Cellerna var överfyllda med lik…”
Skrzypiński kom trots allt lindrigt undan i jämförelse med andra. Vissa fick nålar intryckta under naglarna, andra vodka eller bensin hälld i näsan. Fångar tvingades uthärda extrema temperaturer genom att antingen ställas intill en öppen spis med alla kläder påtagna eller tvingas ner i en kall och vattenfylld källare i bara underkläderna. Det var inte ovanligt att fången drevs att sitta på huk i både vatten och avföring. Andra former av fysisk misshandel var att beordra förhörsoffer att sätta sig ner på framkanten av en stol och räta ut armar och ben. Stolen sparkades undan och offret föll ner på golvet med ländryggen först. NKVD var heller inte främmande för att använda elektricitet eller att låta kvinnliga funktionärer nypa genitalierna hos manliga förhörsoffer, en metod som givetvis vållade mycket smärta.289 Dessa former av misshandel och även ren tortyr drabbade främst misstänkta kontrarevolutionärer och antisovjetiska agitatorer. Självfallet var inte alla som arresterades oskyldiga till sina brott, eller rättare sagt brott som av sovjeterna betraktades som förbrytelser, och när NKVD hyste starka antaganden om att den tillfångatagne visste mer än vad han eller hon avslöjade så eskalerade våldsanvändningen. Bekännelser och avslöjanden hjälpte inte den fängslade att bli dömd till ett lindrigare straff. Som nämnt tidigare utdömdes främst fängelsestraff, som avtjänades i andra delar av Sovjetunionen, eller deportation till ett Gulagläger. Där väntade hårda livsvillkor. Historiker uppskattar att av det totala antalet arresterade, 150 000, avled mellan 35 000 och 50 000.290 Av dessa arkebuserades cirka 7 000 våren 1940 och tusentals mördades i samband med evakueringarna österut sommaren 1941. ”Cellerna var överfyllda med lik…” När Tyskland och dess allierade anföll Sovjetunionen söndagen den 22 juni 1941 gick det tyska huvudanfallet genom forna polska östområden. Offensiven gick i ett rasande tempo och redan efter en vecka föll Minsk i 172 I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 172 2010-07-21 16:42:19 tyskarnas händer. Den snabba tyska framryckningen vållade en lika hastig sovjetisk reträtt, men många divisioner ur Röda armé inringades. I den frontnära staden Lwów inleddes den sovjetiska evakueringen omgående.Polacken Jan Rogowski* minns scenerna som utspelade sig i Lwów de första krigsdagarna. Lastbilar fyllda med sovjetiska familjer åker österut under bevakning av miliser, som höll uppsikt och var redo att skjuta. Stora bilar packade med enormt bagage åkte i rasande fart. Marscherade iväg gjorde milisavdelningar, gränsvaktenheter i sina mörkgröna uniformer, beriden milis gav sig av. Och allt gick österut, drivna som av en hemlig kraft. Rogowski minns att kolonnen av flyende sovjetiska fordon, hästar och människor aldrig verkade ta slut och han förvånades över deras antal. Han noterade också att sovjeterna drog sig tillbaka i ordnade former och att ingen sovjetisk familj ställdes utan fordonstransport. En sak som slog honom när han bevittnade deras exodus var att trots faran som hängde över dem föreföll sovjeterna inte glömma bort sina fångar. Flera fångtransportbilar sågs på gatorna och Rogowski undrade om särskilt viktiga interner satt i dem.291 Vad som verkligen hände med fångarna i Lwów blev han varse först några dagar senare. I Lwów hade den sovjetiska ockupationsmakten upprättat flera fängelser, såväl för civila som för militärer. Brygidkifängelset, ett gammalt nunnekloster som i slutet av 1700-talet förvandlats till en anstalt, togs omedelbart över av sovjeterna i september 1939 och fick snabbt ryktet om sig att vara ett av de värsta. Sommaren 1941 satt ungefär 13 000 polska medborgare i Brygidki. Vad skulle hända med dem efter krigsutbrottet? Det * Jan Rogowski (1894–1980) var fil.dr i geografi och arbetade som lärare både före och efter kriget. Han deltog i försvaret av Lwów i september 1939 som artilleriofficer. Tidigare hade han kämpat för Polens befrielse 1918 – 1920. Sin författarkarriär påbörjade han redan under mellankrigstiden och på 1970-talet skrev han ner sina minnen från både den sovjetiska och tyska ockupationen av Lwów. Hans ingående skildring av krigsåren i staden anses av många polska historiker vara en viktig historisk källa. 173 I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 173 2010-07-21 16:42:19 verkar inte som att sovjetiska säkerhetsorgan ägnade speciellt mycket tankemöda åt att överväga olika alternativ. Dagen efter det tyska anfallet utfärdade Vsevolod Merkulov, ställföreträdande NKVD-chef, ett direktiv beträffande vilka åtgärder NKVD-distrikt i västra Sovjetunionen skulle vidta beträffande sina interner. Direktivet förordade att fängelseförvaltningarna såg över vilka interner de ansåg vara lämpliga att evakuera, men också vilka som skulle skjutas.292 Merkulovs anvisning kunde bara tillämpas i viss mån i de frontnära områdena som utgjordes av Sovjetunionens nyligen annekterade östra Polen och Baltikum. Organiserandet av ordnade evakueringar av fångar fanns det således begränsat med tid till. Striderna närmade sig med stormsteg och möjligen kan man tänka sig att NKVD drabbades av panik, vilket ledde till hysteriska improvisationer. Detta fick förödande konsekvenser för tusentals människor som satt inspärrade i före detta östra Polen.293 I Lwów började avrättningarna redan den 22 juni. På förmiddagen den söndagen dök NKVD-personal in i cellerna och drog ner fångar till källaren där arkebuseringarna ägde rum. Avrättningarna pågick fram till måndagskväll när funktionärerna plötsligt försvann för att ta sig an ett begynnande ukrainskt uppror i staden. Rogowski hade fångat upp att ukrainska mobbar började störa den sovjetiska evakueringsoperationen varför allt tyngre eskorter åtföljde lastbilar och andra fordon ut ur staden. På tisdagen och onsdagen tog sovjetiska trupper och andra säkerhetsorgan kontroll över situationen. Rigorösa identitetskontroller genomfördes och varje beväpnad eller dokumentlös individ sköts på fläcken. Rogowski misstänkte att många oskyldiga råkade illa ut under dessa dagar ”då det var enkelt att mista livet; en människas liv hade vid den tidpunkten inget större värde än en flugas”.294 I den här situationen var det inte enkelt att fly från Brygidki, men i NKVD:s frånvaro var det ändå många interner som vågade sig ut på innergården under natten till tisdagen. Ett fåtal rymde, andra tog tillfället i akt och förstörde arkiv och personalakter. Deras ”frihet” varade inte länge. På tisdagsmorgonen återvände NKVD-vakter till Brygidkifängelset för att återuppta avrättningarna. Deras främsta likvideringsmål var politiska fångar, men även vanliga kriminella sköts ner. Fångarna ute på innergården beordrades in i sina celler och fick ett nackskott. Andra föstes ner till källarplanet 174 I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 174 2010-07-21 16:42:19 där de mejades ner med kulsprutor.295 För att dölja ljuden av skottsalvorna lät man lastbilsmotorer vråla dygnet runt, men smattrandet uppfattades ändå av människor som bodde nära murarna eller passerade utanför.296 NKVD övergav fängelset först den 28 juni och två dagar senare intogs Lwów av en bergsjägardivision ur 49. tyska armékåren. Redan den 29 juni dristade sig anhöriga att leta efter inspärrade familjemedlemmar. Inne i Brygidki möttes de av makabra scener. En polack vittnade senare inför en tysk undersökningskommission, som initierats omgående efter intagandet av Lwów: Söndagen den 29 juni 1941, framåt klockan 08:00 på morgonen, gick jag in i NKVD-fängelset för att efterforska min bror som hade gripits av NKVD i december året innan. Vid den här tiden hade ryssarna utrymt fängelset men ännu inte själva Lemberg [Lwów]. Jag trädde in i själva fängelset och tittade in i enskilda celler. En förskräcklig bild uppenbarade sig framför mig. Cellerna var överfyllda med lik från mördade. I ett rum som mätte 10x5 meter var liken slängda på varandra till en höjd av 1,5 meter.297 Kropparna efter mördade låg överallt i fängelset. På innergården hade NKVD dumpat liken i en massgrav och täckt den med ett tunt lager av jord. Också källarna var överfyllda. Den tyske juristen Wilhelm Möller, som deltog i utredningsarbetet, återgav i en rapport vad en tysk militärläkare hade berättat: Jag begav mig omedelbart med två militärpoliser till Brygidkifängelset. Snart upptäckte vi en stor mängd lik i ingångarna till de fyra första källarna. De översta skikten av lik var förhållandevis bevarade medan de undre hade övergått till det sämre.298 Brygidki påminde om en enda stor massgrav och illa nog fanns det fler. Läkaren fortsatte sin redovisning: 175 I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 175 2010-07-21 16:42:19 Därifrån blev jag kallad till ett GPU-fängelse. Redan på gården låg lik efter avrättade människor; på trappan låg en tjugoårig kvinna, uppenbart avrättad, och i det första rummet inne i byggnaden var rummet till hälften på höjden fyllt med lik. […] Därefter blev jag kallad till ett militärfängelse i stadens norra delar. Vid anträdandet till källaren låg en tung förruttnelsedoft i luften och blod hade runnit över golvet från likhögarna. Vi blev tvungna att sätta på oss polska gasmasker för att överhuvudtaget kunna undersöka källaren på ett nödvändigt sätt. Män, kvinnor och barn låg stapplade över varandra ända upp till taket. Den tredje och fjärde källaren var till tre fjärdedelar fylld och inalles inräknades över 460 lik i fängelset.299 Liknande gräsliga fynd upptäckte såväl invaderande tyskar som lokalbefolkning på många orter.300 I vartenda större och mindre fängelse i före detta östra Polen hade fångar massakrerats, ett par exempel: cirka 2 500 i Stanisławów, 2 754 i Łuck, 150 i Równe och ungefär 1 000 i Tarnopol. Hur många som avrättades enbart i Brygidki har inte kunnat fastställas men uppskattningar talar om minst 4 000 offer.301 Enligt två ukrainska författare som har studerat sovjetiska provinsarkiv och utgrävningsresultat från mitten av 1990-talet mördades runt 22 000 fångar i östra Polen sommaren 1941.302 Fångar som inte föll för NKVD:s kulor evakuerades till fots, eftersom tillgängliga tågvagnar prioriterades till militära eller industriella behov. Ilmarscherna krävde stora ansträngningar av fysiskt svaga människor och den som visade minsta tecken på orkeslöshet sköts genast ihjäl. Utmed evakueringsvägarna inträffade därför många arkebuseringar. Józef D., en polsk underlöjtnant, utrymdes tillsammans med hundratals andra fångar från fängelset i Wilejka den 24 juni. Hans upplevelser kan i flera avseenden jämföras – men inte likställas – med vad Tredje rikets fångar tvingades genomlida i samband med dödsmarscherna 1944–45 från nazisternas koncentrationsläger i det ockuperade Polen. Fångkolonnen Józef D. ingick i avmarscherade från fängelset på eftermiddagen den 24 juni. De delades in i två grupper, en på 1 000 man och 176 I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 176 2010-07-21 16:42:19 Lwów, juni 1941. Anhöriga letar efter döda familjemedlemmar, som mördats av NKVD i fängelserna i samband med den sovjetiska reträtten. Bildkälla: Ośrodek Karta, Warszawa. en på 300. Den större skaran, som Józef tillhörde, bestod av ”tunga” förbrytare, det vill säga, politiska fångar medan dömda för lindrigare brott såsom olaglig passering av demarkationsgränsen placerades i den lilla gruppen. Efter den första marschetappen delades det ut fem sockerbitar och 400 gram bröd, men inget vatten på kvällen den 25 juni. Männen hade varit hungriga i fängelset och nu förväntades de att marschera mot ett ovisst mål på tomma magar. Och det skulle gå fort. NKVD-eskorten föreföll vara livrädd för annalkande tyskar och såg faktiskt till att rekvirera fordon i polska byar och lät de allra svagaste fångarna åka med – en kort bit. Bilarna drog omedelbart till sig uppmärksamhet och det första tyska luftanfallet mot kolonnen inträffade den 26 juni varpå NKVD valde att överge alla transportmedel. För att undvika fler liknande anfall, som vållade förvirring och kostade dyrbar tid, föstes internerna in i skogen och språngmarsch anbefalldes. Att gå fort innebar en avsevärd ansträngning för merparten av dem, men att halvspringa i snårig terräng skulle för åtskilliga visa sig vara en omöjlighet. Efter fem kilometer hade Józefs kolonn sträckts ut ansenligt från kö till tät på grund av många eftersläntrare. En av hans vänner förlorade all sin kraft och Józef försökte hjälpa honom. Han drog med sin kamrat men hamnade till följd av detta allt längre bak i formeringen och bevittnade 177 I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 177 2010-07-21 16:42:20 hur NKVD sköt ihjäl fångar som inte längre orkade gå. När Józef släpat på sin kompis i cirka en och en halv kilometer sprang ett par poliser fram till dem och skrek: ”Kasta honom, och spring själv framåt.” Han förstod vad det betydde. En av poliser greppade tag i vännen och sade åt Józef att försvinna därifrån. Överlevnadsinstinkten tog över och han sprang för att hinna i fatt de övriga. Snart hörde han två skott avfyras och de var inte riktade mot honom. Väl framme i en grupp som befann sig i mitten av kolonnen såg han hur rädslan sken genom i ögonen på männen. Problemet var att nyintagna, som fortfarande var i hyfsat gott fysiskt skick, kontinuerligt ökade tempot av fruktan för eskorten. Detta ledde till att än fler hamnade på efterkälken och avrättades. Andra drabbades av nervsammanbrott och även de likviderades. Under natten till den 27 juni fortsatte NKVD att avliva de som blev efter och skjutandet var intensivare än vanligt. Men plötsligt upphörde knallarna. Eftersom ett flertal av dem som hamnat långt bakom kön ändå hade försvunnit antog Józef att de huggits till döds med hjälp av bajonetter. Förmodligen strävade NKVD efter att utföra sin rensning så tyst som möjligt. Till deras förtret gick marschen för långsamt och genom att göra sig av med än fler kraftlösa fångar samt rekvirera nya fordon hoppades de kunna öka tempot och nå det första etappmålet, orten Barysau ett par mil nordöst om Minsk, redan under natten till den 28 juni. På grund av tysk flygspaning tillbringade fångkolonnen den 27 juni i en skog och först i samband med skymningen inleddes den sista förflyttningen och då med hjälp av fordon. Józef transporterades med bil till Barysau på morgonen den 28 juni och gruppen han tillhörde kördes direkt till stadens järnvägsstation. De fick lite vatten att dricka och beordrades att lägga sig ner med ansiktena vända mot marken under tågvagnar. En varning förmedlades ut: den som lyfte på blicken det minsta skulle skjutas på fläcken. Först framåt kvällen packades de ombord smutsiga fraktvagnar. Inuti dem fanns det inte ens hinkar för naturbehoven utplacerade. Männen såg inga andra utvägar än att kissa i hörnen och tömma tarmarna i sönderrivna byxdelar som kastades ut genom en liten springa. Under färden österut var tillgången på mat och vatten i princip obefintlig. Först den 30 juni delades det ut fem skorpor och en klunk vatten per 178 I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 178 2010-07-21 16:42:20 man. I den olidliga värmen räckte en så liten mängd vatten inte speciellt långt och minst en av dem dog av värmeslag. Andra förlorade förståndet i det heta utrymmet. Eskorten visade inga tecken på att vilja tillmötesgå fångarnas vädjanden om att öppna upp dörrarna på glänt och släppa in lite luft. Istället hotade de att skjuta rakt in i vagnarna. Den 3 juli anlände tåget till Moskva och därifrån fortsatte resan till Rjazan, cirka 120 kilometer sydost om den sovjetiska huvudstaden och där slutar Józefs vittnesskildring. Han hade lämnat fängelset i Wilejka tillsammans med cirka 1 300 och enligt vad han snappat upp kunde NKVD inte redogöra för 346 av dem.303 Józef var bara en av tiotusentals polska medborgare som evakuerades av sovjetiska säkerhetsorgan i samband med krigsutbrottet sommaren 1941. Det råder inga tvivel om att förhållandena under dessa ilmarscher och transporter var mycket svåra. Människor drevs österut som boskap bara för att gå från ett fängelse till ett annat eller dirigeras till ett tvångsarbetsläger. Och de svagaste visades ingen nåd överhuvudtaget. De avrättades på skogsstigar och vid vägkanter. Men hur många dödsoffer kan det röra sig om? NKVD förde ingen dokumentation över antalet evakuerade från varje enskilt distrikt eller fängelse. Ett intressant arkivariskt fynd, som kunde sprida ljus över denna problematik, gjordes i början på 1990-talet av en rysk historiker (Aleksandr Kokurin) i den Ryska federationens statliga arkiv. I dokumentet, en NKVD-rapport från januari 1942, fanns en sammanställning över vilka öden som drabbat evakuerade fångar från republikerna Ukraina, Vitryssland och Litauen. Totalt anges det att 272 000 fångar hade utrymts. (Som jag har skrivit längre upp satt ungefär 41 000 av dessa i fängelser i före detta östra Polen.) Enligt NKVD-rapporten som Kokurin påträffade uppges ett underskott på 42 776 interner efter evakueringarna. Tabell över bortfallen i samband med evakueringarna sommaren 1941. Kvarlämnade i fängelser 21 504 Frisläppta 7 444 Flydde under flygräder 819 Flydde från vakterna 264 179 I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 179 2010-07-21 16:42:20 Dog under flygräder 23 Sköts i samband med flyktförsök 59 Frisläppta p g a banditöverfall Arkebuserade i fängelser 346 9 817 Sköts pga delaktighet i upproriska akviviteter eller gjorde motstånd Dog under färd 674 1 057 Källa: Karta, nr 12/1994, s. 138. Beaktar man evakueringarnas kaotiska förfarande kan den här översikten inte betraktas som annat än ett utgångsläge för en diskussion men den kan inte utan vidare användas som ett bevis på det verkliga antalet offer. NKVD:s förmåga att exempelvis registrera avrättningar i fängelser i frontnära, annekterade polska områden kan inte ha varit allt för effektiv. Prioriteringarna låg som bekant på annat håll. Bland annat hävdas det att 9 817 arkebuserades i fängelserna och märk väl att detta påstås gälla för tre republiker. Denna siffra måste ställas mot antalet skjutna enbart i Brygidki som enligt nutida polska och ryska beräkningar uppgick till minst 4 000. Mot den här bakgrunden ter sig Józefs observation om att 346 fångar inte kunde redovisas som ganska sannolik. Därmed inte sagt att samtliga av dessa hade skjutits ihjäl. En viktig fråga i sammanhanget är varför NKVD fann det nödvändigt att evakuera över 200 000 av sina fångar samtidigt som tusentals avrättades i kalla fängelsekällare. Det går att tänka sig flera orsaker varav den mest uppenbara torde vara att de ansåg att antisovjetiska element inte kunde lämnas kvar åt tyskarna (vad skulle nazisterna göra av folk som med all säkerhet skulle vända sin frihetskamp mot den nya ockupanten?). Kanske ville bolsjevikerna dölja sina brott? En rimlig orsak som professor Gross formulerar är att när kriget bröt ut och vållade ett organisatoriskt sammanbrott så behöll sovjetiska myndigheter i alla fall kontrollen över sina fångar. Till syvende och sist handlade det i så fall om absolut makt.304 Makt över liv och död. Utövandet av den makten var inget nytt varken för NKVD eller för Stalin och hans hejdukar i Moskva. Redan våren 1940 hade de bevisat att de kunde döma polska officerare till döden utan nämnvärda moraliska betänkligheter. 180 I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 180 2010-07-21 16:42:20
© Copyright 2024