Cellerna var överfyllda med lik…”

Skrzypiński kom trots allt lindrigt undan i jämförelse med andra. Vissa
fick nålar intryckta under naglarna, andra vodka eller bensin hälld i näsan. Fångar tvingades uthärda extrema temperaturer genom att antingen
ställas intill en öppen spis med alla kläder påtagna eller tvingas ner i en
kall och vattenfylld källare i bara underkläderna. Det var inte ovanligt att
fången drevs att sitta på huk i både vatten och avföring. Andra former av
fysisk misshandel var att beordra förhörsoffer att sätta sig ner på framkanten av en stol och räta ut armar och ben. Stolen sparkades undan och offret
föll ner på golvet med ländryggen först. NKVD var heller inte främmande
för att använda elektricitet eller att låta kvinnliga funktionärer nypa genitalierna hos manliga förhörsoffer, en metod som givetvis vållade mycket
smärta.289
Dessa former av misshandel och även ren tortyr drabbade främst misstänkta kontrarevolutionärer och antisovjetiska agitatorer. Självfallet var
inte alla som arresterades oskyldiga till sina brott, eller rättare sagt brott
som av sovjeterna betraktades som förbrytelser, och när NKVD hyste starka antaganden om att den tillfångatagne visste mer än vad han eller hon
avslöjade så eskalerade våldsanvändningen.
Bekännelser och avslöjanden hjälpte inte den fängslade att bli dömd till
ett lindrigare straff. Som nämnt tidigare utdömdes främst fängelsestraff,
som avtjänades i andra delar av Sovjetunionen, eller deportation till ett
Gulagläger. Där väntade hårda livsvillkor. Historiker uppskattar att av det
totala antalet arresterade, 150 000, avled mellan 35 000 och 50 000.290 Av
dessa arkebuserades cirka 7 000 våren 1940 och tusentals mördades i samband med evakueringarna österut sommaren 1941.
”Cellerna var överfyllda med lik…”
När Tyskland och dess allierade anföll Sovjetunionen söndagen den 22
juni 1941 gick det tyska huvudanfallet genom forna polska östområden.
Offensiven gick i ett rasande tempo och redan efter en vecka föll Minsk i
172
I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 172
2010-07-21 16:42:19
tyskarnas händer. Den snabba tyska framryckningen vållade en lika hastig sovjetisk reträtt, men många divisioner ur Röda armé inringades. I
den frontnära staden Lwów inleddes den sovjetiska evakueringen omgående.Polacken Jan Rogowski* minns scenerna som utspelade sig i Lwów
de första krigsdagarna.
Lastbilar fyllda med sovjetiska familjer åker österut under bevakning av miliser, som höll uppsikt och var redo att skjuta. Stora bilar
packade med enormt bagage åkte i rasande fart. Marscherade iväg
gjorde milisavdelningar, gränsvaktenheter i sina mörkgröna uniformer, beriden milis gav sig av. Och allt gick österut, drivna som av en
hemlig kraft.
Rogowski minns att kolonnen av flyende sovjetiska fordon, hästar och
människor aldrig verkade ta slut och han förvånades över deras antal. Han
noterade också att sovjeterna drog sig tillbaka i ordnade former och att
ingen sovjetisk familj ställdes utan fordonstransport. En sak som slog honom när han bevittnade deras exodus var att trots faran som hängde över
dem föreföll sovjeterna inte glömma bort sina fångar. Flera fångtransportbilar sågs på gatorna och Rogowski undrade om särskilt viktiga interner
satt i dem.291 Vad som verkligen hände med fångarna i Lwów blev han varse
först några dagar senare.
I Lwów hade den sovjetiska ockupationsmakten upprättat flera fängelser, såväl för civila som för militärer. Brygidkifängelset, ett gammalt nunnekloster som i slutet av 1700-talet förvandlats till en anstalt, togs omedelbart över av sovjeterna i september 1939 och fick snabbt ryktet om sig
att vara ett av de värsta. Sommaren 1941 satt ungefär 13 000 polska medborgare i Brygidki. Vad skulle hända med dem efter krigsutbrottet? Det
* Jan Rogowski (1894–1980) var fil.dr i geografi och arbetade som lärare både före och
efter kriget. Han deltog i försvaret av Lwów i september 1939 som artilleriofficer. Tidigare hade han kämpat för Polens befrielse 1918 – 1920. Sin författarkarriär påbörjade han redan under mellankrigstiden och på 1970-talet skrev han ner sina minnen
från både den sovjetiska och tyska ockupationen av Lwów. Hans ingående skildring
av krigsåren i staden anses av många polska historiker vara en viktig historisk källa.
173
I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 173
2010-07-21 16:42:19
verkar inte som att sovjetiska säkerhetsorgan ägnade speciellt mycket
tankemöda åt att överväga olika alternativ. Dagen efter det tyska anfallet
utfärdade Vsevolod Merkulov, ställföreträdande NKVD-chef, ett direktiv
beträffande vilka åtgärder NKVD-distrikt i västra Sovjetunionen skulle
vidta beträffande sina interner. Direktivet förordade att fängelseförvaltningarna såg över vilka interner de ansåg vara lämpliga att evakuera, men
också vilka som skulle skjutas.292 Merkulovs anvisning kunde bara tillämpas
i viss mån i de frontnära områdena som utgjordes av Sovjetunionens nyligen annekterade östra Polen och Baltikum. Organiserandet av ordnade
evakueringar av fångar fanns det således begränsat med tid till. Striderna
närmade sig med stormsteg och möjligen kan man tänka sig att NKVD
drabbades av panik, vilket ledde till hysteriska improvisationer. Detta fick
förödande konsekvenser för tusentals människor som satt inspärrade i före
detta östra Polen.293 I Lwów började avrättningarna redan den 22 juni.
På förmiddagen den söndagen dök NKVD-personal in i cellerna och
drog ner fångar till källaren där arkebuseringarna ägde rum. Avrättningarna pågick fram till måndagskväll när funktionärerna plötsligt försvann
för att ta sig an ett begynnande ukrainskt uppror i staden. Rogowski hade
fångat upp att ukrainska mobbar började störa den sovjetiska evakueringsoperationen varför allt tyngre eskorter åtföljde lastbilar och andra fordon
ut ur staden. På tisdagen och onsdagen tog sovjetiska trupper och andra
säkerhetsorgan kontroll över situationen. Rigorösa identitetskontroller genomfördes och varje beväpnad eller dokumentlös individ sköts på fläcken.
Rogowski misstänkte att många oskyldiga råkade illa ut under dessa dagar
”då det var enkelt att mista livet; en människas liv hade vid den tidpunkten
inget större värde än en flugas”.294
I den här situationen var det inte enkelt att fly från Brygidki, men i
NKVD:s frånvaro var det ändå många interner som vågade sig ut på innergården under natten till tisdagen. Ett fåtal rymde, andra tog tillfället i akt
och förstörde arkiv och personalakter. Deras ”frihet” varade inte länge. På
tisdagsmorgonen återvände NKVD-vakter till Brygidkifängelset för att återuppta avrättningarna. Deras främsta likvideringsmål var politiska fångar,
men även vanliga kriminella sköts ner. Fångarna ute på innergården beordrades in i sina celler och fick ett nackskott. Andra föstes ner till källarplanet
174
I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 174
2010-07-21 16:42:19
där de mejades ner med kulsprutor.295 För att dölja ljuden av skottsalvorna lät
man lastbilsmotorer vråla dygnet runt, men smattrandet uppfattades ändå
av människor som bodde nära murarna eller passerade utanför.296
NKVD övergav fängelset först den 28 juni och två dagar senare intogs
Lwów av en bergsjägardivision ur 49. tyska armékåren. Redan den 29 juni
dristade sig anhöriga att leta efter inspärrade familjemedlemmar. Inne i
Brygidki möttes de av makabra scener. En polack vittnade senare inför en
tysk undersökningskommission, som initierats omgående efter intagandet
av Lwów:
Söndagen den 29 juni 1941, framåt klockan 08:00 på morgonen, gick
jag in i NKVD-fängelset för att efterforska min bror som hade gripits
av NKVD i december året innan. Vid den här tiden hade ryssarna
utrymt fängelset men ännu inte själva Lemberg [Lwów]. Jag trädde
in i själva fängelset och tittade in i enskilda celler. En förskräcklig
bild uppenbarade sig framför mig. Cellerna var överfyllda med lik
från mördade. I ett rum som mätte 10x5 meter var liken slängda på
varandra till en höjd av 1,5 meter.297
Kropparna efter mördade låg överallt i fängelset. På innergården hade
NKVD dumpat liken i en massgrav och täckt den med ett tunt lager av
jord. Också källarna var överfyllda. Den tyske juristen Wilhelm Möller,
som deltog i utredningsarbetet, återgav i en rapport vad en tysk militärläkare hade berättat:
Jag begav mig omedelbart med två militärpoliser till Brygidkifängelset. Snart upptäckte vi en stor mängd lik i ingångarna till de fyra
första källarna. De översta skikten av lik var förhållandevis bevarade
medan de undre hade övergått till det sämre.298
Brygidki påminde om en enda stor massgrav och illa nog fanns det fler.
Läkaren fortsatte sin redovisning:
175
I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 175
2010-07-21 16:42:19
Därifrån blev jag kallad till ett GPU-fängelse. Redan på gården låg
lik efter avrättade människor; på trappan låg en tjugoårig kvinna,
uppenbart avrättad, och i det första rummet inne i byggnaden var
rummet till hälften på höjden fyllt med lik. […]
Därefter blev jag kallad till ett militärfängelse i stadens norra delar.
Vid anträdandet till källaren låg en tung förruttnelsedoft i luften och
blod hade runnit över golvet från likhögarna. Vi blev tvungna att
sätta på oss polska gasmasker för att överhuvudtaget kunna undersöka källaren på ett nödvändigt sätt. Män, kvinnor och barn låg
stapplade över varandra ända upp till taket. Den tredje och fjärde
källaren var till tre fjärdedelar fylld och inalles inräknades över 460
lik i fängelset.299
Liknande gräsliga fynd upptäckte såväl invaderande tyskar som lokalbefolkning på många orter.300 I vartenda större och mindre fängelse i före detta östra
Polen hade fångar massakrerats, ett par exempel: cirka 2 500 i Stanisławów,
2 754 i Łuck, 150 i Równe och ungefär 1 000 i Tarnopol. Hur många som
avrättades enbart i Brygidki har inte kunnat fastställas men uppskattningar
talar om minst 4 000 offer.301 Enligt två ukrainska författare som har studerat sovjetiska provinsarkiv och utgrävningsresultat från mitten av 1990-talet
mördades runt 22 000 fångar i östra Polen sommaren 1941.302
Fångar som inte föll för NKVD:s kulor evakuerades till fots, eftersom
tillgängliga tågvagnar prioriterades till militära eller industriella behov. Ilmarscherna krävde stora ansträngningar av fysiskt svaga människor och
den som visade minsta tecken på orkeslöshet sköts genast ihjäl. Utmed
evakueringsvägarna inträffade därför många arkebuseringar.
Józef D., en polsk underlöjtnant, utrymdes tillsammans med hundratals
andra fångar från fängelset i Wilejka den 24 juni. Hans upplevelser kan
i flera avseenden jämföras – men inte likställas – med vad Tredje rikets
fångar tvingades genomlida i samband med dödsmarscherna 1944–45 från
nazisternas koncentrationsläger i det ockuperade Polen.
Fångkolonnen Józef D. ingick i avmarscherade från fängelset på eftermiddagen den 24 juni. De delades in i två grupper, en på 1 000 man och
176
I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 176
2010-07-21 16:42:19
Lwów, juni 1941. Anhöriga letar
efter döda familjemedlemmar,
som mördats av NKVD i fängelserna i samband med den sovjetiska reträtten. Bildkälla: Ośrodek
Karta, Warszawa.
en på 300. Den större skaran,
som Józef tillhörde, bestod
av ”tunga” förbrytare, det vill
säga, politiska fångar medan
dömda för lindrigare brott
såsom olaglig passering av
demarkationsgränsen placerades i den lilla gruppen.
Efter den första marschetappen delades det ut fem
sockerbitar och 400 gram
bröd, men inget vatten på
kvällen den 25 juni. Männen
hade varit hungriga i fängelset och nu förväntades de att marschera mot
ett ovisst mål på tomma magar. Och det skulle gå fort. NKVD-eskorten
föreföll vara livrädd för annalkande tyskar och såg faktiskt till att rekvirera
fordon i polska byar och lät de allra svagaste fångarna åka med – en kort
bit. Bilarna drog omedelbart till sig uppmärksamhet och det första tyska
luftanfallet mot kolonnen inträffade den 26 juni varpå NKVD valde att
överge alla transportmedel. För att undvika fler liknande anfall, som vållade förvirring och kostade dyrbar tid, föstes internerna in i skogen och
språngmarsch anbefalldes. Att gå fort innebar en avsevärd ansträngning
för merparten av dem, men att halvspringa i snårig terräng skulle för åtskilliga visa sig vara en omöjlighet.
Efter fem kilometer hade Józefs kolonn sträckts ut ansenligt från kö
till tät på grund av många eftersläntrare. En av hans vänner förlorade all
sin kraft och Józef försökte hjälpa honom. Han drog med sin kamrat men
hamnade till följd av detta allt längre bak i formeringen och bevittnade
177
I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 177
2010-07-21 16:42:20
hur NKVD sköt ihjäl fångar som inte längre orkade gå. När Józef släpat
på sin kompis i cirka en och en halv kilometer sprang ett par poliser fram
till dem och skrek: ”Kasta honom, och spring själv framåt.” Han förstod
vad det betydde. En av poliser greppade tag i vännen och sade åt Józef att
försvinna därifrån. Överlevnadsinstinkten tog över och han sprang för att
hinna i fatt de övriga. Snart hörde han två skott avfyras och de var inte riktade mot honom. Väl framme i en grupp som befann sig i mitten av kolonnen såg han hur rädslan sken genom i ögonen på männen. Problemet var
att nyintagna, som fortfarande var i hyfsat gott fysiskt skick, kontinuerligt
ökade tempot av fruktan för eskorten. Detta ledde till att än fler hamnade
på efterkälken och avrättades. Andra drabbades av nervsammanbrott och
även de likviderades.
Under natten till den 27 juni fortsatte NKVD att avliva de som blev efter
och skjutandet var intensivare än vanligt. Men plötsligt upphörde knallarna. Eftersom ett flertal av dem som hamnat långt bakom kön ändå hade
försvunnit antog Józef att de huggits till döds med hjälp av bajonetter. Förmodligen strävade NKVD efter att utföra sin rensning så tyst som möjligt.
Till deras förtret gick marschen för långsamt och genom att göra sig av
med än fler kraftlösa fångar samt rekvirera nya fordon hoppades de kunna
öka tempot och nå det första etappmålet, orten Barysau ett par mil nordöst
om Minsk, redan under natten till den 28 juni.
På grund av tysk flygspaning tillbringade fångkolonnen den 27 juni i
en skog och först i samband med skymningen inleddes den sista förflyttningen och då med hjälp av fordon. Józef transporterades med bil till Barysau på morgonen den 28 juni och gruppen han tillhörde kördes direkt
till stadens järnvägsstation. De fick lite vatten att dricka och beordrades att
lägga sig ner med ansiktena vända mot marken under tågvagnar. En varning förmedlades ut: den som lyfte på blicken det minsta skulle skjutas på
fläcken. Först framåt kvällen packades de ombord smutsiga fraktvagnar.
Inuti dem fanns det inte ens hinkar för naturbehoven utplacerade. Männen
såg inga andra utvägar än att kissa i hörnen och tömma tarmarna i sönderrivna byxdelar som kastades ut genom en liten springa.
Under färden österut var tillgången på mat och vatten i princip obefintlig. Först den 30 juni delades det ut fem skorpor och en klunk vatten per
178
I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 178
2010-07-21 16:42:20
man. I den olidliga värmen räckte en så liten mängd vatten inte speciellt
långt och minst en av dem dog av värmeslag. Andra förlorade förståndet
i det heta utrymmet. Eskorten visade inga tecken på att vilja tillmötesgå
fångarnas vädjanden om att öppna upp dörrarna på glänt och släppa in lite
luft. Istället hotade de att skjuta rakt in i vagnarna.
Den 3 juli anlände tåget till Moskva och därifrån fortsatte resan till Rjazan, cirka 120 kilometer sydost om den sovjetiska huvudstaden och där
slutar Józefs vittnesskildring. Han hade lämnat fängelset i Wilejka tillsammans med cirka 1 300 och enligt vad han snappat upp kunde NKVD inte
redogöra för 346 av dem.303
Józef var bara en av tiotusentals polska medborgare som evakuerades av
sovjetiska säkerhetsorgan i samband med krigsutbrottet sommaren 1941.
Det råder inga tvivel om att förhållandena under dessa ilmarscher och
transporter var mycket svåra. Människor drevs österut som boskap bara för
att gå från ett fängelse till ett annat eller dirigeras till ett tvångsarbetsläger.
Och de svagaste visades ingen nåd överhuvudtaget. De avrättades på skogsstigar och vid vägkanter. Men hur många dödsoffer kan det röra sig om?
NKVD förde ingen dokumentation över antalet evakuerade från varje
enskilt distrikt eller fängelse. Ett intressant arkivariskt fynd, som kunde
sprida ljus över denna problematik, gjordes i början på 1990-talet av en
rysk historiker (Aleksandr Kokurin) i den Ryska federationens statliga arkiv. I dokumentet, en NKVD-rapport från januari 1942, fanns en sammanställning över vilka öden som drabbat evakuerade fångar från republikerna
Ukraina, Vitryssland och Litauen. Totalt anges det att 272 000 fångar hade
utrymts. (Som jag har skrivit längre upp satt ungefär 41 000 av dessa i
fängelser i före detta östra Polen.) Enligt NKVD-rapporten som Kokurin
påträffade uppges ett underskott på 42 776 interner efter evakueringarna.
Tabell över bortfallen i samband med evakueringarna sommaren 1941.
Kvarlämnade i fängelser
21 504
Frisläppta
7 444
Flydde under flygräder
819
Flydde från vakterna
264
179
I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 179
2010-07-21 16:42:20
Dog under flygräder
23
Sköts i samband med flyktförsök
59
Frisläppta p g a banditöverfall
Arkebuserade i fängelser
346
9 817
Sköts pga delaktighet i upproriska akviviteter eller gjorde motstånd
Dog under färd
674
1 057
Källa: Karta, nr 12/1994, s. 138.
Beaktar man evakueringarnas kaotiska förfarande kan den här översikten inte betraktas som annat än ett utgångsläge för en diskussion men
den kan inte utan vidare användas som ett bevis på det verkliga antalet
offer. NKVD:s förmåga att exempelvis registrera avrättningar i fängelser
i frontnära, annekterade polska områden kan inte ha varit allt för effektiv.
Prioriteringarna låg som bekant på annat håll. Bland annat hävdas det att
9 817 arkebuserades i fängelserna och märk väl att detta påstås gälla för tre
republiker. Denna siffra måste ställas mot antalet skjutna enbart i Brygidki
som enligt nutida polska och ryska beräkningar uppgick till minst 4 000.
Mot den här bakgrunden ter sig Józefs observation om att 346 fångar
inte kunde redovisas som ganska sannolik. Därmed inte sagt att samtliga
av dessa hade skjutits ihjäl.
En viktig fråga i sammanhanget är varför NKVD fann det nödvändigt att
evakuera över 200 000 av sina fångar samtidigt som tusentals avrättades i
kalla fängelsekällare. Det går att tänka sig flera orsaker varav den mest uppenbara torde vara att de ansåg att antisovjetiska element inte kunde lämnas
kvar åt tyskarna (vad skulle nazisterna göra av folk som med all säkerhet
skulle vända sin frihetskamp mot den nya ockupanten?). Kanske ville bolsjevikerna dölja sina brott? En rimlig orsak som professor Gross formulerar
är att när kriget bröt ut och vållade ett organisatoriskt sammanbrott så behöll sovjetiska myndigheter i alla fall kontrollen över sina fångar. Till syvende och sist handlade det i så fall om absolut makt.304 Makt över liv och död.
Utövandet av den makten var inget nytt varken för NKVD eller för Stalin och hans hejdukar i Moskva. Redan våren 1940 hade de bevisat att de
kunde döma polska officerare till döden utan nämnvärda moraliska betänkligheter.
180
I_I Stalins våld_korr med tabeller infogade.indd 180
2010-07-21 16:42:20