Dödlig dramatik på Ålands hav 1942 Under 1930-talet byggde Finland upp ett ubåtsvapen som kom att omfatta fem ubåtar. Som alla samtida ubåtsstyrkor var den finska tänkt att sättas in mot en fiendes krigsfartyg. När kriget väl kom visade det sig att alla mariners ubåtar kom att sättas in i strid på andra sätt än vad som hade förutsetts. Frågan är dock om inte de finska ubåtarnas stridsinsats tar priset i fråga om framgångsrik improvisation! av jan-christian lupander S ensommaren 1942 fick den finska marinledningen ett svårt problem: sovjetiska ubåtar hade varit oväntat framgångsrika i norra Östersjön och Finlands sjöförbindelser med Sverige över Ålands hav var nu allvarligt hotade. Någonting måste göras, men vad? De eskortfartyg man hade var alla mer eller mindre nödlösningar: olika typer av mindre fartyg utrustade med sjunkbomber för ubåtsjakt, men alla utan möjlighet att lokalisera ubåtar under havsytan. Detta betydde att eskortfartygen vanligen inte blev medvetna om att en fientlig ubåt fanns i närheten förrän man siktade luftbubblorna från fiendens torpeder. Sedan gällde det att mer eller mindre gissa var den osynliga ubåten befann sig, ta sig till platsen och fälla sjunkbomberna. Att resultaten förblev magra är inget att förvåna sig över. ubåt mot ubåt Chefen för ubåtsflottiljen kom nu med ett intressant förslag: varför inte sätta in de egna ubåtarna som ubåtsjägare? Ubåtarna var de enda fartygen i finska flottan som hade teknisk utrustning för att, åtminstone hjälpligt, lokalisera fientliga ubåtar i undervattensläge. De hade modern utrustning för undervattensavlyssning, det som i dag skulle kallas passiv sonar. Ett problem var dock att ubåtarnas beväpning bara lämpade sig för bekämpning av ytmål, en 7,6 cm kanon på fördäcket och en 20 mm luftvärnsautomatkanon på tornet och så naturligtvis ubåtens huvudvapen, torpederna. 1942 års torpeder var dock något helt annat än dagens sofistikerade, målsökande eller trådstyrda undervattensrobotar, fullproppade med elektronik. De var självgående sprängladdningar som man skickade i väg i en viss riktning och på ett visst djup och sedan kunde man bara hoppas att man hade räknat rätt och att fienden punktligt infann sig på den plats man hade antagit. Det fanns ingen möjlighet att påverka torpeden efter avskjutningen. Eftersom den var avsedd att användas mot mål på ytan var det intervall man kunde välja för djupgåendet mycket begränsat, säg en till tio meter. Man kunde alltså effektivt bekämpa bara andra ubåtar som befann sig i ytläge, eller åtminstone nära ytan. För att råda bot på denna begränsning beslöt man att göra en synnerligen ovanlig modifiering av de finska ubåtarnas beväpning. De försågs helt enkelt med fyra sjunkbomber i en fällanordning på akterdäck – säkerligen det enda tillfället i historien då ubåtar har utrustats med detta klassiska antiubåtsvapen! taktiskt tänkande Den planerade taktiken var följande: ubåtarna baserades i Mariehamn, mycket nära de sovjetiska ubåtarnas främsta operationsområden. Med utvilade besättningar och fulladdade batterier löpte sedan de mörklagda finska ubåtarna ut i skymningen. Då de yttersta skären passerades kopplade man över från diesel- till eldrift och gled sedan, fortfarande i ytläge, nästan ljudlöst ut på det öppna havet. Där avpatrullerade man de områden där man kunde vänta sig att de sovjetiska ubåtarna skulle komma upp till ytan för att med bullrande dieselmotorer i skydd av mörkret ladda sina batterier. Att de sovjetiska ubåtsbesättningarnas vaksamhet efter veckolånga operationer i fiendevatten förmodligen inte var den bästa var också något man räknade med att kunna dra nytta av. Den valda taktiken visade sig fungera väl. stridsinsats Den 21 oktober befann sig Vesihiisi (Ran) på patrull i södra delen av Ålands hav, nordväst om Lågskär. Vid halvåttatiden på kvällen såg man i månskenet en mörk fläck i sydväst som snabbt närmade sig. Så småningom identifierade man den som en sovjetisk ubåt av S-klass. Fienden låg på nordlig kurs och var tydligen på väg upp mot Bottenhavet. Chefen på Vesi hiisi, kaptenlöjtnant Olavi Aittola, manövrerade snabbt utan att bli upptäckt sin båt i idealt skjutläge. En torped avsköts tjugo minuter efter första kontakten, men ingenting hände: fiende och torped tycktes fortsätta lugnt åt varsitt håll. Besviken beslöt Aittola att öppna eld med däckskanonen som hållits eldberedd just för en eventualitet som denna. Strax efter första skottet hördes en våldsam explosion och målet upplystes av ett eldsken. Torpeden hade träffat, trots allt! Vesihiisi stävade till platsen och plockade upp tre överlevande ur vattnet, inklusive fartygschefen. En Iku-Turso blev SC 380:s baneman. SVERIGE FINLAND Stockholm Mariehamn ill.: samuel svärd pennan & svärdet 2 · 2010 21 sjunkbomb fälldes för säkerhets skull också över platsen. Den sovjetiska ubåten S 7 kom aldrig upp igen. ny strid Fem dagar senare utspelades nästa tvekamp mellan de finska och sovjetiska ubåtarna. Strax före middagstid hade ett lastfartyg sänkts av en ubåtstorped utanför Nyhamn (tretton kilometer söder om Mariehamn). Två finska ubåtar löpte ut på kvällen och fick nästan omedelbart ljudkontakt med en fiende. Kontakten förlorades emellertid snabbt igen. Iku-Turso (mytologisk havsvarelse från Kalevala-eposet) beordrades sedan av flottiljchefen att bege sig till spaningsområdets norra del, medan Vetehinen (Näcken) blev kvar i den södra delen. Efter mörkrets inbrott mötte IkuTurso i en regnskur plötsligt en främmande ubåt som i hög fart passerade bara trettio meter från den finska båten. Iku-Turso öppnade eld med sin luftvärnskanon och fick in ett antal träffar på fienden innan denna snabbdök. Efter en stund tappade man hydrofonkontakten med fienden. Patrulleringen fortsatte och vädret blev snabbt bättre, sikten klarnade och vattnets akustiska egenskaper blev sådana att man till och med kunde avlyssna fartygstrafiken vid den svenska kusten. Strax efter klockan 23:30 hörde man i hydrofonen ljudet av en ubåt som blåste sina tankar. I full stridsberedOm någon undrar varför de finska ubåtarnas torpeder träffade sina mål trots att ubåtscheferna grovt hade missbedömt avståndet till fienden så är förklaringen följande: Rent geometriskt är det bara fyra variabler som behövs för att beräkna vilken kurs torpeden skall ges: riktningen till målet, dess kurs och fart samt den egna torpedens fart. Avståndet till målet ingår alltså inte i beräkningen. Att sedan risken för miss ökar med ökat avstånd på grund av undanmanövrer, feluppskattningar med mera är en annan sak. Sovjetiska ubåten S-2 återfinns numera på havets botten. Foto: Finska krigsarkivet/HAND OUT/Scanpix skap satte Iku-Turso fart mot ljudet. Tio minuter före midnatt såg man ett vattendrypande ubåtsskrov stiga ur havet föröver och fem minuter senare avfyrade Iku-Turso två torpeder mot fienden. Även denna gång hade man dock felbedömt avståndet och återigen öppnade man artillerield bara för att efter femte skottet se målet sprängas i bitar av en torpedträff! Sovjetiska ubåten SC380 med 38 man ombord hade nått slutet av sin bana. fler fiender Den 5 november blev en konvoj attackerad av en ubåt på Ålands hav. Då skymningen föll löpte paret Vetehinen och Iku-Turso åter ut för att jaga fienden. Då Vetehinen vid niotiden befann sig ungefär mitt emellan Simpnäsklubb och Gisslan uppfattade man propellerljud i hydrofonen. Chefen på Vetehinen, kaptenlöjtnant Antti Leino, lade genast om kursen mot ljuden, som snabbt blev starkare. Efter en kvart skymtade man en ubåt, men man hade tydligen också själv blivit upptäckt för fienden dök strax därpå. Vetehinen bibehöll dock ljudkontakten med fienden och följde på ytan tyst efter sin osynliga motståndare. Efter en och en halv timme steg denna till ytan bara ett tusen meter för om Vetehinen. Avståndet mellan de två ubåtarna minskade snabbt och på bara 250 meters avstånd avfyrade Leino två torpeder. Avståndet var tydligen för kort och torpederna löpte utan att explodera under målet. Den sovjetiska ubåten hade nu upptäckt faran och försökte igen klara sig genom en snabbdykning. Vetehinen öppnade eld med båda sina kanoner och i ett sista desperat försök att komma åt fienden lät Leino sitt fartyg ramma antagonisten. Vetehinens sågtandade bog trängde djupt in i fiendens skrov strax för om tornet. Man var beredd på en slutstrid av klassisk typ med kamp man mot man på däck, men ingen syntes till på den andras däck. Leino beordrade full back i maskinerna och Vete hinen drog sig gnisslande ur sin dödligt sårade motståndare. Fiendefartyget krängde över mot styrbord och ställde sig sedan vertikalt med fören rakt upp för att slutligen försvinna ner i djupet. SC 305 med hela sin besättning var borta. Ve tehinen linkade hem med illa ramponerad för, kvaddat främre dyk roder och med pumparna i gång för att motverka läckor i främre torpedrummet. slut på ubåtsfaran Efter Vetehinens framgång syntes inga fler sovjetiska ubåtar på Ålands hav under 1942. Då isarna gick upp följande vår var Finska vikens utlopp avstängt med ett tysk-finskt ubåtsnät som ingen ubåt kunde ta sig igenom. Nästa gång sovjetiska ubåtar uppträdde på Östersjön var på hösten 1944 då Finland hade utträtt ur kriget och de sovjetiska ubåtarna genom stilleståndsavtalet hade rätt att utnyttja de finska kustfarlederna. ubåtskyrkogård På sommaren 1998 lokaliserade ett privat söklag vraket av S 7 och vraket av SC 305 hittades hösten 2006. Det senare vraket är relativt helt, medan S 7, som ju träffades av en torped, är illa tilltygat. Bägge vraken, vilka klassas som krigsgravar, ligger på vad som 1942 var internationellt, men som numera är svenskt territorialvatten. Vraket av SC 380 har ännu inte lokaliserats. q Dykare kring vraket efter den sovjetiska ubåten S-2 i Ålands hav. Foto: Stefan Hogeborn/Scanpix På en suddig privat tagen bild löper Vetehinen ut med död i lasten – sjunkbomber.