ar en av de viktigaste handelserna i vår narhistoria. Det
har på många satt påverkat den kulturella utvecklingen och de kultu­
rella sardragen i de nordiska landerna. Dessa kulturella skillnader får
implicit ett uttryck i hurudana frågestallningar som anses vara natio­
nellt intressanta. Stravan efter explicita jamforelser och den implicita
komparativitet som accepterar nationella frågestallningar och beskriv­
ningar ar darfor varierande i boken.
Materialet har tvingats !angst in i den statistiska komparativiteten i
undersokningarna som angår den registrerade brottsligheten . Också
har ar utgångspunkterna de nationella rapporter dar de nationella
frågestallningarna och tonvikterna har accepterats . Således ar Risto
Jaakkolas beskrivning av den registrerade brottsligheten i Finland
samtidigt en beskrivning av Veli Verkko som en finsk kriminolog , och
undersokningen konfronterar den officiella krigstida uppfattningen om
moralen med dagens uppfattningar. Det dans ka bidraget ar en fOrkor­
tad version av Karl O. Christiansens rapport från år 1 95 1 som Gitte
Høyer och Britta Kyvsgaard har bearbetat fOr boken. Per Madsen från
Norge ger oss inte bara statistiska uppgifter fOr komparativa andamål
utan forsaker också på grund av detta material besvara frågan om
nationen stortade samman eller kom undan . Henrik Thams bidrag från
Sverige koncentrerar sig på egendomsbrottsligheten . På grund av dessa
nationella inlagg har Henrik Tham i avslutningskapitlet j amfort stold­
utvecklingen och undersokt dess betydelse som moralindikator under
kriget i de fyra nordiska landerna.
Nina Roos ' och Hannu Takalas inlagg om kvinnobrottsligheten
innehåller en kortfattad nordisk j amfOrelse . Huvuduppgiften i bidraget
ligger andå vid att på grund av det finska materialet studera ett
fenomen som anses vara en av de obestridligaste effekterna av kriget ;
den okade kvinnobrottsligheten och dess fOrklaringar.
14
Den nationella synvinkeln återspeglas i att två svenska bidrag i
boken behandlar svarta borse n . Av dem kan Johnny Wijks undersok­
ning tolkas som ett metodiskt intressant fOrsok att forklara den ekono­
miska brottsligheten en bart på grund av ekonomiska faktorer. For
komparativitetens skull beskriver Hannu Takala den finska svarta
borsen . Janne Fygheds artikel om den statsfientliga brottsligheten i
Sverige har en nationell utgångspunkt . Inlagget beskriver hur Sverige
trots att landet inte aktivt deltog i kriget var klart med i krigets politiska
konjunkturforandringar . Foremålet for undersokningen, brottslighe­
ten mot staten , ar typisk krigsbrottslighet och som sådan gemensam for
alla krigforande lander. Man har t . o . m . påstått att det aktiva fredstill­
ståndet visar sig forst då informationsutbytet mellan landerna ar så
oppet att spioneri blir en begreppslig omoj lighet. Temat har varit
sarskilt aktuellt i Norge . - For den lasare som kan finska erbj uder
Jukka Rislakkis nyligen publicerade undersokning om spioneriet i
Finland ett komparativt material . 24
Kriget påverkade också på många satt kontrollsystemet och således
den registrerade brottslighetens utveckling : måhanda forklarar upp­
tacktsrisken och brottsdefinitionerna en stor del av fOrandringarna i
den registrerade brottsligheten . Också om så inte skulle vara fallet, har
andå kontrollsystemet en sjalvstandig betydelse . Några kriminologiska
skolor lagger t . o . m . stOrre vikt vid undersokningar av kontrollsystemet
an undersokningar av kriminellt beteende : ett beteende ar brottsligt
endast om kontrollsystemet definierar det som sådant och i den mån
det kontrolleras som brottsbeteende . Sj alva kontrollsystemet , som
återspeglar de samhalleliga maktforhållandena, måste man kanna till
for att forstå brottsligheten . Sålunda ar det sj alvklart att studera
lagstiftningen , polisen och ·andra kontrollmyndigheter under krigsti­
den , i synnerhet som forandringarna till en del blev bestående och vi
således kan finna kvarlevor i vår tids kontrollpolitik. - Låt oss har
påminna om att Nils Christie och Kettil Bruun i boken Den gode fiende
beskriver den finska narkotikakontrollen mot bakgrund av 1 9 1 8 års
inbordeskrig. 25
Forandringarna i kontrollsystemet återspeglar annu klarare an
brottsutvecklingen de nationella sardragen. Darfor accentueras den
nationella synvinkeln i de bidrag som beskriver kontrollsystemet . Det
norska intresset har riktat sig mot polisen, som behandlas både i Nils
Johan Ringdahls och Arnt-Erik Selliaas' bidrag. Som komparativt
material kan for dansk del hanvisas till ett temanummer av Tidsskrift
for Dansk Politi, som år 1 984 tillagnades polisen under den tyska
ockupationen 1940-1945/6 och fOr finsk del till Jukka Rislakkis ovan
namnda bok om spionaget , som innehåller rikligt med information om
den finska statspolisen under kriget . 27
I Sven Sperlings artikel om svarta borsen i Sverige ar beskrivningen
av kontrollen central . Det ar inte nodvandigt att gora lasaren uppmark15
sam på likheterna mellan den dåtida diskussionen och den nu aktuella
svenska eko-brottsdiskussionen.
Per Ole Johanssen behandlar i sitt bidrag j udefrågan i Norge .
Bidraget baserar sig på hans nyligen utkomna bok . Analysen har
kompletterats med vissa komparativa inslag. I samma mening som
relationen till Tyskland lir en gemensam niimnare for de nordiska
liinderna, lir relationen till nazismens konkreta fiender, j udarna , en
fråga genom vilken viisentliga skillnader mellan liinderna kan be­
skrivas .
Hans Fredrik Dahls artikel om dodsstraffet i Norge beskriver från en
synvinkel den riittsliga uppgorelsen efter kriget . Kriget lir alltid en
moralfråga . En av krigets egendomligheter lir att det efteråt alltid sker
en moralisk utviirdering , diir det straffriittsliga systemet inte siillan
spelar en betydande roll . Via dodsstraffsproblematiken beskriver Hans
Fredrik Dahl , bur olik den riittsliga uppgorelsen var i de nordiska
liinderna. Samtidigt konkretiserar dodsstraffsdiskussionen i Norge ,
trots att beskrivningen lir nationell , allmiingiltigt den problematik som
galler relationerna mellan krig, moral och ratt .
Det lir latt att hiinvisa till bristerna i foreliggande bok . Boken lir inte
nationellt balanserad . En iinnu viisentligare brist lir att flera intressanta
frågor inte har behandlats eller att det endast i sidoanmiirkningar
hiinvisas till dem . En lista over brister bor åtminstone ta upp folj ande :
Boken behandlar inte krigets verkningar på det riittsliga systemet i
allmiinhet. I Norge och sedermera i Danmark avstannade det egentliga
lagstiftningsarbetet under ockupationen . Men t.ex. i Finland giillde
inte inter arma silent leges: omedelbart efter krigets borj an fordubbla­
des lagstiftningsaktiviteten (matt med antalet publicerade forfattningar)
jiimfort med de normala forhållandena . Forst på 1 960-talet når den
statliga interventionen samma omfattning . Boken behandlar inte
denna riittsliga aktivitet , in te ens de viktigaste straffriittsliga forandring­
arna. For finsk del kan det har niimnas att landsforriideribestiimmel­
serna skiirptes redan fore kriget och ytterligare under kriget . Ransone­
ringslagstiftningen och straffbestiimmelser som hiinfor sig till den iind­
rades flera gånger under kriget . Etterkrigstidens foriindrade situation
återspeglas for sin del i lagen om bestraffning av de krigsansvariga och
lagen om bestraffning av forberedelse for viipnad verksamhet , som
stiftades på grund av den s . k . vapensmusselaffiiren . Man kan inte saga
att det skulle ha varit typiskt for den finska krigstiden att en bart skiirpa
straffsystemet . T.ex. liberaliserades år 1944 fOrutsiittningarna for vill­
korlig frigivning , framfor allt på grund av triingsel i fiingelserna . For att
befriimja den nationella solidariteten stiftades också lagar om allmiin
amnesti .
I Sverige infOrdes under kriget , med borj an 1 939 , successivt ett antal
ransoneringsbestiimmelser och andra kristidsforfattningar (se Wijks
bidrag) . År 194 1 skiirptes straffet for rattfylleri och rattonykterhet . År
16
1 943 overfordes flera stolder till snatteri , misshandel kom att lyda
under allmant åtal i flera fall an tidigare , en skattebrottslag med
moj lighet att anvanda fangelsestraff tillkom och moj ligheterna att
vagra vapen begransades. Å r 1944 utvidgades moj ligheterna att
anvanda villkorligt straff och en lag om åtalseftergift for ungdoms­
brottslingar stiftades . - Dessa ar bar a exempel från tv å lander, men
som sådana racker de kanske fOr att visa hur det straffrattsliga systemet
på många satt andrades under kriget. Kvarlevor från den tiden finns
fortfarande i våra system .
En i sig intressant fråga , som inte analyseras i boke n , ar krigsmaktens
egna strafflagar. De ras existens visar att egna lagar , en exceptionell
ratt , galler for militaren och i krigstillstånd .
I boken behandlas inte domstolsviisendet och dess verksamhet. Andå
skulle t . ex . krigsdomstolarna med sina egna procedurer ha varit varda
att analysera . En så viktig fråga som ockupationens betydelse for
domstolsverksamheten i Danmark och Norge granskas inte har.
Till krigets våld, en karnfråga i flera avseenden , gors bara en
hanvisning.
Det finns inget bidrag om straffverkstiilligheten. Ett intressant amne
skulle ha varit t.ex. vågen av dodsfall bland fångar i Finland , ett annat
masshaktningarna i Norge . En ytterligare fråga ar varfOr norska forfat­
tare (t.ex. Nils Christie) brukar slata ut toppar i statistiken over
politiska norska fångar i nordiska fångantalsj amforelser. I Finland
daremot ses dessa toppar som ett vasentligt element i fångantalets
utveckling. Problemstallningen kanske återspeglar kulturella skillnader
i fråga om vilken plats kriget får i tolkningen av narhistorien : kriget
som avbrott , kriget som vasentligt element i utvecklinge n . - Som en
kuriositet kan namnas att den finska fångvården reformerades år 1946
av en kommitte , dar en stor del av medlemmarna bade personliga
erfarenheter av tangelsestraff. 29
Till bristerna måste också raknas att utOver j udarna andra intres­
santa minoriteter och kontroll av dem inte får plats i boke n . Bland
sådana minoriteter kan t . ex . namnas de manniskor i Finland som på
religiost-etiska grunder vagrade att ta del i kriget. Deras existens har
avsloj ats forst på 1 980-talet .
Boken formedlar också bara en blek bild av vad kriget faktiskt
innebar i det vardagliga livet for befolkningens majoritet. Sarskilt kan
man fråga , hur barnen, mot vilka kriget alltid kan anses vara ett brott,
upplevde det . - Som en detalj kan namnas , att Achilles Westling har
konstaterat at brottsligheten hos barnen som evakuerades till Sverige
eller Danmark var något rikligare efter hemkomsten an i den kontroll­
grupp som vistades i Finland . Enligt honom ligger forklaringen inte i
det trauma barnen åsamkats vid overflyttningen till frammande land
utan i de anpassningssvårigheter som uppstått efter återkomsten till
hemlandet. 30
17
Dessa brister fororsakar forhoppningsvis ett fortsatt forskningsint­
resse . «Undersokningen vacker fler frågor an den ger svar. » Om det ar
så ar det bra .
Bokens bidrag har konfronterats i forfattargruppen, men åsikterna
ar forfattarnas egna. Tyvarr har det inte varit mojligt att i fOrfattar­
gruppen diskutera alla detaljer, inte ens sådana dar det bade funnits
lockande mojligheter till jamforelser. Låt oss ta ett exempel:
Per Madsen berattar i sitt bidrag att vissa kanda brottslingar i Norge
bade sarskild framgång i kampen mot tyskarna. Han spekulerar i att
krigssituationen erbjod en mojlighet att kanalisera aggressionen på ett
(ur norsk synvinkel) legitimt satt . For jamforelsens skull kan berattas ,
att Finlands regering i slutet av år 1 94 1 arrangerade ett experiment
utgående j ust från antagandet: kriget behover experter, våldsbrotts­
lingar ar experter på att utOva våld. Våldsforbrytare benådades på
villkor att de måste kriga i framsta linjen. Av dessa forbrytare och av
kommunister bildades en specialbataljon. Experimenten misslyckades
omedelbart vad gallde kommunisterna. Men det lyckades inte heller
sarskilt bra med våldsforbrytarna. Bataljonen , dar två krigspoliskom­
panier upprattholl ordninge n , bade avsevarda ordningsproblem : rym­
ningar och vagran att fullgora tj anst intraffade dagligen under de ca sex
månader specialavdelningen fanns till Y
Exemplet leder till en dj upare fråga , som boken inte ens forsaker
besvara . Denna moralfråga finns i Charles Chaplins klassiker, Riddar
Blåskiigg. Finns det brottslingar under brottsliga tider? Med tanke på
det universella slakteri som andra varldskriget innebar , kanns det
groteskt att stalla en manniska till svars for sina garningar. «Detta ar en
hansynslos varld . Krigen, gransintermezzona , allt ar business . Skurken
mordar en , hjalten miljoner. Siffrorna helgar . »
Noter
l Bonge r 1 939, s. 1 04- 1 06 .
Hon k asalo 1 942 , s . 1 5 5 .
Adlcr-Karlsson 1 982.
Sut hcrl and 1 956. s. 1 26- 1 28 .
5 Man n hcim 1 974, s . 7 1 1 .
6 A n t t i l a och Tornudd 1973 .
7 T.cx. Tuchma n 1 984 .
8 Hurwi tz och Christ i a n s e n 1 97 1 , s. 289-90 .
9 E x n e r 1 926 och 1927. se aven Sauer 1 950, s .
i moralen d a t e ras t i l l 1 920-talet .
1 0 Hurwi tz och Christ i a n s e n 1 97 1 , s . 296 .
Il Yli kangas 1 974.
12 von Hentig 1 974 , s. 330 f.
2
3
4
460-485 dar det egentliga sammanbrottet
13 The Effects of the War on Criminality 195 1 .
1 4 Lånadc från Hurwitz och Christiansen 1 97 1 , s. 294 och 295 .
IS Christ i ansen, Aulie och Rengby i verket The Effects of the War on Criminality;
Verkko 1 942 och 1 947 .
18
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
Siivonen 1952.
Trolle 1945 .
Se Takala i denna bok .
Molin m . fl . 1979 .
Smithies 1982.
Brownmiller 1975 , s. 3 1- 1 1 3 .
Molin m . fl . 1979.
Se Molin m . fl . 1979, s. 99 och 1 1 7 .
Rislakki 1982.
Christie och Bruun 1985 .
Dansk politi under tysk besættelse 1 940--45 .
Rislakki 1982.
Om mångfalden i frågestallningar angående krig och kriminalitet se också Taft 1953 ,
s. 67 1--685 .
29 Uusitalo 1968 , s. 15 betonar det inflytande de politiska fångarna har haft fOr
utvecklingen i den finska fångvården .
3 0 Westling 1960.
3 1 Vaara 1977 .
Litteratur
Adler-Karlsson, G: « År kriminaliteten en cyklisk konstant i samhallet ? - Några funde­
ringar.>> I verket Kontroll och Brottslighet som historiska fenomen . Brottsf6rebyg­
gande rådet. Rapport 1982 : 3 , s. 1 1-33 . Stockholm 1982 .
Anttila, l. och P. Tornudd : Kriminologi i kriminalpolitiskt perspektiv. En liirobok.
Stockholm 1973 .
Bonger, W. A . : An lntroduction to Criminology. London 1939.
Brownmiller, S. : Against Our Wi/1. Men, Women & Rape. London 1 975 .
Christie , N . och K. Bruun : Den gode fiende. Narkotikapolitikk i Norden. Oslo 1985 .
<<Dansk politi under tysk besættelse 1940--4 5 . 19. september 1944- 1984 . . et temanummer. >> Tidsskrift for Dansk Politi.
The Effects of the War on Criminality. Select Papers on Penal and Penitentiary Affairs.
Bulletin of the International Penal and Penitentiary Commission . V ol . XV, num ber
4/1 1 . Berne 195 1 .
Exner, F. : Krieg und Kriminalitiit. Kriminalistische Abhandlungen l. Leipzig 1 926.
Exner, F. : Krieg und Kriminalitiit in Oesterreich . Wien 1927 .
von Hentig, H . : Crime. New York 1974.
Honkasalo , B . : <<Diskussionsinlagg vid Kriminalistforeningens i Finland årsmote år
194 1 . >> De Nordiska Kriminalistforeningarnas Årsbok 1940-41. Malmo 1942 .
Hurwitz, S. : och K. O. Christiansen : Kriminologi, Bind l. Gyldendal 197 1 .
Mannheim, H . : Vergleichende Kriminologie, Band 2. Stuttgart 1974 .
Molin , K. m . fl . : Norden under 2. verdenskrig. Tønder 1979 .
Rislakki , J . : Erittiiin salainen. Vakoilu Suomessa. Vaasa 1982.
Sauer, W. : Kriminologie. Berlin 1950.
Siivonen , U. : <<Naiset rikoksentekijoinii . >> Lakimies 1952:4, s. 569--604 .
Smithies, E . : Crime in Wartime. A Social History of Crime in World War Il. London
1982 .
Sutherland , E. H . : <<Wartime Crime . >> I verket A. Cohen (ed . ) : The Sutherland Papers.
Bloomington 1956.
Taft, D. R. : Criminology. A Cultural lnterpretation. New York 1953.
Trolle , J . : Syv maaneder uden politi. København 1945 .
Tuchman , B . W. : En fjiirran spegel. Det stormiga 1300-talet. Ungern 1984.
Uusitalo , P . : Vankila ja tyosiirtola rangaistuksena. Helsinki 1968.
Vaara , T. : Piirmin pirut. Er. P 21:n vaiheita jatkosodassa 1941-42. Keuruu 1977 .
Westling, A . : <<Om kriminella efterverkningar av krigstidens barnf6rflyttningar. >> Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 1960, s. 1 5-26. København .
Verkko, V . : <<B rottslighetens utveckling i Finland med sarskilt avseende fast vid vinter­
krigets inverkan . >> De Nordiska Kriminalistforeningarnas Årsbok 1940-41, s. 1 15- 146.
Malmo 1 942.
·
.
19
Verkko, V . : Treårskrigets och vapenstilleståndets verkningar på brottsligheten i Fin­
land . >> De Nordiska Krimina/istforeningarnas Arsbok 1944-45, s. 357-372. Stockholm
1947 .
Ylikangas , H . : Y åldsbrottslighetens utveckling i Finland . » Tidskrift utgi ven av Juridiska
Foreningen i Finland 5/1 974.
«
<<
2
Kriminalitet i Danmark fra 1937 til
1948
KARL O . CHRISTIANSEN 1
De undersøgte kriminalitetstyper
Ved kriminalitet forstås her overtrædelser af straffelove n af 1 930, der
trådte i kraft den 1 . 1 . 1 933. Rapporten omhandler de mere alvorlige
straffelovsovertrædelser, som også er strafbare under «normale
omstændigheder» . Landssvigernes kriminalitet behandles kun for så
vidt , det bidrager til forståelsen af den normale kriminalitet . Mindre
alvorlige lovovertrædelser, såsom overtrædelse af krigsårenes særlove
der almindeligvis straffes med bøde , vil ikke blive omtalt . Det skyldes
bl . a . , at der ikke findes tilstrækkelig meget tilgængeligt materiale
herom. Desuden vil det i en sammenligning mellem krigsårene og før­
og etterkrigstide n , hvor lignende handlinger ikke var kriminaliserede ,
sandsynligvis kun skabe mere forvirring end klarhed i relation til en
undersøgelse af krigens betydning for kriminaliteten . Det bør imidler­
tid nævnes, at restriktionerne under krigen medførte en ganske betyde­
lig mængde forseelser.
Den undersøgte kriminalitet
Undersøgelsen omhandler perioden 1 937-4 3 og 1 946-4 8 . For perioden
1944/45 har det været umuligt at få pålidelige oplysninger p.g . a . , at
tyskerne afsatte det danske politi den 1 9 . september 1 944 . Politiet
kunne først genoptage deres arbej de efter befrielsen . Fra maj 1 945 og
gennem hele 1 946 og tildels også i 1 947 var myndighederne så overbe­
byrdede med retsforfølgelsen af landssvigere , at den almindelige krimi­
nalitet ikke kunne retsforfølges i samme udstrækning som under nor­
male omstændigheder. Det må derfor antages, at 1 948 er det første år ,
hvor man kan få et pålideligt billede af kriminaliteten i etterkrigstidens
Danmark.
I årene umiddelbart op til 2 . verdenskrig var Danmarks økonomiske
21
og industrielle situation relativ gunstig og kriminalitetsniveauet lavt.
Pr. 100 000 indbyggere (over den kriminelle lavalder) var der mindre
end 3000 anmeldte lovovertrædelser og lidt mere end 200 dømte . Med
tyskernes besættelse den 9. april 1 940 ændredes dette billede øjeblikke­
ligt . Besættelsens første år indebar en del usikkerhed og vanskelighe­
der , selv om situationen bedredes senere .
Arbejdsløsheden faldt i hele perioden. I 1 940 var gennemsnitligt
15,7 % av de forsikrede arbejdsløse . I 1 946 var det 4,6 % . Bortset fra
en svag stigning i 1 940-42 viste de sociale ydelser en tilsvarende
nedgang - fra 60 642 000 kr. i 1 938/39 til 31 199 000 i 1 944/45 .
Den gunstige udvikling i økonomien og beskæftigelsessituationen
skyldtes primært , at mange arbejdere blev beskæftiget i Tyskland eller
arbejdede for tyskerne i Danmark . For hele besættelsestiden drejede
det sig om totalt 150--200 000 personer, i tiden fra sommeren 1 94 1 til
1943 næppe færre end 35 000 mens det i sommeren 1944 drejede sig
om mindst 80 000 personer. I april 1 945 var dette tal ikke reduceret
med mere end 30 000 Det bør bemærkes , at en relativ stor procentdel
af disse arbejdere kom fra de sociale lag, hvorfra størstedelen af de
kriminelle rekrutteres .
Efter Danmarks befrielse blev ca . 15 000 personer straffet for ulov­
ligt samarbejde med besættelsesmagten . Ca. Ys af disse var tidligere
kriminelle , dog havde kun ca . 5 % afsonet straffe på 5 måneder eller
derover. 2
Det må antages, at en del landssvigere , både blandt de tidligere
straffede og tidligere ustraffede , afholdt sig fra at begå berigelsesfor­
brydelser p . g . a . deres velbetalte arbejde for besættelsesmagten . Det er
også muligt , at nogle af aktiviteterne tilfredsstillede behov , som under
normale omstændigheder kunne have ført til voldskriminalitet. Gene­
relt må det antages, at mere end halvdelen af de straffede landssvigere
handlede ud fra motiver, hvor økonomiske behov - direkte eller
indirekte - spillede en stor rolle . Mindst halvdelen af denne gruppe
meldte sig frivilligt til tysk tjeneste inden udgangen af 1 943 , og hoved­
parten af dem kom fra de sociale klasser, hvor kriminalitet er mest
udbredt , og fra de aldersklasser, der har den højeste kriminalitetsfre­
kvens .
,
.
Kilder
Denne rapport er baseret på de officielle kriminalstatistikker. Der er
ikke udgivet fængselsstatistikker i Danmark siden 1 937 .
Metode
Undersøgelsen behandler kriminalitetsudviklingen i nævnte periode .
Der er foretaget sammenligninger af kriminaliteten på forskellige
22
tidspunkter. Sådanne sammenligninger er mulige , når: a) der ikke er
foretaget vigtige lovændringer i den omhandlede periode . Lovændrin­
ger m . h . t . typer af kriminaliseret adfærd forekom ikke i perioden
1937-48 for så vidt angår straffeloven. Straffen for visse forbrydelser
blev dog skærpet p . g . a . de omstændigheder, som især besættelsen
affødte (f. eks. mørklægningsbestemmelserne) . b) der ikke er sket vig­
tige ændringer i den retlige praksis i den undersøgte periode . Der er
dog utvivlsomt sket vigtige kriminalpolitiske ændringer i denne peri­
ode , ikke alene ændringer i de retshåndhævende myndigheders hold­
ning , men - og det er vigtigere - også i samfundets holdning til
kriminalitet. Disse ændringer kan ikke påvises i detaljer, og i langt de
fleste tilfælde er det helt umuligt at måle deres virkning kvantitativt .
Det er imidlertid ingen tvivl om , at tilbøjeligheden til at give tiltalefra­
fald under krigen var mindre end tidligere (se også herom senere ) . Det
synes derfor rimeligt at antage , at ændringer under krigen også med­
førte , at flere lovovertrædelser anmeldtes , og flere personer sigtedes .
Derfor kan intet kriminalitetsindeks give en nøj agtig kvantitativ beskri­
velse af udviklingen i den faktiske - kendte eller ukendte - krimina­
litet .
Fra 1937 til 1 943 var befolkningstilvæksten på 6 % for personer over
den kriminelle lavalder. Fra 1 937 til 1 948 var tilvæksten ca . 10 % .
Sammenlignet med stigningen i kriminaliteten i denne periode er
tilvæksten imidlertid så ubetydelig , at man kan se bort herfra . En
kriminalitetsøgning af tilsvarende størrelsesorden ville også være uden
interesse .
Kriminalitetsudviklingen
Registreret kriminalitet
I 1 937 anmeldtes ca . 82 000 lovovertrædelser (se tabel 1 ) . I 1943 var
dette tal mere end fordoblet (ca . 166 000) , og i 1 948 var antallet faldet
til ca. 1 20 000. Denne udvikling kan også ses af indekstallene i ta bel l,
der tager udgangspunkt i 1 937. Udviklingen i den opklarede kriminali­
tet er stort set den samme , det bør dog bemærkes , at stigningen er
mindre . For 1 937 , 1 943 og 1 948 ligger opklaringsprocenten på hen­
holdsvis 52 % , 39 % og 44 % . De vanskelige forhold , der hindrede
politiet i dets arbejde under besættelsen, synes nu at være elimineret .
Udviklingen m . h . t . forskellige typer af lovovertrædelser varierer.
I den danske kriminalstatistik inddeles lovovertrædelserne i fire
hovedgrupper: sædelighedsforbrydelser, voldsforbrydelser , ejendoms­
forbrydelser, andre forbrydelser.
Tallene for disse fire forbrydelseskategorier viser, at udviklingen
ikke er total ens i de forskellige grupper (se tabel 2) . De sociale forhold
under krigen medførte helt klart en øgning i alle fire forbrydelseskate23
N
"'""
Registre-
42 613
100
82 202
100
40 004
94
81 468
99
1938
39 375
92
81 644
99
1939
41 670
98
96 448
117
1940
5 1 759
122
1 3 1 516
160
1941
Sædelig-
Indeks
Andre forb.
hedsforb .
Indeks
Voldsforb .
Indeks
Berigelsesforb.
Indeks
1 12 636
148
l 399
1 19
1 14 952
151
l 291
1 10
1 15 193
151
l 332
1 14
156 423
205
1 643
140
90 460
1 19
l 346
1 15
75 126
98
l 359
1 16
74 87 1
98
l 204
103
76 074
100
l 1 73
100
3 841
157
2 863
115
3 283
134
2 835
113
2 408
98
3 297
132
124 221 146 142
192
163
l 506
l 317
128
1 12
2 684
109
3 274
131
2 151
88
2 491
100
2 782
1 13
2 377
95
2 768
1 13
2 625
105
2 454
100
2 501
100
53 149
125
120 739
147
1948
1948
55 372
130
122 361
149
1947
1947
2 907
118
5 094
204
1941
1940
1939
1938
1937
2 856
116
4 012
160
49 813
117
122 230
149
1946
1946
65 342
153
122 230
202
1943
1943
61 430
144
166 067
188
1942
1942
Tabel 2. Registrerede forbrydelser, inddelt efter forbrydelsens art.
forb .
Indeks
Opklarede
Inde ks
de forb.
1937
Tabell. Registrerede og opklarede forbrydelser.
gorier, men indekstallet på 200 for den samlede kriminalitet i 1 943 nås
kun af ejendoms- og voldsforbrydelserne. Stigningen i sidstnævnte
kategori startede først i 1941 , men var derefter relativ kraftig.
Sædelighedsforbrydelserne lå lidt over gennemsnittet i 1 938 og 1 939
og en smule lavere i 1940 . Fra 1941 og fremover ses en stigning , men
indekstallet for 1 943 når ikke 1 20. Den noget heterogene gruppe af
«andre forbrydelser» var i 1 940 øget med 40 % .
Det er derfor ikke korrekt at hævde , at kriminaliteten fordobledes i
Danmark i den undersøgte periode . Det gælder kun for den store
gruppe ejendomskriminalitet samt for voldsforbrydelserne . Udviklin­
gen i disse to grupper er desuden noget forskellig.
M . h . t . udviklingen efter krigen er det mest bemærkelsesværdigt , at
sædelighedsforbrydelserne fortsat er steget . Indekstallet viser 1 1 8 i
1943 og stiger til 157 i 1948 , hvorimod tendensen er faldende for de
øvrige forbrydelseskategorier. Relativt set er faldet størst for voldsfor­
brydelser.
Tabel 3. Registrerede sædelighedsforbrydelser, efter type og
gerningssted .
1 938
1 943
1948
320
1 00
39
100
1 12
100
480
1 00
199
62
79
203
83
74
962
200
178
56
1 24
318
62
55
1429
298
553
1 00
1 19
1 00
35
1 00
842
1 00
594
107
61
51
50
1 43
740
88
766
1 39
1 30
109
30
86
980
1 16
København
Voldtægt , forbrydelser
mod børn , o . lign .
Indeks
Kriminel homoseksualitet
Indeks
Prostitution o . s . v .
Indeks
Uterlighed
Indeks
Provinsbyer og landdistrikter
Voldtægt , forbrydelser
mod børn , o . lign .
Indeks
Kriminel homoseksualitet
Indeks
Prostitution o . s . v .
Indeks
Uterlighed
Indeks
25
Den atypiske udvikling for sædelighedsforbrydelser gør en nærmere
undersøgelse ønskelig. I tabel 3 er de anmeldte sager opdelt efter
overtrædelsens art og gerningsstedet . P . g . a . ændringer i kriminal­
statistikkens klassifikationssystem må 1938 her anvendes som udgangs­
punkt for beregning af indekstal . Der opgives kun tal for 1938, 1943 og
1948 . Den samlede kraftige øgning i sædelighedsforbrydelserne viser
sig i København primært at dække over strafbar homoseksualitet og
uterlighed og i provinsbyer og landdistrikterne over voldtægt og lig­
nende forbrydelser.
Med hensyn til ulovlig homoseksualitet skyldes stigningen i hvert
fald delvis, at offentligheden og myndighederne - på grund af visse
homoseksuelle prostitueredes «provokerende og uterlige opførsel» på
Rådhuspladsen i København - begyndte at interessere sig særligt for
denne type kriminalitet. Det er tvivlsomt , om stigningen afspejler en
reel stigning i disse aktiviteter.
Uterlighed omfattede et stort antal tilfælde af ekshibitionisme samt
visse mindre alvorlige sædelighedsforbrydelser over for børn . Stignin­
gen på dette område må ses på baggrund af en uopklaret voldtægtssag,
der endte med drab på en 1 1 -årig pige i en københavnsk park i
slutningen af 1947 . Denne sag opskræmte befolkningen betydeligt .
Gennem pressen opfordrede politiet til at anmelde alle tilfælde , hvor
der var den mindste mistanke om , at en sædelighedsforbrydelse var
begået. Derfor er det også usikkert , om stigningen i anmeldte uterlig­
hedssager afspejler en reel stigning heri .
Stigningen i voldtægt og lignende forbrydelser i provinsbyer og
landdistrikter er mindre klar. Stigningen i antallet af anmeldte sager
skyldes muligvis en stigning - omend mindre - i det faktiske antal .
Ser man derimod på forskellene m . h . t . opklaringshyppigheden anskuet ud fra indekstallene - ændrer billedet sig noget . På baggrund af
tabel l og tabel 4 kan de følgende opklaringsprocenter beregnes:
Sædelighedsforbrydelser
Voldsforbrydelser
Ejendomsforbrydelser
Andre forbrydelser
1937
1943
1948
74
95
49
89
70
81
35
79
68
88
42
88
For alle fire forbrydelseskategorier faldt opklaringsprocenten under
krigen. Bortset fra sædelighedsforbrydelser er opklaringsprocenten
dog steget igen efter befrielsen . Faldet var størst for ejendomsforbry­
delser og voldsforbrydelser.
Den faktiske kriminalitet kan ikke med sikkerhed siges at have
udviklet sig på samme måde , som det er set for den anmeldte kriminali26
N
-...)
Sædelig-
877
103
2 444
103
37 384
100
l 044
100
34 701
93
982
94
l
817
100
2 368
100
l
33 785
90
l 428
137
886
104
2 276
96
l
1939
36 901
99
1 138
109
370
75
2 261
96
l
1940
45 990
123
l 162
111
728
95
2 879
122
l
1941
-
9 382*) 7 124
100
132*)
15 516*) 13 126
100
118)
1938
6 002
98
*) Tallene for 1937 er ikke pålidelige .
Indeks
I alt
Indeks
frafaldet
Tiltale
Indeks
Domfældelse
1937
6 134
100
6 329
89
12 243
93
1939
5 914
96
5 691
80
11 991
91
1940
6 300
103
7 131
100
16 186
123
1941
9 055
148
Tabel 5. Strafferetlige reaktioner over for lovovertræderen.
Indeks
Andre forb.
Indeks
sesforb.
Berigel-
Indeks
Voldsforb.
Indeks
hedsforb.
1938
1937
Tabel 4. Opklarede forbrydelser, inddelt efter forbrydelsens art.
8 323
117
20 788
158
1942
12 465
203
54 787
147
l 295
124
982
109
3 366
142
l
1942
8 675
122
22 783
174
1943
14 108
230
57 889
155
l 285
123
2 022
111
4 146
175
1943
6 398
90
18 810
143
1946
12 412
207
43 979
118
l 168
112
738
98
2 928
124
l
1946
8 112
114
20 960
160
1947
12 848
214
49 296
132
l 152
110
2 216
122
2 708
114
1947
779
125
233
118
7 706
108
19 635
150
1948
11 929
199
l
46
2 618
144
2 519
106
1948
tet . Under krigen var der større sandsynlighed for , at ejendomsforbry­
delser blev anmeldt p . g . a . varemanglen. Visheden om, at chancerne
for at opklare disse forbrydelser var mindre , kan dog have haft den
modsatte effekt . Det er umuligt at vide , hvilken af disse faktorer der
havde den største betydning .
På grundlag af anmeldertallene må man slutte , at fordoblingen i
antallet af ejendoms- og voldsforbrydelser afspej ler en betydelig stig­
ning i det faktiske an tal forbrydelser. Kategorien «andre forbrydelser»
viser også en stigning , men knap så voldsom. Med hensyn til sædelig­
hedsforbrydelser afspej ler den lille stigning i anmeldertallene ikke
nødvendigvis en reel stigning.
Å rene 1 944-45
Der er god grund til at antage , at kriminaliteten forstatte med at stige i
1944 . Der er ingen tegn på , at den begynder at falde før i løbet af 1 945 .
Ret pålidelige oplysninger om drab og røveri viser, at disse forbrydel­
ser steg stærkt . 3 Med hensyn til drab må det imidlertid formodes , at
politiske motiver har spillet en betydelig rolle i krigens sidste år. Det
samme gælder ikke røveri , hvor flertallet af sagerne ikke havde nogen
direkte forbindelse med de øgede kampe mellem tyskerne , kollabora­
tørerne og modstandsbevægelsen . Indirekte havde dette dog en betyd­
ning, idet kollaboratørerne og modstandsbevægelsen gjorde det meget
let for lovovertræderne at skaffe sig våben.
Lovovertræderne
Strafferetlige reaktioner. 4
Enhver kriminalstatistik er ifølge sagens natur statistikker over sam­
fundets måde at reagere på lovovertrædelser. Dette gælder i nogen
grad politistatistikker, men især statistikker om de retshåndhævende
myndighede rs reaktioner over for lovovertræderen .
Stigningen i anta! forbrydelser under krigen medførte naturligt nok
en stigning i det anta! personer, der blev tiltalt for en forbrydelse . Disse
personer inddeles i den danske kriminalstatistik i to grupper: l ) dem ,
der får tiltalefrafald p . g . a . ung alder eller p . g . a . overtrædelsens ubety­
delige karakter, og 2) dem , der bliver dømt . Disse to grupper vil i det
følgende blive kaldt «tiltalefrafald» og «domme». Lovovertræderne i
de to grupper inddeles endvidere efter køn .
Af ta bel 5 fremgår udviklingen. Mens antallet af registre rede forbry­
delser fordobledes indtil 1 943 , steg det samlede antal strafferetlige
reaktioner ikke til samme niveau (indekstal 1 74) . Der er imidlertid en
28
betydelig forsket mellem stigningen i domfældelser (indekstal 230) og
stigningen i tiltalefrafald (indekstal 1 22) .
I etterkrigstiden faldt domfældesernes anta! en smule . I 1948 var
indekstallet 199. An tal tiltalefrafald varierer, men er dog mindsket i
forhold til 1 943 .
Tallene for domfældelser og tiltalefrafald giver indtryk af en stren­
gere holdning over for kriminelle . Fra 1938 til 1943 steg risikoen for
domfældelse for de personer , der var kendt skyldige , fra 46 % til 62 % ,
og i 1 948 var den stadig så høj som 6 1 % . An tal tiltalefrafald p . g . a . ung
alder har relativt set holdt sig nogenlunde konstant . Tiltalefrafald i
forbindelse med bødevedtagelse er blevet anvendt forholdsvis sjæld­
nere , og andre typer af tiltalefrafald viser en endnu større nedgang, fra
38 % i 1 938 til 23 % i 1 943 . I 1 948 var procenten kun steget til 25 .
Den kriminalpolitiske kurs , som man var slået ind på under krigen under indtryk af den betydelige stigning i kriminalitetsniveauet - havde
med andre ord ikke ændret sig væsentligt tre år efter krigen, hvor der,
ifølge kriminalstatistikke n , var et betydeligt fald i kriminaliteten .
Kønsfordelingen
Kvindernes kriminalitet i Danmark er kun en brøkdel af mændenes. Af
samtlige personer, der blev kendt skyldige , udgjorde kvinderne i 1937
9,6 % , i 1943 16,9 % og i 1948 1 3 ,7 % . Procenttallene for kvinder, der
blev dømt , var henholdsvis 8 , 5 , 14,9 og 1 1 ,6 .
Tabel 6. Strafferetlige reaktioner, efter køn .
Domfældte mænd
Indeks
Domfældte kvinder
Indeks
Tiltalefrafald , mænd
Indeks
Tiltalefrafald , kvinder
Indeks
Strafferetlige reaktioner:
Mænd
Indeks
Strafferetlige reaktioner:
Kvinder
Indeks
1938
1 943
1948
5 426
100
576
100
6 410
100
714
1 00
12 0 1 1
22 1
2 097
364
6 914
108
l 761
247
10 55 1
1 94
l 378
239
6 386
100
l 320
185
1 1 836
100
18 925
160
16 937
1 43
l 290
100
3 858
299
2 698
209
29
Denne udvikling illustreres i ta bel 6 , som viser, at antallet af forbrydel­
ser begået af kvinder under krigen steg betydeligt mere end antallet af
forbrydelser begået af mænd . I 1 948 var både mændenes og kvinderntt s
kriminalitet faldet , men kriminalitetsfaldet var størst for kvinderne .
Det omtalte skift i politikken og i praksis med hensyn til tiltalefra­
fald , har ikke , som det fremgår af nedenstående tal , været det samme
for kvinder som for mænd .
1938
1 943
1 948
Mænd Kvinder Mænd Kvinder Mænd Kvinder
Domfældelser
Til talefrafald
Total
%
%
%
%
%
%
46
54
100
45
55
100
64
36
100
54
46
100
62
38
100
51
49
100
Med hensyn til både mænd og kvinder gælder det således , at myndighe­
dernes holdning til tiltalefrafald påvirkes stærkt af den øgede kriminali­
tet under krigen og mindre stærkt af kriminalitetsfaldet efter krigen.
Men på trods af at antallet af forbrydelser begået af kvinder steg mest ,
øgedes risikoen for domfældelse mest for mændene .
Tabel 7. Aldersfordeling for mænd , kendt skyldig i en forbrydelse
(dømt eller tiltale frafaldet p . g . a . alder) .
1938
Alder
Abs . tal
1943
%
Under 2 1
2 1 -24
25-29
30-39
40-49
50-59
60 el. ældre
l
l
l
l
809
131
069
313
654
292
82
28
18
17
21
lO
5
l
I alt
6 350
100
Abs . tal
3
2
2
3
l
1948
%
551
664
336
075
449
509
160
26
19
17
22
11
4
l
13 744
100
Abs . tal
2
l
l
2
l
%
815
914
992
284
547
587
209
24
16
17
23
13
5
2
1 1 888
100
A ldersfordelingen
Lovovertrædernes aldersfordeling undergik - i modsætning til forholdene under første verdenskrig - ikke store forandringer i denne
periode . Tabel 7 og 8 viser, for henholdsvis mænd og kvinder, den
30
Tabel 8. Aldersfordeling for kvin der, kendt skyldig i en forbrydelse
(dømt eller tiltale frafaldet p . g . a . alder) .
1 943
1 938
Abs . tal
%
Under 2 1
21-24
25-29
3�39
4�9
5�59
60 el . ældre
28 1
132
89
121
67
18
6
39
19
13
17
9
2
l
932
564
367
389
173
79
10
37
22
15
15
7
3
l
539
322
264
259
179
56
18
33
20
16
16
11
3
l
I alt
714
100
2 5 14
1 00
l 637
100
Alder
Abs . tal
1948
%
Abs . Tal
%
procentvise fordeling af domfældte samt af personer, der p . g . a . ung
alder har fået tiltalefrafald . For mændenes vedkommende er ændrin­
gerne uvæsentlige , og der er ingen klare tendenser i udviklingen i
perioden 1 938-43 . Sammenlignet med krigsårene er de yngre alders­
klasser dog underrepræsenterede og de ældre overrepræsenterede i
1948 . For kvindernes vedkommende er variationerne større end for
mændene , men de absolutte tal er små, og heller ikke her er det muligt
at se nogen klar tendens.
Tabel 9. Aldersfordeling for mænd , kendt
skyldig i en voldsforbrydelse (dømt eller
tiltale frafaldet p . g . a . alder) .
1938
1 943
1 948
Under 20
Indeks
21-24
Indeks
25-29
Indeks
3�39
Indeks
4�9
Indeks
50 eller ældre
Indeks
85
1 00
1 90
1 00
211
100
262
1 00
1 27
100
60
1 00
168
198
277
146
232
1 10
349
1 33
152
1 20
75
1 25
1 18
139
211
111
204
97
278
106
160
1 26
63
105
I alt
Indeks
935
100
l 253
134
l 034
111
Alder
31
Tabel 10. Aldersfordeling for mænd , kendt
skyldig i en berigelsesforbrydelse (dømt eller tiltale frafaldet p . g . a . alder) .
Alder
1 938
1 943
1 948
Under 20
Indeks
21-24
Indeks
25-29
Indeks
30--39
Indeks
40--49
Indeks
50 eller ældre
Indeks
1 513
1 00
817
100
73 1
100
834
100
400
100
198
100
3 1 05
205
2 203
270
l 912
262
2 420
290
l 098
275
460
232
2 475
164
l 598
196
l 645
225
2 308
278
l 1 88
297
536
27 1
I alt
Indeks
4 493
1 00
1 1 198
249
9 750
217
Generelt er tallene for de enkelte forbrydelseskategorier for små til at
kunne tillade en detaljeret analyse af aldersfordelingen inden for disse .
Det bør dog nævnes . at for mændenes voldsforbrydelser var der en
betydelig større stigning i de yngre aldersgrupper end i de ældre (jfr.
tabel 9 ) . Med hensyn til ejendomsforbrydelser var stigningen mindst i
grupperne under 20 og over 50 år, og størst i gruppen mellem 30 og 39
år (jfr. ta bel l O) .
Kriminalitetsudviklingen under første og anden verdenskrig, set i
forhold til aldersfordelingen
Kriminalitetsudviklingen under første verdenskrig for mændenes ved­
kommende viser: l ) Der var for alle aldersg, upper en øgning i krimina­
liteten i 1 9 1 7 og 1 9 1 8 . 2) Krisen var overstået i 1 920 . 3) Stigningen i
denne periode var ikke lige stor for alle aldersgrupper. Kriminaliteten
blandt de 1 8-20 årige steg med 1 20 % , for de 20--25 årige med 80 % og
for de 25-40 årige med 30 % . 4) Kriminalitetsstigningen i krigens
sidste år havde inge n langtidseffekt . I perioden 1 920--2 5 var kriminali­
teten igen på et lavt niveau , svarende til eller under niveauet i perioden
1 9 1 0- 1 5 .
Lignende forskelle mellem de forskellige aldersgruppers betydning
for kriminalitetsstigningen har ikke kunnet observeres under anden
32
verdenskrig . Det er muligt , at denne forske! i udviklingen beror på
landssvigerkriminaliteten under anden verdenskrig . Landssvigerne re­
krutteredes primært fra de yngre aldersklasser. Men på den anden side
er omfanget af denne kriminalitet for lille til at kunne forklare oven­
nævnte forske! tilfredsstillende .
Blandt de 3000 landssvigere , der blev rekrutteret før 1944 , da
politiske og nationale motiver næppe har spillet nogen rolle , var
omkring 1 800 under 25 år og 1200 over. Hvis man nu fordelte disse
over hele perioden fra 1940 til 1943 , som om de var almindelige
kriminelle , giver det ingen væsentlige forandringer i Iovovertrædernes
aldersfordeling, som ville kunne forandre mønstret for kriminalitetsud­
viklingen inden for disse . Man må derfor fastholde konklusionen om ,
at kriminalitetsstigningen under anden verdenskrig fordelte sig nogen­
lunde ligeligt over aldersgrupperne . Dette skyldes formentlig , at de
livsændringer , som besættelsen førte med sig , var betydeligt dybere og
mere skæbnesvangre end tilfældet var under første verdenskrig, hvor
Danmark forblev neutralt . Denne hypotese støttes også af oplevelserne
efter krigens afslutning. Kriminaliteten er endnu ikke blevet reduceret
til det niveau , den havde før krigsudbruddet, hvorimod krisen under
første verdenskrig kun var kortvarig . Af denne og af andre grunde må
man derfor betragte det som en langt mere ulykkelig situation , når
voksne mænds kriminalitet øges kraftigt , end når det drej er sig om
ungdomskriminalitet .
Tabel 1 1 . Domfældte mænd , ge· ·erafisk fordeling.
Abs . tal
København
Provinsbyer
Landdistrikter
2 100
l 679
l 835
Total
5 614
1948
1943
1937
% Abs . tal
37
30
33
5 085
4 1 60
2 766
1 00 1 2 0 1 1
% Abs . tal
%
4 383
3 843
2 325
42
36
22
100 10 55 1
1 00
42
35
23
Geografisk fordeling
Krigsårene betød øget kriminalitet ikke kun i hovedstaden, men også i
provinsbyerne og i landdistrikterne . Fra kriminalstatistikken kan des­
værre kun fås oplysninger om bopæl for dømte personer. Tabel 1 1 og
12 viser først og fremmest , at stigningen i 1 943 var størst i hovedstaden
og i provinsbyerne og betydeligt lavere i landdistrikterne . Det gælder
både for mænd og for kvinder. Det fremgår endvidere , at stigningen
2
·
Krig og moral
33
var større for kvinder end for mænd i alle tre områder.
I 1 948 var forholdene de samme både med hensyn til kønsfordelingen
og med hensyn til den geografiske fordeling . For kvindernes vedkom­
mende var kriminalitetsfaldet , sammenlignet med 1 943 , særlig stort i
provinsbyer og i landdistrikterne . For mændene var faldet forholdsvis
større i landdistrikterne end i provinsbyerne og i hovedstaden.
Tabe/ 12. Domfældte kvinder, geografisk fordeling .
1 943
1 937
Abs . tal
% Abs. tal
1 948
% Abs. tal
%
København
Provinsbyer
Landdistrikter
213
1 83
1 24
41
35
24
l 026
789
282
49
38
13
646
542
1 90
47
39
14
Total
520
100
2 097
100
l 378
100
Lovovertrædelsenes art
Bortset fra sædelighedsforbrydelser, som nåede et toppunkt i 1 942 ,
kulminerede kriminaliteten i 1 943 . Der er dog kun en lille forske! i
omfanget af sædelighedsforbrydelser mellem 1 942 og 1 943 , og 1 943 er
derfor også i dette tilfælde valgt som sammen ligningsår . Stigningen i
antallet af strafferetlige reaktioner over for mænd og kvinder ses i tabel
13 og 1 4 .
Tabel 1 3 . Strafferetlige reaktioner for mænd , efter forbrydelsens art .
1 938
1943
1 948
Sædelighedsforbrydelser
Indeks
l 004
1 00
l 008
100
l 1 18
Ill
Voldsforbrydelser
Indeks
l 712
100
l 915
1 12
l 484
87
Berigelsesforbrydelser
Indeks
8 553
100
1 5 237
178
13 756
161
567
1 00
765
135
579
102
1 1 836
1 00
18 925
1 60
16 937
143
Andre forbrydelser
Indeks
I alt
Indeks
34
Tabe/ 14. Strafferetlige reaktioner for kvinder, efter forbrydelsens art .
Sædelighedsforbrydelser
Indeks
Voldsforbrydelser
Indeks
Berigelsesforbrydelser
Indeks
Andre forbrydelser
Indeks
I alt
Indeks
1 938
1 943
1948
72
1 00
39
54
29
40
1 67
1 00
662
396
246
147
958
1 00
2 952
308
2 253
235
93
100
205
220
170
1 83
l 290
1 00
3 858
299
2 698
209
For mænd var stigningen størst for ej endomsforbrydelser (indekstal
178) , mens den for kvinder var størst for voldsforbrydelser (indekstal
396) . Ejendomsforbrydelser steg også for kvinder til et højt niveau
(indekstal 308) . Den betydelige stigning i antallet af kvin der, der
kendtes skyldig i en voldsforbrydelse , skyldtes en kraftig øgning i
udbredelsen af kønssygdomme , som i dansk lovgivning og i kriminal­
statistikken klassificeres som ert voldsforbrydelse . Bortset herfra var
den væsentligste forsket mellem mænds og kvinders kriminalitet , at
sædelighedsforbrydelserne holdt sig nogenlunde konstant for mænde­
nes vedkommende , men viste en stærkt faldende tendens for kvinder­
nes vedkommende (indekstal 54 i 1 943 ) .
Etterkrigstiden medførte e n stigning i sædelighedsforbrydelser
begået af mænd , mens der fortsat var et fald for kvindernes vedkom­
mende . For de øvrige forbrydelser var der et mere eller mindre
betydeligt fald for både mænd og kvin der , idet reduktionen i antallet af
voldsforbrydelser, begået af kvinder, var størst . Det er karakteristisk ,
at kriminalitetsøgningen i alle kategorier , bortset fra sædelighedsfor­
brydelser , var størst for kvinder.
Førstegangsforbrydere og recidivister
Den danske kriminalstatistik indeholder ikke oplysninger om recidiv ,
baseret på efterundersøgelser. Men personer, der kendes skyldige ,
35
opdeles dog i førstegangsforbrydere og i recidivister, såfremt recidivet
medfører strengere straf end bøde . Der skete ingen væsentlige ændrin­
ger i forholdet mellem disse kategorier under krigen. I 1 937 var 59 %
af mænd , som blev kendt skyldige , førstegangsforbrydere . I 1 943 var
tallet 60 % og i 1 948 55 % . For kvinderne var de tilsvarende tal 8 1 , 79
og 75 % . Recidivister udgjorde , som det kunne forventes, således en
forholdsvis større andel af de tiltalte under besættelsen.
Å rsager t i l kriminalitetsstigningen i D anmark under
besættelsen
Som medvirkende til kriminalitetsstigningen under krigen kan der
peges på en række mere eller mindre isolerede faktorer, der kan have
haft betydning : de usikre forhold i begyndelsen af besættelsen gav
anledning til midlertidig ustabilitet inden for handel og industri , vare­
mangelen der gav bedre muligheder for at afhænde stjålne varer,
prisstigninger på dagligvarer, opløsning i hjemmene p . g . a . faderens
arbejde i Tyskland eller i Danmark i forsvarssystemer langt fra hjem­
met , de øgede muligheder for let at skaffe sig våben. Hvis faldet i
arbejdsløsheden overhovedet spillede nogen rolle , må det have haft en
gunstig indflydelse på kriminalitetsniveauet.
Det forekommer imidlertid vigtigere , at der ved siden af disse
individuelle faktorer skete store forandringer i folks holdning til krimi­
nalitet . De mange nye særlove var med til at ødelægge respekten for lov
og orden. De danske myndigheders - herunder også de retshåndhæ­
vendes - nødvendige samarbe jde med besættelsesmagten havde en
lignende effekt . Dertil kommer det forhold , at lovovertrædelser - fra
tyveri til drab - begået mod tyskerne eller mod danske kollaboratører,
af mange hurtigt begyndte at blive betragtet som værdige handlinger,
ofte taget som udtryk for en beundringsværdig nationalfølelse . Vanske­
lighederne med at se forskel på rigtigt og forkert , på lovligt og ulovligt ,
blev stadig større . Og resultatet blev , at barrieren mod at begå krimina­
litet mindskedes . Kriminalitetsstigningen under besættelsen kan derfor
betragtes som et eksempel på sammenhængen mellem kulturkonflikt
og kriminalitet .
Kriminalitets- og kriminalpolitiske ændringer
5
Visse dele af spørgsmålet om sammenhængen mellem ændringer i for­
brydelsernes hyppighed og grovhed og ændringer i den strafferetlige
praksis kan undersøges ved hjælp af oplysninger fra den danske krimi­
nalstatistik .
36
Figur
l
lSO
llS
200
17S
,
19 ) 7
193 8
19 3 9
1942
1943
,
1946
1947
1948
Registrerede forbrydelser
- - - - - - - ----
•
--
Opklarede forbrydelser
Personer kendt skyldige
Dømte personer
Kriminalitetsudviklingen i Danmark ,
1 937- 1 943
og
1946-- 1948 .
Figur l er lavet på baggrund af tabel l og 5 . Det viser, at kriminali­
teten i perioden 1 937-48 nåede et højdepunkt i 1 943 - uafhængigt af,
om det måles ud fra an tal registre rede forbrydelser, opklarede forbry­
delser, personer kendt skyldige eller antal dømte . Det mest overras­
kende er dog de forskelle , der opstår, når forskellige indeks anvendes .
Den registrerede kriminalitet steg med 1 00 % , men den opklarede
kriminalitet steg kun med 50 % . Det kunne forventes , at udviklingen i
antal personer , som blev kendt skyldige , og i antal dømte personer
afspej ler udviklingen i den opklarede kriminalitet , som jo er den
kriminalitetsmasse , som anklagemyndigheden og domstolene må
behandle . Sådan forholder det sig imidlertid ikke . Det samlede antal
37
skyldige steg med 75 % , mens an tal domfældelser steg med 1 25 % . Det
vil sige , at risikoen for , at mistænkte senere blev kendt skyldige , steg
under krigen, og risikoen for at blive dømt steg endnu mere . Det
samme mønster kan sees for de forskellige typer af kriminalitet. 6
Generelt må det konkluderes , at for de lovovertrædelser , hvor
stigningen var størst - målt ud fra registrerede tilfælde - var sandsynlig­
heden for at blive kendt skyldig og for at blive dømt også stigende . For
de lovovertrædelser, hvor stigningen var ringe , var sandsynligheden for
at blive kendt skyldig ikke steget , hvorimod sandsynligheden for at
blive dømt alligevel steg. Det be tyder, at en kraftig øgning i kriminali­
teten øger risikoen for at blive kendt skyldig med hensyn til de
lovovertrædelser, hvor stigningen i den registrerede kriminalitet er
størst . Y derligere er der en øget risiko for at blive dømt , ofte også for
lovovertrædelser hvis anta! ikke er øget .
Det hævdes ofte af kriminologer, der studerer spørgsmålet om
kriminalitetens ætiologi , at emotionelle faktorer og irrationelle motiver
spiller en betydelig rolle heri . Der er ingen tvivl om , at der bag
anvendelsen af straf også ligger emotionelle og irrationelle faktorer, og
det er muligt , at sådanne faktorer selv i dag påvirker samfundets
reaktion over for kriminalitet.
Erfaringerne i Danmark under anden verdenskrig synes at vise - i
hvert fald som en arbej dshypotese - at man snarere må betragte
krigstidens reaktioner over for kriminalitet som følelsesudbrud forårsa­
get af den stigende kriminalitet, end som rationelle overvejelser om ,
hvorledes den stigende kriminalitet bedst kunne bekæmpes. Denne
hypotese underbygges af to forhold:
l) Behandlingen af kriminelle blev strengere gennem a) en øget
tendens til at kende mistænkte skyldige , b) en øget tendens til at
dømme de skyldige . c) en mindre anvendelse af betingede domme ,
d) hyppigere brug af strengere forme r for straf, og e) hyppigere brug af
langvarige fægselsstraffe - og det på trods af, at det ikke er bevist og
næppe heller sandsynligt . at øget strenghed er en rationel måde at
bekæmpe en kraftigt stigende kriminalitet på .
2) De stre ngere sanktioner anvendtes helt udifferentieret . Der var
ingen differentiering mellem forskellige persongrupper eller kriminali­
tetstype r på trods af deres forske llige udviklingslinier. a) Den skær­
pede praksis be rørte hovedsageligt mænd på trods af, at kvindernes
kriminalitet steg mest . b) Skærpelser har berørt både sædelighedsfor­
brydclse r . hvis anta l ikke steg , og kriminalitetstype r hvis an tal øgedes.
De berørte såvel underslæb og bedrageri . som ikke var steget , og
tyveri . som var steget mege t .
Det m å imidlertid understreges . a t det ikke kun var d e retshåndhæ­
vende myndigheders holdning , som var irrationel . Det var samfundets
holdning også . Situationen under besættelsen var usikker. Besættelses­
magten pressede voldsomt og uafladeligt de danske myndigheder, og
38
kollaborationen kunne ikke bekæmpes . Fra et socialpsykologisk syns­
punkt er det intet underligt i, at den stigende kriminalitet oplevedes
som et fjendtligt angreb på det danske samfund i en grad , som ikke
ville have været tilfældet under normale omstændigheder, og at de
kriminelle , man kunne straffe , blev behandlet strengt .
Sammenfatning
l ) I henhold til statistikker over den registrerede kriminalitet fordoble­
des antallet af volds- og ejendomsforbrydelser fra 1 937/38 til 1 943 .
Gruppen «andre forbrydelser» steg med 40 % . Sædelighedsforbry­
delser viste ingen betydelig stigning.
2) I årene efter krigen har kriminaliteten igen nærmet sig et normalt
niveau , selv om det i 1 948 endnu ikke er nået .
3) Sanktionsstatistikker viser, at stigningen var a) større for kvinder
end for mænd , b) omtrent den samme for de forskellige aldersgrup­
per , når kriminaliteten betragtes samlet , men at voldsforbrydel­
serne steg mest i de yngre aldersgrupper, mens stigningen i ejen­
domsforbrydelserne var størst i de ældre aldersgruppe r, c) større i
byer end i landdistrikter.
4) De vigtigste grunde til den øgede kriminalitet må snarere forventes
at findes i befolkningens ændrede holdning til kriminalitet end i
individuelle faktorer. Besættelsestidens øgede kriminalitet kan
betragtes som et eksempel på sammenhængen mellem kulturkon­
flikt og kriminalitet .
5) Under besættelsen var myridighedernes holdning til kriminalitet
strengere , og anvendelsen af strengere metoder skete udifferen­
tieret .
6) Den skærpede kriminalpolitik fortsatte i årene efter besættelsen på
trods af et fald i kriminaliteten . Det er tilsyneladende lettere at
skærpe praksis i en periode med stigende kriminalitet end at vende
tilbage til den sædvanlige praksis , når kriminalitetsniveauet atter er
«normalt» .
7) Erfaringerne fra krigstidens Danmark synes at vise , at kriminalpoli­
tik snarere er et produkt af samfundets emotionelle holdning til
kriminalitet end et produkt af rationelle overvejelser om , hvorledes
kriminalitet bedst kan bekæmpes.
Noter
l Denne artikel af afdøde professor Karl O . Christiansen blev oprindelig offentliggjort i
195 1 i Select Papers on Penal and Penitentiary Affairs, Bulletin of the International
Penal and Penitentiary Commission, vol . XV , no. 411 1 , november 195 1 . Med tilladelse
fra fru Ruth Christiansen offentliggøres den her i en forkortet , dansk version .
39
2
3
4
5
6
Oversættelse og bearbejdelse er foretaget af Gitte Høyer og Britta Kyvsgaard ,
Kriminalistisk Institut i København .
Karl O. Christiansen : Mandlige landssvigere i Danmark under besættelsen. Køben­
havn , 1950.
Jørgen Trolle : Syv måneder uden politi. København , 1945 .
I den engelsksprogede udgave tales om <<persons proved guilty or convicted>> . Hermed
menes henholdsvis de personer som , efter skyldspørgsmålet er afgjort , får tiltalefra­
fald , samt personer der idømmes en straf. For nemheds skyld anvendes her samlebe­
tegnelsen <<strafferetlige reaktioner>> for disse to grupper. Det skal samtidig bemærkes,
at når der i det følgende tales om <<personer kendt skyldige>> , omfatter det både
personer, der er dømt , og dem der har fået tiltalefrafald . O . a .
Her e r udeladt e t større afsnit o m d e idømte straffe . I afsnittet påvises den strengere
sanktionspraksis under krige n , hvilket også vil fremgå af det følgende . O . a .
E n række tabeller, der underbygger dette udsagn , er her udeladt. O . a .
3
Brottsligheten i Finland 1935-1949
En samtida tolkning
-
RISTO JAAKKOLA
Senare halften av 30-talet
Å ren efter depressionen , dvs. slutet av 1 930-talet , var goda tider for
Finland . Den ekonomiska och sociala statistiken och aven den aldre
generation som upplevde dessa år ger en samstammig bild i detta
avseende . Också från kriminalpolitisk synpunkt forefaller forkrigsåren
ha varit positiva .
Finland hade tidigare under 1 900-talet upplevt flera samhalleliga
omvalvningar som stod i samband med och ledde till forsamringar i
brottslighetssituationen . Som exempel kan namnas åren efter storstrej ­
ken 1 905 och medborgarkriget 1 9 1 8 . Tidstypiska foreteelser vid sidan
av den sedvanliga brottsligheten var de politiska rattegångarna som
utgjorde ett slags fortsattning på «Sj alvstandighetskriget» . Under 1 920talet stod framfor allt de i landet forbj udna kommunisterna som
åtalade . 1 De politiskt betingade oroligheterna kulminerade i borj an av
1 930-talet i de våldshandlingar som organiserades av den hogerextre­
mistiska «Lappo-rorelsen» . 2 I mitten av 1 930-talet hade både kommu­
nisternas och den extrema hogerns politiska fargade brottslighet fåtts
under kontroll. Depressionen i borj an av 1 930-talet okade egendoms­
brottsligheten medan fOrbudslagen, som hade tratt i kraft under forsta
varldskriget och upphavts forst 1 932 , okade den organiserade smugg­
lingen och langningen av framfor allt estnisk sprit. Många anser att
alkoholforhållandena också var orsaken till den exceptionellt hoga
frekvens av brott mot liv som infoll samtidigt . Åtminstone en delorsak
till den hoga våldsbrottsligheten anses å andra sidan vara «de många
forbannelser, som inbordeskriget lamnade efter sig hos vårt folk» . 3
Brottslighetslaget blev stabilt i slutet av 1 930-talet . Som ett resultat
av de foregående årtiondenas utveckling var frekvensen av ett flertal
brottstyper visserligen hog, men många brottstyper uppvisade en sj un­
kande trend , bl . a . bratten mot liv och de grova misshandelsbrotten
samt alla egendomsbrott och sedlighetsbrott . Trafikbrotten okade vis41
serligen allt snabbare men detta var endast ett tecken på det okade
valståndet : trafiken blev livligare i och med att allt fler bade råd att
skafta sig bil . De lindriga misshandelsfallen okade , vilket i allmanhet
sker under fredstider, då man reagerar också på smarre krankningar av
den kroppsliga integritete n .
Andra varldskriget innebar en genomgripande forandring i brottslig­
hetssituationen. I synnerhet differentierades utvecklingen då det gallde
brottstyperna . Innan jag borjar granska vad som hande skall jag
allmant redogora for syftet med denna artike l .
Kriminologin i Finland under andra varldskriget
Trots att j ag nedan relativt detaljerat beskriver brottslighetens utveck­
ling åren 1 935-1 949 amnar j ag också anlagga idehistoriska synpunkter.
Min artikel ansluter sig till ett storre projekt som behandlar kriminolo­
gins historia i Finland . Denna personifieras i stor utstrackning av fil . dr
Veli Verkko ( 1 893-1955) . 4
Från år 1 9 1 8 till 1 952 var Verkko chef for Finlands rattsstatistik . I
denna position byggde han upp vårt kriminalstatistiska system . Efter
kriget blev han professor i sociologi vid Helsingfors universitet .
Såsom forskare representerade Verkko kriminologins forsta skola ,
den s . k . moralstatistiska . Veli Verkkos vetenskapliga ambitioner kan
fOrstås om man uttryckligen betraktar honom som en moralstatistisk
forskare . De moralstatistiska forskarnas kunskapsintressen var betyd­
ligt vidlyftigare an ambitionerna hos dagens kriminologer, som uppfat­
tar brottsligheten som ett problem i sig sj alvt . De syftade till att ge
uppgifter om statens sociala struktur och tillstånd . Det ar signifikativt
att begreppen «Statistiken» och «Staten» har ett gemensamt ursprung.
Ett krig ar av forståeliga skal ett exceptionellt experiment fOr en
forskare som ar intresserad av nationens moraliska tillstånd . Veli
Verkko lamnade inte tillfallet outnyttj at . Han holl tre foredrag for
KriminalistfOreningen i Finland om krigets verkningar på brottslighe­
ten , i maj 1 94 1 , i oktober 1 945 och i april 1 952. 5 I det folj ande granskar
jag speciellt hur Verkko i sina foredrag tolkade krigets verkningar på
brottsligheten. Forst skall j ag i korthet relatera Finlands deltagande i
andra varldskriget och framlagga uppgifter om hur brottsligheten
utvecklades under och efter kriget.
Finland och andra varldskriget
Då man forsoker bedoma krigets inverkan på brottsligheten uppstår
problem dels med att mata brottsligheten och dels med att definiera
begreppet «krig» . Pitirim A. Sorokin skrev , utgående från erfarenhe42
terna av fOrsta varldskriget , att krigets verkningar på brottsligheten
beror på många omstandigheter, bl . a . «Om kriget ar framgångsrikt , om
det utkampas i det egna landet eller på fiendens territorium , om det har
lett till genomgripande ekonomisk desorganisation , om folket har
godkant kriget osv».6 Också Edwin H. Sutherland anser det vara
problematiskt att undersoka krigets kriminogena effekter eller att hela
frågestallningen egentligen ar teoretiskt misslyckad . Detta eftersom
varken krig eller brottslighet ar några homogena entiteter. «Krigen
varierar i många avseenden och några konstituerande element har inte
standardiserats , ej heller har deras relativa betydelse for kriget som en
helhet definierats . Vi vet således inte ens ungefarligen hur mycket
mera 'krig' som forekommer i ett visst krig jamfOrt med ett annat
krig» .7 Aven en summarisk beskrivning av andra varldskrigets skeden
från Finlands synpunkt kan emellertid gora det lattare att fOrstå de
uppgifter om brottslighetens utveckling som jag redovisar fOr nedan .
De nordiska landerna var i olika hog grad involverade i andra
varldskriget . Finland fOrde ett betydligt mer totalt krig an de ovriga
nordiska landerna. Också krigets konsekvenser var kannbarast i Fin­
land . Finland forlorade over 80 000 i stupade ; var tionde man stupade i
åldersklasserna med den statistiskt sett hogsta brottsligheten . 8 Efter
nederlaget måste Finland avtrada stora områden bl . a . i Karelen samt
Petsamo , och ta emot over 400 000 evakuerade ;9 var åttonde invånare i
landet måste således motvilligt anpassa sig till en ny mil jo. De krigsska­
deersattningar som Finland ålades att betala till Sovjetunionen i form
av varuleveranser forutsatte en snabb industrialisering av vårt tidigare
ytterst jordbruksdominerade land . Foljden var att den inom jord- och
skogsbruket sysselsatta befolkningens andel av hela den yrkesarbe­
tande befolkningen sjonk från 64 procent år 1 940 till 46 procent år
1 950, medan den inom industrin sysselsatta befolkningens andel under
samma tid okade från 18 procent till 27 procent . 1 0
Allmant taget hade de olika krigsskedena tunga konsekvenser fOr
Finland. Åren 1 939-1945 deltog Finland faktiskt i tre krig . Från den 30
november 1 939 till den 1 3 mars 1 940 utkampade Finland ensamt men
enhalligt «vinterkriget» . Darefter foljde en 15 månaders fred , den s . k .
Moskva-freden . I slutet a v j uni 1 94 1 borj ade «fortsattningskriget» . I
det var Finland allierat med Tyskland . Hosten 1 94 1 utkampades hårda
men framgångsrika strider och fronten forskots långt in i Sovjetunio­
nen . Åren 1 942 och 1943 fordes ett stallningskrig. Sommaren 1 944
inledde Sovjetunionen en stor offensiv på Karelska naset . De forluster
som Finland darvid led var den militara orsaken till det politiska
beslutet att losgora landet från kriget . Slutet kunde redan skonj as
också for Tysklands vidkommande . Fred slots hosten 1 944 och solda­
terna hemforlovades fore årets slut . Det tredje kriget var «Lapplands­
kriget». Stilleståndsavtalet forutsatte att Finland skulle driva de i norra
Finland forlagda tyska trupperna ut ur landet . Detta krig fordes med
43
relativt små varnpliktiga trupper. De sista tyskarna retirerade till
Norge i april 1 945 . Med undantag av denna framgång forlorade finlan­
darna sina krig.
Andra varldskriget innebar således for Finlands del krig av varie­
rande intensitet - emellanåt forekom inga krigshandlingar alls . Man
bor givetvis komma ihåg att varldskriget hela tiden rasade på annat håll
och att dess verkningar av nodvandighet också kandes i Finland . I min
definition av krigstiden har j ag således gjort en viss kompromiss mellan
varldshandelserna och situationen i Finland . Åren 1 940-1944 raknar
jag som krigstid i Finland . Jag j amfor den tiden med de fem fOregående
fredsåren 1935-1939 och krigets verkningar granskar j ag under de fem
foljande åren, dvs . 1 945-1 949 . Jag gor också en liten j amforelse mellan
«vinterkrigets» och «fortsattningskrigets» verkningar.
Sårdrag i den krigstida brottsligheten
Vid en undersokning av krigets verkningar på brottsligheten bor spe­
ciellt två omstandigheter beaktas . For det forsta tillkom med anledning
av krigsstilleståndet en avsevard speciallagstiftning om t . ex. reglemen­
tering av handeln med livsmedel och konsumtionsvaror. Vidare å lades
också civilbefolkningen arbetsuppgifter som ansågs vara oundgangliga
från samhallets synpunkt och de fredstida medborgerliga friheterna
begransades i olika avseenden . For det andra bade armen sin egen
rattsvård : krigsratter åren 1 935-1 939 samt från år 1 947 , medan falt­
krigsratter ersatte krigsratterna åren 1 939- 1 947 . Faltkrigsratterna
behandlade inte en bart brott som forovats av soldater. Tre veckor efter
det att fortsattningskriget borj at , forordnade overbefalhavaren i j uli
194 1 , att också brott som civilbefolkningen forovade i nom operations­
område u tan for rikets gr anser skulle behandlas i krigsdomstolar. 1 1 I sak
avsågs den del av det sovjetiska Karelen som finlandarna snabbt
ockuperade och vars befolkning till storsta delen bade stannat kvar i
sina gamla hemtrakter. De brott som behandlades i faltkrigsratterna
ingår inte i den allmanna brottsstatistike n .
D e krigstida specialarrangemangen ar a v ratt stor betydelse for
bedomningen av den totala brottsligheten . Av tabell 1 framgår bur stor
del av de allmanna underratternas straffdomar som åren 1 939-1 949 var
baserade på de viktigaste speciallagarna.
Av tabellen framgår att andelen straffdomar som var base rade på
speciallagstiftning under vissa krigsår var synnerligen stor; åren
1941-1944 over 40 % av alla domar. Krigstida specialbestammelser har
sin betydelse inte enbart i det avseendet att de innebar kriminalise­
ringar som inte kommer i fråga under fredstid . De har också en
indirekt betydelse for den ovriga brottsligheten . T.ex. alkoholdistribu­
tionen och motorfordonstrafiken bade reglementerats genom diverse
44
Tabell l . Underrlitternas straffdomar med stod av den viktigaste
speciallagstiftningen åren 1 939-1949 .
Dom ar
sammanlagt
Av dessa
enligt speciallagstiftningen ( % )
Gallande
speciallagstiftning
1939
66 078
2,6
1940
43 688
1 5 ,4
1941
1942
54 093
63 666
27 ,2
44 ,7
( l ) Lagen om krigstillstånd
(2) Lagen angående fOrekommande av oskliliga
priser
( l ) + (2) +
(3) Lagen om arbetsplikt
( l ) + (2) + (3)
( l ) + (2) + (3) +
( 4) Bestlimmelserna
angående reglementering
( l ) + (3) + (4)
( l ) + (3) + (4)
( l ) + (3) + (4)
( l ) + (3) + (4)
( l ) + (4)
(4)
(4)
År
1943
1944
1945
1 946
1947
1948
1949
89
82
1 48
179
167
153
141
440
314
415
838
993
488
413
45 ,2
4 1 ,0
24 ,8
20 ,7
1 5 ,7
9,9
5 ,3
Kalla: Finlands officiella statistik . Brottsligheten I l Rattslig kriminalstatistik. XXI I I : 85 ,
86 och 88.
bestlimmelser , vilket slikerligen både direkt och indirekt påverkade
brottsligheten .
Framfor allt under fortslittningskriget behandlade krigsdomstolarna
ett synnerligen stort anta! brott . Det lir emellertid omoj ligt att exakt
klarlligga dessa domstolars andel av hela rlittsvården . Det finns visserli­
gen ett fullstandigt statistiskt material om de fredstida krigsrlitterna ,
men betrliffande de for vårt tema betydligt viktigare fliltkrigsrlitterna
foreligger uppgifter endast om brott som lett till dods- , tukthus- och
flingelsestraff. Av tabell 2 framgår an talen vid allmlinna underrlitter
och krigsdomstolar ådomda frihetsstraff åren 1 935-1949 . 1 2
Tabellen visar att om också ovriga domar skulle fOrdela sig på all­
manna underrlitter och krigsdomstolar på sam�a slitt som frihetsstraf­
fen, skulle ungeflir två tredjedelar av all rlittsvård under krigstiden ha
handhafts av fliltkrigsrlitterna. Detta lir forvisso en alltfor hog upp­
skattning , ty krigsrlitterna och fliltkrigsrlitterna tilllimpade en strlingare
praxis lin de allmlinna underrlitterna . Som exempel kan nlimnas att
fore andra vlirldskriget utgjorde frihetsstraffens andel i krigsdomsto45
Tabel/ 2. Antalet vid allmanna underratter och krigsdomstolar ådomda
frihetsstraff åren 1 935-1949 .
År
1935
1 936
1 937
1 938
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1946
1947
1948
1949
Allmanna
underratter
7
6
6
5
5
4
6
6
8
8
17
16
14
12
9
1 05
536
134
786
318
702
088
906
539
408
700
776
008
1 92
999
Krigsratter
324
349
362
264
248
323
408
320
Faltkrigsratter
4
10
14
14
16
3
l
216
138
552
49 1
356
953
219
670
372
KrigsdomTill fristolarnas
hetsstraff
andel ( % )
dom da
sammanlagt
7 429
6 885
6 496
6 050
5 782
8 834
16 640
2 1 397
22 895
25 361
20 919
18 446
14 703
12 600
10 3 1 9
4,4
5,1
5 ,6
4,4
8,1
46 ,9
63 ,4
67 ,7
62 ,7
66 ,9
1 5 ,4
9,1
4,7
3 ,2
3,1
Kalla: Finlands officiella statistik. Brottsligheten. Å domda XXI I I : 70, 7 3 och 76 ; samt
Brottsligheten Il Rattslig kriminalstatistik XXIII : 85 och 86.
larna ungefar en tredjedel och efter kriget ungefar halften av alla
domar , medan motsvarande andel i de allmanna underratterna var
ungefar en tiondedel .
Det a r betecknande fOr faltkrigsratternas stranga praxis att deras
frihetsstraff i genomsnitt var langre an de allmanna underratternas .
Det kan vidare konstateras att faltkrigsratterna stod fOr nastan alla
dodsstraff som ådomdes åren 1939-1944 . Sammanlagt var dodsstraffen
538, varav endast 6 ådomdes i allmanna underratter och således 532 i
faltkrigsratterna . 13 Ståndratterna domde dessutom 32 personer till
dodsstraff. 14
Det finns inga uppgifter om hur stor del av faltkrigsratternas domar
som gallde civilbefolkningen eller sovjetiska medborgare . Den enda
uppgiften - som också den ar en aning osaker - galler antalet verk­
stallda dodsstraff. Dessa var ca 500. Fyra femtedelar av dem som
avrattades var sovjetiska medborgare , många av dem s . k . desanter
(agenter som med fallskarm slapps ned bakom fiendens linjer) ; 85 var
finlandare , av dem cirka 20 civilpersoner. 1 5 Det ar emellertid helt klart
46
att dessa siffror inte generellt kan anses galla alla brott som faltkrigsrat­
terna behandlade . Till exempel var i krigets slutskede over halften av
dem som domdes i faltkrigsratterna civilpersoner. 1 6
Ytterligare kan namnas ett par viktiga omstandigheter då det galler
att mata brottsligheten . For det fOrsta finns det endast officiell statistik
att tillgå over den krigstida brottsligheten . De problem som den dolda
brottsligheten utgor fOr den som forsoker beskriva brottsligheten ar
allmant kanda . Det ar emellertid ytterst sannolikt att kriget i detta
avseende medforde speciella forandringar. Kriget in te en bart omfar­
made brottsligheten utan det påverkade sakerligen också kontrollen av
brottsligheten och darigenom uppdagandet av brott . For det andra har
vi uppgifter endast om sådana variationer i brottsligheten som kan
placeras in under brottsbestamningar. Daremot saknar vi uppgifter
t . ex . om brottsskador och andra faktorer som beskriver brottslighetens
materiella innehåll . Detta ar problematiskt speciellt då det galler
egendomsbrotten , eftersom kriget synnerligen genomgripande påver­
kade de materiella forhållandena , och man darfOr kan utgå från att
också den krigstida egendomsbrottsligheten skiljde sig från den freds­
tida.
Framfor allt vad betraffar de statistiska uppgifter som Veli Verkko
utnyttj ade kan det vidare konstateras att han , utan att uttryckligen
namna det , uppenbarligen utnyttj ade preliminara uppgifter i sina fOre­
drag. De avviker i någon mån från de senare publicerade uppgifterna.
Avvikelserna ar inte så stora att de inverkar på Verkkos tolkningar av
brottslighetens utveckling. I denna framstallning anvander j ag dock
den officiella statistik som publicerades senare .
Efter alla dessa reservationer rorande problemen med att mata den
krigstida brottsligheten ar det skal att fråga sig vad man i Kriminalist­
foreningen egentligen avsåg med krigets verkningar på brottsligheten i
Finland . Verkko talade t . ex . inte alis om de brott som behandlades i
faltkrigsratterna och han berorde i sitt andra fOredrag endast flyktigt
brotten mot reglementeringslagstiftningen. Man kan således sluta sig
till att Verkko och Kriminalistforeningen under hans ledning diskute­
rade endast «traditionell» eller «fredstida» brottslighet .
Trots att således en synnerligen stor del - i sjalva verket merparten ­
av den krigstida brottsligheten overhuvudtaget inte behandlades , ar
denna avgransning av amnet vetenskapligt acceptabel och dessutom
begriplig från moralstatistisk synpunkt . Så tolkar j ag saken. Trots att
landet var mobiliserat i ett totalt krig var det i sj alva verket tudelat .
Bakom sig bade de krigfOrande soldaterna hemmafronten , det civila
samhallet , dar krigets verkningar kom till synes dels som materiell nod
och forstorelse och dels också moraliskt . De nya specialforhållanden
som kriget framkallade gav givetvis också upphov till typiska brotts­
och kontrollformer både vid fronten och bakom den . For den som
forskar i nationens moraliska tillstånd kan sådana forandringar visserli47
gen forefalla triviala. Det ar intressantare att klarlagga vad som hande
med den brottslighet som var kand redan fore kriget och som samhallet
konfronterades med efter fredsslutet . For en undersokning av krigets
«moralstatistiska» verkningar behovs j amforelsematerial och som
sådant duger endast den fredstida brottsligheten .
Figur l . Allmanna underratters domar i fylleri , trafikforseelser och
brott mot speciallagstiftningen åren 1 935- 1 949.
An tal
dom ar
60 000
r--·
40 000
20 000
1 0 000
8000
2
6000
·
·
.
·
;
1
.
r
·
.. ..
l
l
r - ...1
l
l
l
l
l
.. _
-
r ...
:
:
�- -
1
l
l
l
l
l
_J
i
: · ·····
:
.. . .r·· ·
-.
1
l�
.
. .
:
. :� - -l
.... J
l
l
l
l
l
1--·
4000
2000
3 --
1 935
-37
-39
-4 1
l Fylleri
2 Trafikforseelser (utom rattfylleri)
3 Brott mot speciallagstiftningen (se tabell l )
Kalla: FOS XXI I I : 70, 73 , 76 , 85 , 86 och 88.
48
-43
-45
2
-4 7
-4 9
3
Brottsligheten 1 935-1 949
Den allmiinna utvecklingen
I min oversikt av brottslighetens utveckling har jag indelat brotten i två
grupper . Forst framHigger j ag uppgifter om fyllerifall som lett till åtal ,
trafikforseelser samt reglementerings- och dylika brott (se tabell l ) .
Till volymen representerade dessa merparten av alla brott . Det ar dock
oftast fråga om mindre forbrytelser. Viktigare i detta sammanhang ar
att deras utveckling starkt korrelerar med den speciallagstiftning som
gallde under krigstiden och de darpå folj ande åren . I fråga om regle­
menterings- och dylika brott ar detta faktum notoriskt , men också
alkoholhandeln och -distributionen begrånsades genom specialstadgan­
den . Motorfordonstrafiken minskade då armen tog privata fordon i
anvandning samtidigt som bensindistributionen kraftigt ransonerades .
Ransoneringarnas betydelse framgår klart av figur l som visar hur
dessa brott utvecklades 1 935-1949 .
Av figuren framgår att antalet fyllerifall som ledde till åtal under
krigstiden sjonk till cirka hiilften j åmfort med fOrkrigsåren, for att strax
efter kriget tredubblas j amfort med krigsåren och fordubblas jamfOrt
med forkrigsåren .
TrafikfOrseelserna uppvisar en negativ korrelation med reglemente­
rings- och dylika brott . U nder krigsåren var antalet trafikdomar endast
Figur 2. I allmanna underratter domda brott (utom fylleri , trafikforse­
elser och brott mot speciallagstiftningen) åren 1 936-1 949 .
Anta l
dom ar
70 000
60 000
50 000
40 000
30 000
20 000
1 0 000
1 936
-38
-40
- 42
-44
- 46
-48
Kalla: FOS XXIII: 73 , 76, 85 , 86 och 88 .
49
kring en femtedel av siffran for 30-talets sis ta år, men i och med att
reglementeringen av privatbilismen upphavdes borj ade trafikforseel­
serna oka så att de i slutet av 40-talet nådde samma nivå som fore
kriget .
Under krigstiden okade daremot reglementerings- och dylika brott
så kraftigt att de utgjorde den storsta enskilda brottsgruppen . Frekven­
sen var hog annu några år efter kriget. I och med att krigsstillestånds­
lagstiftningen upphavdes och det materiella valståndet okade kunde
reglementeringen småningom upphavas , och vi ser att också brottsfre­
kvensen snabbt avtar under 40-talets sista år.
En från kriminologisk synpunkt mycket intressantare aspekt an de
krigstida speciallagarna ar naturligtvis den ovriga brottslighetens
utveckling . I detta sammanhang kan man kanske tala om civilsamhal­
lets hårda karna av kriminalitet . Figur 2 ger en summarisk beskrivning
av den ; nedan visas den utveckling som vissa specifika brottstyper
undergick .
Bilden ar klar. Under krigsåren var brottsligheten klart lagre an i
slutet av 1 930-talet . Efter kriget når den en helt ny , hogre nivå .
Också brottslighetens utvecklingstrender under de olika perioderna
varierar. U nder åren fore kriget var trenden sj unkande . Under de
forsta krigsåren var brottsligheten emellertid annu mindre an man
kunde sluta sig till av trenden. Medan kriget pågår okar brottsligheten
men efter kriget ar den åter hogre an den krigstida trenden skulle ge
anledning att vanta . Under fredsåren strax efter kriget minskar brotts­
ligheten åter markant , aven om den under hela 1 940-talet ar hogre an
fore kriget.
Egendoms-, vålds- och sedlighetsbrotten
Jag skaH narmare granska den brottslighet som kan karakteriseras som
civilsamhallets hårda karna av kriminalitet . Utgångspunkten ar den
brottslighet som kommit till polisens kannedom . Polisstatistiken har
nara anknytning till garningstidpunkten och ger darfor en exaktare bild
av brottslighetens tidsmassiga variationer an domstolarnas brottsstati­
stik.
I statistiken over brott som kommit till polisens kannedom åren
1 935- 1 949 grupper as brotten enligt cirka 50 benamningar. Det ar i
detta sammanhang varken moj ligt eller ens andamålsenligt att under­
saka utvecklingen inom varje brottsgrupp . I princip vore det moj ligt att
med statistiska metoder skapa vissa kombinerade matsystem for dessa
brott , men sådana indikatorer ar ytterst abstrakta och de forsamrar
ytterligare moj ligheterna att undersoka de materiella forandringarna i
brottsligheten . Eftersom det dock ar nodvandigt att komprimera upp­
gifterna har j ag valt ut 10 brottstyper for en detaljerad granskning.
50
Den forsta gruppen , våldsbrott, innefattar
l . brotten mot liv : mord , dråp , och misshandel med dodlig utgång
2. grov och lindrigare an grov misshandel
3. lindrig misshandel och resande av vapen , samt
4. våldsamt motstånd mot tj ansteman och hindrande av tj anstemans
tjansteutovning .
Den andra gruppen , egendomsbrott, innefattar
5. snatteri , stold , grov stOld och inbrott
6. rån
7. forskingring, samt
8. bedrageri .
Den tredje gruppen , sexualbrott, innefattar
9. sedlighetsbrott , samt
10. våldtakt .
Frekvensen av dessa brott per l 00 000 invånare åren 1 935-1 949 fram­
går av figur 3.
Utvecklingen inom brottsgrupperna varierar, men vissa trender kan
skonj as:
l . Våldsbrottsligheten minskar under kriget men stiger strax efter
kriget till en något hogre nivå an fore kriget . De grovre våldsfor­
merna borj ar darefter sj unka medan de lindrigare våldsformerna
stabiliseras på en hogre nivå an tidigare .
2 . Av egendomsbrott o kar stOldbrotten och rånen kraftigt under hela
krigstiden och under år 1 945 men sj unker darefter snabbt , ungefar
till samma nivå som i slutet av 30-talet . Kriget forefaller inte ha
påverkat bedrageri- och forskingringsbrotten men strax efter kriget
stabiliseras frekvensen på en hogre nivå an tidigare .
3 . Sexualbrotten visade en sjunkande trend redan fore kriget och
denna trend fortsatter till mitten av krigstiden, varefter sexualbrot­
ten borj ar oka utan att krigsslutet fororsakar någon markant upp­
gång i trenden.
Anta/et domda
I de foregående avsnitten behandlades antalet brott . Figur 4 visar
antalet domda personer. Figuren baserar sig på uppgifterna i tabell 2 .
Den upptar endast personer som domts till tukthus- eller fangelsestraff
eftersom det i fråga om botesstraff inte finns några uppgifter om kons­
eller åldersstrukturen.
51
Figur 3. Antalet brott/100 000 invånare som kommit till polisens kan­
nedom åren 1 935-1949.
Våldsbrott
l()()
80
60
40
2
i
20
lO
8
6
4
4
4
2
1935
-
37
-
39
-4 1
-43
-
45
-47
-49
l Lindrig misshandel och resande av vapen
2 Grov och lindrigare an grov misshandel
3 Våldsamt motstånd mot tj ansteman och hindrande av tjansteman
4 Brott mot liv
52
Egendomsbrott
2000
1500
1000
600
400
200
2
100
80
2
3
3
40
20
10
4
4
1935
-37
-
39
-41
-43
-45
-47
-49
l Snatteri , stold och inbrott
2 Bedrageri
3 Forskingring
4 Rån
53
Sexualbrott
20
10
8
6
2
4
2
2
1 935
-37
-39
-4 1
-43
-45
-47
-49
l Sedlighetsbrott
2 Våldtak t
De allmanna trenderna ar tamligen klara . Kriget okar brottsligheten
kraftigt både bland kvinnor och man och i alla åldersgrupper. Det enda
undantaget ar man mellan 18 och 29 år. Uttryckligen inom denna
åldersgrupp var merparten vid fronten och lydde således under falt­
krigsratternas jurisdiktion . Hemforlovningen av soldaterna hosten
1 944 fororsakar uppenbarligen det att antalet till frihetsstraff domda
okar kraftigt i folj ande år uttryckligen i mannens åldersgrupper 1 8-29
år och 30 år och aldre . Freden slots i Europa år 1 945 och de folj ande
åren medfor ove r hela linjen en forbluffande minskning av brottslighe­
ten bland både kvinnor och man i alla åldersgruppen.
Brottsligheten o c h krigets karaktar
Kriget som sådant ar inte någon orsak till brottslighet . Tvartom kan
man utgå från att samma faktorer styr brottsligheten under krig som
54
Figur 4. Antalet domda enligt kon och ålder åren 1 935-1949 .
7000
5000
4000
2
.. ..
3000
"
- .... ....
2000
1 000
900
800
700
600
500
.. ..
-; - - ,
..... ....
� '
'
'
',
,
... ..
l
l
l
l
.. _
,
5
4
,
,,
l
l
l
�
,
,
. 5
4
400
300
200
6
1 00
80
60
6
1 935
- 37
- 39
-4 1
- 43
- 45
- 47
- 49
l Man , 30 år och aldre
2 Man , 1 8-29 år
3 Man , 15-17 år
4 Kvinn or, 30 år och aldre
5 Kvinnor, 18-29 år
6 Kvinnor, 15-17 år
Kalla: FOS XXIII : 70, 73 , 76, 85 , 8 6 och 88.
55
under fred. Kriget forandrar emellertid samhiillet och darigenom också
brottsligheten . For kriminologen ar kriget ett «naturligt experiment»
varmed han kan prova sin a hypoteser om brottslighetens orsaker.
Veli Verkko citerar Willem Bonger i sitt foredrag 1 945 :
Representanterna fOr de sociala vetenskaperna ha med skal avundats sina
yrkesbroder, fysikens representanter. En av orsakerna till avunden ar den ,
att fysikerna alltid kunna begagna sig av den experimentella metoden ,
medan åter sociologerna få reda sig utan densamma. I några få fall har dock
odet lett mot de sistnamnda genom att skapa en situation, som visserligen
in te betecknar experiment , eftersom den icke tillkommit med tanke på detta
syfte , men dock i mycket påminner om ett experiment . Ett exempel på en
sådan situation ar kriget - och det ar ett av de få fall , dar vi kunna saga
någonting positivt om detta mansklighetens forfarande gisse l . 1 7
Franz Exner uttrycker sin åsikt om fOrsta varldskrigets betydelse fOr
kriminologin på fOlj ande satt:
Valker verblute n , Throne stiirzen , Reiche zerfallen , d i e Wirtschaft verarm t ,
d i e Moral leidet Not , aber - d i e Erkenntnis schreitet vorwarts. 1 8
De erfarenheter man under fOrsta varldskriget fick om krigets krimino­
gena verkningar ar synnerligen viktiga från teoretisk synpunkt . De
forandrade de ideer som tidigare omfattats inom kriminologin . T.ex.
Sorokins och Sutherlands ovan citerade resonemang om krigets karak­
tar, ar uttryckligen fOrsok att tolka de verkningar som o lika slag av krig
har på brottsligheten .
Den tidigare empiriska kunskapen o m krigets verkningar baserade
sig på de kortvariga krig som fOrdes i Europa under senare halften av
1 800-talet . Det intressanta i dessa iakttagelser ar framfor allt att många
brott var mindre frekventa under krigstid . 1 9 Man trodde allmant att
detta berodde på att kriget verkade upplyftande på nationens moral ,
vilket i sin tur var en fOljd av tron på ett gemensamt mål .
Under forsta varldskriget konstaterade man daremot skillnader mel­
lan de forandringar som brottsligheten i olika lander undergick . T . o . m .
i ett och samma land varierade brottsligheten i olika skeden a v krigen.
Skillnader fore kom också i brottstypernas utveckling.
I den nyare kriminologiska litteraturen forefaller Exners teori om
dessa forandringar vara standardfOrklaringen. Exner framhåller att det
ar vasentligt for tolkningen av forsta varldskrigets kriminogena verk­
ningar att kriget var så långvarigt att det fick dramatiska konsekvenser
for landernas ekonomi. Exner anser således att forsta varldskriget
uttryckligen var ett Wirtschaftskrieg , ett krig med odesdigra national­
ekonomiska konsekvenser. Det långa kriget påverkade brottsligheten
via den ekonomiska sfaren. 20
Under forsta varldskriget okade egendomsbrotten i centralmak56
terna, medan vålds- och sedlighetsbrotten minskade . Dessa motsatta
tendenser forklarar Exner med bristen på nyttigheter. Stolderna okade
eftersom befolkningen inte kunde tillgodose sina behov med lagliga
medel . De flirre vålds- och sexualbrotten forklarade han med att dessa
brott kraftigt korrelerar med bruket av alkohol , som under krigstid
också lir en nyttighet som det råder brist på . Exner påpekar dessutom
att den allmlinna undernliringen minskade sexualdriften och aggressivi­
teten. Exner sammanfattade sina synpunkter på fOljande slitt :
Kriget var ett ytterst overtygande bevis på att brottslighe tens utveckling till
overvagande del påverkas av ytt re fOrhållanden och e konomiska faktore r .
kort sagt milj o n , t y sett ur kriminologisk synvinkel ar e t t krig ingenting annat
an en enorm miljofOrandring, med motsvarande konsekvenser for brottslig­
hete n . 2 1
Exner lir emellertid ingen renodlad ekonomisk determinist . Alla krig i
alla lander slår inte landets ekonomiska liv i spillror, men t . o . m . korta
krig kan påverka brottsligheten. Också i fOrsta vlirldskriget deltog
Tyskland och bsterrike till en borj an «brinnande av entusiasm>> , vilket
kom till synes i de låga brottslighetstalen .
Såsom j ag ovan konstaterade kan Finlands deltagande i andra vlirlds­
kriget indelas i tre klart avgrlinsade skeden:
- vinterkriget 30. 1 1 . 1 939 - 1 3 . 3 . 1 940 ;
- freden 1 4 . 3 . 1 940 - 24 . 6 . 1 94 1 ; och
- fortslittningskriget 25 . 6 . 1941 - 1 9 . 9 . 1 944 . 22
I Lappland fortgick kriget till april 1 945 men detta satte inte någon
prligel på samtiden . Jag forestliller mig att det var av mycket stOrre
betydelse att kriget fortsatte på annat håll i vlirlden , trots att utgången
redan var klar. Finland stod obestridligen på den fOrlorande si dan aven
om landet bade losgjort sig från kriget . Något slutligt fredsavtal bade
Finland dock inte undertecknat utan avvaktade vad nederlaget i sista
hand skulle komma att kosta .
I Finland existerar inte något allmlint vedertaget namn på åren efter
kriget. Detta tyder måhlinda på att det inte finns någon samstlimmig
tolkning av den tiden . Det forhåller sig uppenbarligen så att olika
medborgarkretsar bade synnerligen divergerande tolkningar av andra
vlirldskrigets utgång. I de kretsar som styrde Finland mellan forsta och
andra vlirldskriget upplevde man forvisso krigsutgången som ett
olycksbådande och svårt nederlag . Den yttersta vlinstern - som var allt
annat lin svag - upplevde en renlissans . Så blev t . ex . den under 1 930talet forbj udna kommunistiska rorelsen åter laglig och i slutet av
40-talet satt kommunisterna rentav med i landets regering.
I detta sammanhang lir emellertid de olika krigsskedenas verkningar
57
på brottsligheten intressantare an politiska betraktelser. Speciellt
intressant blir frågestallningen mot bakgrund av att vinterkriget och
fortsattningskriget var synnerligen o lika till sin karaktar. Vinterkriget
var en kort och enad kamp for att forsvara landets nyvunna sj alvstan­
dighet . Fortsattningskriget var utdraget och dess mål omtvistade och
eventuellt också oklara både bland politikerna och folket . Vinterkriget
kan således j amforas med de krig som fordes i Europa på 1 800-talet .
Som j ag ovan konstaterat ansågs de hoj a nationens moral och således
minska brottsligheten . Fortsattningskriget var till sin karaktar ett
Wirtschaftskrieg, långt och betungande for nationalekonomin . Brotts­
lighetsutvecklingen borde således ha varit oformånlig.
Tabell 3 visar frekvensen av vissa brottstyper i olika skeden av
kriget . Tabellen ar baserad på månatligen sammanstallda uppgifter om
brott som kommit till polisens kannedom. Jag skall har granska dels
vissa egendomsbrott och dels vissa av de allmannaste våldsbrotten .
Problemet består i vad brottstalen skall j amforas med . Jag jamfOr dem
med brottsligheten fore kriget . Brottsligheten under vinterkriget (brott
som kommit till polisens kannedom december 1 939 - mars 1 940)
jamfor jag med brottsligheten december 1 938 - mars 1 939 , och den
genomsnittliga årliga brottsligheten under fortsattningskriget (juni
1 94 1 - september 1 944) med det sista for krigsåret (juli 1 938 - j uni
1 939) . Brottsligheten under den korta freden mellan vinterkriget och
fortsattningskriget och brottsligheten från hosten 1 944 till slutet av år
1 945 jamfor jag likaså med det sista fredsåret fore andra varldskriget
(juli 1 938 - juni 1 939) .
Tabell 3. Andringarna i den brottslighet som kommit till polisens
kannedom under olika faser av kriget .
Andringen i
brottsligheten
i procent ,
jamfort med
den fredstida
brottsligheten
Under vinterkriget
Under Moskva-freden
Under fortsattningskriget
Från hosten 1 944
till slutet av 1 945
58
Våldsbrott
Egendomsbrott
Snatteri ,
Lindrig
Grov och
stold
lindrigare misshandel
och
an grov och resanin brott
de av
misshanva pen
del
Forskingring och
bedrageri
- 66
- 24
- 71
- 24
- 38
+ 105
- 70
+ 10
- 44
- 44
+ 111
- 26
+ 21
+ 21
+
338
+ 47
Vinterkrigets och fortsattningskrigets verkningar på brottsfrekvensen
uppvisar stora olikheter. Under vinterkriget minskade alla typer av
brott . Våldsbrottsfrekvensen ar också under fortsattningskriget lagre
an under fredstiden medan antalet stolder fordubblas . Stoldbrottens
antal stiger dock redan under den korta freden mellan vinterkriget och
fortsattningskriget till samma nivå som under fortsattningskriget . Steg­
ringen kan darfor naturligtvis snarare tolkas be ro på varubristen an på
att kriget skulle ha undergravt nationens moral . Det faktum att for­
skingrings- och bedrageribrotten minskar under båda krigen kan saker­
ligen forklaras med att de ekonomiska transaktionerna avsevart min­
skar i en krigssituation .
Efter fortsattningskriget 6kar frekvensen av samtliga brottstyper
kraftigt , både j amfort med den foregående krigstiden och jamfort med
fredstiden. Också i detta avseende foreligger en klar skillnad jamfort
med tiden efter vinterkriget . Då 6kade endast stoldbrotte n ; forsking­
rings- och bedrageribrotten var nastan lika frekve nta som under freds­
tid och våldsbrotten farre an under fredstid .
Den moralstatistiska tolkningen
Jag har inte for avsikt att forklara de ovan beskrivna forandringarna i
brottsligheten . Daremot skall j ag granska bur Veli Verkko i sina
foredrag for Kriminalistforeningen forklarade forandringarna. Sålunda
blir det moj ligt att bilda sig en viss uppfattning om den finlandska
kriminologin for fyra årtionden sedan .
Veli Verkko var en moralstatistiker. Hans vetenskapliga utgångs­
punkt påverkade naturligtvis i hag grad hans forskningsmetod och
tolkning av resultaten . lntressant i detta sammanhang ar också att det
forefaller som om de finlandska kriminalisterna allmant omfattade
hans forskningsmetod och tolkning. Verkko inbjods upprepade gånger
som talare till foreningens tillstallningar och några stallningstaganden
som avviker från hans tolkningar forekommer inte heller i de diskus­
sionsreferat som ingår i Kriminalistforeningens årsbok .
Då j ag framhåller den enighet som rådde om dessa frågor ar min
avsikt inte att uttala mig mastrande om Verkkos eller hans åhorares
kriminologiska åsikter utan endast att konstatera att Verkko faktiskt
representerade den tidens kriminologiska tankesatt i Finland .
Moralstatistikens ursprungsform ar 1 600-talets «politiska aritmetik » .
Den politiska aritmetiken syftade till att kvantifiera d e demografiska
och sociala foreteelserna . Som materiella forklaringar till denna strå­
van har utpekats den framvaxande kapitalismens behov samt de fore­
bilder man fick genom de ny a naturvetenskapliga ronen ; de stater som
vaxte yt- och befolkningsmassigt blev i sin offentliga forvaltning
tvungna att anlita allt mer opersonliga och abstrakta forvaltningsmeto59
der for vilka samhallsstatistiken var ett utmarkt hj alpmedel.
Starkt generaliserat kunde man beskriva 1 800-talets moralstatistiska
forskares bidrag till den «politiska aritmetiken» som ett fogande av
vardeskalor till de statistiska betraktelsesatten . Den politiska aritmeti­
ken syftade enbart till en kvantifiering av · de sociala fOreteelserna .
Daremot var moralstatistikerna i grund och botten inte intresserade av
brotten, sj alvmorden, fylleriet , aktenskapsskillnaderna eller av kol­
lekthåvarnas vinster. Dessa foreteelser intresserade dem en bart efter­
som de kunde tolkas som indikatorer på nationens moral . Ur denna
synvinkel ar det uppenbart att Verkko fortsatte moralstatistikernas
arbete .
Vad metoden betraffar kannetecknas moralstatistikerna for det for­
sta av att deras forskningsobjekt ar hela befolkningens brottslighet som
en total entitet . Moralstatistikerna står helt frammande for den
modema sociologins variabeltankande . Också då de delar upp sitt
material t.ex. enligt kon , område eller ålder, gor de det inte i analytiskt
utan endast i klassificerande syfte . Moralstatistikema forsoker inte
forklara vilken betydelse kon , ålder eller boningsort har for brottslig­
heten utan de ar i sista hand intresserade av brottsligheten bland man
och kvinnor, unga och gamla, landsbor och stadsbor. I min beskrivning
av de forandringar som brottsligheten undergick i Finland under andra
varldskriget har jag de facto i stor utstrackning anlagt ett moralstatis­
tiskt betraktelsesatt.
For det andra anser moralstatistikerna att brottsstatistiken ger en
synnerligen tillforlitlig bild av brottsligheten . De medger visserligen att
alla brott inte kommer till myndighetemas kannedom men de anser att
brottsstatistiken kan anvandas for att beskriva proportionema mellan
olika brottstyper och grupper av brottslingar. Moralstatistikema står
frammande for den modema kriminologins bekymmer t.ex. i fråga om
de snedvridningar som det selektiva kontrollmaskineriet fOrorsakar .
Det ar i och for sig intressant att brottsstatistikens all manna an vand­
bar het som kalla for den kriminologiska forskningen upplever en
renassans, sedan statistiken omtolkats som en beskrivning av det
officiella kontrollmaskineriets funktion . 23 Emellertid ar det uppenbart
att brottsstatistiken också i denna roll innehåller diverse felkallor.
For det tredje innehåller moralstatistiken vardeomdomen. Den
utgår från att brottsligheten kan tolkas som ett uttryck for nationens
moraliska tillstånd . Det ligger darfor nara till hands att variationer i
brottsligheten forklaras som tecken på moralisk upprustning eller
moraliskt fOrfall eller som forandringar i det kollektiva medvetandet .
For moralstatistikema ar också den fria vilj an ett synnerligen viktigt
vetenskapsfilosofiskt problem .
Den modema forskningen har i sjalva verket inte heller i detta
avseende fj armat sig långt från sitt ursprung. De moraliska aspektema
på brottsligheten brukar vi numera hanfora till kriminalpolitiken.
60
I Kriminalistforeningen upptradde Verkko som en genuin moralsta­
tistiker. Han betvivlade inte tillfOrlitligheten i sitt statistiska material
ens så mycket att han skulle ha namnt att det var preliminart . Trots att
detta faktum inte påverkade hans resultat ar det avsloj ande for hans
attityd . En betydligt viktigare omstandighet ar att han inte intresserade
sig for sardragen i den krigstida brottsligheten , speciellt reglemente­
ringsbrotten och den militara lagskipningen. Ovan påvisar jag att dessa
faktorer spelade en synnerligen viktig roll under kriget . Jag vill har
tillfoga en detalj . Verkko forklarar orsakerna till att våldsbrottslighe­
ten minskade under fortsattningskriget bl . a . på fOij ande satt :
En betydande del av de årsklasser , som mest bruka deltaga i forovandet av
våldsbrott , befann sig då i militiirtjiinst , och tjiinstgjorde under forhållan­
den , under vilka mojligheterna att begå brott voro andra och mindre an
bakom fronte n . 24
Citatet avspeglar dels ett stort fOrtroende for den sedvanliga brottssta­
tistikens tillforlitlighet och dels narapå likgiltighet for krigets special­
forhållanden , i detta fall for de brott som behandlades i fiiltkrigsrat­
terna.
Verkkos uppfattning om den låga frekvensen av våldsbrott under
frontforhållandena visade sig vara helt oriktig då statistiken over
faltkrigsratternas dodsdomar och frihetsstraffdomar publicerades år
1 955 . Påfolj den for brott mot liv var i regel ett dylikt straff och det ar
darfor moj ligt att j amfora de brott mot liv som behandlades i faltkrigs­
ratterna med dem som behandlades i de allmanna underratterna.
Jamforelsen framgår av tabell 4.
Tabell 4. Brott mot liv åren 1 94 1-1944 .
I allmanna underratter
I faltkrigsratter
1 94 1
1 942
1 943
1 944
1 06
61
66
1 22
78
131
1 00
1 30
Kalla: FOS XXIII : 85 och 88 s. 36-38.
Det framgår att bratten mot liv var klart vanligare under frontforhål­
landena an bakom fronten . Det ar foga sannolikt att detsamma inte
galler också ovriga våldsbrott. I detta sammanhang bor det dessutom
påpekas att forsvarsmaktens styrka åren 1941-1 944 i medeltal utgjorde
endast en sjattedel av den civilbefolkning som fyllt 1 5 år;25 å andra
sidan bor man komma ihåg att fiiltkrigsratterna också behandlade brott
61
som civilbefolkningen forovade på de områden som finlåndarna ocku­
perat .
Verkko visar sig vara en genuin moralstatistiker också då han
forklarar vinterkrigets verkningar på våldsbrotten och den omståndig­
heten att stoldbrotten okade under freden mellan vinterkriget och
fortså ttningskriget :
. . . antalet våldsbrott inte har okats i motsats till vad fallet var efter
handelserna år 1 9 1 8 . Detta står i samband med den omstandigheten, att
vinterkriget 1939-40 var en enhallig kamp mot en yttre fiende och verkade
he/ande på fOrhållandet mellan de olika folkklasserna , medan åter handel­
serna år 1 9 1 8 voro agnade att åstadkomma sondring mellan olika medbor­
gargrupper . Uppgifterna over brottsligheten ge också vid hande n , att alko­
hollaget har forbattrats . 26
. . . krigfOringen ar agnad att minska aktningen fOr aganderatte n . Endast på
detta satt kan man forklara den oerhorda okning i antalet tjuvnadsbrott , som
har gjort sig gallande efter vinterkrige t , och som vi ha konstaterat i det
foregående . Forklaringen torde i huvudsak stå att soka i detta. Men det
fOrefaller dock , som om det okade antalet tj uvnadsbrott borde stallas i
samband aven med en annan foreteelse , namligen befolkningens plotsliga
fOrflyttning från de till Ryssland overlåtna områdena. Vi ha tidigare konsta­
terat , att miljofOrandringarna ha till fOljd variationer i brottslighetens fre­
kvens från ett år till ett annat . Man kan knappast tanka sig en våldsammare
milj ofOrandring an den som intraffar, då befolkningen i ett stort landskap
flyttar från sina urgamla bosattningsområden och måste Jamna sin egendom
efter sig . 2 7
Verkkos enda explicit demografiska iakttagelse var att brottsligheten
bland kvinnor och ungdomar okade under fortsiittningskriget. Han
tolkar sitt resultat på fOijande satt :
Samma faktorer som under det forsta varldskriget ha också nu medverkat till
dessa foreteelse r : miljoforandringen for kvinnorna och familjebandens upp­
losning då mannen befunno sig vid fronten . 2s
Detta ar en ytterst intressant och karakte ristisk forklaring. Den bor
f<:lrstås så att varje samhiil lssituation «inkluderar» en viss brottslighets­
volym . Om situationen foriindras , såsom sker då kvinnorna måste
liimna hemmen fOr att delta i produktionen eller då far år borta ,
stabiliserar sig brottsligheten på en annan nivå , som bestiims av den
nya samhalleliga situationen . Detta år ett utpriiglat moralstatistiskt
resone mang . som helt undviker att problematisera de processer genom
vilka en ny situation påverkar ett avvikande beteende .
Hypotesen att det råder ett naturligt samband mellan den samhålle­
liga situatione n och nationens brottslighet framkommer bast i Verkkos
resonemang om vad som kommer att fOlja efter den år 1 945 drastiskt
62
okade brottsligheten. Han forutspår:
Om d e t ekonomiska tillståndet i landet forbattras och stabiliseras , ar det
troligt att den oerhorda brottsligheten med hansyn till egendomsbrotten
småningom kommer att minskas . Daremot forefaller det alltfor optimistiskt
att motse en slutlig forbattring i våldsbrottslighetslaget , som redan under
normal a forhållanden har varit otillfredsstallande . 29
Man kan endast forestalla sig Verkkos belåtenhet då han några år
senare kunde blicka tillbaka på den faktiska utvecklingcn och konsta­
tera :
De båda prognoserna ha i belysning av vad ovan anforts fullstandigt besan­
nats . 30
Verkkos moralstatistiska iakttagelser av krigets verkningar på brotts­
ligheten forefaller i dagens belysning vara allt igenom ålderdomliga .
Detta beror inte i forsta hand på att den kriminologiska teorin och
metodologin helt reviderats . En viktigare orsak ser j ag uttryckligen i
det faktum att Verkko och hans samtida på satt och vis vagrade
acceptera att samhallet forandrades. For dem innebar kriget endast en
kort parentes , varefter allt skulle återgå till den normala situationen ,
dvs . den som rådde fore krige t . S å a r inte fallet . I Finland har Paavo
Seppanen3 1 påvisat att både forsta och andra varldskriget ledde till
kvalitativa forandringar i samhallets vardestrukturer. Archer och Gart­
ner32 har fOr sin del påvisat att sådana forandringar har permanenta
effekter, åtminstone på an talet brott mot liv .
Krigets vardereviderande verkningar på brottsligheten i Finland kom
officiellt till uttryck och fick en permanent betydelse då den okade
stold- och sedlighetsbrottsligheten i slutet av 1 940- och bqrj an av 1 950talet ledde till motsvarande skarpningar i lagstiftningen. Det kraftigt
stigande fångtalet fororsakade andringar också i det finlandska på­
foljdssystemet
1 947 infordes arbetskolonier som ett alternativ till
fangelsestraff. 33
Krigets långtidsverkningar kommer an i dag till synes också i sj alva
brottsligheten. Hannu Takala34 har påvisat att den generation som i sin
ungdom upplevde kriget uppvisar ho ga brottslighetssiffror.
-
Noter
l
2
3
4
5
6
Bjorne 1977 .
Siltala 1 985 .
Honkasalo 1943 , s. 29 ; se också Verkko 1 942 , s. 1 32 .
O m Verkkos betydelse i den finska kriminologin, s e Jaakkola 1984 .
Verkko 1 942 , 1947 och 1953.
Sorokin 1 928, s. 341-342.
63
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
Sutherland 1 956, s. 1 20.
Soikkanen 1 979 , s . 1 12 .
Soikkanen 1979 , s. 1 3 1 .
Alapuro 1980, s. 79, och Alestalo 1 980, s. 104.
Alkio 1945 , s . 90-9 1 .
De iirenden, som handlades i overkrigsdomstolen i forsta instans , har in te tagits med i
tabellen . I overkrigsdomstolen handlades forst och friimst åtal av officerare , och
antalet iirenden var ganska litet. Under sista hiilften av 40-talet behandlar overkrigs­
domstolen den s . k . <<Vapensmusselaffiiren » . Darom berattar uppslagsboken på
folj ande satt : « vapensmusselaffiiren , benamning på en riicka hiindelser, som intriif­
fade hosten 1 944 efter vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen. På
initiativ av några officerare i det krigstida hogkvarteret inleddes hemliga forberedel­
ser for en partiell mobilisering; bl . a . skulle inom varje skyddskårskrets magasineras
vapen och fornodenheter for en bataljon. Saken kom i dagen våren 1945 . I samband
med affiiren hiiktades l 252 av de sammanlagt ca sextusen personer som var inbland­
ade . Till de hiiktade horde bl . a . fyra generalstabschefer . . . Handlingarna stred inte
mot giillande lag, men stod i strid med bestiimmelser, som den allierade kontrollko­
missionen . . . utfiirdat i oktober 1 944. Med stod av en 24/1 1 947 stiftad retroaktiv
speciallag åtalades l 400 militiirer vid krigsoverdomstolen , som domde over 400 till
straff. Ett tiotal åtalade fick domar, som varierade från sex månaders fiingelse till fem
års tukthus . Affaren utreddes av den dåvarande kommunistdominerade statspolisen
och spelade en viktig roll i den politiska propagandaverksamhete n . »
Finlands officiella statistik , XXII I : 88 . Brottsligheten åren 1 945- 1 950, s . 38.
Ståndriitten var en specialdomstol som under vissa forhållanden i krig kunde tillsiittas
for handliigning av brott på vilka kunde folj a dodsstraff. - Antalet dodsstraff vid
ståndriitter, Tenhunen 1969 , s. 26-27 .
Uppgifter av vicehiiradshovding Jukka Lindstedt .
Hann ula 198 1 , s. 1 36.
Verkko 1947 , s . 357-358 .
<<Folken forbloder, troner stortar, riken går under, ekonomin utarmas, moralen lider
nod , men - kunskapen gor framsteg. •• - Exner 1 926, s. 1 4 .
S e t.ex. Bonger 1969 , s . 79 , Durkheim 1 957, s . 1 17-1 1 8 , Exner 1926, s. 8 o c h 1 949
s. 99, Ferri 1 9 1 7 , s. 207-208.
Exner 1926 och 1949, s. 98-103.
Exner 1926, s . 14.
Stilleståndsavtalet undertecknades den 1 9 september; vapenvilan hade borjat redan
två veckor tidigare .
Kitsuse och Cicourel 1 963 , Wheeler 1967 .
Verkko 1947, s. 364-365 .
Suomen sota 1941-1944 , s. 430.
Verkko 1942 , s. 132.
Verkko 1942, s . 146.
Verkko 1947 , s . 367 .
Verkko 1947 , s. 372 .
Verkko 1956, s. 192.
Seppanen 1974 och 1985 .
Archer och Gartner 1984 , s. 63-97 .
Heinonen 1974 , s. 103-106.
Takala 198 1 .
Litteratur
Alapuro , R . : «Yhteiskuntaluokat j a soiaaliset kerrostumat 1870-luvulta toiseen maail­
mansotaan•• . Tapani Valkonen et al . : Suomalaiset. Yhteiskunnan rakenne teollistumi­
sen aikana. Juva 1980, s. 36-101 .
Alestalo , M . : <<Yhteiskuntaluokat j a sosiaaliset kerrostumat toisen maailmansodan j ål­
keen» . Tapani Valkonen et al. : Suoma/aiset. Yhteiskunnan rakenne teollistumisen
aikana. Juva 1980, s. 102- 180 .
Alkio, P . : <<Eriiitii niikokohtia S R L 6 § : n soveltamisesta». Lakimies 4 3 ( 1945 ) , s . 87-98.
64
Archer, D . och R. Gartner: Violence and Crime in Cross-National Perspective. New
Haven and London 1 984.
Bjome , L . : « . . . syihin ja lakiin eika mielivaltaan . . .
Tutkimus Turun hovioi­
keuden poliittisista oikeudenkiiynneistii vuosina 1 9 1 8-1939. Zusammenfassung:
« . . . auf Grund und Gesetz, nicht aber auf Willkiir . . . » Eine Untersuchung iiber
die politischen Prozesse vor dem Appellationsgericht Turku in den Jahren 1918-1939.
Vammala 1977 .
Bonger, W . : Criminality and Economic Conditions. Abridged and with an Introduction
by Austin T. Turk . Bloomington and London 1969 ( 1 905) .
Durkheim , E. : Professional Ethics and Civil Morals. London 1957.
Exner, F. : Krieg und Kriminalitiit. Kriminalistische Abhandlungen herausgegeben von
Dr. Franz Exner. Leipzig 1 926.
Exner, F. : Kriminologie. Dritte verbesserte und ergiinzte Auflage der «Kriminalbiolo­
gie » . Berlin , Gottingen, Heidelberg 1 949.
Ferri , E . : Crimina/ Sociology. Boston 1 9 1 7 .
Hannula , 1 . : «Vankeinhoitoon liittyviin lainsiiiidiinnon historiaa 1 881-1975 » . Elina Suo­
minen (toim . ) : Suomen vankeinhoidon historiaa. Osa 1: Katsauksia vankeinhoidon
kehitykseen. Helsinki 1 981 , s. 85-177.
Heinonen , 0 . : «Suomen kriminaalipoliittisen plilitoksenteon kehitys». Inkeri Anttila et
al. : Rikollisuus ongelmana. Helsinki 1974 , s. 93-128.
Honkasalo , B . : « Krigets inverkan på brottsligheten i Finland» : Nordisk Tidsskrift for
Strafferet 3 1 ( 1 943) , s. 2-40.
Jaakkola, R . : «Veli Verkko och den forsta fasen i den finska kriminologin». Nordisk
Tidsskrift for Kriminalvidenskab 7 1 ( 1 984) , s. 287-299.
Kituse , J . I. och Cicoure l , A. V . : «A Note of the Official Use of Statistics». Social
Problems I l ( 1 963) s. 1 3 1-139.
Mannheim, H .": Comparative Criminology. A Text Book. Volume Two . London 1 965 .
Seppline n , P. : «Dimensions and Phases of Change in Finnish Society» . International
Journal of Politics 4 ( 1 974) , s. 222-253 .
Seppiinen, P . : «Social Change in Finland» . Risto Alapuro et al. (eds . ) : Small States in
Comparative Perspective. Essays for Erik A llardt. Oslo 1 985 , s. 242-257 .
Siltala, J . : Lapuan liike ja kyyditykset. Keuruu 1 985 .
Soikkanen , H . : «Sociala forhållande» . Karl Molin et al . : Norden under 2. Verdenskrig.
Tønder 1 979, s. 105-135.
Sorokin, P. A . : Contemporary Sociologica/ Theories. New York 1 928.
Suomen sota 1941-1944. Osa l . Toimittanut Sotahistoriallisen tutkimuslaitoksen sotahis­
toriallinen toimisto . Kuopio 1 965 .
Sutherland, E . : «Wartime Crime» . A . Cohen (ed . ) : The Sutherland Papers. Bloomington
1956 ( 1 943) , s. 120-128 .
Takala, H . : «Sukupolvet ja rikollisuus» . Sosiologia 18 ( 198 1 ) , s. 275-286.
Tenhunen, M . : «Kuolemanrangaistus sotilasrikoslainsiiiidiinnossii . » Laudaturavhandling
i strafferiitt vid Helsingfors universitet 1 969.
Verkko , V . : «Brottslighetens utveckling i Finland med siirskilt avseende flist vid vinter­
krigets inverkan» . De Nordiska Kriminalistforeningarnas Å rsbok 1940-1941. Malmo
1 942 s. 1 1 5-146 , diskussionen s. 1 46-157.
Verkko , V.: «Treårskrigets och vapenstilleståndets verkningar på brottsligheten i Fin­
land. » De Nordiska Kriminalistforeningarnas Å rsbok 1944-45. Stockholm 1947 ,
s. 357-372.
Verkko , V . : «Finlands återgång till fredstida brottslighet». De Nordiska Kriminalistfore­
ningarnas Å rsbok 1951-1952. Stockholm 1 953 , s. 1 83-1 97 .
Wheeler, S . : «Criminal Statistics : A Reformulation of t h e Problem». The Journal of
Crimina/ Law, Criminology, and Po/ice Science 58 ( 1 967) s . 3 1 7-324.
"·
3
-
Krig og moral
65
4
Ransonering och brottslighet
i Finland
HANNU TAKALA
Nar kriget mellan Tyskland och Polen brot ut i borj an av september
1939 tillsattes en kommission for att forbereda inrattandet av ett
folkforsorj ningsministerium i Finland . Ministeriet inrattades redan
samma månad . Under tio år skulle det bli det ministerium som hade
huvudansvaret for genomforandet av ransoneringen och overvak­
ningen av den .
Landet delades i n i folkforsorj ningsdistrikt. For den lokala ransone­
ringen svarade de kommunala folkforsorj ningsnamnderna.
Under krigstiden genomfordes en mångsidig ransonering. Den rikta­
des mot produktionen , handeln och konsumtionen. Man reglerade
priser, hyror och loner. Tillspetsat uttryckt : I Finland genomfordes
samma planhushållning som man forsvarade sig emot i kriget . 1 I det
folj ande koncentrerar vi oss på livsmedelsransoneringen och -forsorj ­
ningen samt på ransoneringen av andra konsumtionsvaror.
Ransoneringen av konsumtionsvaror genomfordes på många satt .
Importen reglerades och darigenom ransonerades alla importvaror.
Regleringen av lonerna inverkade på konsumtionsefterfrågan . Prisre­
gleringen av lonerna inverkade på konsumtionsefterfrågan . Prisregle­
ringen forverkligades forst genom den så kallade «ockerlagen» , som
gavs 25 . 9 . 1 939 , och sedan med prisstoppsbeslutet 23 . 10. 1 940. Ranso­
neringen av livsmedel och andra konsumtionsvaror genomfordes andå
framforallt genom att man faststallde overlåtelseskyldigheter och
genomforde ett ransoneringskortsystem .
Den har ransoneringen delade upp befolkningen i tv å de lar , de
(lantbruks)producenter som ålades overlåtelseskyldigheter och de kon­
sumenter som på olika satt hade ratt till kopkort . Hur mångsidigt
systemet med ransoneringskort var , visas av att nar situationen var som
varst år 1946 omfattade kartsamlingen 53 o lika kop kort . 2
Forst sattes kaffe och socker på kort i oktober 1 939. Spannmålspro­
dukterna sattes på kort våren 1 940, naringsfetterna samma host , sedan
67
kott och kottforadlingsprodukter och annu innan årsskiftet också
mjolken .
Kortportionerna for de viktigaste livsmedlen tackte under den varsta
kristiden 40--60 procent av normalkonsumtionen och tillfredsstallde
bara halften av manniskans kaloribehov . 3 Det har påståtts , att man i
kortsystemet redan från borj an också beaktade , att kortportionerna
inte nodvandigtvis gick till kortinnehavarens personliga konsumtion ,
som t . ex . barnens extra portioner till deras munnar . Det var straffbart
att salj a kopkort eller overlåta dem på något annat satt . Daremot fick
man i samma hushåll dela det som koptes så som man ansåg det vara
andamålsenligast .
Ransoneringen och målsattningarna med den fOrsokte man beframj a
med propaganda. I den uppmanade man till sparsamhet . På folkfor­
sorj ningsministeriets plakat uppmanade man befolkningen att spara
elektricitet och varme . Från den har tiden finner man många o lika
anvisningar om bur man anvander surrogat . Bildsattningen i Aake
Jermos verk Niir folket levde på kort erbjuder ett upplysande material
om kristidens kokbocker, råd , bur man sparar klader eller odlar tobak .
Det stora vardet sådana tips bade visas av , att de också togs med i
annonser: en knackebrodsreklam kunde påminna om mojligheten att
torka blåbar som ett satt att fOrvara bar utan socker.4
Målsattningen med ransoneringen stottades upp av folkfOrsorj nings­
ministeriets plakat mot svarta borsen , t . ex . :
« Ransonering ger trygghet , garanterar lika mycket åt alla>>
<<Landsman , ditt folk ser på dig>>
<<Smyghandlaren ar samhallets parasit. Ange utan forbarmande smyghandla­
ren åt myndigheterna>>
Kontrollsystemet
Till en borj an horde kontrollen av efterfOlj andet av ransoneringsbe­
stammelserna till polise n . Men redan hosten 1 939 borj ade folkforsorj­
ningsmyndigheterna granska bl . a . handeln i salustånden. Sedan utvid­
gades folkforsorj ningsmyndigheternas kontroll och man grundade ett
sarskilt nat av kontrollorer. Den har organisationen och de befogenhe­
ter den bade andrades många gånger. Fore år 1 942 var principen an då
den att kontrollorerna endast anmalde misstankta brott till polisen,
som sedan utforde de egentliga undersokningarna. Kontrollorerna
bade and å med tiden gi vits a lit vida re undersokningsrattigheter .
I mars 1 942 genomfordes en central andring a v systemet . B rotts­
och forvaltningskontrollen skiljdes från varandra . Till distriktsbyråerna
forordnades en distriktskontrollor, som svara de fOr kontrollen av att
ransoneringsbestammelserna foljdes och att åtal vacktes fOr brott . De
kontrollorer som tidigare bade cirkulerat forflyttades till kontrollorer
68
for ett visst område . Till deras uppgifter horde att verkstalla moj ligast
utf6rliga undersokningar i brottsarenden som rorde ransonering. De
har speciella ransoneringspolisernas anta! utokades hela tiden. Som
mest uppgick deras an tal till 420 . 5
Dessutom fanns det flera specialkontrollorer. Restaurangerna grans­
kades av restaurangkontrollorer . Lantbrukskonsulenterna och skogs­
vårdsnamndernas forstmastare ålades att granska virkespriserna. Som­
maren 1944 togs till distriktbyråerna provmjolkningskontrollorer.
Samma år på hosten placerades tillfalligt i folkforsorj ningsdistrikten en
storre mangd tulltj ansteman i kontrolluppgifter. Totalt utgjorde såle­
des kontrollgruppen en synnerligen omfattande tj anstemannakår.
Dessutom forsokte man till kontrollen koppla medborgarorganisa­
tionerna och också medborgarna i allmanhet (vilket t . ex. plakatet som
uppmanar till angivelser visar) . Av medborgarorganisationernas med­
lemmar bildades valfardsutskottet som en forenande !ank mellan kon­
sumenterna och myndigheterna . År 1945 inrattade fackforenings- och
de politiska organisationerna den s . k . konsumentnamnden . Namndens
medlemmar gavs fullmakter att utfora kontroller i affårerna for att få
fram det som lagrades så att det tj anade konsumenterna . Namnden
organiserade också den s . k . arbetsplatsutdelningen , dar t . ex . textiler
dirigerades direkt från fabrikerna till arbetsplatserna . Den har verk­
samheten fororsakade missnoje bland affårsmannen.
Om smyghandelns omfattning
Trots den omfattande kontrollorganisationen brots det ofta mot ranso­
neringsbestammelserna och en omfattande svarta borshandel funge­
rade i landet . Alla kallor uppger det samstammigt . Smyghandeln
kallades bland befolkningen for «den fria forsorj ningen» i motsats till
folkforsorj ninge n .
D e n bokforda ransoneringsbrottsligheten beskriver narmast kontrol­
len , inte smyghandelns verkliga omfattning . Om den berattar daremot
de forsummelser av overlåtelseplikten som avsloj ades i masskontroller,
den stickprovsundersokning som under hela krigstiden gjordes av
konsumerande familjer och det rika anekdotmaterialet .
O m masskontrollerna kan man som ett exempel beratta: 7 Under året
1943 inventerades spannmål på sammanlagt drygt 30 tusen gårdar . Då
fann man ungefår fem miljoner kilo hemlighållen spannmål som borde
ha gått till den allmanna konsumtionen . Nasta år inventerades 35 tusen
gårdar och då hittades drygt sex miljoner kilo spannmål .
Når det hosten 1 944 rådde stor brist på potatis , genomfordes overallt
i landet kontroller hos j ordbrukare och uppkopsaffarerna . I dem
upptactes rikligt med forsummelser av overlåtelseskyldigheten och
prisocker.
69
Utgående från provmjolkningskontrollorernas kontroller åtalades år
1945 ungefar 2600 boskapsinnehavare for att de bade underlåtit att
levera 1 ,7 miljoner kilo mjolk till den allmanna konsumtionen. Det
påstås, att det fanns betydligt mera mjolk i den ransonerade distribu­
tionen efter det . Provmjolkningskontrollorernas ungefar 35 tusen bo­
skapsrakningar som de genomforde år 1945 påvisade drygt 13 tusen
hemlighållna husdjur, vilket tedde till att ungefar 2500 boskapsinneha­
vare åtalades.
Resultaten av kontrollerna visar att det i bog grad brots mot overlå­
telseskyldigheterna . Det har uppskattats att ungefar en tredjedel av
skorden år 1941 , som också i ovrigt blev knapp, gick forbi ransone­
ringen till smyghandeln eller till foder . 8 Hur omfattande underlåtelsen
att overlåta livsmedel var beskriver också den anekdot som Aake
Jermo berattar: Till den tidningsredaktion i Åbo , vid vilken han
arbetade , kom år 1 943 en kand jordbrukare från Egentliga Finland .
Han kravde att den dom som han bade tilldomts skulle tas in med namn
och allt i tidningen. Det har ovanliga onskemålet berodde på att det i
socknen tidigare redan bade domts flera jordbrukare . Han ville nu med
en imponerande nyhet undanroj a misstankarna om att det var han som
bade fungerat som angivare .9
Som ett exempel på smyghandelns betydelse for konsumenterna kan
man namna , att år 1947 uppskattades «det svarta smorets» andel till 42
procent av den i kilogram beraknade totalkonsumtionen . 1 0 Utraknat i
mark var andelen annu stOrre , eftersom man i smyghandeln betalade i
medeltal en tredjedel over ransoneringspriset for smor. 1 1
Den sociala forskningsbyrån utforde under kriget undersokningar
som berorde livsmedel , som arbetstagar- och befattningsinnehavarfa­
miljerna anvant under vissa tvåveckorsperioder. I de har stickprovsun­
dersokningarna, som omfattade 350-550 familjer, insamlades uppgifter
också om de inkop som bade gjorts via smyghandeln . En sådan
sj alvrapporterad brottslighet registrerades i bog grad . Till sakens natur
hor, att de har uppgifterna in te ar tillforlitliga .
Den sociala forskningsbyrån forsokte utreda smyghandelns omfatt­
ning på ett mera tillforlitligt satt genom en omvag. I undersokningen
jamfOrdes de verkligen konsumerade mangderna varor med ransone­
ringsandelarna. Den folj ande , ur Sosiaalinen aikakauskirja lånade
tabellen beskriver budgetfamiljernas over- och underkonsumtion i
jamfOrelse med kortportionerna.
Ur tabellen ser man , att overkonsumtionen oftast var stOrre under
våren. Det berodde på att det under hosten vanligtvis var lattare att få
livsmedel också inom ransoneringen. Når det galler spannmålsproduk­
ter ser smyghandelns andel ut att ha hållits mycket stabil under hela
perioden . Når det galler naringsfetter ser den daremot , forutom under
hosten 1943 , ut att ha vuxit . For mjolkens och graddens del ser den ut
att ha minskat och for socker var våren 1 943 smyghandelns hojdpunkt .
70
Tabell l .
tion
(-)
Budgetfamiljernas procentuella over- ( + ) eller underkonsum­
i j amforelse
med
kortportionern a ,
november och april
1941-1944 . 13
Spannmåls­
Narings­
Mjolk och
produkter
fetter
gradde
1941 :
1942:
november
+
april
+
1943 :
november
+
april
+
november
+
april
+
1944:
3 1 ,3
34,3
28,9
32, 1
28,5
3 1 ,0
+
+
+
+
+
+
25 ,7
26,8
20,0
34,8
0,5
37,3
+
+
+
+
+
Socker
9 ,7
19,4
6,5
9 ,4
1 ,9
8,9
2,5
0,7
+ 10,8
+ 30,0
+ 23 ,2
- 14,2
+
+
Tabellen visar att smyghandeln spelade en betydande roll i en vanlig
familjs konsumtio n : nar det galler spannmålsprodukter och naringsfet­
ter varierade andelen från en fj ardedel till en tredjedel .
I
undersok­
ningen raknade man också ut antalet familjer, som i huvudsak såg ut
att fOlja ransoneringsbestammelserna . Som sådana «ransoneringsfamil­
jer» raknade man dem vars konsumtion overskred de lagliga andelarna
med hogst en fj ardedel . «Ransoneringsfamiljernas» andel av alla bok­
forda familjer var under de olika tidpunkterna folj ande :
Tabell 2.
«Ransoneringsfamilj ernas» procentuella andel av alla bok­
fOrda familj er, november och april
1941
1942
november
1943
april
1944
april
1 941-1944 . 14
april
november
I
november
35
34
39
35
49
33
medeltal två av tre av alla bokforda familj er skaffade sig en bety­
dande påfyllnad for sin konsumtion från den svarta borse n . Ett undan­
tag ar hosten
1943 ,
då ransoneringen foljdes exceptionellt bra , darfor
att de lagliga andelarna fOrdubblades.
Tabellens budskap ar oemotsagligt : helt utanfor smyghandeln fanns
uppenbarligen endast en liten minoritet av de konsumerande famil­
j erna .
Smyghandeln ansågs vara omfattande också i de sinnesstamningsrap­
porter, som sarskilda ombudsman under fortsattningskriget skickade
till kontrollavdelningen på statens informationsbyrå , som sedan i sin
71
tur utarbetade sammandragna oversikter som stalldes till hoga tjanste­
mans forfogande. I synnerhet under åren 1941 och 1942 var den
viktigaste inrikespolitiska frågan utgående från de har rapporterna
livsmedelssituationen . Folj ande avsnitt ar från en oversikt från den
10 april 1943 . 15
For ett år sedan fanns det rikligt med personer som vagrade att kopa via
smyghandeln , men nu hittar man knappast en enda som gor det aven om
man soker med !jus och lykta, det sager alla . . . (Utdrag ur rapporterna) :
<<Svarta borsen har blivit ett slags folkligt alternativ til! den nuvarande
situationen , til! den vander man sig vid behov med samma kansla, som nar
man lånar av en man som kraver en hog ranta , men från vilken man andå vet
att man sakert får pengar . . . » <<Nar det galler den såkallade arbara allman­
hete n , så har en mycket stor del av den blivit tvungen att utnyttja smyghan­
deln, men dar finns den skillnaden att de inte njuter av det som kommunis­
terna gor. De vet att de handlar brottsligt , men de forklarar att det ar
omstandigheternas nodtvång som tvingar dem til! det . » <<Nar j ag i min
bekantskapskrets utf6rde f6rfrågningar om den (smyghandeln) , blev det helt
klart att alla i allmanhet koper någonting från smyghandeln , och det anses
inte vara ett brott som det gjorde annu for ca . ett år sedan . >>
Också officiellt uppskattade man - redan under kriget -, att smyghan­
deln hade utvecklats till en verksamhet i vilken hela befolkningen
deltog.
Typiskt for den har tiden var sarskilt rykte n , enligt vilka också
tjanstemannen deltog i smyghandeln . De har ryktena, som samtidigt
spred godkannandet av smyghandeln, var sannolikt inte helt grundlosa .
Som e nskilda fall namner Aake Jermo hur brandkårens ambulanser
anvandes for att transportera kott. 16 Den kamp for rattigheten att sal j a
ved till overpriser som Jakobstads stad torde , vackte mycket uppmark­
samhet våren 1 942 också i stamningsrapporterna . Det var ju fråga om
en kommuns satt att utfOra prisocker. 1 7 Och de s . k . valgorenhetsaffa­
rerna visa de sena re , hur också samhallets ledande kr after var inblan­
dade i smyghandeln .
I valgorenhetsaffarerna var det fråga om en omfattande harva av
bedrageri , valutabrott och korruption . Affarerna borj ade 1943 och
fortsatte i ett tiotal år. Valgorenhetsorganisationerna forde in i landet
kaffe , frukter och andra efterfrågade produkter som uppgavs vara
gåvor eller varor kopta med valuta som man fått som gåva. De har
missbruken utreddes t . o . m . med hjalp av en sarskild kommitte . De
ansedda organisationernas ansedda ombudsman stalldes infOr ratta .
Valgorenhetsaffarerna fick riksdagen att debattera om dem annu på
1960-talet och man misstankte att de aldrig utreddes ordentligt . 18
Onni Toivonen , folkfOrsorj ningsministeriets distributionsavdelnings
långvariga chef och den sista folkfOrsorj ningsministern , berattar i sina
memoarer, hur han i en restaurang i Gamlakarleby erbjod ett kottkort
72
for den kottportion som han hade fått . Servitrisen blev konfunderad ,
eftersom hon inte ens visste vad ett sådant papper var fOr något . Och
hur en kontrollor i en restaurang i S : t Michel , nojd over den feta , stora
!ok biffen som han hade fått , frågade hur kottsituationen var, varpå
servitrisen svarade : «Under den senaste tiden har situationen varit
svår . Vi hade t . o . m . har två sådana veckor, nar man inte fick kott annat
an på kort . >> 1 9
Den registrerade brottsligheten
Utgående från den registrerade brottsligheten som ror ransoneringen i
Finland ar det inte moj ligt att dra slutsatser om smyghandelns omfatt­
ning och utveckling. Den registrerade brottsligheten beskriver endast
kontrollens omfattning och vad den riktade in sig på . I samband med
ransoneringen florerade också många andra slag av brottslighet . Dar­
for ar inte all brottslighet som hor ihop med ransoneringen registrerad
som ransoneringsbrottslighet .
Forfalskning av livsmedelskorten uppskattas i alla fall ha hållits på en
ganska låg nivå . Forfalskningar var svåra att gora , eftersom det anvan­
des specialtillverkat papper i korten . Tryckningen av korten overvaka­
des också av bevapnade man . Den mest omfattande forfalskningen
som myndigheterna upptackte var sockerkupongbedrageriet som
avsloj ades i Helsingfors hosten 1942 . I huvudstaden med omnejd hade
man i olika affarer tagit emot 70 000 forfalskade sockerkuponger. De
huvudansvariga fick man aldrig tag på, men åta! vacktes mot 500
affarsman . Ett annat betydande fall som rorde forfalskning gallde det
s . k . « Karkola-snillet>> , som med mycket anspråkslosa mede! tillverkade
en tryckpress , med vilken han gjorde kopkort som såg mycket akta ut .
Den har legendariska brottslingens fardigheter anvande polisen senare
i brottsundersokningar. 20
Varorna for smyghandeln hamtades till en del genom smuggling. Nar
ransoneringsbrottsligheten i ovrigt inte i hogre grad var organiserad ,
utan till sin natur mest var affarer mellan bekanta, eller fungerade via
den normala handelns kanaler, vet man att smugglingen fungerade
mera organiserat . I Finland hade år 1 932 en lag om spritdrycker tratt i
kraft , som upphavde forbudslagen. Under forbudstiden fungerade en
omfattande organiserad spritsmuggling och handel. Det sags , att den
har gamla organisationen vaknade till liv igen. 2 1 Smugglingen, vars
kanaler man lar ha kant val till bland befolkningen, erbjod naturligtvis
sin hjalp också nar det gallde fOrmedlingen av stulet gods .
Antalet registrerade brott for givande och tagande av mutor nådde
sin hojdpunkt år 1 947 , då 1 20 personer domdes for korruptionsbrott . I
slutet av 1930-talet var an talet dom da per år ett tiotal. 22 Forklaringen
till okningen av korruptionsbrotten ligger i depressionen och ransone73
ringen. Ransoneringen skapade exceptionella ekonomiska forhållan­
den mellan medborgarna och folkforsorjningsmyndigheterna. Till skill­
nad från 1 970- och 1 980-talets nya våg av korruptionsbrott var det då
privata medborgare som erbjod mutor, in te foretagen .
Som ransoneringsbrott registrerade man alltså endast en del a v den
brottslighet som hanfOrde sig till ransoneringen. Också har finns det
skillnader i registreringen. År 1 939 var den enda lag om ransonerings­
brott som tillampades lagen om forhindrande av oskaliga priser. Den
har lagen tillampades annu år 1 940, då man forst mot slutet av året
gjorde ett beslut om prisstopp . Innan den sarskilda lagen om bestraff­
ning av brott mot ransoneringsbestammelser stadgades den 30 decem­
ber 1 943 , tillampades krigstillståndslagens 29 paragraf på ransonerings­
brott . Ransoneringen omformades också i ovrigt under hela den tid
den lagen var i kraft .
Enligt statistiken utgående från domstolsprotokollen domdes for
ransoneringsbrott i de allmanna underratterna under åren 1 939-1949
enligt foljande (i de andra domstolarna inskranker sig antalet domda
till ett tiotal per år) :
Tabel/ 3 . Antalet domda i allmanna underratter for ransoneringsbrott
1939-1949 .
År
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1946
1947
1948
1949
Dom da
2
12
20
16
23
28
21
15
7
13
306
820
847
593
547
144
602
453
132
509
( 9
( 17
(11
(16
(16
649)
594)
778)
415)
902)
Kvinnor
(%)
Till
frihetsstraff
domda
46
23
30
30
43
30
21
27
23
23
20
3
52
229
404
561
475
614
506
205
158
52
De si ffror som ar i nom parentes ar tagna från Salovaara . 23 De grundar
sig på folkforsorj ningsmyndigheternas statistik och beskriver darmed
deras andel av verksamheten: �5 procent av de uppklarade brotten .
Under åren 1940-1 950 domdes i Finland sammanlagt ungefar
150 000 personer for brott mot ransoneringsbestammelserna (om man
antar, att många inte domdes flera gånger i foljd) . I proportion till
befolkningsmangden skulle den registrerade brottsligheten i Finland
74
alltså ha varit ungefar sex gånger storre an i Sverige . 24 Skillnaden
forklaras andå till en del av olikheter i ransoneringens struktur och i
kontrollen av den . Trots det måste man anta , att brottslighet som rorde
ransoneringen var vanligare i Finland an i Sverige .
Från år 1 947 får man ur domstolsstatistiken mångsidigare uppgifter
an under de andra åren, om hurudana de som domdes for brott mot
ransoneringsbestammelserna var. Bast kan man kanske beskriv a dem
om man jamfor med sådana som domts for snatteri och andra traditio­
nella egendomsbrott . Skillnaderna kan uppsummeras så har:
- De som domdes for brott mot ransoneringsbestammelserna var man .
Kvinnornas andel uppgår som mest till en fjardedel . Av dem som domts
for snatteri ar over halften kvinnor.
- De som domdes for brott mot ransoneringsbestammelserna var forhållan­
devis gamla. Under 30 år var ungefar en femtedel , medan ungefar halften
var det nar det gallde snatteri .
- Av de man som domdes fOr brott mot ransoneringsbestammelserna var
nastan halften och av kvinnorna nastan en tredjedel jordbrukare , medan
deras andel av dem som domts for snatterier var bara en tiondedel . Av de
kvinnor som domdes for ransoneringsbrott arbetade en betydande del
inom handeln . Den vanligaste sysselsattningsformen for de man och
kvinnor som domdes for snatteri var endera inom industrin , hantverk eller
odefinierade blandjobb .
Också de hår uppgifterna beskriyer narmast inriktningen på kontrol­
len . Jordbrukarnas hoga andel beror på att overlåtelseskyldigheterna
kontrollerades med masskontroller. Mot den konsumerande befolk­
ningen var det daremot svårare att rikta en motsvarande kontroll . Den
konsumerande befolkningen granskades i bussar och tåg. En sådan
kontroll var forstås mycket slumpmassig. Dessutom var befolkningens
installning emot en kontroll . Onni Toivonen berattar bur beslagtag­
ningen av en resvaska fylld med flask eller smor endast vackte en storm
av ilska mot polisen bland dem som såg på i tågen och i bussarna. 25
Aake Jermo kan å sin sida som redaktor beratta, bur polisen noggrant
foljde tidningarnas annonser om utbyte av varor och bur det på
polisens begaran under en period inte ens publicerades utbytesannon­
ser med en bart signatur i tidningarna i Å bo . 26 Det behover in te ens
sagas ut att den har kontrollen var ineffektiv .
I vilket fall som helst kan man saga att den del av befolkningen som
gjorde sig skyldig till brott mot ransoneringsbestammelserna och också
den del av befolkningen som utsattes for kontroll var socialt mera
stadgad an de som gjorde sig skyldiga till traditionella egendomsbrott .
Som straff foljde vanligtvis boter. Å andra sidan var inte heller
frihetsstraff sardeles ovanliga . Red an under kriget faste man sig vid de
lindriga straffen for jordbrukarna, i synnerhet j ust i jordbrukskommu­
ner. En stor gårds husbondes dagsfortjanst kunde man vardera till
75
obefintlig. Till en del avslojar det domstolarnas verkliga installning till
smyghandeln . 27 Daremot betydde det varde som dom des forbrutet till
staten kanske en allvarligare påfoljd . T.ex . år 1945 domdes till staten
som boter och forlorad nytta inalles nastan 100 miljoner mark .28
U ndantagstillståndets undantagsmoral
Trots propagandan mot smyghandeln och trots kontrollen och de
forhållandevis många straffen blomstrade smyghandeln . Tillspetsat kan
man saga : Finlands forsok med planhushållningsekonomi under krigsti­
den torde med sig de från planhushållningsekonomierna valkanda
problemen : dubbelprissystemet , smugglingen och korruptionen .
Propagandans budskap o m smyghandlaren som samhallets parasit
gick inte hem . Smyghandeln ansågs inte vara ett verkligt moralprob­
lem . I stamningsrapporterna åren 1 94 1 och 1 942 fOrekommer visserli­
gen kravet på en strangare kontroll av smyghandeln och oron fOr
<<Spridningsfaran». Ett mycket mera framtradande moralproblem ver­
kar andå spritforbrukningen att ha utvecklat sig till . Inte bara bruket av
sprit fOrdomdes, utan också koandet for att få den noggrant ransone­
rade alkoholen fordomdes. Man forestallde sig att det var de verkliga
langarna som koade i spritaffarerna . 29
Allt eftersom kriget fortsatte borj ade man t . o . m . från officiellt håll
uppskatta smyghandeln . Det fOlj ande citatet ar från den 4 februari
1943 ur en stamningsrapport som då utkom: 30
Forhållandet till folkforsorj ningen delar som kant in befolkningen i två stora
grupper , konsumenter och producenter. De forra ar numera i stora drag
nojda med folkforsorj ninge n , de senare ar i sin tur i lika stora drag
missnojda. Nar man noggrant undersoker konsumenternas belåtenhet blir
det emellertid uppenbart , att den inte odelat riktas mot folkforsorj ninge n .
Smyghandeln får rakna s i g en stor d e l a v d e n t i l l godo - h u r forbryllande det
an verkar. Man kan namligen inte undgå att få det intrycket , att smyghan­
deln har utvecklats till en alldeles vedertagen institution , ett fenomen som i
vårt nuvarande samhallsliv verkar som en central faktor . Den har stabilise­
ringen av smyghandeln tillsammans med den «officiella>> livsmedelssituatio­
nens ftirbattring har skapat en allman och forhållandevis hog levnadsstan­
dard och en darav foljande form av grundbelåtenhet i den konsumerande
befolkningens sinnesstamning. Smyghandeln utgor också i en annan mening
en på sitt satt formånlig opinionsbildande faktor. Det lar in te skall finnas en
enda familj , som in te på ett eller annat satt samt i hogre eller lagre grad
regelbundet skaffar sig mat «på sidan om>> . Inforskaffandet av den har
mate n , vilket ofta ar mycket besvarligt , kraver tid och intresse - det ar ju
ofta huvudsamtalsamnet på husmodrarnas kaffebjudning -, och skjuter
darmed i bakgrunden de funderingar och spekulationer som ror politiska och
militara frågor.
76
I officiella dokument talar man sallan så varmt om brottslighet . Citatet
beskriver for sin del - liksom också sj alva smyghandeln - undantagstill­
ståndets undantagsmoral .
Noter
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
Om skillnader och likheter mellan Finlands krigsekonomi och planhushållningseko­
nomin se Nars 1966, s. 15 1-156.
Salovaara 1977 , s . 138.
Nars 1966, s . 121'r127.
Jermo 1974 .
Salovaara 1977, s. 1 7 1 .
Ibid , s . 174-175 .
Ibid , s. 173-- 1 74 .
Favorin och Heinonen 1972 , s . 34.
Jermo 1974 , s . 1 1 7 .
Sosiaalinen aikakauskirja 1947, s . 400--402 .
Nars 1 966 , s. 171 .
Sosiaa/inen aikakauskirja 1945, s. 3 1 3--3 1 7 .
Ibid , s . 409 .
Ibid , s. 4 1 1 .
Favorin och Heinonen 1972 , s . 173-- 174.
Jermo 1974 , s . 63 .
Favorin och Heinonen 1972 , s. 68--69 .
Lehtola och Paksula 1984 , s. 277-28 1 .
Toivonen 1950, s . 1 53-- 1 54.
Jermo 1974 , s . 20--2 1 .
Ibid , s. 123.
Joutsen 1 975 .
Salovaara 1977 , s . 1 75 .
Jfr. Johnny Wij ks artikel i den blir boke n .
Toivonen 1 950, s. 153.
Jermo 1974 , s . 1 80-- 1 82 .
Ibid , s . 1 20-- 1 2 1 . Också Onni Toivonen framhliver
sina memoarer domarnas
oproportionerlighet ; Toivonen 1 950, s. 1 54- 1 55 .
Toivonen 1950, s. 154.
Favorin och Heinonen 1972 , s. 92-99.
Ibid , s. 170-- 1 7 1 .
Litteratur
Favorin , M. och J . Heinonen (red . ) : Kotirintama 1941-1944. Helsingfors 1 972.
Jermo , A . : Kun kansa eli kortilla. Reportaasi liihimenneisyydestii. Keuruu 1 974 .
Joutsen, M . : «The Potential for Corruption». Oikeuspoliittisen tutkimuslaitoksen julkaisuja n : o 6. Helsinki 1 975 .
Lehtola, M . och K. Paksula: Jiiiivuoren huippu. Raportti ta/ousrikoksista. Juva 1 984 .
Nars, K . : «Suomen sodanaikainen talous j a talouspolitiikka>> . Taloudellisia selvityksili
1 966. Suomen Pankin ta/oustieteellisen tutkimuslaitoksen julkaisuja. Sarja A:29 . Hel­
sinki 1 966.
Salovaara, K.: Siiiinnostel/en se/vittiin. Kansanhuo/toa 1939-1949. Jyvliskylli 1977 .
Sosiaalinen aikakauskirja 1 945 och 1 947.
Toivonen, 0 . : Kymmenen vuotta kansanhuoltajana. Muistelmia. Turku 1 950.
77
5
Kvinnors
brottslighet under andra
varldskriget i Finland
NINA ROOS OCH HANNU TAKALA
Inledning
Brottsligheten ar till overvagande del mans brottslighet . Aven de
teorier som utvecklats for att forklara brottsligheten har således i
huvudsak berort man och mannens beteende . Darfor kan kvinno­
brottsligheten anses utgora en testfråga fOr de kriminologiska orsaks­
teorierna .
I flera lander okade kvinnornas relativa andel a v brottsligheten
under andra varldskriget . Den forharskande teorin har varit den , att
olikheterna i mannens och kvinnornas brottslighet beror på mans och
kvinnors olika roller och att kriget utjamnade dessa skillnader: på
grund av kriget overtog kvinnorna mannens uppgifter och kriget okade
aven i ovrigt den samhalleliga j amlikheten mellan konen. 1
I denna framstallning granskas , i vilken grad ovannamnda uppfatt­
ning om kriget och dess betydelse for kvinnans stallning och således
aven for brottsligheten håller strack. Framstallningen galler Finland
under andra varldskriget men innehåller vissa komparativa nordiska
inslag.
Kvinn ans stallning i det krigstida Finland
Med beaktande av bur mycket det i Finland har skrivits om det senaste
kriget, ar det forvånande att det inte finns någon uttommande veten­
skaplig framstallning om vad kriget innebar i den finska kvinn ans liv .
Kriget var mannens krig. Historieskrivningen om kriget har varit en
historieskrivning om det finska samhallet ur mannens synvinkel .
Då kriget borjade 1939 var Finland annu i allra hogsta grad ett
jordbruksland . Over hiilften av befolkningen fortjanade sitt uppehalle
genom lantbruket. Den traditionella arbetsfordelningen inom lantbru­
ket har varit den , att kvinnorna har haft hand om koket och skott
79
ladugården , medan mannen skott om skogsarbetena och huvudsakli­
gen aven odlingen . Kriget minskade inte kvinnornas uppgifter. Skogs­
arbetena blev ogjorda . Eventuellt okade kvinnornas uppgifter i någon
mån inom odlingsarbetet , dar de andå fick talkohj alp , på några lantgår­
dar aven hjalp av krigsfångar. Under stallningskriget fick bonderna
frikostigt permissioner från fronten . Det skulle vara fei att påstå , att
kvinnorna skulle ha overtagit mannens uppgifter inom jordbruket .
Forfattaren Antti Tuuri skildrar den osterbottniska lantbrukarkvin­
nan som den starka personen som uppratthåller familjen socialt och
ekonomiskt . Kvinnan for traditionen vidare och gor besluten, mannen
leker sina ekonomiska, politiska och militara lekar .2
Fore kriget utgjorde kvinnorna ca 40 procent av arbetskraften inom
den ovriga naringsverksamheten utanfor lantbruket . Andelen var
betydligt storre an i de ovriga nordiska landerna . 3 Den totala industri­
produktionen sjonk under kriget med en fj ardedel av den nivå som var
rådande fore kriget , pappersindustrins produktion halverades. Detta
berodde inte på den brist på arbetskraft som uppstod då mannen
inkallades till fronten, utan på att exporten avstannade .4
Betankandet som utgavs av kommitten fOr snabbskolning av kvinnor
ger kvantitativ information om forandringar i antalet kvinnliga arbe­
tare på olika industrier under krigstiden . I krigets slutskede aktualise­
rades frågan om var de kvinnor, som under kriget kommit in på
arbetsmarknaden , skulle placeras då mannen återvande från militar­
tj anst . Dessutom bade många unga blivit utan yrkesutbildning under
kriget . Denna kommitte tillsattes for att utarbeta en plan for snabb­
skolning av sådan a icke yrkeskunniga unga kvinnor, som vantades bli
arbetslosa efter kriget. Det siffermaterial kommitten anvander visar att
krigets inverkan på antalet kvinnoarbetare varierade mycket i olika
industribranscher. Antalet kvinnor okade framfor allt i mekaniska
verkstader och i pappersforadlingsindustrin , men minskade i vavnads­
och bekladnadsindustrin . Nettookningen från år 1 939 till år 1943 var ca
7000 kvinnor, vilket innebar en tiondedel av industrins kvinnliga
arbetskraft fOre kriget . - Drygt 5000 nya kvinnliga arbetare kom in i
mekaniska verkstader, ett industriområde med traditionell manlig
hegemoni . 6 - Låt oss namna att ca. 70 000 kvinnor, nastan lika många
som man , arbetade år 1 943 i krigsmaterialindustrin , i vapenindustrin
andå bara 5700.
Bilden kan kompletteras med beSkrivningar hamtade från foretags­
historiker. Av den manliga befolkningen på Forenta pappersfabri­
kerna , som ar en av Finlands storsta traforadlingsindustrier, kallades
over halften i tjanst år 1939 . Det verkar dock inte som om man skulle
ha ersatt denna forlust med ny kvinnlig arbetskraft , utan situationen
lostes genom att de som blev kvar på fabriken fick gora 10-- 1 2 timmars
arbetsdagar. 7 I Kaj ana Ab : s hist o rik från krigstiden betonas de pro­
blem som foranleddes av avsattningssvårigheterna: «For den arbets80
kraft som blev kvar fanns det som tur var tillrackligt med arbete på
fabriken och i bradgården . » Under vinterkriget gick bolaget med en
tredjedel och under fortsattningskriget med halften av den fulla pro­
duktionskapaciteten . 8 Daremot hos Wartsila , ett foretag med flera
verksamheter redan dåfortiden, bl . a . en omfattande varvs- och maskin­
verkstadsindustri , okade andelen av den kvinnliga arbetskraften mar­
kant . En historiker skriver : « . . . kvinnorna borj ade anvanda maskiner
som tidigare skotts av man och de forblev inte bara hj alparbetskraft . »9
Den bild man får då man laser foretagshistoriker ar anekdotisk .
Annu mer anekdotisk och otillforlitlig ar den motsatta bilden , dar
undantagen sarskilt betonas . Exempelvis i bildverket Suomi tahtoi e/iiii
(overs . «Finland onskade leva») berattas det : «Då en stor del av de
vapenfora yrkesmannen inom industrin stred vid fronten , overtog
kvinnorna i Finland deras platser framfor maskinerna , genom att
armen behov de krigsfornodenheter, utrustning och mat . . . I nom
vapenindustrin utforde kvinnorna precisionsmatningar, som kravde en
stor omsorgsfullhet och tålamod . » 1 0 Dessa propagandistiska undantag
beskriver inte det liv som majoriteten av kvinnorna upplevde under
kriget.
Av arbetskraften inom handel och servicenaringarna var majoriteten
kvinnor år 1 940. Dessa områden ar aven annars mycket kvinnodomine­
rade . Kriget gav sysselsattning speciellt inom halsovården , dar tre
fjardedelar av arbetskraften också annars ar kvinnor.
UtOver situationen i naringsli.vet måste namnas de nya arbetsuppgif­
ter som talkoverksamheten och arbetsplikten skapade for kvinnor.
Talkoverksamheten i form av grannhj alp har varit en levande tradition
på den finska landsbygden. Under kriget organiserades verksamheten
att involvera hela hemmafronten . Landet delades i talkodistrikt . I
enstaka talkon hoggs miljoner mått ved , plockades miljoner liter bar,
utfordes miljoner arbetstimmar i lantbruksarbete osv . Allt detta ålåg
narmast ungdomen och kvinnorna. Dessutom sysselsatte arbetsplikten
i princip hela den kvinnliga befolkningen vars arbetskraft inte behov­
des hemma . Enligt dåtida bedomningar fungerade arbetsplikten socialt
ratt ojamnt och skapade missnoje . Unga kvinnor från stader kunde
hamna i lagerarbete på torvmossar. 1 1 Enligt de uppgifter som finns om
dessa verksamhetsformer verkar det som om de tungt sysselsatte
kvinnor men framfor allt i traditionella kvinnliga uppgifter. Planerna
på att utveckla tjanstgoring for kvinnor - vilka dock inte forverkligades
- skulle inte heller ha betytt någon rollforandring. Kvinnornas militar­
tjanst skulle enligt planerna innehålla skolning i matlagning och andra
hemarbeten , barnavård , lantbruk osv. U
I festtalen kommer man ihåg kvinnorna, som vid sidan av mannen
utstod krigets provningar. Ett speciellt tack har riktats till Finlands
lotta. Lotta Svard -organisationen var en frivillig for kvinnor avsedd
organisation som verkade for landets forsvar vid sidan av skyddskå81
rema. Ar 1 943 bade organisationen 145 000 verksamma medlemmar,
av vilka 20 000 var kommenderade i militara uppgifter. 1 3
Av den 15 år fyllda kvinnobefolkningen horde alltså ungefar 10
procent till organisationens aktiva medlemmar. Organisationen var
uppdelad på sanitets- , faltkoks- , utrustnings- , kansli- samt insamlings­
och underhållssektioner. En del av lottoma var aven vid fronten , men
huvudsakligen var organisationen verksam på hemmafronten i ovan­
namnda underhållsuppgifter.
Forutom de beskrivningar som finns om Lotta Svard -organisatio­
nens verksamhet och vissa statistikuppgifter ar det egentligen endast i
skonlitteraturen som man finner skildringar av kvinnans stallning
under kriget. Vart sj atte skonlitterara verk som publicerades på 1970talet tangerade kriget , vilket visar den centrala roll kriget har haft i den
finska skonlitteraturen. 1 4 De skonlitterara beskrivningama ar ratt
olika. Kvinnorna skildras sallskapande med tyska militarer. Det finns
skildringar av kvinnor som tillsammans med sina barn soker skydd i
stadshusens kallare under bombningar. Kvinnorna skildras barande
ansvar for gårdens skotsel. Krigets dramatik har utgjort bakgrund for
de mest skiftande manniskooden .
I den finska skonlitteraturen finns det speciellt två kvinnoskildringar
som sarskilt kan namnas . I båda fallen.har det rort sig om lottor. Vaino
Linnas Okiind soldat ( 1 956) och Paavo Rintalas Fjiirrpatrullen ( 1 963)
vackte båda en litterar uppståndelse just gen om de skildringar, dar det
påstås att lottorna sexuellt underhåller soldaterna . 15 Den officiella
ideologin under och efter kriget tillat inte sexualitet for en kvinna , som
tj anstgjorde i krigssyften .
I sin helhet ser det alltså ut som om kvinnornas uppgifter inte skulle
ha fOrandrats i hogre grad under kriget . Tvartom betonade kriget
kvinnornas traditionella uppgifter. Till och med lottorna , som omedel­
bart deltog i kriget, deltog i det j ust i kvinnans traditionella roll . I Airi
och Rafael Koskimies' be skrivning av lotto rna framtrader kvinnans
traditionella roll i bog grad : «Lottornas forsta uppgift var att ta hand
om forplagnaden och skota kantinen, aven nara eldlinjen; en sjalvskri­
ven kvinnlig arbetsuppgift . . . Av minst lika stor betydelse var lottor­
nas narvaro i och for sig, om man tanker på soldatens sinnesstamning
och moral . . . Till denna meritforteckning kan annu fogas den spor­
rande inverkan som kvinnorna bade . En man som i farozonen ser en
kvinna vid sin sida , forleds till att våga och prestera mera an han annars
skulle ha lust till , darfor att hans hederskansla kraver av honom att han
skall vara mer hjaltemodig an sin vapensyster . » 16
Kriget påverkade dock kvinnornas liv i ovrigt . Familjens samman­
hållning forsvårades, då mannen och de vuxna sonerna hamnade i
tjanstgoring. Livsmedelsbristen forsvårade inforskaffningen av de dag­
liga matvarorna , sarskilt utanfor lantbruket. Inflationen och varuregle­
ringen forsvårade moj ligheterna att anskaffa nodvandighetsvaror, i
82
synnerhet om man for att få tag på nodvandighetsvaror var tvungen att
ty sig till svart a borsen och dess priser.
Åven evakueringarna påverkade kvinnornas stallning . Over tre­
hundra tusen karelare evakuerades, en del till och med tv å gånger.
Befolkningen i storre bosattningscentra evakuerades, exempelvis ca.
en tredjedel av Helsingfors befolkning. 17 På grund av dessa massfor­
flyttningar splittrades familjerna och olika matlag måste placeras i
gemensamma bostader, vilket skapade konflikter mellan lokalbefolk­
ningen och de evakuerade .
Skoltiden forkortades . Over 50 000 finska barn skickades till Sve­
rige , 4000 till Danmark . 18
Forandringarna i kvinnornas livssituation var inte likadana i hela
landet . S . k . sinnesstamningsrapporter som samlades under krigstiden
visar att situationen i stader och situationen på landsbygden var ratt
olika. På landsbygden var det inte livsmedelsbrist . Men t . ex . vintern
1942 då livsmedelsbristen i staderna var hårdast beraknades det att
nastan alla stadsborna var kunder i svarta borsen, trots dess enormt
hoga priser. Krigsmånadslonen som betalades for soldaternas familjer
rackte i staderna in te ens till okande hyresskulder, på landsbygden
kunde lonen betyda en ny inkomstkalla utover tillgångar från svarta
borsen . Stamningsrapporterna betonar missamjan mellan stads- och
landsbygdsbefolkningen , och missamjan hade sin objektiva grund . 19
Åven om rollerna in te forandrades, kan man saga att scenen forand­
rades.
Kvinnornas total a brottslighet
Figur l har lånats av Tuija Makinen . 20 Den visar kvinnornas andel av
alla de personer som vid de allmanna underratterna domts till ansvar
for brott under åren 1 891-1971 . Figuren skulle inte andras om andelen
skulle ha beraknats av de åtalade eller av de som domts till frihetsstraff.
Ur figuren framgår att kvinnornas andel av alla domda under detta
århundrade stabilt har hållit sig kring drygt fem procent . Från det har
finns det dock två stora undantag, tiden under forsta varldskriget och
sarskilt tiden under andra varldskriget. Under andra varldskriget steg
kvinnoandelen till nastan en tredjedel av alla domda .
Den hoga kvinnoandelen under krigsåren har forklarats med , att en
stor del av mannen underlydde strafflagen for kri �smakten , och de ras
brott behandlades infor speciella faltdomstolar. 1 Denna forklaring
utgor endast halva sanningen. Kvinnornas hoga andel under andra
varldskriget beror också på, att kvinnors brottslighet i absoluta tal eller
i relation till kvinnobefolkningen kraftigt okade under krigsåren .
I figur 2 har antalet i allmanna underratter domda kvinnor satts i
relation till den 1 5 år fyllda kvinnobefolkningen. Talen fram till år 1948
har lånats av Urho Siivonen. 22
83
Figur l . Den procentuella andelen kvinnor av for samtliga brott till
ansvar fallda åren 1 891-1971 i Finland .
30
25
20
15
10
5
1 89 1
1 900
1910
1 920
1 930
1 940
1 950
1 960
1 970
Figur 2. I allmanna underratter for brott domda kvinnor per 100 000 av
den kvinnliga befolkningen over 15 år.
1 600
1 400
1 200
1 000
800
600
400
200
1 900
1910
1 920
1 930
1 940
1 950
1 960
1 970
Ur figuren framgår, att andra varldskriget verkligen innebar en unik
situation for kvinnobrottslighete n . Jamfort med tiden fore kriget var
kvinnobrottsligheten nar den var som hogst fyra gånger hogre . - Aven
under forsta varldskriget och på 1 930-talet och dar omkring, då sam­
hallsforhållandena i Finland aven var så oroliga att de tedde anda till ett
vapnat uppror, steg kvinnobrottslighete n .
Den tåga brottsligheten under d e forsta krigsåren k a n delvis {orkla­
ras genom rattegångarnas långsamhet. Likaså kan f6rdroj ningen delvis
84
forklara , att kvinnobrottsligheten inte genast efter krigets slut återgick
till den nivå som den hade fore kriget . Minskningen ar dock så långsam
att den knappast kan forklaras enbart genom en statistisk fordroj ning.
Kvinnobrottsligheten forblev hog aven efter kriget : den återgick over­
huvudtaget ej till den nivå som den hade under tiden fore kriget .
Okningen av kvinnobrottsligheten gallde inte enbart den lindriga
brottsligheten . En frihetsstraffdom fOrutsatter, att brottet varit allvar­
ligt . Aven om krigstillståndet kan ha fOrandrat de kriterier enligt vilka
brottets allvarlighet bedoms och trots att straffpraxis kanske blev
strangare , skulle dessa omstandigheter andå knappast fOrklara det , att
fyra gånger flera kvinnor domdes till frihetsstraff åren 1 944 och 1 945
jamfort med år 1 938.
Kriget inverkade onekligen okande på den totala kvinnobrottslig­
heten.
Vilka brott gj orde kvinnorna s i g skyldiga t i l l under kriget?
Tabell l visar antalet kvinnor som under åren 1938-1 950 domts for
vissa brott enligt brottstyp . Till tabellen har valts de brottsarter, dar de
domda straffen ej har begransats till enbart några få eller som annars
bor anses vara av stor betydelse . Tabellen ar tunglast men informativ .
De brott , som stod fOr den stOrsta delen av kvinnobrottsligheten
under kriget , var sådana kriminaliseringar som krigstillståndet skapat .
De vanligaste kvinnobrotten under krigsåren var brott mot lagen om
krigstillstånd, regleringsbrott och brott mot lagen om arbetsplikt .
Av strafflagsbrotten domdes det storsta antalet kvinnor under kriget
fOr stoldbrott . Aven under fredstid hor stOldbrotten till de vanligaste
strafflagsbrotten , fOr vilka kvinnor doms . Antalet domar okade med
fyra gånger under de sista krigsåren j amfort med tiden fore kriget . De
hogsta talen hittar man under åren efter kriget , har ar det delvis frågan
om en statistisk fordroj ning och delvis frågan om att vapenstilleståndet
som slots inte omedelbart innebar en återgång till normala fOrhållan­
den . Dolj ande av tj uvgods och annan olovlig befattning med gods ar
två kategorier dar det också intraffade en okning under kriget. (Olovlig
befattning med egendom som anskaffats genom ett brott mot stadgan­
dena om reglering hor inte till denna brottskategori . )
E n annan antalsmassigt mycket betydande brottsart , vars tillvaxt faller
en i ogonen, ar forfalskning av urkund . Antalet nastan tiodubblades i
jamforelse med tiden fore kriget . Detta kan forklaras genom den
krigstida regleringen som skapade nya lockande tillfallen att forfalska
identitetspapper . 23
Kvinnors fylleribrott blev allmannare under krigsåren , trots den
minskade registrerade alkoholkonsumtionen och o lika inskrankningar.
85
00
0\
105
13
69
28
5
22
50
183
138
514
51
27
1938
arbetsplikt
B rott mot lagen om
serna ang. reglering
Brott mot bestammel-
krigstil lstånd
Brott mot lagen om
Brott mot trafi kstadgan
alkoholdrycker
Olovlig forsalj ning av
Bed rageri
fattning med gods
-
-
-
249
792
24
73
Forfalskning av urkund 50
Fylleri
290
Annan olovlig be-
Doljande av tjuvgods
Forsnillning
Stold , snatteri
Årekran kning
Fosterfordrivning
Barnamord
Misshandel
Mord , dråp
Sedlighetsbrott
Åktenskapsbrott
Mened
myndighet
Vilse ledande av
B ROITENS A RT
-
61
21
176
482
53
26
228
Il
499
44
25
Ill
69
19
6
28
39
182
lO
138
1939
-
69
1388
48
63 1
27
46
32
304
50
16
9
18
38
90
67
57 1
31
40
-
188
1940
-
849
3562
86
606
48
1 10
122
393
232
17
64
14
5
37
32
120
61
893
68
62
1941
108
3863
6097
282
480
143
179
232
822
1 18
9
132
14
4
55
23
140
1 16
1569
121
146
1942
945
6 1 88
7620
502
515
247
223
439
1301
149
18
255
20
7
88
30
288
192
1995
177
175
1943
2285
504 1
6726
524
430
121
174
346
1282
104
21
453
23
4
74
34
425
153
1932
177
192
1944
38
482 1
4301
661
326
1 80
218
276
2229
86
27
62 1
54
11
94
38
346
186
25 10
202
245
1945
6072
2420
1 161
294
234
309
277
253 1
8
91
24
33 1
176
2402
204
215
-
95
20
47 1
1946
5003
1420
973
401
146
261
214
2592
62
7
122
18
27 1
191
2076
197
192
404
1 10
55
1947
Tabell l . Antalet kvinnor som vid de allmanna underatterna domts for vissa brott åren 1938-1950.
3544
911
595
131
210
163
1544
1 18
20
209
148
1554
194
195
l
1 78
22
290
107
1 948
l
1 51 9
643
986
60
186
1 10
2232
1 14
4
100
21
313
188
961
165
96
204
18
1949
242
460
1390
48
152
99
2033
1 10
3
118
15
201
153
757
157
62
217
25
1950
Kundkortsystemet som år 1 943 hade tagits i bruk hade redan år 1944
lett till att nastan 3000 kvinnor (och over 4000 man) hade forlorat
ratten att kopa alkohol. 24 Visserligen nådde fylleribrotten toppen forst
efter krigsåren. Detsamma galler olovlig forsalj ning av alkoholdrycker.
Fosterfordrivning blev allmannare .
Antalet aktenskapsbrott okade , aven om kulmen dar också nåddes
efter kriget .
Forskingringarna och bedragerierna okade . Aven kvinnors misshan­
delsbrott okade . Också dar nåddes kulmen forst efter krigsåren.
I sin helhet var brottslighetens tillvaxt i de olika brottskategorierna
regel, det att brottsligheten skulle ha forblivit oforandrad eller att det
skulle ha skett en nedgång utgjorde undantag . En del av dessa undan­
tag kan latt forklaras. Trafikbrotten sjonk darfor att trafikmedle n , bilar
och hastar , togs i militart bruk, och for att det fanns brist på cykel­
gummi . Antalet livsbrott bland kvinnor ar också annars lågt . Ett
livsbrott som ar begånget av en kvinna riktar sig oftast mot den akta
mannen . De potentiella offren for livsbrott var vid fronten . Med
barnadråp avses ett livsbrott som begås av en kvinna omedelbart efte r
nedkomsten i ett speciellt tillstånd av psykisk eller fysisk utmattning .
Avbrytande av icke onskade graviditeter utgor ett tidigare alternativ ,
och fosterfordrivningarna okade . Sedlighetsbrotten och arekrankning
utgor också undantag från den allmanna trenden och ar kanske svårast
att forklara . Dessa brott ar sådana att det i allra hogsta grad beror på
brottsoffret om saken fors till domstolsbehandling. Eventuellt fOrde
krigstiden med sig en forandring i normerna for ara och sedlighet . Det
hoga antalet aktenskapsskillnader och konssj ukdomar under krigets
sista år och under efterkrigstiden tyder på forandringar i konsmoralen .
Brottskulmen nåddes i allmanhet inte under krigets sista år. I många
brott kan man se att okningen forblev bestående under åren efter
kriget , eller att brottsligheten ytterligare okade efter krigsslutet.
Sålunda nådde exempelvis aktenskapsbrotten sin kulmen år 1945 ,
bedrageribrotten år 1 946 . Till en del ar det sakert frågan om krigstida
arenden , som forst efter krigets slut behandlades vid domstolar. Till en
del ar det frågan om att kriget i social betydelse inte tar slut i . o . m .
fredsslutet . RegJeringen och motsvarande krigstida fenomen fortsatte
oberoende av de militara tidsgranserna .
I Finland har det funnits en tendens att tolka den låga registrerade
brottsligheten under vinterkriget och den okande brottsligheten under
fortsattningskriget genom de politiska skillnader krigen hade . 25 «Vin­
terkrigets anda» betydde en ovanlig samhallssolidaritet. Oppositionen
vaxte under fortsattningskriget , från den ekonomiska missamj an till
den politiska s . k . fredsoppositionen. Tolkningen att kriminaliteten
omedelbart återspeglar krigets politiska karaktar kan accepteras bara i
den mån det ar fråga om brottslighet som har politisk betydelse . Den
ovan betraktade kvinnobrottsligheten hade det inte . Det ar inte krigets
87
politiska betydelse utan sociala konsekvenser som påverkar kriminali­
teten . Dessa sociala konsekvenser uppkom och okade forst under
krigets !opp och fortsatte efter fredsslutet .
Sammanfattningsvis kan man således saga , att kvinnorna under
krigstiden i forsta hand gjorde sig skyldiga til! krigsspecifik brottslighet
genom att bryta mot de lagar som stadgats for det undantagstillstånd
som rådde under kriget . Kvinnorna gjorde sig skyldiga til! egendoms­
brott , vilka delvis kan karaktariseras som krigsspecifik brottslighet ,
liksom också d e fOrfalskningsbrott vilka fororsakats a v regleringen , och
vilka delvis berodde på de ekonomiska forhållandena under och efter
kriget. Men den allmanna tendensen under kriget och under åren
omedelbart efter kriget var den , att kvinnobrottsligheten okade , och de
brottskategorier som utgjorde undantag från denna tendens var sall­
synta .
Konsspecifik brottslighet under kriget
Ifall forklaringen till kvinnobrottslighetens tillvaxt under kriget helt
enkelt skulle vara den , att kvinnorna overtog mannens plats , borde
uttryckligen den brottslighet oka , som under fredstida fOrhållanden ar
sallsynt bland kvinnor. I tabell 2 anges kvinnornas andel i vissa
brottstyper år 1 938 och forandringen till år 1 944 .
Tabell 2. Kvinnornas andel av de domda i vissa brottstyper år 1938 och
forandringen i de absoluta talen till år 1 944 .
B rottstyp
Arekrankning
Fosterfordrivning
Vilse ledande av myndighet
Stoldbrotten
Forfalskning
Bed rage ri
Olovlig fOrsalj ning av
alkoholdrycker
Forskingring
Misshandel
Fylleri
Kvinnornas procentandel av de domda
år 1 938
Procentuell tillvaxt
av antalet domda
kvin nor
1 938-1 944
45
23
18
18
9
11
90
100
275
592
138
7
7
l
l
1 10
247
236
342
Man kan ingalunda saga , att speciellt de brott , dar kvinnoandelen ar
låg, skulle ha okat under kriget . Forfalskning och st6ld , vilka båda ar
88
ratt vanliga bland kvinnor under fredstid , okade i antal på samma satt
som fylleri och misshandel , vilka ar sallsynt fOrekommande bland
kvinnor. Fosterfordrivningarna, ett typiskt kvinnobrott , okade i antal ,
men det gjorde också alkoholbrotten osv .
Regleringsbrottsligheten och brotten mot bestammelserna om krigs­
tillstånd var inte heller i framsta hand kvinnobrottslighet , aven om
kvinnornas andel var relativt hog . Exempelvis år 1946 utgjorde kvin­
norna en femtedel av de som domdes fOr regleringsbrott och drygt en
tredjedel av de som domdes for krigstillståndsbrott .
I varje brottskategori finns det helt naturligt specifika forklaringar
till de forandringar som intraffade . Den allmanna trenden ar dock den
att kvinnobrottsligheten okade overlag , och inte sarskilt i de brottska­
tegorier dar kvinnobrottsligheten ar sallsynt under fredstid .
'
Vilka kvinnor begick brott?
I den finska brottsstatistiken finns ej detaljerade uppgifter om gar­
ningspersonerna annat an fOr personer som domts till frihetsstraff.
Rorande personer som domts till botesstraff framgår in te ens åldersfOr­
delningen varje år. I tabell 3 har intagits uppgifter från åren 1938, 1944
och 1947 om åldersfOrdelningen bland kvinnor som domts till bates­
eller frihetsstraff. De absoluta talen avviker i någon mån från de som
framlagts i tabell l bl . a . på grund av , att man in te får uppgifter om
åldern fOr alla de som domts till boter.
Kvinnobrottslighetens tillvaxt under kriget gallde overlag inom alla
åldersgrupper. Då man granskar den total a brottsligheten ser man att
de unga kvinnornas brottslighet relativt sett okade mest under kriget ,
med an de aldre kvinnornas brottslighet ok a de mest efter kriget. 26
Forandringarna i åldersfordelningen ar dock olika i olika brottskatego­
rier. For misshandelsbrottsligheten var det kannetecknande att brotts­
lighetens Aldersstruktur utj amnades under och aven efter kriget ; i
st6ldbrotten minskade de ungas andel och de vuxna kvinnornas andel
okade istallet under och efter kriget. Anmarkningsvart många helt
unga personer gjorde sig skyldiga till urkundsforfalskning under kriget,
efter kriget skedde det en liten forskj utning mot de aldre åldersgrup­
perna . Det var i framsta hand helt unga personer som begick brott mot
lagen om krigstillstånd , arbetspliktsbrotten begicks av 20-29 åringar,
medan daremot regleringsbrotten var sådana som begicks av aldre
kvinnor i synnerhet efter kriget , då var tredje person som domdes for
regleringsbrott var minst 50 år.
Kvinnobrottsligheten okade under kriget ungefar på samma satt
både i staderna och på landsbygden . Från år 1939 till år 1 944 har
antalet kvinnor som åtalats i rådstuvuratterna dvs . kvinnor som begått
brott i staderna femdubblats , antalet åtalade i haradsratterna dvs . på
89
Tabe/1 3. Åldersfordelningen av sakfallda kvinnor i vissa brottskategorier år 1 938 , 1944 och 1947 .
Ålder
Brottskategori
År
Misshandelsbrott
1938
1944
1947
Stoldbrott
1 938
1944
1947
Urkundsforfalskning
1938
1944
1947
Krigstillståndsbrott
1944
Regleringsbrott
1944
1947
Arbetspliktsbrott
1944
15- 17 1 8-20 21-29 30-39 40-49
5
3
50-
Summa (N)
53
44
31
21
14
23
12
15
14
17
20
5
9
14
5
3
7
(495)
( 1884)
100 (2009)
34
19
18
7
9
16
2
6
4
(44)
100
100 (290)
1 00 ( 1 73)
1 00
1 00
( 1 9)
(59)
(91 )
l
3
21
27
26
22
14
lO
25
23
18
27
33
31
5
14
10
25
21
16
27
31
36
19
15
29
19
11
8
1 0 1 (6622)
l
l
4
3
20
17
26
24
24
24
26
32
1 0 1 (4797)
1 0 1 (4578)
4
17
38
22
13
6
100 (2080)
99
98
99
landsbygden har aven nastan femdubblats. Efter kriget år 1950 var
antalet åtalade i staderna ungefar två och en halv gånger så stort som år
1938 , på landsbygden daremot återgick de åtalade till samma anta) som
år 1938 .
Brottslighetens likadana okning i stader och på landsbygden strider
mot det påståendet att kriget verkade olikt på kvinnornas livssituation
på landet och i staderna . Man måste dock komma ihåg att under kriget
skedde evakueringar och andra massflyttningar från stader. Det ar
omoj ligt att kontrollera de har populationsfOrandringarnas betydelse .
De måste betyda att brottsligheten speciellt ok a de i sta der.
Nordisk j amfOrelse
Aven i de ovriga nordiska landerna steg kvinnokriminaliteten under
kriget . Tabell 4 ger en bild av kvinnornas totala brottslighet i Dan­
mark , Norge och Sverige .
I Danmark bade den registrerade kvinnobrottslighetens andel av den
totala brottsligheten sj unkit under en )angre period : for en kvinna
90
Tabell 4. Det absoluta antalet och den procentuella andelen kvinnor
som domts till straff år 1 937-1946 i Danmark , Norge och Sverige . z'
År
Danmark
%
N
1937
1938
1939
1940
1941
1 942
1943
1944
1945
1946
520
576
548
654
069
698
097
498
979
820
•
l
l
2
(l
(
l
8,5
9,6
9,3
10,2
1 1 ,8
1 3 ,6
14,9
1 2 ,7)*
10,0) *
14,7
N
Norge
32 1
278
305
303
417
612
749
727
476
484
Sverige
N
%
%
8 ,7
7,1
7 ,7
9,1
1 1 ,0
14,1
1 3 ,9
13,1
12,1
9,9
l
l
l
1
l
l
498
533
510
658
1 14
559
340
37 1
316
229
8,2
8,2
6,9
8,8
1 1 ,6
12,4
1 1 ,2
1 2 ,2
12,3
1 1 ,7
Siffrorna måste betraktas med betydande forbehåll p . g . a . den polislosa perioden från
september 1 944 till maj 1945 .
domdes på 1 800-talet två och en halv man , på 1930-talet nio . Under
andra varldskriget okade kvinnobrottsligheten kraftigt : antalet domda
fyrdubblades från år 1937 till år 1 943 . Okningen i mannens brottslighet
var bara halften av detta . Kvinnobrottslighetens okning var nastan
likadan fOr våldsbrottsligheten som for egendomsbrottsligheten, krafti­
gast i kategorien andra «forbrytelser» . Den kvinnliga sedlighetsbrotts­
lighetens nedgång var det viktigaste undantaget . 28
Under perioden 1 86�1 97 1 har kvinnoandelen i Norge varit j amt
sjunkande anda till år 1958 , då andelen kvinnor dom da till straff var 3, 7
procent , varefter den igen stigit . Det finns dock två undantag från
denna utveckling , niimligen de två varldskrigen. Under andra varlds­
kriget steg kvinnoandelen i Norge med 3-6 procentenheter. Åven
kvinnornas absoluta anta! steg med det dubbla. Det berodde i forsta
hand på en okning av egendomsfOrbrytelserna, men också våldsbrott
och kategorin «andra lagbrott» okade under kriget . 29
Sven Rengby har beskrivit det inflytande som andra viirldskriget
bade på kriminaliteten i Sverige . Utvecklingen i Sverige påminner om
den i de andra nordiska liinderna . Speciellt egendomsbrottsligheten
okade i Sverige under åren 1937-1947 , både bland man och kvinnor.
Kvinnornas egendomsbrottslighet i Sverige nastan fyrdubblades under
denna period . Det relativa antalet kvinnor som sakfalldes okade nastan
som i Norge . Kvinnoandelen steg med det dubbla i stold-, forfalsk­
nings- , bedrageri- og forskingringsbrotten samt i bratten mot person . 30
Ovannamnda siffror måste tolkas forsiktigt . Krigets undantagssitua­
tion forsvårar statistiska j amforelser ytterligare . Några slutsatser torde
91
det andå vara berattigat att dra .
Trots politiskt och militart sett mycket varierande deltagande i andra
varldskriget steg kvinnobrottsligheten overraskande likartat i alla de
nordiska landerna . For det andra tycks kvinnobrottsligheten ha okat
mest i Finland dar kriget formodligen också hårdast påverkade kvin­
nornas livssituation . Tolkningen att kvinnobrottslighetens okning
berodde på att kvinnorna tog mannens poster får ej heller har stod . I
Sverige t . ex . okade an talet kvinnliga industriarbetare in te . 3 1
Funderingar
Granskningen har i hog grad ifrågasatt den uppfattningen , att orsaken
till kvinnobrottslighetens tillvaxt under kriget skulle finnas i en fOrand­
ring av kvinnorollen fororsakad av kriget och i en av kriget beframjad
okad jamlikhet mellan konen. Granskningen stoder alltså Steffens­
meiers , Rosenthals och Shehans uppfattning. De testade visserligen sin
tes genom att granska forhållandet mellan kvinno- och mansbrottslig­
heten och konstaterade att den viktigaste orsaken till den utj amnande
verkan som kriget har på skillnaderna i brottsligheten mellan konen
kan finnas i riskpopulationens ålders- och konsstruktur. 32 De ras analys
stOder den uppfattning fOrfattarna av denna artikel har kommit fram
till: den krigstida kvinnobrottsligheten avspeglar snarare en forstark­
ning av den traditionella kvinnorollen an nya rolldrag .
Hur skall man då fOrklara kvinnobrottslighetens tillvaxt?
Det ar inte alldeles uteslutet att en del av okningen i den registrerade
brottsligheten kan fOrklaras genom andringar i kontrollsystemet och
den okade upptacktsrisken . Kontrollsystemet fOrandrades . Regle­
ringen utgor en forutsattning fOr regleringsbrottslighet och en ny
ove rvakningsorganisation upprattades. Det ar moj ligt att man reage­
rade lattare t . ex . fOr kvinnans rus under krigstiden an under vanliga
forhållande n . Vi kan inte utesluta kontrollsystemets fOrandringar som
delforklaring till den okade registrerade kvinnobrottsligheten , men de
fOrklarar inte hela okninge n . Kvinnobrottslighetens okning var också
verklig .
Tillfallesstrukturen forandrades. Vid varubrist var det kvinnan som
stotte på regJering då hon utforde sin traditionella uppgift - skaffande
mat och klader åt familj e n . Vid normala forhållanden fanns inte denna
moj lighet att bryta mot )age n .
Kriget skapade ett okat tryck mot att begå brott . I d e mest extrema
situationerna var frågan om brott en fråga om att hållas vid liv .
Den sociala kontrollen minskade under kriget . Man behover bara
hanvisa till den enorma mobiliteten kriget skapade - mobilitet i den
vidaste meninge n . Enligt E. W. Burgess ar mobiliteten och med den
minskad primar kontroll orsak till alla synder. 33
92
Den kanske dj upaste fOrklaringen ar dock den som påminner om
Klaus Weckroths analys av orsakerna till drickande : forklaringen till
alkoholismen finns inte i individens tidigare utvecklingshistoria utan i
tiden framfor, i de mindre lockande handelser, som subjektet har att
vanta, eller i den handelseloshet , som finns framfor en. 34 Det finns skal
att tro , att detsamma aven galler brottsligheten : betydelsen av det
lagenliga eller lagstridiga beteendet beror på framtiden, på vad indivi­
den vantar sig av framtide n . Kriget , sarskilt nar det drog ut på tiden ,
forandrade befolkningens uppfattning om framtiden. Det konventio­
nella beteendet forlorade sin betydelse i och med att osakerheten blev
storre .
I de undersokningar dar man har behandlat skillnaderna mellan
mans- och kvinnobrottsligheten , har man forsokt forklara dessa skillna­
der utgående från ett synsatt, enligt vilket brottsligheten utgor ett svar
på det forflutna eller det nuvarande - en reaktion . Om man forstår
brottsligheten som en aktion , 3 5 utgor den ett svar på det kommande .
Genom detta synsatt kunde man kanske forstå både kvinnobrottslighe­
tens tillvaxt under kriget och de vasentliga skillnaderna i mans- och
kvinnobrottsligheten .
Noter
l Sutherland och Cressey 1960 , s. 1 1 3 ; Adler 1 975 ; Radzinowicz och King 1 977 ; Pollak
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
1950.
Tuuri 1982 .
Haavio-Mannila 1 976.
Se Nars 1966, s. 49 .
Kommittebetankande 1 944 : 7 , s. 22.
Nars 1 966, s. 162.
Nordberg 1980, s. 406.
Susitaival 1957 , s. 1 63- 1 66.
Haavikko 1 984 , s . 68 .
Patoharju 1956, s. 104 ; se aven Jermo 1974 , s. 1 49- 1 5 2 .
Jermo 1 974, s. 128-149 .
Ibid s. 1 49-154.
Koskimies och Koskimies 1 964 .
Niemi 1 980, s. 9.
Tarkka 1966.
Koskimies och Koskimies 1 964 , s. 2 1 1-2 1 3 .
Salovaara 1977 , s. 29-3 1 .
Jermo 1 974 , s . 256-268 .
Favorin och Heinonen 1972, s. 65-77 .
Makinen 1976 , s. 58.
Ibid s. 34; Anttila 198 1 , s. 65 .
Siivonen 1952, s. 579 .
Ibid s. 584 .
Jermo 1974 , s. 292 .
Se Risto Jaakkolas inlagg i denna bok .
S e aven Siivonen 1952, s. 589-598 .
B ritta Kyvsgaard har vanligt kompletterat tabellen fOr dansk del ; de norska siffrorna
ar från Christie 1975 , s. 286, de svenska från Statistiska meddelanden Ser. A Band
VI : 3 .
93
28
29
30
31
32
33
34
35
Hurwitz 1948, s. 270-71 och Christiansen 1950, s. 231 .
Se Christie 1 975 .
Rengby 195 1 .
Komiteanmietinto 1944 : 1 5 , s . 6-13.
Steffensmeier, Rosenthal och Shehan 1980.
Burgess 1 925 .
Weckroth 1 984.
T.ex. Kyvsgaard 1 984, s. 264.
Litteratur
Adler, F. : Sisters in Crime. New York 1975 .
Anttila, l. : «Female Criminality in Finland - What Do the Statistics Show?» I verket
Adler, Freda (ed . ) : The lncidence of Female Criminality in the Contemporary World.
New York 1981 .
Burgess , E. W . : «The Growth of the City . » I verket Park , R. E . m . fl . : The City. Chicago
1925 .
Christiansen , K. 0 . : «Kriminaliteten i Danmark efter krige n . » Nordisk Tidsskrift for
Kriminalvidenskab 1950, s. 229-236. København 1950.
Christie , N . : Hvor tett et samfunn. København - Oslo 1975 .
Favorin , M. och J . Heinonen (red . ) : Kotirintama /941-1944. Helsinki 1972.
Haavikko , P. : Wiirtsilii 1834-1984. Om Wiirtsilii-bolagets och diirtill anslutna foretags
utveckling lill ett internationellt mångfOrgrenat foretag. Borgå 1 984 .
Haavio-Mannila , E . : Economic and Family Ro/es of Men and Women in Northern
Europe. Paper presented at the International Liaison Committee of National Council
on Family Relations . New York 1976.
Hurwitz , S . : Kriminologi. København 1948 .
Jermo , A . : Kun kansa eli kortilla. Reportaasi liihimenneisyydestii. Keuruu 1974.
Komiteanmietinto 1944 : 1 5 . Tyopoliittisten suunnitelmien laatimista sodan j iilkeistii
aikaa varten asetetun komitean mietinto . Helsinki 1944 .
Kommitt�betiinkande 1 944 : 7. Kommitt�ns for snabbskolning av kvinnor betiinkande .
Helsingfors 1944 .
Koskimies, A . och R . Koskimies : Finlands lotta. Lottarnas verksamhet i ord och bild.
Helsingfors 1964 .
Kyvsgaard , B . : Betongenerationen . En rapport o m satellitbyer, klasser og kriminalitet.
Kriminalistisk institut . Københavns universitet 1984 .
Miikinen , T. : Kvinnobrottsligheten i Finland i skenet av statistiken. Arbejdsnote 76-1 .
Institut for organisation og arbejdssociologi . København 1976 .
Nars , K . : «Suomen sodanaikainen talous ja talouspolitiikka» . Taloudellisia selvityksiii
1966. Suomen Pankin taloustieteellisen tutkimuslaitoksen julkaisuja. Sarja A : 29. Hel­
sinki 1 966 .
Niemi , J . : Kullervosta rauhan erakkoon. Helsinki 1980.
Nordberg , T. : Vuosisata paperiteollisuutta Il. Yhtyneet Paperitehtaat Osakeyhtio
1 920-1 952 . Valkeakoski 1 980 .
Patoharj u , T. ( red . ) : Suomi tahtoi eliiii. Helsinki 1956.
Pollak , 0 . : The Criminality of Women. Philadelphia 1950.
Radzinowicz , L . och J. King: «Growth of Crime : an international perspective . » I verket
Radzinovicz, L . och M. Wolfgang (ed . ) : The Criminal in Society. New York 1977.
Rengby , S . : «The Influence of the Latest World War on Criminality in Swede n . •• I verket
The Effects of the War on Criminality. Bulletin of the International Penal and
Penitentiary Commission. Vol . XV , number 4/ 1 1 . Berne 1 95 1 .
Salovaara , K . : Siiiinnostellen selvittiin. Kansanhuoltoa 1 939-1949. Jyviiskylii 1977 .
Siivonen, U . : «Naiset rikoksentekijoinii » . Lakimies 1952 , s. 569-604 . Vammala 1952.
Statistiska meddelanden. Ser . A . Band VI : 3 : Brottslighetens utveckling åren 1913-1947.
Statistiska centralbyrån. Stockholm 1949 .
Steffensmeier, D . J . , A. S . Rosenthal och C. Shehan : «World War Il and Its Effect on
the Sex Differential in Arrest : An Empirical Test of the Sex-Rote Equality and Crime
Proposition . » The Sociological Quarterly 21 (Summer 1 980) , s. 403-4 16.
Susitaival , P. : Kajaani Oy 1907-1 95 7. Helsinki 1957.
94
Sutherland , E. H . och D . R. Cressey: Principles of Criminology. Chicago - Philadelphia
- New York 1960.
Tarkka , P. : Paavo Rinta/an saarna ja seurakunta. Kirjallisuussosiologinen kuvaus Paavo
Rintalan tuotannosta , suomalaisen kirj asodan rintamista ja kirjallisuuden asemasta
kulttuurin murroksessa . Keuruu 1966 .
Tuuri , A . : Pohjanmaa. Keuruu 1 982.
Weckroth , K . : «Subjekti , persoonallisuus, alkoholin kåytto . » Alkoholipolitiikka Vol . 49 ,
s. 57-62. Helsinki 1 984.
95
6
Generationer och kriminalitet
i Finland
HANNU TAKALA
Generationen som social kategori bestamms av gemensama erfarenhe­
ter i samma historisk-politiska situation . Traumatiska samhalleliga
opplevelser påverkar de processer i vilka generationerna formas och
varierar . 1 Med goda skal kan vi anta, att kriminaliteten varierar mellan
generationer och att detta beror på kollektiva opplevelser av vissa
sociala forandringar , liksom j ust kriget.
Tidigare undersokningar
Engelsmannen Leslie T. Wilkins lar ha varit den fC>rsta som borj ade under­
soka generationsfOrandringarnas betydelse for brottslighete n . I sin under­
sokning Delinquent Generation , som publicerades år 1960 och som vacte ratt
mycket uppmarksamhet , hade han som hypotes, att barnen fodda under ett
visst år ar mera utsatta for brott an barnen fodda under andra år och att
denna tendens bibehåller sig genom ungdome n .
Wilkins' analys baserade sig p å d e n engelska brottsstatistiken åren
1946-57. Materialet omfattade fOdda åren 1 925/26-1 948/49 . Brottsligheten
var rikligast bland dem som var fOdda åren 1935-42 . De var 4-5 år gamla
under kriget 1939-45 . B rottsligheten var lagst bland dem som drabbades av
kriget vid 8-9 års ålder. Den andra brottsliga generationen i Wilkins'
material var fOdd åren 1 926-28 . Den hade upplevt 1 930-talets varsta lågkon­
junktur vid 4-5 års ålder. Enligt Wilkins visade resultaten att barnet just vid
4-5 års ålder borj ar uppleva sin omgivning och lar sig manipulera den samt
att omgivningens st6rningar under denna period skapar den framtida brotts­
ligheten . 2
Wilkins' undersokning medforde snart en fortsattning. Karl O . Christian­
sen publicerade ett år senare i Danmark en undersokning dar Wilkins'
metod och resultat testades med danskt material . Han hittade tre generatio­
ner: l) de åren 1 927/28-193 1 /32 foddas brottslighet var rikligare an man
hade vantat ; 2) de åren 1 932/33-1 938/39 foddas och speciellt de åren 1935-38
4
•
Krig og moral
97
fOddas brottslighet var lagre an vantat ; 3) fodelseårsklassernas 1 939/40-1 942/
43 brottslighet var tydligt over den vantade . I det vasentliga overensstamde
resultaten med Wilkins och gav stod åt hans forklaring. Skillnaderna i
forhållande till Wilkins berodde enligt Christiansen delvis på olikheter i
materialen , delvis på att krigets inverkan i Danmark dateras annorlunda an i
England . 3
A. A . Walters publicerade en kritik mot Wilkins år 1 963 . Kritikens karna
låg i att det åren 1 946-57 i England samtidigt existerade två tendenser som
var oberoende av varandra . Å ena sidan sjonk 8-1 1 -åringarnas brottslighet
från år 1 95 1 till år 1957 . Å andra sidan okade 1 7-20-åringarnas brottslighet
åren 1 956 och 1 957. Enligt Walters var dessa fenomen inte avhangiga av
varandra liksom Wilkins' teori bade forutsatt. 4
I Norge publicerade Idar Møglestue år 1 965 en undersokning om fodelse­
kohorternas kriminalitet . Hans material baserade sig på uppgifter om perso­
ner som domts åren 195 1-1 963 . Enligt undersokningen gallde inte i Norge de
resultat och forklaringar som Wilkins och Christiansen bade presenterat for
Englands och Danmarks del . A nda till de kohorter som var fodda fore
mitten av 1930-talet varierade kriminaliteten inte enligt fOdelseår. Darefter
tilltog kriminaliteten kohort efter kohort . B land de allra yngsta årskullarna
visade sig en tendens till en nedgång. Enligt Møglestue kunde inte okningen
i ungdomskriminaliteten fOrklaras med krigsåren . O kningen borjade for
tidigt och fortsatte aven i senare kohorter an i dem som bade upplevt kriget i
den formodade kritiska åldern . Den vasentligaste forklaringen till den okade
ungdomsbrottsligheten var enligt honom sjalva storleken i dessa brottsliga
fodclsekohorter . �
Å r 1 966 publicerades t . o . m . i två lander undersokningar om brottsliga
generationer . l Polen undersokte Jerzy Jasinski brottsligheten åren 1 95 1-62 .
Materialet omfattade åren 1930/3 1 - 1 95 1 /52 fodda. Genom att anvanda
Wilkins' metod hittade Jasinski två brottsliga generationer: de åren 1 937-42
och de åren 1 946-5 1 fodda . Jasinski kande till den kritik Walters bade
kommit med . Den brottsliga generationen var enligt de polska resultaten
mindre brottslig an den motsvarande engelska , trots att Polen om något land
bade drabbats hårt av kriget. Av dessa skal kom Jasinski att betvivla
pålitligheten hos Wilkins' metod och konstaterade , att metoden inte ger
absoluta resultat utan att de beror på vilka fodelseårsklasser och vilka
brottslighetsår materialet omfattar. 6
S . W. Slater. J . H . Darwin och Wendy Lynne Ritchie publicerade i Nya
Zeeland en undersokning om brottsliga generationer. Deras material omfat­
tade årsklasserna 1929/30- 1 952/53. Brottsligheten mattes med ungdoms­
domstolarnas domar åren 1947-60. Enligt resultaten var den brottsliga
generationen fOdd åren 1938-46. Variationerna mellan generationer var
iindå inte lika stora som i England . Dartill var de forsenade . Slater och hans
medarbetare kiinde problemet som Jasinski bade varit medveten om. Darfor
testade de resultatens hållbarhet genom att anviinda standardfordelningen
som vanteviirden. Resultaten iindrade sig inte , fastan skillnaderna utjamna­
des i någon mån. Forskarna ansåg att de på ett pålitligt satt bade påvisat att
andra.viirldskriget okade brottsligheten bland dem som var fOdd a under eller
just fore kriget . 7
Å r 1968 kom G . N . G . Rose , en engelsman , till slutsatsen «hittills finns
98
det inget bevis fOr brottsliga generatione r>> . Man finner sallan en lika
overtygande kritik mot någon metod som Roses kritik mot Wilkins . Utan att
har gå på detalj er kan man konstatera att problematiken ligger i sattet att
anvanda vantevardena som raknas for varje fodelseårsklass och fOr varje
brottsår. Detta leder till att under de fOrutsattningarna som rådde i de
undersokta landernas brottslighet efter andra varldskriget den brottsliga
generationen alltid ligger i mitten av de undersokta fodelseårsklasserna . Om
man tillagger några år till materialet kan den brottsliga generationen for­
andra sig till den laglydiga . 8
Efter Roses kritik slocknade den kriminologiska forskningens intresse for
tematiken de brottsliga generationerna . Med undantag av Vang Greves och
Inge Sanders kritik mot Karl O . Christiansen från år 1969 har jag inte funnit
nya undersokningar angående temat . 9
Hypotesen om generationsvariationer i brottsligheten ar solid . Det finns
skal att återvanda till problemet , om ock man har tagit lardom av Roses
kri tik.
Materialet och dess bearbetande
De brottsliga generationernas problematik forutsatter ett material dar
de enligt åldern indelade brottssiffrorna har återforts till fodelseår.
Den forutsatter ett relativt stort antal fodelseårsklasser och brottsår.
Domstolsstatistiken ar i Finland det enda moj liga materialet fOr
kohortanalysen . Gott ar det inte heller. - Om den faktiska brottslighe­
ten har man naturligtvis inte material fOr syftet med kohortanalysen .
Polisstatistiken anger inte åldersindelningen.
Domstolsstatistiken anger inte systematiskt indelningen enligt de
botfalldas ålder. Jag har varit tvungen att anvanda de till frihetsstraff
domda som mitt material .
Begransningen ar problematisk . Visserligen kan problemet fOrnekas
genom att argumentera att brottsligheten definieras forst i kontrollsys­
temets verksamhet och att frihetsstraffet åtminstone under ett sekel har
bibehållit sig som den viktigaste indikatorn for någons allvarliga brotts­
lighet . Problemet kan minskas genom argumentering att kriminalpoli­
tiska stravanden att begransa frihetsstraffets anvandning - sådana
forandringar skulle stOra analysen - forst och framst har betytt att
garningsmannen doms till villkorligt frihetsstraff. De har inte i så bog
grad andrat frihetsstraffets relation till boter och andra påfOljder.
Problemet kan kontrolleras . Darfor har j ag valt materialet om rån for
att komplettera analysen av alla frihetsstraff.
Den statistik som ar idealisk for en kohortanalys anger åldern med ett års
noggrannhet . Domstolsstatistiken gor det inte . Dar anvands vanligtvis fol­
j ande åldersindelning: 1 5- 1 7 , 1 8-20 , 21-24 , 25-29 , 30-39, 40-49 , 50-59 och
minst 60 år. Problemet med oj amna intervaller har jag lost djarvt : jag har
fordelat de enligt den klassificerade åldersindelningen angivna domar jamnt
99
over varje år i kategori n . Nar man raknar brottsligheten inom kohorterna
langs diagonalen i en tabell och anvander de kumulativa brottssiffrorn a ,
likstaller sig losningens betydelse m e d glidande medelvarden . T.ex. Stater
och hans medarbetare tycker att det ar riktigt att just anvanda glidande
medelvarden i kohortanalysen .
LOsningens betydelse kan kontrolleras . Å nda till å r 1 956 angav domstols­
statistiken den noggranna indelningen från 15 till 25 år. Resultaten skiljer
inte namnvart om man anvander den noggranna åldersindelningen eller den
klassificerade (se figur 1 ) .
Den statistiska enheten i domstolsstatistiken a r en till frihetsstraff domd
person under ett år. Från år 1971 har den likval varit antalet domar. Samma
person kan ha registrerats flera gånger per år. Å ndringen i den statistiska
enheten ar problematisk . Nar man raknar kumulativa brottssiffror kumule­
ras felet år efter år. Det ar desto storre ju senare kohorten ar fodd och j u
farre å r enligt d e t gamla systemet som ingår i domssumman . Felet måste
korrigeras . Jag har från och med år 1971 reducerat frihetsberovande domar
per varje kohort for varje år med en tredjedel och råndomar med en
femtedel . Reduktionsrelationen beror på antagandet att andringen från år
1970 till år 1971 ar enbart statistisk . De korrigerade siffrorna torde vara
ganska nara verkligheten .
Domssumman fore en viss ålder betyder att samma person kan ingå flera
gånger. Man har påstått att detta skulle vara fei : man skulle få tala om
brottsliga generationer bara om brottslingarnas andel i kohorten ar hogre an
vanligt . I den finska domstolsstatistiken har man inte systematiskt beaktat
debuter. Darfor kan den hoga domssumman i materialet antingen betyda att
det finns flera brottslingar eller att brottslingarna har flera domar. Sannolikt
ar det fråga om båda fallen . Dessutom kan man saga att det ar korrekt att
t . e x . kalla en generation sjuklig om det i den antingen finns få helt sunda
eller några mycket sj uka.
Jag har inte analyserat konsstrukture n . De domda ar huvudsakligen man .
I det nyzeelandska materialet varierade de kvinnliga och manliga generatio­
nernas brottslighet på samma satt .
Dessutom har j ag varit tvungen att tekniskt losa problemet med fodelse­
året i ett material som anger bara åldern vid garningstiden . Jag har relaterat
de domda till de två moj liga fodelsekohorternas medeltal . Som kohortens
storlek har j ag anvant enbart de som fotts levande . Konsskillnader i olika
kohorter har jag inte tagit hansyn till .
Sådana statistiska losningar måste man gora fOr att bearbeta domstolssta­
tistikens material for kohortanalysens syfte . Losningarna spelar inte stor
roll : om det finns generationsvariationer i brottsligheten måste de vara så
påfallande , att t . ex . skillnader i kohorternas dodlighet inte stor analyse n .
Materialet omfattar fOdelseårsklasserna 1914/15-1959/60. Deras
brottslighet betraktas utgående från alla frihetsberovande domar och
råndomar åren 1 930--7 9 .
100
Om kohortanalysen och generationer
I teorin om politiska generationer kan man åtminstone principiellt
sarskilj a mellan ålderns (det biologiska åldrandets) , tidens (den histo­
riska periodens) och kohortens (t . ex . fodelsekohortens - kohorte r kan
definieras också via andra kriterier) inverkan på omrostningsbeteen­
det . Alderseffekten skulle vara att politiska åsikter andras från ungdo­
mens radikalism till ålderdomens konservatism . Tidseffekten skulle
vara t . ex . sambandet mellan den ekonomiska lågkonjunkturen och den
politiska hogerkonj unkturen. Kohortseffekten skulle vara det att parti­
identifikationen beror på vissa handelser fore personens forsta val och
att personen forblir sitt parti troget trots politiska konj unkturforand­
ringar och de attitydforandringar som åldern medfor.
I princip skulle vi kunna sarskilja ålders- , tids- och kohortseffekten
på brottsligheten på motsvarande satt . Det ar ålderns effekt att viss
brottslighet koncentrerar sig till ungdomen . Som ett exempel på tidens
effekt fungerar brottslighetens okning under den finska polisstrejken år
1967 . Kohortseffekt skulle vara t . ex . antagandet att de finska s . k . stora
årskullarna efter andra varldskriget ar brottsligare an andra generatio­
ner eftersom de hade samre moj ligheter att placera sig i utbildning,
arbetslivet och andra socialiserande institutioner an mindre fodelse­
kohorter.
Att estimera de har olika effekterna ar andå ytterst svårt ur metodisk
synvinkel . Det finns samband mellan ålderns , tidens och kohortens
effekter. Man har påstått att det ar omojligt att estimera kohortseffek­
ten . Detta påstående innebar att man inte heller kan estimera ålderns
eller tidens effekter på brottsutvecklingen. Oppenheim Mason , Mason ,
Winsborough och Poole har andå påvisat att det åtminstone i vissa fall
ar mojligt att estimera dessa effekter isolerade . Men samtidigt betonar
de att kohortanalysen ofta inte ar moj lig och att den , for att lyckas ,
alltid forutsatter klara a priori-antaganden om tolkningarna. 1 0
År det nodvandigt att kohortseffekten måste kunna isoleras på ett
statistiskt pålitligt satt? Svaret beror på vad vi forstår med de brottsliga
generationerna och vad vi vill redogora for med kohortanalysen .
Låt oss utgå från generationsbegreppet och dess betydelse for social­
forskning . Erik Allardt har konstaterat att begreppet generation ar
mest fruktbart dar det verkligen har skett drastiska forandringar i
beteende och attityder på grund av drama tiska handelser. 1 1 Kohortana­
lysen anvands då som statistisk metod for att beskriva historiska
processer i samhallet for generationstolkningarnas syfte . Och då racker
det <rtt a) det kan påvisas fodelseårsmassiga variationer i brottsligheten
och b) dessa variationer med stod av annan kunskap kan forklaras
åtminstone delvis som effekt av generationernas gemensamma erfaren­
heter. Under dessa forutsattningar ar undersokningsuppgiften moj lig
och kan genomforas utan sofistikerade statistiska metoder.
101
Det ovan anforda betyder att huvudvikten i fråga om den kriminolo­
giska kohortanalysen ligger i att beskriva generationsforåndringarna ,
inte i att estimera kohortseffekten. Roses kritik mot Wilkins' metod
gjorde inte denna skillnad .
For att man skall kunna tala om generationsforåndringarna i brotts­
ligheten måste skillnaderna vara påfallande . D årfor år analysen enkel .
Jag betraktar summan av frihetsberovande domar fore det 20: e
levnadsåret (ungdomsbrottslighet) och fore det 30: e levnadsåret i
relation till kohortens storlek . For vissa kohorter beskriver j ag kohor­
tens s . k . autobiografi : bur kohorten har samlat domar under sitt
levnadslopp . Resultaten visas grafiskt .
Figur l visar det kumulativa totalantalet frihetsberovande domar per
fodelsekohort fore det 20: e och 30: e levnadsåret . Den streckade linjen
visar, hurudan utvecklingen skulle ha varit om an talet domar som
ådomts kohorterna 1914/ 1 5-1936/37 bade råknats med klassificerad
åldersindelning liksom det har gjorts senare . Avbrotten i linjerna
beskriver når lindringen av den statistiska enheten borjade inverka.
Helhetsbilden av figuren år att de frihetsberovande domarna fore det
20:e levnadsåret har varierat i två vågor. Ungdomsbrottsligheten sjonk
från kohorten 19 14115 svagt till årsklassen 1920/21 . Dårefter fOrdubblaResultaten
Figur l . Frihetsberovande dom ar per kohort fore det 20 : e och 30: e
levnadsåret. Kohorterna 1914/15-1 959/60.
1 40
1 30
1 20
1 10
Domar per 1 000
i kohorten
FrihetsberOvande domar fOre
det 30:e levnadsåret
1 00
90
80
70
60
50
40
30
20
10
Kohort
102
des den i sj u år. Fodelsekohorten 1 926/27 ligger i toppen av den forsta
vågkammen . Darefter var nedgången relativt brant: de åren 1 932/33
foddas ungdomsbrottslighet ar bara litet rikligare an brottsligheten hos
dem som var fOdda i slutet av 1910-talet och i borj an av 1920-talet . På
denna nivå låg brottsligheten hos flera senare fOdda kohorter. Kohor­
ten 1937/38 var den minst brottsliga . Darefter har ungdomsbrottslighe­
ten okat anda till kohorten 1947/48 . Sedan håller den sig relativt
konstant anda till kohorten 1955/56 . En liten okning kulminerar i de
åren 1957/58 fodda .
Den kurva som utvisar summan av frihetsberovande domar fOre det
30: e levnadsåret fOljer ungdomsbrottsligheten relativt noggrannt. Den
skillnad som ar mest påfallande ar att brottsligheten inom kohorterna i
slutet av 1910-talet och i borj an av 1920-talet inte sj unker utan okar
från kohort till kohort .
Skillnaden mellan linjerna visar summan av antalet domar mellan de
20: e och 30: e levnadsåren . Summan står i positiv korre lation till
ungdomsbrottsligheten . Sambandet ar andå inte strak . Kohortens ung­
domsbrottslighet bestammer alltså inte helt strikt kohortens framtida
brottslighet . Det ar inte fråga om en akta bestående kohortseffekt i
linjernas parallella vågor. Snarare tycks det vara så att generationsvari­
ationerna i brottsligheten mestadels ar variationer i ungdomsbrottslig­
heten . Stabiliteten ligger dari att tidens forandringar inte i så stor
utstrackning verkar i vuxen ålder.
For figur 2 har j ag valt fodelsekohorterna 1 920/2 1 , 1 926/27 , 1 937/38 ,
1947/48 och 1 957/58. De tre fOrsta var i figur l de extrema kohorterna
an tingen i fråga om hog eller låg kriminalitet . De åren 1 947/48 fodda ar
fOrutom den stOrsta årsklassen också ett slags kulmination i utveck­
lingen: sedan dess holl sig ungdomsbrottsligheten en langre tid kon­
stant . De åren 1957/58 fOdda ar den sista kohorten vi kan folja flera år.
I figuren ser vi summan (den kumulativa siffran) av frihetsberovande
domar enligt åldern . Jag beskriver varje kohort separat .
De åren 1920/21 foddas domar samlade sig långsamt anda till det
23 : e levnadsåret . Darefter okade de lavinartat . Okningen fortsatte
anda till det 28 : e levnadsåret och utj amnades sedermera .
Denna kohort var 18-19 år gammal nar kriget borjade 1939 och
24-25 år nar det slutade . Den skickades tidigt till fronten och tillbring­
ade sitt aktivaste brottsskede dar. Har ligger troligen forklaringen till
dess låga brottslighet fOre det 24 : e levnadsåret. Efter kriget bråkade
kohorten till det 30: e levnadsåret. På 1 950-talet fortsatte den inte
mera .
De åren 1 926/27 fOdda utgor den fOrsta brottsliga toppen . Det ar
iogonenfallande att kohorten får rikligt med domar strax efter tillrak­
nelighetsåldern . 18 års ålder tycks vara den viktigaste . D arefter samlar
kohorten domar haftigt år efter år.
Denna kohort var 1 8-19-årig nar kriget slutade . Kohorten hann inte
103
Figur 2. Summan av frihetsberovande domar enligt ålder i vissa ko­
horter.
1 926/27
1 50
1 40
1 30
Frihetsberovande domar
per 1 000 i kohorten
/
1 20
1 920/21
fOdda
1 10
1 00
90
80
70
60
50
40
30
20
10
Å Ider
1 5 1 6 1 7 1 8 1 9 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50
till fronte n . Kriget borj ade nar årsklassen var 1 2-13 år. Den upplevde
krigstiden i ungdomsåren på hemmafronten . Inom den har kohorten
se r vi hur kriget okade brottsligheten - i hemmatrupperna . Efter kriget
motte denna kohort i sin basta brottslighetsålder de oroliga efterkrigsti­
derna.
I den har kohortens brottslighet finner vi en ny - visserligen svag våg i slutet av 1950-talet . Jag gissar att denna innebar rattfylleri . Då
motte kohorten den kraftigaste motoriseringen i den ålder nar alkohol­
konsumtione n ar storst .
De åren 1937/38 fOddas brottslighet ligger åter nara kohorten 1 920/
21 . For en årsklass som fOddes j ust fOre kriget ar det anmarkningsvart
att de som upplevde kriget vid 4-5 års ålder inte ar den brottsliga
generationen . Tvartom . Kriget var forbi nar de fyllde 7-8 år . De nådde
104
tillraknelighetsåldern på 1950-talet och levde den basta brottslighetsål­
dern i den låga brottslighetens Finland i ett moraliskt sett trångt
småborgerligt samhalle . Det tycks finnas en våg i denna kohorts
brottslighet i mitten av 1960-talet . Ar det for djarvt att anknyta detta
till den sociala forandringen , som j ust då starkt ifrågasatte 1950-talets
moralpolitiska trånghet? Kohorten var då nara sitt 30:e levnadsår. Från denna kohort kommer också den finska kulturradikalismens och
moralforandringens budbarare .
De åren 1947/48 fodda utgor den storsta av de stora årskullarna.
Deras brottslighet går nastan samma bana som «den brottsliga genera­
tionens» två årtionden tidigare . 1 8-25-åringarnas brottslighet ar visser­
ligen litet lagre , men sedan borj ar de samla domar i snabb takt .
Okningen ar brantast i mitten av 1970-talet.
Denna kohort upplevde dramatiskt det finska samhallets strukturfor­
andring efter andra varldskriget : forandringen av naringsstrukturen,
flykten från landet , urbaniseringen , motoriseringen osv . Denna kohort
nådde tillraknelighetsåldern då den moralvarden frigorande kulturradi­
kalismen uppkom . Den !arde sig att dricka då alkoholpolitiken liberali­
serades i slutet av 1960-talet. Jamfort med årsklassen 1937/38 dateras
denna kohorts ungdom och tidiga vuxenålder till en epok vars mora­
liska klimat var helt annorlunda. Detta ses i dess fordubblade ung­
domsbrottslighet och i den i j amforelse med den tio år tidigare kohor­
ten cirka 50 procent storre vuxenbrottsligheten .
Å rsklassen 1957/58 kan foljas bara till dess 20 :e levnadsår . Dess
brottslighet ar litet hogre an den ett årtionde tidigare årsklassens , men
skillnaden ar ratt liten j amfort med den låga brottslighetens kohorter.
Till denna kohorts barndom dateras de forandringar som den tio år
tidigare kohorten hade upplevt i sin ungdom .
I figur 3 har vi summan av råndomar per kohort fore det 20 :e och det
30 :e levnadsåret .
I det vasentliga ar bilden likadan som i figur l . Den viktigaste
skillnaden ar den verkligt branta okningen av råndomarna i fråga om
ungdomsbrottsligheten från kohorten 1941142 och i fråga om vuxen­
brottsligheten redan från kohorten 1938/39 . Vågkammarna och vågda­
larna ar nastan lika : dalarna i ungdomsbrottsligheten utgors av kohor­
terna 1919/20 (vid alla frihetsberovande domar 1920/2 1 ) , 1 936/37 ( 1 937/
38) , kammen av 1927/28 ( 1926/27) .
Figuren stoder uppfattningen att frihetsberovande domar a r e n valid
matare for brottsligheten i kohortanalysen . Rån ar ett brott som
anknyter till ett urbant levnadssatt . Den kraftiga okningen i fråga om
kohorternas brottslighet begynnande med de i slutet av 1930-talet
fodda beskriver denna forandring i levnadssattet : kohort efter kohort
har varje årsklass !evt urbanare , rorligare och i sociala relationer losare
an den tidigare . Denna beskrivning kan måhanda tillampas också til! de
1926--27 foddas levnadssatt .
105
Figur 3. Råndomar per kohort fore det 20: e och det 30: e levnadsåret ;
kohorterna 1 9 1 4115-1959/60.
4, 5
Domar per 1 000
i kohorten
4,0
3,5
3,0
2, 5
2,0
1 ,5
1 ,0
0,5
Kohort
Sammanfattning och funderingar
Resultaten har visat att brottsligheten i Finland fordelar sig ratt ojamnt
over generationerna : årsklasserna med låg brottslighet var fodda
an tingen vid skiftet av 1 9 10- och 1 920-talet eller i mitten av 1 930-talet ,
årsklasserna med hog brottslighet for sin del antingen i mitten av 1920talet eller efter andra varldskriget.
De viktigaste faktorerna i variationen tycks vara kriget och den
andring i levnadssattet som kulminerade på 1 960-talet. Till brottsliga
generationer hor de som motte kriget i ungdomsåren eller 1960-talets
andring i fråga om levnadssattet i ungdomen eller tidig vuxen ålder.
Analysen tycks visa att generationsmassiga variationer i brottslighe­
ten bestams narmast av erfarenheter i ungdomsåren och tidig vuxen
ålder, den sociala kontrollen och samhallsmoralen under denna period .
Anpassningsutvecklingen under den tidiga barndomen tycks inte ha
106
betydelse .
I sj alva verket var den mest brottsliga generationen i
Wilkins' material den som bestod av dem som foddes åren 1 92Cr-28 .
Deras hoga brottslighet forklaras inte av det ovanbehandlade metodfe­
let . Wilkins fOrklarade detta med barndomens erfarenheter: Iågkon­
junkturen i 4-5 års ålder. Jag skulle fOrklara det med kriget i ungdoms­
åren .
Det ar naturligt att kriget spelar en så accentuerad roll i tolkningen
av brottslighetens generationsmassiga variationer. Det finns ju in te
många historiska handelser som upplevs lika djupt som krig . Men
materialet visar att krigets inverkan var helt annorlunda på hemma­
trupperna an på de årsklasser som skickades till fronten : brottsligheten
hos den generation som upplevde sin ungdom vid hemmafronten ar
nastan lika hag som de kriminella efterkrigsgenerationernas ; de Iagly­
diga forlorade ungdom och tidig vuxen ålder i militartj anst eller
återuppbyggnadsarbete .
Kohortanalysen har åtminstone visat att vi får en missvisande bild av
krigets inverkan på brottsligheten om vi enbart tittar på de årliga
variationer dar brottsligheten delvis gick neråt i krigets borj an och de
oroliga efterkrigstiderna accentueras . Dessa årliga variationer kan
mestadels forklaras med fOrandringen i den kriminella potentialens
ålderstruktur.
Men vi har ratt också till mera långtgående tolkningar. Variatio­
nerna i kriminalitet anknyter också annars till generationsvariationerna
i det finska samhallet .
Erik Allardt har konstaterat att det efter slutet av 1960-talet har varit
svårt att i Finland skapa en samhallelig helhetsbild utan iden om
generationsvariationer. 1 2 Alla som i Finland har varit sysselsatta med
generationsanalysen har beskrivit den efter kriget fOdda generationen
som den stora brytningens generation, som enligt Jej a-Pekka Roos har
upplevt sin aktiva period på en eller annan sida av brytningen i slutet av
1960-talet . 13 Denna generation ar «den fuktiga generationen» i fråga
om sina alkoholvanor . 1 4 Denna generation bar traditioner av ensaksro­
relserna , universitetsradikalismen och vanstertankandet på 1960-talet
enligt Klaus Makela «nastan med en termins noggrannhet». 1 5 Denna
generation har funnit sina viktigaste litterara upplevelser i den nyaste
litteraturen. 1 6 Denna generation ar in te bara fuktig och radikal . Den ar
också brottslig. Eftersom ovanligt stora årskullar hor till den , besatter
generationen fortfarande fangelserna med sina långa domar. Å andra
sidan satt de snabbaste av generationen i regeringen redan i borjan av
1970-talet . 1 7
Det tycks råda ganska stor enighet om hur den stora brytningens
generation skall karakteriseras. D aremot varierar karakteristiken av
tidigare generationer och dateringar av generationsbyten i olika tolk­
ingar. Erik Allardt konstaterar att man har beskrivit de åldersgrupper
som tog del i sista kriget mycket bristfalligt med hjalp av generations-
-
107
analysen. Att krigsopplevelser har slirskiljt generationer i Finland har
man konstaterat i flera sammanhang. T.ex. Pekka Tarkka visar det i sin
analys av det litterlira kriget som Paavo Rintalas Fjiirrpatrullen fororsa­
kade och av frontlinjer i detta krig. 1 8 Erik Allardt antar att kriget och
återuppbyggnadsarbete tystade ned en generation så att den inte bade
tid , behov och energi att behandla sig sjlilv som en sj lilvstlindig grupp . 19
Allardts hypotes om «en generation som inte finns» får stod av
material angående finska fOrfattare . Pekka Tarkkas verk Finska nutida
forfattare från åren 1967 och 1 980 behandlar totalt 1 17 fOrfattare , av
vilka 29 lir kvinn or. 20 I fråga om fodelseåren kan note ras att bara fyra
av de 88 manliga forfattarna var fodda åren 1920-24 , men en tredjedel
av kvinnorna. I hela materialet bade fOrfattarna debuterat i medeltal
vid 27 års ålder. De manliga fOrfattare som var fodda i borj an av 1920talet skickades till fronten j ust i den ålder då man vanligtvis borj ar
seriost bereda sig for forfattarkarrilir. Dlirfor fanns det så få manliga
fOrfattare i denna årsklass . Ett viktigt undantag lir Vliino Linna . Hans
betydelse21 forklaras delvis av det att han har fungerat som en ensam
samtida tolkare for den generation som upplevde kriget mest konkret.
- Sannolikt skulle vi kunna finna likadana luckor också på andra
livsområden . Som vi har sett har denna generation inte heller meriterat
sig i brottsstatistike n .
Den generation som foddes åren 1937/38 beskrivs h a r i fråga om
brottslighet som en annan laglydig generation , återuppbyggnadsgenera­
tion. Två år, 1 936 och 1 937 , producerade ovanligt många ( 1 3) manliga
forfattare in i Tarkkas material (ingen kvinnlig) . Till dem hor Pentti
Saarikoski och Hannu Salama , m . a . o . j ust de viktiga fOrfattare vilkas
betydelsefulla produktion dateras till brytningen på 1960-talet och
vilkas verk for sin del just markerar kulturforlindringen .
Den brottsliga generationen som kulminerar i d e åren 1 926/27 fOdda ,
m . a . o . den generation som upplevde kriget i sin ungdom utan att
skickas till fronten, verkar vara också kulturellt specifik. Katarina
Eskolas undersokning om olika kohorters tilltalande llisupplevelser
visar nlimligen att de åren 1924-28 fOdda in te , i motsats till yngre och
aldre årsklasser. har funnit sin a angenlimaste upplevelser i den nyaste
på 1 960- och 1 970-talet publicerade litteraturen Y Enligt Eskolas mate­
rial delades de kliraste llisupplevelserna enligt tiden nar bockerna bade
publice rats iogonenfallande lika hos «den generation som inte finns»
som hos återuppbyggnadsgenerationen och ratt avvikande från hem­
mafrontgenerationen.
I kriget deltog också aldre årsklasser an de ovanbehandlade . På
grund av deras låga kriminalitet har jag inte behandlat dem har. Den i
borj an av detta århundrade fOdda generationen lir enligt Roos «krigets
och krisens generation » . Enligt Paavo Haavikko var Finland linda till
år 1956 «de gamla gubbarnas rike» . 23 Gamla gubbar svarade for kriget ,
de upprlitthåll den officiella ideologin om krigets natur och verkan . De
108
styrde under efterkrigsperioden den materiella och andliga regle­
ringen. Forst tio år efter krigets slut tillforde Vaino Linnas bok Okiind
soldat en annan bild av krigets verklighet in i den allmanna sociala
medvetenheten .
Både litteraturens och brottslighetens granskning tycks visa att kri­
gets verkningar varierade ganska markbart beroende på i vilken ålder
kriget mottes. Den stora brytningens generation i Finland foregås inte
av en generation som upplevde andra varldskriget utan av flera
generationer med olika upplevelser och således med olika karakteris­
tika .
Noter
l Mannheim 1 952, Ryder 1965 .
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
Wilkins 1 960.
Christiansen 1 96 1 .
Walters 1963 .
Møglestue 1965 .
Jasinski 1966.
Slater, Darwin och Ritchie 1 966 .
Rose 1968.
Greve och Sander 1 969 .
Oppenheim, Mason , Mason . Winsborough och Poole 1973 .
Allardt 198 1 .
Ibid .
Roos 1980.
Sulkunen 1 980.
MiikeHi 1978 .
Eskola 198 1 .
Heiskanen 1 981 .
Tarkka 1966 .
Allardt 1 98 1 .
Tarkka 1 967 och 1 980.
Se Eskola 198 1 .
Ibid .
Haavikko 1978.
Litteratur
Allardt , E . : «Sukupolvet suomalaisen yhteiskunnan kuvauksessa . » Sosio/ogia 4/ 198 1 ,
s . 266-274.
Christiansen , K. 0 . : «Kriminalitetstruede generationer . En dansk efterprøvning af
Leslie T. Wilkins ' metode og resultater . » Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab
1 96 1 , s. 268-274 .
Eskola , K . : «Sukupolvet j a lukukokemukset . » Sosiologia 4/1 98 1 , s . 287-296.
Haavikko, P . : Kansakunnan linja. Kommentteja eriiiin tuntemattoman kansan tuntematto­
maan historiaan 1904-1975. Keuruu 1 978.
Heiskanen, 1 . : «Televisio ja kansankulttuurin kehitys Suomessa . Radiotoiminnan ja
television tulon vaikutukset kulttuuriteollisuuden kehitykseen ja kiiyttiijakunnan muo­
toutumiseen . » Stencil 1 98 1 .
Jasinski, J . : «Delinquent Generations in Poland . » The British Journal of Criminology.
Vol 6. 1966.
109
Mannheim, K . : «The Problem of Generations. » I verket K. Mannheim : Essays on the
Sociology of Knowledge. London 1 952.
Makelii , K . : «Aikoholipoliittisen mielipideilmaston vaihtelut» . Sosiaalipolitiikka 1977 .
Oulu 1 978.
Møglestue , 1 . : «Kriminalitet, årskull og økonomisk vekst . » Artikler fra Statistisk Sentral­
byrd Nr. 1 2 . Oslo 1965 .
Oppenheim , K. Mason, W. M . Mason , H . H . Winsborough och W . K. Poole : «Some
Methodological Issues in Cohort Analysis of Archival Data . » A merican Sociological
Review 1973 . Vol 38, s. 242-258.
Roos , J . -P. : «Eiiimisen laatu j a eliimiintapa 1 970-luvulla . » Sosiaalinen aikakauskirja
6/1 980, s . 1 7-22 .
Rose , G. N . G . : «The Artificial Delinquent Generation . » The Journal of Criminal Law,
Criminology and Police Science. 1968. Vol 59, s. 370-385 .
Ryder, N . B . : «The Cohort as a Concept in the Study of Social Change . » American
Sociological Review 1 965 . Vol 30, s. 843-86 1 .
Slater, S . W . , J . H . Darwin , W . G . Ritchie : «Delinquent Generations i n New Zealand . >
The Journal of Research in Crime and Delinquency. 1966. Vol 3 , s. 140-147 .
Sulkunen, P . : A lkoholin kulutus ja elinolojen muutos toisen maailmansodan jiilkeen
Vammala 1980.
Tarkka , P. : Paavo Rintalan saarna ja seurakunta. Keuruu 1966.
Tarkka , P. : Suomalaisia nykykirjailijoita. Helsinki 1969. Uusi laitos, Helsinki 1980.
Wilkins, L. T. : Delinquent Generations. London 1960.
7
Kriminaliteten i Norge under den
tyske okkupasj on 1940-1945
- Et tolkningsforsøk
PER MADSEN
Etterkrigsgenerasjonen har lært at krigen skapte en ny samfunnsmoral
hos det norske folk. Felles kamp og arbeid mot fremmedherredømme
og vårt eget naziparti , Nasj onal Samling, sveiset folket sammen og
dempet tidligere politiske og sosiale motsetninge r. Samfunnsmoralen
ble klart og enkelt formet i paroler . 1 Den enkeltes holdning og hand­
linger ble bedømt i forhold til frigjøringskampen. De som var passive
og de som sviktet , var umoralske . 2
Har vi fått et korrekt tidsbilde? Bildet er unyansert og se lektivt .
Samholdstanken var ikke like entydig hos alle . Svartebørshandel og
«tyskerarbeid» florerte . 3 Helgardering var et kjent fenomen ; ett bein i
hver leir, da var man sikker. 4 Videre er det høyst usikkert at parolene
nådde fram til alle . 5 Mellomkrigstidens politiske kamp ble nedtonet ,
men motsetningene ulmet under overflaten . 6
Sikkert er det imidlertid at krigstiden skapte normer som dels var
helt forskjellige fra de som i fredens år ble erkjent som retningsgivende
for lovlydig atferd . En viktig årsak var synet på samfunnsmakten. Vår
demokratiske styreform ble sanert . I stedet fikk vi kollaboratører og
angivere . En håndfull av dem ble først kalt «kommissariske» statsrå­
der, senere «ministre » . Den fremste representanten for de tyske inter­
esser, Quisling, lyktes med å bli et internasjonalt skjellsord . 7
Okkupantens påbud og forskrifter ble ikke følt som moralsk forplikt­
ende . Store deler av befolkningen svarte med sivil ulydighet , men
kombinasjonen av terror og vanedannelse framtvang en relativt høy
grad av lydighet. Vi fikk ikke «danske tilstander». 8
Meningen her er ikke å måle motstandskampens intensitet og
omfang. Vi kommer bare ikke bort fra det faktum at Norge , i likhet
med Danmark , slapp forholdsvis lett fra den 2. verdenskrig . Best
husker nok de fleste den omfattende detaljreguleringen , den alltid
gnagende sulten, den grå ·hverdagen. De husker også med et glimt i
øyet oppfinnsomheten og snarrådigheten når det gj aldt å skaffe seg
111
ettertraktede varer, enten det dreide seg om mel eller sykkeldekk .
Sammenlignet med deler av det okkuperte Øst-Europa, var de kollek­
tive overgrepene mot Danmark og Norge beskjedne.
Emne og problemstillinger
Artikkelen har et dobbelt siktemål . Først vil den ta for seg tendensene i
kriminalitetsutviklingen . I den forbindelse rettes oppmerksomheten
mot den totale kriminaliteten , typer av lovbrudd , de kriminelle og
reaksjonsapparatet . Intensjonen er å forsøke å besvare en del spørs­
mål , f.eks. : Hvordan slo krigen ut med hensyn til variasjoner mellom
typer lovbrudd? Hvilke økte og hvilke minket? Får vi nye grupper
kriminelle eller støter vi i statistikken på «gamle travere»?
Neste skritt består i å undersøke årsakene til utviklingen. Kan vi
påstå at en situasjonsbetont samfunnsmoral bidro til økt vold og nye
typer lovbrudd? Oppsto det større antimyndighetsgrupper? I så fall,
står vi overfor et «smittefenomen»? Eller var det tvert imot slik at
stadig økte straffedoser styrket lovlydigheten? Var det samholdet og
oppslutningen om nasjonale symboler som virket kontrollerende og
hindret lovløshet?
Artikkelen vil sannsynligvis reise flere spørsmål enn den besvarer.
På så få sider er det bare mulig å gi et riss av krigstidens kriminalitet.
Temaet har ikke tidligere blitt gjort til gjenstand for systematisk
forskning i Norge . 9
Hva skal vi regne som kriminalitet? Vi skal primært konsentrere oss
om vanlig kriminalitet , dvs . om forhold som var straffbare før krigen ,
og som ikke umiddelbart kan knyttes til motstandskampen. En slik
avgrensning er særdeles vanskelig. Innbrudd i tyske lagre og depoter ,
vold mot norske nazister eller «tyskertøser» , forfalskning av identitets­
kort og grenseboerbevis , underslag og tyveri av rasjoneringskort i
større målestokk , bare for å nevne noen krigsspesifikke lovbrudd ,
kunne være patriotiske handlinger. Eller tvert imot ; tiden var ypperlig
egnet for lyssky virksomhet .
Der hvor tyske interesser ble berørt i større eller mindre grad , ble
sakene oversendt fra norsk politi til stadtkommandanten , feldgendar­
meriet eller det tyske sikkerhetspoliti . Anslag mot våre egne nazister
ble etterforsket av Statspolitiet . 1 0
Ovennevnte typer lovbrudd vil bli søkt holdt utenfor her. Det samme
gjelder de mange overtredelsene mot pris- og rasjoneringslovgivnin­
gen . De ble klart ansett som forbrytelser. men de kan ikke sies å gi
uttrykk for kriminalitet i vanlig forstand . Pris- og rasjoneringsbestem­
melsene var krisetiltak med begrenset varighet . Skulle vi ta med
overtredelser av denne art , ville en sammenligning med statistikken for
år da disse krisebestemmelsene ikke gj aldt , være umulig.
1 12
De samme hensyn gjør seg gjeldende for overtredelser av forordnin­
gen om innlevering av våpen og om innlevering av radioapparater.
Dessuten dreide det seg her om saker som ble behandlet av det tyske
sikkerhetspolitiet , og som dermed lå utenfor det norske kriminalpolitis
arbeidsområde .
Til slutt , der hvor gjerningsmannen var tysker, ble saken sendt de
tyske sivile eller militære myndigheter til videre forføyning . Bare
sjelden fikk norsk politi underretning om resultatet av etterforskningen
i slike tilfeller .
De viktigste kildene
Undersøkelsen baseres først og fremst på den offentlige kriminalstati­
stikken . Det hefter som kjent en rekke svakheter ved denne kilden.
Mørketall er opplagte ; langt fra alle forbrytelser ble anmeldt til poli­
tiet . Vi presenteres tall for den oppklarte kriminalitet, ikke for den
virkelige kriminalitet . 1 1
Det e r allikevel mulig å lese klare tendenser u t av materialet . De
tendenser som kan skjelnes , er viktigst i vår sammenheng. Den aktu­
elle statistikk avdekker mer enn toppen av isfjellet .
Parallelt med den offentlige statistikken kan vi også bygge på en
landsomfattende politistatistikk fra fire av krigsårene , nemlig fra 1 942
til 1945 . Dette statistiske materialet oppsto på bakgrunn av følgende :
Forholdet var at inntil årsskiftet 194111942 hadde vi i Norge ikke en
virkelig politistatistikk , som fullt ut belyste effektiviteten av politiets
arbeid . Det gj aldt både ordens- og kriminalpolitiet . 1 2
For å bøte på dette forholdet, begynte man i Politidepartementet
allerede høsten 1 940 å utarbeide retningslinjer for en ensartet og
landsomfattende politistatistikk . Med en moderne og fullt ut effektiv
statistikk mente man å oppnå ikke alene å belyse de forskjellige
forbrytelser rent tallmessig , men også å få framhevet de forskj ellige
typer av lovbrudd som politiet ville konsentrere seg om å oppklare .
Samtidig skulle den være et barometer på politiets slagkraft og vise
effektiviteten av etatens arbeid . 1 3
Intensjonene var gode , resultatet ble mindre bra . Stadige klager fra
lederen for Rikskriminalregistret i Oslo påpeker slurv og manglende
kunnskaper om statistikkføring ved de fleste politikamrene i landet .
Ofte lå det vikarierende motiver til grunn . På den ene siden ble det
opplagt manipulert med talloppgavene for å oppnå økt bemanning og
materiell . På den annen side kunne det også skyldes irritasjon over det
merarbeid statistikkføringen påførte de enkelte politikorps. Den
omstendighet at statistikken ble gjort gjeldende fra 1 . 1 . 1942 , mens
føringen ble satt i gang først omkring l . 7 . 1 942 , forsinket utarbeidelsen
ytterligere . 14
1 13
Trass i svakhetene representerer dette materialet et verdifullt sup­
plement og et viktig korrektiv til Statistisk Sentralbyrås utpregede
personstatistikk. Den sistnevnte gir opplysninger om pådømte forbry­
telser ved domstolene , mens politistatistikken gir oss antallet anmeldel­
ser og antallet oppklarte saker. Vi får også innblikk i politiets egne
vurderinger av kriminalitetsutviklingen .
Artikkelen bygger bare i liten grad på andre kilder. Dette skyldes at
emnet knapt nok er behandlet i norsk faglitteratur. Så vidt vi kan se ,
har vi ingen historiografisk tradisjon å bygge på.
Statistikkens bilde av den totale kriminaliteten
I perioden 1935 til 1939 tenderer utviklingen i retning av stagnasjon i
antall forbrytelser. Tabellen under viser følgende :
Tabell l . Det totale antall straffbare for forbrytelser. 1 5
Riket
Bygder
Byer
Menn
Kvinner
Totalt
Totalt
1 935
4294
383
2246
243 1
1 936
4495
353
2438
24 10
1 937
427 1
465
22 17
2539
1 938
4508
37 1
2257
2622
1 939
4540
399
2247
2769
Kilde : Norges Offisielle Statistik k X 38. Kriminalstatistikk 1939 og 1940.
I krigsåret 1940 gikk antallet straffbare for forbrytelser sterkt ned , til
4 1 75 . Nedgangen blir enda sterkere hvis en holder overtredelser av
kriselovgivningen - lover om utførsel og prisregulering - utenfor. Her
ble 1 29 straffedømt i 1940. 1 6
Samholdet gjorde seg åpenbart gjeldende , få utnyttet krigssituasjo­
nen . Forklaringen kan også delvis være at det var et visst sammenbrudd
i rettsvesenet , iallfall under kampene i april-j uni . Samtidig var en stor
del av den mannlige befolkning i alderen 20 til 50 år mobilisert . 17
Etter at okkupasjonsmakten hadde ::att seg fast , begynte antallet
straffbare handlinger å stige igjen. Fra 194 1 og fram til årsskiftc:<t 1 943/
44 aksellererte utviklingen.
1 14
Tabel/ 2 . Straffbare for forbrytelser. (Omfatter ikke straffbare i folkedomstolsaker og saker behandlet etter pris- og rasjoneringslovgivningen . ) 1 8
Riket
Bygder
Byer
Menn
Kvinner
Totalt
Totalt
1940
3776
399
1 899
2284
1941
4436
629
2443
2622
1942
4874
915
298 1
2808
1943
5604
984
3339
3249
1944
5437
910
3385
2962
1945
41 12
586
2259
2439
Kilde : Norges Offisielle Statistikk X 1 66 . Kriminalstatistikk 1 945 og 1 946.
Antall rapporterte forbrytelser til Oslo Politipresidium fra landets 52
politimestre var i 1943 72 45 1 . 1 9
Tallet var ikke nøyaktig idet tre politidistrikter manglet . Det gjaldt :
l ) Hamar, der arkivene ble ødelagt ved brann medio 1 943 ,
2) Florø , som ikke sendte inn oppgaver,
3) Kirkenes , hvor krigsbegivenhetene hindret statistikkføring. 20
Materialet , som i dag beror i arkivet etter Politidepartementet , gir i
forhold til den offisielle statistikken et mer realistisk bilde av virkelig­
heten. Også her må vi ta hensyn til mørketall . Vi står hele tiden overfor
spørsmålet om hvor mye som ble anmeldt og hva som ble anmeldt .
Folk vurderte sikkert da som nå; har det egentlig noen hensikt å
anmelde mindre alvorlige forhold til politiet?
Hvilke typer lovbrudd dominerte og hvilke minket?
6. januar 1943 ble politipresident Askvig i Oslo intervjuet av naziavisen
Fritt Folk om k riminaliteten i hovedstaden i 1942 . Han sa da:
«Det er en sørgelig kjensgjerning at kriminaliteten er steget i året som
gikk. Blending og mørklegging er vel innvirkende momenter i så
måte . »
Utsagnet er utvilsomt også representativt for utviklingen ellers i
landet . Det var særlig tyveriene som økte voldsomt . For Oslos vedkom­
mende er tendensen iøynefallende .
1 15
Tabell 3. Forbrytelser meldt til Oslo politi 1 938-1950.
År
1938
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1946
1947
1948
1949
1 950
Grove
tyverier
l 592
l 604
2
2
3
3
4
3
2
2
382
038
1 40
457
812
339
650
27 1
l 964
l 575
l 567
Simple
tyverier
4
4
5
6
8
9
10
10
8
7
6
6
5
402
338
39 1
21 1
298
234
825
313
895
250
623
232
612
Andre
forbrytelser
3
3
3
3
3
4
5
4
4
3
3
3
3
1 80
206
1 50
1 99
353
019
252
043
004
896
888
574
337
Totalt
9
9
11
11
14
16
20
17
15
13
12
11
10
1 74
1 48
229
438
791
701
889
695
545
417
475
381
516
Kilde : Statistisk Å rbok for Norge 1 95 1 .
I forhold til tabell 2 viser tabell 3 e n større økning fra 1 938- 1 943 og også e n mer
markert tilbakegang fra 1 944- 1 948.
I nnenfor gruppen tyverier dominerte de typisk krigsbetingede . En
viktig årsak var de mange anmeldelser om tap og tyveri av rasjone­
ringskort . Disse anmeldelsene ble rubrisert som tyverier hvis de fak­
tiske forhold lå slik an at tapet kunne skyldes tyveri , f.eks. på trikken
eller i butikken .
E n annen type lovbrudd som går igjen i anmeldelsene , er sykkeltyve­
rier. Tyverier av sykler og sykkeldeler grep slik om seg , at flere
politikamre opprettet spesielle avdelinger for overhodet å overkomme
etterforskninge n . Politiet brukte også dagspressen for å komme proble­
met til livs . Det kunne f.eks. stå i avisen :
Fra Politiet. Vær på vakt mot sykkeltyvene ! Er De oppmerksom på at en stor
del av de sykler som blir stj ålet omsettes gjennom avisannonsene? B ring
derfor selgerens identitet på det rene . Forviss Dem om sykkelens ramme­
nummer. 2 1
Denne kategorien av lovbrudd var situasjonsbestemt . Tyskerne rekvi­
rerte alt som var av biler. Drivstoff var mangelvare og sykkelen fikk sin
renessanse .
En tredje betydelig gruppe , var tyverier fra jernbaner, lasteskip og
brygger. Det dreide seg vesentlig om tyverier av pakker og forsendelser
av rasjonerte varer, særlig tobakk og margarin . 22
1 1 . mars 1944 rapporterte politimesteren i Kristiansund N . til Politi­
departementet :
1 16
Varetyverier gjør seg voldsomt gjeldende i alle ledd i transportkjeden , helt
fra avsender til mottager. Oppklaringsprosenten er forsvindende liten , men
volder meget arbeide for politie t . 23
En fjerde gruppe var de mange kjeller- og butikkinnbrudd . Gunstige
omsetningsmuligheter , mørklegging, mangelfullt politioppsyn i gatene
og folks uvilje mot å blande seg bort i handlinger som kunne være
begått av motstandsbevegelsen , skapte albuerom for innbruddstyver.
Den krigsbetingede kriminaliteten slo også ut når det gjaldt sedelig­
hetssaker. Økningen i kjønnssykdommer var meget stor, og den var
forholdsvis større i landdistriktene enn i byene . De tyske soldatene
hadde plikt til å oppgi smittekilde , og anmeldelsene innløp til det
norske polit i .
Sammen med sedelighetspolitiet o g Oslo helseråd iverksatte det
tyske politi jevnlige rassiaer på den tyske Lowenbrau og andre
restauranter, som var hyppig søkt av soldater. Under en slik rassia ble
alle kvinnene beordret til Oslo helseråd . De som var syke ,. ble innlagt
på Ullevål sykehus . Rassia ble som regel foretatt en gang i uken . 24
Nå er det ikke kriminelt å ha en kjønnssykdom , men overføring av
kjønnssykdom rammes av straffeloven .
La oss ta en så alvorlig kj ønnssykdom som syfilis . Ved krigens
utbrudd var syfilis en sj elden sykdom i Oslo , idet der i 1 939 bare ble
anmeldt 74 men n og 16 kvinner. Under krigen tiltok sykdommen sterkt
da det i femåret 1940-1 944 ble anmeldt 9 1 2 menn og 1 355 kvinner, de
siste var alle norske . 25
Også i landdistriktene fikk sykdommen stor utbredelse . I perioden
1935-1939 ble det anmeldt 391 tilfelle av syfilis i bygdene . I tiden
1941-1944 steg anmeldelsene til 1 442 . For byenes vedkommende var
tallene for perioden 1935-1 939 1 701 anmeldte tilfelle av sykdommen . I
perioden 1 940-1 944 ble det anmeldt 3736 tilfelle . 26
Anmeldte tilfelle av medfødt syfilis steg såvel i byene som i landdi­
striktene . I bygdene ble det i alt anmeldt 322 tilfelle i tiden
1940-1 944. 27
Når det gjelder anmeldte tilfelle av gonore steg det i byene fra 30 1 0 i
1940 til 4673 i 1 944. I landdistriktene økte det forholdsvis mer , fra 1 1 48
i 1 940 til 23 1 2 i 1 944 . 28
Alvorlige sedelighetsforbrytelser , som voldtekt og seksuelt misbruk
av mindreårige , sank derimot . Vi vet at tyskerne straffet sine egne
meget strengt i slike saker, som regel med dødsdom . 29
Tyske og norske politimyndigheter slo hardt til også mot nordmenn
som begikk alvorlige sedelighetsforbrytelser. Mest kjent er trolig tilfel­
let med de to døvstumme nordmennene som begikk voldtekt mot en
norsk kvinne i desember 1 943 i forbindelse med den store eksplosjons­
ulykken på Filipstad kaianlegg i Oslo . Begge nordmennene ble skutt
ved standrett av den tyske schnellkommandoen. Det kom ingen prates1 17
ter fra legale norske myndigheter i London eller fra motstandsbevegel­
sen i Norge . 30
Også tallene for legemsfornærmelser o g voldsforbrytelser gikk ned i
forhold til årene før krigen .
Tabell 4 . Straffbare for voldsforbrytelser og ærekren­
kelser. Hele riket.
Voldsforbrytelser og
ærekrenkelser
År
1937
1938
1939
1940
194 1
1942
1943
1944
1945
Menn
Kvinner
684
71 1
738
502
564
446
470
477
346
105
40
137
54
107
123
137
151
101
Kilde : Norges Offisielle statistikk X 1 66 . Kriminalstatistikk 1945
og 1 946.
Økningen for kvinnenes vedkommende betinges ikke minst av det
stigende antall ulovlige aborter, som i statistikken ble rubrisert som
fosterdrap .
Nedgangen i antall registrerte voldshandlinger skyldtes sannsynligvis
to forhold : brennevinsrasjoneringen og den alminnelige straffe­
skjerping.
Tabell 5 . Alkoholkonsum per capita 1937-1 948 (i liter ren alkohol) .
År
1937
1938
1939
1940
Mengde
År
Mengde
År
Mengde
2,12
2,19
2 ,22
1 ,76
1941
1942
1943
1944
1 ,48
0,87
1 ,33
1 ,42
1945
1 946
1947
1 948
1 ,32
2,41
2 ,35
2 ,38
Kilde : Statistisk Å rbok for Norge 1950.
Illustrerende for utviklingen er tallmateriale over drukkenskapsforseel­
ser i hovedstaden .
118
Tabel/ 6. Drukkenskapsforseelser i Oslo 1937-1 945 .
Arrestert
for drukkenskap
År
Kvinner
Menn
1937
1938
1939
1 940
1941
1942
1943
1944
1945 *
10
11
11
10
4
4
6
5
2
693
713
759
720
442
592
929
770
39 1
667
588
632
045
237
477
396
139
536
Ikke
arresterte
Totalt
Totalt
11
12
12
10
4
5
7
5
2
12
13
14
12
5
5
7
6
3
360
30 1
39 1
765
679
069
325
909
927
858
939
055
159
380
522
686
93 1
885
Tallene gjelder bare Oslo . Aker politidistrikt ble slått sammen med Oslo i slutten av
1943 .
Kilde : Statistisk Å rbok for Oslo by 1946 .
•
3 . september 1 942 fikk vi et midlertidig tillegg til straffelove n . Det ga
bl . a . domstolene adgang til å fordoble den lovbestemte frihetsstraff
som var fastsatt for forbrytelser. Det gj aldt tilfelle av lovbrudd begått
under mørklegging eller i krigssituasjoner, f.eks. bombeangrep. Tyveri
eller ran begått under slike forhold , kunne i verste fall resultere i
dødsdom .31
Tabell 7 . Alle straffbare for forbrytelser fordelt etter forbrytelsens art .
Riket.
År
1937
1938
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1 946
Alle forbryte Iser
4736
4879
5016
4175
5065
5789
6588
6347
4698
5731
Vinningsforbrytelser
I alt
Herav
tyverier
3 1 96
3293
3272
2872
3708
4414
521 1
4958
3745
4261
2628
2596
257 1
2461
3262
3995
4786
4509
3371
3556
Vold og Sedelighetsærekrenk- forbryteletser
ser
789
75 1
875
556
67 1
569
607
628
447
739
239
309
265
156
164
208
179
1 90
136
239
Andre
forbrytetser
512
526
604
591
522
598
591
57 1
370
492
Kilde : Norges Offisielle Statistikk X 166. Kriminalstatistikk ,1 945 og 1946.
1 19
Vi avrunder dette risset over hvilke lovbrudd som dominerte og hvilke
som minket , med en tabell , som prøver å gi et bilde av kriminalitetsutviklingen i de ulike deler av landet i krigsårene .
Tabell 8. Antall straffelte fordelt på de enkelte forbrytelser og den
distriktsvise fordeling 1 939- 1 946.
Lo kalise ring
og år
Vinningsforbrytelser
Vold og ærekrenkelser
Sedelighetsforbrytelser
Andre
forbrytelser
M
K
M
K
M
K
M
K
BYGDER
1939-1 940
1941-1942
1943-1944
1945-1 946
1 598
2423
3780
2726
105
295
487
287
754
680
61 1
609
45
88
79
72
1 92
133
111
153
5
11
31
17
522
443
436
340
69
70
84
71
OSLO
1939-1 940
1941-1 942
1943-1 944
1945-1946
1209
1243
1462
1408
1 45
213
1 93
157
128
81
91
86
12
7
30
16
50
28
29
33
l
l
l
1 66
1 02
1 24
79
46
26
36
19
ANDRE
BYER
1939- 1940
1941-1942
1943-1 944
1945- 1946
1452
1495
229 1
1879
99
199
315
190
29 1
182
202
226
38
52
104
79
87
71
64
79
3
13
52
16
245
203
240
1 90
40
54
64
36
Kilde : Norges Offisielle Statistikk 1 939- 1 946. Kriminalstatistikk.
Hvem var de k rimine l l e ?
Tendensen i vårt statistiske materiale er klar med hensyn til kjønns- og
aldersfordeling : Tallet på de straffedømte var høyere blant de yngre
enn for tidligere straffedømte . Økningen var forholdsvis større for
kvinner enn for menn . 32 Vi har konstatert at det var tyveriene som
særlig slo ut for kvinnenes vedkommende . La oss nå se nærmere på
variablene alder, kjønn og tilbakefall innen kategorien tyverier .
120
Tabell 9. Straffbare for tyverier fordelt etter kjønn , alder og tidligere
straffeforhold, 1 938-1946. Statistikken inneholder ikke tilsvarende tall
for 1 940-4 1 .
Alle tyverier
1 938-39
1942-43
1943-44
1945-46
straffelte
l. under 2 1 år
2. 2 1-25 år
3 . over 2 5 år
1 570
452
702
2782
887
1674
2554
102 1
2074
1489
773
1781
2. Tidligere
straffe l te
l . under 2 1 år
2. 2 1-25 år
3. over 25 år
157
362
1 538
287
326
1622
326
360
1810
217
323
1644
1 12
53
95
457
220
350
395
204
370
188
107
275
l
lO
35
34
107
35
43
103
18
32
80
Menn
l . Tidligere ikke
Kvinner
l . Tidligere ikke
straffelte
l . under 21 år
2. 21-25 år
3 . over 25 år
2. Tidligere
straffe l te
l . under 21 år
2. 2 1-25 år
3. over 25 år
1 15
Kilde : Norges Offisielle Statistikk X 166. Kriminalstatistikk 1945 og 1946.
I løpet av krigen økte tallet på nybegynnere i forhold til tallet på
residivister . Fenomenet gj aldt hele landet . Det var flere årsaker.
Strenge straffereaksjoner skremte nok flere enn dem miljøet og okku­
pasjonen fristet til å begå nye lovbrudd .
25 . mars 1 943 undertegnet ministerpresident Quisling en lov om
visse tiltak mot forbrytere . Loven var delt i to kapitler. De omhandlet
henholdsvis reglene for politioppsyn og for forebyggende forvaring. 33
Lovens kapittel l ga politimesteren adgang til å stille en person
under politioppsyn når vedkommende var idømt fengselsstraff minst
tre ganger, og det siste lovbruddet var begått for ikke mer enn fem år
siden. Politioppsynet innebar at vedkommende ble nektet å forlate sin
121
hjemstedskommune uten politiets tillatelse , og at han ble nektet å
forlate sin bolig mellom kl. 23 og kl. 5 . I den forbindelse kunne han
pålegges å avgi nøkkelen . Det innebar videre daglig meldeplikt på
politistasjonen , og at politiet kunne forby vedkommende å besøke ,
oppholde seg i nærheten av eller ferdes i eller på bestemte lokaler,
steder eller strøk , nyte alkoholholdig drikk og å beskjeftige , omgås
eller huse bestemte personer.
Lovens kapittel 2 inneholdt bestemmelser om forebyggende forvar­
ing. Den skulle :
iverksettes overfor den som grovt eller minst to ganger forsettlig e l ler som i
oppsynstiden begår en straffbar handling.
Det samme gj aldt den som minst tre ganger var idømt fengselsstraff i
seks måneder eller mer . Det siste lovbruddet måtte være begått for
ikke mer enn fem år siden .
Dette var noen av premissene . Hva innebar forebyggende forvaring?
Det innebar fengsel for et bestemt tidsrom eller for ubestemt tid . Ved
dette tiltaket skulle politiet forebygge forventede lovbrudd . Varte
frihetsberøvelsen mer enn ett år, skulle Politidepartementet prøve
hvorvidt det var grunn til å opprettholde vedtaket .
Portforbud og manglende uteliv la heller ikke forholdene til rette for
residivistene . Brennevinsrasjoneringen avverget nok også mange tilba­
kefallsforbrytelser. Det er også grunn til å legge vekt på den faktiske
mangel på arbeidskraft . Et bedre arbeidsmarked gjorde det lettere å
komme tilbake til samfunnet . Noen rehabiliterte seg på den måten . 3"
Kriminelle flyktet til en viss grad til Sverige , ikke av politiske
grunner, men kanskje særlig på grunn av brennevinsrasjoneringen og
varemangele n . Arkivene etter den norske legasjon i Stockholm , Flykt­
ningskontoret, gir delvis dekning for en slik påstand . 35
Vi har hevdet at hovedmassen av de kriminelle var unge førstegangs­
lovbrytere . Overtredelseshyppigheten er erfaringsmessig langt større
for de unge enn for de eldre også i fredstid . 36 Under krigen var både
fristelsestrykk og fristelsespress ekstremt høye . Individer var utsatt for
så vel indre behov som ytre påvirkning . Det hadde sin bakgrunn i
varemangel og pengeoverskudd .
Histori keren Edvard Bull har pekt på det «paradoksale resultat at
massefattigdommen i Norge forsvant nettopp i de år da landet ble
forarmet». Okkupasjonen tvang norsk næringsliv innunder tysk krigs­
økonomi . Det var de tyske interesser som bestemte arten og omfanget
av vår produksjon . Dette bidro til å øke kjøpekraften samtidig som
vareoverskuddet gikk til okkupasjonsmakten, til Tyskland og til krigs­
avsnittene . 37
Tyske sivile og militære myndigheter satte alt inn på å maksimere
den industrielle kapasiteten . I tillegg korn reisningen av de mange tyske
forsvarsanlegg i «Festung Norwegen» .
122
I de store nyopprettede arbeidssentra var det overskudd på penger,
men knapphet på reelle goder. Mat , klær , sigaretter og alkoholvarer
var meget etterspurt . Folk var rasket sammen fra hele landet , frivillig
eller mot sin vilj e . På disse arbeidsplassene møtte de tvangsutskrevne
og frivillige fra alle de tyskokkuperte land . Vi kjenner ikke de nøyak­
tige tall , men det dreide seg om titusener. 38 Etter krigen ble det anslått
at kanskje bortimot 1 50 000 norske kvinner og menn var på «tyskerar­
beid» . 39
De anleggsarbeid som tyskerne satte i gang , skapte kollektiver som
var ferske og rotløse . Den kontroll som vanligvis ligger i naboskap og
lengre bekjentskap var minimal . I slike miljøer var det grobunn for
kriminalitet . 40
I løpet av krigen dro over 45 000 nordmenn til Sverige . 4 1 Dertil kom
alle de som seilte i handelsflåten , som var i de allierte styrker i
Storbritannia og USA , eller som satt i fengsler og KZ-leire i Norge og
Tyskland . Utrygghetsfølelsen bredte seg og den rammet ikke minst de
unge . Når de samtidig f.eks. kunne lese i avise n , tidspunktet er helt
tilfeldig valgt , at : «Konduktør stj al sigaretter, tobakk og mel , og
underslo billettpenger fra Norges Statsbaner» , minsket nok respekten
for de voksnes vandel . 42
Vi vil hevde følgende : Den gjennomsnittskriminelle var i alderen 1 8
til 25 år, tidligere ustraffet o g kom ikke fra spesielt dårlige hjem. De
kjønnsbestemte karakteristika kan oppsummeres slik: Den unge man­
nen begikk som regel innbrudd i kjellerboder, tyveri fra arbeidsplass ,
lagre og depoter, varetransporter eller den nærmeste omgangskrets .
Varene som ble stj ålet var lett omsettelige . Det samme bildet kan vi
tegne av den kvinnelige lovbryter, men i tillegg kom at hun også kunne
ha seksuelle forbindelser med tyskere .
Vi avslutter dette forsøket på å beskrive hvem som var de kriminelle
under krigen med å gjengi et referat fra en sak i Oslo forhørsrett .
Avisen Fritt Folk beskrev saken slik:
Kvinnen som igår var innkalt til forhørsretten var tidligere hverken dømt
eller bøtelagt for noe . Hun tilstod at hun en dag før jul på den tobakksfa­
brikk hvor hun hadde sitt arbeid stj al 1 020 sigaretter. I skjerpende retning la
retten vekt på at det gj aldt tyveri av rasjonerte varer og at det var et meget
stort kvantum sigaretter som ble stj ålet , liksom tyveriet også var et tillits­
brudd overfor hennes arbeidsgiver . I formildende retning tok retten hensyn
til hennes unge alder, at hun tidligere var ustraffet samt hennes tilståelse . 4 3
S amhold eller oppløsning?
Vi vil hevde at samhold var typisk for krigstidens norske samfunn . Det
hindrer imidlertid ikke at det kan påvises utglidningstendenser. Det
1 23
fremste uttrykk for utglidning var økningen i tyverier. Normene gikk
ikke i full oppløsning, snarere var det slik at bestemte normer ble
uthult . Vi vil si at det var eiendomsbegrepet som fikk en ny valør .
Vareknappheten visket ut det skarpe skillet mellom mitt og ditt .
Spenningsmomentet i en tid preget av påbud og forbud provoserte
ikke minst ungdommen . Forbuden frukt smakte best . Trangen til å
utføre bedrifter, ha noe å skryte av , kan utvilsomt ha beveget mange
unge til å foreta seg ting de ellers ikke ville ha gjort . Reaksjonene fra
familie og venner var heller ikke så fordømmende som tidligere .
Gnagende sult og vedvarende savn stimulerte folk til å finne utradisjo­
nelle måter og løsninger i hverdagen .
Vi vil rette oppmerksomheten mot to faktorer, som kan forklare
samholdet og som hindret oppløsning.
l. Ytre trykk - indre integrasjon
Den aktive holdningskampen mot nazifiseringen av det norske sam­
funn skapte solidaritet og samhold på tvers av sosiale forskjeller og
politiske oppfatninger. Alle var i samme båt .
Motstanderne av tyskerne og de norske nazistene , og det var flertal­
let av folket , utgjorde en eneste stor antimyndighetsgruppe . Slagordet
<<Look to Norway» var ikke tatt ut av luften . Vi samlet oss verdimessig
om Kongen , 1 7 . mai og Grunnloven .
Denne økte integrasj onen hindret økning av grovere kriminalitet .
2. Forholdet til okkupasjonsmakten
De fleste innså det umulige i å ta opp en militær kamp mot tyskerne .
Okkupantens kontroll var nærmest fullstendig . Samtidig møtte vi en
disiplinert okkupasj onsarme . Eksempelvis var tallet på voldtektsfor­
brytelser begått av tyskere påfallende lavt . Mange av de tyske solda­
tene var såkalt << bodenstandige>> ; de var i Norge under hele krigen.
Svært mange ble innkvartert i norske hjem , hvor relasjonene til huset
beboere ofte ble gode . Det var en del norske kvinner som på den
måten innledet forhold til tyske soldater.
Fram til 1 944 var motstandskampen preget av sivil motstand og ikke­
vold . Høsten 1 944 tiltok sabotasjehandlinger og likvidasjoner av angi­
vere , men aldri i en slik grad at det utviklet seg en allmenn voldslegiti­
merende holdning i befolkningen. Tvert imot , ledelsen for Milorg og
myndighetene i London fordømte gang på gang under krigen det de
oppfattet som kommunistenes og andres uansvarlige aktivisme .45
1 24
Konklusj on
Fra 1935 og fram til 1 940 var kriminalitetsbildet stabilt. Arbeidsløshe­
ten var ikke avskaffet , på langt nær, men samfunnet opplevde vekst .
Sosial misnøye hadde veket for håp og tro på framtiden . Det var ikke et
samfunn i politisk og sosial oppløsning som møtte krigen. Det var tvert
om et samfunn preget av fem års politisk , økonomisk og sosial utvikling
og stabilitet. Den grad av integrasjon som var oppnådd i trettiårene var
en viktig forutsetning for at det norske samfunn tålte okkupasjonen .
Kriminaliteten generelt bekrefter dette inntrykket , selv om visse kate­
gorier av lovbrudd økte i hyppighet i krigsårene .
Noter
l Parolenes betydning understrekes bl . a . av Gjelsvik.
2 Oppslutningen om massiv motstand kom særlig til uttrykk i den illegale presse . Der
ble de passive og de som sviktet, fordømt.
3 Omfanget var så stort at disse forhold ikke ble gjort til gjenstand for rettsforfølgelse
ved landssvikoppgjøret .
4 På folkemunne ble dette fenomenet kalt å være <<stripete>> .
5 Parolene nådde først o g fremst bybefolkningen.
6 Motsetningene gjorde seg gjeldende både hjemme , i England og i Sverige .
7 Motstanden var først og fremst rettet mot Quisling og hans folk.
8 Vi fikk ikke <<politiløse dage>> og gatekamper slik som i flere danske byer. Ikke på noe
tidspunkt kom det til voldelige kollektive konfrontasjoner med tyskerne . Nordmenn
demonstrerte med binders , nisseluer o . l . , dvs . med symboler som illuderte støtte til
kongehuset og nasjonale verdier.
9 I Universitetsbiblioteket i Oslo fant vi lite om norske forhold . Se likevel Aulie 195 1 .
1 0 Disse anslag ble etterforsket som politiske forbrytelser. Nasjonal Samling opprettet
etter tysk forordning, <<Folkedomstolen>> , hvis mandat var å dømme i slike saker.
11 Vår kriminalstatistikk var fram til 1 956 en ren reaksjonsstatistikk. Den inneholdt
statistiske oppgaver over antall personer med påtaleunnlatelse , dom og forelegg .
12 Politidepartementets arkiv . Rikskriminalstatistikk.
1 3 Ibid .
14 Ibid .
15 Straffbare betyr her personer som har fått dom , påtale eller bot.
16 NOS X 38, 1939-40.
17 Vi har ingen nøyaktige tall for hvor mange som ble mobilisert . I Riksarkivet har vi
bare oppgaver over de som falt og de som ble tatt som krigsfanger.
1 8 Allerede i 1 942 karakteriserte Rediess, sjef for SS und Polizei i Norge , <<Folkedomstolen>> som en <<skyggedomstol>> .
19 Politidepartemente t . Rikskriminalstatistik k .
2 0 Ibid .
21 Aftenposten medio februar 1 943 .
22 Politidepartementet. Rikskriminalstatistikk.
23 Ibid .
24 Redegjørelse fra stadsfysikus i Oslo , A . Diese n , til byens politimester 14. j anuar
1 946. I statsarkivet i Oslo .
25 Ibid .
26 Ibid .
27 Ibid .
28 Ibid .
29 Arkiver etter tyske militærdomstoler i Norge . Riksarkivet.
30 Johs. Andenæs i Kriminalitet og samfunn.
31 Aviser fra okkupasjonstide n .
·
1 25
32 NOS X 122, 1943-44.
33 Quislings forordninger i Lovtidende, 1 943 .
34 Uttalelser fra forfatteren Asbjørn Elden om sitt liv på tyske anlegg under krigen . Han
var selv tidligere straffedømt en rekke ganger før krigen.
35 Arkivet etter Den Norske Legasjon i Stockholm - Flyktningekontoret, 1 940-45 .
36 Johs. Andenæs i Kriminalitet og samfunn.
37 Morten Tuveng.
38 Arkivet etter Allied Expeditionary Force in Norway 1945-47, og i arkivet etter
Organisation Todt. Riksarkivet .
3 9 Tallet nevnes a v en rekke okkupasjonshistorikere .
40 Asbjørn Elden.
41 Kjesaterkartoteket, på mikrofilm i Riksarkivet.
42 Fritt Folk, 6. januar 1 943 .
43 Ibid .
44 Aktstykkene om Regjeringen og Hjemmefronten under krigen.
Litteratur
Andenæs , Bratholm og Christie : Kriminalitet og samfunn, Oslo 1 980.
Aulie , A . : «The effects of the war on criminality in Norway» . I Les effets de la guerre sur
la criminalite. Recueil de documents en mati�re penale et penitentiare , vol XV, 4/1 .
Berne 195 1 .
Grimnes , O . K . : Norge under okkupasjonen, Oslo 1 983 .
Grimnes , O. K . : Et flyktningesamfunn vokser fram. Nordmenn i Sverige 1940-45, Oslo
1969.
Justisdepartementet: Innstilling om landssvikoppgjøret, Oslo 1 962.
Lie , H . : Krigstid, Oslo 1982.
Luihn , H . : De illegale avisene, Oslo 1 960.
Stortinget: Aktstykker om Regjeringen og Hjemmefronten under krigen, Oslo 1948.
Titlestad , T. : Peder Furubotn 1942-45, Oslo 1977.
Tuveng, M . : Arbeidsløshet og beskjeftigelse i Norge før og under krigen, Oslo 1 946.
8
Politi og politikultur i Norge
i krigsårene
NILS JOHAN RING DAL
Politi og okkupasj on , allment
Internasjonal politilitteratur fremhever ofte hvordan politiet som etat
svikter i krisesituasjoner. De to klassiske eksempler er gjerne politiet
under den franske revolusjon og politiet i Tyskland under Weimar­
republikke n .
Det er derfor gode grunner t i l å anta a t politietaten , som er skapt
med henblikk på fredstid , også i Norge var nokså dårlig egnet til å takle
kriseproblemene i en krigssituasjon .
Vi har ingen «litteratur» om politiet i Norge under krigen. Men det
finnes spredte kommentarer, et par kapitler i samleverke r, samt en
rekke mer personlig pregede opptegnelser og forsvarsskrifter. Frem­
stillingene er oftest konsentrert om dramatiske enkelthendelser og
episoder , om enkeltpersoner som bedrev motstandsvirksomhet og kom
i tysk fangenskap . Dersom forholdet til okkupasjonsmakten og NS tas
opp , har de til dels en moraliserende tendens , om de da ikke søker å
fremstille den oppslutning NS (Nasjonal Samling) fik k , som uunngå­
elig . 1
N å e r det selvfølgelig slik a t når politiet som organisert apparat
opprettholdes under en okkupasjon fra en fremmed makt , må resulta­
tet nødvendigvis bli at selv om mange funksjoner innen etaten opprett­
holdes som før , vil samtidig former for samarbeid med okkupanten
presse seg frem.
Likevel kan dette samarbeidet tenkes å anta ulike former: Overfla­
disk samarbeid kan kamuflere alvorlig motstandsarbeid like mye som
overfladisk opprør kan skjule reell konformitet med okkupante n .
Det h a r alltid vært fremholdt fra etaten selv , o g det er sannsynligvis
korrekt , at det nasjonale politi , om det bevares og ikke legges ned , kan
gi befolkningen en støtte og en trygghet som en okkupant ikke ville
tilby . Men like klart er det at når det nasjonale politi opprettholdes ,
skjenker det en viss legitimitet til okkupanten.
Av disse grunner er spørsmålet om politiets status og stilling under
1 27
en okkupasjon et spørsmål som har interesse både for historikerne i
deres vurdering av 2 . verdenskrig og for samfunnsplanleggere og
politikere i et mer hypotetisk og fremtidsorientert perspektiv .
En rekke politifolk opplevde noen dramatiske krigsår og norske
politifolk var aktive i Sverige , England og på østfronten . Likevel velger
vi i denne artikkelen bevisst å neddramatisere dette stoffet . I stedet
skal det norske politiets stilling belyses mer fra et dagliglivssynspunkt ,
med vekt på politiets etatskultur. Det er intervjuer med folk som var i
tjeneste under krigen som danner hovedmaterialet som fremstillingen
er basert på. Intervj uene er utført som et oppdrag for det norske
Justisdepartementet . 2
Før etaten kan belyses innenfra er det imidlertid nødvendig med et
ytre riss også av de mer institusjonelle og politiske forhold .
Et ytre riss av norsk politis historie under krigen
Selv om en rekke politifolk i egenskap av underoffiserer eller frivillige
deltok i krigshandlingene i tiden rundt og etter 9. april 1940 , var
selvsagt ikke politietaten som sådan engasjert i krigshandlinger.
Tvert om engasjerte politiet seg umiddelbart i tiltak for å dempe
mulig uro i forbindelse med krigshandlingene . Om Oslopolitiets eskorte
av tyskerne inn i byen 9. april, heter det i et intervj u med en eldre
politimann:
Politimester Welhaven dyttet h a m (inspektør Haakon Schønning) p å e n
måte foran seg o g beordret h a m t i l å t a imot o g eskortere tyskerne ved hjelp
av ryttertjeneste n . Det har senere blitt kritisert at politiet gjorde dette her,
men så vidt jeg kan se , var det ikke annet å gjøre . (Oslo)
Sivilbefolkningen måtte holdes i ro der tyske troppe r rykket inn . Og
når bye r ble forlatt , i panikk for bomber eller på grunn av reell
bombing , forsøkte i det minste deler av korpsene å utøve kontroll og
tilsyn med butikker, hus og verdier i de forlatte områder.
Straks okkupasjonen var blitt en realitet, medførte den på sin side
økte kontrolloppgaver. Det het seg i alle fall at personellbehovet økte ,
og politikorpsene ble allerede fra aprildagene av gjenstand for regel­
messige forøkelser. I første omgang hadde suppleringene karakter av
re kruttering av hje lpepoliti , senere kom det store mengder av nyutdan­
net pe rsonell fra politiskolen , som åpnet for langt bredere opptak enn
før.
Ettersom politiskolen kom under kontroll av det nyopprettede
Politidepartementet , innebar det en sterkere sentral styring av politiets
rekruttering. Mye tyder på at politiskolen i løpet av det første krigsåret
endret karakter. Ikke minst skjedde det forandringer med den delen av
1 28
undervisningen som ble henlagt til Kongsvinger, der det bl . a . var en
stor grad av tyske lærerkrefter . 3
Selv om den overveldende majoritet av disse «nye politifolkene»
synes å være blitt rekruttert på Østlandet , og kanskje fortrinnsvis i
strøk der motstandslinjen var mindre klar, var andelen blant de nye
politifolkene som var eller ble NS-medlemmer, i alle fall ved de mindre
politikamrene , bare ubetydelig høyere enn andelen i de opprinnelige
korpsene . Slik sett synes det lite meningsfullt å legge avgjørende vekt
på den store mengde av nye politifolk som strømmet til etaten , når en
skal forklare etatens utvikling gjennom krigsårene .
Først i krigens aller siste fase kom det et visst tilsig til politiet fra
hirden og frontkjempere . Denne rekrutteringen gj aldt dog stats- og
grensepolitiet mer enn det øvrige politi . Disse særetatene skal ikke
behandles inngående her . 4
Men det synes klart at forbindelseslinjene til og personoverlappin­
gene med det ordinære politi må ha vært nokså omfattende i krigens
første faser, slik at det lenge er riktig å snakke om en og ikke to
etatskulturer. Først i krigens siste år hadde det utviklet seg et helt
særegent miljø og likeartede holdninger innen stats- og grensepolitiet .
Politidepartementet ble opprettet 25 . september 1940 og Jonas Lie
ble politiminister . Samtidig ble politimester Kristian Welhaven i Oslo ,
som i praksis hadde hatt status som en slags rikspolitimester, skiftet ut
med den langt mer systemkonforme politimester i Aker, Bernhard
Askvig. Disse forandringene ga støtet til en propagandaoffensiv der
tjenestemanns- og embetsmannsforeningene spilte med og hensikten i
første omgang var en størst mulig rekruttering av politifolk til NS . 5
Det fantes ved en del kamre en kj erne av førkrigsmedlemmer av NS .
Ved andre kamre var det eldre betjenter, ofte med tilknytning til det
tidligere stats- og utrykningspolitiet, som gikk foran i oppslutningen
om NS. Likevel var det noe kvalitativt nytt som skj edde fra høsten 1940
av , idet innmeldingene i NS startet.
Hovedmønsteret synes å være at alle sentrale drivkrefter strebet i
retning av konformitet og tilpasning til den nye tid . Politiet er tradisjo­
nelt en etat som er lite protestdisponert , en er vant til å motta ordrer og
følge dem .
Samtidig er politifolk sterkt orientert mot å følge hovedtendensen
innad i etaten . Mens politikorpsene er henlagt til byene , er svært
mange politifolk fra landsbygda . Også det borger for en større identifi­
kasjon med etaten enn med lokalmiljøet .
Det synes derfor som om de sterke forskjellene mellom politikorp­
sene fra kammer til kammer snarere skyldes ulik grad av motstand mot
de direktiver og retningslinjer som kom fra sentralt hold . Hvorvidt det
ble reist motstand innad på politikammeret eller ikke , må ha spilt
større rolle enn den ulike graden av gammel sympati med NS . 6
Det bilde vi kan tegne av innmeldingene utover høsten 1940 og
5 • Krig og moral
1 29
vårparten 1941 , omfatter både kollektive innmeldinger i NS av hele
korpsene ved en del kamre på Østlandet , via mindretalls- og flertalls­
innmeldinger, som var det mest vanlige , til regulær kollektiv oppsig­
else . 7
Spørsmålet om årsaken til politiets nokså massive opslutning om NS
er det eneste problem knyttet til politiets stilling under krigen som har
vært viet særlig interesse hittil : Vi skal derfor ikke i denne sammenheng
beskjeftige oss mer inngående med det , bare nevne at teoriene spenner
fra etatskonformitet via mangel på utdannelse til en ensidig betoning av
at de eldre i korpsene var redde for å miste jobben.
Utover i krigen skjedde det så en rekke både individuelle arrestasjo­
ner, massearrestasjoner og oppsigelser. Mest kjent er arrestasjonene
av 500 politifolk i august 1 943 , som fikk som resultat at nesten 300 av
dem ble sendt til tysk konsentrasjonsleir . 8
Men det var blitt arrestert og deportert folk både før og etter dette .
Dessuten var det atskillige politifolk som frivillig søkte avskjed i løpet
av krigen. Med utgangspunkt i anslag fra Oslo kan det antydes at vel en
fjerdedel av førkrigskorpset forsvant ut av tjeneste i løpet av krigen.9
På den annen side ble det rekruttert folk fra politiet til Østfronten ,
tre politikompanier med et samlet antall på vel 700 mann og dessuten
over 400 polititjenestemenn til germanske SS Norge . Noen av disse
kom tilbake til polititjeneste . Men rekrutteringen vitner også om en
kontinuerlig avgang av politifolk . 1 0
Likevel er det klart a t nyrekrutteringen var langt større e n n avgan­
gen , og bevilgningene til politiet ble store . Sett under ett ekspanderte
etaten derfor betydelig under krigen. Det var rundt 3000 polititjeneste­
menn i tjeneste tidlig i 1 940 og vel 5500 i tjeneste i april 1 945 . Men i de
korpsene som var i tjeneste i april 1 945 , var det under halvparten som
tilhørte de opprinnelige førkrigskorpsene .
Ett år senere var korpse ne av omtrent samme størrelse og det var
stadig bare rundt halvparten av folkene som hadde tjenesteansiennitet
fra før krigen. På det tidspunkt var mange kommet tilbake til korpsene
fra fangenskap eller fra det sivile liv . Mange var blitt avskjediget og
straffet , men det var også , særlig i Østlandsområdet, store grupper av
NS-medlemmer som var blitt renvasket og gjeninntatt i korpsene .
Endelig hadde det skjedd nyrekruttering lokalt og blant polititropper
og milorgfolk .
I et langtidspe rspe ktiv innebærer krigen dermed i alle henseender,
og ikke minst personellmessig , den store skillelinje og det store vende­
punkt i norsk politis historie .
NS-medlemskapet
Om vi ser bort fra Kultur- og folkeopplysningsdepartementet, er det
130
ingen annen institusjon eller etat som kunne oppvise en så stor andel
NS-medlemmer som politietaten under krigen. Tallene er meget høye
også om vi holder statspolitiet og grensepolitiet utenfor.
Nå kan vi manipulere mye med disse tallene , og de varierer meget
om vi regner inn alle som arbeidet i etaten fra krigens begynnelse og i
løpet av krigen , om vi bare ser på dem som var ansatt da krigen var
over, eller om vi bare følger førkrigskorpsenes utvikling.
For Oslo og Akers vedkommende har man operert med en medlems­
prosent blant tjenestemennene på 60 % . Da har man gått ut fra antallet
førkrigsansatte polititjenestemenn som meldte seg inn i NS for en
kortere eller lengre periode i løpet av krigen. 1 1
Om en derimot t a r utgangspunkt i polititjenestemennene ved freds­
slutningen , kan man konstruere maksimumstall på 90 % på visse
politikamre . Endelig kunne en se på hvor stor andel av førkrigskorpset
som fikk straff for landssvik . Da er «gode nordmenn med NS-medlem­
skap» blitt trukket ut av utvalget. I dette tilfelle får vi en prosentandel
på 26 % for Oslo og Aker. 1 2
Men det skal ikke være disse ytre tallmessige forholdene som skal
problematiseres i denne sammenheng, derimot de indre forhold : etats­
kulturen i et NS-styrt politi . La oss derfor foreløpig være tilfredse med
runde tall for hele landet og gå ut fra at opp mot halvparten av alle
polititjenestemenn og en drøy tredjedel av landets lensmenn var NS­
medlemmer i perioden 1 940--45 .
Det kan lett utarte til flisespikkeri å diskutere hvorvidt nazifiseringen
«egentlig» var «høyere» eller «lavere» enn det disse tallene kan sies å
peke mot . Derimot er det all grunn til å fremheve at spørsmålet om
nazifisering av etatene er vesentlig mer komplisert enn spørsmålet om
hvor mange som innehadde formelt medlemskap i en nazistisk organi­
sasjon .
Hvor komplisert problemet er, blir klart når vi tenker på at det i
etatene fantes folk som samarbeidet mer enn bra nok med tyskerne
uten å være medlemmer av NS , folk som meldte seg inn i NS uteluk­
kende for å kunne drive mer effektivt motstandsarbeid , folk som var
NS alt før krigen og forble medlemmer krigen igjennom , folk som
meldte seg inn i NS 1 94 1 og ut «i tide» våren 1 942 , og ikke minst folk
som lekket informasjoner til motstandsbevegelsen utelukkende for å
redde sitt eget skinn. «Hver SS sin jøde» het det i det tyske rettsoppgjø­
ret . Men studiet av rettsoppgjøret mot norske politifolk viser et tilsva­
rende allsidig spektrum. 1 3
Lensmannsetaten oppviser mange av de samme trekkene som politi­
etaten, men med enda klarere regionale variasj oner og dessuten med
en skarpere spenning mellom betjenter og lensmenn . Det synes helt
enkelt som om de fleste NS-interesserte betjenter rykket opp som
lensmenn samtidig som stillingene som lensmannsbetjenter ikke ble
ansett som interessante for NS-karrierister .
131
Også for politiets vedkommende er det klart at antallet NS-medlem­
mer mot slutten av krigen var noe høyere øverst i hierarkiet . Ikke minst
gjelder det j uristene: Det fantes kun en av 41 politimestre som ikke var
NS-medlem i april 1945 , men det fantes ennå atskillige politifullmekti­
ger som ikke var medlemmer, ikke minst i prispolitiet .
Blant tjenestemennene er det klart at medlemsprosenten var høyere
på betjent- enn konstabelnivå. Men politiet har, og hadde enda klarere
da , et trangt hierarki der antallet opprykksstillinger er begrenset . NS­
medlemmer gjorde bedre og raskere karriere , men det eksisterte langt
fra tilstrekkelig med opprykksstillinger for alle NS-medlemmer. Like­
vel ble de i etate n , muligens av sosiale grunner.
Slik sett oppviser politietaten en slags demokratisk struktur i NS­
sammenheng: Det fantes NS-medlemmer fra bunn til topp i systemet .
Vi har altså å gjøre med en etat der NS var representert på alle nivåer
og med ulike typer NS-medlemmer, aktivister og lunkne , ideologer,
opportunister - og agenter for motstanderne .
Ytre trekk ved polititj enesten i krigsårene
Det er helt klart at det store flertall av tjenester og handlinger som
politiet utførte under krige n , hadde få politiske implikasjoner, og de
innebar som oftest intet samarbeid med tysk politi eller tyske militære .
Selv om knapt en eneste politimann som har vært i tjeneste over lengre
tid under krigen , kan ha unngått å være med på innsamling av radioer,
henting av fanger og innrapportering av politiske demonstranter, besto
deres tjenestemessige hverdag av langt mer udramatiske tjenester. 1 4
La oss først se litt på de sakstyper som fylte politifolkenes hverdag : I
det daglige glemmer de fleste mennesker rammebetingelsene for sin
virksomhet og de fleste av de daglige tjenesteoppgaver fortonte seg
nok for den enkelte politimann som om de overhodet ikke hadde med
krigen å gjøre . Likevel hadde også hverdagstjenesten indirekte sam­
menheng med okkupasjonssituasjonen .
I ordenstjenesten betydde mørklegging, blendingsforskrifter og port­
forbud at kvelds- og nattpatruljene fikk en helt annen karakter enn i
fredstid . I kombinasjon med det forhold at alkoholtilgangen var
begrenset og alkohol stort sett ble konsumert privat , bak nedrul­
lede gardiner, ble resultatet generelt færre ordensforstyrrelser og
mindre slåssing. Her er det full harmoni mellom kriminalstatistik­
ken og politifolks erindring. Det eneste permanente ordensproblem
synes å ha vært kinokøene . I eller utenfor kinoen kunne det oppstå
tumulter, selv i den pynteligste norske småby . Knubbing og knuffing er
noe menn husker. Derfor strømmer intervj uene over av historier med
kinokøene som bakgrunn.
Men hovedbildet er ro og orden. Ikke minst gjelder dette trafikken :
132
Restriksjoner på bilbruk, kontroll med bensinen og - mot slutten av
krigen - knott , førte til redusert trafikk med færre uhell og få kontroll­
problemer.
Rasjonerings- og prisforskrifter førte videre til at det oppsto et helt
nytt sett av saker, som i sin tur fordret en egen avdeling med politifolk
på hvert enkelt kammer. Her kontrollerte man både dem som handlet
og dem som produserte , entreprenører, bønder og småkjøpmenn side
om side . Disse nye arbeidsoppgavene ga selvfølgelig utslag på kriminal­
statistikken, og det ser ut som om mesteparten av den kriminalitetsøk­
ning som statistikken forteller om , nettopp kan forklares med den økte
politiinnsatsen på disse feltene . 14
Det var bare i 1943 og 1944 at den samlede kriminaliteten blant
norske menn lå høyere enn i årene før krigen , og selv i disse årene lå
den bare ubetydelig høyere enn før krigen. Derimot ble kvinnene mer
aktive når det gjelder lovbrudd og forseelser og i toppårene 1943 og
1944 var antallet forbrytelser blant kvinnene faktisk over dobbelt så
høyt som før krigen.
Den økte kvinnekriminaliteten var nok likevel gjennomgående
nokså udramatisk i sin karakter og den innebar ikke minst en økning av
småtyverier og småbedragerier. Det er kriminalitet i den lille , vi kunne
nesten si hjemlige genre som beholdt et betydelig omfang under
krigen, j a , som økte : Foruten sykler og smågjenstander ble det stjålet
mat , klær og rasjoneringskort . Men politiet kom altså generelt mer i
berøring med kvinnene under krigen enn de hadde gjort tidligere .
Syndene var mange : Tøy ble stj ålet fra tørkesnor og gang . Kaninen
eller villagrisen ble stjålet direkte fra bakgården. Kriminalpolitiets
hverdag var full av høns , vinterfrakker og tapte tobakksmerker. Små­
kriminalitet blir etter sitt vesen lett glemt . Gamle politifolk har nesten
ikke minner om saker av dette slaget. Men politiarkivene taler sitt eget,
klare språk . 1 5
Den mer alvorlige kriminaliteten, store innbrudd fra butikker, lagre
og privathjem, forekom også, men i mindre målestokk enn før.
Dette setter politifolk i dag , retrospektivt , dels i sammenheng med
angst for tyskerne , dels med det forhold at mange av de potensielt
kriminelle var engasjert i annen virksomhet , ikke minst motstandsar­
beid , og fikk utløp for sin virketrang og spenningslyst på mer positive
måter.
En skal heller ikke utelukke at en del potensielle bråkmakere blant
ungguttene søkte seg til politiet , til hirden og til østfronten, og slik fikk
utløp for sin virketrang på en annen , «legalisert» måte . 1 6
Liksom den alvorlige kriminaliteten ble redusert under krigen, ble
det også færre sedelighetssaker å klare opp i for politiet. Selvfølgelig
fantes det en og annen voldtektssak , både med tysk og norsk gjernings­
mann , det fantes blottere og vold i hjemmet da som nå, og sakene ble
rapportert til politiet .
133
De mest karakteristiske sedelighetssakene under krigen var imidler­
tid knyttet til det erotiske samkvem mellom norske og tyske borgere :
Politiet måtte ofte samle inn , spore opp og kontrollere «tyskertøsene» ,
de jentene som pleide kontakt med tyskerne .
Vi lo godt av dette , og betraktet det nesten som en slags stille sabotasj e ,
nesten en nasjonal innsats. (Tønsberg) M e n det kunne ikke falle oss i n n å
flørte med dem når vi brakte dem til Tønsberg sykehus . (Skien)
Angsten for kjønnssykdommer var stor på tysk hold og det førte til mye
merarbeid for norsk politi , og til et nesten daglig samarbeid på et noe
uvanlig felt .
Foruten i sedelighetssakene var det først og fremst på to felter en
hadde daglig eller nært samarbeid med okkupanten . Det gj aldt for det
første såkalte norsk-tyske saker. Det var sivile , ikke-politiske saker,
der både norske og tyske interesser var involvert . Sakene kunne dreie
seg om alt fra trafikkuhell til innbrudd , begått av tyske soldater eller i
et tysk lager.
Slike saker kunne det godt bli mange av , ikke minst på steder der det
var stasjonert mange tyskere . I Kristiansand har hver tiende sak vært
en norsk-tysk sak . Slik sett har tyskernes nærvær medført atskillig
direkte ekstraarbeid . 1 7
Tidstypisk er saken fra Tromsø , der hunden Ladys eierinne tok livet
av sin hund . Hun må ha mislikt bikkjas unasjonale oppførsel , for den
svermet for tyske soldater. Resultatet ble imidlertid at damen ble
anmeldt for dyreplageri av hundens tyske venner.
I slike saker, hvor motpartene var av motsatt nasjonalitet , ble saken
en dobbel politisak som fordret innsats fra både norsk og tysk politi .
Norske politifolk samarbeidet i slike saker gladelig og effektivt med
tysk militærpoliti , feldgendarmene , der en slik avdeling fantes .
Helt annerledes stilte det seg med de rent politiske sakene , der
politiet måtte samarbeide med sikkerhetspolitiet direkte . Sakene
kunne spenne fra ungdommer som hadde avsunget kongesangen på en
speiderhytte , til ukjente personer som var observert på mistenkelige
steder .
D e politiske sakene v a r aldri populære , o g etter hvert som det ble
opprettet egne avdelinger av statspolitiet , gled sakene i økende grad
over fra kamrene til statspolitiet . Nå var det ikke så altfor ofte slike
saker dukket opp . Ved mellomstore politikamre , som Kristiansand og
Tromsø , hadde man et par slike saker i måneden , ved de små politi­
kamrene var det enda lenger mellom hver sak .
Men om det var langt mellom de politiske saker og lange opphold
mellom de gangene en trådte i direkte kontakt med sikkerhetspolitiet ,
er det likevel en rekke trekk ved politietaten under krigen som vitner
om tyskernes nærvær i Norge .
134
De mest slående uttrykk for det som skjedde med politiet i krigs­
årene har mindre med selve tjenesten enn med etatskulturen å gj øre .
For politikulturens vedkommende satte tyskernes nærvær tydelige
spor. Og kanskje lå forholdene til rette for dette , ettersom det une kte­
lig var noe «tysk» over norsk politis etatskultur allerede forut for
krigen?
Norske og tyske politiide aler før og under k rigen
30-årene hadde vært en oppgangstid for norsk politi for så vidt som
korpsene hadde økt noe i størrelse , en god del i kvalitet og i allmenn
anseelse . Det var også kommet politiskole i gang. Politiskolen ble
imidlertid for de flestes vedkommende enda et tillegg til underoffisers­
skolen . Norsk politis militære preg var dermed ikke noe nytt fra krige n ,
men v a r e n arv fra mellomkrigstiden .
Alle disse forhold, samt det a t politiet fra 1 937 ble sentralisert , kom
under staten og dermed ble revet løs fra kommuneøkonomiens
begrensninger, førte også til høyere lønnsnivå og dermed til økt
prestisje for etaten .
I Oslo var kravene til dem som ville inn i politiet særlig strenge . Det
eksisterte et minimumskrav til høyde på l ,80 m og det ble stilt store
fysiske krav : Idrettsmenn og gutter fra landet ble bevisst favorisert .
Politimester Welhavens politikorps ble dermed selvbevisst og stolt med
henblikk på sitt fysiske og idrettslige potensiale . 1 8
Politiembetsmenn som Jonas Lie og Haakon Schønning var utpre­
gede kjendiser etter den tids målestokk. Begge skrev bøker, Jonas Lie
endog kriminalromaner, og ble hyppig omtalt i avisene. Begge hadde
slengkapper, barter og monokkel , utpregede mandighetssymboler i
samtiden . Schønning var selvforsvarsekspert , begge var eksperter i
militær drill og disiplinert utrykning. De var atskillige smågutters store
forbilder og bidro i kraft av sine personer til politiyrkets prestisje .
Forbildet i arbeidet for profesjonalisering a v norsk politi hadde man
søkt i Tyskland , selv om akkurat Jonas Lie også hadde stor sans for
effektiviteten hos det sovj etiske politi . Bergenspolitiet dro riktignok på
studietur til England , men dette hadde kommunikasjonstekniske grun­
ner. Alle andre dro til Tyskland.
Denne studievirksomheten fortsatte etter krigsutbruddet og okkupa­
sjonen. En hadde mye å lære i Tyskland , het det , ikke politisk , men
politimessig. Mest kjent er en seks ukers studietur som ble påbegynt i
august 1 940, aktivt understøttet av Welhaven . Det var nærmest en
tilfeldighet at ikke Andreas Aulie ble leder for denne turen, som hadde
bred og «tverrpolitisk» oppslutning. Senere fulgte andre , mindre
omdiskuterte turer. 19
Krigen igjennom fortsatte norske politifolk å beundre tysk politi .
135
Men forutsetningen for denne aksept var at tyskerne oppførte seg i tråd
med visse aksepterte politinormer .
Det tyske sikkerhetspolitiet hadde en atferd o g e t sett av arbeidsopp­
gaver som ofte kom i konflikt med slike normer. Det var et politisk
politi og nøt dermed ikke noen generell respekt blant norske politifolk ,
selv om enkeltpersoner blant dem og enkelte av deres ledere kune ha
det . En mann som Fehmer tilfredsstilte åpenbart visse av de ytre krav
en kunne stille til en politimann . Derfor er holdningen overfor ham
periodevis ambivalent . Om andre av sikkerhetspolitiets etterforskere
bemerkes derimot lett foraktelig at de «Stort sett var lærere og intellek­
tuelle» .
Men med det tyske militærpolitiet, feldgendarmene , stilte det seg
helt annerledes. De var skikkelige politifolk . Dem kunne man ringe til
hvis det oppsto bråk , dem kunne man samarbeide med og i visse byer
endog patruljere sammen med . 20
Man beundret den måten de kunne hanskes med nordmenn og ikke
minst med tyske offiserer, som ellers kunne volde norsk politi en del
problemer.
S å var d e t gendarmene . O g de forsto vi v a r ordinære politifolk fra Tyskland
som var blitt sendt i felte n . De nøt en kolossal respekt både blant den norske
befolkning og blant tyskerne: Jeg vil påstå at de var ganske rettferdige .
(Narvik) Gendarmene var faktisk «de gode tyskere>> . Det var en underoffi­
ser som var sjef, og så var det vel ekte politifolk som var der. (Trondheim)
Feldgendarmene gikk altså for å være handlekraftige og disiplinerte .
De tok seg ikke til rette , slik sikkerhetspolitiet og en del offiserer
kunne gjøre det . Det blir til og med påstått at gendarmene knapt nok
festet eller hadde kontakt med norske jenter. 2 1
Men politiets velvilje ove rfor feldgendarmene og deres usikkerhet
overfor sikkerhetspolitiet kan likevel best stilles opp mot de åpent
negative følelser de næret overfor hirden. Skepsisen er uttalt gjennom
hele krigen og de politifolk som ble rekruttert fra hirden i krigens siste
fase , hadde langt større problemer med å bli akseptert enn de som kom
fra Kongsvinger-kursene .
Den første krigshøsten må hirden åpenbart ha blitt følt som en
konkurrerende organisasjon for politiet , både uniformene og hand­
lingsvilligheten deres synes å ha såret politimennenes yrkesstolthet.
Denne høsten ble resultatet de rmed atskillige voldlige sammenstøt
mellom hird og politi i de større byene Oslo , Bergen, Skien og
Trondheim , og politime nnene bemerker alltid stolt at det var de som
banket hirde n .
V i hadde flere sammenstøt med hirde n . D e tok seg stadig t i l rette o g siden
politiet var intakt , måtte vi rykke ut. Vi banket hirden rett som det var.
136
(Oslo) Det var veldig populært naturligvis, blant jøssinger, at vi arresterte
nazister. En dag kom Einar Rose forbi , vi sto oppstilt bak Nationaltheatre t :
<<Fint gutter!» (Oslo)
Det virker som om NS-medlemmer i politiet temmelig problemfritt har
satt lojaliteten overfor korpset høyere enn det politiske fellesskapet.
Profesjonen hadde forrang, politikken kom i annen rekke , slik hadde
det tradisjonelt vært i politiet. En nokså aktiv NS'er uttaler eksem­
pelvis:
Jeg har ofte nevnt for mine senere kame rater, som jeg ikke kjente da, folk
som var i hirde n , at om vi var blitt utkommandert , så hadde også jeg tatt den
fighten . (Oslo)
Men rett før jul 1940 kom det forbud mot å gripe inn overfor hirden.
Dermed ble sosial omgang mellom NS-politifolk og hirdmedlemmer
mer mulig.
Intern tillit og mistillit
Spørsmålet om hvor merkbart skillet var mellom medlemmer og ikke­
medlemmer av NS, blir besvart systematisk forskjellig i intervj uene .
Alle som selv var medlemmer av NS for kortere eller lengre tid , hevder
sterkt at dette skillet var nesten eller helt umerkelig innad i korpset , og
at et slikt skille ikke eksisterte i sivilbefolkningens bevissthet .
Det ble ikke snakket politikk i tjenesten og yrkesetikken tilsa at en
skulle adlyde ordre uten protest . Hvordan skulle en da huske eller
tenke på hvem som var medlem av NS og hvem som ikke var det?
Derimot eksisterte det , hevder disse ofte , enkeltpersoner som
utmerket seg med et særlig klart og ivrig samarbeid med tyskerne ,
særlig med sikkerhetspolitiet . Mange synes å ha bevart selvrespekten
som politimann gjennom å avskrive slike folk . De var avvikere , politiet
som helhet oppførte seg som de burde og måtte .
Folk i statspolitiet blir gjennomgående avskrevet på denne måten , de
blir ikke betraktet som politikolleger, selv om svært mange blant dem
opprinnelig var politifolk .
De norske stapobetjentene og konstablene kjente v i egentlig ikke . Også når
vi ikke visste noe om dem , regnet vi med at de var stripete eller skumle .
(Kristiansand)
I mange intervjuer utpekes statspolitiet som en slags syndebukk . Alle
negative teorier om norsk politi skyldes «egentlig» at man forveksler og
blander sammen statspolitiet og det ordinære politi . Det er gode
137
grunner til at en slik teori har fått solid fotfeste . Teorien om det skarpe
skille mellom statspoliti og vanlig politi har selvfølgelig vært funksjo­
nell for politietaten i rehabiliteringssammenheng. Men den har aldri
verken vært søkt bevist eller motbevist . 22
I svært mange intervjuer utpekes «tolken» hos sikkerhetspolitiet som
den lokale småby-storskurk . I ham finner det holdningsløse samarbeid
en personifikasjon . Ikke minst den jevne NS-politimann opererer med
en sondring mellom «politiet» og «Skurker i statspolitiet og hos sikker­
hetspolitiet» .
De som ikke selv meldte seg inn i NS, trekker ikke alltid slike skarpe
skillelinjer, men hevder nesten konsekvent at alle visste hvem som var
NS og hvem som ikke var det .
Vi var ikke to grupper på kammere t : Alle snakket med hverandre , så det var
ingen synlige skiller: Men vi som ikke var NS, snakka jo litt oss imellom om
dem andran , da , som naturlig var. (Namsos)
Situasjonen førte imidlertid med nødvendighet til mistenksomhet . Det
var såpass mye som sto på spill at et åpent tillitsforhold var en
umulighet.
P å kammeret hersket d e t en dyster stemning o g folk voktet m y e på hver­
andre , for ingen visste helt hva andre ville blande seg bort i . Derfor var det
greiere ikke å snakke om sakene . (Halden) Det er tydelig at mistenksomhet
er en slags yrkessykdom (blant politifolk) . Vi trenes opp til å bli så skeptiske
og mistenksomme og vi ender opp med å mistenke hverandre også: Det er
nok mye av bakgrunnen for at det var så dårlig stemning her etter krige n . Vi
hadde sittet og voktet på hverandre under hele krigen og så kom et etterspill
som heller ikke ble helt slik som vi hadde ventet oss . (Skien)
Tillitskrisen fantes ikke bare mellom folk på kammeret , men også
overfor publikum . De fleste rapporterer om en viss mistenksomhet fra
publikums side . Uenigheten mellom de ulike informantene dreier seg
om hvorvidt denne mistenksomheten fikk praktiske konsekvenser for
politiets arbeid og handlemåte .
Folk skumla jo litt selvfølgelig om alle som var i politiet , så de var jo litt
skeptisk . Dæm kjent' jo ikke til alt som foregjekk . (Bodø)
Gjennomgående rapporteres det imidlertid fra de mindre byene at folk
kjente forskjell på folk innad i politiet :
Men den delen av befolkninga som kjænt' oss , vesst' også at når de kom til
folk som var kjent , så hadde man muligheten til å bist å . (Tromsø) Det er nok
mulig at folk i dag ikke kan se forskjell på de enkelte personer innen politie t .
M e n de kunne d e t da , d e t er sikkert . A l t v a r m e r oversiktlig da. Folk bodde
138
inne i byene og det gjorde politifolkene også. (Tønsberg) Det som e vil frem
til som eiendommelig i denne sagen , er at når e kalte inn ungdommen , så
stolte de såpass på mæ at vi kunne bli enige om forklaringe n . Men når den
vel var undertegn a , kunne de se på mæ og si : Nå ska e fortelle dæ ka som
virkelig hendte . (Kristiansand)
I de store byene begrenset nok både publi kums og politifolks person­
kunnskap seg til embetsmennene , den avdeling de soknet til eller
hadde kontakt med , og de generaliseringer en kunne trekke med
grunnlag i uniformene .
I de større byene , først og fremst Oslo , Bergen og Å lesund , ble de
synlige uttrykk for nonkonformitet desto viktigere , som markeringer
overfor andre i korpset og overfor sivilbefolkningen.
U niformsspørsmålet
I årene før krigen hadde en ofte drøftet svakhetene ved den tradisjo­
nelle blå politiuniformen . Den var ukomfortabel både til inne- og
utebruk. Stats- og utrykningspolitiet hadde derimot hatt anledning til å
eksperimentere med en mer komfortabel og anvendelig uniformstype .
Den uniformen hadde hatt et mer militært tilsnitt.
Under krigen skulle det bli innført nye uniformer. Nå ble imidlertid
de nye uniformene opplevd som det synlige bevis på konformitet med
den nye tiden. Dermed fikk de ukomfortable blå uniformene plutselig
en kjærkommen symbolfunksjon .
De nye uniformene ble på de fleste steder innført våren 1 942 . I første
omgang unnlot mange politifolk i de større byene å hente dem hos
skredderen. Dette ble en diskret og tilsynelatende upolitisk måte å
markere seg på innen en etatskultur der politiske diskusjoner generelt
var mislikt og i øyeblikket var en regulær umulighet .
Ikke minst markerte man imidlertid en distanse til de nyutdannede
fra Kongsvinger-kursene som alltid opptrådte i nye , tysk- og militært
l'regede uniformer. «Kråker» kalte man dem i enkelte byer, f.eks. i
.Ålesund og Bergen, på grunn av den tyske ørnen på uniformslua.
J e g h a r aldri gått i annet e n n d e n n y e uniforme n . Da vi kom til Skie n , var v i
de eneste som brukte de n y e uniformene . De andre gikk e n n å i de gamle ,
mørke , så det kan nok ha bidratt til at vi ble utpekt som fremmedelementer.
(Skien)
Etter en tid måtte imidlertid også «de gamle» sette på seg grønne
uniformer - det gj aldt i hvert fall de aller fleste av landets politikamre .
Men sporten utviklet seg videre for det . I neste fase forsøkte man
derfor å kombinere inn elementer fra den gamle uniformen , en skjorte
139
eller en frakk som brøt med antrekket , eller man kunne komme i skade
for å brekke en ørnevinge på uniformsluen :
Konstablan gikk i den grønne uniformen på gata , ein av dæm fekk skarp
kritikk av politimestere n : « Ka som ha skjedd med vingan på ørna?>> «Nei , >>
sa han , <<det var nok dårlige fjær i den der, æ veit ikke kordan han har
brokke fjæran sine . >> (Tromsø)
Uniformene fikk altså under krigen en klar symbolfunksjon . Om man
hadde uordentlig eller gammeldags uniform , var man usolidarisk med
autoritetene i okkupasjonssamfunnet og viste sympati med det «gamle>>
regimet . Og mye tyder på at denne symbolikken ble forstått også av
samfunnet utenfor politietaten .
Hilsing p å tysk maner
Et annet påbud fra norske okkupasjonsmyndigheter siktet også mot å
skape en ytre solidaritet med okkupanten . Dette påbudet var ytterli­
gere upopulært og synes i motsetning til uniformsspørsmålet å ha vakt
samme slags reaksjoner landet over. Den store germanske hilsen med
utstrakt arm , som måtte anvendes overfor alle tyske offiserer samt
prominente NS'ere , må ha vært følt som et alvorlig ærestap for norske
politifolk , hva enten de hadde medlemskap i NS eller ei .
<<Må vi begynne å hilse slik , >> sa vi . «Ja , dere kan løfte på foten om dere vil , »
s a Løchstøe r, << men dere e r nødt t i l å gjøre det ! » O g d e t v a r v i jo selvfølgelig.
(Trondheim) Da vi blei pålagt å hilse på tysk mane r , høsten 1 940, blei vi rett
og slett forbanna og prøvde å hilse så slapt som mulig. Men vi skulle jo være
der allikeve l , så vi sa som så , at tar vi det ene så tar vi det andre . ( H alden)
Denne hilsenen har nok rokket både ved nasjonal æresfølelse og
tradisjonelle begreper om politimessig og mandig opptreden. Men ikke
minst var mange redde for at folk de kjente blant sivilbefolkningen ,
skulle observere dem i en slik nasjonalt utilbørlig situasjon .
Æ så'n H augen hils rett mot en tysker. Det likt' æ ikke tanken på at noen
skulle si. (Trondheim)
Forsøkene på å unngå å hilse var mange og fantasifulle : Man gikk over
gaten , stirret intenst inn i butikkvinduene . Og hvis man ble grepet i
ikke å hilse , gjaldt det å snakke seg fra situasjonen : En løsning kunne
for eksempel ligge i å påstå at den andre hadde hilst på feilaktig måte ,
slik at han kunne mistenkes for å drive gjøn med en. (Bodø)
Når vi studerer politikulturen i nærlys , vitner både de delvis uregle­
menterte uniformer og den halvhjertete hilsningen om tvil og usikker140
het hos den enkelte og om lojaliteter som gikk både innover i etaten og
utover mot sivilbefolkningen.
Løsrevet fra alle politiske handlinger bærer politiets etatskultur bud
om en dobbelt eller delt lojalitet . Det er dette som har fått så mange
politifolk til å sammenfatte sin arbeidssituasjon med metaforen «mel­
lom barken og veden» . Men dette uttrykket får enda klarere mening
om vi vender tilbake til polititjenesten og ser nøyere på en del
uformelle mønstre i tjenestesituasjonen.
Mellom barken og veden
Det er helt klart at politiet som etat ble utsatt for større press enn noen
annen yrkesgruppe under krigen. Og de ble presset fra to hold :
For det første ble etaten i egenskap av representant for lov og orden
presset av norske og tyske myndigheter. Vi har ikke anledning til å
drøfte det nærmere her, men det er heller ikke alltid slik at dette
presset var identisk . Tyskere og norske NS-myndigheter hadde langt
fra alltid de samme planer for politietaten . Men innad i etaten ble nok
likevel presset ovenfra opplevd som en og samme type press . 23
På den annen side hadde norsk politi , trass i sentraliseringspolitikken
under krigen , tradisjonelt hatt en desentralisert struktur og det har
alltid vært lagt stor vekt på publikumskontakten .
Teorien har betont a t politiet e r avhengig a v publikums samarbeid ,
av tips og kontakt , og at man til gjengjeld måtte være velvillig innstilt
på løsning av saker publikum kom til politiet med . Og også under
krigen kom publikum i stor grad med «sine» saker og behov til politiet,
selv om det er tenkelig at kontakten ble svekket etter hvert , at det var
tilløp til en slags tillitskrise i krigens siste år. 24
Men i det minste i krigens tidlige faser og ikke minst på de mindre
politikamrene ble politiet utsatt for et følbart press fra lokalbefolknin­
gen i tillegg til presset ovenfra .
Nettopp det doble press etaten var utsatt for , er det som gjør det
vanskelig å felle en endimensjonal dom over etaten som sådan . Det
fantes flere NS-medlemmer i etaten enn i noen annen norsk yrkes­
gruppe , men det fantes også en betydelig grad av motstandsarbeid.
Når det gjelder det vi tradisjonelt forstår som motstandsarbeid , er
det viktig å understreke at for politiets vedkommende gikk alle organi­
satoriske kontakter fra enkeltpersoner og ut til organer utenfor poli­
tiet , det fantes altså ingen infrastruktur for motstandsarbeid innen
politiet.
Vi ser da bort fra det apparat som ble bygd opp med henblikk på
fredsslutningen av den såkalte illegale politiledelsen . Det arbeidet
denne gruppen og dens distriktskontakter gjorde , var innrettet mot
freden og rettsoppgjøret. I enkelttilfeller kunne gruppens representan141
ter i Oslo bistå Stockholm med personopplysninger og i en tidlig fase
hadde man også kontakt med aktive sabotasjegrupper i Norge . 25
Men det ble helt klart etter hvert at gruppen ikke definerte norsk
politis daglige oppgaver under krigen som sitt ansvarsområde . D irekti­
ver fra andre autoriteter enn de legale i Politidepartementet og på
politikammeret fantes derfor ikke for norske politifolk i deres daglige
virke .
Nå finnes det en hel rekke enkeltpersoner blant politifolk som
utførte heltegjerninger av ulike slag. Nøkkelpersoner i englandstrafik­
ken fantes ved Ålesund politikammer , det var folk både i Oslo ,
Stavanger og andre steder som brukte Svartemarj a eller andre biler
som tilhørte politietaten til å frakte ettersøkte motstandsfolk gjennom
tyske sperringer eller jøder til svenskegrensen . 26
Ikke desto mindre er slike hendelser for få og enestående til å kunne
karakterisere politietaten som sådan : De karakteriserer best de men­
neskene som var involvert i disse heltemodige operasj onene . Det
forhold at disse operasjonene var ledet av folk utenfor etaten , taler i
samme retning. Og det er ingen særlig grunn til å anta at politietaten
hadde flere helter av dette slaget enn andre yrkesgrupper.
Når vi derimot kan snakke om motstandsarbeid i politietaten som et
mer strukturelt element , dreier det seg om motstandsvirksomhet på et
langt mer dagligdags nivå .
Som en integrert del av sin daglige tjeneste ser det ut til at et flertall
innen politiet har utført en form for motstandsarbeid som spenner fra
forsiktige forfalskninger av pass og grensesonebevis , bevisst tilbake­
holding av bevis i kriminalsaker der en ante en illegal understrøm , via
varslinger før eller i forbindelse med arrestasjoner, til den enkle
menneskelighet som ligger i å være særlig velvillig når folk kom og
påsto at de hadde mistet rasjoneringskortene sine både titt og ofte .
Motstandsarbeid av dette slaget etterlater seg få spor, så man har
bare politifolks egne beretninger å holde seg til . Til gjengjeld er
historier av dette slaget såpass hyppige i nesten samtlige intervj uer at
det synes å være god grunn til å generalisere dem .
Det synes altså som om motstandsarbeid på dette planet var en del
av de fleste politifolks hverdag , og det virker dessuten som om slikt
motstandsarbeid også ble utført av mange som formelt var medlemmer
av NS.
Slikt arbeid ser ut til å ha vært en like vesentlig del av politiets
tjeneste under krigen som det var å være med på razziaer etter
matvarer, vise vei for Gestapo når de skulle hente folk eller kontrollere
svartebørsvirksomhet og om folk gikk med kongeblomster, forhold
som også var selvfølgelige innslag i politiets daglige tjeneste under
krigen.
Det dobbelte presset mot politiet har selvsagt vært følt forskjellig av
de forskjellige individer. Men det har vært vanskelig å løpe fra ,
142
ettersom det stadig kom til uttrykk i form av ordrer fra overordnede ,
bønner fra naboer eller trusler fra folk i hjemmefronten .
Presset p å politietaten under krigen fikk det rent fysiske resultat at
politifolk som yrkesgruppe fikk en meget høy fengslings- og tapspro­
sent . Vel 300 politifolk satt i tysk og norsk fangenskap , og samme antall
i rent norsj:( fangenskap .
Mindre populært i ettertid har det vært å minne om at det var dobbelt
så mange norske politifolk på Østfronten som det var politifolk i norske
og tyske fengsler.
Og mens det var et titalls politimenn som døde i tyske leire , er tallet
på norske politifolk som døde på Østfronten langt over hundre . Det
fantes både norske politifolk som ble skutt som gisler av tyskerne og
norske politifolk som ble skutt som forrædere av motstandsbevegelsen .
Det dobbelte press mot etaten var fysisk følbart og fikk blodige
resultater for mange .
Likevel skal man huske på at politi- og lensmannsetaten , all gjen­
nomtrekk iberegnet , omfattet henimot 8000 individer i krigsårene .
Bare for hver femte av disse ble krigen så dramatisk at den medførte
fengsling, deportasjon, flukt eller krigsinnsats på den ene eller den
annen side .
Mye av interessen for politiet under krigen har vært betinget nettopp
av denne dramatikke n . I denne artikkelen har tilnærmingen vært
bevisst udramatisk. Vi har her festet oppmerksomheten på den daglige
tjeneste , på normalarbeidsdagen og på etatskulturen . Bare sett mot
denne bakgrunnen har det så i neste omgang mening å skildre drama­
tikken , heltene og storskurkene .
Noter
l Mesteparten av litteraturen behandler politiet meget summarisk . De lokale fagfore­
2
3
4
5
6
ningshistoriene løper raskt forbi krigen. Jor, Senj e , L'Abee-Lund og Græslie har
korte kapitler om krigen. Arnli og Rødder er de eneste som beskjeftiger seg mer
inngående med emnet. Høsten 1 987 publiserer artikkelforfatteren en bok om emnet.
Denne artikkelen er en forstudie . Mange av de mest interessante enkeltobservasjo­
nene og -synspunktene finnes imidlertid i form av skjønnlitteratur og halvdokumenta­
risk litteratur, jfr. litteraturlisten.
Hensikten er at disse intervjuene skal gjøres tilgj engelige for annen forskning om
kriminalitet, hverdagsliv under krigen osv. De foreligger ferdig med stikkord- og
navneregistre samt metodisk innledning på Norges Hjemmefrontmuseum.
I rettsoppgjøret mange steder i landet kom en til å sondre mellom de to tidlige og
senere Kongsvinger-kurs. Folk med utdannelse fra de to tidlige kursene , men uten
NS-medlemskap, fikk fortsette i tjenesten.
Jfr. Selliaas' artikkel i denne boka .
Arnli vier sin hovedoppgave til å drøfte innmeldingene .
Dette er en generalisering som summerer opp hovedsynspunkter i intervjuene . Det
var ca. 4 % NS-medlemmer i norsk politi før 25 . september. Men det synes ikke som
om de kamrene der det var særlig mange «gamle NS-medlemmer» fikk noen høyere
NS-oppslutning utover høsten . Stavanger - «Norges Miinchen» - hadde atskillige NS­
medlemmer på et tidlig tidspunkt blant bybefolkningen og atskillige «gamle NS­
medlemmer» . Men politikorpset skiller sg ikke ut i landssammenheng. Politiet går
m . a . o . sine egne veier.
143
7 Slik var situasjonen i Kristiansand og delvis i Harstad . Men ogsa i andre byer var
avvisningen av NS nærmest kollektiv , dog kom det ikke til aksjoner.
8 Walle .
9 Også dette er en generalisering basert på Oslo-tall . Det fantes politikorps som ble
totalt skiftet ut i løpet av krigen (Harstad) så vel som politikorps som forble nesten
urørt (Namsos).
10 Blindheim , s. 63 og 97 f.
11 Senje : Politimannen i Oslo (s. 249) og Andenæs generaliserer. begge ut fra antallet
førkrigsansatte som ble medlemmer.
1 2 Jor (s. 81) fremhever at tallet på de som ble straffet, ligger lavere . Jor betrakter det
delvis som sitt anliggende å renvaske politietaten.
1 3 I Riksadvokatens meddelelsesblad finnes det 47 trykte dommer mot politifolk og
lensmenn. Men disse er under 5 % av det totale antall dommer og ikke nødvendigvis
representative . Ettersom svært mange av suspensjonssakene imidlertid ikke resul­
terte i tiltale , finnes det bare fragmenter av den etterforskningen som ble igangsatt
lokalt . Mest står opptegne! i Ansettelsesrådsprotokollene på hvert enkelt politikam­
mer, som ofte ikke er avlevert statsarkivene .
14 Avsnittene om den daglige tjenesten baserer seg dels på intervjuene , men ikke minst
på stikkprøver og utdrag fra politiarkiver landet over.
15 Kriminalstatistikk , 1946 . Historisk statistikk , 1968 .
16 Teorien om at småskurkene reiser til Sverige figurerer i flere intervjuer. At potensielt
kriminelle rekrutteres til politietaten, er derimot ikke antydet av noen. Det står for
forfatterens egen regning og krever grundigere belegg.
17 Fem av i alt 70 arkivbokser fra Kristiansand politikammer fra krigsårene inneholdt
norsk-tyske saker.
18 Slike forhold fra Oslo-korpset er godt skildret i et upublisert memoarverk av Fritz
(Pedersen) Vilming: «Fra Kampen til Vika. En politimanns liV» .
19 Langeland : Dømmer ikke (s. 238 ff) .
20 Slik var det i alle fall i Tønsberg. Forholdet er verken bekreftet eller direkte avkreftet
andre steder.
21 Her er utsagnene selvfølgelig mange og motsetningsfylte . Mens gendarmene lever et
«munkeliv» i Skien karakteriseres de som «hingster» i Kristiansand.
22 Generelt gjelder det at statspolitiet er avfeid som problem . Om de omtales, avfeies de
imidlertid som utenforliggende .
23 Et foreløpig inntrykk er at tyskerne var lite opptatt av hvorvidt norske politifolk var
medlemmer av NS f.eks. , og at de ønsket størst mulig grad av felles opptreden.
24 Per Madsen forfekter det synspunktet.
25 Sunde (s. 73 f, s . 55) .
25 Ulstein , Karlsen, Pedersen.
Litteratur
Andenæs , J . : Det vanskelige oppgjøret, Oslo 1979.
Arnli , J . : «Det norske politi i tida 1938 til våren 194 1 » . Hovedoppgave i historie , Oslo
1978 .
Berentsen, A . : Ola Fritzner, Oslo 1949 .
Berg, 0 . : Operasjon Norge. Ruben Langmos krigsopplevelser, Oslo 1982 .
Bergsvik , A . : Vi er ikke forbrytere, Oslo 1950.
Blindheim, S . : Nordmenn under Hitlers fane, Oslo 1977 .
Christensen, C. : Okkupasjonsdr og etterkrigstid. Vdrt folks historie IX, Oslo 1 96 1 .
Debes, J . : Sentraladministrasjonens historie V, Oslo 1980.
Græslie , H. : Politi i Namdal, Namsos 1983 .
Hedemann , R. : Gestapo i Norge, Oslo 1946.
Johansen, P. 0 . : Oss selv nærmest. Norge og jødene 1914-1943, Oslo 1984 .
Jor, F. : Politi i Norge. Norsk Politiforbunds 75 års j ubileumsskrift , Oslo 1980.
Karlsen, T. : Lang dag i politiet, Oslo 1979.
Klem, A . : «Politiets skjebnetime » . Upublisert , Universitetsbiblioteket, Oslo 1958.
Knudsen, F. : «Da Norge skulde bli politistat» I-1 1 , Aftenposten 20. og 2 1 . juli 1945 .
L'A�e-Lund , L. : «Politiet over og under jorda». I Steen, red : Norges krig Ill, Oslo
1948 .
144
Langeland , O . H . : Dømmer ikke, 1948 .
Langeland , O . H . : For at l ikke skal dømmes, Oslo 1949.
Pedersen , A .T. : «Grenselosen» . Intervj u , Nordisk kriminalkrønike 1981 .
Riksadvokatens meddelelsesblad 1945-1953, trykte rettssaker fra rettsoppgjøret.
Ringdal , N . J . : Mellom barken og veden. Norsk politi 1 940-45, Oslo 1987 .
Rødder, S . : Bergen politi under okkupasjonen , Bergen 1974 .
Senje, S . : Ekko fra Skriketjern, Oslo 1982 .
Senje, S . : Forræder skutt, Oslo 198 1 .
Senj e , S . : Politimannen i Oslo, Oslo 1954 .
Sunde , A . : Menn i Mørke, Oslo 1946.
Sveri , K. : «Landssvikoppgjørets merkeligste rettssak>> . I Lov og rett, Oslo 1982 .
Ulstein , R . : Englandsfart l. Alarm i Å lesund, Oslo 1945 .
Utseth , S . : Trondheimspolitiet gjennom tusen dr, Trondheim.
Walle , 0 . : Norsk politi bak piggtrdd, Kragerø 1947 .
1 45
9
STAPO 1941-1945
Norsk politi i tysk tjeneste
ARNT-ERIK SELLIAAS
Innledning
Alle stater har lovverk og kontrollapparat for å avverge politiske
forbrytelser. Under en okkupasjon vil begrepet «politisk forbrytelse >>
få en ny dimensjon . Da vil okkupanten definere innholde t . Kontroll­
apparatet vil også dikteres av okkupanten .
Dette skjedde under den tyske okkupasjonen av Norge . Den avfødte
i tillegg et quislingstyre som samarbeidet med den tyske administrasj o­
nen av det okkuperte område . Denne artikkelen omhandler det kon­
trollapparatet tyskerne initierte sine norske leiesvenner å etablere for,
sammen med eget politi , å bekjempe «politiske forbrytere>> . Navnet på
denne politiske politiinstitusjonen var Statspolitiet , også kalt Stapo .
Under rettsoppgjøret ble det gitt denne karakteristikk av Stapo :
Retten anser det på det rene at stapo var et rent politisk politi hvis
hovedoppgave var i intimt samarbeid med det tyske sikkerhetspoliti , å slå
ned enhver patriotisk virksomhet i lande t . 1
Med 40 års avstand til begivenhetene : Var dette en dekkende beskri­
velse? Stapo var ikke formelt en underavdeling under det tyske Sipa .
Det hadde norsk befal og utelukkende nordmenn i sin tjeneste . Hvor­
dan artet underordningen seg? På hvilken måte influerte tyskerne på
opprettelsen , utviklingen og virksomheten? Hvilket «rettsgrunnlag>>
arbeidet Stapo etter? Hvem var Stapo-folkene? Hvorfor ble Stapo sett
på som ett av de aller verste elementene i det «norske>> okkupasjonssty­
ret? Dette er noen av problemstillingene jeg vil ta opp .
Politilitteraturen i Norge er beskjede n . Men politiets virksomhet
under krigen er behandlet mange steder: i lokalhistorier, erindringer
og generelle oversikter over norsk okkupasjonshistorie . Omtalen av
Stapo preges av dramatiske øyeblikksskildringer. Disse gir viktig infor­
masjon . Men hvordan framstår Stapo av det samtidige kildematerialet?
147
Kilder har jeg hentet fra Politidepartementets og Statspolitiets arkiv
i Riksarkivet (RA) i Oslo . Samme sted har jeg gjennomgått 30 lands­
svikssaker over dømte Stapo-tjenestemenn . Noe materiale har j eg også
fra Norsk Hjemmefrontmuseums arkiv i Oslo .
Norsk politi under tysk kontroll
Tidlig under okkupasjonen tok tyskerne sikte på å integrere norsk
politi i det tyske politisystem . I ly av den strid som utspant seg de første
okkupasjonsmånedene om hvilken karakter hele okkupasjonsstyret
skulle få , arbeidet tyskerne for å nå dette målet .
Tyskerne etablerte i slutten av april en sivil administrasjon under
ledelse av «Reichkommissar flir die besetzten norwegischen Gebiete»
Josef Terboven . De tyske politistyrkene i Norge ble underlagt ham .
Den 29 . mai kom den første store politikontingenten , ca . 200 mann ,
til Oslo . Dette var «Einsatzgruppe Norwegen der Sicherheitspolizei
und des SD» . Den ble umiddelbart inndelt i fem innsatskommandoer
hvorav fire reiste videre til Kristiansand , Stavanger, Bergen og Trond­
heim . Innsatskommando I ble stasjonert i Oslo .
Hovedbrikken i tyskernes spill for å underlegge seg det norske politi ,
var Jonas Lie . Lie var j urist og hadde 10 år tidligere kommet inn i
politiet . Fra 1 932 hadde han en sentral plass i det nyopprettede
Statspolitiet , senere kalt Utrykningspolitiet . Før krigen ble han tildelt
flere framtredende politioppgaver: Han tjenestegjorde som sjef for det
internasjonale politi under folkeavstemningen i Saarbrucken i 1 934/35 ,
i 1938 var han delegert under folkeavstemningen i Alexandrette , som
offisiell norsk representant fulgte han Trotskij til Mexico da han ble
utvist fra landet, og han gjorde flere studiereiser rundt om i Europa og
USA . I alle disse tilfeller høstet Lie stor anerkjennelse for sitt arbeid .
Det var således en framtredende norsk politiembetsmann tyskerne
satset på .
Mye tyder på at det den første tiden rådet usikkerhet om det skulle
opprettes et permanent tysk sikkerhetspoliti i Norge . Holdningen var
at norsk politi skulle sette i verk de forholdsregler en ønsket . Sipo ble
holdt i beredskap og samlet opplysninger. 2
Jonas Lie fungerte som troj ansk hest .
Lie var utnevnt som j ustisminister i Quislings kuppregjering. Han
var på dette tidspunkt kaptein i nøytralitetsvernet i Finnmark , og etter
alt å dømme uvitende om utnevnelsen på forhånd . Da han kom tilbake
til Oslo i begynnelsen av mai , tok han offentlig avstand fra utnev­
nelsen.
Ingen har hittil kunnet kaste et fullstendig lys over Lies virksomhet
og personlige motiver de første okkupasjonsmånedene . Men det synes
klart at Lie ved tyskernes hjelp , kanskje også av egen kraft , ble et svært
148
viktig redskap i okkupantens hender. Lie kom på kant med Quisling ,
og NS-avisen Fritt Folk kalte han en <<forræder» mot den nasjonale
saken. Dette måtte virke tillitvekkende for politikerne i Oslo . Men lite
visste de om det spillet Terboven regisserte i kulissene .
Lie hadde venner i Terbovens krets. Terboven selv ønsket tidlig at
Lie skulle ta Quislings plass i NS (Nasjonal Samling) , for ved hans
hjelp å skape <<en massebevegelse gjennom NS for derved senere å
knuse de gamle partiene og således berøve dem muligheten for igjen å
utfolde sin virksomhet» . 3 Blant annet på grunn av motsetninger innad i
den tyske administrasjonen ble ikke Lie noen ny <<fører>> .
Men når det gj aldt å underlegge det norske politi det tyske , ble han
svært nyttig - ikke minst fordi han nøt tillit innenfor den norske
administrasjon som ble igjen i Oslo etter at regjeringen evakuerte .
9 . april ble Utrykningspolitiet satt i operativ tjeneste - med Jonas Lie
som sjef.4 Administrasjonsrådet traff de første ukene flere tiltak ved­
rørende politiets forhold til de tyske myndigheter. Tyskerne ønsket en
person som kunne være forbindelsesledd med de norske myndigheter.
Administrasjonsrådet mente også at det var nødvendig , og Oslos
politimester, Kristian Welhave n , ble satt på oppgaven . Men tyske rne
ønsket en mer vennligsinnet person enn Welhaven viste seg å være . De
fremmet forslag overfor Administrasjonsrådet om å opprette en egen
politiinspektørstilling med overordnet myndighet overfor kriminalpoli­
tiet i hele landet . Tyskerne ønsket Lie i denne stillinge n . Administra­
sjonsrådet vedtok enstemmig 30 . mai å ansette Lie . Hans oppgave ble å
ta seg av <<forbrytelser og forseelser som antas å ha politisk bakgrunn>> .
Mye tyder p å a t både tyskerne o g Lie i denne perioden forholdt seg
avventende til utviklinge n . Etter krigen uttalte Administrasjonsrådets
justisminister Harbek at han i denne perioden aldri hørte noe som ga
grunn til å mistenke at Lie i egenskap av inspektør foretok seg noe til
skade for norske interesser. Dette ser ut til å ha vært en gjengs
oppfatning blant de nordmenn som satt sentralt plassert i j ustisadmini­
strasjonen . Welhaven var imidlertid noe mer kritisk , men dette gikk
ikke på hva Lie gjorde . Hans inntrykk var at Lie ikke foretok seg noe
som helst .5
I en viss kontrast til disse vurderingene står et rundskriv fra politi­
inspektør Lie av 2. j uli 1 940:
Foranlediget av inntrufne tilfeller hvor opprop fra regjeringen Nygaardsvold
har vært oppslått på offentlige steder , pålegges politiet å sørge for at
denslags oppslag straks blir fjernet og at gjentagelse forebygges . 6
I balansegangen mellom ettergivelse og selvstendighet som de norske
myndighetene stod overfor i denne perioden, er ikke disse formulerin­
gene stort verre enn hva andre innen politiet måtte gjøre på tysk ordre .
De viser imidlertid at han stakk hodet fram .
149
I og med ansettelsen av Lie som politiinspektør hadde tyskerne fått
sin mann plassert i en sentral posisjon , et fotfeste de satset stort på å
bygge videre ut . I en aktnotis fra Reichsleiter Rosenberg, som ble
foredratt Hitler sommeren 1 940, het det at Lie hadde gitt løfte om å
innordne politiet under det tyske SS . 7
I riksrådsforhandlingene hadde tyskerne bl . a . t o m å l for politisekto­
ren : å styrke politiet ved opprettelse av et eget Politidepartement, samt
å få utnevnt Jonas Lie til politiminister . Etter en del tautrekking
mellom de norske forhandlerne og tyskerne , skar Terboven igjennom
og innsatte de kommisariske statsråder 25 . september. Dermed hadde
tyskerne full kontroll med den sivile norske administrasjon .
Opprettelsen av et politidepartement hadde lenge vært ønsket av
politiembetsmennene i Norge . I noen grad ble det derfor hilst velkom­
men av etaten. De første ukene etter 25 . september skjedde det en
moderat nyorganisering av departementet og en forsterkning av poli­
tiet, for øvrig startet under Administrasj onsrådet.
I og med NS' maktovertakelse og den uro som fulgte på gater og
arbeidsplasser, ble det stilt enda nye krav til politiet. I denne perioden
hevder en av Lies nærmeste medarbeidere at Lie var mer politimann
enn partimann . I forhold til Hirden, NS' politiske soldater, var han
f. eks . flere ganger villig til å gripe inn . 8 Men i samme periode arbeidet
Lie og hans meningsfeller sammen med tyskerne med en plan for en
fullstendig nyordning av politiet .
Planen var å organisere politiet etter tysk mønster, og den hadde tre
bærebjelker: å styrke , sentralisere og politisere politiet . Det trengtes
flere folk med bedre utdannelse og bedre utstyr . For å gjøre politiet
mer effektivt trengtes en ny organisasjon med klare kommandolinjer
og en sterk sentralisert ledelse , ikke som tidligere da landets 54
politimestre ifølge Lie satt som nessekonger rundt om i landet . Dess­
uten hadde de nye makthaverne behov for et politisk pålitelig politi ,
dels ved at politiet ble avkrevd medlemskap i det eneste tillatte partiet ,
NS, og dels ved at det ble organisert et eget politisk politi .
I februar 194 1 ble planen kjent i departementet blant folk utenfor
Lies nærmeste krets .
Den skrev seg fra Rediess personlig, og var å betrakte som et tysk
diktat .9 Lie ga planen full støtte , og fra nå av er det ingen tvil om at Lie
er mer partimann , for ikke å si germaner , enn politimann.
Kjernen i planen var at sentralledelsen - departementet - skulle
deles i to hovedavdelinger: Ordenspolitiet og Sikkerhetspolitiet . Under
den siste skulle henføres alle saker vedrørende kriminalpoliti og stats­
politi , fremmed- og passkontroll , våpen- og sprengstoffkontroll. Denne
ordningen ble gjennomført fra l . april 1 941 .
Forandringene i den ytre etat ble gjort med virkning fra l . juli, og
den innebar at landets 54 politidistrikter ble delt inn i seks politipresi­
dier under ledelse av en politipresident . Hver av disse fikk to politi150
kommandører som ledere for henholdsvis Sikkerhetspolitiet og
Ordenspolitiet i sitt område .
Opprettelsen av Stapo
Bakgrunnen for opprettelsen av Stapo var behovet for å «politisere>>
politiet, dvs . få et eksekutivt , politisk pålitelig politi . Man forsøkte fra
høsten 1940 å politisere hele etaten , og svært mange lot seg også verve
som medlemmer av NS. Men til tross for at medlemsprosenten ble stor,
var det ikke lett å nazifisere etaten totalt . Lie og hans menn hadde
tyske forbilder, også Gestapo , som de kunne tenke seg å etterlikne .
Men mye tyder på at den relativt svake entusiasme for «den nye tid>>
blant politifolk flest , tilskyndet opprettelsen av et eget politisk politi . 10
Dette politiet ble bygd på «norsk grunn>> og hadde to organisatoriske
røtter: Utrykningspolitiet og Overvåkningen.
Utrykningspolitiet
Utrykningspolitiet var det politikorps som i 1 937 ble etable rt som
avløsning for det tidligere Statspolitiet opprettet i 1 932.
Utrykningsstyrken besto av mannskaper som til daglig var i ordinær
tjeneste ved de forskjellige politikamre - ca . 250 i tallet. «Den stående
styrke>> ved sentralen i Oslo besto av fire betj enter.
Allerede i juni 1 940 hevdet utrykningssjef/politiinspektør Lie i brev
til Justisdepartementet at det var behov for et politi som øyeblikkelig
kunne stå til disposisjon , og foreslo styrking og omorganisering av
Utrykningspolitiet i tråd med Statspolitiet av 1932 . 1 1 Det er mulig at
dette var et tyskinspirert forslag. En mindre styrke ble innkomman­
dert , men sjøl om departementet var enig i Lies tanker, var de på det
daværende tidspunkt ikke mulig å gjennomføre av økonomiske
grunner .
Men med Lie i sjefsstolen i departementet ble det annerledes. Han
foreslo straks tilleggsbevilgninger som gjorde det mulig å opprette et
«statspolitikorps» :
Etter departementets mening må det opprettes et statspolitikorps med fast
ansatte tjenestemenn som ikke skiftes ut etter kortere eller lengre tid , men
som etterhvert tilegner seg de spesielle forutsetninger som kreves av tjenes­
temennene i et slikt korps . ( . . . ) Vil man ha et elitekorps som kan utføre det
vanskelige , tunge og ansvarsfulle arbeide man m å kreve av det , må man ha
et fast korps av tjenestemenn som er sammen i det daglige arbeide og som er
sammen om å løse de spesielle oppgaver korpset får. 1 2
151
Korpsets oppgaver ble svært vagt formulert : «fremmedkontroll , over­
våkning og delvis trafikkontroll» . Imidlertid bebudes at statspolitiet
seinere skal få en egen instruks . Fra oktober 1940 brukes altså navnet
Statspolitiet. Den samlede styrke var fra årsskiftet ca . 150 mann ,
hvorav ca. 70 plassert i Oslo . 1 3
Folk fra dette nye Statspolitiet ble brukt til etterforskning i politiske
saker. Dette arbeidet var like etter 25 . september direkte ledet av Lie .
Fra oktober overtok den nyfrelste NS-mannen, politifullmektig Chr.
Lange , Lies tidligere oppgaver - som utrykningssjef og «departemen­
tets inspektør i anliggender vedkommende kriminalpoliti og i politi­
messige anliggender av politisk karakter» .
Fra j anuar 1941 ble en ny mann innbeordret til departementet, Karl
A. Marthinsen, og han ble satt til å arbeide med politiske saker direkte
under Lie . Fra mars overtok han etter Lange og ble leder for Utryk­
ningspolitiet/Statspolitiet. Marthinsen fikk i oppgave å forberede det
nye Statspolitiet , og fra l . j uli ble han sjef for dette .
Marthinsen var offisersutdannet og medlem av NS fra stiftelsen . Før
krigen tjenestegjorde han som administrasjonsoffiser ved Varanger
bataljon , og under vinterkrigen tjenestegjorde han ved staben som
etterretningsoffiser . Han drev bl . a . med utarbeidelse av fortegnelse
over kommunister . 14. september ble han som mange andre offiserer
beordret til tjeneste i politiet . Med hans politiske innstilling kom han
raskt med i de indre kretser av NS, og ble etter hvert Jonas Lies
nærmeste våpendrager.
Overvåkningen
Før Statspolitiet var fullstendig organisert , måtte den andre kompo­
nenten, Overvåkningen knyttes til organisasjonen .
Eget overvåkningspoliti fikk Norge i 1937 . Landet var delt i seks
områder som hver hadde sin sentral . Hovedkontoret i Oslo ble ledet av
politimesteren direkte underlagt justisministeren. 9. april besto avde­
lingen i Oslo av ca . 30 personer. På grunn av sitt spesielle politiarbeid ­
bl . a . hadde de under oppsikt og hadde avslørt spioner for Tyskland ­
inntok disse en særstilling i forhold til okkupanten. Arkivet ble raskt
evakuert fra Oslo så det ikke skulle falle i tyskernes hender, og noen av
tjenestemennene gikk i dekning.
Men både ved Oslo og Aker politikammer ble overvåkningen reor­
ganisert utover sommeren og høsten , og etter hvert ble nye folk
beordret til tjeneste .
Etter 25 . september ble overvåkningsavdelingene ved Oslo og Aker
slått sammen, og fikk etter hvert en klar protysk og NS-innretning. De
behandlet saker vedrørende spionasje mot okkupasjonsmakten, fulgte
opp Reichkommissars forordninger av politisk karakter og etterforsket
152
fornærmelser og demonstrasjoner mot NS. Denne avdelingen var så­
ledes mer «politisk» enn Utrykningspolitiet var på samme tidspunkt .
Det ble fra årsskiftet et absolutt krav at tjenestemennene var medlem­
mer av NS , og de som ikke lot seg verve som medlem - det var noen få
- ble raskt skiftet ut og erstattet med nye , ofte uten tidligere erfaring
fra politiarbeid . Ut på våren bestod avdelingen av tre politifullmektiger
og ca . 25 tjenestemenn . 1 4
Av kildene har jeg ikke funnet at noe tilsvarende skjedde med den
gamle overvåkningen i landet for øvrig . En del av arkivene fra distrik­
tene (bl . a . Gjøvik) falt imidlertid i tyskernes hender. 1 5 Og enkeltperso­
ner tilknyttet denne tjenesten ble medlemmer av NS i samme grad som
i politiet for øvrig . I et brev fra Arendal politikammer til politimester
Welhaven 8. j uli 1940 sies noe jeg tror er typisk for overvåkningskon­
torene rundt om i landet :
Man tillater seg herved å meddele at det her beroende arkiv vedkommende
overvåkningen i dag blev beslaglagt av det tyske sikkerhetspoliti . Det
vesentligste av arkivet var imidlertid blitt ødelagt , da tyskerne den 9 . april
okkuperte Arendal . 16
Statspoliti
Marthinsens plan var å samle de to «norske» komponentene til ett
politi, Statspolitiet , «en nyskapning i norsk politi» som han sjøl kalte
det . I forståelse med tyske «Beratere» foreslo han en styrke på 1 49
mann fordelt på seks tjenestesteder i landet . Med virkning fra l . juni
1941 ble planen forsøkt satt ut i livet . Budsjettforslag ble utarbeidet og
stillingene avertert ledig . Men det var en noe resignert statspolitisjef
som i sin «Årsberetning for 1 94 1 » måtte medgi :
Det viste seg snart at det ble umulig å skaffe det tilstrekkelige antall
brukbare øvde politifolk til denne tjeneste . Forutsetningen for å kunne få et
brukbart statspoliti var selvsagt at samtlige tjenestemenn ikke bare var
medlemmer av det statsbærende parti , men virkelige kjempere som med liv
og sjel ville gå inn for oppgavene . Dette krav kunne jeg ikke slippe , og
resultatet ble at pr. l . juli 1 94 1 hadde jeg på langt nær kunnet skaffe det
antall pålitelige embeds- og tjenestefolk som planen forutsatte . Jeg måtte
derfor utover høsten gå til å ansette helt uøvde , men politisk pålitelige fol k . 17
Bemanningskrisa satte imidlertid ingen stopper for Statspolitiet . For­
målet med politiet var fra første stund definert : «et politisk politi til
overvåkning av statens sikkerhet» . I henhold til en tre sider lang
instruks i ni punkter ble det slått fast at de enkelte statspolitiavdelin­
gene skulle være underlagt statspolitisjefen og operere uavhengig av
det ordinære politi . Arbeidsfeltet var vidt : alle slags politiske forbrytel153
ser og forseelser, spionasje og våpensaker. Reichkommissars forord­
ninger var «lovverket». Blant annet kan nevnes forordningene av 25 .
september og 7 . oktober, som omhandlet henholdsvis oppløsningen av
de politiske partier og propaganda for kongehuset. 18
Dessuten het det : «Statspolitiet skal alltid se det som sin viktigste
oppgave å støtte og beskytte det statsbærende parti . » Dette innebar at
man skulle slå hardt til overfor alle slags fornærmelser mot NS' fører og
organisasjon , etablere et intimt samarbeid med partiet, og hver enkelt
tjenestemann skulle så langt tjenesten tillot det , delta aktivt i partiar­
beidet . Avdelingslederen hadde plikt til å bygge ut sitt eget etterret­
ningsvesen , og «han må animere hver eneste tjenestemann til å skaffe
seg egne «tillitsmenn» i distriktet». 1 9
Etter at Stapo var etablert i løpet av sommere n , ble det ut på høsten
organisert et eget grensepoliti (Grepo) , direkte underlagt Stapo-sjefen,
med de spesielle politioppgaver grenseovervåkningen krevde , bl . a . å
hindre flukt fra Norge . Jeg går ikke nærmere inn på Grepo i denne
artikkelen .
Organisatorisk utvikling
Organisasjonsstrukturen
Organisasjonsstrukturen gjennomgikk tre utviklingstrinn. Antall tje­
nestemenn økte gradvis fra starten til sommeren/høsten 1 943 . Selv om
mange som kom inn i den første perioden , sluttet , frivillig eller
oppsagt , kom nye til , frivillig eller beordret. Fra 1 944 ble avskallingen
større enn tilveksten , noe som hadde sammenheng med krigens utvik­
ling for øvrig .
Lederne la for dagen tysk sans for byråkrati og organisatorisk
oppbygning . Antall avdelinger og kontorer økte , og dokumentmeng­
den i arkiver og i sirkulasjon vokste enormt i løpet av krigsåra . Selv
med færre folk i sluttfasen , ble papirarbeidet fortsatt høyt prioritert .
(Stapoarkivet , som befinner seg i Riksarkivet i Oslo , utgjør ca. 100
hyllemeter - og dette er slett ikke hele papirmengden , fordi svært mye
ble luket ut og lagt ved de enkelte straffesakene etter krigen . )
Fra sommeren 1 941 til sommeren 1943 hadde Stapo seks underavde­
linger. To av disse lå i Oslo . Den ene ble kalt Stapos Østlandsavdeling
og hadde det gamle Utrykningspolitiet som grunnstamme . Den andre
var Oslo og Aker-avdelingen og ble internt kalt Overvåkningen. De
øvrige var i Stavanger, Berge n , Trondheim og Tromsø . Stapo-sjefen
var direkte underordnet «ministeren» .
Skjematisk framstilt :
1 54
o
Stapos Østlandsavdeling
(tidl. Utrykningspolitiet)
Kirkeveien
Stapos Oslo og Aker-avdeling
(tidl. overvåkningen)
Henrik Ibsens gt.
Stapo Stavanger
Stapo Bergen
Stapo Trondheim
Stapo Tromsø
Grensepolitiet
Den samlede mannskapsstyrke på slutten av denne perioden var 234 ,
fordelt slik:
Østlandsavdelingen (også kalt Hovedkontoret)
Oslo/Aker-avdelingen
Stavanger-avdelingen
Bergens-avdelingen
Trondheims-avdelingen
Tromsø, Narvik , Kirkenes
81
60
27
22
27
17 20
Fra sommeren 43 ble Østlands-avdelingen og Oslo/Aker-avdelingen
slått sammen til en Osloavdeling (Hovedkontoret ) . 2 1 Foranledningen
var attentatet mot Osloavdelingens kontorer i Henrik Ibsens gt . der en
person ble drept og to hardt såret, foruten store materielle skader. Det
ble da bestemt at alle Stapos kontorer i Oslo skulle samles under ett
tak. Man valgte lokaler i Kronprinsens gt . , og Stapo ble fra da av i
dobbel forstand en husmannsplass under det tyske Sipo , som var
nærmeste nabo.
Oslo-avdelingen ble delt inn i åtte underavdelinger med hver sin noe
vagt avgrensede oppgave. Nedenstående oversikt skulle vise slektska­
pet med tysk Sipos organisasjonsmønster.
155
A vdeling l
Forvaltning og administrasjon . All registrering og den videre forføining med
eiendom og løsøre , tilhørende personer som ulovlig har forlatt landet , eller
når eiendom eller løsøre skal inndras til fordel for Statskasse n .
A vdeling Il
Grensepolitiet . Alle flyktningsaker, efterforskning i anledning utstedelse av
falske legitimasjonskort , grenseboerbevis, passersedler, m . v . Passkontroll
og fremmedkontroll. Jøder .
A vdeling Ill
Post- og telegramsaker (kontroll ) , illegale skrifter av alle slag , sjikane og
trusselsskriv , anonyme skriv , bøker , magasiner, plakater og inskripsjoner.
Avdeling IV
Våpe n , ammunisj on , tyveri og funn av sprengstoff, attentater , eventuelt
mistenkelige brander og innbrudd med politisk motiv, kommunister og
ulovlige kamporganisasjoner.
A vdeling V
Kirke- og skolesaker, prester og lærere , Ungdomstjenestesaker, idrettssa­
ker, forenings- og forbundssaker og kontroll med slike , frimurere og andre
hemmelige organisasjoner.
A vdeling VI
All slags spionasje , etat- , fabrikk- , industrispionasje m . v . , alle personalun­
dersøkelser. Ulovlig radiobesittelse .
A vdeling VIl
Æreskrenkelser, rykter og muntlig propaganda ,
legemsbeskadigelser og drap . Boikott av N . S . -folk .
legemsfornærmelser,
A vdeling VIll
Demonstrasjoner av alle slag (enkeltvis og masse-) ulovlig arbeidsnedleg­
gelse , merker, nisseluer og andre demonstrasjoner, kino- og teaterkontroll i
den utstrekning dette skal gjøres av Statspolitiet , hærverk , sabotasje (når
dette ikke kan betegnes som attentat) . Flaggforordninge n . Nasjonale ar­
beidsinnsats . 22
Denne saksfordelingen holdt seg i hovedsak fram til mars 1945 . Avd . 7
og 8 ble nedlagt omkring årsskiftet 43/44 , og sakene fordelt på andre
avdelinger. 23
Den neste store strukturendringen fant sted fra l . j anuar 1 944. Da
opphørte Stapo som egen administrativ avdeling og ble avdeling Ill i
Sikkerhetspolitiet/Politidepartementet . Marthinsen ble leder for hele
Sikkerhetspolitiet , og utnevnt til «generalmajor» . Stapos Osloavdeling
fortsatte som tidligere , men var ikke lenger Hovedkontor. 24
I februar 1 945 ble Marthinsen likvidert av Hjemmefronten . Han
hadde etter hvert avslørt seg som et hensynsløst maktmenneske - en
norsk Heydrich . Motstandsbevegelsen hadde , bl . a . ved telefonavlyt­
ting , avslørt at han hadde planer om å bruke Stapo og NS' kamporgani156
sasjoner til en blodig offensiv mot motstandsbevegelsen . Derfor ble
han likvidert. 25
Dette ble et siste vannskille for mange Stapo-folk . Mange fryktet «de
lange knivers natt» og flyktet eller søkte kontakt med Hjemmefronten .
Men noen reagerte stikk motsatt - d e ble fullstendig desperate.
Det ble opprettet en «politiets innsatsstab» for å opprettholde ro og
orden og for å bekjempe terror og sabotasj e . «Denne innsatsstab har
som oppdrag med alle midler å komme dette folkeonde til livs» het det
i en offentlig kunngj øring . 26 Innsatsstaben hadde Jonas Lie som sjef og
omfattet alle de væpnede enheter det nazistiske Norge rådde over:
Statspolitiet , SS-kompaniet , Ordenspolitiets beredskapsavdeling ,
Ordenspolitiets spesialkommandoer. Kriminalpolitiet . samt alarmen­
heter av Germanske SS-Norge og Hirden .
Som følge a v denne opptrappingen ble Osloavdelingens organisa­
sjonsstruktur forenklet . De seks avdelingene ble til tre , noe som bl . a .
hadde sammenheng med den faneflukt som fant sted. På papiret var
imidlertid både struktur og saksfordeling impone rende Y Av naturlige
grunner fikk ikke denne organisasjonsplanen noen lang levetid .
Bakgrunnen for den strukturelle utviklingen av Stapo
Iverksettelsen av den storstilte planen fikk en trang fødsel , først og
fremst pga . mangel på folk. Sommeren 1 94 1 begynte frontene i krigens
Norge å bli ganske klare , og det var relativt vanskelig å rekruttere
gamle tjenestemenn til et spesialkorps av «kjempere som med liv og
sjel ville gå inn for oppgaven » . I august beskrev Marthinsen situasjo­
nen slik: « . . . påkjenningen på statspolitiets personell under de nuvæ­
rende forhold (er) meget stor og selv rolige , fornuftige NS-medlemmer
er brutt sammen og har måttet slutte i sine stillinger på grunn av
trykket fra de kontrære kretser . »28
Men etter hvert økte rekrutteringen . I Stapo ble de tilbudt høyere
lønn og andre ytelser enn i politiet for øvrig , og for idealistisk innstilte
NS-folk fikk Stapo en viss status . Men det var selvfølgelig også fritt
fram for karrierister og maktmennesker av andre kategorier. Organisa­
sjonen ble bygd ut og vokste mot en topp sommeren 1943 .
Da spredde det seg en viss nervøsitet blant tyskerne i Oslo , dels pga
krigens gang , men også fordi de hadde mistanke om at det var gjæring
innen politiet og arbeidstjenesten . Tyskerne ga lederne for politiet
streng ordre om å opprettholde disiplinen i korpset. Så inntraff Eilif­
sen-saken , som ble det store veiskillet for det norske politiet under
krigen. 29
I august 1 943 fikk politifullmektig Eilifsen ved ordenspolitiet i Oslo
ordre om å assistere Stapo ved en aksjon . Han nektet å etterkomme
ordren , ble stilt for «Politiets særdomstol» , dømt til døden av «norske»
1 57
dommere og henrettet om morgenen den 16. august av en eksekusjons­
pelotong bestående av folk fra Stapo . Ved denne brutale handling
ønsket tyskerne og deres medhjelpere i politiledelsen å tvinge politiet
til loj alitet . Resultatet ble at de loj ale ble enda mer lojale samtidig med
at ca. 500 politifolk fra hele landet ble arrestert og sendt til fangenskap
i Tyskland i et forsøk på å renske ut de uønskede elementer. I Stapo
skjedde det en viss avskalling, dog ikke stor fordi tilveksten av bl . a .
frontkjempere økte . Samtidig ble organisasjonen enda mer sentralisert
fra årsskiftet 43/44. Stapos organisasjonsstruktur var på papiret helt til
siste slutt storstilt og «tysk» . Men det ble om mulig i enda større grad
ved- og vannbærere for det tyske Sipo .
Hvem var Stapo-folkene?
Fra starten ønsket man politisk pålitelige folk i Stapo , og det var et
absolutt krav at man måtte være medlem av NS .
Den raske medlemsvervingen til partiet fra høsten 1940 gjorde det
relativt lett å rekruttere erfarne politifolk via Utrykningspolitiet og
Overvåkningen . Østlandsavdelingen bestod således av folk med gjen­
nomsnittlig 1 0- 1 2 års tidligere politipraksis. Av Oslo og Aker-avdelin­
gens 25 mann var seks blitt ansatt i politiet etter 9 . april, hvorav en
etter 25 . september. Resten hadde varierende ansiennitet - den eldste
fra 1912. 30 Stapo var fra starten altså ikke et ferskt korps .
Grunnen til at disse gikk inn i Stapo var forskjellig: Noen ble
beordret til tjeneste , andre søkte seg dit bl . a . av lønnsmessige grunner .
E n d e l visste a t d e gikk til et tyskinitiert politisk politi. For andre ble
det under rettsoppgjøret godtgjort at de ikke hadde vært klar over
Stapos egentlige oppgaver fra starten . En del framholdt bl . a . at de
søkte seg dit fordi de trodde det var det gamle Statspolitiet fra 1932
som skulle reorganiseres !
Fra årsskiftet 41/42 begynte utmeldingene av partiet blant en del
politifolk , andre søkte om forflytning eller permisjon - alt for å komme
bort fra den etter hvert store belastning det var å tjenestegjøre i Stapo .
Fra dette tidspunkt skjedde det en viss avskalling i Stapo blant førkrigs­
politifolk , samtidig som re krutteringen av helt uøvde , men politisk
pålitelige folk økte .
De nye som ble rekrutte rt , var av mange kategorier: noen med
militær bakgrunn , arbeidsløse , underordnede offentlig ansatte fra dis­
triktene og andre med ulik yrkesbakgrunn som støttet NS . Noen søkte
Stapo for å slippe fronttj eneste , andre kom fra fronten og fortsatte i
Stapo . I hovedsak ble det lagt vekt på deres uttrykte politiske holdning
og lojalitet. Nidkjærhet og iver i tjenesten var et selvsagt aktivum .
De nye som kom inn , gjennomgikk korte kurs i etterforsknings- og
annen politite knikk og fysisk trening. Det ble også lagt stor vekt på
nasjonalsosialistisk ideologi .
158
Til sammen var ca. 500 nordmenn innom Stapo i løpet av krigen. Jeg
har ikke gjort noen systematisk undersøkelse av bakgrunnen til disse .
De 30 mer eller mindre tilfeldig utvalgte sakene jeg har gjennomgått ,
er et altfor spinkelt materiale til å presentere et mønster over hvem de
var og hvilken bakgrunn de hadde . Bortsett fra interesse for den
spesielle maktutøvelse polititjeneste innebærer og varierende grad av
glød for «den nye tid» , har jeg ikke funnet andre fellestrekk enn at de
fleste hadde ingen, liten eller midlere utdannelse utover folkeskole . De
fleste av de som ble rekruttert rett fra gata , var det vi vil kalle «vanlige
arbeidsfolk» i alderen 20 til 30 år. Noen få hadde kriminell bakgrunn ,
men dette var langt fra typisk . De som rekrutterte la imidlertid ikke
vekt på bakgrunn . Pålitelighet og det de definerte som dyktighet i
tjenesten , var det overordnede kriterium .
Hvilke personlige karaktertrekk d e hadde , kan jeg bare gj ette meg
til ut fra hva de gjorde seg skyldig i av forbrytelser. De verste Stapo­
folkene , de som fikk strengest straff eller ble likvidert av motstandsbe­
vegelsen, var muligens psykiatriske avvikere og sadister. Om det var i
egenskap av dette de søkte seg til Stapo , eller om ytre press og
gruppedynamikk gjorde dem til det , er en interessant problemstilling,
som imidlertid ligger utenfor min ramme å behandle .
Oslo og Aker-avdelingen og dets avdeling I l l hadde de mest hard­
hendte tjenestemennene . 3 1 En av de impliserte forsøkte under sin
rettssak å forklare dette med at avdelingen «vokste raskt , særlig med
tilførsel av unge etterforskere , hvorav mange frontkjempere . Jeg tror
at administrasjonen lå langt etter i denne veksten og at kontrollen med
etterforskerne ble mangelfull , og den frihet de kunne ta seg ble
tilsvarende større » . 32
Dette er en typisk selvrettferdiggjørende forklaring vi finner en
mengde av under rettssakene . Jeg tror imidlertid den har noe for seg
uten at den på noen måte forklarer den brutalitet disse tjenestemen­
nene gjorde seg skyldig i. 33
Stapo bestod hele tiden av en blanding av førkrigspolitifolk og
nyrekrutterte . De førstnevnte ble færre under krigens gang . Et påfal­
lende trekk er at de fleste av disse fikk mildere straff. I flere domsav­
sigelser het det at vedkommende har opptrådt «korrekt» . «Han har
ikke brukt utilbørlige metoder. »34 Av de sj u dødsdømte Stapo-folkene
hadde ingen bakgrunn i politiet før krigen. Dette gir riktignok ikke noe
fullstendig bilde , for noen av de som ble likvidert av motstandsbevegel­
sen , og som sannsynligvis var kvalifisert for dødsstraff, hadde det . Jeg
vil likevel hevde at førkrigsbakgrunn i politiet ser ut til å ha vært en
ballast mot den verste brutalisering av tjenesten. For okkupanten var
de imidlertid vel så viktige med sin korrekthet i det arbeid de ble satt
til . Overfor domstolene reddet de imidlertid i noen grad sitt eget skinn.
De med førkrigsbakgrunn ser , partiboka til tross , ut til å ha satt
tradisjonelt politiarbeid over politikken.
159
Avslutningsvis skal nevnes at det helt fra starten var noen få Stapo­
folk som arbeidet illegalt for motstandsbevegelsen . De j eg har kommet
over i materialet , hadde førkrigsbakgrun n . 35 D isse forsøkte så godt de
kunne å unndra seg det mest belastende Stapo-arbeidet og var til hjelp
på forskjellige måter: de avlyttet telefoner, åpnet post og informerte
om razziaer og arrestasjoner. De skaffet falske pass , grenseboerbevis
og bensin til flyktningtransporter - ofte med stor fare for å bli avslørt .
De utgjorde utvilsomt en viktig brikke i motstandsarbeidet . 36
Noen kom seg ut av Stapo tidlig under diverse påskudd , noen flyktet
til Sverige . Andre fortsatte imidlertid virksomheten , ble mistenkt eller
avslørt og avskjediget eller arrestert . Flere ble tatt under arrestasjons­
bølgen i 1 943 .
De som kunne dokumentere kontakter med motstandsbevegelsen ,
ble enten frifunnet eller slapp tiltale under rettsoppgjøret . Andre som
hadde sabotert tjenesten eller hadde gjort enkeltpersoner visse tjenes­
ter, ble kreditert dette ved noe mildere straff.
Forholdet til de nære omgivelser
Det tyske sikkerhetspoliti (Sipa)
Før 25 . september 1 940 holdt Sipo seg i bakgrunnen. Så seint som i juli
regnet de selv med at de ville bli sendt tilbake til Tyskland . Dersom en
selvstendig norsk regjering ble dannet , skulle bare en politiattache
fortsette samarbeidet med det norske politi. I de tilfelle nordmenn i
denne perioden ble pågrepet og stilt for tysk domstol , ble de alltid stilt
for den tyske Reichkriegsgericht . Tyskerne holdt seg i det store og hele
innenfor den ramme landkrigsreglementet trakk opp for okkupasjons­
virksomhet . 37
Den økte norske motstand etter 25 . september førte til at Sipo
umiddelbart ble satt i sving for å knekke den norske motstanden . Et
stort og brutalt apparat ble bygd opp over hele landet . Sipos hoved­
kvarter lå i Oslo og var inndelt i seks avdelinger. Gestapo (navnet
skulle ikke gjøres kjent for nordmennene) var Abteilung IV og var det
eksekutive organ for Sipo . Styrken økte fra ca . 200 i april 1 940 til ca.
480 høsten 1 94 1 . Mot slutten av krigen var det ca . 750 Sipo-folk i
Norge .
Terbove n gjorde høsten 1 940 et raskt framstøt for å bringe norsk
politi under sin kontroll . Den 25 . oktober meddelte han Lie at alle
forordninger, kunngjøringer og bestemmelser skulle forelegges «der
Hohere SS und Polizeifiihrer» for godkjenning . Denne stramme ordre
markerte klart at politiet stod under Reichkommissars ledelse .
Allerede i Stapo-ordre nr. 1141 slås denne reelle underordning fast :
Med det Tyske sikkerhetspoliti skal det framtidig være det mest intime
160
samarbeide , spesielt i alle saker som kan tenkes å grense inn på spionasj e ,
aktiv motstand , våben o . l . Forbindelsen mellom oss o g det tyske sikkerhets­
politi skal skje ved at fullmektigene trer i direkte kontakt med de respektive
kriminalkommissarer på Victoria terasse enten pr. telefon eller ved person­
lig frammøte alt etter sakenes natur og viktighet for utveksling av oplysnin­
ger og gjensidig orientering.
Før aksjoner innledes i saker som ovenfor nevnt - spionasje o . s . v . - skal
det i almindelighet konfereres med vedkommende krim . kom . Skulle undta­
kelsesvis tiden eller forholdene ikke tillate en slik konferanse før aksjonen
må iverksettes , blir melding uopholdelig å sende det tyske sik kerhetspoliti
på hurtigste måte . 38
Politiet kom i langt høyere grad enn andre forvaltningsgrener under
formalisert tysk ledelse . Rediess var «Berater» for Jonas Lie , og de
tyske «Befehlhaberne» var «Beratere» for de tilsvarende norske politi­
lederne . Da Jonas Lie i 1941 ble permittert for en tid , ble hans
stedfortreder oppnevnt av Rediess .
Stapo arbeidet hele tiden i nær og uavbrutt kontakt med Sipo . Det
fikk oppdrag og mottok direkte ordrer fra tyskerne , og ble avkrevd
«Bericht» om alle politimessige meldinger av interesse . Stapo fikk ta
seg av småsaker; saker som ble ansett som viktige for tyskerne , ble
overlatt til dem . Stapo måtte også overføre svært mange av sine fanger
til tyskerne , som behandlet dem etter eget forgodtbefinnende .
Lie og Marthinsen la stor vekt på at alle tjenestemenn hj alp tys­
kerne . I tillegg til de skriftlige rapportene ble både embetsmenn og
tjenestemenn oppfordret til å ta personlig kontakt og knytte vennskap
med tyskerne . Diverse kamerattilstelninger ble arrangert . De etter
hvert mange begravelsene som ble holdt for Stapo-folk som ble «drept i
tjenesten» , ble pompøse fellesarrangementer mellom norsk og tysk
politi.
Marthinsen kunne i sin «Årsberetning 194 1 » fortelle at samarbeidet
med Sipo hadde vært «behagelig og lærerikt i alle måter» . Videre het
det :
Jeg tror å kunne si at vi har opparbeidet oss bedre 6g bedre tillit hos disse
myndigheter etter hvert som tiden er gått og vi har kunnet skaffe resultater.
Som eksempel på denne tillit vil jeg nevne at det er overlatt Statspolitiet all
befatning med beslag og forvaltning av formue tilhørende personer som
ulovlig har forlatt lande t . 39
I løpet av krigsårene var det en stor mengde møbler , kunstgjenstander
og annet husgeråd som fant veien til Stapo-hjem . I tillegg til at de
hadde høyere lønn enn politiet ellers , var altså dette en viktig tilleggs­
inntekt som til en viss grad gjorde det attraktivt å være Stapo-mann .
Tyskerne brukte Stapo ut fra en hensiktsmessighetsbetraktning . Sipo
tok hånd om de fleste fangene og forhørte dem . Men arbeidet i felten,
6
·
Krig o g moral
161
spaning , arrestasjoner og innledende etterforskning , ble ofte gjort av
Stapo . På den måten spilte Stapo og det øvrige norske politi rollen som
«fløyelshanske» for den tyske «jernneven» . 40 Blant annet på grunnlag
av språk og lokalkunnskap kunne norske politifolk gjøre en bedre jobb
enn tyskerne sjøl . Derfor gjorde Stapo grovarbeidet for tyskerne i store
aksjoner som f.eks. arrestasjonen av j ødene , lærerne , studentene og
offiserene . På den måten klarte de dessuten å gjøre norsk politi til den
store syndebukken i motstandsbevegelsens øyne . Det offisielle tallet på
likvidasjoner utført av motstandsbevegelsen i Norge var 65 . Disse var
Gestapo-angivere og Stapo-folk. 41
Underordningen foregikk ikke uten gnisninger. Etter statsakten l .
februar 1 942 , der Quisling dannet sin «nasjonale regjering» , ønsket
Jonas Lie i noen grad å markere en selvstendig stilling for det norske
politi . Betegnelsen på fagsjefene for Ordenspolitiet og Sikkerhetspoli­
tiet ble forsøkt endret til «Sjefen for Ordenspolitiet» og «Sjefen for
Sikkerhetspolitiet». Dette var en utfordring til tyskerne , fordi «sjefs»­
betegnelsen kun var forbeholdt personer i den sentrale tyske politi­
ledelsen. Himmler var sjef for det tyske politi , og Heydrich (senere
Kaltenbrunner) var sjef for Sikkerhetspolitiet . Kort etter måtte Lie
krype til korset , og meddelte : «Politidepartementet har mottatt ordre
om straks å gjeninnføre benevnelsene Lederen for Ordenspolitiet og
Lederen for Sikkerhetspolitiet for henholdsvis Ordenspolitiets og Sik­
kerhetspolitiets fagsjefer. ( . . . ) Sjefstittelen er forbeholdt ministeren
som har embetsbetegnelsen Sjefen for Politidepartementet . »4 2 (NB :
ikke «Sj ef for politiet» ; AES . ) Selv ikke i en sak som fortoner seg så
liten , ble «norske» myndigheter innrømmet selvbestemmelse .
I andre sammenhenger ble de pådyttet ansvar under illusjonen om at
de skulle få bestemme selv . Dette var tysk taktikk. Et eksempel er
Eilifsen�saken.
Etter at Eilifsen var arrestert , innkalte Terboven et møte hvor
Quisling, Lie , «j ustisminister» Riisnæs og Rediess var til stede . Han
krevde at Eilifsen innen 48 timer skule dømmes til døden av en norsk
domstol . «Justisministeren» innvendte at norske lovbestemmelser ikke
ga adgang til dette . Terboven repliserte da at dersom ikke Riisnæs
fremskaffet et slikt formelt rettsgrunnlag, ville tyskerne ta Eilifsen­
saken i egne hender og dessuten treffe andre skarpe forholdsregler mot
norsk politi . En norsk «regjering» som hadde så liten autoritet at den
selv ikke maktet å opprettholde lydighete n innen politiet , hadde etter
Terbovens mening brakt seg i en umulig stilling. Etter dette møtet sa
Lie til lederen for Ordenspolitiet , som var oppnevnt som dommer i
særdomstolen , at det i konferanse med tyskerne hadde lykkes ham å
bevege dem til å overlate Eilifsen-saken til nordmennenes egen
behandling !4 3 Slik ble det skapt en illusjon om norsk «selvbestem­
melse» .
Dette er eksempler på gnisninger - ikke fundamentale motsetninger
162
- mellom den norske politiledelsen og tyskerne . Både Lie og Marthin­
sen var «germanere» og hadde det mest tillitsfulle samarbeid med
tyskeme. De var alltid beredt til å yte tyskerne tjenester. Enkelte
Stapo-folk reagerte imidlertid på denne maskepi .
På det personlige plan finnes flere eksempler på at Stapo-folk hjalp
fanger, saboterte rapporteringen til tyskerne og tipset folk som var i
faresonen . De som ble avslørt som illojale mot Stapo-ledelse n , ble
avskjediget , refset og i noen tilfeller straffet. Det utviklet seg et internt
angiveri , og betrodde Stapo-folk utarbeidet jevnlig rapporter til Mar­
thinsen over tjenestemennenes brukbarhet i ette rforskning og politiske
innstilling/aktivitet . 44
Bortsett fra på det personlige plan var det altså ikke store motsetnin­
ger til tyskerne . I NS var det i perioder motsetninger mellom en
«germansk» fløy og en «nasjonal» fløy . Denne striden ble i en kort
periode også merket i politiet . I november 1 94 1 ble Oliver Møystad
utnevnt til leder for Sikkerhetspolitiet . Han var tilhenge r av den
«nasjonale» fløy , og ønsket å begrense vervingen av politifolk til
Germanske SS. Den «nasjonale» Hirden var etter hans oppfatning mye
viktigere å bygge ut . Det var med en viss skuffelse han sa : «Jeg kan her
nevne at ved første gangs arrestasjon av jødene , tilkalte Statspolitiet
Germanske SS til assistanse og ikke Hirden . »45 Møystad ble av sine
nærmeste oppfattet som antitysk - han ønsket en «nasjonal» håndhe­
velse av lov og orden. Men i innhold , f.eks. i forholdet til motstands­
bevegelsen og jødene , skilte det lite . Møystads holdninger ble imidler­
tid for sterke for Lie (og tyskerne) , derfor ble han fjernet fra Sikker­
hetspolitiet i mai 1 943 . Politiet ble fullstendig germanisert , og det ble
med dette ene tilløpet til et prinsipielt motsetningsforhold til tyskerne .
I forholdet til tyskerne må jeg konkludere med at det var en klar
underordning og stor grad av servilitet.
Forholdet til det øvrige politiet
Jeg har tidligere vært inne på at den lave entusiasmen for «den nye tid»
i politiet som helhet , til tross for høy medlemsprosent i NS , sannsynlig­
vis var en medvirkende årsak til at Stapo ble opprettet og fikk den
karakter det fikk. Mye tyder på at det ordinære politi var glad for at det
var Stapo som fikk karakter av politisk politi. På den måten unngik k de
å bli stigmatisert i folks øyne .
I henhold til «Instruks for Statspolitiet» og seinere instrukser som
regulerte forholdet mellom Statspolitiet og det øvrige politiet , skulle
Statspolitiet stå i en særstilling. Stapo skulle arbeide selvstendig og
uavhengig av det lokale politi. Men når Stapo fant det nødvendig ,
hadde de rett til å rekvirere annet politi til etterforskning , ransakinger,
beslag etc. Ved slike anledninger hadde Stapo kommandomyndighet .
163
Ved mange store aksjoner ble også annet politi brukt , bl . a . under
jødeaksjonen høsten 1 942 .
Politiskiltet viste tydelig at de tilhørte Stapo , og viste de det til en
vanlig politimann , var det for ham bare å vike unna. Stapo hadde
dessuten høyere lønn og andre goder som politiet for øvrig ikke fikk.
Bortsett fra enkelte reine karrierister, var det relativt få ordinære
politifolk som misunte Stapo-tjenestemennene . Tvert imot var det til
tider et sterkt motsetningsforhold mellom disse to gruppene politifolk .
Stapos arbeidsmåter
«Rettsgrunnlaget»
Stapos oppgave var å bekjempe alle slags politiske forbrytelser og
forseelser. I løpet av krigsårene fikk begrepet «politisk forbrytelse>> et
svært vidt innhold : Å gå med rød nisselue ved j uletider, russelue 1 7 .
mai o g binders i j akkeslaget v a r politiske «forbrytelsen> Stapo tok hånd
om - ved siden av sabotasjeaksjoner og likvidasjoner av egne kolleger.
Det lovverket Stapo utøvde sin virksomhet fra , var Reichkommissars
«Forordninger» . Etter «Statsakten>> i februar 1 942 utøvde også «minis­
teriet>> Quisling lovgivningsvirksomhet som fikk innvirkning på Stapos
arbeid.
På papiret ble det gjort forsøk på å «legalisere>> virksomheten . Men i
motsetning til det vi forstår med rettssikkerhet i et demokrati , hadde de
som prinsipp å endre systemet og «lovene>> slik at de til enhver tid ga
egne handlinger et «rettsgrunnlag>> .
Stapo-tjenestemenn kom den første tiden i e n viss konflikt mellom
loven og «den nye tidS>> rett . I en betenkning til NS' Riksledelse skrev
en framtredende Stapo-tj enestemann i j anuar 1942 :
(
. ) vårt rettsvesen er i sin lovanvendelse bunnet til å la en saks subjektive
side dominere behandlingen av dens objektive side . Hvis f.eks. en person
roper « Leve Kongen» på gaten kan han ikke straffes for å ha drevet
«propaganda til fordel for Kongehuset» hvis ikke denne hensikts tilstedevæ­
relse kan bevises; han kan jo påberope seg at han gjorde det for å <<erte>> en
eller anne n . Derfor må han tas for ordensforstyrrelse . ( . . . ) Vi trenger en
instans som har adgang til å intervenere uten hensyn til bevisets stilling, kun
ledet av den ånd den politiske forgåelse er gjort i og den virkning den har
hatt eller kan få , behersket av ideen om at hensynet til den enkelte må vike
til fordel for landet . 46
.
.
Domstolene ble tilpasset den nye tids krav . Tyskerne hadde sine egne
domstoler som tok seg av saker som angikk de tyske interesser - og
dem var det mange av , siden jo motstanden mot okkupanten måtte
rette seg mot tyskerne .
Også de norske makthaverne forsøkte å tilpasse domstolene sine
164
behov . Høsten 1 940 ble Folkedomstolen opprettet , og den skulle tjene
som vern mot «folke- og statsfiendtlig adferd>> , noe som vesentlig
omfattet straffesaker mot folk som hadde brutt forordningen om
forbud mot politiske partier og mot virksomhet til fordel for konge­
huset. Men både tyskerne og NS-myndighetene ble etter hvert misfor­
nøyd med Folkedomstolen , og den fikk mindre betydning. I et notat fra
februar 1942 het det : «Det har gjentatte ganger vist seg at Folkedom­
stolens oppfatning har avveket fra Statspolitiets og Nasjonal Samlings
oppfatning . >> 47
Da Folkedomstolen hadde utspilt sin rolle , ble Politiets Særdomsto­
ler opprettet ved «lOV>> av 14. august 1943 . De skulle behandle saker
angående forbrytelser mot den militære straffelov , som samtidig ble
utvidet til å omfatte hele befolkningen hva angi kk forbrytelser mot den
offentlige ro og orden. Straffen kunne bli fengsel inntil livstid eller
dødsstraff. Dommere og aktorer var politifolk og NS-medlemmer, og
dommene kunne ikke ankes . Eilifsen-saken var den første som ble
pådømt av denne domstol. Ved «lOV>> av 1 1 . mai 1 944 ble disse
særdomstolene avløst av en alminnelig særdomstol for hele riket. Det
var heller ikke alltid man brydde seg om å stille folk for retten i det hele
tatt .
En forordning fra oktober 194 1 ga Stapo i «Sikringsøyemed>> rett til å
treffe de nødvendige forføyninger mot personer som ble mistenkt for å
overtre Reichkommissars ulike forordninger, og sette til side alle
vanlige rettsregler. Stapo kunne holde folk i fengslig forvaring i inntil
seks måneder. Utover dette måtte Politidepartementet gi samtykke og slikt samtykke var ikke vanskelig å få . Hundrevis av nordmenn ble
utsatt for en fullstendig rettsløs og vilkårlig behandling .
Skal en sammenfatte de «rettsprinsipper>> Stapo arbeidet etter , vil
jeg bruke Stapo-sjefens egne formuleringer fra august 1942 :
Jeg vil atter framheve at det er mitt ønske at embedsmennene opptrer mest
mulig selvstendige og e r initiativri ke når det bare handles i min ånd og etter
de grunnlinj e r som jeg har trukket opp i de enke lte saksområder. De
embedsmenn som tjenestgjør utenfor Oslo må ikke være redd for å handle
på egen hånd . Det er ikke nødvendig altid å forelegge spørsmålene for
hovedkontoret på forhån d . I vårt arbeide viser det seg stadig at effektivite­
ten er helt avhengig av den hurtighet hvormed det blir slått til .
Jeg vil i denne forbindelse fastslå :
a D e t er bedre å ta en uskyldig i forvaring e n n å la en skyldig rømme .
b Straffeprosesslovens, påtaleinstruksens og politiinstruksens bestemmelser
skal ikke følges slavisk , de kan tillempes og disse må aldri bli e n hindring
for en effektiv tjeneste . Jeg henleder oppmerksomheten på individets
forandrede stilling i en nasjonalsocialistisk stat contra en demokratisk .
c Under en revolusjonstid som den vi nu gjennemlever i vårt land, vil det
ofte inntreffe at e n ikke har høvelige lovbestemmelser som rammer
enkelte forbrytelser eller forseelse r . I andre tilfeller har vi foreldede og
165
umoderne lovbestemmelser som hindrer en tidsmessig reaksjon .
Her m å statspolitiets embedsmenn ikke l a seg forvirre eller hemme . Vi
trenger ingen lovbestemmelser for å gripe inn mot samfundets fiender.
Vår oppgave - alltid å overvåke statens sikkerhet - gir oss ikke bare rett
men også plikt til å gripe inn når vi anser det nødvendig uansett om de
enkelte lovparagraffer passer eller ikke .
Selvsagt må denne Statspolitiets særstilling ikke føre til utskeielser av
noensomhelst art . Vi skal tvertimot altid bestrebe oss på å være eksempler
på lovlydige menn i all vår gjerning, men vi ødelegger oss selv og vår etat
og fyller ikke vår oppgave , dersom vi henfaller til å bli paragraf- og
bokstavryttere . Vårt motto skal være at når staten eller noen av dens
institusjoner ansees for å være true t , da viker alle hensyn . 48
Arbeidsmetodene
Store deler av Stapos arbeid skilte seg ikke nevneverdig fra tradisjonelt
kriminalpolitiarbeid. Sakenes art var spesiel l , men det var mye av det
samme som ble gjort : spaning, arrestasjon og avhør av mistenkte ,
innsamling av bevis.
En sak kunne begynne etter angiveri , etter anmeldelse fra partiet
eller et annet offentlig kontor. Post- og telegramkontroll brukte Stapo
flittig , og her kunne de komme over svært mange forhold som burde
etterforskes. I saker under etterforskning kunne det komme opplysnin­
ger som ledet fram til nye saker. Og dessuten forela Sipa dem ofte
saker som de ble bedt om å undersøke videre . I det hele tatt var det
mange fangarmer som brakte saker fram til Stapo-etterforskernes
arbeidsbord .
Men Stapo gikk mye lenger i sine metoder enn noe norsk politi
hadde gjort før. Ovenfor har jeg redegjort for deres forhold til legalitet
og rettsprinsipper . Dette gj aldt i høyeste grad også bruk av metoder:
Hensikten helliget midlet . En Stapo-mann (han ble for øvrig likvidert i
1944) sa :
De politiske sakene som har størst betydning, er for størstedelen ikke bare
en enkeltstående handling utført av en enkelt mann , men hemmelige organi­
serte større eller mindre enheter som er tildelt bestemte oppgaver i kampen
mot oss , f.eks. attentate r. mord . spionasje , etterretning og propaganda .
Etterforskningen har vist dette fullt ut . I disse saker må politiet være
hemningsløst (uth . av AES ) , idet det i første rekke gjelder å sikre seg så
mange som mulig av de personer som kan være implisert og den videre
utgreiing av saken kan først foretas i fengslet . 49
Denne hemningsløsheten tiltok med tide n . En viss korre kthet ble
tilstrebet den første tiden . Ved arrestasjon fikk man en «juridisk»
begrunnelse , og i arrest hadde man også visse rettigheter. Etter som
saksmengde og desperasjon økte , og sikringsbestemmelsene trådte i
166
kraft , overtok vilkårligheten for fullt . «Av taktiske grunner kan det
ofte være uklokt å gi siktede en formell fengslingsbegrunnelse , >>50 het
det da.
I Stapo-instruksen ble viktigheten av å knytte til seg «tillitsmenn>>
betont . Tjenestemennene betalte tystere som ytet tjenester. Disse
kvitterte ofte med falskt navn Y
Noen egentlig etterretningstjeneste klarte man aldri å bygge ut .
Tyskerne forbød dem lenge å bygge ut en egen tysterorganisas jon . 5 2
Dette muldvarparbeidet ønsket de å kontrollere selv , og de benyttet
seg gjerne av nordmenn utenfor Stapos rekker.
Et spedt forsøk på å lage en slik organisasjon ble gjort i 1943 , og
visse retningslinjer ble sendt ut:
En god etterretningstjeneste er a v største betydning for vårt arbeid, og
meningen er at det ved alle grupper skal utbygges en slik så en til stadighet
kan få melding om hva som skjer og i det hele tatt få vite alt som interesserer
oss . Dette gjøres best ved å knytte forbindelse med pålite lige personer. Da
jo penger som kjent spiller en nokså stor betydning kan man etter å ha
mottatt opplysninger som er av verdi gjerne betale litt , og dette vil sikkert
virke ansporende . ( . . ) helst ikke NS-folk. 53
.
Det forble imidlertid på det personlige plan , der Stapo-folk sjøl for­
søkte «å svømme som fisken i vannet>> eller kjøpe seg opplysninger fra
andre .
Stapo hadde egen uniform som skilte dem fra annet politi. Men pga .
arbeidets art opptrådte de mest i sivil. De fleste var mot slutten av
krigen bevæpnet med håndvåpen . Ved større razziaer og aksjoner
opptrådte de i uniform og bevæpnet med maskinpistoler. Slike «sær­
kommandoer>> av Stapo-folk foretok flere aksjoner i 1 944 og 1945 . I
utrustning og formasjon minnet de i denne delen av arbeidet litt om
Statspolitiet av 1932 . 54
Brutalitet, tortur og drap
Ved siden av å utlevere et stort antall personer i tyskernes skjebne­
svangre varetekt , var den mest graverende del av Stapos virksomhet
den brutalitet og terror de selv bedrev mot et stort antall nordmenn . Et
stort antall Stapo-ansatte gjorde seg skyldig i fysiske overgrep av
varierende grad mot arrestanter.
Av den offisielle landssvikstatistikken framgår det at om lag 1000
nordmenn gjorde seg skyldig i «tortur , vold , drap , ulovlig frihetsberø­
velse , deltagelse i eksekusjoner>> . 55 På langt nær alle disse var Stapo­
folk . Blant dem var det hirdfolk , fangevoktere og andre . Det er av
statistikken ikke mulig å skille ut hvor mange av disse forbryte lsene
som ble begått i Stapo-tjeneste .
167
Det er i det hele tatt vanskelig å skille arbeid i og for Sipo og Stapo­
tjeneste . Noen Stapo-folk var i visse perioder direkte ansatt i Sipo . 56
Andre gjorde tjenester mot betaling, mens i atter andre tilfeller utførte
de oppdrag på direkte ordre fra tyskerne. Den mest beryktede norske
torturisten , Henry Rinnan , var ikke Stapo-mann. Det samme var
tilfelle med en rekke andre i tysk tjeneste . Av det offisielle tallmateria­
let er det således vanskelig å si hvor mye av voldsbruken som foregikk i
direkte Stapo-regi .
Av de landssvikssakene jeg har gjennomgått , får jeg inntrykk av at
slett ikke alle var involvert i brutaliteten. Den foregikk ved bestemte
avdelinger. Mange utpeker spesielt avd . Ill i Oslo som den verste . En
av folkene der sa i sin forklaring :
Det var en stille overenskomst at det var tillatt å slå fangene . At det på
parolen ble påtalt og forbudt var en ren formsak for kontordamene , <<roere>>
og for publikum . 57
Av dette framgår at heller ikke de mest hardhendte ønsket , selv ikke
på «kontoret>> , å stå fram som et brutalt terrorkorps . Svært mange sa
under rettssakene sine at de overhodet ikke kjente til tortur under
avhør . For en stor del sto ikke disse utsagn til troende , men det gj aldt
for en del . Det sier noe om at hele Stapo-apparatet ikke var fullstendig
brutalisert .
Imidlertid er det dokumentert at slag og spark , ofte med
legemsskade til følge , og systematisk bruk av mer utspekulerte meto­
der, ble brukt av mange . Stapo-folk brukte i likhet med tyskerne
køller , lærpisker , «nihalet katt>> , stokker og andre raffinerte torturred­
skaper, ofte med betydelig legemsskade , invaliditet og endog døden
som resultat . De brutale Stapo-folkene var virkelig brutale .
De gjorde seg også skyldig i drap - forsettlig eller med overlegg . De
fleste fant sted under skuddve ksling i forbindelse med aksjoner. Men
de deltok også i reine terrordrap , planlagt av Stpo . 58 En gruppe i Oslo
på om lag 30 folk deltok i fem eksekusjoner som følge av dødsdommer
avsagt av «Særdomstolen>> . Den første var Eilifsen-saken , og til sam­
men ble over 20 henrettet av Stapo-pelotonger. Under krigen ble 366
henrettet med eller uten dom . 1600 ble drept under sammenstøt eller
arrestasjoner eller omkom i fengsler eller konsentrasjonsleirer. 59 Stapo
var på langt nær skyldig i alt dette . Men mitt inntrykk er at det ikke var
mangel på iver blant de mest aktive som begrenset Stapo-andelen i
disse myrderiene .
Teppefall
I krigens absolutte sluttfase , maidagene , skulle sentrale Stapo-folk
168
komme til å spille en viktig «politisk» rolle .
Hjemmefronten sto overfor store tyske troppestyrker, et omfattende
tysk politiapparat og NS-Norges væpnede styrker. Ryktene svirret , og
det rådde stor usikkerhet i Hjemmefrontens ledelse om hva fienden
ville foreta seg. I den desperate situasjon de mest innbitte NS-folkene
befant seg i, kunne en vente det verste - væpnet konfrontasjon . De
måtte på en eller annen måte få kontroll over Stapo og politiet . En
Stapo-mann skulle bli sentral . Erling Søvik.
Søvik var Grepos første leder. Da Marthinsen ble leder for Sikker­
hetspolitiet som følge av reorganiseringen i 1 944 , ble han leder av
Stapo . 10. mars ble han som følge av likvideringen av Marthinsen en
måned før , «generalmajor» og Marthinsens etterfølger i Sikkerhetspo­
litiet . Det var han inntil 1 5 . april, da NS-fylkesfører i Sør-Trøndelag .
Henrik Rogstad (uten noen bakgrunn i politiet) , tross protester fra
svært mange i Stapo , overtok som leder av Sikkerhetspolitiet . 60
Hjemmefronten hadde de siste ukene hatt kontakt med Søvik .
Men også Quisling forberedte kapitulasjon . Han tilkalte Søvik ved
middagstider 7. mai og meddelte at Jonas Lie var sparket som politimi­
nister. Fra nå av var Søvik å betrakte som øverste leder av politimak­
ten . Han fikk denne fullmakten av Quisling :
Generalmajor Søvik bemyndiges til å gi politiet instruks om at vepnet
motstand kun skal ydes som nødvergerett, men ikke mot tropper eller
hjemmevern som bærer hjemmefrontens armbind . 6 1
Pga . motsetninger innad i Stapo , hadde ikke Rogstad noen reell
kommandomyndighet . Han forsøkte å oppildne til kamp , men Stapo
resignerte , og Søvik kunne sammen med representanter for hjemme­
fronten om ettermiddagen 7. mai utarbeide ordrer til politistyrkene og
de andre væpnede NS-formasjonene om å holde seg i ro . Alle Stapo­
fanger skulle dessuten løslates og Stapos våpen utleveres.
Disse ordrer ble fulgt . Uten nevneverdig dramatikk var Stapo satt ut
av funksjon i det samme kapitulasjonen var et faktum . Et lite etterspill
fikk man på Skallum utenfor Oslo , der Lie og Rogstad hadde forskan­
set seg sammen med Riisnæs . Her endte de to førstnevnte sine liv for
egen hånd den 10. mai .
Teppet var gått ned for den mest særegne politiinstitusjonen vi har
hatt i Norge . Det tyske Sipos og Gestapos apparat var større enn
Stapos, og deres virksomhet mer sinnrik og ondskapsfull . Fra tysk
synspunkt var Stapo ett av deres verktøy i bekjempelsen av motstands­
bevegelsen . Stapo selv tilstrebet en viss uavhengighet , men i hovedsak
var de prisgitt tyskernes luner.
Organisasjonens virksomhet kan fortsatt nyanseres, men rettsopp­
gjørets karakteristikk av Stapo som et politisk politi i intimt samarbeid
med tysk Sipo , holder seg etter fornyet granskning av kildene .
169
De særegne forholdene med kollaboratørene som arbeider på okku­
pantens premisser, kan ikke unnslå at norske politifolk var aktørene .
Derfor er historien om Stapo en del av norsk politihistorie .
Note r :
l
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
L-dom J . G . Ekerholt . RA
Skodvin 1948 , s. 587 f.
Loock 1 972 , s. 344.
Amli 1978 , s. 38.
Innberetning 1 950, s. 29 f.
Rundskriv 2. j uli 1940 . J D . P «Joumalsaker 4301-5 1 00/1940» . RA
Debes 1 980, s. 108.
Dok . 26 (Egenforklaring) , s. 4. L-dom K. Frigaard . RA
Dom , s. 7. L-dom K. Frigaard . RA
Senje 1 955 , s. 204 : «Sommeren 194 1 måtte Jonas Lie bite i gresset (dvs . innse at det
ikke lot seg gjøre å nazifisere hele politiet; AES) og opprette sitt eget statspoliti etter
tysk forbilde . >> Denne forklaringen på opprettelsen av Stapo deles av andre «politifor­
fattere » , bl . a . Rødder og L'Abee-Lund . Jeg er ikke så kategorisk i årsaksforklaringen
som disse , men betrakter det som et moment.
Avskrift av brev fra Sjefen for Utrykningspolitiet til JD.P 2 1 . juni 1940 . L-dom
Frigaard . RA
Forslag til tilleggsbevilgning for politiet for terminen 1940/4 1 . PD << l . Politiintendan­
turen ( . . . ) 1 94 1 » . RA
Fortegnelse over Utrykningspolitiet pr. l . januar 194 1 . PD <<Aksjon på Hardanger­
vidda ( . . . ) 1940-45 » . RA
Følgende gjør f. t . tjeneste ved Overvåkninge n . STAPO <<Div . Rundskriv. Ordre
( . . . )». RA
Heradstveit 1 973 . s. 77 . Greve 1 982, s. 1 96. Overvåkningsarkivenes skjebne bekreftes
også av Fehmers dagbo k . Hjeltnes 1 984 .
Fra Arendal politikammer til politimester Welhaven . J D . P «Journalsaker 43015 1 00/1 940>> . RA
Å rsberetning for 1 94 1 fra Statspolitisjefen. PD <<Sikkerhetspolitiets organisasjon
194 1 -44>> . RA
Instruks for lederen av Statspolitiets kontor i . . . STAPO «Ordrer og instrukser fra
Statspolitiet 1 940-45» .
Ibid .
Fortegnelse over Statspolitiets embeds- og tjenestemenn. STAPO <<Div. Rundskriv.
Ordre ( . . . ) » . RA
Fra R. Krantz 25 . 1 0. 1945 . L-dom K. Frigaard . RA
STAPO <<Ordrer og Instrukser for Statspolitiet 1 940-45» . RA
Note 21 .
Nyorganiseringen av Sikkerhetspolitiet og Statspolitiet pr. 1 . 1 . 1 944 . PD «Sikkerhets­
politiets organisasjon ( . . . ) 1 94 1-44>> . RA
Hansson 1 983 , s. 68 .
Gjelsvik 1 977, s. 2 1 9 f.
Aftenposten nr. 71 1945 .
En oversikt finnes i «Gjenpart av avdelingsordre nr. 1 0- 1 945» . STAPO «Ordrer og
Instrukser for Statspolitiet 1940-45 » . RA
Fra K . A . Marthinsen 26 . august 1941 . PD «Statspol . Utrykningspol . ( . . . ) 1 940-4 1 » .
RA
Eilifsen-saken er inngående behandlet i Hjort 1952 s. 227-235 .
Note 1 4 .
Den første dødsdømte i Norge etter krigen, R . H . s egne ord i Dok . 73 . L-dom R .
Kranz . RA
L-dom F. Dohrn . RA
Senje 1981 forsøker å analysere bakgrunnen til en av de sju dødsdømte Statspolitifol­
kene , en nygift småbrukersønns utvikling til torturist . Hans teori : «Bordet fanger.»
170
34 Formuleringen er bl . a . brukt i L-dom O. Hov . RA
35 I L-dom M. Grønvold nevnes fire personer som arbeidet illegalt i Stapo fra 1 94 1 . Om
en av dem heter det : «Har etter oppdrag fra en av Hjemmefrontens organisasjoner
arbeidet i Stapo med spionasje som oppdrag fra våren 41 til sommeren 43 , da jeg ble
arrestert» . RA
36 Fra høsten 1 943 rykket den illegale politiledelse opp på linje med Milorg og Sivorg i
Hjemmefronte n . L'Abee-Lund 1950 s. 280 f.
37 Kjelstadli 1 959, s. 1 1 6 f.
38 Ordre nr. 1 14 1 . STAPO <<Ordrer og instrukser 1 94 1 » . RA
39 Å rsberetning for 1 941 fra Statspolitisjefe n . PD <<Sikkerhetspolitiets organisasjon
194 1-44>> . RA
40 Johansen 1 985 bruker disse begrepene .
41 Andenæs 1 980 . s. 41 .
42 Debes 1 980 , s. 1 10 .
4 3 S e note 29 .
44 Jeg har funnet en slik rapport : Rapport til Statspolitisjefen 28 . desember 1 942 . L-dom
O. Hov . RA
45 Ad forholdet Germanske SS - Hirde n . L-dom O. Møystad . RA
46 Til Nasjonal Samlings Riksledelse fra F. Dohrn 3 1 . januar 42 . L-dom F. Dohrn . RA
47 Ad gjennomføring av sikringsbestemmelser 20 . februar 42 . PD <<Sikkerhetspolitiets
organisasjon ( . . . ) 1 941-44>> . RA
48 Til samtlige embetsmenn fra Marthinsen 5. aug. 42 . L-dom J . G. Ekerholt . RA
49 Fra G . Lindvig til Lederen av Statspolitiet 7 . j a n . 42 . STAPO << l Diverse ( . . . )>> . RA
50 Ibid .
51 Dok. 4. L-dom R. Kranz. RA
52 Egenforklaring. L-dom J . G . Ekerholt. RA
53 Fra Statspolitisjefe n . Ad: etterretningstjenesten 30. juni 43 . L-dom G. Skule . RA
54 Dok 3 1 . L-dom R. Kranz . Dette dokumentet gir en detaljert beskrivelse av <<Utsendelse av særkommandoer sommeren 1944>> . RA
55 Innstilling 1962 , s. 2 1 3 .
5 6 En meget grundig oppstilling over Abt . IV (Gestapo) viser a t våren 1945 var det 22
mannlige etterforskere der. NHM Prisoner of War lnterrogation nr. 20.
57 L-dom O. Dønnum . RA
58 Innstilling 1962 s. 2 10 .
5 9 Andenæs 1980 , s . 4 1 .
60 L-dom E . Søvik . RA
61 Bilag 557 <<Rapport» L-dom E . Søvik . RA
Kilder
JD.P
PD
STAPO
L-dom
NHM
Justisdepartementets politikontors arkiv 1940.
Diverse pakker.
Politidepartementets arkiv 1940-45.
Diverse pakker.
Statspolitiets arkiv 1941-45.
Diverse pakker.
Landssvikarkivets domsarkiv.
Diverse saker.
Norsk Hjemmefrontmuseums arkiv
To kassetter <<Generalmajor>> Marthinse n .
Diverse <<Prisoner of W a r lnterrogations>>-rapporter.
Litteratur
Andenæs , J . : Det vanskelige oppgjøret. Oslo 1 980.
Arnli , J . : <<Det norske politi i tida 1938 til våren 1 94 1 » . Hovedoppgave i historie . Oslo
1978.
171
Bergfald, 0 . : Gestapo i Norge. Oslo 1978.
Blindheim , S . : Nordmenn under Hitlers fane. Oslo 1 977 .
Debes, J . : Sentraladministrasjonens historie V. Oslo 1980.
Gjelsvik, T. : Hjemmefronten. Oslo 1977 .
Greve , T. : Spionjakt i Norge. Norsk overvåkningstjeneste i tiden før 1940. Oslo 1 982.
Hansson, P. og J. O. Jensen: Den farlige våren. Oslo 1983 .
Hauge-Larsen, R. : «Norska Gestapo avslojas» . Folket i Bild nr. 7 1 944 .
Hedemann , R. : Gestapo i Norge. Oslo 1 946.
Heradstveit, P . Ø . : Hemmelige tjenester. Oslo 1973.
Hjeltnes, G . : «En gestapists dagbok>> . A rbeiderbladet 3 . , 5 . , 6. , 7. april 1 982.
Hjort , J. 8 . : Justismord. Oslo 1 952.
Innberetning. Vedlegg nr. 2 til St. meld. nr. 6411950.
Johansen, P. 0 . : Oss selv nærmest. Norge og jødene 1914-1943. Oslo 1984 .
Kjelstadlie , S . : Hjemmestyrkene. Oslo 1969 .
L ' Abee-Lund , L . : «Politiet over og under jorda» . I Norges krig 111. Oslo 1 950.
Loock, H . -D . : Quisling, Rosenberg og Terboven. Oslo 1972.
Lie , J . : «Politi og sikkerhet» . I Norges nyreising, bind l. Oslo 1942.
Nøklebye , 8 . : Nyordning. Norge i krig 11. Oslo 1 985 .
Om landssvikoppgjøret. Innstilling fra et utvalg for å skaffe til veie materiale til en
innberetning fra Justisdepartementet til Stortinget . Oslo 1962 .
Rett.stidende. Oslo 1945- 1952.
Riksadvokatens Meddelelsesblad. Oslo 1945-53.
Rødder, S . : Bergen politi under okkupasjonen. Bergen 1974.
Senj e , S . : Forræder skutt. Oslo 198 1 .
Senj e , S . : Norsk politiforbund gjennom 5 0 år. Oslo 1955 .
Senje, S . : Politimann i Oslo. Oslo 1954.
Skodvin, M . : «Det store fremstØt» . I Norges krig 11. Oslo 1948 .
Skodvin, M . : Striden om okkupasjonsstyret i Norge fram til 25. september 1940. Oslo
1956.
SO V 1972:18 Norge och den norska exilregeringen under andra viirldskriget.
Sunde , A . : Menn i mørke. Oslo 1946.
Sønsteby , G . : Rapport fra «Nr. 24». Oslo 1960.
Walle , 0 . : Norsk politi bak piggtråd. Kragerø 1947 .
Ulateig , E . : «Da freden kunne blitt et blodbad » . Vi Menn nr. 13 1984 .
lO
Norge og Holocoust
PER OLE JOHANSEN
Nesten halvparten av de 1 800 norske j ødene ble sendt til utryddelses­
leirene under den annen verdenskrig , og bare en håndfull av disse kom
tilbake . Ingen annen gruppe nordmenn ble så hardt rammet av tysk
barbari . Men dette folkemord har likevel den generasjon som vokste
opp i Norge etter den annen verdenskrig , fått vite svært lite om , før
inntil nylig. 1 Den flora av krigslitteratur som bare har vokst og vokst
etter 1945 , har enten fortiet det helt , eller avspist det med en setning ,
som for eksempel i Ole Kristian Grimnes' bok om Norge under
okkupasjonen som kom ut så sent som i 1 983 . 2
Lenge het det seg at tyskerne hadde skylden. Og etter at diskusjonen
om det norske bidraget til Holocoust likevel kom i gang , fikk vi høre at
nordmennene ikke ante at jødene hadde noe vondt i vente , for ellers
ville ikke ikke-nazistiske nordmenn ha utført så mye av grovarbeidet på
norsk grunn . Krigsspesialisten Ole Kristian Grimnes antyder for eks­
empel at arrestasjonene av j ødene , som var opptakten til deportasjo­
nen , bare skilte seg ut fra arrestasjonene av andre nordmenn «ved den
forferdelige skjebne j ødene møtte da de kom til Tyskland» . 3 Kunne
man vite at tyskerne hadde så fæle hensikter med jødene , spør Grim­
nes . «Men hvis ingen visste eller naturlig burde skjønne at veien i dette
tilfelle gikk direkte til gasskamrene , var politifolkenes og andre nord­
menns reaksjon eller rettere sagt mangel på reaksjon ved jødearresta­
sjonene ikke annet enn den reaksjon eller mangel på reaksjon som de
viste ved alle massearrestasjoner . »
Denne «tese» e r i flere henseender forfeilet . Grimnes ser isolert på
arrestasjonene av j ødene høsten 1 942 , som dog var sluttfasen i en
systematisk overvåking og trakassering av de norske j ødene . Disse
«jØdeaksjonene » , som de ble kalt i politirapportene , startet nesten
umiddelbart etter at tyskerne hadde satt sin jernbeslåtte støvel på
norsk jord våren 1940. I den sammenheng spilte norske myndighets­
personer hele tiden en viktig rolle . Det kan diskuteres om nordmenn
1 73
flest kjente til «den endelige løsning» , selv om enkelte meldinger om
massemyrderiene begynte å sive inn i løpet av 1942 , og sågar endte i
politiets egne arkiver. Men tyskernes norske medskyldige hadde dog
en forhistorie å forholde seg til med hensyn til nazistenes behandling av
jødene , både i førkrigstid og ikke minst også Norge i krigstid . Dessuten
hadde det norske samfunn sin egen forhistorie hva holdninger til
jødene angår , en forhistorie som Grimnes ignorerer i sine arbeider.
Det har for øvrig vært en utbredt oppfatning i Norge at de antisemit­
tiske strømningene i landet må ha vært helt ubetydelige før krigen fordi
de norske nazistene hadde en så ubetydelig oppslutning . Bortsett fra at
slike påstander er like gale som tilsvarende påstander om at det er lite
rasisme i dagens Norge fordi våre samtidige nazister heller ikke har
noen oppslutning, så anvendes begrepet antisemittisme i en for snever
betydning . Antisemittismen i mellomkrigstiden tok nemlig andre
uttrykk enn de rent partipolitiske også, både i Norge og utlandet , i
sosial , kulturell , økonomisk og mer diffus politisk sammenheng . Og
det kunne være tilfelle uten at antisemittismen kunne leses av på noe
partipolitisk barometer. Antisemittismen i USA er ett av flere eksem­
pler på det . Dessuten ga mellomkrigstiden mange eksempler på at
stater og myndighetsinstanser vendte j ødene ryggen , uten at motivene
nødvendigvis var de klassisk antisemittiske .
Nyere historieforskning har i økende grad begynt å se på Europas
historie fra 1914 til 1945 som en periode som i mange henseender
gjenspeiler en indre sammenheng. Det gjelder til dels også historien
om Holocoust , til og med i Norge .
Den første verdenskrig
Selv for Norge , som militært sett var nøytralt , ble den første verdens­
krig et viktig tidsskille. det gj aldt ikke minst fremmedpolitikken. Norge
førte en forholdsvis liberal innvandringspolitikk før den første ver­
denskrig, men i løpet av krigen ble den endret i sterkt restriktiv
retning , for aldri igjen å bli så liberal som den en gang var.
Det ble langt vanskeligere å komme inn i landet. Utlendingene ble
sett på som utålelige konkurrenter i den dyrtid og knapphetssituasjon
som krigen skapte . Og som alltid under en krig ble mistenksomheten til
alt som var fremmed , betraktelig skjerpet . De krigførende land oppret­
tet spionnett i Norge , særlig i havnene , og tyskernes sabotører plasserte
tidsinnstilte bomber på norske skip , skip som angivelig skulle seile med
varer til Tysklands fiender. Sterkest inntrykk gjorde de tyske ubåtenes
massakrering av norske handelsskip . Også i den forbindelse fikk tys­
kerne hjelp av spioner, som meldte ifra når skipene forlot norske
havner.
Mistenksomheten og panikken økte i takt med torpedoenes ferd mot
174
de norske skip . Utlendinger generelt kom i søkelyset , og det samme
gj aldt jødene , enten de var norske eller ikke . Jødiske omførselshand­
lere burde man særlig være på vakt mot , het det i en konfidensiell
rapport som en betrodd politiembetsmann utarbeidet for det norske
justisdepartementet :
Disse jøder e rnærer sig for en stor del ved ulovlig handel (særlig urhande l)
og tildels ved kortspill, er folk uten fædrelandssind , selv om de har opholdt
sig i Norge i mange aar, tænker kun paa at gjøre forretninger og tjene
penger, uansett forretningens mer eller mindre honette eller endog lovlige
art og jeg antar at hvertfald en stor del av dem e r tilsalgs til hvad det skal
være for en god betaling . De fleste av dem er vel lokaliserte og orienterte og
forslagn e , samt sprogmægtige og vil efter mit skj øn være særlig skikkede for
spiontjeneste . Noget behov for deres handelsvirksomhet kan jeg ikke indse ,
at der eksisterer, tvert om. Der bør efter mit skjøn i Trondhjem og Norge
lægges stor vægt paa at holde vaakent øie med disse jøders færd , og utvisning
bør uten pardon finne sted i alle tilfælde , hvor dertil e r adgang efter loven .
Der bør ikke tages hensyn t i l a t d e h a r opholdt sig Iænge her i lande t , jo mere
hjemmevandte de er, jo farligere er de .
Foruten spionhysteriet førte verdenskrigen med seg en mere generell
oppblomstring av antisemittiske stemninger , også i Norge . Dessuten
fikk jødene skylden for mye av kriminaliteten under krigen. Norges
ledende etterforsker, oppdagelsessjefen i Kristiania , advarte publikum
mot «denne bande af jøder som for tiden streifer om i Skandinavien» og som var i ferd med å «overta» kontrollen i underverdene n .
Før den strenge fremmedlovgivningen som kom i 1 9 1 7 , slapp det dog
noen jøder inn i landet . Som tidligere kom enkelte fra østersjølandene
og Øst-Europa , på flukt fra pogromer og rasehets . Dessuten kom det
en større gruppe fra England , jøder som hadde bodd der i mange år,
men som ikke hadde fått engelsk statsborgerskap . Da krigen brøt ut ,
sørget engelskmennene for å kaste dem ut , spesielt de som hadde
russisk og polsk bakgrunn. Noen av dem som mellomlandet i Norge ,
ble her, til fremmedpolitiets store irritasjon. Oppdagelsessjefen i Kris­
tiania karakteriserte våre nye landsmenn som «en voldsom vekst av lite
ønskelige individer» , og akket seg over «en ikke ubetydelig og lite
ønskelig invasjon av j øder» . Om fremmedpolitiet ikke klarte å stanse
jødene ved grensen - før 1 9 1 7 - så skulle de iallfall bli minnet om at
velkommen var de ikke . Og det langt ut i 1930-årene , få år før det var
duket for nok en verdenskrig.
Haukene i embetsverket , spesielt embetsmennene ved de større
politikamrene og i sentralpasskontoret - tok med seg sin uvilje mot
jødiske innvandrere inn i fredsårene , og ga senere aldri slipp på disse
følelser. Derfor drømte de også i årene som fulgte om den store
utvisning, som skulle «rense» landet for uønskede utlendinger. I tillegg
til sin uvilje tok de dessuten med seg et lovverk , et byråkrati og en
1 75
politisk «goodwill» som var skapt av krigens ekstraordinære forhold ,
men som ble hengende ved etter fredsslutningen i 1 9 1 8 .
Jødene som revolusj onære o g kapitalister
Enda mer enn som spion , landsforræder eller kriminell , er det rollen
som bolsjevikjøde som særlig stikker seg ut i det knippe av syndebukk­
roller som ble jødene til del i årene under og etter den første ver­
denskrig.
Mytene om at jødene var revolusjonære oppviglere hadde flere
røtter , langt tilbake fra før verdenskrige n , men med den russiske
revolusjon kom «bolsjevikjøden» på scenen som aldri før. Og der var
han i hele mellomkrigstiden .
Både innen oppdagelsespolitiet o g den militære etterretningstje­
neste , som den gang var et slags overvåkingspoliti - var troen på
bolsjevikjøden sterk og levende . Og rimeligvis sterkest de første årene
etter den russiske revolusjon . I de hemmelige lister over farlige bolsje­
viker som sirkulerte mellom etterretningstjeneste , generalstab , depar­
tement , politikamre og toppolitikere , ble det fremhevet spesielt der­
som den revolusjonære ble antatt å være både bolsjevik og j øde. Fra
Norges legasjoner i utlandet, spesielt København , strømmet det jevnlig
inn «meldinger» om jødenes påståtte rolle , både i Oktoberrevolusjonen
og den «planlagte» verdensrevolusjon . Etterretningsfolket var ikke i
tvil , og «sikre» kilder mente de å ha , blant annet i russiske flyktninger,
som hadde mistet alt i det gamle Russland - unntagen sin antisemit­
tisme .
Med de høyreekstremistiske strømninger som vokste frem i Norge på
slutten av 1920-tallet , fikk disse myter nok en sjanse . Ekstremistene
hadde de beste kontakter på topplan i Generalstabens etterretnings­
kontor. Kaptein Munthe , en nær venn av Vidkun Quisling, var en av
drivkreftene bak «Nordisk Folkereisning» på begynnelsen av 1930tallet , en slags forløper til Nasjonal Samling og ett av Quislings tidlige
utspill som «nasj onalist». «Folkereisningen» gikk blant annet til kamp
mot den «asiatisk-orientalske bolsjevisme » . Kapteinen så ingen beten­
keligheter ved å kombinere sitt arbeid som ledende etterretningsoffiser
med sitt høyreaktivistiske engasjement , tvert om , han syntes at det ene
utfylte det andre .
Men meldingene fra dette forhenværende overvåkingspoliti var mer
«allsidige >> enn som så , det het seg nemlig at jødene var kapitalister
også . «Efter mottagen melding understøttes bolsjevismen av jødiske
banker i utlandet , der bruker bolsjevismen som et middel i spekulasjo­
nen og foretar billige opkjøp når verdierne falder i bolsjevikiske
kriseperioder. »
I Norge hvor det var langt færre «storkapitalister» , var mytene om
176
«den uærlige jøde» mer knyttet til jødenes handelsvirksomhet , spesielt
omførselshandelen, men også stasjonære kjøpmenn og grossister. Nor­
ges Kjøbmannsforbund førte en «ildfull» kamp mot jødiske hande ls­
menn i 1920-årene , i ordelag som ikke lå etter for de gjengs antisemit­
tiske . Ja, helt frem til utbruddet av den annen verdenskrig var det liv i
disse fordommene , både blant skribenter i Norges Kjøbmannsblad og
innen embetsverket. At jødiske kjøpmenn skulle være så uærlige , ble
da også brukt som ett av flere argumenter for å stenge grensene for
jødiske flyktninger fra Hitler-Tyskland .
Helt på topplan i Justisdepartementet levde disse fordommer.
«Ansøkeren tilhører åpenbart den nye type jøde , som nær sagt ikke
kan leve uten å overtrede handelslovgivninge n , >> het det for eksempel i
en kommentar fra 1 9 1 8 . «De er i det hele kostbare folk for samfundet ,
intet er bedre enn å bli dem kvit . >> Embetsmenn og tjenestemenn innen
det norske politi brukte mye energi og adrenalin i sin j akt på jødiske
kjøpmenn oppover i 1920-årene .
I så henseende er følgende uttalelse fra en av embetsmennene i
Justisdepartementet ganske tidstypisk:
. . . vi står altså h e r overfor en a v disse påtrengende jøder som klorer sig fast
til landet så snart de på en eller anden måte får en fot innenfor grensen . Det
er på den måte tallet på jøder - særlig i manufakturbranchen - blir så stort
her i lande t . Disse manufakturj øder er på forskjellig vis til meget fortred for
den norske kjøbmannsstand (illoyal konkurranse , ulovligheter mht . omfør­
selsbestemmelsene , prisbestemmelsene osv . , alltid den samme trouble ) . Jeg
mener vi har flere enn nok manufakturj øder her i lande t . Denne er foreløbig
engasjert i en eksisterende j ødeforretning, men to jøder kan gjøre dobbelt så
meget skade som en. Der må gjøres noget for å demme op mot denne
invasjon.
Fremmedpolitikk
I 1917 fikk politimestrene en langt større myndighet i saker som angikk
utlendingers adgang til og opphold i riket . En av byråsjefene i Justisde­
partementet var imidlertid betenkt , fordi «det er farlig at lægge dette
vaaben i hænderne paa politimestre , som ikke kan vise nogen modera­
tion>> . Det gikk ikke mer enn ett år før han konkluderte med «at man
ikke burde ha gitt politiet denne utvisningsmyndighet>> . Denne for­
skjell mellom Justisdepartementet og embetsmennene ute i felten, det
være seg på politikamre eller sentralpasskontoret , var karakteristisk
frem til 1 933 , og særlig før den nye fremmedloven i 1927 . Justisdeparte­
mentet ønsket ingen «invasjon>> av utlendinger, men embetsmennene
var nøye på at lovens bestemmelser ble fulgt i fremmedsaker, de var
legalister. Haukene i fremmedpolitikken var derimot ikke så nøye på
formene . De var «vaktmenn>> - for å låne J. Wilsons terminologi , og
mest opptatt av å holde grenseportene lukket .4
177
Selv om det ble lempet noe på de strenge bestemmelsene fra den
første verdenskrig, forble likevel Norge et vanskelig land å komme til ,
også på 1 920-tallet. Det gj aldt alle utlendinger, men noen utlendinger
var mer «utenlandske» enn andre , og mest utenlandske var jøder uten
norsk statsborgerskap. I 1921 avviste Sentralpasskontoret en jøde fordi
landet ellers ville bli «oversvømmet av lignende individer, hvis man tar
denne person under armene » . Spissformulert kan man si at dette var
den rådende holdningen blant fremmedpolitiets «hauker» i hele mel­
lomkrigstiden , og i fremmedkontrollen var det haukene som bestemte .
Norsk politi hadde også en liberal og pragmatisk tradisjon å se tilbake
på , men pragmatikerne fant man ikke innen fremmedpoliti og sentral­
passkontor .
Med fremmedloven av 1927 ble det enda vanskeligere å komme inn i
Norge , blant annet ved at utlendingenes adgang til arbeidsmarkedet
ble sterkt innskrenket. I proposisjonen ble det sagt med klare ord at
det var særlig «fremmedartede» folkeslag fra øst som måtte holdes
unna norsk jord . Det var ingen tvil om at det ble siktet til de
østeuropeiske jøder:
«For en stor del gjelder dette personer, som tilhører folkeslag og
racer som er meget forskjellig fra nordmennene . Det vil utvilsomt være
meget uheldig om invandring av slike fremmedartede folkeslag skal
kunne skj e i en grad av betydning . »
Det ble nok e n gang henvist til innvandringen under den første
verdenskrig , som også omfattet jøder med østeuropeisk bakgrunn .
«Det har vist sig å være en meget uheldig tilvekst til befolkningen . »
Denne innskjerpinge n av fremmedloven kom etter at e n rekke andre
land hadde begynt å stenge sine grenser, deriblant USA . Det var land
som tradisjonelt hadde vært immigrasjonsland , og nå var norske
embetsme nn og politikere redde for at Norge måtte overta emigra­
sjonsstrømmens «bunnfall » . «Det ligger en stor fare rent rasehygienisk
i dette at ungdom med opdrift reiser, mens vi får skrap tilbake ,» uttalte
representanten Hunseid fra Bondepartiet i en stortingsdebatt i 1930 .
Deler av pressen , først og fremst den borgerlige - hadde vært på
politike rne på 1920-tallet for å få dem til å sikre «Norge for nord­
menn». I 1 924 skrev landets største avis , Aftenposten, om de jødiske
innvandrere i hovedstaden:
D e kommer i n d som sildestim . De setter sig fast over hele bye n . D e r er snart
ikke en fruktbutik , utsalg av brukte klær, et lager av ure og andet kram uten
at der staar en smilende jøde bak diske n . Osterhausgaten er fremtidens
Ghetto eller jøde kvarter. Men bare vent , om nogen tid finder vi dem som
smarte eiere av villaer paa vestkanten . . . Snart har de foten indenfor en
avis, en ban k , universitetet og Nationalgalleriet !
178
Hitler-Tyskland og flyktningene
Med Hitlers maktovertagelse i Tyskland i 1 933 kom den norske inn­
vandrings- og flyktningpolitikken i en drastisk ny situasjon, blant annet
fordi flyktningene ble så mange , mange flere enn det man i Europa
tidligere hadde måttet forholde seg til . Etter noen tid ble forholdene
lagt til rette for at politiske flyktninger skulle få et fristed i Norge , godt
hjulpet av arbeiderbevegelsens organisasjoner. Men jødene ble ikke på
noe tidspunkt godkjent som politiske flyktninger, og gjennom hele
1930-tallet skilte Norge seg klart ut fra de andre skandinaviske land ved
å være spesielt avvisende overfor jødene . For de tradisjonelle <<hauker>>
var ikke denne så avvisende holdning til jødene noe nytt . Men at også
legalistene i Justisdepartementet endret kurs på grunn av flyktning­
strømmen og ble langt mer restriktive , det var nye toner. Sommeren
1933 ga det norske Utenriksdepartementet beskjed til legasjonen
Berlin om ikke å gi tyske flyktninger noen falske forhåpninger:
D e n h e r herskende arbeidsløshet og d e trykkende økonomiske forhold gjør
det desverre lite mulig å kunne gi plass for de tyskere som på grunn av den
inntrådte situasjon ønsker å reise ut av Tyskland .
Justisdepartementet satte pris på denne advarselen. << En invasjon av
jøder må vi nemlig frabe oss . Selv om vi i våre hjerter har all mulig
sympati for dem . >> Fremmedpolitiet i Oslo advarte mot faren for en
«jødekoloni>> , og sentralpasskontoret argumenterte for en avvisende
holdning som det alltid hadde gjort . <<Selvom vi nemlig aldrig så gjerne
vil søke å hjelpe disse flyktninger, er vi dog oss selv nærmest . >>
Noen j øder slapp etter hvert inn i landet, etter press fra den frivillige
hjelpeorganisasjonen «Nansenhj elpen>> og fra enkeltpersoner innen de
politiske partier, som C. J . Hambro fra Høyre , J . L. Mowinckel fra
Venstre og J . Scharffenberg fra Arbeiderpartiet . På slutten av 1 930tallet ble det tatt inn kvoter av j ødiske flyktninger, som norske frivillige
garanterte økonomisk for . Om lag 400 slapp inn i landet . Men det var
unntakene . «Vår politik er i prinsippet også overfor flyktningene å
stenge grensene . Slapper vi på det , har vi en hærskare over oss ,>> sto det
i et internt departementsnotat sommeren 1 939. Og i et utkast om norsk
flyktningpolitikk som skulle tas med i en internasjonal oversikt , het det
at «å opnå opholdstillatelse for flyktninger som har måttet forlate sitt
hjemland på grunn av raseforfølgelser , er meget vanskelig . >> Justisde­
partementets ledelse var på ingen måte uenig i den beskrivelsen, men
var det nå så klokt å sette det sånn svart på hvitt , ble det spurt i en
intern debatt .
Arbeidsløsheten var det gjennomgående argument for å stenge
grensene , men det ble også insinuert at j ødene var mer fremmede for
norsk kultur enn for eksempel tyske sosialdemokrater som ikke var
179
jøder. Ekspedisjonssjefens advarsel fra 1 939 mot å ta imot jødiske barn
var i så henseende ganske typisk :
I likhet med alle som i sin statsstillings medfør har hatt med dette spørsmål å
gjøre , stiller jeg meg meget kjølig overfor opholdstillatelse overfor jødiske
barn. . . . Avgjørende for meg til å stille meg slik til barneplanene er
selvsagt , at chancen for å brenne inne med barna er overveldende stor.
Selvom vi betinget oss barnehjemsystemet , ville disse barna etterhvert
knytte slike forbindelser i Norge , at vi ikke blir kvitt dem , medmindre deres
foreldre kommer seg ut til oversjøiske land og får dem ettersendt . Vi må
sikkert regne med at det overveiende antall blir i Norge og kommer til å bli
et jødisk innslag i folket og i næringslivet . I seg selv ser jeg ikke dette for en
ulykke . Men jeg er redd for at vi ved dette vil puste til en muligens sporende
antisemittisme som samfundet ikke ville være tjent med .
Var embetsverket «tjenere» eller «herrer» i mellomkrigstidens frem­
med- og flyktningpolitikk? Den internasjonale kriminologi har lenge
beskjeftiget seg med slike spørsmål på et mer prinsipielt plan . Følger
politiet sitt eget spill, som J . H . Skolnick ser det i sin analyse?5 Eller er
politiet profesjonelle «syndebukker» og tjenere for en politikk som
egentlig er politikernes ansvar, slik C. Robinson hevder?6
Svaret i det norske tilfellet er både-og . I utgangspunktet holdt for
eksempel fremmedpolitiet og sentralpasskontoret seg til de rådende
forskrifter og bestemmelser. Men innen den rammen forsøkte de
nesten alltid å tolke bestemmelsene i den mest restriktive retning , til
flyktningens eller innvandrerens disfavør. Definisjonen av en «flykt­
ning» var da karakteristisk nok i seg selv gjenstand for mye strid . Disse
hauker så seg som voktere ved den norske grense n , det var ikke deres
oppgave å tale flyktningenes sak . Og det var heller ikke mange
politikere som ville at de skulle gjøre det . Det var tverrpolitisk enighet
i det meste av mellomkrigstiden hva restriksjonene overfor utlendinger
og flyktninger angikk . Fremmeddebattene i Stortinget var som regel
temmelig korte , i motsetning til de store kontroversielle kampsaker .
For en del embetsmenn o g politikere var det antall flyktninger de
fryktet , flyktningenes etniske bakgrunn var for så vidt saken uved­
kommende . Ønsket om å beskytte norske arbeidsplasser, norske
bedrifter og konkurranseevne , samt unngå offentlige utgifter , var de
overordnede hensyn . For andre var motviljen rettet spesielt mot
jødiske flyktninger, selv om heller ikke dansker, svensker eller finner
var spesielt velkomne . Men motviljen mot jødene skyldtes ikke noen
sympati for nazismen og det «nye» Tyskland . Byråkratene kjente godt
til hvor hardt jødene hadde det i Tyskland , og det forferdet dem .
Norske byråkrater følte avsky for nazismen , det være seg i tysk eller
norsk utgave . Deres skepsis mot j ødisk innvandring og jødiske flykt­
ninger var tvert om en skepsis «in its own right» , som iallfall gikk
tilbake til den første verdenskrig. Denne skepsis hadde klangbunn i lite
1 80
jødevennlige holdninger i deler av det norske folk, holdninger som
kom til uttrykk i både sosial , økonomisk og kulturell sammenheng, om
enn ikke på det partipolitiske plan .
En ny verdenskrig
Tyskerne lot det ikke gå mange dagene etter angrepet på Norge den 9 .
april 1940, før d e begynte med «spesialbehandlingen>> a v d e norske
jødene . Den 10. mai , mens det fortsatt pågikk krigshandlinger, rettet
tyskerne en «henstilling>> - som det sto i den norske politirapporten - til
Oslo-politiet om bistand for å beslaglegge de radioapparatene som var i
jødisk eie . Før det hadde tyskerne på egen hånd samlet inn en del
opplysninger om de norske j ødene , men listene over de «j ødiske>>
radioapparater viste seg å være mangelfulle , selv om de var satt opp av
tyske «fagfolk» . Oslo-politiet , som fortsatt var i tjeneste , reagerte
meget ekspeditt og imøtekommende da de ble bedt om å ta radioappa­
ratene fra jødene . Først satte politifolkene opp mer nøyaktige lister, i
samarbeid med telegrafverket . Og så gikk turen uanmeldt til de jødiske
hjem for å inndra radioapparatene . Den 10. og 1 1 . mai ble det tatt 107
apparater i Oslo og Aker, og så fulgte det lignende rassiaer i resten av
landet . Som regel var det ordinært norsk politi som gjorde jobben , og
uten å protestere . Det improviserte «Administrasjonsråd>> som satt i
Oslo og skulle ivareta norske interesser overfor okkupanten etter at
regjeringen hadde flyktet , var sjokkert . Oslos politimester måtte selv
tale sin sak da han ble innkalt på «teppet>> den 1 6 . mai . Politiet hadde
ikke noe valg, mente han ; det var ikke «adgang til å sette seg mot et
slikt pålegg>> . Dessuten ville nordmennene komme lenger med «å
overbevise tyskerne om at det i Norge ikke var grunn til å gå slik frem
mot jødene» .
Tyskerne hadde all grunn til å være fornøyd . Det var hevet over tvil
at denne rassia var ren sj ikane av jødene , ingen andre nordmenn fikk
inndratt radioapparatene . Det var først på et senere tidspunkt at de
alliertes radiosendinger ble oppfattet som et så stort problem for
tyskerne at det var grunn til å inndra radioapparatene til nordmenn
flest . Uansett hvor subtilt tyskerne tenkte , fungerte dessuten denne
affæren som en lydighetstest av norsk politi . Ved å utføre ubehagelige
oppgaver, vil nemlig «tjenerne>> i enhver autoritær organisasjon eller
total institusjon - ikke bare demonstrere sin lydighet, men moralsk sett
også bli medskyldige . Dessuten var det meget ønskelig for de tyske
interesser at det norske politiet forble på plass slik at samfunnslivet
gikk sin vante gang, så vidt mulig . Så lenge krigen raste var det viktig
for tyskerne at det hersket ro i det sivile og økonomiske liv . Selvsagt
ble politiet underkastet den mest nitide og sentraliserte kontroll , både
direkte fra tyskerne og via norske «hjelpere», som det senere «statspo181
liti». Men at tyskerne ga ordre og trakk i trådene , skulle helst ikke
omtales. I den ene «aksjonen» mot j ødene etter den andre , sørget da
også tyskerne for at ordrene kom fra <<norske» myndighetsinstanser.
Forhåpentligvis ville det virke mindre provoserende og skremmende ,
dessuten fikk tyskerne noen å dele skylden med - dersom skylden en
gang skulle fordeles . «Så langt det lar seg gjøre ,» het det i en instruks
høsten 1 940 om samarbeidet mellom Wehrmacht og Gestapo , «skal en
la norsk politi sette i verk de forholdsregler en ønsker. »
Opptakt til menneskej akt
Trakassering og fengsling av enkeltjøder, tilgrising av butikkvinduer og
synagoger, forbud for jøder i flere yrkesgrupper, og en hatefull propa­
ganda ; det var slike «jødeaksjoner» som ble lagt merke til . Men den
planmessige registreringen og overvåkingen av de norske jøder skulle
vise seg å være en vel så truende skrift på veggen . Publikum visste lite
om det. Men motstandsbevegelsen må ha kjent til det , med sine gode
kontakter i politiet.
Høsten 1 94 1 mottok Justisdepartementet , med sin «minister» som
representerte «den nye tid» , og med en stab av «gamle» embetsmenn,
en diskret anmodning fra tyskerne om å registrere j ødisk eiendom . De
tyske «eksperter>> ga en faglig utgreiing av hvem som skulle regnes for
jøder, men holdt seg så i bakgrunnen. Tyskerne forventet at beskjeden
om registrering skulle gå ut i departementets regi , og så skjedde .
Beskjeden gikk videre til fykesmenn , sorenskrivere , byskrivere og
lensmenn . Og disse svarte som de «Skulle>> . Det var jo bare på noen
kanter av landet at det bodde jøder, antallet norske jøder i slutten av
1 930-årene var ca . 1 800 . Men det skulle ikke bli noe påskudd for
politikamrene til ikke å svare . Samtlige ble bedt om å sende inn svar,
selv om det ikke bodde jøder i deres embetsdistrikt . På den måten fikk
nemlig embetsmennene anledning til å demonstrere sin lydighet , selv
om de altså holdt til på kanter av landet som var «j udenrein>> .
Justisdepartementet sendte ut beskjed om at denne registrering
måtte foregå på en mest mulig diskret måte , og embetsmennene gjorde
sitt beste . Tyskerne hadde grunn til å være tilfredse , også denne gang .
Registreringen gikk raskt unna , det var ingen besværlige nordmenn
som sa nei . Ja, det var til og med embetsmenn som sendte inn navn på
nordmenn som «muligens er av jødisk herkomst>> .
Etter fredsslutningen i 1 945 ble det internt i Justisdepartementet
drøftet hvordan myndighetene skulle forholde seg til at «tinglysnings­
dommerne hadde besvart nevnte rundskriv på en positiv måte>> . Det
ble til at departementet lot saken falle , fordi tyskerne kunne ha skaffet
seg disse opplysningene på andre måter også , som det het i et noe
eiendommelig juridisk resonnement . Dessuten hadde «samtlige landets
1 82
politimestere og folkeregisterførere» vært med på den store kartlegging
av norske j øder våren og sommeren 1 942 .
Den 10. oktober mottok Politidepartementet, som var opprettet av
tyskerne med Jonas Lie som «minister», ordre fra «Befehlshabe r der
Sicherheitspolizei» om å stemple samtlige jødiske pass . Noen slik
spesialstempling ble ingen annen gruppe nordmenn utsatt for . Det var
hevet over tvil at denne ordre var del av en videre undertrykkelse av
jødene som gruppe . «Skikken» var da også beryktet fra det << nye >>
Tyskland .
Departementet bestilte 700 stempler forsynt med en 2 cm høy J - for
jøde - hos et Oslo-firma . <<Stemplingen er gratiS , >> skrev departementet
til politimestrene og lensmennene . <<Stemplingen skal hvis mulig med
rød farge . >>
Få uker senere var tyskerne frempå med nok et ønske . Lensme nnene
og det lokale politi hadde da begynt å stemple som de skulle . Tyskerne
så neppe noen grunn til å betvile at også de res nye ønske skulle bli
imøtekommet . Via <<sikkerhetspolitiet>> mottok politikamrene de nød­
vendige eksemplarer av spørreskjemaet <<Jøder i Norge>> . Dette skjema
var de norske nazistene svært ivrige på å få æren for, vel å merke før
fredsslutningen. NS var nemlig så interessert i <<en statistisk bearbei­
delse av jødeproblemet>> . Skjemaet inneholdt detaljerte spørsmål om
personalia, adresse , familie og slektskapsforhold , organisasjonsmed­
lemskap , yrke og arbeidsplass , religiøs tilhørighet , inntekts- og formu­
esforhold , samt en serie detaljerte spørsmål til dem som var private
næringsdrivende . I grunnen de opplysningene tyskerne syntes de burde
ha, men for hvilket formål? Om det har norske politifolk og embets­
menn tidd i ettertid , men at denne registrering i kke varslet noe godt for
de norske jøder , må embetsmennene har forstått selv om de ikke
hadde hørt et ord om utryddelsesleirene i Tyskland og Polen .
<<Selv o m det ikke finnes j øder i distriktet , skal melding sendes ,>> het
det i skrivet fra Politidepartementet . Meldinger ble sendt , og fra de
fleste distrikt etter relativt kort tid . Departementet var forresten
pirkete med at skjemaene ble korrekt utfylt , og spesielt nøye var det at
alle barna ble ført opp . Ingen skulle lures unna , og det lokale politi
måtte ta mange ekstraturer til skremte foreldre etter flere opplysnin­
ger. Tyskerne kunne ha gjort jobbe n , likeledes Hirden som var meget
lysten på å overta politiets oppgaver. Men da ville det nok også ha blitt
mer oppstuss omkring dette , og flere <<Scener>> . Nei , da var det bedre
med trauste og høflige politibetjenter fra den «gamle tid>> , det virket da
langt mer beroligende når det var de som banket på døren.
« D e n endelige løsning»
Høsten 1942 var tyskerne kommet temmelig langt
sin grundige
1 83
overvåking og kartlegging av de norske jødene . Elles i Europa strøm­
met det en uendelighet av togtransporter med jødiske menn og kvin­
ner , gamle og barn til utryddelsesleirene i Polen og Tyskland . «Den
endelige løsning» , folkemordet , var i gang. Turen skulle også komme
til de norske jøder, som ikke hadde kommet seg i trygghet i Sverige .
Den 22 . oktober ble en nazistisk politimann skutt i nærheten av
svenskegrensen . Jødene fikk straks skylde n , og det ble sendt ut ordre
om arrestasjoner. «Statspolitiet», som kom sterkere inn i bildet når det
skulle utføres ekstra «følsomme» oppdrag , mottok de nødvendige
opplysninger om de norske jøder fra Justisdepartementet . Nå kom
resultatene fra spørreskjemaundersøkelsen «Jøder i Norge» til nytte .
Etter avtale med departementet ble det satt ned et «aksjonsutvalg»
som planla denne første store arrestasjonsbølgen. Den 24. oktober
sendte statspolitisjefen ut ordre om å arrestere alle mannlige jøder over
15 år .
Formuen beslaglegges. Oppmerksomheten henledes på verdipapirer, smyk­
ker, kontanter, og derefter må det ransakes. Bankkonti og bankbokser
tømmes. Det beslaglagte beror hos Dem inntil nærmere ordre . Registre­
ringsdokumenter innsendes hertil snarest . Det må innsettes bestyrer av de
arrestertes forretninger.
De mannlige jødene ble først internert i forskjellige fangeleire , mens
voksne jødinner gikk på meldeplikt . Men dette med meldeplikten
skulle vise seg å bare være en galgenfrist , for i slutten av november gikk
det ut en ny ordre om arrestasjon som omfattet alle j øder. Og de skulle
ikke bare pågripes, men også sendes ut av landet så raskt det overhodet
lot seg gjøre . Et byråkrati for menneskej akt var for lengst bygd opp ,
med statspolitiet som kjerne n , men med effektiv hjelp og direkte linjer
til politikamrene på de kanter av landet hvor det bodde flest jøder.
Arkivene etter dette byråkrati er fullt intakte , og gir et meget kynisk og
forferdende inntrykk. Disse grundige byråkrater hadde skuffer, arkiver
og lister for alt , som for eksempel «Fortegnelse over jøder og andre
hvor beslag av formue skal foretas» , «Fortegnelse over j øder med ikke­
jødisk herkomst>> , «Fortegnelse over statsløse jødinner>> , «Fortegnelse
over jøder som ikke kunne tas ut av sykehusene>> , «Meget alvorlig syke
jøder>> og «Fortegnelse over jøder og jødinner som den 26. 1 1 . 1942 ble
sendt med DIS Donau>> .
Den første store deportasjonen fant sted den 26. november , o g nye
fulgte etter som transportene kom til Oslo fra forskjellige kanter av
landet .
Verdisake r, formue , leiligheter, førerkort , rasjoneringskort , private
brev og pass , ja , alt ble tatt fra jødene , selv klokker og ringer. Banker,
utlånsforretninger og auksjonsforretninger ble gjennomsøkt etter ver­
disaker som muligens tilhørte jøder. Og atter andre politifolk ble satt
184
inn i j akten på de jøder som hadde kommet seg unna i tide .
Det var ingen tvil lenger, noe definitivt hadde skjedd med de norske
jødene .
«Jernneven i fløyelshansken»
«Jeg er personlig en absolutt motstander av vold og brutalitet ,» uttalte
en av lederne i statspolitiet da han etter krigen ble konfrontert med sitt
ansvar, som han for øvrig ble frikjent for, angivelig fordi han også
hadde gitt motstandsbevegelsen nyttige opplysninger da han så hvilken
vei vinden blåste . Han mente alltid å ha opptrådt «korrekt og humant»
overfør jødene . Da han den 26 . november holdt sin <<appell>> til de
politifolkene som skulle ut på byen og arrestere forsvarsløse jødiske
familier, mante han politiet til å opptre med konduite :
Det har i den senere tid vært en del agitasjon mot jødene i presse n . Dere må
ikke la deres opptreden påvirkes av dette , men huske på at dere nå er
politifolk . Politiet har ennå et renomme å forsvare , derfor skal dere gi
fangene rimelig tid til å kle seg , spise godt og ta med de klær de trenge r .
Også personer som ble arrestert av norske politifolk , har senere
fremhevet den «korrekte>> behandlingen . Og de fleste politifolk var
«korrekte>> i den forstand at de verken slo , sparket eller sj ikanerte .
Man kan gjerne si at de sendte jødene av sted med et klapp på
skulderen i stedet for et slag i nakken . Men det endret ikke at jødene
ble arrestert , internert , deportert og til slutt drept i Polen . Sjikane n ,
mishandlingen o g det som langt verre var, kom «tidsnok>> d a tyskerne
overtok .
Hvilken interesse hadde tyskerne a v å la «jødeaksjonene>> i Norge
foregå på en brutal og sadistisk måte? Den tyske sadisme fikk utfolde
seg på norsk grunn også, bevares, men akkurat i disse hastige «jødeak­
sjonen> var den «myke>> og «menneskelige>> varianten langt mer effek­
tiv . Tyskerne var svært opptatt av at «innspurten>> skulle være mest
mulig diskret og ekspeditt . Dersom tyskerne hadde rast rundt og halt
jødene ut av deres hjem , ville det ha blitt langt flere scener av det - slik
tyskerne så det .
Det norske politi innga en slags tillit , også i denne sammenheng . De
egenskaper som politiet etter krigen fremhevet som formildende - det
«korrekte>> og «hensynsfulle>> - det var nettopp de egenskaper som
gjorde dem nyttige for tyskerne , hvis de først var villige til å etter­
komme tyske ordrer. Og ordrene ble etterkommet , uvillig eller villig.
Denne subtile planlegging fra tyskernes side var da heller ikke noe
spesielt for Norge . Det samme mønsteret ble fulgt i de fleste okkuperte
land , om enn med skiftende suksess . Tyskerne skaffet seg en «fløyels185
hanske» ved i så stor grad å engasjere nordmenn . Den rolle som deler
av norsk politi spilte som «fløyelshanske» for den tyske «jernneve», var
den gamle historien om hvordan den enkeltes ansvar og medvirkning
bagatelliseres og unnskyldes. Foruten at de var «korrekte» , unnskyldte
politifolkene seg med at «de ikke hadde noe valg» . For mange tjeneste­
menn rundt i landet ble dessuten deres medvirkning sett på som
begrenset og «tilfeldig» . Totalt må flere hundre ha hatt en eller annen
befatning med «jødeaksjonene » , foruten et større antall funksjonærer i
den kommunale og statlige forvaltning. Men de færreste var med på
alt . Det unnskyldte de seg også med , i tillegg til at de «ikke ante» at
jødene gikk en slik skjebne i møte .
Det skj ebnesvangre kompromiss
Tyskerne ønsket altså ro i det norske samfunn mens krigshandlingene
pågikk , og kunne det oppnås ved å la nordmenn forbli tilsynelatende
ansvarlige for landets daglige drift , så desto bedre . Hensynet til krigfø­
ringen og industriproduksjonen var viktigere enn nazifiseringen av det
norske samfunnet , i første omgang. Vel å merke med unntak av visse
«hjertesaker>> , som nettopp jødeforfølgelsene .
På en rekke vitale områder, som økonomi og sentraladministrasjon ,
holdt tyskerne igjen overfor de norske nazistenes tiltakslyst . «< stedet
for å regjere landet direkte , foretrakk tyskerne middelbart å la det skje
gjennom den norske sentraladministrasjon , >>7 skriver Jan Debes. Men
det var ikke bare tyskere som så seg tjent med at norske byråkrater og
norsk politi forble på plass .
Store deler av politiet så det på samme måten selv . Av profesjonelle
grunner ville de ha seg frabedt innblanding fra brutale amatører fra
nazipartiet . Som mange andre nordmenn med mellomkrigstidens
arbeidsløshet i vond erindring , var de opptatt av å holde på levebrødet
sitt . Det gj aldt ikke minst embetsmenn i gang med den etterlengtede
«karriere >> . Dessuten var de fleste ærlig overbevist om at deres tilstede­
værelse var til beste for norske interesser, som en slags buffert mellom
okkupant og sivilbefolkning . Det var også de norske eksilmyndigheter ,
dessuten håpet motstandsbevegelsen p å a t politiet kunne være dem til
nytte i motstandsarbeidet . Og det skjedde , falske pass ble skaffet til
veie , transporter ordnet, livsviktige opplysninger ble brakt videre og
arrestasjoner varslet . Det gjaldt også før de to store arrestasjonsbøl­
gene av norske jøder. Jøder som ellers ville ha gått den sikre død i
møte , kom seg i sikkerhet. Denne innsats av enkelte «hvite>> politifolk
skal huskes , og det er da også den delen som har levd videre i
beretningene om krigen, i motsetning til det lite ærefulle kapittel som
vi her har tatt for oss .
«Det faller i politiets lodd å bli på plass , å ta imot de tyske tropper og
186
ivareta befolkningens interesser på beste måte ,» uttalte j ustisminister
Terje Wold idet regjeringen rømte hovedstaden med de tyske troppe ne
i hælene , og slik ble det .
I mange sammenhenger var det sikkert en fordel for norske interes­
ser, og av og til også helt livsnødvendig, at norsk politi og administra­
sjon i så stor grad var intakt . Men samarbeidet med tyskerne hadde sin
pris , det lå et gi og ta i at det norske politiet ikke ble skiftet ut med
nazister uten politibakgrunn , eller tysk personell for den saks skyld .
Ved ikke å sette seg imot «henstillingene» og ordrene i forbindelse med
for eksempel jødeaksjonene , fikk politiet forbli på sine poster, men det
hadde altså sin pris . Og en pris som var den mest blodige og ufattelige
av dem alle .
Det relatives bedrag
Mener De virkelig at norsk politi med vitende og vilje se ndte norske
jøder til gasskamrene? Det spørsmålet har jeg fått flere ganger etter at
jeg i 1984 ga ut min bok om Norge og jødene . Grimnes' komme ntar er
for så vidt i samme gate når han hevder at disse jødeaksjonene i
grunnen ikke var forskjellig fra andre massearrestasj oner som politiet
var med på under krigen, «hvis ingen visste eller naturlig burde skjønne
at veien i dette tilfelle gikk direkte til gasskamrene» . H Grimnes trekker
blant annet en parallell til arrestasjonen av en del norske lærere .
Hva hver enkelt tjenestemann og embetsmann tenkte og trodde innerst inne , det får vi vel aldri vite . De gj enlevende er part i sake n , og
det er klart at de ikke sier at de trodde tyskerne kom til å ta livet av
jødene . Det sirkulerte som nevnt meldinger om masseutryddelsesleire ,
men hvor mange som ble kjent med disse meldingene , kan vi heller
ikke vite . Sannsynligvis dreide det seg om et mindretall , iallfall i 1942 .
Og trodde man på disse meldingene? Medløperne ville vel ikke tro , for
andre ble det for ufattelig at et helt fol k skulle utryddes. Krigsdeltakere
hvis integritet jeg fullt ut stoler på , har også fortalt at de trodde at disse
meldingene var alliert propaganda .
I stedet for å anta , har j eg altså tatt utgangspunkt i forhistorien .
Hvilken ballast hadde nordmennene med seg inn i den annen verdens­
krig hva forholdet til utlendinger og jøder angikk, og hva skj edde
under krigen før arrestasjonene og deportasjonene høsten 1942? Grim­
nes' «forklaring» er et eksempel på det jeg vil kalle «det relatives
bedrag» . La oss forutsette at de impliserte myndighetspersoner ingen
aning hadde om gasskamrene. Var de uskyldsrene av den grunn? Fordi
de ikke visste om folkemordet i sin fulle bredde , så skulle de altså sveve
i den tro at intet vondt ville vederfares jødene? Og fordi de eventuelt
regnet med at j ødene «kun» risikerte den «tradisjonelle» diskrimine­
ring og forfølgelse , så var deres hender rene? En sak er at ulike deler av
politiet visste mer eller mindre . Embetsmenn som var med på jødefor1 87
følgelsene hele tiden og arbeidet i nær kontakt med tyskerne, visste
mer enn de øvrige . Men ingen levde i et vakuum , verken hva forhisto­
rie eller samtid angikk . Fra slutten av den første verdenskrig blomstret
antisemittismen opp igjen i Europa. I Polen og Ungarn var det kroken
på døra for j ødene , lenge før tyskerne startet den andre verdenskrig.
Forholdene i Tyskland etter Hitlers maktovertagelse ga klar beskjed
om at jødene i hvert fall gikk svært dystre tider i møte .
Og «jødeaksjonene» i Norge , som startet allerede i mai 1940?
Registrering av eiendom, stempling av pass med en rød «1» . Kartleg­
ging av alle norske j øder, beslagleggelse av bankbøker, smykker,
boliger, sertifikat , rasjoneringskort , pass - j a alt . Enhver erfaren
politimann måtte skjønne at dette var opptakten til noe forferdelig, om
ikke massedrap så iallfall en forferdende «særbehandling» av jødene .
De skulle til Polen for å dyrke opp nybrottsland , het det , lære å dyrke
jorda . Skulle man ha hørt ! Det antisemittiske Polen som for lengst
hadde kastet ut eller tatt knekken på sine egne jøder ! Og jordbruksar­
beid som var noe av det mest «ariske» man kunne bedrive . Dersom det
var noe jødene ikke kunne - ifølge de samtidige fordommer - så var det
å være gårdbrukere . Dersom tyskerne virkelig hadde vært på j akt etter
«jordbrukspionerer>> , hvorfor heller ikke tvangsrekruttere norske bon­
degutter, som ikke hadde odel. Det var da så mange av dem , som gikk
som tjenestefolk hjemme på gårdene . Men da hadde vel Hjemmefron­
ten reagert , slik motstandsfolket reagerte da tyskerne ville tvangsut­
skrive norsk ungdom til arbeidstjeneste , i Norge vel å merke . Men en
«tvangsutskriving>> til Polen, som omfattet både kvinner og menn , barn
og gamle , syke og friske - et slikt «oppspinn>> skal altså norsk politi ha
tatt for god fisk? Riktignok var det enkelte jøder som ikke ble sendt til
Oslo fordi de var syke , men det var fordi politiet fryktet bry med dem
underveis til hovedstaden , ikke fordi de ble vurdert som uegnet for
«nybrottsarbeid>> i Polen.
Arrestasjonene av j ødene hadde noe felles med arrestasjonene av
andre nordmenn, men de var også noe mer: Dels ved sitt illevarslende
forløp , og dels fordi tyskerne var ute etter j ødene som gruppe - uansett.
Lærerne som gruppe ble ikke internert , kun et utvalg . Dessuten hadde
de et slags pervertert <<valg>> , de kunne iallfall forholde seg til alterna­
tiver, enten skrive under på at de respekterte <<Den nye Tid>> , eller bli
sendt i og/e ller forbli i fangenskap. Slik noen av jødene hadde det i
middelalderen , da de hadde <<valget>> mellom å la seg <<kristne>> eller å
bli fordrevet eller drept . Lærernes ektefeller slapp da å bli sendt til
Nord-Norge , og barna deres? Tanken at barna skulle tas, streifet ikke
engang tyskerne eller de norske nazister. Hus og eiendom sto og
ventet, for det meste , da lærerne etter noen tid fikk vende tilbake , uten
at jeg av den grunn skal undervurdere verken de prøvelser de ble utsatt
for eller deres heroiske motstand mot nazifiseringsfremstøtene i
skolen .
188
Det norske samfunn hadde en «fortid» i forhold til jødene , en fortid
som vi i denne sammenheng iallfall kan følge tilbake til den første
verdenskrig . Fra da av ble det igjen tradisjon å begrense jødenes
adgang til riket . Særlig etter 1933 var det klar rutine i størst mulig grad
å avvise og utvise j øder. Noen utvalgte slapp inn , men det er for øvrig
hevet over enhver tvil at norske myndigheter så på jødene som et
mindre velkomment befolkningstilskudd , selv om bakgrunnen for
denne motvilje kunne variere . Vi har byråkratenes og politikernes
egne ord for det . Justisdepartementets meget omfattende arkiver illu­
strerer det til fulle . Ikke slik å forstå at det store flertall liksom satt og
ventet på sj ansen til å kaste ut de norske j ødene. Dessuten er det alltid
et åpent spørsmål hvor bundet personer og organisasjoner er av
fortiden når de helt ekstraordinære forhold som katastrofer og krigs­
handlinger inntreffer. Men klart er det at det offisielle norske byråkrati
ikke hadde med seg noen sunn ballast inn i den annen verdenskrig hva
forholdet til iallfall jødisk innvandring og økning i den norske <<jødeko­
Ionien» angikk .
Det offisielle norske samfunn var lite solidarisk med Europas for­
fulgte millioner i mellomkrigstiden , og enda skrallere skulle det bli med
solidariteten under krigen , med noen høyst beundringsverdige og
viktige unntak . At solidariteten skranter i de harde tider er en gammel ,
tragisk erfaring, iallfall når det er tale om solidariteten med dem som
liksom ikke er helt som oss . Man blir seg selv nærmest , sin egen
familie , sin egen klan , sine «egentlige» landsmenn osv . Etniske minori­
teter faller lett utenfor den innviede krets som blir solidaritetsarbeidet
til del . Dessuten øker mistenksomheten overfor nasjonale og etniske
minoriteter under en krig. Det var blant annet tilfelle under den første
verdenskrig da grunnlaget ble fullført for den syndebukkrollen som
jødene ble pådyttet i nyere tid . Krise- og krigstid blir ofte en prøvelsens
og prøvens tid med hensyn til medmenneskelighet og solidaritet . I
forhold til de norske j øder endte det med forferdelse .
Den særnorske tragedie
Også i Sverige var den j ødiske innvandring et omdiskutert spørsmål .
Svenske byråkrater og politiembetsmenn var vel så fordomsfulle og
«frittalende» i omtalen av j ødene som sine norske kolleger.
Den selvbevissthet som er typisk for byråkratiet i et samfunn med
lange og stolte tradisjoner med hensyn til en sterk statsmakt , førte
muligens til at svenskene var mindre engstelige for å si hva de mente .
Sånn sett var norske embetsmenn mer bondefule , de pakket sine ord
inn i omtrentligheter og halvkvedede viser når de uttalte seg offentlig.
Svenskene var også tilbakeholdne med å slippe inn jøder på 1930tallet . En parlamentarisk undersøkelseskommisjon som ble nedsatt
189
etter krigen, konkluderte med at «omsvangningen i den svenske flykt­
ningpolitiken måste tyvarr sages ha kommit for sent . »9 Svenskene var
likevel noe mer gjestfrie enn nordmennene , vel 2000 jødiske flyktnin­
ger slapp inn i Sverige etter at Hitler kom til makten . Og under krigen
tok de imot 1 000 norske og vel 7000 danske j øder, som ellers ikke
mange sj ansene ville ha hatt .
Finland , som sto i et helt annet forhold til tyskerne enn det okku­
perte Norge , lot imidlertid ikke de intime forbindelser med tyskerne ta
overhånd hva deres eget «jødespørsmål» angikk.
Ca . 200 jødiske flyktninger, hvorav de fleste fra Tyskland , fikk flytte
til Finland . Med unntak av noen enkeltstående tilfelle i tillegg til disse
200 , var imidlertid grenseportene stengt . Finland slapp inn enda færre
jøder enn Norge . Men da krigen var i gang, viste finske myndigheter
seg oppgaven moden ved å beskytte både de vel 2000 finske j ødene og
det lille antall utenlandske j øder som bodde i Finland under krigen. 43
jødiske flyktninger ble riktignok internert av finnene selv , og det var
også finske >>samarbeidsmenn» som hadde bej aet tyskernes planer om
å deportere 150 jødiske flyktninger høsten 1 942 . De var da allerede i
statspolitiets «forvaring>> , og skulle sendes avsted med SIS «Hohens­
horn>> . En av de internerte klarte imidlertid å gi et varse l , og minister
Vaino Tanner fra sosialdemokratene satte en stopper for planene . Da
«Hohenshorn » gikk fra Finland den 6 . november, var det «bare» åtte
jøder om bord , kun en kom tilbake . 1 0
Danskene innførte også begrensninger i sin flyktningpolitikk på
1930-tallet , men de var likevel atskillig mer rause enn nordmennene .
Mellom 4000 og 5000 jødiske flyktninger ble tatt imot i Danmark i
løpet av 1 930-tallet . Dessuten fikk flere hundre j ødiske ungdommer
opphold på danske bondegårder for å utdanne seg som agronomer. En
del jødiske jordbrukspionerer slapp forresten inn i Sverige også , men i
Norge sa vi plent nei . Det ble henvist til arbeidsløsheten på lands­
bygda. Men de interne arkiv viser at norske myndigheter også sa nei i
de mange ti lfelle hvor det ikke ville ha kostet Norge en øre , som for
eksempel da kveke rne hadde lagt forholdene til rette for at jødisk
ungdom skulle få gratis opplæring på gårdene .
Da tyskerne forsøkte å brenne synagogen i København i desember
1 94 1 . ble de stanset av et besluttsomt København-politi , som sågar tok
initiativ til å opprette en jødisk vaktstyrke . Hvilken forskjell fra Oslo­
politiets servile holdning året før , da tyskerne anmodet dem om å
beslaglegge radioapparate r i jødisk eie ! «Hvis tyskerne vil innføre den
gule stjernen i Danmark , vil jeg og min familie bære den som den
største æresbevisning , » skal Kong Christian av Danmark ha uttalt . Det
sies at historien er «oppdiktet>> , men den er iallfall betegnende for
danskenes solidaritet med sine jødiske landsmenn da det virkelig
gj aldt . Og gj aldt gjorde det høsten 1 943 , da tyskerne ga ordre om en
storaksjon mot de ca . 8000 danske jødene , som inntil da hadde vært
1 90
relativt beskyttet. Etter planen skulle soldater og politi slå til overras­
kende om kvelden den l . oktober, da ville jødene være samlet til
åpningen av den jødiske nyttårsfesten . En attache ved den tyske
ambassade i København , Georg Duckwitz , som ble gjort kjent med
planene , syntes imidlertid at dette ble for ille , og varslet en dansk
politiker. Og da var det gjort . De danske jødene fikk noen timers
forsprang, de aller fleste kom i sikkerhet , først hos ikke-jødiske
landsmenn. Og så ble de smuglet over til Sverige i fiskeskøyter. 284
jøder ble arrestert den l . oktober, og vel 200 i måneden som fulgte . Vel
7200 kom i sikkerhet etter en gigantisk redningsaksjon , hvor alle gode
krefter i det danske samfunn sto jødene bi . Av de jødene som ble sendt
i «Theresienstadt» i Tsjekkoslovakia , døde 5 1 i løpet av oppholdet .
Men ingen havnet i gasskamrene . Danske embetsmenn reiste dessuten
til «Theresienstadt» for å inspisere , og bidro med mat , klær og medisi­
ner. Hjemme i Danmark lot heller ikke embetsmennene «j ødespørs­
målet» ligge , de var stadig på den tyske okkupant med spørsmål om de
deporterte jøder. 1 1
Resultatet ble så annerledes i Danmark fordi danskene visste mer
om «den endelige løsning» høsten 1 943 enn hva nordmennene gjorde
året før , har det blitt hevdet. Dessuten fikk de et skikkeligere forhånds­
varsel enn det mer diffuse varsel som den norske motstandsbevegelsen
mottok .
Jeg betviler ikke at disse forholdene e r med på å forklare forskj ellen
mellom Norge og Danmark når det gjelder jødenes skjebne . Men det
var ikke bare disse to nevnte forhold som spilte inn . Nordmennene fikk
tross alt også et varsel , om enn ikke så konkret . Og de fikk indirekte
varsel i «jødeaksjoner» før arrestasjonene . Slik sett ble danskene
dårligere «varslet» . Dessuten var det først etter den annen verdenskrig
at sannheten om folkemordet ble kjent for folk flest .
Jødene var mer integrert og akseptert i det danske samfunn , et
samfunn som var åpnere overfor utlendinger og inntrykk utenfra .
Jeg tror ikke på alminnelige påstander om at dansker jamt over var
mer liberale , etc . Men på en del områder var de det , og ikke minst i
forhold til sine jødiske landsmenn . Derav også det store sprang mellom
norsk svikt og dansk solidaritet.
Noter
l Pioneren på dette området er Oskar Mendelsohn som bl . a . har skrevet: <<Rapport om
jødeforfølgelsene i Trondheim » . «Krigshistorienemndene i Trondheim og Strinda .
DKNUS bibliotek » . Datert 3 . j uni 1 948 .
Jødernes historie i Norge gjennom 300 år. Universitetsforlaget , Oslo 1 969 og 1986 .
«Actions against the Jews in Norway during the war» . I Nordisk Judaistik nr. 2, 198 1 .
S e også t o helsides artikler i Dagbladet 16. o g 1 8 . oktober 1982 av Ole Kolsrud o m de
norske jødene under 2. verdenskrig, samt Jahn Otto Johansens Det hendte også her,
Cappelen 1984 om samme tema.
-
191
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Il
Etter at dette manus ble levert til trykking har Tim Greve gitt ut en bok i en serie om
Norge under den 2. verdenskrig, hvor han også kommer inn på jødeforfølgelsene .
Sitatene i denne artikkelen er hentet fra min egen bok Oss selv nærmest. Norge og
jødene 1914-1943. Gyldendal 1 984 .
Hovedkilden for denne boken er Justisdepartementets og Statspolitiets arkiver. Jeg
har i forbindelse med «Oss selv nærmest» og denne artikkelen også benyttet Sentral­
passkontorets arkiv , som imidlertid er ufullstendig - og derfor mindre egnet som basis
for en skisse av hovedlinjene i immigrasjons- og flyktningpolitikken. Justisdeparte­
mentet var i hele mellomkrigstiden svært opptatt av disse spørsmål , både praktisk og
prinsipielt - hvilket de meget allsidige arkiver også bevitner.
Ole Kristian Grimnes: Norge under okkupasjonen. Aschehoug, Oslo 1983 .
Historisk Tidsskrift nr. 2 1 985 . Anmeldelse Oss selv nærm�st.
I Wilson: Varieties in police behavior. Mass. 1 970.
Jerome H. Skolnick : Justice without trial: Law enforcement in Democratic society.
New York 1966.
Cyril D . Robinson: «The Mayor and the Police . The political role of the police in
society» . I Mosse , Georg L . : Police Forces in history. 1 975 .
Jan Debes : Sentraladministrasjonens historie. 1940-1945. Oslo 1980.
Grimnes 1985
«Parlamentariska undersokningskommissionen angående flyktningiirenden och
siikerhetstj iinst . I Betiinkande angående flyktningars behandling. » Statens offentliga
utredninger 1946 : 36.
Se også K . G . Westmans Politiska anteckningar september 1939 - mars 1943, 198 1 , ad
holdninger overfor jødene innen deler av svensk byråkrati og politikk som han møtte
i sin tid som minister. For øvrig har jeg fått opplysninger om Sverige fra Janne
Flyghed.
Opplysningene om Finland har Hannu Takala funnet frem for meg fra Elina Suomi­
neo: Kuoleman laiva SIS Hohenhorn. Juutalaispakolaisten kohtalo Suomessa. Porvoo
1979 . (DOdens skepp SIS Hohenhorn . Judeflyttningarnas Ode i Finland . Borgå 1 979)
Russel Miller: Motstandsbevegelsen, Gyldendal 198 1 , er kilde for opplysningene om
Danmark .
Litteratur
Borchsenius , P . : Historien om de danske Jøder. Fremad 1 968 .
Debes, J . : Sentraladministrasjonens historie 1940-1945. Oslo 1980.
Grimnes , O . K . : Norge under okkupasjonen . Oslo 1 983.
Johansen, J. 0 . : Det hendte ogsd her. Oslo 1984 .
Johansen, P. 0 . : Oss selv nærmest. Norge og jødene 1914-1943. Oslo 1984 .
Mendelsohn , 0 . : Jødernes historie i Norge gjennom 300 dr. Oslo 1969 .
Mendelsohn , 0 . : «Actions against the Jews in Norway during the war» . Nordisk
Judaistik nr. 2 1981 .
Robinson . C. D . : «The mayor and the police » . I Mosse , G . L. : Police Forces in history.
1975 .
Russel, M . : Motstandbevegelsen . Oslo 198 1 .
Skolnick, J . H . : Justice without trial: Law enforcement in democratic society. New York
1966.
Wilson , J . : Varieties in police behavior. Mass . 1970 .
11
Dødsstraffen i Norge
HANS FREDRIK DAHL
Innledning
Rettsoppgjøret i Norge etter 2. verdenskrig vurderes gjerne som
strengt , blant de strengeste i Europa . I sin framstilling av oppgjøret i
Frankrike , beregner Peter Novick omfanget av idømt frihetsstraff pr.
100 000 innbyggere slik : i Frankrike 94 , i Danmark 374 , i Nederland
419, i Belgia 596 og i Norge 633 . 1
Beregningen kan for hvert enkelt land diskuteres noe , men det er
ikke tvilsomt at Norge trakk inn en videre personkrets i sitt rettsopp­
gjør enn andre land , i og med bestemmelsen om at medlemskap i
partiet Nasjonal Samling per se skulle oppfattes som «bistand til
fienden i råd eller dåd» (straffelovens § 86) .
Også når det gjelder selve straffeutmålingen , kan det synes som om
rettsoppgjøret i Norge gikk skarpere til verks enn domstolene i andre
land . Dette er i hvert fall konklusjonen i Ditlev Thamms undersøkelse
av reaksjonene overfor en så avgrenset og i utgangspunktet lett sam­
menliknbar gruppe gjerningsmenn som de tyske krigsforbrytere i hen­
holdsvis Danmark og Norge . 71 personer ble dømt som krigsforbrytere
i Danmark , 81 i Norge . Men de tyske politifolkene det begge steder
dreide seg om , gikk høyst ulike skjebner i møte : I Danmark fikk l av 6
krigsforbrytere fengselsstraff over 15 år, mens halvparten av de
pådømte i Norge fikk 1 5 år eller mer , deriblant flere dødsdommer.
«Det norske retsopgør havde således alt i alt resulteret i strengere
domme end det danske ,>> konkluderer Thamm - skjønt han legger til at
det ulike resultat kan skyldes at Gestapo for hardere fram i Norge enn i
Danmark . 2
Johs . Andenæs er på sin side ikke enig i at oppgjøret i Norge fikk
større omfang enn i andre land . Forholdene var så forskjellige at en
sammenlikning har «begrenset verdi» , sier han . I boka Det vanskelige
oppgjøret legger han fram materiale som i alle fall tyder på at myndig­
hetene i Norge og Danmark beholdt bedre kontroll over oppgjøret enn
7 . Krig og moral
1 93
myndighetene i for eksempel Frankrike og Nederland . Summariske
retterganger, eller ren selvtekt , ble det derfor mindre av hos oss . Om
frihetsstraff ble oftere brukt i Norge og D anmark enn i Frankrike , må
det ses i sammenheng med at man der hadde utført ca . 20 000 «execu­
tions sommaires» før selve rettsoppgjøret begynte , påpeker Andenæs .3
En virkelig sammenlikning mellom de ulike lands rettsoppgjør er
aldri foretatt , formodentlig fordi oppgaven hittil har stilt for store krav
både til statistisk nøyaktighet (det er merkelig vanskelig å finne enty­
dige data om dette) og til juridisk komparasjon. Selv innenfor et
avgrenset område som bruken av dødsstraff, er det store forskjeller,
hvilket vil framgå av en enkel oppstilling av tallene bare for Danmark
og Norge :
Tabell l . Dødsstraffen under rettsoppgjøret i D anmark og Norge
1945-50.4
Dødsdømte
i alt
Danmark
Norge
79
45
Herav tyske
krigsforbrytere
l
15
Eksekverte
i alt
Benådede
m.m.
46
37
34
23
Det kan reises mange spørsmål ut fra disse tallene , og enda flere hvis vi
hadde lagt til opplysninger fra andre land . Den kanskje vesentligste
sammenlikning som ville måtte gjøres , går imidlertid ikke fra land til
land , men innenfor hvert enkelt land mellom [Ør og nå - mellom
bruken av dødsstraff før 1 939 og etter 1945 . De 83 henrettelsene til
sammen i Danmark og Norge er j o i vårt århundres nordiske historie et
eksepsjonelt tall, som viser at dødsstraff i fredstid i løpet av få år gjorde
det av med et høyt antall medborgere . De betegner med andre ord et
brudd med tidligere rettsutvikling som bare kan kalles dramatisk : Den
siste henrettelsen før 1945 fant i Danmark sted i 1 892 , i Norge i 1876.
Henrettelsene viser i nordisk sammenheng tilbake til disse lands
skjebne som besatte områder under 2. verdenskrig, med de konsekven­
ser dette fikk for rettspleien etter krigen.
I Sverige , der det hersket verken krigstilstand eller okkupasjon , var
dødsstraffen rimeligvis uaktuell . Også til forholdene i Finland står de
danske og norske erfaringene i en viss kontrast . På grunn av Finlands
kompliserte krigshistorie med to kriger mot Sovjet og skiftende forhold
til Tyskland , var det finske samfunn pr. 1945 mer innstilt på forsoning
enn på oppgjør. Benådning ble derfor i stor utstrekning anvendt
overfor de dømte , og ingen dødsdom ble eksekvert etter krigen.
President Ryti fikk 10 års fengselsstraff og sj u statsråder ble idømt
mellom 2 og 6 års fengsel , hvorav en stor del ble ettergitt . - Til
gjengjeld hadde Finland i en helt annen grad enn Norden for øvrig vært
194
i krigstilstand siden 1939, og et 500-talls personer (de fleste sovjetrus­
sere) var i disse år dødsdømt av feltdomstolene i henhold til landets
militære straffelov5 - et vitnesbyrd om at Finlands historie 1939-45 var
krigens snarere enn okkupasjonenes, med de åpenbare følger dette
måtte få for rettspleien i stort.
I Danmark og Norge sto man derimot overfor en illegal motstands­
kamp og deretter et oppgjør i fredstid, uten at den militære straffelov
kunne komme direkte til anvendelse i stor skala. Her ble det ikke
snakket om forsoning, men om en gjengjeldelse sterkt preget av
innestengte hevntanker. Hva vi står like overfor « . . . er en renselses­
akt, en hygienisk prosess, som er helt nødvendig for samfunnets
fortsatte eksistens og selvbevaring,» som det norske Stortings president
C. J . Hambro sa det i juni 1945 .6
At denne renselse ville komme til å koste menneskeliv, var aktørene
ved frigjøringen helt innstilt på. I krigsårenes løp hadde et bemerkel­
sesverdig opinionsomslag funnet sted m. h.t. dødsstraffen. I denne
artikkelen skal vi se nærmere på de konsekvensene dette fikk for
rettsoppgjøret i Norge .
Regjeringen og dødsstraffen
Før krigen hadde rettstilstanden i Norge vært helt klar: Dødsstraff var
bare aktuell i krigstid. Den borgerlige straffelov av 1902 hjemlet i det
hele tatt ikke dødsstraff, men den samtidige militære gjorde det , og da
som en straffeskjerpelse for grovt forræderi på krigsskueplassen, hva
enten det var forøvet av militære eller sivile (mil. stri. § 81). Også
ansvarlige politikere kunne underlegges tilsvarende straffeskjerpelse :
«Dersom et medlem av Statsrådet eller av Stortinget i krigstid gjør seg
skyldig i nogen forbrydelse som nevnt i den alminnelige borgerlige
straffelovs § 83, § 84 eller § 86 (dvs. forbrytelser mot statens sikkerhet
eller selvstendighet, HFD), kan dødsstraff idømmes)) (lov om straff for
handlinger som påtales ved riksrett av 5.2. 1932 nr. l § 15). - For begge
bestemmelser gjaldt det imidlertid at de uttrykkelig var begrenset til
krigstid, slik at «Dødsstraff kan ikke anvendes efterat krigen er opp­
hørt. Idømt dødsstraff som ikke er fullbyrdet før krigens opphør, går
over til fengsel på livstid)) (sst. ; tilsvarende best. i mil. stri. § 14).
Den 8. mai 1945 inntrådte fredstilstand mellom Norge og Tysk­
land. Etter førkrigslovgivningen skulle da den strengeste straff som
kunne idømmes for forræderi begått under krigen, være livsvarig
fengsel. Men i 1945 var det ikke førkrigslovene som gjaldt. Fra sitt eksil
i London hadde den norske regjering forberedt bruk av dødsstraff etter
fredsslutningen. I alt fire bestemmelser var for dette formål blitt gitt
som provisoriske anordninger med lovs kraft;?
195
l) Bestemmelsen i den militære straffelov om at dødsstraff bare kan
anvendes i krigstid , ble opphevet ved prov. anordning av 3. oktober
1941 . Fredsslutning var heretter ikke til hinder for at lovens stren­
geste straff kunne idømmes og fyllbyrdes for grovt forræderi på
krigsskueplassen.
2) I den alminnelige borgerlige straffelov ble dødsstraff samme dag
innført som straffeskjerpelse der hvor kapitlene om «Forbrydelser
mot statens selvstendighet og sikkerhet» og «mot Norges statsforfat­
ning og statsoverhode» (kap. 8 og 9) ga anledning til å idømme
livsvarig fengsel .
3 ) Denne straffeskjerpelse ble ved prov. anordning av 2 2 . januar 1 942
utvidet til også å gjelde straffelovens kap. 1 9 , 2 1 og 22 (forbrytelser
mot sedeligheten , mot den personlige frihet, og mot liv, legeme og
helbred).
4) Endelig ble det helt på slutten av krigen gitt en egen anordning om
straff for utenlandske (dvs. tyske) krigsforbrytere, der den alm.
straffelovs strafferammer ble utvidet slik at dødsstraff kunne anven­
des overfor grovere tilfeller av tortur, fengsling eller krigsødeleggel­
ser (stri. kap. 2 1 , 22 og 25) .
Disse fire P-rovisoriske anordningene var forberedt av Justisdeparte­
mentet i London og ble kunngjort over de norske sendingene i BBC,
samt i eksilutgaven av Norsk Lovtidende. Under rettsoppgjøret ble det
enkelte ganger reist innsigelser mot gyldigheten av anordninger som
bare var kunngjort på denne litt spesielle måte . Denne innvending ble
avvist av Høyesterett: Det er det gyldige vedtak av en lov som gir den
rettskraft, ikke måten den offentliggjøres på. Og at de provisoriske
anordninger som ble gitt av eksilregjeringen var gyldige, har de retts­
lærde i Norge aldri vært i tvil om, som vi senere skal vise.8
Det må dessuten sies at regjeringen gjorde bruk av sin adgang til
BBCs sendinger til en særdeles grundig bekjentgjøring av anordnin­
gene. Justisminister Terje Wold henvendte seg direkte til NS-medlem­
mene («Jeg vil også si et par ord til Nasjonal Samlings medlem­
mer .
» ) , noe som ellers var helt uvanlig, og det ble gitt resyme av
norske straffebestemmelser på tysk, direkte myntet på lyttende
Gestapo-folk. Dem var det neppe mange av, og ikke bare fordi det
etter Reichskommissars forordning var forbudt for alle å lytte til
allierte radiostasjoner, men også fordi Londonregjeringens anordnin­
ger ikke kan ses å ha blitt tillagt særlig vekt, verken av NS-ledelsen eller
av tyskerne.9 Vi har ingen systematiske undersøkelser av hva ledende
NS-folk egentlig ventet seg av det oppgjøret de visste ville komme, i og
med aksemaktenes uunngåelige nederlag. Quisling selv planla å trekke
seg tilbake som sokneprest i sin hjembygd, noe som gjerne tas til
inntekt for en generell verdensfjernhet, i alle fall mot slutten av krigen.
Mer talende var det kanskje at hans kultur- og propagandaminister
.
1 96
.
Rolf Jørgen Fuglesang, som også var NS' generalsekretær og på alle
måter en politisk oppegående person , ringte hjem til sine foreldre
umiddelbart før han ble arrestert 8 . mai 1 945 og beroliget dem med at
de nok ville se sin sønn igjen om 1-2 år. Han forestilte seg en offentlig
granskning av NS-regjeringens gjerninger, kanskje også en riksretts­
prosess . 1 0 I stedet ble det straffesak med påstand om dødsstraff. For
Fuglesang gikk den slik at aktors påstand i lagmannsretten ble fulgt av
tre av rettens sj u medlemmer; da saken kom til Høyesterett , gikk
dommerne enstemmig inn for livstidsstraff (Rt. 1946 , s. 664) .
Det har ikke vært mulig å etterspore forberedelsene til de to proviso­
riske anordningene om dødsstraff av 23 . 1 0. 194 1 , da Justisdepartemen­
tets London-arkiv er meget mangelfullt når det gjelder rettsoppgjøret .
Men departementets begrunnelse for dødsstraffen, slik den gis som
innstilling til anordningene , er enkel nok : den alminnelige rettsoppfat­
ning «hos alle loyale borgere i alle lag av folket» - en oppfatning som
departementet fant «sunn og riktig>> . I betraktning av at folk nå krevde
og ventet at landsforræderi skulle kunne straffes med døde n , («et
absolutt forlangende i alle lag av det norske folk») , ble den manglende
adgang som førkrigsstraffeloven ga til dette , definert som en «mangel>> ,
som anordningene nå tok sikte på å rette opp : Først ved en utvidelse av
adgangen til å idømme dødsstraff etter den militære straffelov til også å
gjelde etter fredsslutningen (militære forrædere , uttalte Justisdeparte­
mentet , «bØr ikke nyte noen fordel av at . . . strafforfølgning ikke kan
finne sted>> før etter frigjøringen) . Dernest ved å innføre dødsstraff i
den alminnelige borgerlige straffelov med den juridiske begrunnelse
(bortsett fra henvisning til folkekravet) at siden militære forrædere nå
kunne straffes med døden , måtte det samme gjelde de sivile . «Likever­
dige forbrytelser skal dømmes likt . » 1 1
Av de to anordninger hadde den siste klart størst betydning . Militære
forrædere som kunne tenkes kvalifisert for dødsstraff, hadde man pr.
1945 knapt flere av enn major Quisling selv . Det to måneder lange
felttoget i 1 940 hadde riktig nok sett en del tilfeller av svik og
oppgivelse fra befalingsmenns side , men dette var på ingen måte det
vesentlige ved London-regjeringens tiltak . (Det viste seg da også etter
frigjøringen at de militære straffesaker stort sett førte til frifinnelser
eller til helt ubetydelige dommer, selv for en antatt særlig svikefull
befalingsmann som Narviks kommandant , oberst Konrad Sundlo . ) Det
vesentlige var å ramme de verste tilfeller av politisk svik, slike som gikk
inn under straffelovens kapitler 8 og 9 om forbrytelser mot landets
selvstendighet , sikkerhet og statsforfatning . Det var ledelsen i partiet
Nasjonal Samling bestemmelsen først og fremst gj aldt . I mer populære
former hadde en militær kommentator i den norske BBC-sendingen
uttalt at «medlemslisten for NS er passasjerliste for en reise med bare
to stoppesteder: Galgen - og Bjørnøya>> . Det første av disse stoppeste­
der ble begrunnet slik: «Og jeg minner om , at man etter gammel skikk
1 97
ikke spanderer kuler og krutt på en forræder. Han blir hengt . » Det
andre refererer seg til det ofte gjentatte krav om at de NS-medlemmer
som ville overleve rettsoppgjøret, måtte tvangsforsendes til den ark­
tiske Bjørnøya. - Det må presiseres at kommentatorene i den norske
sending i BBC både i London og i Norge ble oppfattet som represen­
tanter for den norske regjering, reelt om ikke formelt . 12
Med de to provisoriske anordninger av 3 . oktober 1941 ble slike
luftige talemåter avløst av en definert rettspolitikk, der en vesentlig
bestemmelse nå slo fast at «i de tilfeller hvor der for forbrytelser mot
kapitel 8 og 9 i den alminnelige borgerlige straffelov kan idømmes
fengsel inntil på livstid, kan dødsstraff idømmes».
I krigens første år var det altså ønsket om å gjengjelde det politiske
svik , som motiverte dødsstraffen. Fra og med høsten 1941 dukket et
annet alvorlig forhold opp : torturistene , i første rekke det tyske
sikkerhetspolitiets tjenestemenn og deres norske håndlangere . «Vi har
beviser for at Gestapo i Norge mishandler fanger og at de anvender
tortur. Mot disse krigsforbrytere . . . er ingen straff streng nok ,» sa
justisministeren i BBC 23 . j anuar 1 942. En egen anordning utvidet
derfor adgangen til å idømme dødsstraff der flere av straffelovens
kapitler - om forbrytelser mot sedeligheten , mot den personlige frihet
og mot liv , legeme og helbred - hjemlet fengsel inntil på livstid . Den
sentrale bestemmelsen gj aldt her tilfeller av grov legemsbeskadigelse ,
som regjeringen fra og med høsten 1 94 1 fikk rapporter om fra sikker­
hetspolitiets hovedkvarter i de største byene i Norge .
Anordningen av j anuar 1942 fikk ikke samme publisitet i BBC som
de forrige , av den grunn at man ikke ønsket å svekke motstandsbeve­
gelsen hjemme ved å dvele i detaljer ved Gestapos metoder. All omtale
av tortur var under hele krigen en svært ømtålig sak for regjeringen. På
den ene siden hadde man utvilsomt et godt kort rent opinionsmessig
mot okkupasjonsmakten, etter hvert som rapportene om fangemis­
handlingen økte på. På den annen side kunne enhver omtale virke
skremmende på de samme medborgere hjemme som man ønsket å
ildne til motstand . Også innenfor motstandsbevegelsen var publisering
av stoff om tortur uønsket . «Beretningene om torturen i fengsler og
konsentrasjonsleirene førte etter hvert til en slags psykose hos ikke få
av de arresterte , » forteller en av de ledende impliserte . Han forteller
også hvordan han motvirket psykosen: Han sirkulerte en artikkel til
undergrunnspressen der en kvinnelig lege (Nic . Waal) slo fast at det
meste av mishandlingen ikke var mye verre enn de smerter en fødende
kvinne måtte gj ennomgå . Det skal ha hj ulpet på moralen. 1 4
Med disse anordninger var dødsstraff innført for en hel rekke av
okkupasjonens lovbrudd : særdeles grov politisk bistand til fienden og
andre former for landsforræderi , dernest angiveri , grove former for
tortur, gisselskyting og andre former for drap , osv . Tyske politimeto­
der og tysk krigføring førte imidlertid til enda en utvidelse av dødsstraf198
fen . Så sent som 4. mai 1 945 - fire dager før den offisielle kapitulasjon i
Norge - passerte en provisorisk anordning med særskilte bestemmelser
om utenlandske krigsforbrytere statsråd . Den skjerpet straffen for
utenlandske krigsforbrytere i forhold til eksisterende straffelov , slik at
livsvarig fengsel eller dødsstraff «alltid kan anvendes» overfor tortur,
langvarig frihetsberøvelse eller utstrakt ødeleggelse av fremmed eien­
dom . Den siste bestemmelsen refererte seg til den brutale brente jords
taktikk som tyskerne benyttet ved sin retrett gjennom Finnmark og
Troms høsten/vinteren 1944.
Bestemmelsene om tortur var blitt nødvendige ut fra den økte
innsikt man i løpet av 1944 fikk om Gestapos metoder. Det viste seg
nemlig at innskjerpingen av 1 942 ikke var tilstrekkelig. Adgangen til å
idømme dødsstraff for slike forbrytelser mot liv , legeme og helbred
som straffelovens ramme tillot livsvarig fengsel for, åpnet bare for
dødsstraff når ofrene ble påført «betydelig skade » , altså varig fysisk
eller psykisk men . Slike skader forekom , som følge av torturistenes
sadisme eller raseri . Flere nordmenn mistet livet under forhør. Men
vanlig var dette ikke . «Betydelig skade» i straffelovens forstand var
ikke en del av torturens rutiner. Og nå ønsket man å ramme også
«vanlig» Gestapo-tortur - slag med batong , pisk eller knyttneve ,
benklemmer eller iskalde bad - metoder som ikke nødvendigvis ga
varig men eller merke . Anordningen av mai 1 945 innførte derfor
påføring av «betydelig lidelse» , eller «gj entatte overtredelser» av stri .
kap . 2 1 , 1 1 og 25 , som gjerninger som utenlandske krigsforbrytere
kunne dødsdømmes for.
Slik var da de rammer rettsapparatet hadde å virke innenfor, da det
sommeren 1945 tok fatt på den enorme oppgave å sortere små og store
lovbrytere og finne den rette straff for de verste . Et stort arbeid var lagt
ned for et dramatisk oppgjør med de forhatte tyske torturistene . Og på
det politiske plan lå lovgivningen til rette for at Norges ledende
nasjonalsosialister skulle møte sine dommere med den fatale mulighet
av livsberøvelse som ytterste reaksjon . «Det ville være en mangel ved
vår lov dersom det ikke skulle være adgang til å anvende dødsstraff,»
hadde justisministeren sagt i BBC i j anuar 1 942 . Nå i 1 945 var denne
mangel omhyggelig rettet opp .
De fire anordningene om dødsstraff som var gitt av Kongen i statsråd
i London i eksilårene 1940--45 , var ved frigjøringen i 1945 etter
Grunnloven gyldige inntil neste stortingsvalg. Stortingets president
mente imidlertid at nasjonalforsamlingen i et slikt spørsmål burde ha
det avgjørende ord , for at det ikke senere kunne sies at folk var blitt
skutt etter provisoriske fullmaktsbeslutninger og ikke etter ordinær
norsk lov . De fire anordningene ble derfor forelagt Stortinget straks
etter frigjøringen. Det var utvilsomt et klokt skritt . Blant annet viste
det at dødsstraffen nå ble gjeninnført i Norge under stor enighet: Bare
6 av 140 stortingsrepresentanter stemte imot . 13
199
Motvilj e mot dødsdommer?
Vi vet ikke hvilke forestillinger Justisdepartementet under krigen
gjorde seg om hvor mange som ville bli dødsdømt under rettsoppgjø­
ret . Det vi vet , er at påtalemyndigheten i oppgjørets første halvannet år
nedla påstand om dødsstraff i 60 saker og ønsket å gjøre det samme i
ytterligere 1 48 saker. Dette program om 208 påstander om dødsstraff
pr. oktober 1 946 svant imidlertid kraftig inn. I j anuar 1948 opplyste
justisminister O . C. Gundersen at påtalemyndigheten i alt hadde
nedlagt påstand om dødsstraff for 135 personer , og stort flere ble det
neppe i det hele tatt . Justisministeren ga ingen begrunnelse for hvorfor
tallet var sunket med 35 % , men det kan skyldes flere forhold , der­
iblant domstolenes motvilj e . 15
Aktoratets påstander om dødsstraff møtte nemlig motbør under
sakenes gang oppover i instansene . Det er tydelig at lagmannsrettene ,
som var satt som stor meddomsrett med tre j uridiske og fire lege
dommere , hadde vanskelig for å dømme selv torturister til døde n .
Dissensene var hyppige . I tidsrommet 1945-48 voterte Høyesterett
over straffeutmålingen i til sammen 35 saker der det var påstått
dødsstraff. 1 6 I et mindretall av sakene hadde lagmannsretten nådd fram
til enstemmighet ( 1 4 av de 35) ; Høyesterett var enstemmig i nokså
nøyaktig halvdelen av sakene . Bare i ti saker nådde begge instanser
fram til enstemmighet i spørsmålet om dødsdom eller frihetsstraff.
Dissenser i slike saker ble oppfattet som et problem , spesielt når det
gj aldt å eksekvere kj ennelser som var falt med knapp margin. I saken
mot den kjente angiver og torturist Finn Kaas var fem av lagrettens sj u
medlemmer for dødsstraff, i Høyesterett bare tre av fem (Rt 1 947
s. 25 ) . Domfelte ble benådet av regj eringe n . At Høyesterett med en
stemmes ove rvekt skulle kunne dømme til døde n , føltes åpenbart
vanskelig av justisministere n , som snart etter tok initiativ til en endring
av domstollove n slik at Høyesterett gikk i plenum ved slike saker og
minst seks dommere (av ni) måtte stemme for dødsdom for at dette
skulle bli det endelige resultat . ( Etter prosessordningen for landssvik­
saker måtte fra første stund minst 5 av lagmannsrettens 7 dommere stå
sammen for at en dødsdom skulle være gyldig . )
Dødsstraffe n i Høyesterett
I løpet av de til sammen 40 saker med påstand om dødsstraff som
Høyesterett hadde til behandling i årene 1 945-48 , ble enkelte prinsi­
pielle side r ved slike dommer brakt til avgjørelse . Det gj aldt først
spørsmålet om de provisoriske anordningers gyldighet , dernest om
deres tilbakevirkende kraft , og endelig spørsmålet om dommenes
prej udiserende virkning.
200
At anordningene var rettsgyldige , ble slått fast i den første saken som
kom opp , mot torturisten Reidar Haaland i august 1945 ( Rt. 1945
s. 13) . Resonnementet var her det senere så velkjente , at regjeringen
ut fra s . k . konstitusjonell nødrett hadde anledning til å vedta nødven­
dige lover
tføre sine
un sjoner av okkupasjonsmakten. At Stortinget i tillegg hadde formu­
lert en generalfullmakt til regjeringen under forvirringen den 9. april
1940 («Elverumsfullmakten») , er etter norsk statsrettslig oppfatning ,
slik den kom til uttrykk i Haaland-dommen og i senere juridisk teori , et
tilleggsmoment , men i seg selv ikke avgjørende for gyldighetsspørs­
målet .
Spørsmålet om det var nødvendig for regjeringen i det hele tatt å
vedta anordninger om rettsoppgjøret når den hadde straffelovene fra
før , ble gjenstand for en debatt utenfor Høyesterett . Det vakte unekte­
lig oppsikt at landets fremste strafferettsekspert , professor Jon Skeie ,
avfeide landsvikanordningene som overflødige . 1 7 Men Høyesterett tok
ikke stilling til hvilke anordninger som var nødvendige og hvilke ikke ;
om man så hadde gjort , ville spørsmålet om dødsstraffens berettigelse i
vårt straffesystem kanskje kunne ha blitt berørt av rikets øverste
dommere . Som det var , nøyde de seg med å fastslå den lovlige
eksilregjeringens adgang til å stifte rett gjennom provisoriske anord­
ninger.
Skal man gjette hva dommerne egentlig mente om dødsstraffen , er
det ikke vanskelig å finne mønstre i deres vota. I dissensene falt enkelte
dommere bestandig ut på en side . Blant Høyesteretts strengeste fant
man således dommerne Reidar Skau og Emil Stang , justitiarius fra
1946. Det motsatte parti ble ledet av Stub Holmboe og Sigurd Fougner ,
som like regelmessig o g ved enhver anledning stemte mot dødsstraff.
Det er ikke kjent at noen dommere lot sin prinsipielle motstand mot
dødsstraff lufte , slik tilfellet var i D anmark . 18 At det var meningsfor­
skjeller, kan likevel ikke overses.
Det neste prinsipielle spørsmål anordningene reiste , var om de
hadde s . k . «tilbakevirkende kraft» på gjerninger foretatt forut for
deres ikrafttredelse (Grunnlovens § 97) . Den generelle lære om dette
kom til å bli denne : Dersom en strafferettslig anordning foreskrev
mildere straff enn den som var hjemlet i eksisterende straffelov , kunne
den anvendes «tilbakevirkende» , men ikke hvis den var straffeskjer­
pende . 1 9 Et vesentlig poeng ved landssvikanordningene gikk nettopp ut
på å gi «mildere» straff enn straffeloven foreskrev for medlemskap i
NS, som ble antatt å rammes av forbudet i § 86 om å yte fienden
bistand i råd eller dåd «under en krig, hvori Norge deltager» . Mini­
mumstraffen var imidlertid så høy som 3 år, hvilket gjorde det umulig å
anvende bestemmelsen overfor hvert eneste av de 55 000 NS-medlem­
mer. En særskilt anordning med strafferamme 3 år og uten nedre
grense ble derfor vedtatt. - Motstandere av rettsoppgjøret har siden
•
·
·
·
·
?01
hevdet at det er uberettiget å kalle lovbrudd etter denne anordning for
landssvik, ettersom dette begrep må reserveres for forbrytelser mot
strl. § 86, som altså NS-medlemmer flest ikke ble dømt etter. 20
Dødsstraffen var derimot selvfølgelig skjerpende . Like fullt hadde
Justisdepartementet i London ment at anordningene av 3. oktober
1941 skulle kunne brukes på lovbrudd begått fra og med 9. april 1 940.
Dette måtte Høyesterett selvsagt se bort fra .
Nå ble både regjeringen , påtalemyndigheten o g domstolene hjulpet
ut av denne knipe ved begivenhetene selv . Krigen varte så mye lenger
enn til oktober 1 94 1 , og den tiltok i brutalitet. Voldeligheten økte blant
statspolitifolk og torturister , frekvensen av henrettelser steg, derunder
også alvoret ved å angi folk til tyskerne . Bare i ett tilfelle sto Høyeste­
rett overfor en angiver og torturist som hadde et mørkere rulleblad fra
tiden før dødsstraffanordningen trådte i kraft , enn etterpå. Finn Kaas
var vel kjent som angiver. De norske sendingene over BBC hadde flere
ganger advart mot ham , og dødsstraff var ventet . Høyesteretts flertall
fant at lovens strengeste straff kunne anvendes ut fra en vurdering av
Kaas' illgjerninger som et «sammenhengende forrædersk forhold» .
Mindretallet mente at de eldre , grovere forbrytelser ikke kunne brukes
til å heve straffen for de nye , som klart ikke kvalifiserte for dødsstraff.
Etter denne dom (Rt. 1 947 s . 25) kan man altså si at anordningen var
tilbakevirkende likevel, fordi tidligere forhold ble trukket inn som
«overmåte skjerpende omstendigheter» . - Heldigvis for det norske
rettsoppgjør fikk man ikke flere tilsvarende saker.
Derimot kom sakene mot de tyske krigsforbryterne til å vekke
vedvarende debatt . Her var forholdet at den spesielle anordningen av
4. mai 1945 nødvendigvis måtte anvendes på gjerninger begått før
ikrafttredelsen. Hvordan ble dødsstraffen begrunnet i disse tilfellene?
Formelt fulgte Høyesteretts flertall London-regjeringens resonne­
ment , som gikk ut på at selv om anordningen først trådte i kraft fire
dager før krigen sluttet , så hadde de forhold den tok sikte på å ramme ,
vært ulovlige hele tiden som brudd på folkeretten . Å framtvinge
tilståelser ved hjelp av batonger og iskalde bad var krigsforbrytelser i
henhold til Haag-konvensjonens landkrigsreglement ; dessuten var det
selvfølgelig uforenlig med de allmenne rettslige forutsetninger i vårt
samfunn slik de blant annet kom til uttrykk i Grunnlovens forbud mot
pinlige forhør. Alt dette var naturligvis uangripelig , og det kunne også
la seg forsvare at det bare var en tilfeldighet at den norske kodifisering
av disse folkerettslige grunnsetninger kom så sent som 4. mai 1945
(regjeringen fulgte her saksgangen i de alliertes omforente krigsforbry­
terprosess) . En slik egen kodifisering var etter Grunnloven nødvendig
for at noen skulle dømmes for disse forhold , ettersom norsk rett ikke
opptar folkerettens regler i seg .
Hva man tok lettere på, var spørsmålet om den samme folkeretten
også hjemlet dødsstraff for disse krigsforbrytelsene . Tross alt hadde
202
denne straffen vært ukjent i fredstid i Norge , som i mange andre land, i
et halvt hundre år. Førstevoterende viste her kort til to utenlandske
lærebøker som tilstrekkelig begrunnelse for å dømme den tyske tortu­
risten Karl-Hans Klinge til døden (Rt. 1946 s. 198): Dødsdommen, sa
han, var «på forhånd gitt i folkerettens regler» . Justisministeren sa
mer, da de provisoriske anordningene om dødsstraff ble gitt lovs form i
Stortinget i juni 1945 . Han imøtegikk de spede røster som hevet seg
mot dødsstraffen ved å vise til at Norge som alliert nasjon var bundet
av visse krigsmål, derunder det mål at det skulle holdes et strengt, men
rettferdig oppgjør med krigens forbrytere:
. . . våre allierte , som har ofret så meget også for oss, venter av oss at vi gjør
opp med våre egne krigsforbrytere . . . ikke mere skånsomt enn de har
funnet det nødvendig å gjøre det selv. Kanskje man kan gå så langt som til å
si at dette også er en stilltiende forutsetning for at rettshåndhevelsen overfor
krigsforbryterne her i landet er betrodd oss. Det vil da . . . gjøre et mindre
gunstig inntrykk om vi nå går hen (og opphever dødsstraffen V'
Argumentet falt, som enhver med politisk teft ville ha forstått, ikke i
god jord i Stortinget. At det hadde spilt en rolle for regjeringen, er
derimot sannsynlig. Det var noe eget med de tyske SS-torturistene; de
var nazismens symboler, man ville gjerne tro at fangemishandling av
den art de hadde bedrevet, var en historisk anomali, «noe helt ene­
stående i nyere tid». 22
Selv Høyesterett gikk langt inn på denne tankegangen da enkelte
dommere oppsiktsvekkende nok tok til orde for at tyske politifolk ikke
hadde krav på vanlig rettsbeskyttelse. De var «fremmede voldsmenn» ,
som Grunnlovens rettssikkerhetsgarantier ikke gjaldt for! Daværende
justitiarius Paal Berg, Hjemmefrontens leder under krigen, formulerte
følgende affektfulle votum under Klinge-saken i februar 1946: «Fien­
der som bryter inn i landet vårt og overfaller folket, står utenfor det
norske rettssamfunnet. Vi har ingen andre rettsplikter mot dem enn de
som følger av folkeretten.)) - Og av folkeretten fulgte etter flertallet av
dommernes mening, også dødsstraffen - det var så opplagt at man
knapt trengte begrunne det. Klinge-dommen var, som krigsforbryter­
anordningen selv, sterkt omdiskutert under rettsoppgjøret. Det vakte
selvfølgelig oppsikt at rikets øverste dommere satte Grunnlovens §§ 96
og 97 til side overfor tiltalte som i særlig grad var gjenstand for
befolkningens hat og forakt. Da Johs. Andenæs skrev sin dypt mennes­
kelige bok Det vanskelige oppgjøret 30 år etter, klang hans prosa om
disse krigsforbryterdommene helt annerledes nyansert enn vanlig var
den gang. Det kan ikke være mye tvil i dag om at Klinge-dommen ikke
holder prinsipielt mål. Som Andenæs sier: Tortur under forhør er
globalt sett ingen enestående foreteelse . Man kunne føye til: Den
politivold som ble anvendt i Norge under krigen var ofte human målt
203
mot den tortur vi siden har sett brukt i land vi ønsker å forsvare
demokratiet sammen med . Det var å foretrekke at Klinge og de andre
tyske torturister kaldt og rolig hadde fått sin mishandling prøvd mot
straffelovens bestemmelser om legemsbeskadigelser, og ikke mot en
løst tilreferert folkerett .
Andenæs var blant dem som protesterte i 1 945 , da Stortinget vedtok
krisforbryteranordningen som lov. Sammen med tidens ledende norske
folkerettsekspert professor Castberg , rettet han en henvendelse til
Justiskomiteen og advarte mot å sette Grunnloven til side . Året etter
ble han konstituert dommer i Høyesterett , men fratrådte av habilitets­
grunner plenums behandling av Klinge-saken . To dager senere deltok
han i behandlingen av en ny torturistsak , denne gang mot nordmannen
Hans Jacob Pedersen, som bl . a . med hans stemme ble dømt til døden .
Andenæs utformet her et særvotum som tok et krasst oppgj ør med Paal
Berg og andres lære om at fremmede voldsmenn skulle behandles
annerledes. I Pedersen-saken følte han seg bundet , sa han , av Klinge­
dommen der Høyesterett to dager før hadde slått inn på «en skjerpet
kurs» overfor torturister. Den tortur som hadde gitt Klinge dødsdom,
var nemlig etter gjerningsbeskrivelsen klart mildere enn den en tidli­
gere dømt , Per Oppegård , slapp med livstid for. «Jeg går,» sa An denæs ,
«Som en selvfølge ut fra at det ikke har spilt noen rolle i Klinge-saken ,
at tiltalte i dette tilfelle var av en fremmed og for oss forhatt nasjonali­
tet>> (Rt. 1 946 s. 230) . Det var et talende understatement . Til og med
justitiarius hadde jo sagt det motsatte .
Med dette har vi berørt det siste av de prinsipielle spørsmål som
Høyesterett reiste i forbindelse med dødsstraffen: den interne rettfer­
dighet i utmålinge n .
Det e r ikke mange henvisninger dommerne gjør til tidligere dom­
mer, når de voterer over temaet dødsdom/fengselsstraff. Men de par
tilfeller som finnes , er interessante nok . Andenæs' henvisning til
Klinge-dommen som et prejudikat for en <<skjerpet kurs>> , vakte anstøt
hos hans meddommere , som holdt på at hver sak måtte vurderes i og
for seg selv .
Av de politiske lovbrytere som retten fikk med tilsvarende på­
stand , ble Quisling og hans ministre Hagelin og Schancke enstemmig
dømt til døden. I saken mot Axel Stang i februar 1 946 var det dissens:
tre for dødsstraff og ti mot . En av de tre , Emil Stang (tiltaltes
firmenning) , ønsket senere samme år å idømme dødsstraff også for
Rolf Jørgen Fuglesang, men følte seg bundet av Stang-dommen til å gå
over på fengselsstraff. Ut over dette kan det ikke ses at retten viste til
tidligere dommer som retningsgivende for straffeutmålingen (Rt. 1 946
s. 75 og s. 664 ) .
Alt i alt synes Høyesterett å h a kommet u t omtrent som lagmannsret­
tene når det gjelder anvendelsen av lovens strengeste straff. Tabell 2
viser at det samlede antall straffenedsettelser omtrent svarer til skjer204
pelsene. Det var altså i landets lagmannsretter at aktoratets 135
påståtte dødsdommer først og fremst ble redusert .
Tabell 2. Høyesteretts kjennelser i saker med påstått dødsdom , sett i
forhold til resultatet i lagmannsretten . 1945-1 948 .
alt
Stadfester dødsdom
Skjerper til dødsstraff
Nedsetter til fengselsstraff
Stadfester fengselsstraff
Opphever (mr-dommen
Enstemmig
Under
dissens
17
6
7
7
3
11
6
l
6
4
40
24
16
3
3
6
Kilde : Retstidende
Det var ikke bare domstolene som viste seg mindre stemt for dødsstraff
enn påtalemyndigheten kanskje forutsatte . Også i Stortinget svingte
stemningen sterkt i løpet av de få årene dødsdømte i Norge ble skutt ,
dvs . fra høsten 1945 til høsteri 1948 .
Dødsstraffen i Stortinget
Stortinget voterte tre ganger over dødsstraffen, i juni-j uli 1945 , i
desember 1 946 , og i juni 1 948 . Motstanden var voksende . Første gangs
lovvedtak mønstret bare seks nei-stemmer (men mange var fraværende
uten forfall , noen sikkert av samvittighetsgrunner) . Opposisjonen ble i
hovedsak formulert på kristendommens grunn («dødsstraff er lovgyldig
hedenskap») , men tilhengerne kunne samtidig bruke Bibelen til å
advare mot at «Barrabas skal slippes fri». Stort sett gj aldt det at de som
med Bibelen i hånd angrep dødsstraffen, gjorde det ut fra Det nye
Testamente , mens de som forsvarte dødsstraffen , gjorde det ut fra Det
gamle Y
Mer interessant enn argumentene mot , er kanskje de hensyn som
med størst vekt talte for dødsstraffen i henholdsvis 1 945 og 1946 .
I det «gamle» storting, det som var valgt i 1936 og som etter krigen
bare satt sammen sommeren 1 945 før det ble avløst av et nytt og Y3
utskiftet storting høsten 1 945 , lå dødsstraffens begrunnelse i krigens
helt ekstraordinære forhold . «Vi har gjennem disse år sett forbrytelser
av en sådan art og et sådant omfang at alt vi vanlig forbinder med
begrepet straff, opphører av seg selv , » sa stortingspresidenten. Ut fra
denne forutsetning ble dødsstraffen sett som en adekvat og ny straffe­
skjerpelse , først og fremst basert på «eit ålment folkekrav , (ikkje)
berre ei stemningsbylgje bygd på lysta til hemn, men eit sunt og
205
gjennomtenkt krav . . . både (i) denne generasjon og dei slektene som
kjem etter oss» (Meisdalshagen) . At straffeloven av 1902 hadde avskaf­
fet dødsstraffe n , berodde på at dens fedre ikke hadde forutsatt , og ikke
kunne forutse , det som skjedde i Norge 1940-45 . «Hvis et samfund skal
kunne bestå , er der visse forbrytelser mot selve samfundets begrep ,
som ikke kan tolereres» (Ham bro) . - I tillegg framførte j ustisministe­
ren som eneste taler argumentet om at våre krigsallierte ventet av oss
at vi skulle anvende dødsstraffe n .
Høsten 1946 v a r oppslutningen fortsatt stor. Bare 1 1 a v 124 repre­
sentanter stemte nei , da den midlertidige lov om bruk av dødsstraff av
lovtekniske grunner måtte fornyes før årets utløp . Hele 16 representan­
ter var borte uten forfall . De tilstedeværende motstandere talte nå, i
motsetning til sist , flere sentrale navn (Moseid, Stavang, Røiseland ,
Ytre-Arna) ; i 1945 var det bare Bondeparti-veteranen Trædal som
hadde talt med tyngde imot . Mer bemerkelsesverdig enn motstanden
var imidlertid den helt nye tenkemåten blant dødsstraffens sentrale
forsvarere . Både justisminister O. C. Gundersen og representanten
John Lyng gikk med kraft inn for det synspunkt at dødsstraff i fredstid
slett ikke var noen ny bestemmelse , den hadde tvert imot stått i
straffeloven siden 1902 . Stortinget inviteres ikke til å «innføre døds­
straff» , erklærte komiteinnstillingen, men til å «tillempe anvendelsen
overensstemmende med gjeldende rett» .
Dette nye resonnement , som ingen var kommet på før , tok utgangs­
punkt i den militære straffelovs bestemmelse om at dødsstraff under
visse tilfelle kunnne komme på tale overfor siviles forræderi «på
krigsskueplassen». Nå var saken at straffelovens fedre tenkte på
«krigsskueplassen» som strategisk og lokalt begrenset . I en moderne
krig, derimot , er krigsskueplassen over alt , fordi krigen er blitt total.
Den omfatter nå «nye former for krigføring, flyangrep, psykologisk
krigføring , spionasj e , kontraspionasj e , provokasjoner og femte­
kolonne-virksomhet av enhver art som tar sikte på å oppløse den
psykologiske motstandskraft» . Den nye regel , presiserte Lyng, er bare
en tillempning av den gamle regel til de nye faktiske forhold . «Retts­
politisk sett er det intet brudd . » - Resonnementet kunne ikke gi svar på
hvorfor det skulle være nødvendig å endre den gamle regel slik at den
stikk imot den militære straffelovs bestemmelser, fikk gyldighet også
etter krigens slutt. Det moralske spørsmål var altså fortsatt der. Det
kunne ikke trylles bort ved denne elegante utvidelse av krigsbegrepet ,
og til sj uende og sist var det vel det representantene tok stilling til , nå
som før. Det er likevel påfallende at justisministeren kjente seg så
sikker på det nye argumentet at han avfeide som «ikke riktig» det
Røiseland sa , at det før krigen ikke skulle være adgang for staten til å ta
liv . 24 Før 9. april 1940, og etter 8. mai 1945 , var det uansett betydnin­
gen av begrepet «krigsskueplass» , ikke overensstemmende med 1902straffelovens rettspolitikk å straffe med døden.
206
1947 var det året det ble skutt flest dødsdømte - 18 til sammen . Det
var også det året regjeringen begynte å benåde . Etter rettergangsord­
ningen gikk andragende om benådning automatisk til regjeringen ,
uansett om den dødsdømte hadde appellert eller ei. I 1945 og 1946 var
alle andragender avslått . I 1 947 ble tre torturister gitt nåde , den siste
med henvisning til at «en endret oppfatning gjør seg gjeldende i vide
kretser i vårt folk», j a , departementet talte om «den endring i den
almindelige oppfatning som her tydeligvis har funnet sted» (uth . av
HFD ) . 25 Justisministeren måtte stå til rette for benådningen i Stortin­
get , der Sverre Løberg i j anuar 1948 sa seg uenig og ba om at oppgjøret
måtte gå sin gang . Interpellasjonen førte til en lang og følelsesfull
debatt , der bl . a . Claudia Olsen viste til en gallupmåling fra september
1 947 hvor 62 % av de spurte gikk imot dødsstraffen . Selv hadde hun
også endret syn , sa hun .
At en dyptgående holdningsendring var på vei , viser også debatten i
Odelstinget i juni 1 948 . Fire måneder tidligere var et privat lovforslag
om opphevelse av dødsstraffen blitt oversendt regjeringen, som på sin
side i en melding til Odelstinget om saken denne våren ga uttrykk for at
spørsmålet heller burde løses ved bruk av mildere dommer og hyppi­
gere benådning, enn med opphevelse av loven. 26 I juni fulgte så intet
mindre enn et lovforslag framsatt av justiskomiteens flertall , deriblant
formannen Ramndal og saksordføreren Lyng, om opphevelse av døds­
straffen. Lyng ga begrunnelsen; den gikk i all sin enkelhet ut på
tidsmomentet . Generalpreventive hensyn - «det eneste som rettferdig­
gjør bruk av dødsstraff» - svekkes så sterkt ved avstanden at man nå
burde avvikle hele ordningen . Debatten slapp løs en rekke velkjente
argumenter for og imot . Løberg ba om at det «ikke klusses ved loven» ,
mens Claudia Olsen sa at hennes nye oppfatning av saken skyldtes «en
dypere , og jeg tror også riktigere , erkjennelse av problemet» . To
argumenter var slik at de ikke kunne ha vært framført i 1 945 eller 1946.
Theodor B roch sa det mange sikkert følte ved enda en gang å skulle
overhøre en debatt om emnet : «En av de største skadevirkningene ved
dødsstraffen overhodet , er sensasjonen omkring dem . » Erling Wikborg
gikk i rette med dem som mente at det ikke skulle være noe av hevn i
vår rettsfølelse : «Å jo! . . . La oss ikke stille oss helligere an enn vi
virkelig er. » Tidligere hadde både regjeringen og Stortingets represen­
tanter lagt vekt på at folkets krav om dødsstraff ikke bunnet i hevn ,
men i retts- og rettferdighetsfølelse Y
Debatten endte med at lovforslaget falt med 62 mot 43 stemmer.
Nøyaktig to måneder etter ble den siste dødsdømte i Norge skutt .
Etterord
På førtiårsdagen for Vidkun Quislings henrettelse den 24. oktober 1 945
207
stilte en Oslo-avis spørsmålet : Var det riktig å dømme Quisling til
døden? Representanter for den liberale og opplyste j uss svarte nå i
1 985 at de var motstandere av dødsstraffen og at de heller ikke kunne
forsvare denne henrettelsen . B are en av de spurte hadde selv deltatt i
begivenhetene . Daværende statsminister Einar Gerhardsen hadde til
gjengjeld dette svar:
- Dersom regjeringen hadde benådet Quisling i 1945 , ville det blitt
revolusjon i Norge .
Gjennomgåelsen av dødsstraffens akter kan tyde på at han har rett .
Det var mer enn et folkekrav at de ledende nazister og krigsforbrytere
skulle skytes : Det var et forlangende , en lidenskapelig opinionsbølge
som ville ha skylt vekk enhver regjering som måtte ha brukt benåd­
ningsinstituttet i 1 945-46.
Som gjennomgåelsen også viser, gikk bølgen hurtig over og forbi .
Det kan skyldes at samfunnet raskt kom tilbake til «normale» tilstan­
der, derunder til den rettsfølelse som var nedfelt i straffeloven av 1 902 .
Det var kanskje dette j ustisminister Gundersen tenkte på, da han i sin
tilråding til 1946-loven sa at «ettersom krigen kommer mer på avstand ,
er det sannsynlig at den alminnelige reaksjon mot dødsstraffen vil
øke» .28 Under krig blir liv billige . Det tok et par år før freden senket
seg ned i menneskenes sinn og deres rettsbevissthet, kan man si .
Mer nærliggende er det likevel å tenke seg at motstanden økte fordi
dødsstraffen ikke lenger var nødvendig - de mest forhatte nazister og
krigsforbrytere var jo alt skutt . At argumentasjonen like fullt gikk i
ideelle baner og fortsatt dreide seg om for eller mot dødsstraff som
sådan , kan kanskje karakteriseres som en myk omgang med prinsip­
pene , ja som et mildt strøk av hykleri over norsk offentlig liv : Man er
for dødsstraff så lenge det fins mennesker man vil bli av med , deretter
er man prinsipielt mot .
Men så er det da også Henrik Ibsens hjemland vi taler om.
Noter
l Peter Novick, The Resistance versus Vichy. The Purge of Collaborators in Liberated
France. London 1968 .
2 Ditlev Thamm, Retsopgøret efter besæue/sen . København 1 984 , s. 649 j fr . s. 63 1 . Et
annet syn i O. C. Gundersen , «Noen betraktninger omkring rettsoppgjøret», Tids­
skrift for rellsvitenskap 1 949 s. 48 1 ff.
3 Johs. Andenæs , Det vanskelige oppgjøret. Rellsoppgjøret eller okkupasjonen. Oslo
1 979, s. 59, 1 68 ff 1 80.
4 Tall fra Om /andssvikoppgjøret. Innstilling fra Justisdepartementet til Stortinget 1 1 .
januar 1962, o g fra Thamm op. cit.
5 Meddelt av Hannu Takala.
6 Ot . tid. 1945 , s . 141 f.
7 De fire anordningene er trykt med motiver i Ot . prp . nr. 1 4 1 ( 1 945-46) , s. 2 ff.
8 Andenæs oppsummerer debatten op. cit. , s. 91-97 .
9 Hans Fr . Dahl , Delte er London. NRK i krig 1940-45. Oslo 1 978, s. 235 , 240.
10 Opplyst av Fuglesang , 1 985 .
. .
208
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
Sitert etter Om landssvikoppgjøret (note 4) s. 40.
Dahl, op. cit. , s. 240.
Ot . forh . ( 1945) , s. 14 ff; Lt . forh . ( 1 945) , s. 2 ff.
Tore Gjelsvik , Hjemmefronten. Den sivile motstand under okkupasjonen 1 940-45.
Oslo 1977 , s. 258 .
Ot.prp. nr. 141 ( 1 945-46) ; St.tid. ( 1948) s. 60 ff.
I tillegg behandlet Høyesterett noen anker som utelukkende gjaldt lovanvendelsen ,
ifølge Norsk Retstidende 1945-48 . Ikke alle Høyesteretts landssvikdommer e r inntatt i
Retstidende, men det forutsettes i det følgende at alle saker om dødsstraff er det .
Jon Skeie , Landssvik. Oslo 1945 .
Thamm op. cit. , s. 336 f.
Dette er grundig behandlet i Om landssvikoppgjøret, s. 83-90.
Albert Wiesener , Lys over landssvikoppgjøret. Oslo 1 985 .
Cappelen i Ot. 29 .6. 1945 .
Andenæs op. cit. , s. 220. For en skarpsindig analyse av Klinge-dommen , se Carsten
Smith , Statsliv og rettsteori. Oslo 1978 , s. 22-47.
Ot . tid. ( 1945 ) , s . 1 5 ff.
Lt . tid . ( 1 946) , s. 229.
ref. St . tid. ( 1 948) , s. 60 ff, Løbergs interpellasjon.
Ot.meld . nr. 2 ( 1 948) .
Eks: Ot. tid. ( 1945), s. 2 1 , s. 25 .
Ot. prp. nr. 141 ( 1 945-46) , s. 5 f.
12
Stold i Sverige under andra
varldskriget
HENRIK THAM
Om ett land skulle utmarkas av stark nationell samling , okad kontroll ,
hogkonjunktur med sjunkande arbetsloshet , minskad alkoholkonsum­
tion och så gott som avskaffad privatbilism , så skulle de fiesta krimino­
loger gora en forutsagelse om låg brottslighet . Denna beskrivning
passar in på Sverige under andra varldskriget. Tvart emot en sådan
fOrutsagelse steg brottsligen markant.
Också sjalva brottsutvecklingen år från år forefaller något para­
doxal . Den okande krigstrottheten, som ofta framhållits , 1 borde leda
till hogre brottslighet i krigets slutskede . Det forhåller sig emellertid
tvartom. Inte bara stolderna utan också kristidsbrottsligheten sjonk de
tv å sist a krigsåren .
E n forklaring lyckas dock forena sjalva krigsfOrloppet med utveck­
lingen av en forst okande och darpå minskande brottslighet . I ett inlagg
i Folket i Bild i borjan av 50-talet framhålls :
att brottslighetskurvan over hela varlden var i konstant uppåtgående från
och med nazismens genombrott i Tyskland for att kulminera under de forsta
krigsåren. Så kom okenslaget vid El Alamein , den forsta avgorande segern
over nazismen . Det gav varlden nytt hopp och brottsligheten borjade genast
sjunka och fortsatte så anda till 1 947, då varldslaget å ter borjade tillspetsas . 2
Forklaringen ar sympatisk . Man nastan ser hur busarna runt Slussen i
Stockholm slår upp morgontidningen , laser om Monty's segrar, och
som en man reser sig for att installa sig på narmaste arbetsformedling.
Denna forestallning om krigsutvecklingens betydelse for den moraliska
uppryckningen finns aven tidigare foretradd i den nordiska litteratu­
ren . Hos Runeberg forandras «Trosskusken» i Fiinriks Ståls Siigner
från ovårdad slofock till brinnande kampe nar retratten vands i anfall .
Hur tilltalande denna forklaring an må synas , kan den knappast
accepteras utan narmare analys . En forklaring av brottsligheten under
kriget måste utgå från forandringen år från år, från variationer i o lika
211
brottstyper och från sammansattningen av gruppen lagovertradare .
Kriminalstatistiken erbj uder mojligheter att undersoka den årliga
utvecklingen vad galler brottstyp samt garningsmannen efter kon ,
ålder, återfall och i viss mån ortstyp . Dessa faktorers betydelse skall
har granskas i tur och ordning. 3
Kriminalstatistikens bild
Brottslighetens utveckling i Sverige under andra varldskriget framgår
av figur l , som bygger på lagforda personer 1 937-1947 .4•5 (Att statisti­
ken over lagforda personer speglar den «Verkliga>> brottsligheten
utvecklas narmare i noten. 6 Efter en svag tilbakagång det forsta hela
krigsåret tar brottsokningen fart ordentligt . Kulmen nås 1 943 . Brotts­
ligheten sj unker darefter - dock utan att återgå till forkrigsnivån .
Olika brottstypers utveckling
Av figur 2 framgår utvecklingen av lagforda for olika brottstyper. Våld
mot person (huvudsakligen misshandel) , våld mot tj ansteman (inkl .
våldsamt motstånd) , stold samt ovriga formogenhetsbrott utvecklas
ganska likartat . Den påtagliga okningen intraffar 1941 och kulmen nås
1 943 eller 1 944 . Relativt sett okar lagforingar for ovriga formogenhets­
brott mest . Aven stolderna , inklusive egenmaktigt forfarande7 , visar en
kraftig okning , vilken blir sarskilt markant nar stolder av straffriforkla­
rade och militar personal laggs till kurvan . Till egenmaktigt forfarande
hanfors flera bil- och cykel«lån» .
De redovisade brottstyperna utgor den absoluta majoriteten av alla
strafflagsbrotten (ex kl . fylleri och forargelsesvackande beteende) .
Brott mot specialstraffratten , vilka resulterat i fiingelsestraff, minskar
kraftigt . Skalet ar framst nedgången i privatbilismen med den åtfol­
jande minskningen av rattfylleriet. 8 Helt naturligt stiger också brott av
krigsman mycket kraftigt . Det galler såval «egentliga» militarbrott ,
t . ex . rymning , som traditionella strafflagsbrott , framfor allt stold .9
Också om kategorin ovriga formogenhetsbrott okar kraftigast under
kriget, svarar tillgreppsbrotten for den storsta delen av okningen,
vilket kan utlasas ur figur l . Detta blir sarskilt påtagligt om de ringare
brotten , dvs . de som endast lett til boter, raknas bort . En forklaring av
den totala brottsokningen under kriget måste darfor framst inriktas på
tillgreppsbrotten .
212
Figur l . Personer lagforda fOr brott enligt strafflagen (ex kl. fylleri och
forargelsevackande beteende) 1937-1 947 samt andelar av vissa brotts­
typer 1 937 , 1943 och 1 947 . Tabell A .
500
Per 1 00 000
1 5 år-
C] Ovriga brott
mmJ Våldsbrott (mot person och tjansteman)
c::J Ovriga formogenhetsbrott
1:222:] Til lgreppsbrott
400
300
200
1 00
1 937 -38
-39 -40 -41
-42 -43 -44 -45 -46 -4 7
Tillgreppsbrotten
Den fortsatta analysen kommer att begransas till huvudsakligen till­
greppsbrotten. Innan olika gruppers andel av brottsokningen under­
soks, ar det emellertid skal att placera utvecklingen under kriget i en
vidare tidsram . I figur 3 ges utvecklingen av lagforda for tillgreppsbrott
sedan 1 9 1 3 .
I det !angre perspektivet visar sig okningen a v tillgreppsbrottslighe­
ten under andra varldskriget vara relativt måttlig. Okningen intraffar i
213
Figur 2. Personer lagfOrda for vissa brottstyper 1 937-1947 . Tabell A .
1 80
Per 1 00 000
1 5 år-
1 60
1 40
Til lgrepps­
brott
Tillgreppsbrott
exkl. brott av kri g s­
man och strafflosa
1 20
1 00
80
- Cvriga formogen­
hetsbrott
Våld mot person
60
Våld mot tjånsteman och
våldsamt motstånd
40
20
1 937
-39
-41
-43
-45
-47
sedan flcra år stigande trend. Om trenden från fOrkrigstiden tillåts
fortsåtta under krigsåre n , visar den sig också ganska vål «tråffa rått» på
brottslighetens nivå efter kriget. I forhållande till denna trend blir
okningen mindre an om jamforelsen enbart gors med året innan
krigsutbrottet. Stoldokningen blir också ganska modest i forhållande
till den som kan iakttas for forsta varldskrigets sista åP. Hår ser
214
Figur 3. Personer lagforda for tillgreppsbrott , exkl . rån , 1913-1984 .
Logaritmisk skala.
600
500
Per 1 00 000
1 5 år-
400
300
200
1 50
1 00
90
80
70
60
50
40
30
20
1910
-20
-30
-40
-50
-60
-70
-80
okningen sarskilt dramatisk ut , eftersom tillgreppsbrottsligheten i bor­
j an av 1 920-talet når sitt historiska minimum under de 150 år som kan
overblickas med kriminalstatistiken .
Den exakta utvecklingen av stolderna under kriget ar något svår att
faststalla . Lagforingsstatistiken ger ingen okning for 1940, en viss
okning om stolder av krigsman och strafflosa raknas med (se figur 2) ,
samt en kraftig okning om polisanmalda stolder i Stockholm studeras.
Skillnaden i forhållande till Stockholm kan bero på en avvikande
brottsutveckling i huvudstaden . Något av skillnaden kan mojligen
också forklaras av tidsforskjutningen mellan brott och dom . 10 Att
215
Figur 4. Personer lagforda f9r tillgreppsbrott efter andel man och
kvinno•- 1 937-1947 . Tabell B .
Per 1 00 000
1 5 år1 40
1 20
1 00
80
60
40
20
10 %
1 937 -38
-
39 -40 -41
-
42
-43
-44
-45 -46 -47
C=:J Man
� Kvinnor
brottsokningen skulle satt in redan 1940 stods också av uttalanden i
fOrsakringstidningen Gjallarhornet. 1 1
Inte bara tidpunkten for okningen av stolderna utan också fOr
stagnationen eller tillbakagången ar svår att precisera . For Stockholm
intraffar toppnoteringen redan 1 942 . Forsakringsstatistiken over
inbrotts- och cykelskador antyder emellertid att vandningen skulle
kommit forst andra halvåret -43 . 12
216
En bidragande svårighet till att ur lagf6ringsstatistiken utHisa brotts­
utvecklingen under den senare delen av kriget ar de lagandringar som
då trådde i kraft . År 1 943 reviderades hela formogenhetsbrottslagstift­
ningen . Den viktigaste fOrandringen for tolkningen har var att flera
stolder fordes over till snatteri . Det kan inte uteslutas att detta påver­
kade brottsregistrering och dom . Året darpå infordes åtalsunderlåtelse
for unga lagovertradare . Då det inte ar helt klart hur rapporteringen av
åtalsunderlåtelser gått till , bor uppgifterna betraktas som osakra fram
till borj an av 60-talet . 13
Den forsta frågan som skall stallas i analysen av tillgreppsbrottslighe­
tens utveckling ar om det ar mannen eller kvinnorna som svarar for
okningen av stalderna under kriget. Av figur 4 framgår, att antalet
kvinnor som lagfors for tillgreppsbrott okar kraftigare an antalet man .
Emellertid ar mannen så dominerande bland de lagforda, att okningen
så gott som skulle uteblivit , om mannen legat kvar på samma nivå som
fore kriget.
Olika åldersgruppers andel av tillgreppsbrottsligheten under kriget
visas i figur 5. På grund av lag- och statistikandringarna 1 943 och -44
kan jamforelser goras endast t . o . m . 1 942 . Andelen fOr den yngsta
åldersgruppen , 1 5-17 år, finns dock inlagd fOr samtliga år.
Av figuren framgår , att de fyra åldersklasserna tar ungefar lika stor
andel av lagforingarna 1 942 som fore kriget . De yngsta utgor dock en
markant lagre andel efter 1 942 an fore . Nedgången av antal�t lagf6rda i
den aldsta gruppen under de sista krigsåren blir i gengald obetydlig .
Ett skal till att de yngstas andel successivt minskar under kriget ar att
antalet 15-17 åringar blir allt mindre under perioden . De generationer
som utgjorde Kris i befolkningsfrågan når nu straffmyndig ål der. Med
samma storlek på ålderskullarna 15- 1 7 år 1 947 som -37 skulle de ungas
brottslighet mer an fordubblats och inte som nu stannat vid en halv
gångs okning. Aven med korrigering for befolkningsunderlaget går
emellertid de ungas brottslighet tilbaka de tre sista krigsåren . Darefter
fortsatter den båda absoluta och relativa okningen av ungdomsbrotts­
ligheten, som var mycket påtaglig redan under mellankrigstiden , och
som vad galler tillvaxttakt skulle kulminera under 1 950-talet .
Lagforda for tillgreppsbrott efter anta! tidigare domar framgår av
figur 6. Också har behåller de olika grupperna sina respektive delar av
lagforingarna under brottsokningen. Okningen åstadkommes darfor
framst av debutanterna , som redan fore kriget svarade fOr nara tre
fj ardedelar av lagforingarna.
Jamforelsen kan inte heller har foras vidare efter 1942 . For hela
perioden kan dock antalet som återfallit i tillgreppsbrott med minst tre
tidigare lagforingar visas. Denna grupp ar visserligen liten , men dess
utveckling under kriget får på sikt konsekvenser fOr brottsutvecklingen
totalt i landet . Till skillnad från kurvan over samtliga lagf6rda minskar
inte den for gruppen med flera tidigare domar under senare delen av
217
Figur 5. Personer lagforda for tillgreppsbrott efter andel i olika åldrar
1937-1947 . Tabell C .
L:=J 25 år­
IIDIDDD 21 -24 år
c:::J 1 8--2 0 år
EZ:2} 1 5-1 7 år
Per 1 00 000
1 5 år1 40
1 20
1 00
BO
60
40
20
1 937 -38 -39 -40 -41
-42 -43 -44
-45 -46
-47
krige t . Från att ha uppvisat en svagt nedåtgående trend sedan mitten av
1 800-talet vander utvecklingen for de flergångsdomda under andra
varldskriget och okar darefter t . o . m . snabbare an den totalt sett
kraftigt okande tillgreppsbrottsligheten . 1 4 Exakt vilket år detta trend218
Figur 6. Personer lagforda for tillgreppsbrott efter andel i olika åter­
fallsklasser 1 937-1947. Tabell D .
[:=::J
O
tidigare domar
1111111 1 tidigare dom
[=:J 2 tidigare domar
�3
-
tidigare domar
Per 1 00 000
1 5 år1 40
1 20
1 00
80
73 %
60
40
72 %
20
1 937 -38 -39 -40 -41
-42 -43 -44
-45
-46 -47
brott intraffar ar svårt att ange p . g . a . dels brottsutvecklingen under
kriget, dels statistik- och lagandringar Y
Någon direkt uppdelning av lagovertradarna på ortstyp tillhanda­
hålls inte av kriminalstatistike n . En grov bild av skillnaderna mellan
219
stad och land kan mojligen fås genom en j amforelse av an talet personer
lagforda for tillgreppsbrott vid rådhusratter och haradsratter. Lagfo­
ringarna vid den senare typen av domstol , som alltså fanns utanfor
staderna, okar mest under kriget . Majoriteten av lagovertradarna faller
dock hela tiden på rådhusratterna; som mest med 61 procent 1 940 och
som minst med 51 procent 1 943 .
Sammanfattningsvis har analysen av kriminalstatistiken har framst
varit inriktad på att undersoka vilka grupper som svarar for huvud­
delen av brottsokningen under kriget. Samtliga viktigare strafflagsbrott
okar for att sedan sjunka något mot k rigsslutet . Tillgreppsbrotten står
emellertid for den storsta delen av det okade an talet lagforingar , varfor
den vidare analysen agnats denna brottstyp .
De olika grupperna lagforda behåller i stort sett sin andel av stol­
derna under brottsokningen. Detta innebar, att redan tidigare antals­
massigt dominerande grupper som man och forstagångsdomda svarar
for den storsta delen av okningen i tillgreppsbrottsligheten . Mindre
grupper lagforda , som kvinnor och flergångsdomda, utvecklas delvis
annorlunda an samtliga lagforda. Relativt sett ar de emellertid for få
for att kunna satta sin pragel på den totala utvecklingen.
Vad var det som stats ?
Analysen av lagforda ger vissa riktmarken for var forklaringarna till
brottslighetens utveckling under andra varldskriget bor sokas . Eller,
något mer precist , den begransar sokandet genom att visa vilka brotts­
typer och grupper av Iagovertradare som inte på namnvart satt påver­
kade brottsokninge n . Samtidigt for dock den kriminalstatistiska under­
sokningen inte sarskilt långt . Tillgreppsbrottsligheten enligt den offi­
ciella statistiken ger fortfarande inga upplevelser av ett skeende , ingen
tidsdoft eller kansloreaktioner, ingen personlig bekantskap med
typiska andravarldskrigsst6lder.
En fråga som kanske kan fora analysen vidare i denna riktning ar vad
det var som stats - och inte stats - under kriget. En undersokning av
brott anmalda till polisen i Stockholm ger vissa moj ligheter att besvara
denna fråga . Uppgifter finns dels i anmalningsregistret , dels i det s . k .
specialregistret , vilket a r en foregångare till dagens godsregister. De
tv å registren ar uppbyggda efter o lika principer, varfor de bilder som
erhålls från dem inte blir identiska. Specialregistret kommer att få en
overvikt av mindre objekt , då varje stulen sak antecknas for sig .
Samtliga tillgripna kladesplagg vid ett inbrott tas har upp , medan de
går in som ett brott i anmalningsregistret. Specialregistret , som aven
innehåller tappade fore mål , har fOrts mycket ofullstandigt 1947 , varfor
detta år har endast blir representerat genom anmalningsregistret . 1 6
Också o m resultaten från d e två registren inte helt overstammer, blir
220
Tabell l . Stulna (och tappade) foremål
enligt specialregistret . ( % )
Smycken och klockor
Plånbocker och handvaskor
Klader och skor
Cycklar (inkl . delar)
Bilar (inkl . delar)
Mat
Ovrigt
Stockholm 1937 och 1943
1937
1943
9
7
18
20
4
9
7
20
24 *
o
l
3
37
41
100 %
•
100 %
Skatta! från anmalningsregistret.
Tabell 2. Stulna foremål
anmalningsregistret . ( % )
Stockholm 1937 , 1943 och 1947 enligt
Smycken och klockor
Plånbocker och handvaskor (inkl . pengar)
Klader och skor
Cyklar (inkl . delar)
Bilar och MC (inkl . delar)
Mat
Ransoneringskort
Ovrigt
·
1937
1943
1947
10
14
15
23
10
2
7
12
15
27
3
18
12
28
9
3
2
25
26
100 %
o
4
6
29
100 %
100 %
huvudintrycken från dem i alla fall desamma. Vissa brott ar specifika
kristids- respektive icke kristidsbrott . Stold av ransoneringskort kunde
inte forekomma fore kriget . 1 7 Omvant forsvann så gott som helt
bilstolderna under kriget genom att privatbilismen upphorde .
De kategorier som svarar for en stor andel av stolderna fOre kriget
gor det också under kriget . St6ld av klader och cyklar utgor fore kriget
något mindre och under kriget något mer an 40 procent . Okningen
faller på stold av cyklar och cykeldelar. Att cykelstolderna ok a de
kraftigt bekraftas också av polisen och forsakringsbolagen . 1 8 I en
mening ger alltså undersokningen av vad som stals fore och under
kriget inga dramatiska resultat . De kvantitativt dominerande katego­
rierna fOre kriget dominera r också under kriget . Med några undantag
okar tilgreppsbrottsligheten over hela linjen . 19
221
Forklaringar till stoldbrottslighetens utveckling
Forsoken att forklara stoldbrottslighetens utveckling skall utgå från de
årliga forandringarna under kriget : en i stort sett utebliven okning
under det forsta året efter krigsutbrottet , en fordubbling de folj ande
åren med kulmen nådd i slutet av 1 942 eller borjan av 1 943 , samt en
nedgång de två sista krigsåren - en nedgång som stannar vid en
stabilisering av stoldnivån om snatterier frånraknas. I undersokningen
av olika forhållandens betydelse for brottsutvecklingen skall sarskilt
utvecklingen av alkoholkonsumtionen, varutillgången och kopkraften
diskuteras .
1 939-40: Minskad alkoholkonsumtion
Om stolderna borj ar oka redan hosten 1 940 eller forst efter årsskiftet ar
svårt att sakert avgora . Det verkar dock som om stolderna ligger still
under åtminstone ett år sedan kriget brutit ut . For denna period finns
folj aktligen egentligen ingenting att forklara .
Just denna uteblivna brottsokning i ett antal lander som Frankrike ,
Holland och England & Wales har lett till spekulationer om okad
offervilj a och nationell samling . 20 Det kan också pekas på att kriget for
de vasteuropeiska staterna borj ar «på riktigt» forst våren 1 940 .
En forklaring byggd på nationell samling har emellertid sina begrans­
ningar . I Finland sj unker visserligen stoldnivån något under vinterkri­
get , men trots detta fordubblas antalet anmalda stolder 1 940. Som Sven
Rengby påpekat , ar det också underligt att tanka sig varfor de svenska
kvinnorna , vars brottslighet steg kraftigt 1940 , inte skulle omfattas av
stundens all var . 21
For kvinnorna finns moj ligen en speciell forklaring . Det ekonomiska
stodet till de inkallades familjer var klart otillrackligt under krigets
forsta år. 2 2 Antalet socialhj alpstagare stiger också 1939-40 for att
darefter sj unka . Forsorj ningssvårigheter kan alltså ha spelat en roll for
kvinnornas brottslighet .
Minskningen av transportvasendet och en krympande export bidrar
till okad arbetsloshet i krigets inledningsskede Y Någon effekt på
brottsligheten kan emellertid inte direkt avlasas . Minskningen av real­
lonerna med drygt tio procent24 ger heller inte någon effekt eller en
effekt som dolj s av andra tendenser.
Den varubrist , som foljer med krig och som skulle kunna oka
stolderna , ar knappast markbar i Sverige under det forsta krigsåret.
Forst under hosten 1 940 tar ransoneringen av dagligvaror fart . 25
En dampande effekt på brottsligheten har moj ligen minskningen av
al koholdrickandet haft . Totalkonsumtionens effekt på våldsbrottslig­
heten ar val belagd . 26 l ett historiskt perspektiv forefaller alkoholen
aven spela en roll for utvecklingen av st61dbrottsligheten Y Utan att
222
kunna saga något direkt om orsak och verkan kan i alla fall konstate­
ras, att totalkonsumtionen sjunker med nara en femtedel 1 940 efter en
skattehoj ning året innan . 28
Det fOrsta året efter krigsutbrottet praglas alltså av både brottsfram­
jande och brottshammande forhållanden . Kanske tog tendenserna ut
varandra , varfor den brottsokning som skulle komma att utmarka
kriget inte kom igång under forsta året . Det rimligaste ar fOr ovrigt
kanske att avstå från att soka analysera orsakerna till brottsutveck­
lingen under ett enskilt år.
1 941-43: Varubrist och foriindrad kopkraft
Den folj ande brottsutvecklingen ar dock så påtaglig, att den inte kan
forklaras bort som en slumpmassig svangning . For att borj a analysen
med en undersokning av alkoholens betydelse , så ligger totalkonsum­
tionen på en lagre nivå 1940--43 an åren både fOre och efter. Detta talar
alltså mot alkoholutvecklingen som forklaring.
En uppdelning av konsumtionen på utminutering (fOrsalj ning via
systembolagen) och utskankning (via restauranger) visar emellertid en
kraftig hojning av alkoholfortaringen på naringsstallen (fig. 7 ) . Moj li­
gen var detta utedrickande under kriget allvarligare for brottsutveck­
lingen an hemmadrickandet . I alla fall stiger både utskankningsvoly­
men och stolderna till en ny nivå åren 1 94 1 och -42 .
For våldsbrotten tycks sambandet helt klart . Om endast de sju krigs­
åren betraktas , så fOreligger en forbluffande overensstammelse mellan
kurvorna for utskankning, fylleri och våld mot person (jfr fig . 2 och 7) .
Overensstammelsen med våld och hot mot tj ansteman ar också hygg­
lig. Det forefaller som om givna andelar av restaurangdrickarna foll ut
som fyllerister, misshandlare eller hotare av ordningsmakten . Eller ,
delvis alternativt , forefaller en stokig alkoholsituation av polisen ha
omvaxlande definierats som fylleri , misshandel eller våld mot tjans­
teman .
Att restaurangdrickandet, och darmed troligen fylleriet, okade så
kraftigt under 1942 har av en statlig utredning tillskrivits kopkraftsok­
ningen under senare delen av året. Overskottet kom att anvandas till
icke-ransonerade varor och tjanster, daribland krogdrickande , som
endast var begransat genom intagets storlek per besok . 29
Nedgången i kopkraft 1 940 består året darpå. Darefter stiger kop­
kraften bl . a . som foljd av det allmanna prisstop som infordes hosten
-42 (se Wij ks bidrag) . For den som inte helt kunde forsorj a sig på
arbetsinkomst , kan dock kopkraften tankas ha minskat ytterligare .
Konsumentprisindex stiger med over 50 procent 1 939--42 . Forsorj­
ningssvårigheter kan alltså ha okat sannolikheten for egendomsbrott
under perioden .
223
Figur 7. Fylleri samt utminutering resp . utskankning av alkohol
1937-1947. Index .
1 93 7:
Fylleri
22 734 personer
Utminutering 30 069 m 3
Utskånkning
3 273 m 3
Index
1 60
/
1 50
/
/
r
".
1 40
1 30
1 20
1 10
1 00
90
80
70
1 937
-38
-39
-40
-4 1
-42
- 43
-44
- 45
-46
-47
Också under fOrsta vårldskriget steg priserna kraftigt under hela
kriget , aven om kulmen nåddes åren omedelbart efter. Med anledning
a v stold och dyrtider noterade talmannen i forsta kammare n , Hugo
Hamilton . i sin dagbok den 2 maj 1 9 1 8 :
I stallct m r l maj hade v i i dag diskussionsplenum . Det enda anmarkningsvarda, som
darvid fiirckom , var att kammaren for en gångs skull fick skratta , då Gustaf Lager­
bjelke kvickt nog hittade på att kalla fOrslaget om hoj andet av straffgransen mellan
snatteri och stiild från 15 til 30 kronor fOr ' forslaget om tj uvarnas dyrtidstillagg' . El jest
ar ! et numera en sallsynt gast i kammare n . Man ar i gemen antingen tråkig eller
arg.
�
224
En krigsspecifik forutsattning fOr okningen av stolderna 1 94 1-43 var
med sakerhet bristen på varor. Vad som tidigare kunnat kopas i affarer
eller som betraktats som mindre begarligt blev nu attraktivt att stj ala .
Sommarstugeinbrotten okade , troligen som foljd av att matvaror Iag­
rats i vantan på en eventuell evakuering . Affarerna skattades på
klader, palsar, tyger och matvaror. Okningar av kallar- och vindsin­
brott befarades sedan kladesransoneringen in forts hosten -4 1 . 3 1
Genomgången av stolderna hos Stockholmspolisen ger också stOd
for denna forklaring. Inte bara klader u tan också cyklar och cykeldelar ,
som redan tidigare utgjorde stora poster, stals nu i allt storre omfatt­
ning. Nastan halva okningen i Stockholm faller på dessa varuslag . De
forsamrade kommunikationerna hade gjort cyklandet mer populart ,
samtidigt som brist uppstod på bl . a . dack och slangar .
1 94�5: Stabiliserat forsorjningsliige
Bedomningen av stoldbrottslighetens utveckling de sist a krigsåren ar,
som framholls tidigare , något osaker p . g . a . de lagandringar som tradde
i kraft 1943 och -44 . Nedgången faller också nastan helt på snatte­
rierna, medan den grovre stoldbrottsligheten bara stabiliseras . Det kan
darfor vara sakrast att soka forklara enbart den avbrutna okningen av
tillgreppsbrotten och inte också en eventuell nedgång.
Några av de forhållanden som antagits leda till brottsokningen
tidigare under kriget stabiliseras nu också . Utskankningen av alkohol
stagnerar . Samtidigt okar emellertid utminuteringen , varfor den totala
alkoholkonsumtionen 1 945 når samma nivå som 1939_ 32
Efter 1 942 stiger heller inte )angre levnadskostnadsindex . Inkoms­
terna kommer så småningom också i fatt Ievnadskostnaderna och kop­
kraften stiger successivt (se Wij ks bidrag) . Visserligen avskars Sverige
alltmer från omvarlden , men sj alvforsorj ningsgraden stiger samtidigt .
Till den del nedgången i stoldbrottsligheten beror på e n minskning
av cykelstOiderna , kan ett anta) forklaringar ges . Allmanheten kan
antas ha blivit mer aktsam om sina cyklar p . g . a . gummi- och reservdels­
bristen . Forsakringsbolagen skarpte villkoren och kravde att cykeln vid
stOiden skulle varit låst for att ersattning skulle utgå . Hos polisen
kunde också ett anta) stOidanmalningar klaras av snabbt utan att ens
bokforas som brott . Ett register over forsvunna cyklar upprattades
namligen med vars hj alp endast «lånade» cyklar snabbt kunde identi­
fieras . 33
En grupp Iagovertradare utvecklas under slutet av kriget i rakt
motsatt riktning til huvudtendense n . Den tidigare svagt vikande ten­
densen for flergångsdomda vands nu i en kraftig stigning. I det långa
perspektivet kan faktorer som fOrandring av arbetsmarknaden for man
samt alkoholutvecklingen framhållas som forklaring . Som utlosande
8
·
Krig og moral
225
faktor kan ett krigsspecifikt forhållande , nåmligen flyktinginvand­
ringen, ha spelat in. Invandringen, som okade kraftigt i och med kriget ,
kan ha lett till att invandrarna konkurrerade ut de straffade från
arbetsmarknaden . Fortfarande i dag konkurrerar dessa två grupper om
de såmre arbetena i samhållet . 34
Så hår långt tycks brottsokningen i Sverige under andra vårldskriget
kunna forklaras som en bristbrottslighet . St6lderna okar p . g . a . forsåm­
rade levnadsforhållanden och svårigheter att komma over vissa varor
på laglig våg. Forklaringen blir den omvånda till en som ibland fors
fram for tiden efter kriget , nåmligen den okande varutillgångenY
Forklaringen for stold under andra vårldskriget påminner om den
som ofta anfors till brottsligheten i Oststaterna . Begårliga varor stj åls
dårfor att de inte ens med pengar kan skaffas lagligt . Situationerna
påminner också om varandra så till vida att det i viss mån varit moj ligt
att hitta varorna på en svart marknad . 36 De omfattande stolderna från
arbetsplatser, som i bland rapporteras från 6ststaterna och under kriget
också från Storbritannien, har emellertid inte kunnat belåggas for
Sveriges del . 37
En sammanfattning av kopkraftens och varutillgångens betydelse for
tillgreppsbrottslighetens utveckling kan då forsiktigtvis goras . Slutsat­
serna måste omges med stora reservationer, och snarast ses som en
moj lig tolkning av verkan av samhållsekonomins utveckling på ett
begrånsat antal individers beteende n .
Under det forsta krigsåret forandras varken kopkraften eller varutill­
gången namnvårt , och st6ldnivån ligger också still under denna period .
Hosten 1 940 kommer ransoneringarna av viktiga basvaror igång.
Kopkraften sj unker nu också anda fram till prisstoppet hosten 1 942 .
Den kraftigt okande tillgreppsbrottsligheten kan alltså forvantas p . g . a .
dels svårigheterna att få tag p å v a ror, dels brist p å pengar hos enskilda .
Från slutet av 1 942 stige r igen kopkraften och ett visst kopkrafts­
overskott intrade r. Fortfarande ar det dock klar brist på varor. Bristen
på varor blir en gemensam namnare for stolderna och vissa av kristids­
brotte n . Priserna på ransone rade varor skjuter i hojden på svarta
borsen , och det kan tankas bli sarskilt attraktivt att stj åla for vidare
forsalj ning . Moj ligen sker en forskj utning av stolderna från tillgrepp
for framst egen konsumtion till stold med sikte på en marknad . (Se
narmare Wijks bidrag for modell over fOrutsattningarna for den svarta
marknadens utveckling. )
Under de två sista krigsåren fortsåtter kopkraften att vara relativt
god . Samtidigt minskar bristen på va ror , dels genom fOrbattrade
skordar, dels genom til lkomsten av o lika typer av ersåttningsvaror.
Detta år forenligt med tillgreppsbrottslighetens utveckling , som nu
stagnerar eller t . o . m . går tillbaka .
226
Minskad social kontroll
Kanske forefaller en forklaring av stoldokningen som svaret på en
varubrist lite trivial - en forklaring ej fullt vardig ett varldskrig.
Varubrist ger heller inte mekaniskt upphov till fler brott . Den sociala
kontrollen i form av straffhot och normovervakning spelar också in .
Hur denna kontroll kan ha forandrats under kriget skall kort disku­
teras .
Vad forst galler den formella kontrollen genom risk for dom och hårt
straff, så kan den knappast forklara brottsutvecklingen under kriget .
Utvecklingen går snarast stick i stav med vad som kan forvantas utifrån
allmanpreventionsteorin . Risken for fangelsestraff ligge r relativt still
for tillgreppsbrott t . o . m . 1943 . Darefter minskar riske n . Skalet ar
inforandet av åtalsunderlåtelse samt utvidgningen av anvandningen av
villkorlig dom 1944 .
Det fOrefaller som om andra varldskriget upplevde en normuttun­
ning också på andra områden an stoldbrottslighetens. Fylleriets utveck­
ling har redan framhållits . På samlevnadens och sexuallivets områden
pekar flera indikatorer mot minskad normefterlevnad . Kurvorna for
skillsmassor, utomaktenskapliga fodslar och gonorre stiger alla påtag­
ligt från 194 1 . 38
Om alla dessa tendenser skall ses som uttryck for en mer allman
normuttunning , vilka var då orsakerna till att kontrollen forsvagades?
Kanske skall forklaringen sokas i den okade geografiska rorligheten i
samhallet . Från 1941 intrader hogkonj unkturen med okad rorlighet på
arbetsmarknaden som foljd . En statlig utredning gor folj ande reflek­
tion om sambandet mellan konj unktur , alkoholkonsumtion och vene­
risk sjukdom under kriget :
Konj unkturutvecklingen utovar ett starkt inflytande over det offentliga
nojeslivets omfattning men har också visat sig mycket starkt inverka på
omfattningen av rusdrycksutskankninge n . Konssj ukdomar och rusdrycksut­
skankningen har sålunda en gemensam orsaksfaktor - konjunkturforbatt­
ringen - men detta samband ar darutover till en del sådant att alkoholkon­
sumtionen ar mellanled mellan konj unkturstegringen och okningen i kons­
sjukdomarnas spridning. 3 9
Till detta kommer den okande rorlighet som beredskapen och inkallel­
serna medforde . Inte bara mannen hamnade på nya platser med
obekanta manniskor, u tan också kvinnorna lamnade i viss utstrackning
sin traditionella miljo genom att ta jobb på arbetsmarknaden . I
domarna i brottmål vid Stockholms rådhusratt forekommer också ofta
garningsman som ar inne boende , hotell- och pensionatsgaster, nyan­
stallda hem bi traden och «tillfalliga bekantskaper» . 4IJ
Kriget medforde att manniskor i okad utstrackning befann sig till­
sammans med frammanda manniskor i obekanta miljoer dar de sociala
227
kontrollmekanismerna verkade med mindre kraft. Sparrarna mot ett
normoverskridande , till ett omsattande av tanke i handling, blev
svagare an tidigare . I kombination med okad alkoholutskankning, fler
brottstillfallen och varubrist ar det inte helt forvånande att stolderna
steg i andra varldskrigets Sverige .
Reaktioner på brottsokningen
Brottsligheten som socialt fenomen ar inte bara ett givet antal lagover­
tradelser. Det ar i minst lika hag grad en fråga om reaktionerna på
denna brottslighet . Brottsutvecklingen, såsom den faststalls ur krimi­
nalstatistiken , ger heller inte nodvandigtvis någon bra bild av utveck­
lingens sociala innebord . Det hot eller den normupplosning, som
forskaren tycker sig utlasa ur den brant stigande kurvan , kanske inte
alis ar narvarande for dem som genomlevde perioden. Frågan kan
darfor stallas om brottsokningen under andra varldskriget alis registre­
rades , om den sågs som ett problem, och bur problemet i så fall
definierades .
Brottsokningen konstaterades både i pressen och av olika intresse­
grupper . Nyhetsnotiser om brott - och sarskilt om kristidsbrott forekom ymnigt i pressen och forefaller ha ok at under kriget . 41 l nom
forsakringsbranschen avlaste man snabbt forsamrat skaderesultat inom
inbrotts- och cykelstoldsforsakring. Vid Stockholmspolisens cykelrotel
var den okande arbetsbordan påtaglig , och polisman från den tiden har
berattat , bur deras arbetsdag bestod av att frakta upphittade cyklar till
polisstationen . I Stockholms stadsfullmaktige debatterades okade
resurser till polisen, och i Fångvårdens årsberiitte/se klagades over
platsbristen de forsta krigsåren.
Ideologiskt uppmarksammades hotet från brottsligheten sarskilt av
nazistsympatisorerna . I Dagsposten kravdes dodsstraff for svåra vålds­
brott och sterilisering av alkoholister, vagabonder och vaneforbry­
tare .42 I en statlig utredning om polismans anslutning till politiska
ytterlighetsriktningar sags :
Såsom en annan orsak (vid sidan av den militara bakgrunden och Tysklands
framgångar) till missnoje med svenska forhållanden ha åtskilliga polisman
framhållit den slapphet i fråga om ordningens uppratthållande och brottslig­
hetens bekampande , som de ansett utmarka vårt samhalle . A ven i detta
avseende har fOr dem det nationalsocialistiska Tyskland framstått såsom en
effektiv kontrast . 43
Samtidigt som brottsokningen alltså konstaterades på vissa håll , lyser
diskussionen påtagligt med sin frånvaro på andra . Det verkar inte som
om riksdagen fått någon «lag och ordningsdebatt» . I olika statliga
228
betankanden om brottslighet spelar inte brottslighetens utveckling, och
framfor allt in te dess samband med kriget, någon roll. 44 Overståthållar­
ambetet lat visserligen foreta en utredning om kriminalitetens utveck­
ling i Stockholms stad under lO-årsperioden 1938--47 , men andra
varldskrigets inverkan namns har inte alls . 45 Brottsokningen kommen­
teras heller inte i Svensk Juristtidning , i Nordisk Tidsskrift for Straffe­
rett eller vid Svenska kriminalistforeningens moten 194(}.... 1 954. 46
I rattegångar rorande stoldmål reflekteras inte heller over kriget som
brottsskapare . Domare , åklagare och advokater åberopar inte kriget
som forsvårande eller fOrmildrande omstandighet . Inte heller de åta­
lade formulerar något forsvar utifrån de specifika krigsfOrhållandena.
Ett hembitrade åtalat for stold 1941 anger visserligen som skal for sina
brott «vilj an att hjalpa de nodstallda i Finland» - något som emellertid
inte vinner rattens tilltro , då hon inte tycks ha haft några konkreta
planer rorande hur varorna skulle overlamnas . 47
Kanske kan sådana hanvisningar inte forvantas . Strukturella orsaker
ar inte rattsligt relevanta, och den enskilda manniskan staller vanligtvis
heller inte sina privata handlingar i historisk belysning. Detta trots att
omkring halften av de domda rimligen borde undgått lagforing om
kriget inte intraffat.
Krigets till synes allt overskuggande karaktar kan också vara en
efterkonstruktion av forskaren . Livet gick i långa stycken antagligen
sin gilla gång . Så foljs t . ex . den namnda SOU 1 943 : 5 om Polismiins
anslutning til/ politiska ytterlighetsriktningar av SO V 1 943:6 Utredning
och forslag angående pappersformaten inom svensk statsforvaltning.
Utvecklingen av stold- och våldsbrottsligheten uppmarksammades
alltså, men i begransad utstrackning . Den påtagliga brottsokningen
ledde inte till den kraftiga reaktion som kunde fOrvantas . Kanske fanns
det forhållanden under kriget som bidrog till att installningen till
brottsligheten var kluven . Några sådana skal skall har tas upp . Orsa­
kerna kan ha varit att brottsokningen sågs som krigsspecifik, som
normalforeteelse , som funktionellt ersattbar, som politiskt ej exploa­
terbar eller som hot mot samhallssolidariteten .
Brottsokningen som krigsspecifik
Den senare delen av forsta varldskriget hade bevittnat ett flerfaldi­
gande av stOlderna , som sjo.nk snabbt efter krigsslutet . I den mån
brottsokningen konstaterades under andra varlskriget , skulle den ana­
logt kunnat definieras som något overgående . I ett offentligt betan­
kande fOrvantas också fangelsebelaggningen sjunka relativt snabbt
efter kriget . 48
En forutsattning for en sådan forvantan ar emellertid ett också sj alva
kriget ses som något snabbt overgående . Och kanske uppfattades det
som så . En av de inkallade i Ivar Lo-Johanssons sj alvbiografiska
berattelse Soldaten sager i alla fall: «Permission får vi inte forran det
229
hela ar over . . . Ett krig brukar ta fyra år. Forr fanns det krig som tog
tretti o» . 49
Brottsokningen som normalforeteelse
Synen på brottsokningen som krigsspecifik sammanfaller delvis med
synen på vern som var brottslig. Ett antal personer drogs in i brottslig­
het , vilket inte skulle ha hånt utan krig och ransonering. I j anuari 1 943
t . ex . åtalas ett antal anstallda vid Mjolkcentralen och vid mjolkbutiker
for stold och vidarefOrsalj ning av mejerivaror. B rotten påminner om
dagens arbetsplatsstolder. Då brotten begås av «vanliga» medborgare ,
får de in te den skrammande karaktar, som når de kopp las till avvi­
kande och utanfOrstående element i samhallet . Reaktionen blir också
relativt måttlig .
Brottsokningen som funktionellt ersattbar
Brottslingar har antagits fylla en mangd syften i samhallet , bl . a . att
kanalisera aggressioner och att tj anstgora som forstarkare av ingrupps­
kanslan. Kriget tillhandaholl andra och kraftigare objekt for sådana
kanslor. UtanfOr riket fanns militara fiender, innanfOr riket politiska
grupperingar som nazister och kommunister . Dar fanns också de som
vagrade stalla upp i det gemensamma forsvaret av fosterlandet . I en
statlig utredning om vapenfria varnpliktiga framfors «forslag om cent­
ralisering av mot samhallet osolidariska . . . » . 50
Brottsligheten kan också sagas ha debatterats indirekt . På dagord­
ningen under kriget stod t . ex . ungdomsfrågan , dansbaneelandet , fylle­
riet , konssj ukdomarna och aborterna . Det rorde sig till stor del om
overlappande kategorier. De ovriga debatterade problemen tackte
redan stora delar av grupperna lagovertradare .
Brottsokningen som politiskt ej exploaterbar
Ett parti i regeringsstallning kan anvanda brottsstatistiken for att mana
till sam ling runt ett problem som kan engagera alla - ibland i syfte att
avleda uppmarksamheten från andra problem . Ett parti i opposition
kan likaledes utnyttj a brottssiffrorna for att kritisera en sittande rege­
ring och utlova forbattringar i handelse av regimskifte .
Andra varldskriget medforde samlingsregering. Utrymmet fOr att
politiskt exploatera brottsokningen saknades darfor i stort sett .
Brottsokningen som hot mot solidariteten
Redan Seneca framholl faran av att tåta allmanheten få kunskap om
den utbredd a brottsligheten . 51 Ett all fOr starkt framhavande av brotts­
okningen från politikers och myndigheters sida skulle kunna under­
grava tiltron till den nationella samlingen. Sarskilt gallde detta moj li­
gen kristidsbrottsligheten . 5 2 Samtidigt som den skulle beivras i rattvi230
san och folkhushållningens namn , fick inte alltfor stora sprickor i
fasaden komma i dager.
Brottsligheten i Sverige under andra varldskriget blev troligen
genom dessa krigsspecifika forhållanden mindre framtradande som
socialt och politiskt fenomen an om samma drastiska brottsokning
intraffat under fredstid .
Noter
l Se t.ex. Dahlberg 1983 , s . 9 1 , 1 1 3 , 1 2 1 .
2 Wester 1 953 .
3 En utfOrlig beskrivning av brottsligheten under kriget base rad på officiell statistik har
gjorts av Sven Rengby 195 1 . Presentationen av statistiken sker dock har på huvudsak­
ligen ett annat slitt .
4 SOS Brottslighetens utveckling 1 913-1 947.
5 Har personer som domts eller fått åtalsunderlåtelse .
6 Att lagfOringsstatistiken och inte <<brott som kommit till polisens klinnedom•• anvants
som mått på utvecklingen, beror på att den senare inte finns fOr hela riket fOrrlin
fr . o . m . 1950. Detta problem reser frågan om det inte lir myndigheternas ingripanden
som studeras snarare lin brottsligheten. Ett antal omstandigheter talar emellertid fOr
att antalet Iagforingar har ger en hygglig bild av den polisanmalda brottsligheten .
E n slirskild undersokning a v polisanmlilda brott i Vastmanlands Jan , Kronobergs
Jan och Malmo stad visar i alla tre fallen en klar uppgång av strafflagsbrotten under
kriget (SOS Brottslighetens utveckling 1 913-1 947, sid 20) . I de två Janen sj unker också
brottsligheten något mellan 1942 och 1947 (de två år som ges), medan den fortslitter
att stiga i Malmo . Också i Stockholm, dar statistik over brott som kommit till polisens
kannedom fOrts lopande sedan senare delen av 1 800-tale t , stiger brottsligheten
kraftig! under krige t , men med en stabilisering snarare lin en nedgång de sista
krigsåren (Stockholms Stads årsbocker) . Huruvida den polisanmalda brottsligheten
också speglar den faktiska lir ett ytterligare problem, som har kort skall kommenteras
for stoldbrottslighetens del .
A t t stoldstatistiken under kriget reflekterar en okad anmalningsbenagenhet kan
inte uteslutas . Okad oro och misstlinksamhet under kristider kan mycket val tankas
påverka rapporteringen av brott till polisen.
Emellertid talar vissa skal for att den registrerade brottsokningen också hade en
reell bakgrund . For det forsta rapporterar fOrslikringsbolagen en markant hojning av
antalet stoldskador, och denna hoj ning behover inte vara avhlingig benligenheten att
polisanmala brott . For det andra okade också grovre tillgreppsbrott , dar anmlilnings­
benligenheten måste forvlintas vara konstant hog . ( Inbrotten i Stockholm steg med 74
procent från 1 939 till 1 942) . For det tredje visar den fortsatta analysen att den
registrerade st6ldutvecklingen i Sverige och de ovriga nordiska landerna åtminstone
till del tycks kunna forklaras av utvecklingen av brottsgenererande fOrhållanden.
Med viss reservation antas darfor i det foljande , att brottsutvecklingen enligt
lagforingsstatistiken återger en verklig utveckling av brottsligheten .
7 Fore 1 943 <<olovligt tagande och brukande>> .
8 Tham 1 979 , s . 223 f .
9 Evabritta Wallberg ( 1 982) har behandla! den militlira strafflagstiftningen under
kriget. I forhållande till antalet inkallade skulle antalet mål inkomna till krigsrlitt
endast vara några procent hogre 1942 lin 1 937.
10 Vid mitten av kriget tycks tidsrymden mellan brott och dom , enligt aktgenomgång, i
normalfallet Iigga mellan två och sex månader.
11 Gjallarhornet 1 94 1 , nr l .
1 2 Gjallarhornet 1 944 , n r l .
1 3 For fler lagiindringar, se Tham 1 979, bil. 3 .
14 von Hofer & Tham 1 983 .
15 Hur den utslagning som återfallsbrottsligheten representerer utvecklades fore kriget
lir svårt att faststlilla i detalj . Recidivisterna återfanns forutom i flingelserna också på
23 1
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
tvångsarbets- och alkoholistanstalterna. Medan belaggningen på den forra typen av
tvångsinrattningar minskade starkt fore kriget, okade den minst lika kraftigt på den
senare . Att en grupp hårdare belastade missbrukare och kriminella forvarades i olika
anstalter under olika benamningar kan dock inte bortforklara det trendbrott som
sker. (For uppgifter om andel straffade bland intagna vid tvångsarbets- och alkoho­
listanstalter, se SOU 1 949: 4, bil. 3, s. 24 och SOU 1 948 :23, bil . 3 . )
Specialregistret a r upprattat i alfabetisk ordning, dar objekten bara har adderats. U r
anmalningsregistret har urvalen gjorts p å foljande satt. For 1 937 valdes forsta och
sista tillgreppsbrottet på var fjarde vanstersida (start fOrsta sidan ) , totalt 1 77 fall , med
en urvalssannolikhet på drygt en procent; for 1 943 undersoktes 208 fall genom att ta
vart 200: e fall med start på måfå ; for 1 947 undersoktes 1 05 fall genom att ta vart 500:e
fall med start på måfå .
Dessa stolder forekommer a v någon anledning inte i specialregistre t .
Gjallarhornet 1941-1944 .
En liknande undersokning av tillgreppsbrott anmalda i Stockholm under fOrsta
varldskriget visar , att de fiesta typer av stolder okade från 1 9 1 3 till l 9 1 7 . En kategori
- verktyg , metaller, byggnadsmaterial m . m . - steg mycket markant for att sedan
sj unka lika drastiskt efter kriget (Bostrom och Tornros 1 975 ) .
Hurwitz & Christianse n , 197 1 ; Les effets de la guerre sur la criminalite; Rengby 1 95 1 ,
s . 246.
Rengby 195 1 , s. 246 f.
sou 1941 :30, s. 1 2 .
Dahlberg 1983 , s. 136.
Soikkanen 1979, s . 1 1 9.
sou 1952: 49-50, s. 406 .
Lenke 1982 .
von Hofer & Tham 1983 , s. 256 f.
sou 1944 : 3 , s. 1 2 .
S O U 1944 : 3 , k a p . 3 .
Hamilton 1956.
Gjallarhornet 1941 : 1 , 1943 : 1 resp . 1942: 1 .
For narmare statistik over alkoholkonsumtion, motbocker och brott mot rusdryckslagstiftningen, se Bjor 1984 .
Gjallarhornet 1945 : l .
von Hofer & Tham 1983 , s . 256 ff.
von Hofer & Tham 1983 , s. 253 .
For en journalistisk beskrivning av situationen i Sovjetunionen, se Meney 1982 , bl.a.
s. 34.
Smithies 1982 , kap. 2. resp . uppgift från Svenska arbetsgivarforeningen.
Rengby 195 1 , s. 233 , samt SOS.
s o u 195 1 :43 , s . 109.
Om dessa utgjorde fler fall an fOre kriget har emellertid inte undersokts . En
genomgång av domar ar mycket tidsodande varfOr sådant arbete fått begransas
kraftig! . Svårigheterna att gora slumpmassiga urval ar också stora . De intryck som
har redovisas grundas på en genomgång av ett 100-tal stolddomar valda från olika
avdelningar vid Stockholms rådhusratt under olika delar av åren 1942 och -43 .
Intrycken baseras på en genomgång av dels några månader av Dagens Nyheter och
Svenska Dagbladet, dels och fr . f . a . ett klipparkiv over brottsnotiser i pressen samlat
vid Stockholmspolisen.
Olsson 1974 . s. 1 46.
sou 1 943 : 5 , s . 1 1 .
SOU 1942:28; SOU 1 944 : 30. JamfOr SOU 1944 : 3 , som innehåller e n diskussion om
brottsligheten under krigsåre n . Analysen fOretas dock nastan enbart i fOrhållande till
olika indikatorer på alkoholmissbruk - mest som stod fOr en restriktiv alkoholpolitik.
Stockholms Stadsfullmaktiges handlingar 1949. Utlåtande nr. 239 , s. 1719 ff. Utredningen var fOranledd framst av brottsokningen 1947-48 , vilken tydligen framstod som
ovantad i ljusct av brottsnedgångcn efter fOrsta varldskriget.
De nordiska kriminalistfOreningarnas årsbok 1944- 1954.
For grundmaterial , se not 40 .
SOU 1944 : 50. Se aven not 45 .
Lo-Johansson 1959 , s. 55 .
232
50 sou 1942 : 1 5 .
5 1 Citerad hos Kinberg 1953 .
52 For exempel, se Wijk 1984 , s. 23 .
Tabell bilaga
Tabellerna ger sifferunderlaget till de figurer som presenterats i texten.
For narmare kommentarer till lagandringar och statistikens upplagg­
ningar , se resp . kalla samt Tham 1979 , bil . 2 & 3 .
For fig. 3 (BrB kap . 8 , exkl . rån) hanvisas fOr sifferunderlaget till
foljande publikationer:
1913-1947 : SOS Brottslighetens utveckling 1913-1947, tab. l .
1948-1949 : SOS Brottsligheten .
1950-1980: Hanns von Hofer (red . ) : Nordisk kriminalstatistik , tab .
2.8.3
SOS Rattsstatistisk årsbok
1981Tabell A-D bygger på SOS Brottslighetens utveckling 1913-1947 samt
SOS Brottsligheten . Tabell C och D bygger på statistik over kriminal­
registerbrott , dvs . i princip brott som lett till hårdare dom an boter
(åtalsunderlåtelser ingår ej ) . For stold har dock aven boter inraknats
t . o . m . 1 942 , samt darefter endast boter om minst 60 dagsboter (se
narmare Tham 1979 , bil . 2 & 3 ) . I tabell C ingår fr. o . m . 1 944 hålften
av åtalsunderlåtelserna for unga lagovertradare ( 1 5-17 år) enl. 1944 års
lag. Denna proportion har skattats utgora kriminalregisterbrott (se
Tham 1 979 , s. 2 1 4 ff) .
233
N
VJ
�
2753
3331
35 15
2394
2325
2360
2581
2800
2863
3704
4071
3740
3962
3 161
2339
1799
2221
2192
2999
2470
31 43
2927
kap. 1 4 )
(SL k a p .
1 0 : 1-3 , 5, 6, § § )
man
Våld mot tjii nste-
6558
3 1 59
3280
3339
3306
4932
6494
7587
683 1
6548
6 1 36
(SL
kap. 20 & 2 1 ) 1
brott
Tillgrepps-
178
194
240
305
335
353
196
137
546
584
466
869
12034
924
868
254
90
k rigsmiin
strafllosa
53
74
brott av
brott a v
126
1 38
141
Til lgrepps-
Til lgrepps-
l Exk l . brott av krigsmiin och st rafllosa . I n k l . olovligt tagande och brukande resp. egenmiiktigt
forfarande . Exkl . hiileri .
2 f.orfalskning, bedrageri , fOrski ngring m . m .
3 Ovriga brott mot strafllagen e x k l . fylleri och fOrarge lseviickande betee nde .
4 Viss utvidgning så att ner typer av t i llgreppsbrott iin tidigare nu ingår. Aven vissa j ii m k n i ngar betr.
den omfattning vari viirnpliktiga iir underkastade strafllagen fOr k rigsma kten .
5 Åtalsunderlåte lse for unga lagove rtriidare enl . 1 944 års lag ingår.
19445
1945
1946
1947
1943
1940
1941
1942
1939
1938
1937
(SL
pe rson
Våld mot
Tabell A . Personer lagforda for vissa brottstyper 1937-1947 .
1390
1403
1634
1751
2654
3380
4243
4415
4259
3977
3350
brott2
genhets-
Ovr. fOrmo-
3916
3588
3705
3125
3857
4321
4400
4600
4338
3797
3867
brott3
O vriga
22 734
24 201
24 478
23 501
25 614
29 543
30 637
27 381
31 686
27 445
27 106
Fylleri
Tabell B: Personer lagforda for tillgrepps­
brott efter kon 1937-1947 . 1
1937
1938
1939
1940
1941
1942
1943
19442
1945
1946
1 947
Man
Kvinnor
2844
2896
3025
2902
4307
5624
6459
5667
5605
5289
5808
325
335
314
404
633
879
1 1 28
1 1 64
943
847
750
l Samma kategorier som tabell A, tredje kolumnen.
2 Den officiella statistiken saknar uppgifter om åtalsunderlåtelser fOr tillgreppsbrott
fordelade efter kon . Andelen åtalsunderlåtelser for man resp . kvinnor har har antagits
vara densamma som for domar resp . år 1 944-47 .
Tabell C. Personer lagforda for tillgreppsbrott efter ålder 1937-1947 .
Kriminalregisterbrott . 1
1937
1938
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1946
1947
Ål der
15-17
1 8-20
21-24
25-29
30-
828
782
869
875
1456
1778
1 194
881
808
770
747
554
627
686
73 1
1009
1 150
1034
892
736
721
793
482
514
436
398
752
1083
850
850
822
733
747
373
342
366
353
586
834
741
682
69 1
646
569
66 1
644
643
776
1224
1740
1245
1 1 91
1 1 97
1015
1 1 10
l Inkl. 50 % av åtalsunderlåtelserna for unga lagovertradare .
235
Tabell D . Personer lagforda for tillgreppsbrott efter återfall 1 937-1947 .
Kriminalregisterbrott.
Antal tidigare
domar
1937
1 938
1939
1940
1941
1942
1 943
1944
1945
1946
1947
o
l
2
3--
2079
2061
2 1 33
2 1 86
3620
4832
3327
2790
2294
2 1 67
21 18
388
430
456
48 1
733
890
834
759
742
619
662
1 49
1 88
165
1 78
260
365
352
320
295
299
336
246
245
25 1
295
402
544
549
489
530
449
573
Litteratur
Bjor, J . : «Den registrerade brottsligheten mot rusdryckslagstiftningen 1920-1955>> . Avd .
fOr allman kriminologi , Stockholms universite t , 1984 . (Stencil) .
Bostrom, H. och L. Tornros : «Tillgreppsbrott anmalda i Stockholm 1 9 1 3 , 1 9 1 7 , 1 920.
Komparativ studie avseende tillgreppsfOremåh> . Avd . fOr allman kriminologi , Stock­
holms universitet , 1975 . (Stencil) .
Dahlberg, H . : I Sverige under 2:a viirldskriget. Stockholm , 1983 .
Gjallarhornet 1940- 1945 .
Hamilton , H . : Dagbocker /9/ 7-1919. Stockholm , 1956.
von Hofer, H . (red . ) : Nordisk kriminalstatistik / 950-/980. Nordisk Statistisk sekretariat ,
København 1982 .
von Hofer, H. och H. Tham : <<Stold i Sverige 1 83 1-1980» . I T. Goldberg (red . ) , Samhiillsproblem . Malmo , 1983 .
Hurwitz, S . och K. O . Christiansen : Kriminologi Il. Odense , 197 1 .
Kinberg, 0 . : <<Om den s . k . allmanpreventionen» . Svensk Juristtidning 1953 .
Lenke , L: <<Alcohol and crimes of violence - a causal analysis» . Contemporary Drug
Problems . Fall 1982 .
Les effets de la guerre sur la criminalite. Recueil de documents en matiere penale et
penitentiaire , vol XV , no 4 1 1 . Commission Internationale Penale et Penitentiaire .
Berne , 195 1 .
Lo-Johansson, 1 . : Soldaten , Stockholm , 1 959.
Meney, P . : La cleptocratie. La delinquence en URSS. Paris , 1982 .
Nordisk Tidsskrift for Strafferett.
De nordiska kriminalistforeningarnas årsbocker 1 940- 1 954.
Olsson, J . -0. : Ndgonstans i Sverige. Stockholm, 1974 .
Rengby , S . : <<The influence of the la test world war on criminality in Sweden» . I Les effets
de la guerre sur la criminalite, 195 1 .
Soikkanen, H . : <<Sociala fOrhållanden » . I Norden under 2 verdenskrig. Nordisk ministerråd . Tønder, 1979.
SOS Brottsligheten .
SOS Brottslighetens utveckling 1 9 1 3- 1 947.
SOS Fångvårdens årsberattelse .
SOS Rattsstatistisk årsbok.
236
SOU 194 1 : 30 Betankande och forslag angående soldatvården .
1942 : 1 5 Betankande med forslag till lag o m vapenfria varnpliktiga .
1942 : 28 Forslag till lag om eftergift av åtal mot minderåriga m . m .
1943 :5 Utredning rorande polismans anslutning till politiska ytterlighetsriktnin­
gar m . m .
1943 :6 Utredning och forslag angående pappersformatet inom svensk statsfOrvaltning.
1944 : 3 Betankande angående nykterhetstillståndet under krigsåren .
1944: 30 Utredning och forslag angående psykisk barna- och ungdomsvård .
1944:50 Betankande angående verkstalligheten av frihetsstraff m . m .
1948:23 Betankande med forslag till lag om nykterhetsvård m . m .
1949:4 Utredning med forslag o m losdriverilagstiftningens upphavande m . m .
195 1 :43 1 944 års nykterhetskommitte l . Statistiska undersokningar kring alkoholfrågan .
1952:49-50 Kristidspolitik och kristiashushållning i Sverige under och efter andra
varldskriget. Del l och 2.
Stockholms Stads årsbocker.
Stockholms Stadsfullmaktiges handlingar.
Svensk Juristtidning.
Tham , H . : Brottslighet och levnadsnivd. En undersokning av miin i kriminalregistret
1892-1953 . Uddevalla, 1979 .
Wallberg, E . : «Den militara strafflagstiftningen och beredskapen>> . I C.-A. Wangel
(red . ) : Sveriges militiira beredskap 1939-1945. Stockholm , 1982 .
Wester, H . : «Brott på modet?>> . Folket i Bild nr 1 1 , 1953 .
Wij k , J . : «Svarta borsen under 2 : a varldskriget>> . Historiska institutionen , Stockholms
universitet , 1 984 . (Stencil) .
237
13
Statsfientlig verksamhet i Sverige
under andra varldskriget
JANNE FLYG HED
Protokoll i hemliga mål vid Stockholms rådhusriitts
5 . avdelning
Mellan forsta och andra varldskriget tillampades de lagrum i svensk
lagstiftning som gallde spioneri , forraderi samt sabotage , endast i ett
fåtal fall . 1 I och med andra varldskrigets utbrott i borj an av september
1939 forandrades situationen drastiskt . Sverige kom som icke krigfo­
rande nation att hysa spioner från så gott som alla i kriget inblandade
parter. Chefen for sakerhetspolisen i Stockholm, Martin Lundquist ,
kunde intyga att de o lika landernas spionagesystem var rikt utgrenat . 2
Ett annat faktum att beakta var att kriget som sådant bade andrat
karaktar. Det var inte langre enbart militara uppgifter som intresse­
rade spioner. Aven uppgifter rorande handel, folkforsorj ning m . m . dvs . rent civila uppgifter - bade blivit begarliga . Man talade om att det
«totala kriget» var ett faktum . 3
Under andra varldskriget kom i Sverige totalt 387 personer att
domas for spioneri-, forraderi- eller sabotagebrott . 4 Det antalet avser
enbart de som domts enligt den allmanna strafflagen (SL) i civila
processer . De som domdes enligt strafflagen fOr krigsmakten (SLK)
faller utanfOr den har framstallningens ram ar. 5
Stockholms rådhusratts 5 . avdelning kom att doma merparten av de
personer som under kriget var inblandade i statsfientlig verksamhet .
(Framover kommer med «Statsfientlig verksamhet» att avses såval
spioneri och olovlig underrattelseverksamhet , som forraderi och sabo­
tage . ) Narmare bestamt så domdes dar 244 av de totalt 387 . Att så pass
stor del anholls och domdes i Stockholm ar ganska naturligt med tanke
på att det var dar alla storre konsulat och legationer var placerade . Det
var framst i Stockholm man knot sina kontakter och lamnade sina
rapporter. Det ar de målen avgjorda infor Stockholms rådhusratts 5 .
avdelning som den har studien framst skall handla o m . D e utgor
framstallningens empiriska underlag.
239
Samtliga dessa mål hemligstamplades. De fiesta i 25 år och ett
mindre antal i 50 år. Men redan strax efter krigsslutet havdes flertalet
hemligstamplar. Då det vidare var vanligast med beslut om 25 års
undanhållande från offentlig insyn , kom så gott som samtliga mål att
vara frislappta i slutet av 60-talet . 6
En klart negativ effekt av hemligstamplar ar att de ger upphov till
mer eller mindre vilda spekulationer. Eventuella informationslackor
(sakerhetspoliser, advokater , åklagare e . d . ) sitter med trumf på hand
då det ofta inte finns någon konkurrerande version av handelseforlop­
pet . Den bild som via sådana kallor kan framtona i massmedia blir
darfor inte alltid den mest tillforlitliga . Givetvis har detta forekommit
aven i skildringar av de mål som ar aktuella har. Forutom i den samtida
pressen så kan detta noteras i de s . k . kriminalkronikor som publice­
rats . 7 Effekten av hemligstamplarna har blivit att flera av processerna
skildrats på ett felaktigt satt . 8
Svensk lagstiftning var vid krigsutbrottet på ett flertal punkter alltfor
bristfallig for att på ett effektivt satt kunna bemota tillstromningen av
potentiella spioner och sabotorer. Krigsutbrottet foranledde darfor en
mangd forandringar i de lagrum som behandlade statsfientlig verksam­
het . Forandringarna som gjordes rorde framst 8. kapitlet SL och
darmed sammanhangande lagrum. De vasentligaste forandringarna
kommer har att beroras .
Staten vidtog aven andra åtgarder for att motverka den statsfientliga
verksamheten . Av stor betydelse var inrattandet av en hemlig saker­
hetspolis. I två hemliga sakerhetskungorelser fastlades dess befogenhe­
ter, organisering m . m . 9 Riksdagen var ovetande om denna polis under
storre delen av kriget . 1 0 Den svenska allmanheten informerades fOrst
efter krigsslutet . 1 1 Lagstiftarna gav denna hemliga polis extraordinara
moj ligheter att verkstalla sin uppgift i och med de tvångsmedelslagar
som inrattades . Dessutom fanns en militiir sakerhetstjanst som arbe­
tade parallellt med den allmanna sakerhetstj ansten. Dess verksamhet
kommer emellertid in te att behandlas har. 1 2
Rattsstaten Sverige sokte bl . a . lagstiftningsvagen varj a sig mot stats­
fientlig verksamhet . Den lagstiftande makten gav såval verkstallande
som domande instanser ny a direktiv att ar beta efter. I det samhalleliga
sjalvfOrsvarets namn fick de effektivare verktyg i sina bander.
Vilka blev de konkreta resultaten av de rattsliga insatserna mot
statsfientlig verksamhet i ett land som på alla satt sokte hålla sig
utanfor varldskriget? Av de många frågor som kan stall as skall har
endast en belysas : Påverkades den domande makten av de stridande
parternas krigslycka? Frågan ar knappast obefogad - bl . a . mot bak­
grund av att Tage Erlander i sina memoarer menar att någon sådan
påverkan inte forekom . 1 3 · 14
Som inledning till denna undersokning ges en kort beskrivning av
rattslaget och den allmanna sakerhetstjanstens verksamhet .
240
RattsUiget
Några år innan andra varldskrigets utbrott , gjordes vissa forandringar i
den allmanna strafflagens 8 . kapitel . Från och med den l juli 1 936
straffbelades i en ny paragraf (2 1 a) systematiskt insamlande aven av
icke hemliga uppgifter . Uppsåtet med insamlandet skulle vara att gå
frammande makt tillhanda och uppgifterna skulle kunna skada rikets
sakerhet . 1 5
Den 14 oktober - en dryg månad efter det att England och Frankrike
forklarat Tyskland krig - utvidgades denna paragraf att galla aven
utlamnande av uppgifter rorande folkforsorj ningen eller rikets van­
skapliga forbindelser med frammande makt . 16
Redan sj u månader senare trådde ett helt reviderat 8. kapitel i kraft .
Det var resultatet av ett starkt forcerat lagstiftningsarbete . 17 Det
huvudsakliga syftet med 1940 års lag var att få moj lighet att bestraffa
de handlingar som uppfattades som hotfulla for rikets sakerhet på ett
tidigare stadium . Nu stadgades - forutom for forsok och stampling till
forraderi - aven straff for den som genom uppmaning eller på annat satt
forsokte få annan till forraderi . Det blev också straffbart att mottaga
pengar e . d . , eller på annat satt trada i forbindelse med frammande
makt i syfte att åstadkomma forraderi (24§) . Å ven den som trådde i
kontakt med andra eller frammande makt for att forbereda , moj liggora
eller underlatta forraderi , kunde nu bestraffas (25 § ) . Det kravdes
m . a . o . inte några fullt aktuella planer for forraderi . 1 8
En annan nyhet var att oaktsamhet straffbelades i storre utstrackning
an tidigare . I och med kapitlets 2 1 § kom nu spridande av falska rykten
eller lognaktiga uttalanden av oaktsamhet att vara straffbart .
Från och med den 13 december 1 940 gallde aven en speciell lag for
sabotage ( «Sabotagelagen») . Den var ett komplement till lagrummen i
8. kapitlet, med inriktning på sabotageverksamhet agnad att skada
rikets forsvar eller folkforsorj ning , eller att stora forvaltningen eller
den allmanna ordningen .
1940 passade lagstiftarna aven på att revidera strafflagen for krigs­
makten . Bland de forandringar som ar av intresse har , ar att forraderi­
och spioneribrott vid krig eller allman mobilisering nu generellt skulle
bedomas enligt krigsartiklarna . I klartext innebar det att de lagrum i 8.
kap . SL som stadgade livstids straffarbete som maximistraff nu skulle
få dodsstraff overst på straffskalan . Ett sådant återinforande av dods­
straffet19 behovde inte ske direkt i allman strafflag. Istallet kunde man
«vid en starkt tillspetsad situation , i och for samhalleligt sj alvforsvar,
(gora detta) genom en lag av kristidskaraktar» . 20 Professor Ragnar
Bergendal , en av de två sakkunniga i utredningen infor 1 940 års lag­
revidering , 2 1 menade vidare att inforandet av dodsstraff var motiverat
ur allmanpreventiv synpunkt . Långa fangelsestraff får inte tillrackligt
avskrackande effekt då lagbrytarna i dessa fall ofta raknar med att
241
strafftiden avbryts vid ett blivande fredsslut . Bergendal kritiserade
också domstolarnas tendens att i humanitetens namn hålla sig på den
nedre delen av straffskalan . Detta saboterade «den nyare kriminalpoli­
tikens okade individualisering» . Han menade att vad betraffar brott
mot j ust 8. kap . SL, så var en sådan individualisering inte enbart
motiverad av hansyn till olika brottslingstyper
<<utan framfor allt darfor att e n och samma garning under olika politiska
situationer kan vara att bedoma på mycket olika sat t . Någon annan utvag
har darfor icke ansetts stå oppen an att lita till att domstolarnas straffmat­
ning efter vaxlande situationer skall utovas med tillborlig urskillning, vilket
i bland kan innebara en icke ringa stranghet . 22
Någon forklaring till vilka olika politiska situationer som avsågs , eller
vad som menades med att det ibland bor domas med icke ringa
stranghet , gav tyvarr inte professor Bergendal .
1942 gj ordes ytterligare tillagg och forandringar i allmanna straffla­
gens 8. kapitel . Vasentligaste forandringen var att en ny paragraf - 14a
- infordes . Dar behandlades olovlig underrattelseverksamhet , dvs .
verksamhet bedriven for frammande makt men som inte riktade sig
mot Sverige utan mot annan frammande makt . Exempel på detta utgor
de som lamnade upplysningar till de allierade om den tyska transite­
ringstrafiken genom Sverige . I ovrigt gallde 1 942 års forandringar till
storsta delen straffskarpningar i och med att maximistraffet hoj des for
flertalet paragrafer.
I propositionen till 1 942 års lagrevidering yttrade sig den under
kriget mest aktive spionåklagaren , stadsfiskalen i Stockholm Werner
Ryhninger. Han menade att dåvarande 2 1 § - den som behandlade
spridning av falska rykten m . m . for att skada rikets sakerhet - var
bristfallig . Enligt Ryhninger var den namligen formulerad på ett sådant
satt att den fick ett alltfor begransat tillampningsområde . Lagrummets
rekvisit var for svåra att uppfylla vilket gjorde att det inte kom til någon
praktisk nytta. Ryhni nger avslutade sitt yttrande med folj ande ord :
Under nuvarande forhållande n , då ett behov uppenbarligen finnes av en
praktisk! anvandbar lagbestammelse såsom mede! i kampen mot det sam­
hallsfarliga ryktesspridande t , vore det onskvart att lagrummet i fråga erhål­
ler en lampligare och efter de praktiska forhållandena battre avpassad
utformning . 23
Ryhninge r delade for ovrigt till stor del de synpunkter som professor
Bergendal framfort i frågan (se ovan ) . Nar han i sina mål kom in på val
av straffsats citerade han folj ande passus ur Bergendals artikel:
Ideologisk installning eller lojalitet mot eget land k a n !åta en for oss hogst
farlig forbrytare framstå i en jamforelsevis respektabel dager, men kan
242
samtidigt bidraga att oka hans farlighet. Det ar darfor av vikt att icke
tillmata dylika moment for stor betydelse . I synnerhet betraffande utlan­
ningar ifrågakommer knappast något annat straffandamål an den medvetna
avskrackninge n : forbattring o . dyl. kan sålunda Iamnas ur rakninge n . 2 4
Allmanna sakerhetstj anstens verksamhet
Grunden till stadsfiskal Ryhningers vadj an om mer «anvandbara»
lagrum, låg moj ligen i det faktum att de fiesta av de personer som
sakerhetstjansten anholl under kriget inte kunde åtalas . Totalt anholls
1837 personer misstankta for statsfientlig verksamhet under perioden
1939-1944. Av de anhållna åtalades endast 4 1 7 , dvs . 23 % . 25 Anhållan­
dena gjordes med stod av tvångsmedelslagarna från 1939 respektive
1940. Ursprunget var egentligen 1 933 års lag om vissa tvångsmedel i
brottmål . Dar upptogs kvarhållande , haktning, beslag , skingringsfor­
bud samt hus- och kroppsrannsakan . I och med 1939 års tvångsmedels­
lag som gallde utredning rorande statsfientlig verksamhet , tillkom
ytterligare tvångsmedel . Dessa var kvarhållande av post- och telegram­
forsandelser samt avlyssnande av telefonsamtal . 1 940 års lag om vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara kom att konsumera lagen från året
innan . Skillnaden låg i att 1 940 års lag «innefattade mera vittgående
befogenheter under i huvudsak likartade forhållanden» . 26
Båda lagarna antogs som provisoriska och skulle i en forsta omgång
galla endast till mars 1 941 . Endast giltighetstiden for 1940 års lag
forlangdes . Den kom att fortsatta att galla , med vissa smarre forand­
ringar, fram till den sista juni 1 945 .
Tvångsmedelslagarna utnyttj ades flitigt av sakerhetspolisen . Det var
ju dessa som enligt 1 1 § i den hemliga sakerhetskungorelsen från 1 938
fungerade som legal tackning for verksamheten. Sakerhetstj ansten
bade bland annat ratt att anhålla och låsa in folk anda upp till 60 dagar
utan att någon haktningsframstallan behovde goras . Vad betraffar
telefonavlyssningen så drabbades 1 1 1 83 972 telefonsamtal av denna
åtgard mellan l j anuari 1 94 1 och 30 j uni 1 945 . Den klart dominerande
delen rorde samtal inom landet. Endast omkring 15 % var utlandssam­
tal . Av de drygt 1 1 miljoner avlyssnade samtalen ledde inte mer an 122
fall till anhållande Y Hur många av dessa som gick vidare till åtal har
det ej gått att finna någon uppgift på.
Vad be traffar overvakningen av brevforsandelser, så genomlastes
42 ,2 miljoner brev fr. o . m . 1941 t . o . m . 1 944 . 28 Framfor allt var det brev
till och från Norrbotten som oppnades och lastes . Sakerhetstj ansten
forefaller namligen att under kriget ha hyst uppfattningen att st6rre
delen av Norrbotten utgjorde en potentiell kommunistisk femte ko­
lonn .
Drygt 50 miljoner brev och andra postforsandelser (telegram , paket
243
o . d . ) granskades under kriget. 29 Efter krigsslutet kunde sakerhetstj ans­
ten i 18 konkreta fall peka på att brevcensuren hjalpt till att avsloja
brottslingar. Två av dessa ledde till åtal for spioneri och 1 6 for olovlig
underrattelseverksamhet . «Om samtliga 18 fallen kan sagas att de
kunde aven ha avsloj ats utan att man bade sprattat 50 miljoner
privatbrev . »30 Bland dem som blev beordrade att utfora denna censur
fanns det personer som opplevde verksamheten som mycket pinsam. 31
Till viss del kom telefonavlyssningen och brevcensuren aven till nytta
for militaren. Enligt chefen for forsvarets kommandoexpedition under
kriget , generallojtnant Kellgren , utnyttj ades informationen från dessa
tvångsmedel bl . a . vid tj anstetillsattningar inom militarenY Man kan
fråga sig om detta var forenligt med lagstiftarnas intentioner .
Sakerhetstjansten bedrev också en omfattande registreringsverksam­
het . Enligt den s . k . Sandlerkommissionens betankanden var i slutet av
1944 totalt 80 000 personer upptagna i detta register . 58 000 av dem var
registrerade som kommunister, knappt 13 000 som nazister, drygt 4000
som syndikalister och drygt 3000 som englandssympatisorer. Vid direkt
krigsfara skulle omedelbart vissa svenska medborgare insparras . Cirka
2000 om Sverige kom i krig med Sovjet, knappt 900 vid krig med
Tyskland och 60 personer vid krig med England . Mert Kubu har i sin
bok Gustav Mollers hemliga polis havdat att «det neutrala Sverige bade
bli vit en polisstat i miniatyr» . 33
Den svenska sakerhetstj ansten bade aven informationsutbyte med
Gestapo . Storsta delen av skriftvaxlingen dem emellan lyckades Kubu
få utlamnad i borj an av 1970 . Han blev dock tvungen att besvåra sig
hos regeringsratten . 34 Det utlamnade materialet omfattar 179
maskinskrivna si dor. Till stor del ror det sig om brevvåxling mellan den
svensktalande Gestapoagenten G. MUller och Martin Lundqvist ,
såkerhetspolisens chef for Stockholms overvakningsområde . 35 Korres­
pondensen inleddes redan några månader fOre krigsutbrottet och de
akter Kubu fick ta del av stråcker sig fram till borj an av 1942.36 Enligt
polisen var detta informationsutbyte enbart motiverat av tyskarnas
intresse att komma åt en antifascistisk sabotagegrupp , den s . k . Woll­
weberligan . 37 DårfOr tog tysk sakerhetspolis kontakt med sina svenska
kollegor redan sommaren 1938 .38 Kubu skriver:
Samarbetet i Wollweberaffaren blev den nodvandiga inkorsporten och man
kunde sanda flera hoga SS-man som kriminaltjansteman till Sverige . 39
Chefen for Sicherheitsdienst (tyska såkerhetstjansten) Reinhard Heyd­
rich , bade som ett resultat av rivaliteten mellan de olika tyska polisor­
ganisationerna lyckats «Skaffa sig råtten utnamna egna polisatta­
cheer» .40
Det svensk-tyska samarbetet resulterade aven i en resa til Berlin for
den tidigare namnde Lundqvist samt kommisarie Erik Lonn (specialist
244
på sovjetiska spioner) och overkonstapel Nils Fahlander (specialist på
allierade spioner) . Under fyra dagar i mars 1 94 1 sammantraffade dessa
herrar med Reinhard Heydrich . Dar overlamnade de svenska poliserna
information om Wollweberligan , men aven vissa delar av utredning­
arna i två mål avgjorda bakom lyckta dorrar vid Stockholms rådhus­
ratt . 4 1 Detta stammer dåligt med sakerhetspolisens uppgift om att det
enbart var Wollweberligan som motiverade samarbetet . Men kanske
rymdes detta forfarande inom den grundprincip som utrikesdeparte­
mentet tillstallt sakerhetspolisen i dessa frågor, namligen att samarbe­
tet var «en eftergift på grund av det politiska laget» . 42 I juridisk mening
måste dock ett overlamnande av sådana uppgifter klassificeras som
olovlig underrattelseverksamhet .
Innan avresan till Berlin bade de tre svenska sakerhetspoliserna
inhamtat fullmakt från socialminister Gustav Moller. Han var tillsam­
mans med sin statssekreterare Tage Erlander hogste politiske chef for
den svenska sakerhetspolisen. Sakerhetspolisen informerade vidare
utrikesdepartementet om sina skrivelser till Tysklands sakerhetstj anst .
Samtliga skrivelser fOrfattade efter krigsutbrottet granskades av perso­
nal på utrikesdepartementet . 43 Forst darefter skickades de till den
tyska sakerhetspolisen . Sakerhetspolisen bade på så vis politisk tack­
ning fOr sitt agerande - ett vasentligt faktum att komma ihåg vid
eventuella diskussioner om ansvarsfrågan .
Sveriges fOrhållande till fdimmande makt
Någon uttommande granskning av svensk politik gentemot «fram­
mande makt» finns det sj alvklart inte utrymme till har . Till det får
hanvisas till tidigare gjorda studier av svensk politik under andra
varldskriget . 44 Daremot går det in te att undvika att gora några korta
kommentarer.
Ibland har det havdats att Sverige under andra varldskriget bedrev
en eftergiftspolitik . Detta ar dock en lika enkelspårig och felaktig
beskrivning som åsikten att det var neutralitetspolitik som fordes. En
riktigare benamning ar «forhandlingspolitik» . Forhandlingar bygger på
ett givande och tagande , och det var precis vad det handlade om, aven
om vi har kan kalla de båda forhandlingspolitiska medlen «eftergifter»
och «motstånd».
I sina forhandlingar med de i kriget inblandade nationerna kom
Sverige att tillampa såval eftergifter som motstånd . Med denna dubbla
strategi hoppades man kunna balansera så pass skickligt att landet
undvek att dras in i kriget . Ty det var den svenska s . k . neutralitetspoli­
tikens huvudmål - att hålla Sverige utanfor kriget . Någon neutralitet i
ordets strikta bemiirkelse var det aldrig frågan om, aven om såval stats­
som utrikesministern stundtals påstod motsatsen. 45 Snarare var det j ust
245
avstegen från neutraliteten som holl Sverige utanfor kriget .
En battre beteckning på Sveriges hållning ar den som bl . a . kabinetts­
sekreteraren under kriget, Erik Boheman , anvant sig av namligen
«icke krigfOrande)) . 46 U nder vissa perioder borde nog ordet «direkb)
skjutas in mellan icke och krigforande fOr att man skall få en adekvat
benamning av de faktiska forhållandena.
Med «Stormaktsblockem) kommer har att avses de allierade (Eng­
land , Frankrike , Sovjet och USA) å ena sidan , och Tyskland å den
andra sidan . Man skulle kunna illustrera det svenska laborerandet med
eftergifter och motstånd på folj ande satt:
Fore
1 943
Forhandlings--====== E FfERGIFfER---- ALLIERADE
politik
MOTSTÅND --- --_ TYSKLAND
Efter
1 943
ALLIERADE
Forhandlings--===== E FfERGIFfER
politik
MOTSTÅND ------ TYSKLAND
Det fanns inslag av båda de forhandlingspolitiska medlen gentemot
såval de allierade som Tyskland under hela kriget . Men huvudtenden­
sen - forskj utningen - i den fOrda politiken illustreras val i ovanstående
figur. Så lange det gick bra fOr Tyskland agerade Sverige huvudsakli­
gen med eftergifter, och nar det borjade gå samre okade in slaget av
motstånd i fOrhandlingarna. Krigets vandpunkt - har for enkelhetens
skull benamnd 1943 - ar att se som ett kontinuum med sin borjan i
Nordafrika (slaget vid El Alahmein) och sitt slut i Stalingrad .
Hansyn till <<frammande makb> i betydelsen mest eftergifter till den
for tillfallet starkaste , var den taktik som tillampades i de svenska
fOrhandlingarna under kriget . Det kunde galla så vitt skilda saker som
handelsavtal , kurirflygningar, trupptransiteringar, konfiskation av eller
transportfOrbud på tidningar m . m . 47 Aven om det in te i allå fall
existerade några officiella avtal så var det så det fungerade i praxis.
Den svenska toleransen gentemot det i inledningsskedet till synes
oovervinnliga Tyskland avtog i takt med att denna oovervinnlighet
visade sig vara imaginar.
Den svenska statsledningen fick utstå mycket kritik fOr sin envetna
stravan att till nastan varje pris hålla landet utanfor kriget. Den
kritiken blev extra intensiv nar det framkom att man morklagt flera av
sina eftergifter . Det var val en sak att man fullfoljde sin linje men då
borde statsledningen erkanna detta for offentligheten , menade kriti­
kerna .48
246
Det kanske tydligaste exemplet på att sanningen kriminaliserats , var
konfiskationen av de 17 tidningar som inneholl skildringar av bur
tyskarna torterat norska motståndsman i Grini-lagret . 49 Artiklarna
inneholl obehagliga sanningar «Så vedervardiga fOr tyskarna , att det
omedelbart uppstod risk for missforstånd med frammande makt». 50
Tyskland var oftast denna fram man de makt . Av de drygt 300 konfiska­
tioner utan rattegång som gjordes under kriget , skedde 80 % p . g . a . att
«missnoje sig yppat» från Tyskland . Endast 10 % drabbade nazistisk
press Y
Protokoll i hemliga mål
På de fOlj ande sidorna kommer en sammanstallning av protokollen i
beroliga mål vid Stockholms rådhusratts 5 . avdelning att presenteras .
Det faktum att uppgifterna ar hamtade ur rattegångshandlingar ar inte
någon garanti for att de till 100 procent overensstammer med verklig­
heten. Det ar namligen fullt moj ligt att de personer som anhållits for
statsfientlig verksamhet kan ha tagit på sig brott de inte begått .
Anledningen ar helt enkelt att man vid en !angre strafftid kunde
uppskj uta en eventuell icke onskvard utvisning . Forhoppningen hos
den anhållne var givetvis att kriget under fangelsevistelsen skulle
avslutas på ett for honom gynnsamt satt . Framst torde detta ha varit
aktuellt for personer som riskerade utvisning till Tyskland under
krigets forsta halft . Enligt kabinettssekreterare Boheman skulle den
tidigare namnde Ernst Wollweber ha betett sig på ett sådant satt Y
Men ovanstående problem med sanningshalten i rattegångshand­
lingar staller inte till några storre besvarligheter i den har framstall­
ningen. lntresset ar j u inte inriktat på vilken makt de tilltalade i
realiteten gick tillhanda, utan vilken makt domstolen uppfattade att de
gått tillhanda.
Det material som har kommer att redovisas galler som tidigare
namnts 244 av de totalt 387 domarna rorande statsfientlig verksamhet
som avgjordes i rådhusratterna , dvs . civil domstols forsta instans . Det
handlar således inte om den slutliga rattsliga bedomningen av de
åtalades handlingar . Flera av mål en gick vidare till hovratt och en viss
del aven till hogsta domstolen . En intressant frågestallning att studera
ar att se om några vasentliga variationer kan utlasas i de olika instan­
sernas behandling av målen. Men ett sådant studium får skjutas på
framtiden .
I siffror består protokollen i beroliga mål vid Stockholms rådhusratts
5. avdelning inledningsvis av totalt 259 åtalade personer . Åtalet ogiltig­
forklarades av domstolen i nio fall. Det innebar att åklagarna «misslyc­
kats» endast i 3 ,5 % av fallen . Sex personers handlingar bedomdes som
247
straffria enligt 5 . kap . SL och personerna forklarades i behov av vård .
Återstår således 244 personer som domdes till någon form av påfoljd . I
15 av fallen blir domen villkorlig. Endast 20 av de dom da ar kvinn or . I
tabell l har det totala antalet domda indelats efter nationalitet samt
efter om de varit verksamma for eller mot Tyskland.
Det bor note ras att endast ni o av de totalt 1 03 utlanningarna (de
statslosa frånraknat) som domts har gått Tyskland tillhanda. Drygt 85
procent av dem som agerat for Tyskland utgors av svenskar. De
personer som inordnats under rubriken «ovrigt>) ar sådana som varken
handlat mot eller for Tyskland .
Tabell l . Vid Stockholms rådhusratts 5 . avdelning domda for statsfientlig verksamhet 1939-1947 .
Nationalitet
An tal
domda
For
Mot
Tyskland Tyskland
O kant
Sverige
Norge
Tyskland
Polen
Danmark
England
Tjeckoslovakien
Frankrike
6sterrike
Finland
Holland
Be lgien
Sovjet
Estland
ltalien
Ungern
Statslosa
1 37
54
71
3
46
2
43
l
15
6
9
9
SUMMA
244
9
7
l
6
6 vrigt
9 for Sovjet
5
l
5
l
for Sovjet
for Sovjet
l
dubbelspion
4
4
4
4
2
2
2
2
2
l
2
2
Mot Sv/For So
Mot Est/For So
l
l
l
4
4
63
163
4
14
Vad ar motivet till att en person blir spion? Ar det en fråga om pengar
eller handlar det om någon form av politisk eller moralisk overtygelse?
Resultatet av en utvardering av framst forhorsprotokollen i dessa mål ,
ger vid handen att det absoluta flertalet handlat efter overtygelse .
Exakt 200 av de 244 ar namligen att hanfora till vad vi kan kalla
«idealisten) . Endast i nio fall har pengar varit det allenarådande
motivet . For 28 personer galler att de handlat utifrån en kombination
av idealistiska och ekonomiska skal . Betraffande sju personer har det
inte gått att utrona vilket deras motiv varit .
248
Figur l . Vid Stockholms rådhusratts 5 . avdelning domda for statsfient­
lig verksamhet 1 939-1947 (per kvartal) .
30
20
Anta l
domda
A
B
=
=
El Alahmein
Stalingrad
Nytt 8. kap SL
1 7/5
Sabotagelagen 1 3/1 2
Reviderin g
a. kap 20/3
AB
Fred 7/5
4 1 2 3 4 1 2 3 4 1 2 3 4 1 2 3 4 1 23 4 1 2 3 41 2 3 4 . 1
1 939 1 940
1 94 1
1 942
1 943
1 944
1 945
1 946 1 947
Personer som bedrev statsfientlig verksamhet i Sverige under andra
varldskriget , fOrefaller ha varit relativt obekymrade over svenska sta­
tens forsok att eliminera deras verksamhet . Då så stor del konstaterats
vara idealister (82 %) ar detta kanske in te så mycket att forvånas over.
Personer som begår brott av inre overtygelse tycks vara mindre påverk­
bara av straffhot . Detta har bl . a . noterats vad betraffar varnplikts­
vagrare i Sverige . 53
I figur l redovisas det totala antalet domda per kvartal vid Stock­
holms rådhusratts 5. avdelning . Det galler således personer domda for
brott mot 8. kap SL eller darmed sammanhangande lagrum . 54
I figur 2 ar 1 8 av de totalt 244 domda personerna bortplockade . De
fyra som det ej gått att faststalla vilken nation de arbetat for eller emot
har givetvis inte tagits med . D artill kommer en dubbelspion samt 1 3
personer vilka varken handlat mot eller for Tyskland . D e t a r samma
personer som återfinns i tabell l under rubriken «Ovriga» .
249
Figur 2. Vid Stockholms rådhusratts 5 . avdelning domda for statsfient­
lig verksamhet for respektive mot Tyskland 1 939-1947 (per kvartal) .
Antal
dom da
A
--
'l
20
---
= For Tyskland
= Mot Tyskland
l
l l'
l
15
a
' b
l ' v "\
l
10
l
l
\
l
5
f\
l l
J
1
1 939
1 940
1 941
l
\
,,
v
,... J
v
2 3 4 1
1 942
l
l
l
\
l
l
\'
.......--...-
�
2 3 4 1
..__....,
1 �43
2 3 4 1
........,
1 944
2 3 4 1
.......
1 945
2 3 4
........,
1 946
De domda har i figur 2 delats upp i två kategorier. Dels i personer
som arbetat for Tyskland och dels i sådana som arbetat mot Tyskland .
På så vis blir det lattare att notera eventuell foljsamhet till de tyska
med- respe ktive motgångarna i krige t .
Redan i figur l kunde v i notera a t t antalet domda skj uter i hoj den
strax efter krigets vandpunkt kring 1 943 . I figur 2 får vi en del av
forklaringen .
Från den 7/4 1 941 till den 1 517 1 943 (2 å r och 3 månader) domdes inte
en enda pe rson for att ha gått Tyskland tillhanda . Tiden dessforinnan 27/3 1940-7/4 1941 - dom des l O personer for att ha spionerat fOr tysk
rakning. Ur figur 2 kan vi utlasa att okningen av det totala antalet
domda under tredje kvartalet 1 943 (se figur l) fororsakades av en
kraftig okning av antalet personer domda for att ha varit verksamma
for Tyskland (topp a i figur 2).
Påfallande få personer domdes fOr spioneri fOr tysk rakning innan
slaget vid Stalingrad . Narmare bestamt endast 1 6 % av det totala
antalet individer som falldes for att ha begått brott å Tysklands vagnar.
Vid samma tidpunkt hade 56 % av det totala antalet personer som
under kriget domdes for att ha handlat mot Tyskland fått sina domar.
Det finns anledning att uppehålla sig vid hur många procent som doms
250
per år av det totala an talet av de båda kategorierna for respektive mot
Tyskland . Detta då en av sakerhetstj anstens fOrklaringar till den
oproportionella fordelningen på de olika sidorna om krigets vandkors ,
ar att de som spionerade mot Tyskland var såval kvalitativt som
kvantitativt «betydligt overlagsna den tyska spionageverksamheten» . 55
Detta ar det framsta argumentet som sakerhetspolisen anfOrde i sitt
forsvar gentemot den kritik som framkom i den offentliga debatten
efter kriget . Kritiken gick ut på att polisen skulle ha varit passiv infor
det tyska spionaget .
Det ar något forvånande att kvalitativ overlagsenhet skall leda
till storre chans att avsloj as . Det omvanda fOrhållandet fOrefaller vara
mer troligt . Vad det galler det kvantitativa argumentet , dvs . att de som
spionerade mot Tyskland var så många fler (i absoluta tal) och darmed
med nodvandighet måste bli overrepresenterade , så kan detta provas .
Det gors lampligast genom att proportionen domda per år jamfors ,
dvs . hur många procent av det totala antalet mot respektive fOr
Tyskland som domdes under varje krigsår. En sådan indelning redovi­
sas i nedanstående figur 3 .
Figur 3 . Procentuell fOrdelning per å r av domda vid Stockholms
rådhusratts 5. avdelning for statsfientlig verksamhet f6r respektive mot
Tyskland , 1939-1947 .
%
30
----
l1',\
l
\
l
\
l
\
l
\
\
l
\
l
\
l
\
l
l
-- - - - - l
l
l
l
l
l
l
l
l
l
20
\
=
=
For Tyskland
Mot Tyskland
l
l
l
10
1 939
40
41
42
43
44
45
46
25 1
I denna figur framgår om mojligt annu tydligare att under 1 943 sker
något som kraftigt okar sannolikheten for spioner for tysk rakning att
ertappas .
Det tidigare refererade resonemanget från sakerhetspolisens sida ar
motiverat av en onskan att frisera statistiken . Detta ville den aven gora
med den statistik over antalet anhållanden som overlamnades till
Sandler-kommissionen . Med den uttryckliga motiveringen att kur­
vorna skulle bli mer rattvisande , menade sakerhetspolisen att anhållan­
dena i Wollweber-affaren inte borde tas med . 56 De onskade m . a . o . att
for de tre sista kvartalen 1941 skulle respektive 1 8 , 34 och 20 personer
(summa 72) fOrsvinna ur statistiken over antalet anhållna. Forst då
kunde man enligt sakerhetspolisen «erhålla riktiga proportioner mellan
å ena sidan anhållna sovjet-ryska agenter och å andra sidan agenter for
ovriga stormakter» . 57 Med tanke på att allt informationsutbyte med
tyska sakerhetstj ansten motiverades av Wollweber-ligans existens, blir
dess plotsliga ovasentlighet något egendomlig .
Å tergår vi till figur 2 så framgår dar klart vilken kategori som orsakat
den rekordhoga noteringen från borj an av 1 944 i figur l . Under forsta
kvartalet sker namligen en ordentlig okning av antalet personer som
riktat sin verksamhet mot Tyskland . Forklaringen till detta ar att finna i
ett enda mål . Det galler mål nr 25/1 943 bland protokollen i hemliga mål
vid Stockholms rådhusratts 5. avdelning . Dar doms 14 personer for att
ha handlat mot Tyskland . Samtliga bade gått de allierade tillhanda. En
norrman (G) bade varvat ett relativt stort antal sjoman for att genom
dem erhålla upplysningar om forhållanden i Tyskland . De rapporte­
rade bl . a . om bombskador i Hamburg , fabriksanlaggningar i Lubeck
och tyskarnas bevakning av Kielkanalen. Når G : s advokat forsokte få
honom fOrklarad som diplomat bedomde utrikesdepartementet honom
som ett gransfall . Norska legationen svarade att «man av politiska skal
inte ville engagera sig i denna sak» . 58 Skulle inte denna «sjomansliga»
ha domts så skulle antalet domda for verksamhet mot Tyskland under
forsta kvartalet 1944 stannat vid nio personer.
Den andre toppen (b) i figur 2 for dem som gått Tyskland tillhanda
ar inte fullt så enkel att forklara . Man får då lov att gora ytterligare en
indelning av de domda , namligen i de som riktat sin verksamhet mot
Sverige . Det totala antalet sådana personer i materialet uppgår till 46
stycken. Uppdelade i domda per år ger figur 4 .
Majoriteten a v d e domda i figur 4 a r svenskar - 38 stycken for att
vara exakt. Av dessa 38 svenskar som rik tat sin verksamhet mot
Sverige , har flertalet varit engagerade for Tyskland . Det ar denna
kategori domda som återges i figur 5 .
Den andra toppnoteringen for statsfientlig verksamhet for tysk rak­
ning i figur 2 (topp b) består således av svenskar som gått Tyskland
tillhanda och riktat sin verksamhet mot Sverige .
252
Figur 4. Vid Stockholms rådhusratts 5 . avdelning domda for statsfient­
lig verksamhet riktad mot Sverige , 1 940-1 946.
15
Antal
dOmda
10
5
1 940
1 94 1
l
1 942
1 943
l
1 944
1 945
1 946
Figur 5. Vid Stockholms rådhusratts 5 . avdelning domda svenskar for
statsfientlig verksamhet riktad mot Sverige for Tysklands rakning ,
1940-1946.
15
Antal
domda
10 -
5 -
1 940
1 94 1
l
1 942
1 943
1 944
1 945
1 946
Som framgår av ovan redovisade figurer, så domdes oerhort få perso­
ner for att ha gått Tyskland tillhanda fore krigets vandpunkt. Darefter
253
skot antalet domda for den kategorien spioner i hojden . For
dem som handlat mot Tyskland finns inte något uttalat sådant sam­
band . Man skulle kunna uttrycka det som så att de som handlade mot
Tyskland domdes på ett av kriget mer oberoende satt an de som
handlade for Tyskland.
Moj ligen var det en sådan praxis som professor Bergendal efterlyste i
sin tidigare refererade artikel. Dvs . att man skulle efterstrava en
individualisering av bestraffningen vid brott mot 8 . kap . SL baserad på
att samma gii.rning skulle bedomas på mycket olika satt under olika
politiska situationer.
Werner Ryhninger, som var den helt dominerande åklagaren vid
Stockholms rådhusrii.tts 5 . avdelning t . o . m . 1 94259 tog moj ligen
Bergendal på orden. Ett av de markligaste dokumenten man kan finna
bland handlingarna i de beroliga målen ar namligen ett PM forfattat av
just Werner Ryhninger. Det galler mål 6/1 940 dar engelsmannen
Rickman med flera domdes fOr sina planer att spranga malmutskepp­
ningsanlii.ggningen i Oxelosund . De hoppades på så vis få ett åtmin­
stone temporart avbrott av malmtransporterna till Tyskland. Fyra av
de fem inblandade domdes till långa fangelsestraff (3,5-8 år) . For att
det inte skall bli några missfOrstånd citeras hela Ryhningers PM .
PM
Krigsforraderibrott kan aven begås mot en med riket i krig forbunden stats
krigsmakt ( S . L . 8 : 6 st . 2 enligt nuvarande !ydelse ) . Med hansyn till det labila
lage , varunder sabotageligan arbetade - då Narvikssituationen ju innebar
åtminstone eventuell risk for engelsk invasion i Nordsverige - synes man
vara befogad att aven satta sabotageforberedelserna i samband harme d . Om
en dylik invasion skett , ar ju uppenbart att Tyskland inskridit for att hjalpa
Sverige att mota densamma. Ett sabotagebrott i en dylik situation mot
malmexporten over Oxelosund måste ju i varje fall anses såsom mot
Tysklands - alltså en med oss i krig fOrbunden makts - krigsmakts riktad
handling. Att forberedelser till eventuellt krigsforraderibrott forelegat torde
darfor vara klart .
Åklagaren
Dar står faktiskt att man kan tanka sig ett fOrrii.deribrott genom att
betrakta Tyskland och Sverige som fOrbundna i krig . Har har verkligen
kriget Iyckats ta sig innanfOr domstolens lyckta dorrar.
S lutord
Man kan utan ove rdrift påstå att den svenska statsledningens agerande
gick ut på att hålla tyskarna på gott humor under storre delen av kriget
- framfOr allt den tidigare . I en aktsamling utgiven av UD efter kriget
kan man faktiskt finna j ust de orden. Chefen fOr forsvarets kommando254
expedition H . Kellgren var kontaktman for de utlandska militaratta­
cherna. Hans direktiv från såval militart som politiskt håll infor kontak­
terna med den tyske attachen von Uthman var folj ande : «Håll honom
for f-n på gott humor. » 60
En annan militar som talar klarspråk nar han kommer in på Sveriges
forhållningssatt under kriget ar generallojtnant Palmstierna . Han var
underrattelseofficer under kriget .
For ovrigt ar det har pratet om neutralitet bara barnsligheter. Lika mycket
då som nu. Vad det gallde var att så långt som moj ligt tillfredsstalla kraven
från den starkaste parten utan att riskera angrepp från den andra parte n .
D e t gallde a t t satsa p å ratt hast och p å d e n som skulle vinna krige t . 61
Syftet med denna studie har varit att antyda några av de konsekvenser
svensk lagstiftning och rattstillampning gentemot statsfientlig verksam­
het fick .
Betraffande de direkta konsekvenser lagstiftningen fick i rattssalarna
så har har gjorts ett fOrsok att beskriva vilka som domdes med
avseende på nationalitet samt om de arbetat for eller mot Tyskland . En
redovisning av vilka lagrum som tillampats samt vilka straff som
utmatts får anstå till ett senare tillfalle .
Hur har då de olika staternas varierande krigslycka påverkat
domarna i dessa hemliga mål? Har en sådan utomrattslig faktor haft
någon effekt over huvud taget? Jag menar att en sådan effekt definitivt
går att spåra vad betraffar de som spionerat for Tyskland . Erlanders
påstående att «de svenska domstolarna fallde sina domar mot nazis­
terna utan att !åta sig påverkas av vad som kunde forefalla vara odesbe­
stamdheten i nazismens seger» , 62 ar således inte helt korrekt. Proble­
met ar var denna påverkan kom ifrån. Visserligen har professor
Bergendal uppmanat domstolarna att ta vederborlig hansyn till det
politiska laget, och visserligen forefaller stadsfiskal Ryhninger ha hor­
sammat den uppmaningen, och visserligen verkar det mycket troligt att
de som haft rattvisans svard i sin hand torde ha påverkats mer eller
mindre av krigslaget i sina omdomen . Men det går inte att stanna vid
det . Ty domstolarna stalls delvis infor fullbordat faktum . Såval saker­
hetspolisen som åklagaren har gjort sitt urval i och med anhållande
respektive åtal . Framfor allt kan sakerhetspolisen ha bidragit till det
faktum att knappast några spioner for tysk rakning doms fore 1 943 .
Sandler-kommissionens statistik over antalet anhållna har en svag
tendens i den riktningen , men det behovs utforligare studier for att
faststalla detta. Att sakerhetspolisen arbetade efter forhållandevis
luddiga rattsregler återspeglas i att en så oerhort stor del av de totalt
1 837 anhållna inte kom att domas . Det var endast 387 av dem som
domdes (i civil domstol) for statsfientlig verksamhet mellan åren
1939-1947 .
255
Det ar m . a . o . mycket troligt att orsakerna till en viss foljsamhet i
vilka som domdes med avseende på krigslaget ar att finna hos den
verkstallande makten - framfor allt sakerhetspolisen men eventuellt
aven hos åklagarna - och inte enbart hos den domande instansen .
Åtminstone lar de domande instansernas influens i sådan riktning vara
marginen i forhållande till den från verkstallande instanser. Men att gå
vidare i den diskussionen kommer att totalt spranga ramarna for denna
studie .
Dock måste avslutningsvis påpekas att det inte går att bortse från
den lagstiftande maktens inblandning i problematiken . Grunden till
eventuella orattfardiga konsekvenser av den verkstallande och
domande maktens ageranden kan ligga hos lagstiftarna . Det var j u
trots allt politikerna som satte s å effektiva vapen i handerna p å den
verkstallande makten - namligen tvångsmedelslagarna . Vidare fick den
domande makten okade repressiva moj ligheter i och med de forand­
ringar som gjordes i 8. kap . SL och darmed sammanhangande lagstift­
ning .
Det blir darfor missriktat att i alla lagen låta sakerhetspolis samt
domare och åklagare bli de framsta syndabockarna . Nej , det yttersta
ansvaret bade då som nu politikerna . Detta trots att de oftast slapp
bara hundhuvudet for de solkigheter som under kriget drabbade raus­
staten Sverige . Sandlerska kommissionens direktiv , skrivna av då va­
rande statssekreteraren Tage Erlander, inneholl in te något om att man
skulle granska politikernas f6rehavanden.63 Moj ligen berodde det på
att det var samma politiker som tillsatte kommissionen och tilldelade
den direktiven, som i så fall skulle ha blivit granskade .
Något forenklat menar j ag att uppstår det storre spelrum for den
verkstallande makten så utnyttjar den det . Ger lagstiftarna så gott som
fria tyglar åt verkstallarna , så ar de inte sena att sticka ivag. Detsamma
galler for den domande makten i dess forhållande till den lagstiftande
forsamlingen. 64 Stj alper då den lagstiftande makten i efterskott over
allt ansvar på domstolar och sakerhetspolis , så blir det ett rej alt brak i
det parlamentariska glashuset .
Noter
l Enligt S O U 1 940 : H , s . 1 27 skulle d e t rora sig o m 1 7 personer som under perioden
1 9 1 4- 1 938 ådi1mdes straff fOr brott som avses i 8. kap. SL. Walden 1 970. s. 4 1 skriver
att sex personer domdes fOr sådana brott under perioden 1 92 1 - 1 938.
2 Martin Lundqvist. chef for sakerhetspolisen i Stockholm , agerade aven åklagare i ett
anta! spionmål vid Stock holms rådhusratt. Bland annal i de allra forsta . I sin
slutpladering i mål 1 / 1 940 sager han att «brotten ifråga (spionbrotten , min anm . ) i
krigstid undantagslost erhålla en avsevard kvantitativ omfattning, vilken tenderar att
vidgas allteftersom krigforingen skarpes . Ej minst galler detta de neutra1a staterna
och bland dem Sverige . Polismyndigheterna i Sverige torde samfallt kunna intyga , att
i vårt land f. n . finnes ett rikt utgrenat spionagesyste m , representerande så gott som
samtliga nu krigfOrande lander>> .
256
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
9
·
Se aven Branting 1 942, s. 27 samt Ehrensvard I rikets tjiinst ( 1 965) s. 256, Kumenius
Kontraspion for fem nationer ( 1 984) s. 8-9 och Englich Den osynliga fronten ( 1 985)
s . 163 ff.
Se b l . a . SvJt 1940, 45 1 , utrikesminister Giinthers tal den 1 212 1940 (Giinther 1945 ,
s. 12 ff) , Malmstrom och Bergh Medborgarboken om folkforsvaret ( 1 940) s. 3 1 6-17
samt Brantings sarskilda yttrande i SOU 1948 :7 s . 435 .
SOU 1948 : 7 , s. 243 . 4 1 7 åtalades, 25 frikandes och 5 straffrifOrklarades.
De kommer forhoppningsvis att inkluderas i ett kommande arbete . Trots skepsis från
Krigsarkivets sida (som forvarar sådana mål) så blev ett flertal personer domda fOr
spioneri o . d . vid krigsratt .
Enda undantaget utgor mål 17/1941 angående den s . k . Kalix-mannen. Mål avgjorda
utanfor Stockholm ar det avsevart svårare att hitta. Dessa finns namligen arkiverade
på lands- eller stadsarkiven , eller - i platsbristens tecken - ligger de kvar på
respektive domstol . Efter en mangd arkivtimmar har j ag lyckats spåra det absoluta
flertalet av dem . En redovisning av dem får stallas på framtiden .
D e t ar har vart att notera a t t Sandler-kommissionen <<icke ingått p å någon
granskning av domstolarnas verksamhet>> (SOU 1946:35, s. 8). Någon sådan gransk­
ning har in te gjorts darefter heller.
Exempel på sådana skildringar utgor Ahrenberg och Bernhardsson Polisen lagger
pusse/ ( 1 95 1 ) , Bernhardsson Spionpolisen går på jakt ( 1 952) samt Detta har hiint hiir
del l ( 1 970) , Meurling Spionage och sabotage i Sverige ( 1 952) , Sten och Svensson
Spioneri ( 1 952) och Falkenstam De grona tandpetarna ( 1 95 1 ) , Undre viirlden tur och
retur ( 1 953) samt Minan ( 1 980) .
Se Branting 1943 s. 32 ff angående hemligstamplar. Han torde ha ve tat vad han talade
om då han agerade forsvarsadvokat i flera av dessa processer bakom lyckta dorrar.
Kung! . Maj : ts kungorelse från den 10/6 1938 samt dito for den 1 6/2 1940.
sou 1 948:7 ' s. 42 1 .
Ibid.
For ett sådant studium se Carlgren 1985 .
Erlander 1973 , s. 30-3 1 .
I akuta krissituationer av den typ som Sverige stod infor vid krigsutbrottet , kan
lagstadgade forsvarsåtgarder aven få konsekvenser på ett annat plan . Namligen: Hur
lyckas en demokrati losa konflikten mellan att bevara inre ordning och sakerhet, och
att uppratthålla medborgarnas demokratiska fri- och rattigheter? I ett vidare perspek­
tiv galler diskussionen m . a . o . bur långt en stat kan varna sin fortexistens på medbor­
garnas bekostnad fOr att fortfarande kunna benamnas en rattsstat. Parallellerna ar i
detta avseende många mellan Sverige under andra varldskriget och de stater som
under de senaste decennierna konfronterats med politisk terrorism (t.ex. Vasttysk­
land och ltalien) . Men det kan också galla ruckande på de rattsstatliga principerna i
samband med arbetsmarknadskonflikter. Narliggande exempel ar den engelska
kolarbetarstrejken 1 984/85 . Problemet aktualiseras då staten uppfattar sig stå infOr
ett hot . Och detta oavsett arten av hot . Det behover givetvis inte galla fenomen som
uttryckligen riktar sig mot staten, dvs . någon form av mer eller mindre medveten
protest. Så ar j u t.ex. inte fallet med narkotikamissbruket som inom vissa stater
U,Jpfattas som ett vasentligt hot mot deras fortexistens. For vissa intressanta parallel­
ler till narkotikabekampningen se Bruun och Christie Den gode fiende. Narkotikapo­
litikk i Norden ( 1985 ) .
SOU 1 948 : 7 , s. 1 8 . O vriga fOrandringar vid detta tillfalle - §§ 14 och 23 - var a v mer
bagatellartad natur .
Ibid . En ny paragraf - 2 1 b - lades också til!.
SvJt 1940, s. 450. I sitt sarskilda yttranda till SOU 1948 : 7 menar G . Branting att
<<nygestaltningen av 8. kap. SL ( 1 940 , min anm . ) var en brådmognad och ohållbar
frukt>> , s. 477 . I SvJt 1945 s. 329 skriver R. Bergendal att 1940 års revidering av 8.
kap. SL <<tillkom i stor brådska under intryck av krigsutbrottet och rimligtvis bar spår
harav , både i sak och form>> . Bergendal var ordfOrande i utredningen infOr den
lagrevideringen.
SvJt 1940, s . 550-5 1 .
Dodsstraffet avskaffades i den allmanna strafflagen 192 1 . Den sista avrattningen agde
rum 1910. For brott begågna i krigstid avskaffades dodsstraffet 1 973 .
SvJt 1 940, s. 459 .
Den andra sakkunnige i SOU 1 940:8 var O. Thulin . Sekreterare var S . Å seskog.
Krig og moral
257
22 SvJt 1940, s. 458-59.
23 Prop. 1942:27, s . 28.
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
SvJt 1940, s. 457-58. Citeras i t.ex. mål 6/1940.
sou 1948:7' s. 243 .
Ibid. s. 26.
Ibid . s. 140 ff.
Ibid. s. 65 ff.
Ibid.
Kubu 197 1 , s. 30-3 1 .
Ericson 1 98 1 , s . 68-69: «Sjalv gick j ag omkring och skamdes och bade dåligt samvete ,
då jag sysslade med denna verksamhet . » Ericson var bitr. landsfiskal i Kiruna fram till
1944.
Kellgren 1 95 1 , s. 86.
Kubu 197 1 , s. 36-38.
Dåvarande (dvs . 1 970) rikspolischefen C. Persson och likaledes dåvarande S A PO­
chefen Vinge , vagrade Jamna ut handlingama, men fick således baklaxa av regerings­
ratten .
Lundqvist agerade f. o . åklagare i e t t fåtal fall vid Stockholms rådhusratts 5 . avdel­
ning.
Kubu 197 1 , s. 206-07 .
Enligt sakerhetspolisen kunde man namligen inte se Wollweberligans verksamhet
som ryskt krigsspionage . (SOU 1 948 : 7 , s. 255) Se aven SOU 1 946 : 36, s. 1 73 f; SOU
1946:93 , s. 55-94 ; Boheman 1 964 , s. 297-303 samt Kubu 1 97 1 , s. 1 52-54. Wollweber
blev sedermera inrikesminister i O sttyskland .
sou 1946:93 s. 56 f.
Kubu 1 97 1 , s. 153.
L6fgren 1967 , s. 57.
SOU 1946: 93 , s . 73-74 . De två omnamnda målen var det s . k . Rickmanmålet (6/1940)
samt målet mot Beach och Lind ( 1 / 1 940) .
sou 1946:93 , s. 80.
Ibid .
Se t.ex foljande publikationer i det stora SUAV-projektet (Sverige Under Andra
Varldskriget) : Bjorkman Sverige infor operation Barbarossa ( 1 97 1 ) , Karlsson Sd
stoppades tysktdgen ( 1 974) , Molin Forsvaret, folkhemmet och demokratin ( 1 974) ,
Zetterberg Liberalism i kris ( 1 975) . Andra verk varda uppmarksamhet ar Carlgren
Svensk utrikespolitik .!939-1945 ( 1 973) , Molin Hemmakriget ( 1 982) samt Gunnar
Hagglofs memoarer. Aven de aktstycken som utgivits av UD ar mycket upplysande .
Se t . ex. Giinthers tal ur Tal i en tung tid ( 1 945) . Framst 24/10 -40 (s. 54) , 1 8/4 -42
(s. 99) , 7/5 -43 (s. 1 2 1 ff) , 4n -43 (s. 153) samt 2218 -43 (s. 161 ) . Angående P. A .
Hansson se f6ljande u r Svensk hdllning och handling ( 1 945) : 1 219 -39 ( s . 20-2 1 ) , 17/1
-40 (s. 60) , 1214 -40 (s. 88) , 9/1 1 -40 (s. 1 1 6-17), 27n -41 (s. 137 f) , 115 -42 (s. 145 f) ,
4/4 -43 (s. 168), 24/ 10 -43 (s. 1 86), 1944 Valskrift (s. 212).
Boheman 1 964, s . 15 och 20.
Det var inte bara Karl-Gerhards valkanda revynummer om den trojanska hasten som
drabbades av censur under kriget. Chaplins Diktatorn fick inte visas . Detsamma
gallde fOr Pimpernel Smith med Leslie Howard . Ett bra exempel på hur pass
infekterad situationen var ar att sångkvartetten Syncopen i sitt nummer om olika
landers tolkning av Bellmans «Gubben Noak» , inte fick gora sin tyska version
«taktfast och militart » . (Ur Gullers 1 974).
Enligt historikern Alf W . Johansson i ett radioprogram 2812 1985 i samband med
publiceringen av hans bok Per Albin och kriget (Tiden 1985 ) .
Grinilagret var d e t mest kanda a v tyskarnas koncentrationslager i Norge . For
ytterligare information om just denna konfiskation se Ture Nerman Trots al/t! ( 1 954)
s. 127-28. Dar framgår att det handlade om en komplott från ett anta! tidningar
riktad mot regeringens tryckfrihetspolitik .
Strindberg 1976. s. 224 .
Wahlback och Boberg l�, s. 185 .
Boheman 1964, s. 30 1�3 . Aven Hilding Hagberg namner ett par sådana fall i sin bok
Rod bok om svart tid ( 1966 ) , s. 255-57 .
Wessl�n och Flyghed 1978.
Forutom brott mot 8. kap. SL galler det således brott mot sabotagelagen från den
258
55
56
57
58
59
60
61
62
63
64
1 3/12 1 939, Vapenkungorelse n , Forordnandet angående explosiva varor , UtHi.nnings­
Iagen samt Hotell- och pensionatsstadgan . I ett fåtal fall har domen inkluderat
bedrageri eller stold , men då har dessa brott skett i samband med den statsfientliga
verksamheten . Exempelvis vid stold av dynamit for sabotage .
sou 1 948 : 7 , s. 427 .
Ibid , s. 255 .
Ibid.
Bernhardsson 1952, s . 454 . Detta att inte kannas vid sina ertappade spioner var den
vedertagna reaktionen. Så skedde t . ex . aven i mål 6/1 940 mot den s . k . Rickmanligan.
Under denna period handhar Ryhninger 33 av de totalt 48 mål som avgors,
( 1 939-1942) . En anledning till att han inte fortsatte var moj ligen att han falldes for
tjanstefel i mål 7/194 1 . Han återfinns darfOr tillsammans med overkonstapel T.
Soderstrom som tilltalad i ett annat hemligstamplat mål , namligen nr 15/1944 . Att
Ryhninger i vissa fall var ute på juridiskt tveksamma vatten indikeras också av det
privata fotoalbum over anhållna som återfanns efter hans dod hosten 1985 . Det
inneholl aven anteckningar om vederborandes namn , fOdelseår, samt anledningen till
anhållandet . (Expressen 27/10 1 985 . )
«Forbindelserna mellan chefen fO r lantfOrsvarets kommandoexpedition och tyske
militarattachen i Stockholm 1 939-1 945>> , s. 1 1 . (UD 1946 . )
Bratt 1973 , s. 38.
Erlander 1 973 , s. 3 1 .
Direktiven i sin helhet återfinns i SOU 1 946:35.
Undantaget från detta torde galla då exekutiv och/eller domande makt onskar
motverka den lagstiftande fOrsamlingens intentioner. Men det var inte fallet i Sverige
under andra varldskriget. Någon sådan motsattning fOrelåg inte .
Offentligt tryck
SOU 1940 : 8 Forslag till Lag om andrad Iydelse av 8. kap. SL m . m . >>
SOU 1 946:36 Betankande angående Flyktingars behandling.
SOU 1 946:93 Betankande angående Utlamnande av uppgifter om flyktingar.
SOU 1 948 :7 Betankande angående Sakerhetstjanstens verksamhet .
Prop. 1 942: 27 Med fOrslag till lag o m andring i vissa delar av 8 . kap. SL.
Utrikesdepartemente t : <<Forbindelser mellan chefen for lantfOrsvarets kommandoexpedition och tyska militarattachen i Stockholm 1 939-1945>> , 1 946 .
Litteratur
Bergendal R : <<Forslag till nya straffbestammelser om spioneri och forraderi m . m . >> , SvJt
1 940, s. 450-60 , Stockholm 1 940.
Bergendal R: <<Kris inom strafflagstiftningen?>> , SvJt 1 945 , s. 325-34, Stockholm 1945 .
Bernhardsson C. 0 . : Spionpolisen går på jakt, Stockholm 1952.
Boheman E . : På vakt, Stockholm 1 964 .
Branting G . : Lagrota, Stockholm 1 943 .
Bratt P . : lB och hotet mot vår sakerhet. A vesta 1 973 .
Carlgren W. � . : Svensk underrattelsetjanst 1939-1945, Helsingborg 1 985 .
Ericson W . : Over granserna, Luleå 1 98 1 .
Erlander T. : 1940-1949, Stockholm 1 973 .
Gullers K. W. och C. A. Nycop: Då, Stockholm 1 974.
Giinther C. : Tal i en tung tid, Stockholm 1 945 .
Hagberg H . : Rod bok om svart tid, 1 966.
Hansson P. A . : Svensk hållning och handling, Stockholm 1945 .
Kellgren H . : Sex år i Sko/ds skugga, Stockholm 1 95 1 .
Kubu M . : Gustav Mollers hemliga polis , Halmstad 1 97 1 .
LOfgren S . : R . Heydrich, Uddevalla 1 967 .
Strindberg A. : Det stora hakkorståget, Lovisa, Finland 1 976.
Wahlback K. och G. Boberg: Sveriges sak ar vår, 1 966.
Walden T. : Den slutna var/den, Stockholm 1 970.
Wesslen M och J . Flyghed: <<Yapenfrilagen. En myt om åsiktsfrihet>> , Stencil, Stock­
holms Universitet, avd . for allman kriminologi 1 978.
259
14
Svarta borsen i Sverige under
andra varldskriget
JOHNNY WIJK
Inledning
Att en svart marknad existerade i Sverige under andra varldskriget ar
ett valkant faktum . Dock har inga tidigare undersokningar gjorts for
att visa dess omfattning, utseende och innehåll eller att forsoka for­
klara svarta horsens uppkomst och forutsattningar .
I denna artikel , som framst bygger på material från Stockholm år
1943 , kommer resultaten från efterforskningarna att redovisas utifrån
fyra frågestallningar. 1
Hur omfattande var svarta borsen?
Vad inneholl den , dvs . vika olika typer av brott?
Vilka blev svarta borsbrottslingar och vilka straff domdes de till?
Hur forandrades svarta horsens forutsattningar?
De viktigaste kallorna har varit rattegångsprotokoll samt rattegångs­
diarier från Stockholms rådhusratt , officiell brotsstatistik , Livsmedels­
kommisionens och Stockholms kristidsnamnds efterlamnade arkiv
samt Kriminalpolisens pressarkiv .
For att ingen tvekan skall råda om vad som egentligen innefattar
uttrycket svarta borsen , inneborden vidgades år från år under kriget , 2
bor det noteras att i denna framstallning raknas alla typer av ransone­
ringsbrott , kupongfusk , prisocker , oriktiga inventeringar som tillhoriga
svarta borsen.
Innan vi går in på sj alva undersokningarna ar det nodvandigt att forst
kortfattat beskriva det som kom att bli sj alva grogrunden for en svart
marknad , namligen inforandet av ransoneringar.
Ransoneringssystemet
Sverige blev direkt i borj an av kriget , 1 939 , indraget i en handelspoli261
tisk konflikt mellan Tyskland och England bl . a . p . g . a . vår stora j arn­
malmsexport till Tyskland . Då Danmark och Norge på våren -40 blev
ockuperade sparrades Nordsjon av och våra importmojligheter beskars
kraftigt .3 Under åren 1 941-45 sjonk vår totalimport med ca 50 %
j amfort med forkrigsnivån .4 An viktigare for vår forsorjning var dock
att den efterstravade hoj ningen av vår egen livsmedelsproduktion fick
ett mycket dåligt resultat . Från 1 940 fOljde ett par år med svår missvåxt
som innebar att produktionen av t . ex så viktiga basvaror som kott/flask
och brodsad endast nådde ca 60 % av forkrigsnivån . 5 Dessa bakslag
fick myndigheterna att agera . Infor hotet om en livsmedelsbrist infor­
des under 1940-4 1 ransoneringar på de fiesta daglighetsvaror som inte
helt upphavdes forran 1 95 1 (kaffe ) . 6
Figur l . Ransoneringarnas tidsmassiga utstrackning.
v....... .
S.ll
SodobiOIIIggnlngs mtocltl
s•-.
Tobo ksworor
..._
Te•lllworor
Polollsm}OI
.
... ..�
· -....-�
G r edde
Arter
Torhd frukt
"' "
Mo k oroner
ll ryddor
Mo111 d el
O.l
Kottworor
'
Kor n g r r n
HowregrJn
Kakao
�
k�.
''·'
,.,,
""
bred
och rengOr lngsmedel
k l r OCh llrop
Twlft·
""
.... '""'
""
"
l)us
Mo Ø oil
RI'I'J'"
Sl rop
Fl ed,
M)OI och
,,.
1 ... �
....
....
·
�
'&.l
'
'
��'"�., ��!�������· 'i"E" �1�,������· ��:k
•,•::.
• "--4---1--4--4-.---+---l--1-_,:j
1
•
'
1 ,�
•
1940
1 94 1
1 942
1943
1 944
1 945
Kalla : Statens Offentliga U t redning ( S O U ) 1 95 2 : 49--50
1946
s.
1 947
1 948
"
..
,
..
'1 949
!
IM
1 950
406 .
Redan vid krigsutbrottet bade jordbruksministern tillsatt Statens Livs­
medelskommission (LK) som bade en organisationsplan med 33 regio­
nala samt 1 758 kommunala kristidsnamnder att ansvara fOr invente­
ringar, utdelning av ransoneringskort samt kontroll av hela systemet . 7
262
Erfarenheterna från forsta varldskrigets ransoneringar visade att det
bade varit alldeles for krångligt både for konsumenterna och myndig­
heterna med foljd att hela systemet bade fungerat mycket dåligt . Nu
valde man ett helt annat system . Lite kortfattat kan man beskriva det
speciella med andra varldskrigets ransoneringssystem som att man gav
varje kupong ett fast kvantitativt varde och istallet varierade perioder­
nas liingd efter tillgången på de olika varorna. 8
Detta system bade en rad fordelar . Dels var kupongvardet avpassat
efter hur varorna var fOrpackade , vilket underlattade i affarerna , dels
kunde myndigheterna snabbt fOrandra tilldelningen av en vara om
situationen forandrades . Forbattrades tillgången for en vara så avkor­
tade man den aktuella perioden och påborjade en ny , dvs . okade
tilldelningen. Tvartom om tillgången forsamrades , periodens langd
forlangdes och ransonen fich racka ytterligare en tid . Problemet var att
hålla reda på alla olika datum for olika varors perioder, men som hjalp
publicerades den s . k . ransoneringskalendern i alla dagstidningar plus
att information regelbundet gavs i radio .9
Ransoneringssystemets konstruktion innebar att storleken på tildel­
ningen av olika varor hela tiden varierade , vilket gor det svårt att få en
overgripande uppfattning om ransonerna var tillrackliga eller om det
fanns behov av att utoka sin konsumtion , t . ex. via kop på den svarta
marknaden. Av ett otal artiklar och insandare från de aktuella åren ,
som aggressivt klagar på ransonernas knapphet , kan man dock fOrstå
att många manniskor inte var nojda med sin tilldelning. 1 0 Som ett
exempel kan namnas att kafferansonen som lagst , våren -42 , endast
uppgick till l ,8 gram per vuxen person och dag, vilket innebar en kopp
kaffe var 4 : e dag . 1 1 Kaffe var också en av de varor som flitigast
forekom på svarta borsen .
Ett utforligare resonemang om det går att koppla ihop tillgång på
varor med utvecklingen av svarta borsen kommer att utforas under 4:e
frågestallningen, angående den svarta marknadens forutsattningar.
Viktigt att poangtera ar det faktum att ransoneringarna tvingade ner
den totala livsmedelkonsumtionen, den officiella , med som mest 20 %
under 1 942 och med ett snitt for åren 4 1-45 med 1 2 % j amfort med
forkrigsnivån . 1 2
Hur omfattande var svarta borsen ?
Går det att mata e n verksamhet som gjorde allt for att inte synas eller
lamna några spår efter sig? Två satt att forsoka losa detta problem har
provats , namligen genom att dels mata den uppdagade brottsligheten
via antalet domda for svarta borsbrott , dels forsoka hitta uppgifter från
myndigheter och massmedia som skulle kunna ge ledtrådar till bur stor
del av konsumtionen som skedde via svarta borsen.
263
Undersokning av riittegångsmaterial
Den officiella brottsstatistiken ger inte mycket hjalp nar det galler
svarta borsen. Dessa brott har i statistiken slagits ihop med en rad
andra speciella forseelser under rubriken kristidsbrott . Detta gor det
alltså omojligt att urskilj a en svarta borshaj från t . ex . en som glomt att
sHicka ljusreklamen till sin affar, brott mot luftskyddet .
For att kunna sarskilja svarta borsbrottslingarna genomfordes darfor
en egen statistikundersokning av det efterlamnade domstolsmaterialet .
P . g . a . materialets omfattning var naturligtvis en viss avgransning nod­
vandig . Av praktiska skal valdes Stockholms rådhusratt , och for att
kunna nå en totalomfattning bedomdes det lampligast att studera ett
helt år. Enligt kristidsbrottstatistiken nåddes en kulmen år 1 943 varfor
vaiet for undersokningen foll på det året .
På Stockholms rådhusratt fanns år 1 943 åtta avdelningar som
behandlade brottmål , och for varje avdelning upprattades diarier over
de aktuella målen, brottsrubricering samt utslag .
Ett problem med att undersoka via diarierna ar att brottsrubricering­
arna inte ar konsekvent genomforda . Oftast står endast «ransonerings­
brott» , men ibland uppges aven mot vilken vara som brottet riktades.
Dock når man med denna undersokningsmetod ett absolut mått , vilket
också var avsikten , på hur många som domdes fOr svarta borsbrott
under ett år i Stockholm .
Undersokningen av samtliga avdelningars diarier 1 943 gav foljande
resultat . Anta! personer domda for ransoneringsbrott : Fisk 22 , kaffe
22 , kott 43 , textil 46, dack 8 1 , kupongbrott 85 , tobak 94 , prisocker 1 45 ,
smorj medel 23 1 , ransoneringsbrott 485 .
Summa: 1 254 st .
En rangordning mellan rubrikerna ar alltså inte mojlig då «ransone­
ringsbrott>> innefattar alla de ovriga . Vid narmare granskning av ratte­
gångsprotokollen visar det sig att denna mer allmanna rubrik oftast
innebar livsmedelsbrott . Rubrikerna smorj medel och dack har sin
forklaring i att det kravdes speciellt tillstånd for att få anvanda privata
personbilar.
Undersokningsresultatet, 1 254 personer domda i Stockholm 1 943 ,
kan sedan anvandas till lite mer overgripande berakningar angående
totalomfattningen. Dels kan man berakna hur många procent som
ransoneringsbrottslingarna representerade i relation till den totala
brottsligheten , fylleri och trafikforseelser undantagna, 1 3 i Stockholm
1943 och får då siffran 9 % . Dels kan man med hj alp av den officiella
brottstatistiken for antalet domda for <<kristidsbrott>> gora en forsiktig ,
lite generalise rande berakning av hur många som domdes for svarta
borsbrott i Sverige under hela ransoneringsperioden. 14
I siffror blir antalet domda c : a 42 400 i hela Sverige varav c : a 5200 i
Stockholm .
264
Figur 2 : En berlikning av antalet personer domda for svarta borsbrott
1940--5 0.
1 000-
tal
8
6
4
Hela
riket
2
1 940
-41
-42
-43
-44
-45
-46
-47
-48
-49
-50
Kal/or: Sveriges offentliga statistik, Brottsligheten 1 940-50. Stockholms rådhusriitt,
Diarier for brottsmål avd. 1-8 1 943 .
Utvecklingskurvan visar en markant topp år 1943 och detta faktum
samt utseendet av hela kurvan analyseras nlirmare liingre fram i
artikeln .
Undersokningen via rlittegångsmaterial har kunnat besvara frågan
om den upptiickta svarta borsbrottsligheten men den kan också kritise­
ras for att den enbart mater polisens aktivitetsnivå. Kan det finnas
andra kiillor som berlittar om den verkliga omfattningen av svarta
borshandeln?
Upp gifter om den totala omfattningen av svarta borsen
Den litteratur som behandlar svarta borsen lir, som nlimnts i inled­
ningen , i det nlirmaste obefintlig. På de få stallen diir den omnlimns lir
det oftast endast som ett konstaterande att den existerade . En bok som
dock sager lite mer lir en oversiktsbok angående polisens arbete ,
Polisen beriittar. I den framkommer att svarta horsens haj ar fanns noga
registrerade i ett stort kortregister på Stockholmskriminalen . Det
skulle for Stockholms del rora sig om flera tusen namn , men med
endast c : a 200 som var stamkunder. Vidare bekrliftar boken det vi
redan sett via statistiken , niimligen att sommaren 1 943 var den mest
anstrlingande tiden fOr kriminalpolisens svarta borsspanare . 15
Uppgiften om att polisen fort register over svarta borsforsiiljare lat
naturligtvis mycket intressant men tyvlirr finns inte detta register
265
bevarat . Inte heller annat material från polisen eller dess interna
tidskrift har kunnat ge någon vardefull information .
De myndigheter som bade ansvaret for ransoneringssystemet var
Livsmedelskommissionen (LK) på central nivå samt i det har fallet
Stockholms kristidsnamnd på lokal nivå. Båda myndigheterna har
efterlamnat omfattande arkiv från sin verksamhet men trots intensiva
efterforskningar har ingenting av riktigt varde fOr den aktuella fråge­
stallningen hittats . Oandliga inventeringslistor , besvarsskrivelser m . m .
men inga uppgifter o m ett svinn eller andra kommentarer o m svarta
borsen . De få ledtrådar som hittats angående den svarta marknadens
storlek har framkommit via massmedia . Forst ett par myndighetsperso­
ners uttalanden.
Chefen for Stockholms kriminalpolis rotel 3, kristidsroteln, blev vid
flera tillfallen tillfrågad om situationen på svarta borsen . I slutet av
1941 ansåg han att omfattningen var mycket blygsam , och att det enda
som forekom var några mindre affarer med kaffe . Dock trodde han att
en uppgång var att vanta och att priserna på det svarta kaffet hela tiden
steg, aktuell notering var sex gånger butikspriset. 16 På våren -42
vidhåller han sin uppfattning om den svarta marknadens litenhet, och
anser att pressen gor stor skada for sammanhållningen genom sina
skriverier. 17 Aven 1 946 havdar han att kontrollen over svarta borsen
var mycket god , dock erkanner han att det varit några arbetssamma år
och gor en uppskattning att c : a 10 000 personer i Stockholm horts och
gissar att ungefar halften domts . 18 (For ovrigt val overrensstammande
med resultatet från den egna undersokninge n . )
Liknande tongångar hors under 1944 från andra ansvariga poliser,
bl . a . i Halsingborg och Norrkoping, som menar att svarta borsen nu
praktiskt tagit fOrsvunnit och att priserna sjunkit snabbt ifrån sina
toppnoteringar under 1 943 då t . ex. kaffet betingade tio gånger butiks­
priset . 1 9
Byrådirektoren på LK havdade i samband med 10-års jubileet 1 949 ,
att ransoneringssystemet bade varit helt vattentatt och att svarta borsen
varit av mycket liten omfattning. Bevis for detta ansåg chefen fOr
juridiska sektionen vara det faktum att varorna alltid rackt till alla
kuponger, alltså aven de stulna och forfalskade . 20
Utsatter man dessa samstammiga myndighetsuppgifter for tendens­
kritik framkommer naturligtvis att de berorda personerna alla haft eget
intresse av att skildra svarta borsen som obetydlig. Som kontrast bor
namnas att mangder av artiklar gav en helt annan bild. En advokat
t . ex . forsvarade sin klient , en kvinnlig affarsagare som bade sålt
kupongfritt i fyra år, med att brottet var så allmant forekommande att
straffpåfoljd var overflodigt . En annan artikel menade att den svarta
marknaden var som ett bottenlost trask . Ju mer polisen satsade desto
mer avslojades , men u tan att på långa vagar nå botten. 2 1
De allra intressantaste uppgifterna framkom indirekt i en debatt
266
mellan LK och Skånes slakteriforening angående kottransonernas stor­
lek. LK hade genomfort en undersokning av hur stor den svarta slak ten
var genom att j amfora officiella slaktsiffrorna med tillgången på hudar
och skinn . Man fann svinnet vara 200 000 djur per år. Slakterierna
menade att detta var all deles for låga siffror. Merparten av dem som
slaktade svart vågade inte salj a skinnen och eftersom flaskkott , som var
det vanligaste kottet på svarta borsen, inte var med i undersokningen
så skulle de verkliga siffrorna vara ca l miljon dj ur.
Omraknat i kilo skulle LK : s lagre siffror andå innebara att i relation
till aktuella , 1 944 års , konsumtionssiffror, så såldes 9 % på svarta
borsen . Om man dessutom lade till flaskkottet var man uppe i forkrigs­
konsumtionen och alltså , menade Slakteriforeningen , kunde man hoja
ransonerna eller helt enkelt slopa restriktionerna . Myndigheternas
agerande godde endast svarta borsen. 22
Folkforsorj ningsminister Gunnar Strang raknade , i en utlaggning om
forsorjningslaget i september -47 , helt officiellt med att 9 % av kott­
konsumtionen skottes via svarta borsen och konstaterade , då han
raknade in denna del , att tillgången andå inte nådde upp till en sån nivå
att ransoneringarna kunde slopas . 23
Riktigt intressanta blir dessa uppgifter om man j amfor med den
officiella konsumtionsminskningen på c : a 12 % . Enligt slakterifore­
ningens berakningar skulle svarta horsens forsaljning klart overstiga
denna konsumtionsminskning och alltså innebara att ransoneringarna,
åtminstone från år 1944, var helt onodiga . Var det helt enkelt så att
svarta borsen tackte ransoneringarnas besparing under hela kriget och
fOr alla varor så att forkrigsnivån på konsumtionen holl sig intakt?
Tyvarr racker inte de framkomna uppgifterna for att bekrafta en sådan
vidlyftig spekulation . Dock kan man anse uppgifterna så trovardiga att
LK:s slutsats , att 9 % av kottkonsumtionen från år 1 944 skedde via
svarta borsen , fastslås som ett mini-mått på den svarta marknadens
totala omfattning.
Vilka olika typer av brott bestod svarta borsen utav ?
Utifrån rattegångsprotokoll skall ett forsok goras att beskriva svarta
horsens utseende . Det visade sig inte vara helt latt att kategorisera
brottstyperna då antalet varianter på den svarta marknaden var nastan
lika med antalet brott . En viss strukturering ar andock moj lig.
En forsta indelning innebar att alla ransoneringsbrott grupperas
under två huvudrubriker : olaglig handel med varor samt olaglig handel
med ransoneringskuponger. Darefter delas varje huvudavdelning in i
ett antal underrubriker. Nedan redovisas denna uppstallning med ett
par autentiska rattsfall som exempel under varje rubrik, dock utan att
namn på personer eller restauranger kommer att uppges . I några fall
267
namns penningsummor och for att vardeinneborden lattare skall for­
stås bor man veta att de gennomsnittliga årsinkomsterna var
2500-4700, eller uttryckt i dagslån 10-15 kr. 24
Avsnittet avslutas med ett resonemang om svarta horsens utseende
eventuelt forandrades under ransoneringsperioden .
Olaglig handel med varor
Enskilda livsmedelsbrott :
En konstapel stoppade ett expressbud på en gata i Stockholm med ett
stort kottparti på cykelflaket eftersom han tyckte situationen verkade
lite skum . Vid en husrannsaken hos adressaten fann man i dennes
kallare 125 kg kott och en rad andra ransonerade varor, som erhållits
via en kopman i Herrljunga . Kopmannen hade haft kontakter med en
bonde som han kopt varor av , och darefter sålt till en fast kundkrets .
Kopmannen domdes till 2 månaders fangelse och mannen i Stockholm
till 50 dags boter (db) . 25
Ett brott av annan typ uppdagades då en person i Hagersten ringde
polisen och meddelade att en mystisk urlastning från en lastbil agde
rum . Då polisen anlande hittade man en gris , fortfarande ljummen ,
upphangd i tradgården . Utredningen visade att tre man tillsammans
gjort ett flertal uppkop av avelsgrisar, under forespegling att de var
uppfodare , slaktat dem och sålt kottet på den svarta marknaden . Alla
tre fick fange Ise mellan en och ti o månader. 26
Fyra herrar i Ålvsjo inredde ett garage till svinstia , kopte var sin liten
griskulting och fodde upp dem på matrester från sina hushåll. Strax
fore j ul bade de slaktat grisarna . Att de forklarade sig endast ha tankt
anvanda flasket for eget bruk hj alpte inte utan de domdes till 20 db var
pl us vardet av flasket , ca 90 kr per gris . 27
Enskilda livsmedelsbrott av lite storre omfattning forekom också . I
Vetlanda bade en lagerarbetare hos en stor spannmålsfirma bedrivit
egen forsaljning på lunchrasten . Detta var en s . k . officiell hemlighet i
hela trakten och fOrsalj ningen pågick under flera år innan också polisen
fick nys om saken . 211
Till sist också ett exempel från Ystad dar två personer bedrev
omfattande kott/flask-fOrsalj ning utan kuponger. «Halva Ystad» upp­
gavs ha handlat illegalt och vid forsalj ningsstallet , som var helt oppet ,
forekom ofta kobildning . Forsaljarnas forsvar om att de endast fOrsett
svaltande arbetare bet inte på ratten utan båda domdes till 5 månaders
fangelse . 29
Andra varor an livsmedel :
Det stora flertalet varor som omsattes på den svarta marknaden bestod
268
av livsmedel , men några få undantag fanns dock . Det gallde då framst
olja och gummidack . Oftast var det småaffarer men åtminstone två
storre historier avsloj ades. I det ena fallet handlade det om stolder ur
militara lager och i det andra fallet om en tj ansteman på Statens
Industrikommission som forfalskade licenser på bildack . 30
Butiker och grossister:
Ett mycket vanligt brott som livsmedelsbutikerna , eller den ansvarige ,
blev anklagade for var fOrseelser mot prisstoppet , s . k . prisocker.
Kristidsnamnderna bade kontrollanter som gick runt och kontrollerade
att priserna var de ratta . Dessutom fungerade allmanheten som overva­
kare och många anmalningar kom j ust från privatpersoner. De mål
som kom upp i råtten handlade oftast om mycket små prisovertradelser
och domarna lod på 5-6 dbY
Ett bitrade i en affar på Ringvagen skrev dock till polisen och
klagade over att en konkurrerande kott- och charkuteributik på Gotga­
tan sålde stora mangder kott och flask utan att avkrava kuponger.
Hennes egna kunder bade namligen borj at krava samma fOrmån om de
skulle fortsatta handla i hennes butik. Affaren på Gotgatan ingick i en
charkuterikedj a med flera butiker runt stan med eget slakteri ute i
Enskede . Vid den forsta kontrollinventeringen upptacktes så stora
brister att slaktlicensen omedelbart drogs in. Det beraknade svinnet
uppgick till minst ca 1 90 000 kg kott . Ågaren och disponenten samt 12
anstallda stalldes infor ratta. Då agaren bade varit sj uk en langre tid
och ej deltagit i firmans verksamhet blev disponenten huvudansvarig ,
dock inte domd till hela skuldbordan , och fick 150 db plus ett vederlag
att betala på 3250 kr (ca 75 % av mannens årslon) . De ovriga 12 fick
30-100 db . 32
Endast i några fall har det framkommit att varugrossister varit
inblandade i svarta borsaffarer. Det storsta och mest uppmarksam­
made fallet var en j attelik mutskandal , dar en tidigare straffad person
bade fått en bog befattning inom handelskommisionen och delvis
ansvarat for importen via lejdbåtarna. Han bade bl . a . skaffat plats for
«egen» varuimport på båtarna. Detta utrymme upplat han , efter rej ala
mutor, till o lika importfirmor som på detta satt kunde få in svarta varor
i stora mangder. Rattegångarna foljdes med stort intresse av massme­
dia då en rad direktOrer for kanda firmor blev åtalade . Mannen som
tagit mutor fick l ,5 års fange Ise . 33
Restauranger och cafeer:
De fiesta mål dar restaurang och cafe-idkare var inblandade gallde
otillåtna varuinkop. Vid en rutinkontroll på en restaurang på Odenga­
tan t . ex . , fann LK en hel fårkropp , som var ostamplad , hangande i
kylrummet. Koksmastaren erkande att han kopt den svart av en okand
man . 25 db . En anonym anmalan mot en restaurang på Norrlandsgatan
269
berattade att det på ett mystiskt satt levererades hela djurkroppar. Vid
utredningen framkom att två vilthandlare i Hotorgshallen bade forsett
ett flertal restauranger, bl . a . en stor och vålkånd vid Birger Jarlsgatan ,
med svarta varor. Mellan 50 och 1 00 db utdomdes for de inblandade . 34
Olaglig handel med ransoneringskuponger
Enskilda kupongbrott :
Majoriteten av de mål dår endast 1-2 personer stod åtalade for
kupongbrott gall de relativt små forseelser, typ mannen som ville salj a
sitt inkopskort for kaffe , oturligt nog till en civilklådd poliskonstapel. 35
Eller kvinnan som tog ut ransoneringskort for sin dotter, trots att
denna hade flyttat till Åland , och kunde på så satt få ut dubbet
ranson . 36
En aldre dam anstålld på Stockholms kristidsnamnd gjorde sig
skyldig till betydligt allvarligare brott då hon kom over kort som skulle
makuleras men istallet skrev dit sitt eget namn . Brottet domdes aven
som forfalskning och kvinnan fick 5 månaders fangelse . 37 Två man stod
på Klara norra kyrkogata , med var sin resvaska fullproppad med
korvvaror, mycket missbelåtna med sin otympliga situation . De bade
kopt kuponger av en kvinna på Fridhemsgatan for att sålja vidare på
den svarta kupongmarknaden. Kupongerna var dock «tvåttade» efter
att ha varit forsedda med makuleringsstampel , och med sin lite blekare
farg bade kupongerna varit osalj bara. Mannen chansade då på att losa
in en del av kupongerna och stod nu alltså och kursade korv . Bagge var
tidigare domda och fick nu var sin månad i fångelse . 38
Kupongstoldsligor:
Var går grånsen for att man skall kalla en grupp en liga? I den hår
framstållningen har uttrycket anvants då det rort sig om minst 4
personer. Undersokningarna har visat att det avsloj ades minst ett 50tal små ligor som agnat sig åt kupongforsålj ning. De tre storstaderna
Stockholm , Goteborg och Malmo uppvisar de fiesta och storsta affå­
rerna men att doma av tidningsartiklar så avsloj ades ligor runt hela
landet . 39 Men varifrån fick ligorna sina kuponger? Jo, dels från
kupongstolder, dels från falsktryckerier.
De kupongstolder som formodligen i huvudsak forsåg svarta borsen
med kuponger var en rad mycket uppmårksammade inbrott hos olika
kristidsnamnder dar mångder av giltiga kuponger stals och snabbt
spreds på den s � arta marknaden. Sammanlagt 10 sådana stora kupper
genomfordes i Orebro , Jonkoping, Sundsvall (2 ggr) , Uppsala, Molo­
dal , Norrkoping, Nynashamn , Ovansjo samt Ytterlannas.
Efter varje storkupp begav sig forovarna direkt till någon storstad ,
270
oftast Stockholm dar kupongtillgången då genast okade på svarta
borsen .40
Den allra storsta kuppen genomfordes i Sundsvall , vars namnd sjalv
var ovetande om att de var en de storsta kupongleverantorerna till den
svarta marknade n . Det var forst efter att polisen bade sprangt en stor
forsalj ningsliga i Stockholm som hela historien uppdagades . Genom
speciella koder på kupongerna upptackte Stockholmskriminalen att
nastan samtliga beslagtagna kuponger kom från j ust Sundsvall. En liga
bade med bl . a . hj alp av falska nycklar kommit over stora partier
overblivna kuponger och darefter sålt till en kurir från Stockholm och
så bade trafiken pågått minst ett år innan avsloj andet . Ligaledaren i
Stockholm fick tre års fangelse sedan det bevisats att han distribuerat
kuponger for ett varde av minst 200 000 kr. De omfattande rattegång­
arna foljdes med stort intresse av allmanheten och massmedia . 4 1
Åven Stockholms kristidsnamnd bidrog med ett stort antal kuponger
till svarta borsen i flera år utan att ha den minsta vetskap om detta .
Namnden bade lagt ner ett omfattande arbete på sakerhetsforeskrifter
vid hanteringen av de overblivna kupongerna . I plomberade lådor och
med ett antal kontrollanter fordes kupongerna ut til Lovsta forbran­
ningsstation och stjalptes ned i ett av roren till ugnarna . Vad kontrol­
lanterna inte visste , var att det fanns en reparationslucka en bit ned i
roret och att en anstalld vid forbranningsstationen påpassligt stod och
«håvade» in de attraktiva kupongerna . I fyra år pågick inhåvandet och
tusentals giltiga kuponger fann vågen till den svarta marknaden .
Avsloj andet år 1 946 vackte stor munterhet i pressen och omnamns
dessutom i en bok som behandlar storre svenska rattsfall som den mest
tragikomiska svarta borsaffaren under andra varldskriget . 20 personer
blev åtalade och tre stycken dom des till ett års fangelse . 42
Falsktryckningsligor:
I april -42 kom de forsta tecknen på att sådan verksamhet forekom då
polisen hittade mycket valgjorda forfalskningar av ransoneringsku­
ponger. Det skulle dock droja ytterligare två år innan polisen upp­
tackte det forsta falsktryckeriet. Det låg på Karduansmakaregatan i
Stockholm och bade sysslat framst med tryckning av kaffe kuponger.
Minst elva personer var inblandade och erkande tillverkning for 10 ton
kaffe varav ca 75 % hunnit avyttrats.43
I november år -44 triumferade polisen genom att avsloj a ett tryckeri i
Goteborg som visade sig vara storgrossist i falsktryckeri och berakna­
des ha stått for 80 % av samtliga falska kuponger på den svarta
marknaden i hela Sverige . Ligan bade flera forgreningar upp till
Stockholm och många inblandade var redan haktade for andra svarta
borsjobb . 15 nya personer åtalades och de fyra huvudansvariga , bland
dem två kemigrafer, fick runt två års fangelse . Polisen ansåg sig ha
sprangt svarta borscentralen. 44
271
Den storsta tryckeriharvan i Stockholm nystades upp via en mycket
omskriven tavelstold från Nationalmuseum . «Cezanne-tjuven» , som
han benamndes , visade sig vara medlem av en liga som också sysslade
med falsktryckeri . Ett tryckeri på Hogbergsgatan utsattes for polisens
misstankar och efter att ha beslagtagit vissa bevis, rullades en harva av
jatteformat upp . Efter flera husundersokningar fann polisen en litogra­
fisk sten, 30 x 25 cm , som visade sig vara en akta klicbe fOr kottku­
ponger och når man sen aven fann akta papper , som ligan erhållit via
en ingenjor på Esselte , var skandalen ett faktum .
Ligan hadde alltså in te tryckt falska kuponger, u tan bade tillverkat
akta eller rattare sagt identiska med akta kuponger.
Chefen for LK sa sig vara chockad over ligans verksamhet , minst 50
ton kott , och menade att den bade kunnat utgora ett hårt slag for
folkforsorjningen.
28 personer blev åtalade i en gigantisk rattegång och 11 domdes till
sammanlagt 17 års fangelse . 45
Sammanlagt har uppgifter om 6 stycken avslojade falsktryckerier
hittats.
Efter att ha skisserat de olika brottstyperna på den svarta marknaden
kan man dra slutsatsen att den klart allvarligaste kategorin var kupong­
brotten och speciellt då de stora stolderna samt falsktryckerierna .
Samtidigt skall konstateras att inga uppgifter finns o m att svarta borsen
var organiserad av någon slags undre varld . Ligorna tycks ha agerat
helt separat och ett eventuellt kontaktnat blev i så fall oupptackt .
Svarta horsens eventuella forandring av utseende :
Fanns alla de olika brottstyperna hela tiden eller forandrades bilden
under ransoneringsåren?
Vissa uppgifter menar att utseendet fOrandrades markant . En tid­
ningsartikel i december -43 konstaterade att en marklig omsvangning
av svarta borsen bade skett . Varuhandeln bade nastan helt forsvunnit
och istallet bade kupongbrotten overtagit marknade n .
Samma sak menar Stockholms kriminalchef p å kristidsroteln i en
intervj u 1946 . Han ger bilden av att svarta borsen bade tre olika
utvecklingsfaser. Den forsta bestod av varuhandel, p . g . a . att många
fuskade vid de inledande inventeringarna , från mitten av kriget kom
den stora kupongstoldsvågen och mot slutet av kriget startade falsk­
tryckerierna . 46
Ar detta en riktig bild eller ar det endast polisens utveckling betråf­
fande att upptacka brott som skisseras?
Att de inledande åren framst bestod av varuhandel ar ett påstående
som låter mycket rimligt . Dock ar det tveksamt om det verkligen var
någon tidsdifferens mellan de olika satten att få fram kuponger till den
svarta marknaden . De fiesta tryckerierna bade når de blev avslojade
1944-46 hållit på några år och polisen gjorde sjalva uttalanden om
272
fOrekomsten av falska kuponger redan 1 942.
Att dela upp svarta borsen i tre etapper ar nog darfOr inte helt
riktigt . Daremot kan man gora en indelning i tv å halvle kar, dock u tan
någon skarp grans , dar fOrandringen från varuhandel till kupongbrott
skedde under 1 943 .
I detta sammanhang ar det viktigt att påpeka svårigheterna med att
exakt faststalla når ett brott egentligen utfOrdes . All statistik utifrån
rattegångsmaterial visar ju når brotten upptacktes eller fOr att vara
exakt når de behandlades i råtten .
Vilka blev svarta borsbrottslingar och vilka straff dom des
de till?
Når man undersoker rattegångsprotokoll ar det också moj ligt att få
fram viss information om personerna som stod åtalade . Det galler
framfor allt uppgifter om yrke , inkomst och om de har varit straffade
tidigare .
En undersokning av 1 84 personer som domdes for ransonerings­
brott47 i Stockholm 1 943 gav folj ande resultat når det galler inkomst
och yrkesuppgifter (genomsnittsinkomst år 1943 ca 3500) :
Figur 3: Antal personer domda for svarta borsbrott efter inkomst per
år. (Undersokning av 1 84 personer . )
•
=
domda till dagsboter
o
=
domda till fångelse
Antal
domda
40
o
-1
1 -
2-
3-
4-
5-
6-
8-
1 O-
1 5-
2O-
1 000tal kr .
Kalla : Rattegångsprotokoll Brottmål avd . 8 vid Stockholms rådhusratt 1 943 .
273
Inkomstundersokningen visar att både nar det gallde domda till dags­
boter och fangelse så fanns det ungefar lika många under som over
inkomstgenomsnittet for hela riket. Noteras bor också de db-straffade i
de riktigt hoga inkomstklasserna .
Av detta kan man , lite schematiskt , dra slutsatsen att svarta bors­
brottslingarna rent ekonomiskt tamligen val representerade ett tvar­
snitt av befolkningen .
Statististikfor man yrkesbeteckningarna finner man att de yrken som
bade anslutning till butiker var de klart mest forekommande , ca 35 % ,
och darefter foljer restaurang- och cafeanstallda samt agare . I ovrigt
finns ett otal titlar representerade , aUt från direktorer, tj ansteman ,
hantverkare , kopman till verkstads- och diversearbetare . Trots att en
viss skepsis alltid måste riktas mot den har typen av kalla , de åtalade
kan ju i princip ha uppgett titel efter egen smak , vilket inte var fallet
med inkomstuppgifterna, så duger andå materialet till att ytterligare
forstarka intrycket av att ransoneringsbrotten utfordes av personer från
alla samhallsskick .
Denna slutsats bekraftas av en annan kalla av mer berattande
karaktar. Stockholms kriminalkommissarie menade att svarta bors­
brottslingarna , åtminstone nar det gallde de forsta åren av kriget,
bestod av vanliga , «nastan» hederliga , manniskor som tyckte det var
lite sport att bedriva svarta affarer. Från slutåren av kriget nar markna­
den framst gallde kupongbrott så overtogs , enligt kommissarien , bante­
ringen av mer professionella forbrytare . 48
Eftersom statistikundersokningen endast omfattade 1943 så ar detta
sista uttalande svårt att bedoma med full sakerhet . Dock kan man
narma sig utsagan via protokollens uppgifter om tidigare fiingelsestraff
(utdrag från brottsregistret) .
Om man antar , vilket vi strax skall kontrollera , att kupongbrotten
var de allvarligaste och att det då var dessa som i allmanhet betingade
fangelsestraff, så kan vi åtminstone hjalpligt kontrollera kommissariens
påstående .
Av de 1 5 1 personer i undersokningen som domdes till dagsboter så
bade 9 st . varit fangslade tidigare vilket utgor 6 % . Tittar man på de 43
personer som nu domdes till fangelsestraff så finner man att 21 st . haft
tidigare fangelsedomar vilket innebar nastan 50 % . Det skall poangte­
ras att det finns en riskfaktor med detta resonemang , då de tidigare
bestraffade formodligen fick fangelsestraff lattare jamfort med de
ostraffade , men tendensen i undersokningen ar så påtaglig att man
andå tors påstå att kommissariens yttrande verkar ha hog trovardighet .
De mer allvarliga svarta borsbrotten tycks till stor del utforts av de s . k .
mer professionella forbrytarna.
274
Andelen dags boter samt fiingelsebestraffade
For att få en helhetsbild over relationen mellan allvarligare brott och
småforseelser statistikfordes straffpåfolj den i samtliga av de 1 254 fall
som domdes i Stockholm 1 943 .
Resultatet visar att det overvagande flertalet , 96 ,2 % , enbart
bestraffades med boter, och således var endast 3 ,8 % av svarta bors­
brotten av sådan art att fangelse utdomdes. En studie av storleken på
antal dagsboter forstarker ytterligare bilden av att det mest handlade
om mycket små ransoneringsforseelser eftersom majoriteten tilldom­
des under 25 dagsboter. 49
Vid vilken grad av brott blev straffet fangelse ? Trots flera forsok har
det visat sig omoj ligt att kartlagga någon logik i straffpåfoljden .
En j urist som 1948 också gav sig på uppgiften att forsoka beskriva
rattspåfoljden vid ransoneringsbrott kom fram till samma slutsats . For
till synes samma brott utdomdes mycket o lika straff. 50
Vad man dock kan konstatera, vilket vi j u redan antagit, ar att utav
de som fick fangelse bade flertalet , 70 % , begått brott med kuponger.
Hur forandrades svarta horsens fOrutsattningar?
Grundforutsattningen for att en svart marknad skulle uppstå var natur­
ligtvis att ransoneringar infOrdes . Tilldelningarna varierade dock i
storlek och detta borde rimligtvis ha påverkat kommersen på svarta
borsen . Fanns det aven andra faktorer som påverkade forutsattning­
arna?
Utifrån teorin om de traditionella marknadskrafterna utbud och
efterfråga skall en oversiktlig hypotes stallas som forsoker forklara
svarta borsens utvecklingstendens .
Hypotesen bygger på antagandet att forutsattningarna for svarta
borsen stod i relation till en eventuell differens mellan utbudet och
efterfrågan . Ju mer efterfrågan oversteg utbudet, desto gynnsammare
for den svarta marknaden , och tvartom ifall utbudet var storre eller låg
lika med efterfrågan .
Poangteras bor att resonemanget bygger på en starkt forenklad
modell med flera avgransningar, bl . a . till att bara galla livsmedel samt
att endast några utbuds- och efterfrågefaktorer anvands . T.ex . ingår
inte forsok att mata bur myndigheternas loj alitetskampanjer påver­
kade folks kopvillighet .
Vilka faktorer anvands då fOr att mata utbud/efterfråga? Nar det
galler utbudet av livsmedel så bestams detta av ransoneringarnas
storlek, vilket i sin tur bestamdes av den aktuella livsmedelssituationen
i landet. Importsvårigheterna samt missvaxtåren innebar en kraftig
nedgång i livsmedeltillgången från år 1 94 1 i relation till forkrigsnivån .
275
Mot slutåren av kriget återhåmtade sig produktionen , dock utan att
nå forkrigsnivån , medan importen inte tog fart forrån efter krigsslutet .
Med reservation for sin starka begrånsning visar nedanstående dia­
gram en schematisk bild av bur utbudet foråndrades under krigsåren
jamfort med utbudet fore k riget.
Figur 4: Produktionen av vissa j ordbruksalster samt importvolymen
1940-47 . ( lndex 100
=
åren 1 930-39. )
lndex
Import
1 20
1 00
Brodsad
Kott/flask
80
60
40
1 930 l
-39
År
40
41
Kalla : SOU 1 95 2 : 49-50
42
s.
43
44
45
46
47
1 39 och 966.
Når det galler att forsoka skissera efterfrågan på livsmedel så gors detta
ur ett rent ekonomiskt perspektiv .
Når ransoneringarna infordes så intråffade en kraftig prisokning.
Från augusti 1 939 till samma månad -42 okade prisnivån med ca 40 % .
Infor denna snabba inflation reagerade myndigheterna och ett allmånt
prisstopp infordes på hosten 1 942 . Under denna prisokningsperiod
hangde Ioneutvecklingen inte med , vilket innebar ett kopkraften sjonk
jamfOrt med fOrkrigsnivån .
Når prisstoppet infordes upphorde kostnadsokningen medan lonerna
fortsatte att oka . Från 1 943 var kopkraften dårfor återstålld och åren
dårefter innebar aven en liten okning .
I undersokningsmodellen likstålls kopkraften med en tånkt efterfrå­
geutveckling , och det år alltså denna kurva som i det hår samman­
hanget år den intressanta .
Om hypotesen år riktig så skulle folj ande resonemang vara moj ligt
for att fOrsoka skissera forutsåttningarna for svarta borsen .
Det officiella utbudet a v varor minskade från 1 941 . Dårmed startade
ett intresse for att komplettera sina inkop på en svart marknad . Den
276
Figur 5: Inkomst- , levnadskostnads- , samt kopkraftsutvecklingen
193�6 .
lnkomster
Levnadskostnader
l ndex
1 40
1 30
1 20
Kop kratt
1 10
1 00
90
ao �--+---�--�---1----+---�
1 939
40
41
42
43
44
45
46
År
Kiillor: R. Bentzel, lnkomstfordelningen i Sverige s . 35 och 60 , s a m t SOU 1 952 : 49-50
s.
1 07 1 .
starka prisokningen innebar dock att kop kraften och darmed den totala
efterfrågan sjonk under inledningsåren av kriget. Nar det allmanna
prissstoppet infordes mot slutet av 1 942 borj ade kopkraften att stiga
och efterfrågan på varor åter oka .
Enligt hypotesen skulle svarta horsens mest gynnsamma situation
vara då efterfrågan som mest oversteg utbudet . Detta lage infann sig
enligt detta resonemang under 1943 . Från 1 944 forsamrades sakta
forutsattningarna for den svarta marknaden i takt med att de officiella
tillgångarna , och darmed utbudet , forbattrades.
Vid en j amforelse med kurvan for den beraknade svarta borsbrotts­
ligheten, se figur 2, framgår att ovanstående forklaringsmodell val
overensstammer med de avsloj ade ransoneringsbrottens utveckling .
Den stall da hypotesen skall ses som ett tank bart alternativ , bland
flera mojliga , att forklara svarta horsens forutsattningar och darmed
dess kvantitativa utveckling.
Sammanfattning
Undersokningen om svarta borsen under andra varldskriget par
277
genomfOrts utifrån fyra overgripande frågestallningar.
Frågan om svarta horsens omfattning angreps ur tv å aspekter. Dels
att kartlagga den avslojade brottsligheten , dels att forsoka finna upp­
gifter om den svarta marknadens andel av den totala konsumtionen .
E n statistikundersokning av domstolsmaterial visade att det i Stock­
holm 1943 domdes 1 254 personer for ransoneringsbrott vilket motsva­
rade ca 9 % av Stockholms brottslighet det året. Resultatet anvandes
dessutom till att skissera en utvecklingskurva for hela landets svarta
borsbrottslighet åren 1940-50, som uppvisade en markant topp 1 943
samt att det totala antalet domda uppgick till ca 42 400.
Mycket få uppgifter har hittats angående den svarta marknadens
andel av konsumtionen . Ett antal myndighetspersoner ansåg att svarta
borsen var mycket obetydlig , medan andra uppgifter beskriver den som
ett bottenlost trask med stor utbredning. I en debatt mellan en slakteri­
forening och Livsmedelkommissionen framkom intressanta berak­
ningsuppgifter som angav att svarta borsen stod for minst 9 % av kott­
och flaskkonsumtionen. Då krigsårens genomsnittliga konsumtions­
nedgång var ca 12 % inbjuder detta till spekulation om svarta horsens
omfattning var av sådan storlek att den helt tackte den officiella
konsumtionsnedgången. De framkomna uppgifterna racker dock inte
till for att bekrafta ett sådant påstående .
Svarta borsen bestod av en mangd olika typer av brott . De två
huvudkategorierna var olaga handel med varor samt brott med ranso­
neringskuponger. Att ransoneringskuponger florerade på den svarta
marknaden bade sin huvudforklaring i ett tiotal stora kupongstolder
hos kristidsnamnder samt minst sex upptackta falsktryckerier.
En tidsmassig uppdelning mellan de två huvudkategorierna visade
sig innebara att de tre forsta ransoneringsåren i huvudsak bestod av
olaglig varuhandel for att från 1943 sakta svanga over mot kupong­
brott . Att svarta borsen skulle varit styrd av någon storre underjordisk
organisation har inte funnits några som helst misstankar om .
Både nar det galler inkomst och yrkestitlar utgjorde de domda ett
forhållandevis val tvarsnitt till befolkningen i stort .
Nar det gallde de mer allvarliga kupongbrotten talar mycket for att
de till stor del utfordes av mer rutinerade brottslingar. Betraktat som
en helhet framstod svarta borsen att framst ha bestått av relativt små
forseelser, då ca 96 % av de straffade dom des till dags boter och endast
ca 4 % fick fangelse .
I ett forsok att skissera svarta horsens forutsattningar for att på så
satt forklara brottsutvecklingen stalldes en hypotes om att j u mer
efterfrågan oversteg utbudet , desto gynnsammare fOr den svarta mark­
naden. Enligt en undersokningsmodell infann sig den maximala gynn­
samheten omkring år 1 943 for att sedan avta. Då brottsutvecklingen val
overensstammer med detta resonemang skulle hypotesen kunna vara
ett tankbart forklaringssatt till svarta horsens utveckling.
278
Noter
l For mer utforliga beskrivningar av metod och kallor, se Wij k , J . : «Svarta borsen
under 2 : a vårldskriget» Historiska institutionen , Stockholms Universitet , 1984
(stencil) .
2 Clinard s. 1 4 .
3 Hagglof s. 2 4 f , 56, 1 16 ff.
4 Å mark s. 966.
5 Å mark s. 1 39.
6 Å mark s . 406.
7 Friberg s. 63 ff.
8 Å mark s. 404 .
9 Å mark s. 407 .
10 T.ex. Exp. 7/6 -45 , AB 20/3 -47 .
1 1 Å mark s. 393 + egen provbryggn .
12 Å mark s. 142.
1 3 Vid jåmfOrelse mellan brottskategorier utesluts ofta dessa grupper.
14 Beråkning av procentandelen av kristidsbrotten , samt en kontrollundersokning av en
avdelning en månad/år, Stockholm 1941-47 .
15 Kuylenstierna s. 1 36 f.
16 SvD 1 9/ 1 1 -41 .
17 Soc. dem. 114 -42.
18 SvD 25/4 -46.
19 He/singborgposten 1 516 -44 , 6sterg. Fo/kb/. 1615 -44, NDA 14/6 -44.
20 Sv. Morgenbl. 111 1 -49 , GP 112 -47 .
21 Hudiksv. tidn. 211 2 -44, Morgontidningen 20/5 -45 .
22 SSD, Exp. , AB 24/10 -45 .
23 AB 1 119 -47 .
24 SOS LOnest . årsbok 1 943 .
25 Råtteg. prot . avd . 8 nr: 1 293 . (Samtliga prot. från Stockholm -43)
26 Ratteg. prot . avd . 8 nr: 1 362 .
27 Råtteg. prot . avd . 8 nr: 145.
28 Vetl. tidn. 23/3 -45 , Exp. 9/2 -45
29 GP 2117 -45 , AB 1 717 -45
30 Ljusda/s tidn. 1 217 -45 , Aftontidn . 26/1 -45 .
31 Ratteg. prot . avd . 8 nr: 253 , 258.
32 Råtteg. prot . avd . 8 nr: 33 1 .
33 Råtteg. prot. avd. 8 nr: 1 09.
34 Råtteg. prot. avd . 8 nr: 1 339.
35 Råtteg.prot . avd . 8 nr: 4 1 8 .
3 6 Råtteg. prot . avd . 8 n r : 1 8 3 .
3 7 Råtteg. prot . avd . 6 n r : 5 1 8 .
3 8 Ratteg.prot . aY.d . 8 n r : 1 3 1 0 .
3 9 LK Pressdet . O l b 153-166.
40 Aftontidn 16/8 -44, SvD 1 2110 -46, Exp. 817 -46.
41 Råtteg. prot . avd. 8 nr: 2678, Kuylenstierna s. 1 39.
42 DN 3 115 , A B och Exp. 30/5 -46, Ahrenberg s . 573 ff.
43 NDA 14/4 -42, DN 418 -44.
44 SvD 1 1/5 -45 , DN 4/1 -46.
45 DN 1 219, 1 1/10 -46, AB 419 -46.
46 SvD 30/1 2 -43 , 25/4 -46.
47 Urvalet ar forsokt att motsvara rubrikerna från undersokningen.
48 Kuylenstierna s . 137.
49 Se nårmare i uppsatsen.
50 Svensk Juristtidning, -48 s . 724.
279
Kallmaterial
Otryckt material:
Rattegångsdiarier for Brottmål Stockholms rådhusratt 1 943 avdelningama 1-8, (Stock­
holms stadsarkiv) .
Rattegångsprotokoll i Brottmål Stockholms rådhusratt 1 943 avdelningama 5 , 6 och 8
(Stockholms stadsarkiv) .
Stockholms kristidsnamnds arkiv (Stockholms stadsarkiv).
Livsmedelskommissionens arkiv 1 939-52, byrån for omsattningskontroll , varuomsatt­
ningsavd . , juridiska sektionen samt pressarkivet (Riksarkivet) .
Tidningsartiklar:
Uppgifter har tagits ur folj ande tidningar: (LK pressarkiv och Krim : s klipparkiv)
Svenska Dagbladet (SvD)
Dagens Nyheter (DN)
Sydsvenska Dagbladet (SSD)
Expressen (Exp . )
Aftonbladet (AB)
Socialdemokraten
Nye Dagligt Allehanda (NDA)
l:lelsingborgsposten
Ostergotlands Folkblad
Svenska Morgonbladet
Goteborgsposten (GP)
Morgontidningen
Vetlanda tidning
Lj usdals tidning
Aftontidningen
Gotlands Allehanda
Hudiksvalls Tidning
Stockholmstidningen
Dessutom Polistidningens samtliga nummer åren 4 1-43 (Kungliga Biblioteket , Stock­
holm)
Litte ratur :
Ahrenberg-Bernhardsson: Polisen lagger pusse/, stiirre svenska krimina/fa/1 1900-1950,
Stockholm 195 1 .
Bentzel, R . : Inkomstfiirdelningen i Sverige, Stockholm 1952.
Clinard , M . : The Black market, New York 1 952.
Dahlberg, H . : l Sverige under andra varldskriget, Stockholm 1 983 .
Friberg , L . : Styre i kristid, Stockholm 1 973 .
Hagglof, G . : Svensk krigshandelspolitik under andra varldskriget, Stockholm 1958.
Kuylenstierna , J . : Polisen berattar, Stockholm 1945 .
Lipsey-Steiner: Economics, fifth edition, New York 1 978.
Molin, K: Forsvaret, folkhemmet, demokratin, Uddevalla 1974 .
Statistisk drsbok, Stockholms stad: 1945 , 1 946, 1950.
Svensk Juristridning: 1 948 , Stockholm 1948.
Sveriges offentliga statisti k , Brottsligheten: åren 1 940- 1 950.
Sveriges offentliga statistik , LOnestatistisk årsbok : 1943.
Å mark , K: Kristidspolitik och kristidshushdllning i Sverige under och efter andra var/ds­
kriget, Stockholm 1 95 2 .
15
Flask , kontroll och solidaritet
SVEN SPERLINGS
Til/ de svenska hushållen
Medan millioner hem ute i Europa tida brist på livsmedel och hotas av svalt ,
aro vi lyckliga nog att fortfarande ha det mesta vi behova for vår livsmedels­
fOrsorjning, aven om vi få knappa in på en och annan vara . I lugn och
solidaritet bora vi med tanke harpå kunna mota de forandringar i vår
Iivsforing, som avsparrningen och den svaga skorden nodvandigtvis med­
fora . Kanslan av gemensamt ansvar fOr vår livsmedelsfOrsorj ning tillika med
god samhallsanda ar vad som erfordras for att krisens verkningar icke skola
bliva storre an nodvandigt . Må alla svenska hem Jamna stod och medverkan
harvidlag. 1
Statens livsmedelskommission
Sverige deltog inte i det andra varldskriget som krigfOrande part . I nte
heller var landet ockuperat av frammande makt . leke desto mindre var
det kristid p . g . a . avsparrning och dåliga skordar under några av
krigsåren. For att klara folkforsorj ningen infordes mangder av regle­
ringar i det svenska samhallet och som en foljd inrattades också en
mångfald kristidsorgan på olika nivåer - sammanlagt over 21 000 . 2 En
ekonomhistoriker har havdat , att mangden lagar och forordningar som
infordes var av den omfattningen och karaktaren att de på många satt
kan j amforas med de som fanns i krigforande lander. 3 Aven om Sverige
inte var krigforande så anvandes också i den nationella propagandan
ofta ordet «front» . Den kanske viktigaste var «forsorj ningsfronten»
och , delvis sammankopplad med denna , den «andliga fronten » . 4
For att vi skulle kunna ligga långt fram med dessa fronter fordrades
inte bara inforandet av nya organ , lagar och forordningar utan också
ett utbrett kontrollsystem med uppgift att se till att alla de nya reglerna
verkligen foljdes . Ett sådant byggdes också upp . I utredningar och
avhandlingar har det svenska kristidssystemet skildrats relativt ingå­
ende , men ingenting har skrivits om den «negativa kontrollen» dvs . den
vars uppgift det verkligen var att narmast på ett polisiart satt overvaka
28 1
medborgarna . I vart fall har så inte skett vad galler forordningar som
bade med priskontroll och ransonering att gora . Att t . ex . den stora
oversikt om kristidspolitik och kristidshushållning som publicerades
som en statens offentliga utredning 1 952 inte berorde denna del av
kontrollen ar kanske inte så konstigt . Bilden av Sverige som landet
«solidarisk» bade slagit igenom så kraftigt i propagandan att det i
utredningen knappast fanns någon vilja att andra denna. Inte heller
antyds något om behovet av negativ kontroll i de ledande politikernas
memoarer. Måhanda ar forklaringen till detta att alla har varit måna
om att den solidaritet samlingsregeringen var det framsta uttrycket for
skulle få stå kvar som symbol for hur vårt folk agerade under yttre
tryck . I likhet med den engelske folkhushållningsministern Lord
Woolton , som i sina minnen havdade , att den brittiska allmanheten
helt enkelt ogillade allt som anda des svart a bors , 5 ville man på officiellt
hål! i vårt land måla en bild av ett folk, som inte agnade sig åt
verksamheter som hotade solidariteten .
Det a r moj ligt att den bilden p å det hela taget a r korrekt , men det ar
också klart , att den i så fall inte skapades av någon automatiskt i den
svenska folksj alen inbyggd solidaritet . Propagandan var omfattande
och så var myndighetskontrollen aven om det ar svårt , for att inte saga
omoj ligt , att exakt mata någonderas omfattning. Något forsok till detta
skall inte heller goras har. Avsikten med denna uppsats ar i staHet att
med utgångspunkt från ett par relativt uppmarksammade «kontrollfall»
resonera kring olika synsatt på den «negativa kontrollen» och behovet i
Sve rige under det andra varldskriget av en sådan .
Fallen
Den 1 6 oktober 1 940 besokte fru B, anstalld som kontrollant vid
Stockholms stads kristidsnamnd , Ostermalms saluhall . Hon bade av sin
arbetsgivare fått i uppdrag att gå omkring i bl . a . saluhallar for att
kontrollera om det forekom att flask såldes utan att kunderna behovde
lamna ransone ringskuponger. Denna dag fick hon vid saluplats 10 syn
på flaskfileer och sa til! forsalj aren: «Det ar fina flaskfileer ni har ! »
Forsalj aren holl med fru B och talade o m for henne , att priset var 5 kr
kilot . Fru B svarade , att det behovdes val kuponger for att kopa fileen
men fick då til! svar, att det gick bra att handla utan kupong . Fru B
avbojde emellertid erbj udandet och lamnade Ostermalmshallen .
Dagen darpå återvande hon i forsta hand for att skriva upp namnet
på flaskhandlare n . Aven denna gång påpekade hon att flaskfileerna var
fina. Priset var fortfarande 5 kr per kilo . Fru B beklagade , att hon
saknade flaskkuponger och fick til! svar att det gick bra andå . Återigen
avbojde fru B, men kopte i staHet l hg kalvfars , eftersom hon ju skulle
låtsas vara kund . 6
282
Den 6 december samma år kom en annan av kristidsnamndens
kontrollanter, fru C, till Ostermalmshallen med samma uppdrag som
fru B . Återigen blev det saluplats nr 10 som kontrollerades. Fru C
frågade om moj ligheterna att kopa olika flasksorter utan kupong .
Forsaljaren vagrade henne detta trots att hon fOrsokte klargora , att om
hon fick kopa utan kuponger denna gång så skulle hon komma tillbaka
och kopa sin j ulskinka. Allt detta gjorde fru C, enligt vad hon senare
uppgav vid polisforhor , «i avsikt att soka formå affarsmannen att salj a
begard vara till henne utan kuponger» . 7 Forsoket misslyckades dock .
Det markliga intraffade 10 minuter senare , då fru C återvande till
samma fOrsalj are och kopte två flaskkotletter utan att behova lamna
kuponger. Enligt fru C frågades vid detta tillfalle inte ens efter några .
For kotletterna som vagde 300 gram betalade hon 88 ore , ett pris som
hon visste låg något under det vanliga . Hon fOrsokte denna gång också
få kopa flaskben och trodde , att «det inte var helt uteslutet , att hon
jamval fått kopa denna vara utan kuponger, om hon varit lite mer
envis» . 8
Vid polisforhor den 19 december fornekade handlanden i salustånd
nr 10, att han vare sig utbjudit kupongfri flaskfile i oktober eller i
december sålt 2 likaledes kupongfria kotletter. Han havdade , att detta
var en ren omojlighet for honom då han inte kunde kopa flask från
grossisten om han in te lamnade erforderliga kuponger. 9
Handlanden avsåg med detta sattet på vilket kontrollsystemet for
livsmedelshandeln var uppbyggt . Detaljhandlare fick endast salj a ran­
sonerade varor mot kupong. Nar denne sedan skulle fornya sitt lager
var han tvungen lamna de kuponger han mottagit från konsumenterna
till partihandlaren . Denne i sin tur fick till detalj handlaren inte leverera
mer an vad som motsvarade hans tidigare forsalj ning . Kontrollen var
alltså stegvis uppbyggd på så satt att konsumentens inkopsratt kontrol­
lerades av detaljhandlaren som sedan kontrollerades av partihandla­
ren . Denne slutligen kontrollerades av kristidsnamnden . 1 0
Handlaren i Ostermalmshallen blev trots sitt nekande domd till åtta
dagsboter a fyra kronor. Han domdes j amlikt 4 paragrafen 2 mom . och
1 1 paragrafen i Kungl . kungorelse av den 4 oktober 1940 angående
regleringen av flaskforbrukningen dvs . en kungorelse som tradde i
kraft endast 1 2 dagar innan fru B for forsta gången besokte salustallet
nr 10 i Ostermalmshallen . 1 1
Den 29 november 1 940 skrev kristidsnamnden i Uppsala till stadens
polismyndighet : « Kristidsnamnden får harmed anmala att nedan­
namnda affarsforetag har i staden i strid mot gallande bestammelser
forsålt flaskvaror och ost utan att avfordra kuponger till vederborliga
inkopskort . » 12
I Uppsalafallet upptradde en «mystisk dam » . Till skillnad från
handelserna i Ostermalmshallen i Stockholm med fruarna B och C som
vittnen vid rattegången forblev Uppsalakontrollanten anonym. Veder283
borande handlande blev i brist på bevisning frikand .
Bagge fallen bade isolerade karaktaren av bagateller. Ur principiell
synpunkt var emellertid detta inte fallet . Pressdebatten och kommenta­
rerna kring såval Uppsala- som Stockholmsfallet blev under våren 1941
tamligen intensiva . Uppsalafallet anmaldes till Justitieombudsmannen
(JO) och Justitiekanslern (JK) tog upp bagge historierna. Vad det
ytterst gallde var frågan huruvida det var riktigt att anvanda provokato­
rer eller ej . Myndigheterna havdade , som skall visas , i alla sina
yttranden att det aldrig varit fråga om provokation. I Uppsalafallet
tillkom frågan om det var forenligt med svensk rattspraxis att låta
rapportoren/kontrollanten vara anonym .
JO-anmalan
De kvinnliga kontrollanter som anvandes for pris- och ransonerings­
kontroll under kriget kallades i folkmun «kotlettsirener» eller «kottsi­
rener» och deras manliga motsvarigheter kallades «flaskadonisar» . I
vissa tidningar framstalldes deras metoder som minst sagt forforiska.
Dessa «Sirener» fanns under hela kriget , men aldrig vackte de så stor
uppmarksamhet som under våren 1 94 1 . I varje fall inte i pressen .
Publiciteten och debatten skot fart i samband med att domslutet i
Uppsala publicerades. Detta foranledde en person i Stockholm att
skriva till J O . Anmalaren framholl , att den person på vars vittnesmål
åklagaren stodde sig inte infunnit sig till rannsakningen . Med hansyn
till sakens «principiella betydelse for svensk rattsskipning» ville anma­
laren att JO skulle klarlagga «huruvida rattegångsprocessen i ifråga­
varande mål skett i overensstammelse med svensk lag och svensk
rattspraxis» . 13
JO infordrade yttrande från åklagaren i målet - polismastaren i
Uppsala. Denne svarade , att han av «principiella skål» ansåg det
olampligt med vittnesfOrhor, då han av erfarenhet visste , att «detta
skulle haft menliga fOljder fOr myndigheternas moj lighet att i fortsatt­
ningen overvaka efterlevnaden av ransoneringsbestammelserna». Han
redovisade också det samtal han haft med kristidsnamndens sekrete­
rare kring frågan om undersokningen borde utfOras av namnden sj alv
eller av polise n . Polismastaren bade i detta sammanhang framfOrt som
sin uppfattning , att «kristidsnamnden i forsta hand kunde forsoka att
med de sarski lda moj ligheter, som stod namnden till buds , verifiera de
inrapporterade uppgifterna om overtradelser» . Han framholl också , att
en polisundersokning «med skal icke skulle komma att ge ett resultat ,
som motsvarade det aktuella laget» . Dessutom rådde vid tillfallet en
stor brist på polispersonal . Det sista argumentet fOrefaller som ett
onodigt påhang i argumenteringen, då polismastaren redan tidigare i
sitt yttrande forkl arat att det var bast om kristidsnamnden skotte
284
saken . Slutligen menade polismastaren, att j av skulle anforts mot
kontrollanten som angivare eftersom denne inte «intog tj anstestallning
hos kristidsnamnden» . 1 4
Polismastaren tycks ha ansett , att det var en helt godkand metod att
anvanda sig av ett anonymt angiverisystem . Så aven JO som svarade
anmalaren att han inte fann anledning till några åtgarder.
Stockholms kristidsnamnd forklarar sig
Den i pressen på sina håll mycket starka reaktionen mot myndigheter­
nas kontrollmetoder foranledde folkhushållningsministern att vånda
sig till livsmedelskommissionen (LK) , under vilken myndighet kristids­
namnderna sorterade , for ytterligare klarlaggande . Kommissionen i sin
tur begarde in yttranden från de berorda namnderna. Ministern reage­
rade snabbt . Stockholmsrattegången agde rum den 13 februari 1 94 1
och skrivelsen till LK från departementet ar daterad den 1 8 samma
månad . Den 21 bade direktoren Linder vid kristidsnamnden i Stock­
holm ett internt tj ansteutlåtande klart . Han påpekade , att namndens
s . k . prisombud sedan lange i samarbete med statens priskontrollnamnd
«låtit verkstalla talrika forfrågningar rorande priserna på olika varu­
slag , såval oransonerade som ransonerade» . Detta bade skett genom
att namnden låtit några av sina anstallda gå runt i butiker och fråga
efter priser på olika varor. Vid det aktuella besoket i Ostermalmshallen
bade avsikten aldrig varit att kontrollera forsalj arens villighet att salj a
kupongfritt . Kontrollantens uppgift gallde uteslutande kartlaggning av
priser på olika varor. Linder sager också i sitt utlåtande , att det
ursprungligen «var en ren tillfallighet» att man inom kristidsnamnden
upptackt att flask såldes utan kupong. Efter detta borj ade emellertid
en mangd anmalningar om att ransoneringsbestammelserna for flask
inte efterlevdes komma in till namnden. Enligt Linder kom dessa
huvudsakligen från namngivna fOrsalj are som var missnoj da med «Vissa
illoj ala konkurrenter» . Man bade också fått klart fOr sig , att allmanhe­
ten klagade hos de loj ala handlarna over att man inte aven hos dem fick
kopa flask utan kupong .
Med hanvisning till dessa anmalningar samt att namnden overhuvud­
taget bade uppfattningen att ransoneringen av flask blivit «Dåra nog
illusorisk» beslots att gora provkop bland annat i de butiker som blivit
anmalda . Linder gick inte narmare in på vilket satt eller varfor ranso­
neringen blivit «illusorisk» . Han havdade vidare , att de två personer
som varit i Ostermalmshallen - de tidigare namnda fruarna B och C av prisombudet fru A fått «tydliga direktiv att icke upptrada på ett
provocerande satt». Fru C b ade också , skriver Linder i sitt utlåtande ,
till honom bestamt bestritt både att hon skulle upptratt envist och att
hon skulle lovat komma tillbaka for att kopa skinka. Moj ligen bade
285
hon sagt till handlande n , att «hon i likhet med manniskor i allmanhet
vid denna tidpunkt onskade spara sina flaskkuponger till j ulen» . Dessa
yttranden ansåg Linder inte kunde anses provocerande eftersom det
var ett skal som framfordes av så många manniskor. Linder slutade sitt
tj ansteutlåtande med att under hanvisning till vad han anfort havda , att
«allt tal om provocerande åtgarder från kristidsnamndens sida måste
anses obefogat» . 15
Saken diskuterades vidare vid kristidsnamndens mote den 22 febru­
ari från vilket det finns stenografiska anteckningar bevarade . Leda­
moten, ombudsman Eriksson , drog vid detta mote fram ytterligare
bevis på att folk kopte flask utan kupong genom att hanvisa till en
middag han sj alv varit bjuden på. Vid denna bade vardinnan forklarat
att man bjod på kortfri flaskfile. Han undrade också om det inte gick
att få fram mer uppgifter om handlanden i bstermalmshallen , eftersom
det kunde forhålla sig så , att «han ar av den typ , som man bade mycket
besvar med under forra kriget» . 16
Direktoren i AB Stockholmssystemet , John Bergvall , som året darpå
blev ordforande i Statens priskontrollnamnd , var helt på det klara med
att kontrollen måste fortsatta. Han hanvisade till den mer an 20 år
gamla kontrollen av utskankningsbestammelsernas efterlevnad på
restaurangerna . De bestammelserna, menade Bergvall , bade den lik­
heten med kristidsfOrfattningarna, att «den enskilde medborgaren icke
har så stor olust att overtrada dem» . 17 Han fortsatte : «Jag tror, att
namndens ledamoter kan vara fullt forvissade om , att vi icke ha att
rakna med någon allman opinion om den enskilde konsumenten lyckas
komma over en eller annan flaskkotlett utan att lamna ifrån sig
kupong . . . Fortsatta vi med den har anvanda metoden kunna namn­
dens ledamoter vara fullkomligt overtygade om att vi få over oss
massor av beskyllningar om att det foreligger provokation . . . Vår
position blir ohållbar på detta satt . Lika overtygad som j ag ar om att
kontroll måste finnas , lika overtygad ar j ag om att vi icke kunna
begagna den metod som har anvants . » Han fann fallet «mycket skratt­
retande» men också «mycket obehagligt » . Bergvall menade , att det var
lattare med priskontrollen an ransoneringskontrollen . Nar det gallde
den forstnamnda behovde man aldrig riskera att bli beskylld fOr
provokation . Kanske var losningen, sa Bergvall , att utova de bagge
kontrollerna i ett sammanhang . 1 8 Detta sista framstår som ett obegrip­
ligt yttrande i sammanhanget eftersom detta var j ust vad som gjorts vid
kontrollbesoket i saluhallen.
Vice ordforande n , kyrkoherden Mogård , fann å sin sida , att nar det
gallde kontrollmetoden for att bedriva kontroll var det klart «att
invandningar kunde goras på vissa punkter» . Det gallde att i okad
utstrackning ta allmanheten till hjalp och då var det viktigt att overtyga
anmalaren att stå for anmalan med sitt namn .
Ordforanden påpekade , att en enskild person som koper flask utan
286
kupong och senare anmaler detta blir j avig. Det var just det faktum att
fruarna B och C var anstallda hos kristidsnamnden som gjorde att de
kunde begagnas som vittnen . Annorlunda var det i Uppsalafallet i
vilket det klart framgår att rapportoren inte var anstalld . Når det ror
kristidsnamnden i Stockholm foreligger dock en oklarhet i detta sam­
manhang. Enligt rattegångsprotokollet var fruarna B och C anstallda
vid Stockholms stads kristidsnamnd . Enligt andra noteringar i namn­
dens protokoll organiserade prisombudet fru A grupper av husmodrar
for kontrollverksamheten vilka då inte var anstallda . De fick inte heller
någon ersattning for sitt arbete som snarast val fick betraktas som
ideellt.
Ledamoten fru Ekdahl , som sjalv arbetade i bstermalmshallen ,
kunde lugna ombudsmannen Eriksson når det gallde handlanden som
sålt kotletterna . Hon tog honom i forsvar . «Han ar ingen streber. Det
vet jag, ty vi ha stått under samma tak i många år . » Dessutom kunde
fru Ekdahl beratta om en annan effekt av publiciteten kring fallet . Den
dom de flaskhandlaren fick varje dag mott aga blomsterhyllningar.
Vidare hade han fått pengar till sina boter av en aldre dam och folk som
kom till hallen for att handla frågade var hans stånd låg for att sedan
«helt demonstrativt» gå dit for att gora sina inkop . Så «båttre reklam>>
hade han aldrig kunnat få , menade fru Ekdahl , som slutligen undrade
om det i sådana har fall verkligen måste gå till åtal . Fanns det inte
moj lighet att noj a sig med en varning . 1 9 Hon fick inget direkt svar på
detta, men majoritetens bestamda overtygelse om behovet av fortsatt
hård kontroll innebar att hon inte fick något gehor for sin mjukare
linje.
Konsumdirektoren Carl Albert Andersson horde till majoriteten. I
sitt inlagg betonade han mer behovet av en effektiv kontroll , eftersom
det var «uppenbart» att overtradelserna var många , an diskuterade
frågan om kontrollens former. Dock sade han sig tro att det vore «i
hogsta grad olyckligt om man kopplade ihop kundansvar med forsalj ar­
ansvan> . 20
Denna kommentar kan tolkas så att direktor Andersson inte ansåg
att kunden/koparen skulle kunna goras ansvarig for olaga kop och
folj aktligen inte heller den tj ansteman eller representant for kristids­
namnden som var ute på kontrollkoprunda.
Vice ordforande forklarade att hans linje var - ingen kontroll . Detta
med motiveringen , att det inte fanns någon «som var så radd for polis
som den svenska allmanheten» . Vad han menade med detta fortydligas
inte i protokollet . Hur som helst gick, som namnts , majoriteten på
kontrollinjen och man var inte heller frammande for den anonyma
kontrollen . «I vanliga fall tar man icke upp anonyma skrivelser , »
menade ombudsman Eriksson , «men i den har verksamheten tror j ag
man bor gora det . » 21
I kristidsnamndens svar till livsmedelskommissionen , till vilket
287
direkt6r Linders tj ansteutlåtande bilagts , framgår inte att några av dess
ledamoter kande tveksamhet infor kontrollmetoderna . I svaret hanvi­
sades endast till att det enligt gallande forfattningar var namndens
skyldighet att overvaka, att «foreskrifter i konsumtionsreglerande syfte
noggrant efterlevas». 22
Uppsalamyndigheterna f6rklarar sig
Från Uppsala kom svar till LK såval från kristidsstyrelsen som kristids­
namnden. Namndens ordforande redogjorde i sin skrivelse for bak­
grunden till fallet med den anonyma damen . Under hosten 1940 hade
kristidsnamnden fått mottaga ett hundratal angivelser om att det i ett
flertal affarer gick att gora in kop u tan att lamna kuponger. Ordforan­
den hade med anledning av detta personligen satt sig i forbindelse med
de anonymt utpekade affarsmannen och for dem framhållit vikten av
att gallande bestammelser foljdes . «I det lage t , » fortsatte ordforanden i
Uppsala kristidsnamnd , «infann sig en dam å kristidsnamndens expedi­
tion och uppvisade varor som hon uppgav sig ha inkopt utan kupong . »
Efter overlaggningar med ordforanden for kristidsstyrelsen och polis­
myndigheten tillfrågades «damen» om hon var villig att undersoka
forhållandena i en del andra affarer. Det understroks for henne vikten
av att inte på något satt upptrada provocerande . Allt hon skulle gora
var att framstalla en forfrågan om det gick att kopa vissa varor utan
kupong .
Avsikten från namndens sida hade inte varit att infora en ny typ av
kontrollsystem «utan endast att gora slut på overtradelserna av ranso­
ne ringsbestammelserna och på de anonyma anmalningarna» . Detta
ansåg namnden att man uppnått då de anonyma anmalningarna nu «i
det narmaste upphort » Y
Aven kristidsstyrelsen havdade i sitt svar till LK att detta varit e n
tillHillig aktion och att ett «angivarsystem fOr ransoneringsbestammel­
sernas tilHi.mpning varken ar onskvart eller lampligt». Man menade
också , att det var i det narmaste omoj ligt att uppnå en effektiv kontroll
beroende på svårigheterna att skaffa tillrackliga bevis . 24
Det tycks av de bagge Uppsalasvaren att doma som om krisorganisa­
tionerna dar var ratt val medvetna om att man handlat fei .
Livsmede lskommissionens svar
Den 1 1 mars 1 94 1 lamnade LK sitt svar till chefen for folkhushållnings­
departementet. Man kan i den skrivelsen ana en viss ironi over att
departementet «numera agnat uppmarksamhet åt frågorna for ranso288
neringskontrollens bedrivande» . Ånyo åberopades gallande regler,
enligt vilka LK skulle «ova allman tillsyn over efterlevnaden av medde­
lade ransoneringsbestammelser» . LK fortsatter: «l enlighet harmed har
också LK då anmalan ingått från myndigheter eller namngivna identi­
fierbara personer (min understrykning) om ransoneringsovertradelser,
vidarebefordrat dessa anmalningar till polismyndigheterna . » LK
menade , att man «i moj ligaste mån» undvikit den direkta kontrollen .
Någon sådan hade heller inte varit a v behovet påkallad eftersom den
indirekta kontrollen dvs. den ovan beskrivna stegvisa kupongkontrol­
len i stort sett fungerat bra . Nu hade , skrev LK, laget nar det gallde
flaskkontrollen varit lite speciellt . Detta av tre anledningar . For det
forsta så tillverkade de som handlade med flask ofta också charkuteri­
varor och dessa gick inte in under flaskregleringen . Det flask som
behovdes for t . ex. korvtillverkning fick kopas på sarskild Iicens . LK
menade att det var helt omojligt att kontrollera att detta flask verkligen
anvandes till ratt andamål . For det andra uppstod det viktforluster vid
styckning av svinkroppar och det fanns ratt breda marginaler for svinn .
Blev svinnet mindre a n beraknat uppkom ett overskott som kunde
saljas vid sidan av ransoneringe n . For det tredje havdade LK , att det
var svårt att gora exakta inventeringar av han dl andes lager av flask . 25
Parentetiskt skall har påpekas , att det under hosten 1940 fanns en
mycket riktig tillgång på notkott beroende på en onormalt stor ned­
slaktning av notkreatur. Ersattes flask i charkuterivaror i storre omfatt­
ning med notkott fanns darmed mojligheter att sal ja mer av ransonerat
flask u tan kupong. 26
LK menade vidare i sitt svar , att overtradelser av bestammelser
rorande flaskforsaljning hade skett i betydligt storre omfattning an vad
gallde andra varor. Mojligheten fanns givetvis att blunda for dessa
eftersom de andå inte var så många att de på något satt kunde inverka
skadligt på forsorjningslaget. LK havdade alltså att overtradelserna
hade varit «av ratt stor omfattning» , men samtidigt att de ej kunde
skada landets forsorjning. Vad så betriiffar nasta argument , «den
uppluckring av allmanhetens rattsbegrepp» som skulle bli resultatet om
man blundade , fortsatte LK: «Det synes alltså vara ett intresse for hela
ransoneringssystemets lugna fortgång att man efterstravar att stOdj a
det laglydiga stora flertalet bland handlande och konsumenter, bl . a .
genom att medelst effektiv kontroll forhindra fortsatta overtradelser
samt att skapa mojlighet att kraftigt beivra begångna forseelser. »
Visserligen skulle det gå att forbattra den indirekta kontrollen men den
vagen fanns det inte speciellt mycket att vinna. Vad det ga/Ide var attfå
fram ett anta/ fiillande domar. Det skulle racka med ett li tet an tal for att
«skarpa respekten for gallande bestammelser» . Problemet gallde moj­
ligheterna att skafta bevisning så att de tilltalade kunde bli fallda trots
nekande . Man kunde inte hoppas att allmanheten skulle hjalpa till med
bestyrkta anmalningar, menade LK. Vad som återstod var att myndig·
10
•
Krig og moral
289
heterna agerade på egen hand. Man avvisade metoden att gå runt i
affarer for att genom att iaktta handeln nå några resultat . «Den enda
praktiskt genomforbara mojligheten synes i många fall vara att upp­
draga åt for iindamålet liimpliga personer (min understrykning) att
sjalva vid kop av ransonerade varor efterfråga om kupong kraves for
kopet. Enligt LK's mening bor ett dylikt tillvagagångssatt , under
bestamd forutsattning givetvis att intet som helst lockande eller tub­
bande av handlanden till olovlig forsaljning får forekomma, icke kunna
betecknas som otillborligt . Darest , såsom lampligt synes , for dylika
uppdrag anlitas personer i tjanstemannastallning , bliva ju dessa under
ansvar for tjanstefel skyldiga att noga stalla sig erhållna direktiv i
sådant hanseende till efterrattelse . » 27
LK tyckte uppenbarligen inte om den offentliga diskussionen.
Denna, sade man , har hos «kristidsorganen allmant skapat en osaker­
het som ar till olagenhet i deras arbete» .
I inledningen till skrivelsen åberopade LK att folkhushållningsminis­
tern begart yttrande med anledning av fallen i Stockholm och Uppsala .
I sjalva texten namns icke det senare fallet med ett enda ord direkt .
Daremot påpekades det j u att det for kontrollanter borde galla tj anste­
mannaansvar.
LK's ordforande , landshovdingen Bo Hammarskiold , som under­
tecknat skrivelsen efterlyste ett allmanpreventivt tankande i samband
med ransoneringskontrollen . Det kan då tyckas markligt att han uttryc­
ker ogillande over publiciteten som borde vara det basta sattet att
sprida budskapet om att myndigheterna for detta tillgriper sanktioner.
J ustitiekanslern yttrar sig
En dryg vecka efter det att LK svarat folkhushållningsministern kom
ett nytt yttrande i frågan - denna gång från JK. Detta var en direkt
replik till LK. JK var på flera punkter kritisk till såval LK's yttrande
som till de underordnade kristidsmyndigheternas agerande . JK sade sig
bora fororda att den typ av butikskontroll som man agnat sig åt inte
borde ske . JK tyckte inte , «att namnda myndigheter fortsattningsvis
skulle inlåta sig på sådant detektivarbete» . Sådant spaningsarbete var
polisens sak . For denna typ av arbete fordrades «fallenhet och sarskild
utbildning» . JK uttalade sig också konkret om handelserna såval i
Stockholm som i Uppsala . Vad gallde kotlettkopet i Ostermalmshallen
kunde dar enligt JK's uppfattning foreligga ett fall av obehorig påver­
kan . Om det vidare forholl sig så, att de utsanda tjanstemannen var
utrustade med flaskkort men trots detta skulle gora eller forsoka gora
inkop utan kupong vittnade detta om en felaktig installning till kon­
trollfrågan .
290
Vad gallde Uppsalafallet var JK sarskilt kritisk mot att , som uppgi­
vits , man dar lovat återkomma med kupong .
JK avslutar sitt utlåtande med konstaterandet att han for sin del
«kommit till den uppfattningen att det praktiskt taget icke låter sig gora
att giva anvisningar på ett tillfredsstallande satt att genom kontrollant
gora in kop i det av kommissionen avsedda syftet>> . 28
Livsmedelskommissionen bemoter j ustitiekanslern
I en ny skrivelse till chefen for folkhushållningsdepartementet bemotte
nu landshovding Hammarskiold J K . Han framholl , att ombuden var
battre rusta de an polisen att utfor a undersokningar . Dels ha de de
varukannedom , dels så kande de battre till ransoneringsbestammel­
serna. Vidare menade LK's ordforande , att om JK's linje var den som
skulle foljas så vore det också felaktigt att anvanda de resande s . k .
spannmålsombud vars uppgift var att kontrollera att gallande bestam­
melser angående forsalj ning av jordbruksprodukter foljdes . Hammar­
skiold avslutade med att påpeka , att samtliga Iedamoter i kommissio­
nen deltagit i behandlingen av arendet. 29
Regeringen yttrar sig
Den 2 maj 1 94 1 kom så regeringens svar. « Kungl . Maj : t finner vad
sålunda i arendet forekommit icke fOranleda annan åtgard an att
Kungl . Mj : t foreskriver , att i den mån sarskild s . k . butikskontroll anses
erforderlig for overvakning av efterlevnaden av gallande ransonerings­
bestammelser, sådan kontroll bor utovas i samråd med vederborande
polismyndighet . »30
Någon motivering har inte påtraffats i konselj akten.
Kristidsmyndigheter på olika nivåer kan knappast ha blivit klokare
av detta regeringsdekret . Samråd med «vederborande polismyndighet>>
var j u just vad som agt rum innan den omtalade «damen>> skickades ut i
Uppsala . Det ar svårt att frigora sig från misstanken, att regeringen
tyckte att sakerna kunde få ha sin gång dvs . man lat de kontrollerande
myndigheterna få fria hander i det fortsatta arbetet .
Presskommentarer
Tidningen Soda/demokraten kommenterade LK's skrivelse och ansåg
att kommissionens ståndpunkt att låta kontrollanter fråga om det
kravdes kupong var mycket valbetankt och motiverad . Tidningen hade
uppfattningen att kopmanskåren i regel iakttog loj alitet mot ransone29 1
ringsbestammelserna, men att myndigheterna andå måste ha mojlighet
att genom stickprov kunna kontrollera om det fanns «osolidariska
element» . Socialdemokraten sade sig vidare ha svårt att forstå varfor
kopmannaforbundets eget organ Kopmannen bade reagerat mot denna
form av «lagovervakning» . Vad menade denria tidning med «anonyma
kontrollanter» , undrade Socialdemokraten. «Kopmannen menar val
in te att kontrollanterna sko la bara skylt på brostet med texten - Se upp
har kommer LK's ransoneringskontrollant! och sålunda likna katten i
sagan , som fått bjallror om halsen då den skulle på råttjakt?»31
Kopmannen rubricerade ett av sina inlagg - «Cotelette a la provoca­
teur» och Svenske Foretagaren kallade kristidsnamnden for «Stock­
holms provokationsnamnd» . 32
Vid sitt årsmote solidariserade sig Uppsala arbetarkommun helt och
hållet med sina fortroendemans (i kristidsnamnden) handlingssatt och
uttalade : «I den presskampanj som uppstått kring de bekanta kontroll­
kopen i Uppsala och Stockholm har vissa borgerliga organ med Nya
Dagligt A llehanda och tidningen Upsala i. spetsen genom beskyllningar
om provokation j amte sanningslosa påståenden och insinuationer velat
overskyla det faktum att olaga forsaljning av ransonerade varor
pågår . » 33 Svenske Foretagaren angrep sarskilt tidskriften Vi - konsu­
mentkooperationens organ . Dess redaktor bade enligt Svenske Foreta­
garen <<tydligen blivit så imponerad av att diktatorerna kunnat ta i med
hårdhandskarna, att han nu vill omsatta detta i handling aven i Sverige .
Naturligtvis ar det de fria affarsmanne n , som skola klammas åt .
Konsumentkooperationen får ingen slå ned på. Den ar helig och får ej
vidroras» . Lag och ratt skall efterlevas , men <<man får icke fresta någon
av sin a medmanniskor att overtrada lagar och forordningar ,» sluta de
Svenske Foretagaren. 34
Det verkade som om det var de provocerade sjalva som lancerat
epitetet «provokator» for att <<enkelt och bekvamt få en in blanco
ursakt for sin a forsyndelser,» genmalde Vi som fortsatte : <<Menige
mans basta ar yppersta lag . Och det ar till menige mans basta om ingen
vid sidan av lagar och forordningar tillskansar sig eller frivilligt mottar
fordelar. Inga åtgarder kan vara for hårdhanta for att gora detta
faktum for allmanheten uppenbar . » 35
Enligt Vi engagerade sig konsumentkooperationen hårt i det solida­
ritetsarbete man ansåg att kontrollen utgjorde . Detta arbete skildrades
i Vi unde r rubriken <<Skall svensk lag lydas?>> Konsum engagerade sina
egna husmoderspatruller som skickades ut till privataffarer och Vi
berattar i artikeln om fall dar man lyckats få kopa utan kupong.
Huruvida fallen polisanmaldes eller ej ar obekant , men metoden tycks
ha varit densamma som den av kristidsnamnderna anvanda .
Vi laxar i sammanhanget också upp de egna medlemmarna. <<Det har
under det senaste året i stor utstrackning forekommit , att medlemmar i
våra konsumtionsforeningar ondgjort sig over butikspersonalens
292
obrottsliga laglydnad . Man har sagt : 'Varfor skall det vara så kinkigt
med ransoneringsbeståmmelsernas efterlevnad i Konsum, når det år
mycket friare i de privata butikerna?' Medlemmarna i konsumtionsfor­
eningarna borde vara stolta over sina anstalldas laglydnad och inte låta
dem lida smalek och forargelse for att privata foretag beviljar olagliga
favorer. Att i det egna foretaget krava lagbrott ar moraliskt lika
fornedrande som att brottet på andra håll begås . »36
Också LO uttalade sig vid denna tidpunkt och havdade , att «kris­
myndigheterna bora ges tillrackliga befogenheter att ingripa mot fore­
tag och enskilda , som inte lojalt folja foreskrifter och direktiv samt
mojligheter till en intensiv overvakning» . 37
Ransoneringskontroll och kompromisspolitik
De två episoder som har redovisats och den av dem harrorande
diskussionen kan aven ses i ett mer overgripande sammanhang. Debat­
ten med utgAngspunkt i Uppsala- och Stockholmsfallen blir då en
spegling av den i grunden olika installning till pris- och ransonerings­
kontroll det socialdemokratiska partiet och detta narstående grupper å
den ena och de- borger liga partierna och naringslivet å den andra si dan
bade . Samlingsregeringen bade skapat enighet kring nodvandigheten
av att anvanda ransonering och andra regle rande åt garder. På den
borgerliga sidan betonades att något sådant endast kunde accepteras i
ett krislage och några forlångningar efter kriget ville man in te ve ta av.
Men aven under kriget var man noga med att påpeka att onodiga
regleringar och statlig dirigering inte borde forekomma. Man ville helt
enkelt forhindra att «kristidens regleringar skulle bli inkorsporten till
ett varaktigt socialistiskt orienterat system» . 38
Eftersom socialdemokraterna och de borgerliga gick in i kristidsreg­
leringarna med helt olika grundinstållning blev det naturligt nog fråga
om ett kompromissande . Ekonomhistorikern Martin Fritz har påpekat ,
att naringslivet kom att dominera krisorganen då nastan 2/3 av perso­
nalen kom från den privata sektorn .39 Något totalt uppgivande av
sjalvstandigheten , vilket statsvetaren Leif Lewin menar, var det darfor
knappast fråga om . «Olika samhallsgruppers loj alitet med denna krigs­
tidens regleringsekonomi var så stor, att många intressegrupper avstod
från sin sj alvstandighet från staten och intradde i planekonomin som
forvaltande organ . »40 Det torde snarare ha varit så att dessa intresse­
grupper intradde i krisorganen for att kunna vara med och styra . De
enda som oppet opponerade mot krisorganens sammansattning var
kommunisterna och sarskilt de kommunistiska kvinnorna som våren
194 1 organiserat sig i « Husmodrarnas centralråd» . De kravde , att
husmodrar och arbetare fick fler representanter i kriskommissionerna .
Dock u tan att få något gehor for sina krav. 41 Som det var i krisorganen
293
så var det i politiken. Kent Zetterberg har t . ex . i sin avhandling om
Folkpartiet under kriget hlivdat , att detta parti ingalunda avstod från
att genomfora sin ekonomiska politik genom sitt deltagande i samlings­
regeringen . «Den forda politiken var tvartom en kompromisspolitik ,
som låg nara d e liberala onskemålen och som från programsynpunkt
knappast innebar några storre olagenheter for partiet . »42
Vilhelm Aubert hlivdar med utgångspunkt i norska forhållanden, att
regleringslagstiftningen vaxte fram ur ett politiskt maktbalansforhål­
lande under pressen av en a kut kris. 43 En losning i ett sådant lage
forutsatter att båda parter har en kansla av att systemet i någon mån
tillgodoser deras intressen . Foljaktligen ligger också i kompromissen
att bagge parter kan uppleva missnoje med systemet . Handlande och
andra representanter for naringslivet var missnojda med en som man
tyckte alltfor utbredd kontrollapparat som de upplevde som riktad mot
de intressen de sjalva foretradde . Konsumentparten å andra sidan
tyckte att det existerande kontrollsystemet inte var tillrackligt rattvist
och att det ur deras synpunkt var bra om vissa i det andra «lagret»
klamdes åt ordentligt .
Man kan vidare våga antagandet att det under kriget var relativt latt
på konsumenthåll att rationalisera ett eget olagligt beteende , medan
man såg forseelser och brott från producent- och distributionssidan på
ett helt annat satt . Samtidigt kan man antaga , att den vanlige konsu­
menten upplevde att honlhan var utsatt for många onodiga myndig­
hetsingripanden . Detta forstarkte ytterligare deras installning att «den
andra sidan» minsann också borde drabbas av alla de bekymmer som
ransoneri ng och reglering medforde .
Till en negativ syn på affarsman och handlande bor aven minnen från
det forsta varldskriget ha bidragit . En liten belysning till detta ar
ombudsmannen Erikssons inlagg i debatten om fallet i Ostermalmshal­
len i kristidsnamnden . Han ansåg, att man borde undersoka om den
aktuelle handlaren också varit i farten under det forra kriget .
I jamforelse med den misstro som kommissionerna under det forra
kriget var utsatta fOr ar det uppenbart att laget under det andra
varldskriget var mycket annorlunda. Visserligen bade de borgerliga
partierna inflytande i och med att de deltog i samlingsregerandet, men
for arbetarklassen måste det ha funnits ett visst medvetande om eller i
vart fall en tro på att deras representanter vagde tyngst . Som Vilhelm
Aubert uttrycker det om situationen i Norge : «Reguleringslovgivnin­
gen er blitt symbolet på at de demokratiske krav er oppfylt også
innenfor næringslivet . » 44 Den beskrivningen ar då att j amfOra med
situationen 1 9 1 8 då socialisten August Palm ville ha med Stockholms
arbetarkommun på appellen «bort med regleringen» . 45
Aubert skriver i sin uppsats om rattsmedvetandet i naringslivet , att
«meget tyder på at det er en kløft mellom reguleringsloven slik den står
294
på papiret , og slik den blir håndhevet . Strafferammene for overtredel­
ser av reguleringene innebærer liten realitet» . Regleringslagstiftningen
var inte inarbetad i manniskors moraluppfattning och inte bara var det
sallsynt med fangelsedomar, aven om lagarna gav utrymme for sådana ,
utan dessutom holls boterna oftast på e n låg nivå .46 Någon undersok­
ning om strafftillampning vad galler ransonerings- och prisockerbrott
finns inte for Sveriges vidkommande , men intrycket ar icke desto
mindre , att i de fiesta fall sattes dagsboten relativt lågt .
Huruvida det från myndigheters och domstolars sida fanns en med­
veten policy i dessa frågor ar okant , men troligt ar att Auberts
resonemang också ar tillampligt på svenska fOrhållanden. Inte heller
verkar det som om debatten och uppmarksamheten kring de båda
relaterade fallen ledde till någon skarpning vare sig nar det galler
kontrollen som sådan eller utmatta straffsatser. Återigen får man
intrycket att det funnits krafter som velat hålla tillbaka . Det ar rimligt
antaga dels att detta var ett led i kompromissen , dels att ett uttalat hårt
kontroll- och straffsystem inte rimmade med uttalanden om ett solida­
riskt och i stort sett valfungerande system.
For socialdemokraterna gallde det inte bara att kompromissa med de
borgerliga partierna i samlingsregeringen och naringslivet . Ett hårt
kontrollsystem skulle inte bara drabba handlanden och affarsman utan
också konsumenternalarbetarna . Det gamla fattigvårdssamhallet låg
inte långt borta i tiden . Mot den bakgrunden var det naturligt att
socialdemokraterna ville tona ner behovet av ett utvecklat kontrollsys­
tem . Enligt historikern Yvonne Hirdman hade ett sådant tidigare varit
«Så intimt forknippat med en hoger, med fattigvårdsnamndernas petiga
och många gånger fornedrande undersokningar av hj alpbehovet» . 47
Att ta «flask på motbok» hade arbetarna opponerat kraftigt emot
under det forsta varldskriget . 48
Hirdman menar också att kommunisternas valframgång 1 942 kanske
var ett tecken på att detta partis forsorjningspolitik hade vunnit gehor
hos arbetarna.49
Sålunda trangda från två håll gavs in te mycket utrymme for socialde­
mokraterna att infora ett skarpt kontrollsystem .
Å nnu en kontrolldebatt
De nya byråkratier som vaxte upp under kriget i form av kristidsorga­
nen kan sagas ha levt egna liv. Kommunisterna påpekade i sin kri tik av
regeringens forsorjningspolitik att dessa organ stod utanfor riksdagens
kontroll. 50 Mot regeringspolitiken som ville hålla en låg kontroll profil
kan ha stått kristidsmyndigheternas intresse av att visa goda resultat att aven på kontrollsidan visa upp ett existensberattigande .
Motsattningar i denna fråga mellan regeringen å ena sidan och LK å
295
den andra kom till uttryck i en kontrolldebatt i riksdagen 1943 . Den
direkta anledningen till denna debatt var en interpellation i andra
kammaren stalld till folkhushållningsministem Axel Gjores. Orsaken
var att två tobakshandlare i Varberg missat ett mindre anta! poang vid
redovisning. I det ena fallet 5 1 kuponger ( 1 53 poang) och i det andra 20
kuponger (60 poang) . Totala antalet lamnade kuponger i det ena fallet
uppgick till over 1 ,2 miljoner enligt interpellanten . Han frågade stats­
rådet om det verkligen var meningen att sådana har bagatellsaker
skulle bli foremål for åtal. 51 Gjores svarade , att han ansåg att «det for
ransoneringsbestammelsemas uppratthållande icke vara erforderligt ,
att åtal anstalles for den obetydligaste forseelse». 52
Denna gång tycks fordomandet i pressen ha varit narmast unisont .
Arbetaren tyckte LK gjort sig lojlig och GHT kallade myndighetemas
agerande for «trakasseri » . Aftonbladet konstaterade att Sverige tidi­
gare haft en «centilitermoralism» - nu bade vi också fått en «monopol­
och kommissionsmoralism» . 53 På flera håll kallades G jores svar for ett
bragelofte . Kanske var detta under inflytande av prisgeneralen Berg­
valls inhopp i riksdagsdebatten . Denne menade namligen, att man fick
akta sig att stryka ett streck over alltfor många saker och aven
upprepade små forseelser kunde få allvarliga konsekvenser. 54 Detta var
samma Bergvall som satt i Stockholms kristidsnamnd vid tiden for
flaskkotlettsdramatiken i bstermalmshallen .
Allvarliga konsekvenser fick Varberg-fallet helt klart for de inblan­
dade affarsmannen. Har kom «monopolmoralismen» in i bilden . Såval
tobaksmonopolet som tipstjanst drog in sina ombudstillstånd , vilket
givetvis var ett betydligt varre straff an botema . De drogs dessutom in
redan innan dom i målet fallit . Juristprofessom Ivar Agge uttalade sig
om fallet . Han menade , att det helt klart fanns tackning i kristidsfor­
ordningarna fOr ett indragande av forsaljningsrattigheter på satt som
skett i Varbergsfallet . Lagen syftade har till att forhindra att olaglig
hantering fortgick medan målet gick genom alla instanser. Agge fort­
satte : «Visserligen stammer detta inte med gammal havduppfattning av
straff helt och hållet. Men ingripandet måste ses icke som ett straff mot
den enskilde som sådan , utan som en nodvandighetsåtgard från sam­
hallets sida att skydda sig mot olagliga foretag av olika slag . » Hårt
forvisso men kanske nodvandigt , slutade Agge . 55
·
Kontrolle ns omfattning och effektivitet
Det ar som namndes inledningsvis mycket svårt for att inte saga
omojligt att faststalla den direkta eller negativa kontrollens omfattning
och effektivitet . I en PM angående den lokala prisovervakningen från
LK i april 194 1 havdades , att det fanns prisombud inom alla kristidsom­
råden dvs. till ett anta! av ca 1700. Dock påpekades samtidigt att vid
296
den aktuella tiden endast 380 anlitades . 56 Det har inte varit moj ligt att
få fram antalet anlitade kontrollanter senare under kriget , men enligt
Bergvall hade insatserna okats betydligt under 1943 . 57 Detta gallde
prisombuden , vilka ju i sin tur rekryterade husmodrar/kontrollanter i
okand omfattning. Prisombuden var i många fall oavlonade vilket
gjorde att en del namnder ansåg, att det inte gick att lagga for stor
arbetsborda på dem . 58
Det ar rimligt antaga , att kontrollsystemet fungerade mycket olika i
olika delar av landet . Framfor allt bor skillnaden ha varit stor mellan
storre stader och resten av landet . I Stockholm kunde de kontrollvand­
rande husmodrarna vara relativt sakra på sin anonymitet och foljaktli­
gen också obundna av dem som var utsatta for kontrollen. Vad galler
andra delar av landet finns tecken som tyder på att laget var ett annat . I
en rapport från Stockholms Jan framholls en svårighet i kontrollarbetet
- namligen kontrollanternas/husmodrarnas «goda hj arta» , som tedde
henne till att endast «stalla till ratta for syndaren, så att han ej skall
behova råka i priskontorets klor» . 59
En annan svaghet med systemet var att på en del stallen nojde sig
kontrollanterna med att ringa till affaren och fråga efter priser. Efter­
som det var samma person som gjorde detta år efter år fanns det
sannolika skal att tro att den typen av overvakning inte var sarskilt
effektiv . Så tolkades de inkomna uppgifterna i varje fall av kristidssty­
relsen i Malmohus Jan , som rapporterade i j uni 1944 att «månad efter
månad» rapporterades samma priser i en orts samtliga affarer. 60 Detta
litade man uppenbarligen inte riktigt på och kanske ar det forklaringen
till att det j ust i Skåne senare under detta år dyker upp notiser i
tidningarna om att flasksirenerna var i full verksamhet . 6 1
Ransoneringskontrollen fick också en indirekt effekt i och med
inforandet av det s . k . personkortet 1 94 1 . Detta tillkom for att for­
hindra att en och samma person skulle få dubbet uppsattning kort .
Detta hade forekommit och var svårt att kontrollera p . g . a . den stora
rorligheten under beredskapstiden.
Man fick gula kort och kvinnor blå . Ingenjoren bakom ransonerings­
systemet , mantalsintendenten Gustaf Kollberg menade , att «vid sidan
av sitt egentliga syfte komma personkorten att ha det goda med sig , att
en valbehovlig och i många avseenden gagnande forbattring av vår
folkbokforing komma till stånd» .62 Mangder av manniskor «hittades»
genom kortets inforande . Bara i Stockholm raknade man med att det
tidigare funnits over 40 000 obefintliga . Enligt en tidningsuppgift gav
sig sammanlagt i hela Sverige over 200 000 till kanna. De nya korten
fungerade verkligen som «mantalsdetektiver» , vilket tidningen Social­
demokraten dopte dem till . Liksom i flaskkotlettsdebatten uttryckte
denna tidning åter sitt gillande over kontrollens okade effektivitet och
hoppades på en «effektiv utrokning» av alla «okanda civilister» som
antligen skulle få «krypa in i mantalslangdens trygga famn» .63
11
·
Krig og moral
297
Folkhushållningsministern Axel Gjores undrar i sina memoarer var
Kollberg llirt sig denna «uppdrivna kontrollteknik» och svarar sj alv på
frågan. Kollberg var upplard av Ivan Bratt och bade arbetat med att
64
skapa det kontrollsystem «vars yttersta utpost var motboken» . En ny
utpost skulle bli personnummer som infordes i slutet av 1940-talet .
Huruvida det intraffade fler «provokationsfall» an de redovisade i
Stockholm och Uppsala ar obekant . Ingen pressdebatt liknande den
under våren 1941 fordes dock . I sj alva verket skulle det droj a till 1 980talet innan vi i Sverige fick en ny provokationsdebatt . Denna gång
gallde det inte flaskkotletter utan polisens anvandning av s . k . okonven­
tionella spaningsmetoder i kampen mot narkotikan .
Noter
l Statens Livsmedelskommission 8/12 1940 i Stockholms Kristidsniimnds arkiv F 4
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
Tidningsklipp , Stockholms stadsarkiv (SSA) .
Friberg 1973 , s. 12.
Fritz 1 982 , s . 1 1 .
Kristidskalendern 1943 passim .
Smithies 1982 , s. 58.
Stockholms Rådhusriitt , Protokoll i brottmål 8. avd . 1 3/12 1941 nr 59, SSA .
Ibid.
Ibid.
Ibid .
Kollberg 1942 passim.
SFS 1940 nr 858 och 859 .
Justitieombudsmannens arkiv F I 728 , Riksarkivet (RA) .
Ibid .
Ibid .
Stockholms Kristidsniimnds arkiv (SSA). Tjiinsteutlåtande ang. kristidsniimndens
kontrollkop av fliiskvaror i Stockholm 26 februari 194 1 .
Ibid . . stenograftska anteckningar vid kristidsniimndens sammantriide den 2 2 februari
194 1 .
Ibid .
Ibid .
Ibid .
Ibid .
Ibid .
Skrivelse till LK från Stockholms stads kristidsniimnds arkiv .
Skrivelse till LK från Uppsala kristidsniimnd 24/2 194 1 , Folkhushållningsdepartementets konseljakt 215 -4 1 nr 10, RA .
Ibid .
Ibid . , LK's skrivelse till chefen for Folkhushållningsdepartementet.
Å mark 1952 . s . 309 .
LK's skrivelse till chefen for Folkhushållningsdep. 1 113 -4 1 .
JK's arkiv Koncept B l l a : 270, RA .
Folkhushållningdepartementets konseljakt 2/5 -41 nr 10, RA , skrivelse från LK 23/4
-4 1 .
Ibid .
LK's arkiv 0 Ia:7 ( pressklipp) , RA . Socialdemokraten 17/3 -4 1 .
Ibid . , Kopmannen nr I l 194 1 och Svenske Foretagaren nr 5 194 1 .
Ibid . , Socialdemokraten 113 -4 1 .
298
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
55
56
57
58
59
Ibid . , Svenske Foretagaren nr 5 1 94 1 .
Tidskriften Vi n r 9 1 941 .
Ibid . , nr 4 1 94 1 .
Stockholms kristidsniimnds klipparkiv (SSA) 2112 -4 1 e j angiven tidning.
Ohlin 1 975 , s. 16.
Fritz 1 982 , s. 12.
Lewin 1967 , s . 176.
Hirdman 1 974, s . 190.
Zetterberg 1975 s . 203 .
Aubert 1964, s. 109.
Ibid . , s . 109.
Hirdman 1 983 , s . 27 1 .
Aubert 1 964 , s . 1 10.
Interpellation AK 1 943 nr 8 paragraf 6 8/3 -43 .
Interpellationssvar AK 1943 nr 22 paragraf 4 416 -43 .
LK's klipparkiv , RA. A rbetaren Jn -43 , GHT 5n -43 , AB 617 -43 .
AK 1943 nr 22 paragraf 4.
LK's klipparkiv, RA. Dagsposten 1619 -43.
LK's arkiv EV2-handlingar ang. prisombud , RA . PM ang. den lokala pris<ivervak­
ningen 16/4 -41 .
Statens informationsniimnd arkiv vol . 40 RA . Anforande vid informationsdagen 2712
-43 av dir. John Bergwall .
LK's arkiv Handl . ang. prisombud . Skrivelse från kristidsstyrelseit i Giivleborgs liin
21/6 -44 .
Ibid . , skrivelse från kristidsstyrelsen i Stockholms liin .
Ibid . , skrivelse från Malmohus lans norra kristidsstyrelse 1/6 .744 .
LK's arkiv - klippsamling. Skdnes Kopmannablad 916 -45 och Oresundsposten 916 -45 .
Socialdemokraten un -41 .
Gjores 1 967 , s . 222 .
Kallor och bearbetningar
Otryckta kiillor
Folkhushållningdepartementets arkiv , Riksarkivet (RA).
Justitiekanslerns arkiv , RA .
Justitieombudsmannens arkiv , RA .
Livsmedelskommissionens arkiv , RA.
Statens Informationsstyrelses arkiv, RA.
Stockholms Kristidsniimnds arkiv , Stockholms stadsarkiv (SSA) .
Stockholms Rådhusriitts arkiv, SSA .
Tryckta kiillor och bearbetningar
Aubert , A . : «Statsdirigering og rettsoppfatningar i det private næringsliv». I Likhet og
rett - essays om forbrytelse og straff, Oslo 1 964.
Friberg, L.: Styre i kristid - studier i krisforvaltningens organisation och struktur 1939--45,
Stockholm 1973 .
Fritz, M . : «The Swedish economy 1 939-- 1945 . » I M . Fritz. J . Nygren, S . O . Olsson, och
U. Olsson : The Adaptable Nation - Essays in Swedish Economy during the Second
World War, Goteborg 1 982.
Gjores, A . : Vreda vindar, Stockholm 1967 .
Hirdman , Y . : Sveriges Kommunistiska Parti 1939--1945, Uddevalla 1974,
Hirdman , Y . : Magfrdgan - Mat som mdl och medel i Stockholm 1870--1920, Kristianstad
1983 .
Kristidskalendern, Stockholm 1943 .
Koll berg, G . : Forsiiljningskontroll i samband med ransonering av Iivsmedel». Jordbruks­
ekonomiska uppgifter vol . 23 1 942 .
299
Lewin, L. : Planhushdl/ningsdebatten, Stockholm 1 967.
Ohlin , B . : Socialistisk skordetid kom bort, Stockholm 1 975 .
Riksdagstrycket .
Smithies, E . : Crime in Wartime - A Social History of Crime in Britain in World War 1/,
London 1982 .
Svensk Forfattningssamling (SFS ) .
Tidskriften Vi.
Zetterberg, K . : Liberalism i kris - Folkpartiet 1939-45, Stockholm 1 975 .
Å mark , K . : Kristidspolitik och Kristidshushållning i Sverige under och efter andra
viirldskriget, SOV 1952:49.
16
Stoldutvecklingen under kriget som
moralindikator
HENRIK THAM
Kriget starker moralen och minskar brottsligheten . - Denna fOrestall­
ning ar rikligt foretradd såval i det allmanna medvetandet och den
politiska retoriken som i skonlitteraturen och vetenskapen. 1 Också den
motsatta forestallningen - den om kriget som demoraliserande med
åtfolj ande brottsokning - finns representerad . Medan det senare anta­
gandet ar mindre uppseendevackande , ar det fOrra något provokativt
och verkar också till del legitimerande for kriget . Detta antagande
fortj anar darfor att granskas narmare .
På vilket satt mer konkret kriget antas påverka brottsutvecklingen i
en positiv riktning ar oklart . Det som åsyftas ar inte framst att kriget
skulle medfora ett antal kriminologiskt vedertagna , brottshammande
forhållanden . Det forefaller rora sig om en fosterlandsk anda och
moralisk uppstramning , som skapas av krigstillståndet . Denna anda
tycks sedan verka direkt på medborgarna , som blir mindre benagna att
begå de sjalviska handlingar som brott innebar . 2
Hur kriget formedlar sin anda på brottsligheten utvecklas alltså
vanligen inte narmare och skall heller inte har diskuteras vidare . A tt
kriget verkar dampande på brottsutvecklingen ar emellertid ett påstå­
ende som till del kan provas . Denna tes skall har granskas genom
stoldutvecklingen i de nordiska landerna under andra varldskriget .
Begransningen till st6ldbrottsligheten motiveras av att det ror sig om
en tamligen entydig brottstyp , dar drivkraften normalt ar individuell ­
och illegal - ekonomisk vinning . Brottstypen ar också den antalsmas­
sigt klart dominerande om ringare brott utesluts .
Undersokningen skall borj a med en genomgång av sjalva stoldut­
vecklingen i de fyra storsta nordiska landerna varefter alternativ till
«krigsandan» som forklaring skall diskuteras.
Fordubblad stoldbrottslighet
En j amforelse av stOldutvecklingen i de fyra landerna blir med nodvan301
dighet grov . O lika serier har anvants i de nationella presentationerna,
och effekterna av respektive lands rattsvasende ar delvis svårkontrolle­
rade . Ett sarskilt problem ar om anmalningsbenagenheten forandrades
under kriget och forandrades olika i de fyra landerna. Problemet
fortjanar sakert en egen undersokning, som emellertid inte kunnat
genomforas har. For ovrigt talar ett antal skal for att brottsutveck­
lingen har reell bakgrund . 3 Med dessa reservationer kan stoldutveck­
lingen studeras i figur l .
Fig. l . Stold i Danmark , Finland , Norge och Sverige 1 937-47. Index .
lndex
420
400
\
380
l
l
360
340
320
300
280
260
240
,...
220
l
200
1 00
80
Finland : anmalda sto Ider
\
,.. ....... \
'
�".,:: . .. ' • • Sverige:
lagforda for
',
- l
_J
'•
..�
:. """"
l
.
',
r,':'
.J.
,, .
_, ,
1 937
302
\
-· l
1 60
1 20
-"'
· "/
, · "/
�.'(
�
1 80
1 40
.
l
'� "
l
-38
1
...
tillgreppsbrott
\
\
\
Norge: anmålda stolder
i Oslo
Danmark: anmålda formc5gen­
hetsbrott
/' /
- 39 -40 -41 -42
\
-43
-44 -45 -46 - 47
For alla fyra Hindema ar utvecklingen av stoldbrottsligheten påfal­
lande likartad med drygt en fOrdubbling fram till 1943-44 . 4 Den
narmare utvecklingen under kriget skiljer sig emellertid något mellan
landema. Stoldokningen intraffar snabbast i Finland med en kraftig
tillvaxt redan 1 940. I Sverige nås kulmen 1 943 , medan den finska
kurvan når som hogst 1 945 . Bedomningen av utvecklingen i Danmark
blir osaker for de sista krigsåren, men okningen av stolderna tycks i alla
fall ha fortsatt under den polislosa perioden . 5
For Finlands del måste kriget betraktas som huvudsaklingen over
efter 1 944 . 6 Den skarpa stoldokningen 1 945 behover darfOr inte tolkas
som att den finska stoldutvecklingen under kriget inte passar in i det
monster som uppvisas i de ovriga landerna. Brottsokningen får till del
antagligen sattas på den hemforlovade armens konto . Detta stods av
att okningen i lagforingarna faller på man i varnpliktig ål der . 7 Stolder
bland de hemvandande soldaterna behover inte enbart bero på svårig­
heter i samband med återgången till civil tillvaro . Att mannen åter­
vande från fronten innebar aven att många som 1 94 1-44 domts for
tillgreppsbrott vid faltkrigsratter nu kom att domas vid de allmanna
underratterna och darmed (åter) steg in i den ordinarie brottsstati­
stiken . 8
Stoldokning trots brottshammande omstandigheter
Att stoldema steg kraftigt i de fyra nordiska landerna under andra
varldskriget , ar naturligtvis inte ett tillrackligt bevis for att det inte
skulle forekommit moralisk upprustning med brottshammande verkan .
Det kan t . ex. alltid havdas , att «det kunde varit varre» ; att solidariteten
under kriget andå begransade effekten av en rad andra , brottsbefram­
jande faktorer. En undersokning av den moraliska faktorns fOrkla­
ringsvarde kraver alltså att utvecklingen av andra brottspåverkande
forhållanden på något satt kontrolleras . Såval faktorer som talar for
som mot en brottsokning skall har diskuteras . Vad som emellertid
direkt frapperar ar forekomsten av flera brottshammande omstandig­
heter i de nordiska landema under kriget.
Av de forhållanden som talar for en - minskning av stolderna, ar
kanske avskaffandet av privatbilismen det mest entydiga . Mojlighe­
terna till tillgrepp av och ur bil liksom till långa stoldraider och
transport av stulet gods minskade drastiskt . Också nedgången i alko­
holkonsumtionen i Finland , Norge och Sverige bor ha verkat i ham­
mande riktning for både stolder och våldsbrott .9•10
Arbetsloshetens effekt på brottsligheten ar omdiskuterad inom kri­
minologin . Dess omvandning , bog sysselsattning, kan verka brottsbe­
framjande genom okad rorlighet , mer pengar for alkoholkonsumtion ,
och okat frestelsetryck som foljd av tillvaxt av antalet konsumtionsva303
ror. Kriget innebar dock inte hogkonjunktur i mening okat varuutbud ,
och alkoholkonsumtionen reglerades hårdare under perioden. Det ar
darfor inte orimligt att forvanta sig, att den lagre arbetslosheten under
kriget verkade i brottshammande riktning. 1 1
Straffskarpningarna, slutligen , i tre a v landerna borde medfort lagre
brottslighet - åtminstone enligt allmanpreventionsteorin . I Norge hoj­
des straffsatserna av Quislingregimen . I Danmark skedde en skarpning
over hela linjen med okad andel domda av de misstankta , med minsk­
ning av villkorliga domar, och med okning av hårda straff. I Finland
intraffade en hojning av straffnivån i så måtto att faltkrigsratterna med
sin hårdare straffutmatning stod fOr en stor del av domarna.
Så långt tycks alltså analysen inte ge stod åt tanken att kriget genom
moralforstarkning minskar brottsligheten . St6lderna inte bara steg
kraftigt , utan gjorde det trots forekomsten av ett anta! brottsbegrans­
ande omstandigheter.
O lika krigserfarenhet - lika stOldutveckling
Analysen kan foras vidare genom frågan vilken effekt den varierande
krigserfarenheten i de olika landerna kan tankas haft på den nationella
stoldutvecklingen . Hannu Takala klassificerar i inledningskapitlet de
fyra lande rna efter an talet krigsoffer, den juridisk-politiska situationen
och graden av ekonomisk kris . Skillnaden i juridisk-politisk situation
bor rimligen vara central fOr en bedomning av integrationen och
«krigsandan» och dess inverkan på laglydigheten .
Med ett tankande i sådana moraliska dimensioner bor Finland
uppvisa den klart lagsta brottsligheten under kriget . De gemensamma
uppoffringarna var enorma, samtidigt som statsskicket var intakt och
beholl sin legitimitet . Tvart emot fOrvantningarna uppvisade landet
dock en val så kraftig stoldokning fram till 1943--44 som de ovriga
nordiska landerna .
Vilka skillnader i st6ldutveckling som skall forvantas mellan Dan­
mark , Norge och Sverige ar något oklart . For Norges del sattes den
legitima forvaltningen helt åt sidan genom den tyska ockupationen .
Detta kan tankas h a resulterat i splittrade loj aliteter med okad stold­
brottslighet som foljd . Det kan emellertid aven ha inneburit en okad
sammanhållning med minskad benagenhet att stj ala från landsman . I
brist på data om mot vern stolderna riktade sig i de ockuperade
landerna kan emellertid konstateras , att Norges och Danmarks st6ldut­
veckling inte skilde sig namnvart från det neutrala Sveriges .
Skillnader i juridisk-politisk situation under kriget tycks alltså i stort
inte speglas i skillnader i stoldutvecklingen mellan Danmark , Finland ,
Norge och Sverige . En reservation bor goras for utvecklingen under
det sista krigsåret , då också rattsstatistiken ar mer osaker.
304
Orsaker till stoldokningen
Stolderna forefaller alltså ha utvecklats skilt från en eventuell moralisk
upprustning och trots forekomsten av flera brottshammande forhållan­
den under kriget . Hur skall då stoldokningen forklaras? Ror det sig
rent av om en demoraliserande verkan av kriget?
Ett antal mer påtagliga , brottsbeframj ande forhållanden kan dock
urskilj as i alla landerna, namligen morklaggningen , den geografiska
rorligheten , inflationen och de minskade reallonerna samt varubristen
och den svarta marknaden.
Morklaggningens betydelse for stolduppgången fOrs ofta fram och
kan heller inte uteslutas . Denna faktor har dock inte belysts systema­
tiskt . En uppskattning av effekterna skulle krava en genomgång av vad
som stals nar, och om skillnader upptratt i de o lika lande rna beroende
av nar luftskyddsforeskrifterna infOrdes .
Om omflyttning leder till minskad social kontroll, borde brottslighe­
ten forvantats stiga under kriget . I de olika nordiska landerna lamnade
manniskor i varierande grad sina invanda miljoer p . g . a . andrad arbets­
marknad , militartj anst , tvångsarbete , evakuering, flykt och arbete i
motståndsrorelser. I den mån utvecklingen av veneriska sj ukdomar
kan ses som tecken på upplosning av stabila band , stammer också den
bild som den officiella statistiken ger for alla de nordiska landerna . 1 2
Inflation , sjunkande realloner och varubrist framhålls som fOrklaring
till brottsokningen i alla landerna. Dessa antaganden får också visst
stod genom att de låter sig forenas med variationer i brottsutvecklingen
mellan landerna . Den svenska stoldbrottsligheten stagnerar eller går
t . o . m . ned efter 1 943 , samtidigt som reallonerna dessa år åter når
forkrigsnivån . Finland får daremot sin brottstopp 1945 - det år inflatio­
nen når som hogst .
Moralupprustning trots stoldokning?
Om stoldokningen kan ges en forklaring utifrån framfor allt de spe­
ciella ekonomiska forhållanden som rådde under kriget , så behover
kanske trots allt inte forekomsten av en moralupprustning med påfOl­
j ande brottsminskning uteslutas . Om ovriga forandringar under kriget
kunnat kontrolleras tillrackligt noggrannt , skulle kanske andå «krigets
anda» visa sig ha haft en brottsdampande effekt .
Ett sådant resonemang ar svårt att tilbakavisa, samtidigt som det ar
nara nog omojligt att bevisa . Konstanthållning av alla relevanta fakto­
rer kraver en formell statistisk behandling, vilket i sin tur fordrar
betydligt fler observationer an som foreligger har genom fyra nordiska
lander under sju år. Att inkludera aven andra lander och andra krig
skulle oka antalet fall med aven risken for en ohistorisk analys. En
305
sådan analys skulle , som Takala framhåller inledningsvis, antagligen
bygga på den felaktiga forestallningen om ett «6verhistoriskt existe­
rande samband mellan krig och brottslighet» .
Tanken om kriget som solidaritetsskapande trots stoldokningen kan
emellertid kanske raddas på annat vis. Det kan havdas att brotten
begicks av ett fåtal , medan den stora majoriteten forhall sig laglydig
och var mer solidarisk med samhlillet an eljest . I så måtto skulle
brottsligheten , som faller på ett mindretals konto , vara en dålig indika­
tor på det allmanna moraliska tillståndet i riket.
Detta ar en mojlig invandning som i så fall kan resas aven mot andra
samhallsindikatorer, som base ras på beteenden hos bar a en liten andel
av medborgarna . Kritiken drabbar den långa tradition inom sociologin
som anvander avvikande beteende som brott , missbruk och sjalvmord
som tecken på allmanna samhallstillstånd.
Brottslighetens begransning till ett fåtal personer skall heller inte
overdrivas . Det skall inte glommas , att det framst var de tidigare
ostraffade som stod for brottsokningen , och att den ganska omfat­
tande , lagforda ransoneringsbrottsligheten , antagligen bara visar top­
pen av ett isberg. Inte heller kan brottsokningen helt ursaktas med
varubristen , då det j ust var i fråga om ransoneringen som solidariteten
skulle få sin provning. Uppenbart valde många , som inte nojde sig med
den knappare tilldelning kriget medforde , att genom stold och ransone­
ringsbrott sko sig på sin nasta .
Krigsforhållandena framkallade med sakerhet uppoffringar och
osjalviskhet . Lika sakert forekom sådana solidaritetshandlingar paral­
lellt med tendenser till demoralisering och brutalisering . De motsatta
tendenserna kunde antagligen t . o . m . forenas i en och samma person ­
arbete i motståndsrorelsen uteslot inte nodvandigtvis stold och svarta­
borshandel . Slutsatsen av denna analys måste i alla fall bli att stoldut­
vecklingen i de nordiska landerna under andra varldskriget nappeligen
låter sig anvandas som stod for tesen att krig leder till moralisk
upprustning .
B rottsokningen bortforklarad ?
Brottsutvecklingen måste , som andra historiska och samhallsveten­
skapliga data , ytterst tolkas. Dessa tolkningar ar forsok att (re)konstru­
era en verklighet i en bestamd riktning. På detta satt har beskrivning­
arna och forklaringarna av brottsutvecklingen i de nordiska landerna
under andra varldskriget ett eget varde .
Den bild som frammanas i de nordiska kommentarerna ar i stort en
av sammanhållning, dar lagbrotten legitimeras , och brottsokningen
negligeras eller inte tillåts fungera som indikator på sviktande solidari­
tet . Risto Jaakkola visar i avsnittet om den finska brottsutvecklingen
306
bur Veli Verkko anvande statistiken fOr sina egna syften . Verkko ar
sarskilt intressant , då han kan ses som representativ for rådande
kriminologiska forestallningar i landet . Verkko vill inte tolka brottsut­
vecklingen i termer av samhållsupplosning . Utvecklingen under vintern
1939/40 sags verka helande på nationen, brottsokningen darefter ses
endast som en naturlig foljd av de krigsspecifika befolkningsomflytt­
ningarna, den brottslighet som behandlades vid faltkrigsratterna lam­
nas utanfor analysen, och kriget som sådant betraktas som en parentes
utan djupgående inverkan på det moraliska klimatet .
Karl O . Christiansen ser brottsokningen i Danmark som ett exempel
på kulturkonflikt . Normen att inte begå brott tunnades ut av den brist
på legitimitet, som ockupationsmakten som normkalla besatt . Vissa
vålds- och egendomsbrott kunde rent av ses som påbjudna, om de
riktades mot tyskar eller kollaboratorer.
For Norges del ser Per Madsen knappast brottsokningen som tecken
på bristande sammanhållning . Den måttliga kriminalitetsokningen blir
snarare bevis på att Norge med hedern i behåll klarade av ockupatio­
nen. Att svarta borshandeln var omfattande behover heller inte stora
bilden av ett samhalle praglat av sammanhållning. Hannu Soikkanen
pekar for både Norge och D anmarks del på ockupationsmaktens och
kollaboratorernas avsaknad av legitimitet och ser svarta borsen i Norge
som «ett satt att opponera sig mot den forhatliga regimen» . 13
Dessa tolkningar verkar inte orimliga . De innebar emellertid att
alternativa fOrklaringar till samma fenomen måste sokas for de lander
som inte var ockuperade . Svarta borsen var mycket omfattande i det
stridande Finland , och stolderna steg också kraftigt i både Finland och
Sverige , som inte upplevde kulturkonflikt eller motstånd mot en illegi­
tim regim.
Och tolkningarna for Sveriges del? Bilden av ett moraliskt litet folk ,
som under gemensamma uppoffringar klarade sig genom andra varlds­
kriget omhuldas starkt idag . Kanske ar bilden sann. Kanske tjanar den
syftet att tranga tillbaka kanslan av ett dåligt samvete for att inte aktivt
ha bidragit till nazismens krossande . 14 Bilden finns dar i alla fall och
fors vidare till nasta generation. Forestallningen om en låg brottslighet
moter påfallande ofta i samtal och intervjuer. I ett program i svensk TV
i borjan av 80-talet om dagens bristande moral uttrycktes en onskan att
få beredskapstidens moral åter - den tid då brottsligheten steg snab­
bare an någonsin under det senaste halvseklet .
Noter
l For hånvisning till vetenskapliga arbeten , se Hannu Takalas inledningskapitel , samt
Mannheim 1 94 1 , kap. 3, Mannheim 1 965 , s. 591 ff, och Sorokin 1956, s. 338--3 42.
2 Se aven diskussion av Mannheim 1 94 1 , s. 70 f.
3 Se kapitlet «Stold i Sverige under andra vårldskriget» , not 6.
307
4 Observera att måtten på stoldbrottslighetens utveckling lir olika. Detta beror på att
samma uppgifter inte varit tillgiingliga fOr de olika liinderna. For Norge t . ex. finns
årliga stoldsiffror endast från Oslo, som kan tiinkas skilja sig från landet i ovrigt . En
sammanstiillning av lagforda fOr stold i hela Norge 1 939 resp. 1 943 visar dock en
uppgång med 75 procent (Aulie 1 95 1 , s. 1 3 1 ) .
5 Balvig 1 984 , s . 48.
6 Stilleståndsavtalet med Sovjetunionen ingicks i september 1944. Det fortsatta s . k .
Lapplandskriget med utdrivningen a v de tyska soldaterna pågick visserligen till april
1945 , men engagerade endast en mindre del av den finska krigsmakten.
7 Finlands officiella statistik samt uppgifter från Risto Jaakkola .
8 JiimfOr Risto Jaakkolas bidrag, tab . 2 .
9 s o u 1952: 52.
10 For en alternativ tolkning av alkoholkonsumtionens betydelse i Sverige , se dock
kapitlet «Stold i Sverige under andra viirldskriget>> .
I l For uppgifter o m arbetsloshetens utveckling, s e bidragen o m brottsutvecklingen i
Finland resp. Norge , samt fOr Danmark Balvig 1984 , s. 49 , och for Sverige Jonung
och Wadensjo 1980.
12 Soikkanen 1979. s. 128.
13 Soikkanen 1979, s. 120.
14 Clason 1984.
Litteratur
Aulie , A. : <<The effects of the war on criminality in Norway>> . I Les effets de la guerre sur
la criminalite. Recueil de documents en matiere penale et penitentiare , vol XV , 4/1 .
Berne 195 1 .
Balvig, F. : «Kriminalitetens udvikling i Danmark før 1950>> . Kriminalistisk Institut,
Københavns universitet 1984 . (Stencil . )
Clason, S . : «Det lyckligt overlevda kriget>> . Recension a v R. Kejzlar: Literatur und
NeutraliUit . Zur Schwedischen Literatur der Kriegs- und Nachkriegszeit. Svenska
Dagbladet 1984-05 - 1 6 .
Jonung, L. och E . Wadensj o : « D e n svenska Philipskurvan>> . Skandinaviska Enskilda
Bankens Kvartalstidskrift 1 -2, 1980.
Mannheim , H . : War and Crime. London 194 1 .
Mannheim, H . : Comparative criminology. Boston 1 965 .
Soikkanen, H . : «Sociala fOrhållanden>> . I Norden under 2. verdskrig. Nordisk Minister­
råd . Tønder 1979.
Sorokin , P. : Contemporary sociological theories, USA 1956.
SOU 1952 :52 Nykterhetsforhållanden i vissa friimmande lander m . m .
308
Medverkande forfattare
Karl O. Christiansen, 1 906- 1 976, var dr. jur. och professor i krimino­
logi vid Københavns universitet.
Hans Fredrik Dahl, fOdd 1 939 , ar dr. philos . i historie .
Janne Flyghed, fodd 1 953 , ar fil . kand . och doktorand i kriminologi vid
Stockholms universitet .
Risto Jaakkola, fodd 1941 , a r kand . i sociologi och specialforskare vid
Rattspolitiska forskningsinstitutet i Helsingfors .
Per Ole Johansen, fodd 1 945 , ar magister i sociologi och førsteamanu­
ensis vid Institutt for kriminologi og strafferett vid Universitetet i
Oslo .
Per Madsen, fodd 1 947 , ar cand . mag . i historia och vetenskaplig
assistent vid Riksarkivet i Oslo .
Nils Johan Ringdal, fodd 1 952, ar cand . philol . i historia och uppdrags­
forskare vid Justitiedepartementet i Oslo .
Nina Roos, fodd 1 955 , ar jur. kand . och administrativ sekreterare vid
Nordiska samarbetsrådet for kriminologi i Helsingfors .
Arnt-Erik Selliaas, fodd 1 948, ar cand . mag. i norska och historia och
forlagsredaktor i Oslo .
Sven Sperlings, fodd 1 942 , ar fil . kand . och chef for Stockholms
historiska databas .
Hannu Taka/a, fodd 1 946, ar jur. Iie. , tjanstledig forskare vid Ratts­
politiska forskningsinstitutet och nu lagstiftningsråd vid justitie­
ministeriet i Helsingfors .
Henrik Tham, fodd 1 942 , ar fil . dr. i sociologi och forskare vid
Institutet for social forskning vid Stockholms universitet .
Johnny Wijk, fodd 1 955 , ar fil . kand . och doktorand i historia vid
Stockholms universitet .
309
Sakregister
abort 1 18
alkohol 9, 4 1 , 44, 49 , 57, 76, 85ft,
93 , 107 , 1 18 , 122, 1 32 , 2 1 1 , 222f,
228, 303f
allmanprevention 207, 227, 241 ,
243 , 290, 304
arbetsloshet 22, 36, 80, 1 25 , 179,
186, 1 90 , 2 1 1 , 222 , 303f
bedrageri 5 1 , 59, 72, 73 , 87f, 9 1 ,
133
brevcensur 106, 243f
brott mot liv 28, 36, 61 , 63 , 87 ,
155f, 160, 166ft
dråp - se brott mot liv
dodsstraff 16, 46 , 1 17 , 1 19 , 157f,
159, 162 , 165 , 193ff, 241
egendoinsbrott (se aven stold) 14,
22 , 23 , 32 , 41 , 47 , 50ff, 56ff, 63 ,
75 , 88 , 2 1 3f, 302
folkhushållning, folkforsorjning 225 , 239 , 24 1 , 28 1 , 285
fosterfordrivning 87 , 1 1 8
frihetsstraff 1 7 , 38 , 45ft, 5 1 , 54,
63 , 74 , 85 , 99, 102 , 165 , 193, 1 95f,
205 , 2 1 2 , 227 , 24 1
fylleri 48f, 85ff, 1 1 9 , 223 , 227
fångar, fångenskap , fångvård 16,
17, 63, 132, 143 , 198, 228
fangelser - se fångar
fangelsestraff - se frihetsstraff
fOrbudslag (alkohol) 41 , 73
fOrfalskning 73 , 85ft, 271
formogenhetsbrott - se egendomsbrott
310
forskingring 5 1 , 59, 87f, 9 1
forsta vårldskriget 7 , 9 , 3 2 , 41 , 43 ,
56, 62f, 83f, 9 1 , 1 74ft, 180 , 188,
214, 224, 229, 230, 239, 263 , 294,
295
forsarjning - se folkhushållning
hemliga mål 240, 247
judar 16, 1 7 , 142 , 156, 162 , 1 63 ,
173ft
kollaboratorer 28, 36, 1 1 1
kommunism, kom..tunister 4 1 , 57,
152, 156, 230, 243 , 293 , 295
konjunktur 73 , 97 , 1 0 1 , 107, 2 1 1 ,
227 , 304
konsumentprisindex 1 3 , 223
konssjukdomar 35 , 87 , 1 17 , 1 34 ,
227 , 305
kopkraft 122 , 223 , 225 , 276f
landsfOrraderi 16, 2 1 , 22, 33, 1 67f,
176, 197 , 201
levnadskostnadsindex - se konsumentprisindex
likvidering 159, 162, 1 66f
misshandel - se våldsbrott
mord - se brott mot liv
morklaggning 23 , 1 1 5 , 1 17 , 132,
305
nazism, nazister 1 3 , 16, 1 1 1 , 1 12,
1 15 , 131 , 137, 1 5 1 , 157, 1 5 8 , 165 ,
173ff, 203 , 208, 2 1 1 , 228 , 230,
244 , 247 , 255 , 307
ransonering 67ft, 1 12 , 122, 1 33 ,
222 , 261ft, 282ft
rattfylleri 16, 105 , 212
recidiv - se återfall
sedlighetsbrott 23ft, 34, 41 , 50ff,
57 , 87 , 91 , 1 17 , 133f, 196, 198
skilsmassor 60, 227
smuggling 41 , 73 , 76
straffria, strafflosa 215 , 248
strejk 41 , 101
stold 36, 5 1 , 57, 59, 62, 85ft, 1 16,
121 , 123 , 133, 156, 2 1 1ft, 301ft
svarta borsen 15, 67ft, 83 , 1 1 1 ,
142, 226, 261ft, 281ft, 306f
telefonavlyssning 156, 243
tillgreppsbrott - se stO id
tortyr 167f, 198ft, 247
trafikbrott 48f, 87
tvångsmedelslag 243f
oppklaring av brott 23 , 26, 1 17
varubrist 59 , 222f, 225 , 305
våldsbrott 18, 22ff, 32, 35 , 41 ,
50ff, 57, 62f, 87ft, 1 1 8 , 196, 198,
212ft, 223
våldtakt 25f, 5 1 , 1 1 7 , 1 33
åtalsunderlåtelse 1 7 , 28 , 2 1 7
återfall 3 6 , 100, 1 20ft, 2 1 7ft, 225f,
274
aktenskapsskillnad - se skilsmassor
311
Abstract
Takala , H . og H . Tham (eds . )
Krig og moral. Kriminalitet og kontroll i Norden under andre verdens­
krig. War and Morals: Crime and Control in the Nordic Countries
during the Second World War) Oslo 1 987 , 3 12 pp . ISBN 82-00-06452-2 .
Does war raise morals and reduce crime , or does it rather lead to the
deterioration of morals and increased criminality? - This classic ques­
tion constitutes a point of departure for an anthology on crime and
control in the Nordic countries (excl Island) during the Second World
War. In all the countries a similar development of the crime rate
occurred in spite of a dissimilar experience of the war . The dominating
crime category , theft , increased markedly in belligerent Finland, in
occupied Denmark and Norway , and in neutral Sweden . Also the black
market caused similar problems . Each country's specific relation to the
World War however, manifested itself in the area of control. This is
illustrated by studies Oil" the death penalty, the handling of the Jews ,
the police , and the control of crimes against the security of the realm .
Fører krig til høyere moral og mindre
kriminalitet eller skjer det motsatte: at moralen
svekkes og kriminaliteten øker?
Denne nærmest klassiske problemstillingen
danner utgangspunktet for Krig og moral. Boken
tar for seg forholdene under den annen
verdenskrig i Norge, Sverige, Danmark og
Finland. I alle fire land er tendensen den samme,
til tross for at krigen artet seg på høyst
forskjellige måter. Antallet tyverier steg for·
eksempel kraftig både i det krigførende Finland, i
det okkuperte Danmark og Norge, og i det
nøytrale Sverige. Hvert enkelt lands særlige
forhold til krigen blir derimot tydelig når det
gjelder myndighetenes kontroll. I denne
sammenheng studeres praktiseringen av
dødsstraff, behandlingen av jødene, politiets
stilling og kontrollen av forbrytelser mot de
respektive rikers sikkerhet.
Fra Norge bidrar Hans Fredrik Dahl, Per 01e
Johansen, Per Madsen, Nils Johan Ringdal og
Arnt-Erik Selliaas.
·
·
Fra Sverige bidrar Janne Flyghed,
Sven Sperlings, Henrik Tham og Johnny Wijk.
Fra Danmark bidrar Karl O. Christiansen.
Fra Finland bidrar Risto Jaakkola;Nina Roos og
Hannu Takala.
ISBN 82·00-06452-2
Universitetsforlaget