Så var jag i Sri Lanka igen. De angenäma dofterna kände jag igen, fast
det var hela fem år sedan sist. Värmen likaså. Men gatorna var bättre
och det var fler bilar som for på dem. Fler och nyare. Sri Lanka har
blivit rikare men klyftorna har också ökat. Många människor lever i
hyddor, som deras föräldrageneration gjorde vid mitt första besök i
landet 1977. Nu finns mångdubbelt fler prylar, fler apparater, en större
medelklass – men fortfarande vandrar många barn och kvinnor hemåt i
skymningen med ett fång kvistar till morgondagens matlagningseld,
barn och kvinnor i familjer som lever ur hand i mun.
Vi for till barnhemmet i Jaffna. Det har jag gjort många gånger, i krig
och vapenvila, med flyg och med minibuss, på underliga vägar till lands
och över lagunen. Den här gången avverkade vi de 40 milen på bara sju
timmar. Det svindlade när Ramo körde i hundra kilometer i timmen på
den nya, fina riksvägen.
I år gick det också att ta sig till Jaffna med tåg. Det var första gången på
mer än trettio år. Jag minns mycket väl hur vi bokat biljetter i den
mångomtalade panoramavagnen i början av 1982 men plötsligt fick
avstå från resan. Tågen hade slutat gå. Sri Lanka våndades och led av
inre slitningar. Hur mycket värre det skulle komma att bli kunde vi
aldrig ana.
Nu är prisstegringarna det värsta. Kvinnan som bär hem sina kvistar att
elda med, hon som bytt upp sig till gaspatroner och hon som tagit steget
från gas till el har alla anledning att ligga vakna på nätterna. Inte minst
Hannas Hjälpverksamhet märker av ökade priser. Den svenska kronan
sjönk med 25 procent på tio månader 2014-2015. När jag och mina
styrelsekollegor var i Sri Lanka var den ekonomiska situationen mycket
prekär just på grund av växelkursen. Under de sista tjugo åren har
Hannas Hjälpverksamhet aldrig haft sådana ekonomiska trångmål som
nu men lyckligtvis har kronan stigit något den allra senaste tiden.
Ett annat starkt intryck av Sri Lanka 2015 är dock framtidstron. Den
lyser igen, som den gjorde när jag först besökte landet på 70-talet. Då
höjdes röster om att Sri Lanka skulle komma att utvecklas till ”ett nytt
Japan”. Ja, ingen vet. Vi får inte veta. Kriget kom emellan med
förödande verkan. Efter snart fyrtio år av konflikt och krig är det svårt
att säga något annat än att krigets största offer är vanliga människor som
du och jag, människor som inte tar till vapen själva men som mejas ned
av inbördeskrigets logik, medan andra vanliga människor något tiotal
mil därifrån inte vet vad som pågår.
Nu ska det ändå vara över. Det är över. Tiden har gjort en loop och Sri
Lanka blir inget andra Japan men är på god väg att bli en fredlig version
av sig självt och barnen på Elim dansar och ler – som vanligt. Jag och
flera medarbetare ur den svenska styrelsen för Hannas Hjälpverksamhet
mötte dem.
Det är en glädje att vara på Elim varje gång. Det viktigaste är att det
syns så väl vilken trygghet barnen och ungdomarna – ett åttiotal
sammanlagt nu – upplever och hur roligt de har. Skola och studier har
stort utrymme, visst, men det finns också tid för avspänd lek och skratt.
På Elim får barnen en riktig barndom, oavsett vilka förhållanden de
kommer ifrån.
Det nya flickhuset kunde vi dock inte inviga. De kraftiga regnen hade
försenat bygget. Anita Vörde fanns däremot på plats den 14 april, då
invigningen ägde rum och hon får ordet nu:
En av höjdpunkterna under min fyramånadersperiod i Sri Lanka
var invigningen av flickornas nya byggnad på Elim. Med
trummor och melodika tågade ett tiotal barn från den gamla
bostaden till den nya som var dekorerad med gula och blå
ballonger och nysatta palmträd i lerkrukor. Svenska flaggan
hissades.
Flickan som varit längst på barnhemmet fick klippa bandet och
pastor Mohan, som kom som barn nummer ett till hemmet på 70talet, höll en tacksägelsebön.
Byggnaden på cirka 700 kvadratmeter är så vacker och vi är alla
så glada och tacksamma för den. Ett stort tack till alla generösa
givare som gjort detta möjligt!
Sen blev det en festlig lunch för alla: barnen och personalen, alla
som jobbat med bygget, den inhemska styrelsen och några
särskilt inbjudna. Ansvar för lunchen hade utflugna Elimflickor
och många av barnen, särskilt de äldre flickorna, ville och fick
hjälpa till med tillredningen.
--------------------------------Dubbelt festligt blev det, eftersom den 14 april även var Anitas 70årsdag. Firandet började strax efter midnatt, då de äldre flickorna kom
och sjöng för henne och fortsatte parallellt med invigningen.
HÄLSNINGAR
FRÅN
HANNAS HJÄLPVERKSAMHET
Styrelsen för Hannas Hjälpverksamhet är så tacksam för att Anita
fortsätter att åka ut till Sri Lanka och är till hjälp för våra medarbetare
där . Hon är mycket uppskattad av alla; personalen, som hon stöttar med
sin kunskap och erfarenhet, barnen, som får en mamma, som förstår dem
och sist men inte minst alla utflugna Elimbarn med egna familjer, som
hon hjälper på alla sätt och vars barn har en mormor, som älskar dem.
Ester Vernersson
Styrelsen vill framföra
ETT VARMT TACK
till alla faddrar, bidragsgivare och alla, som på något sätt stöttar
oss i vårt arbete.
Dessutom vädjar vi till er att inte glömma bort barnen under
sommarmånaderna. Som ni förstår av brevet finns det ingen buffert att ta
ifrån och barnen behöver mat och kläder, ja, även skolböcker, för
skolans ferier börjar först i augusti. Vi litar på er. Det är tack vare era
insatser vi trots allt klarar perioder som den vi just har genomgått.
Flickornas nya byggnad på Elim, vid fotograferingstillfället med
halvfärdigt tak. Taket kommer att få balkonger.
HANNAS HJÄLPVERKSAMHET
Postmästaregatan 48, 70378 ÖREBRO
Pg 90 12 22 - 0
2015/1