Leksaksmuseet
Leksaksmuseet ETT REPORTAGE OM LEKSAKSMUSEET MED FÖRE DETTa MUSEiCHEF MiKE VON MATUSKA TEXT OCH LAYOUT: KAROLiNA WLLEBRAND ViNNBERG FOTO: JULiA HÖRNELL När man talar om Stockholms museer tar man ofta upp de stora jättarna som Nordiska museet, Moderna museet eller Naturhistoriska riksmuseet. Museer som visar verk av världens mest kända konstnärer, som sitter på miljarder år gamla samlingar och som framför allt håller till i gigantiska lokaler. Man pratar sällan om de lite mindre museerna som kanske inte förfogar över samma tillgångar men som har lika mycket idéer och visioner för det. Ett av dessa museer som hamnat i skymundan är Leksaksmuseet. Vi stämde träff med museets före detta chef Mike von Matuska för att höra hur man arbetar där. När man kommer in på Leksaksmuseet slås man genast av hur litet det är. Det är inte vad man förväntar sig att ett museum ska vara. Det är lågt i tak och längs väggarna trängs montrar och hyllor i alla dess former. Den ena mer olik den andra. Dockvagnar, bilar, Barbies och gunghästar slåss om museets lilla utrymme och har placerats både i, under och på montrarna. De överfulla utställningsskåpen och den återstående, nästintill obefintliga golvytan vittnar om vad Leksaksmuseet en gång varit. Det här är ett museum som stött på många motgångar, som fått stänga igen, som förlorat sin samling och som tvingats flytta från sina en gång rymliga lokaler. Denna onsdagseftermiddag i maj befinner sig Leksaksmuseets före detta chef, Mike von Matuska, på museet trots att han egentligen inte har så mycket där att göra. Numera figurerar Mike endast som styrelseledamot och utställningsansvarig i den stiftelse som äger museiverksamheten. Leksaksmuseet får också ibland fungera som lokal för den auktionsverksamhet som Mike bedriver sedan 1978. Trots att han inte längre behöver axla ansvaret som museichef försöker han ändå tillbringa så mycket tid som möjligt på museet. Mike säger själv att han försöker vara här minst en dag i veckan. Mike von Matuska är en engagerad och hängiven leksaksentusiast som är ansvarig för många av Leksaksmuseet framgångar och inte minst för dess överlevnad. “ Tåg ställdes där borta, bilar där, dockor där. Någon annan struktur finns inte. De första tankarna på ett leksaksmuseum kom på 70-talet när Landstingsrådet och leksaksamlaren Stig Dingertz träffade en Antikhandlare som hade samlat på sig rikligt med föremål. Antikhandlaren skullle senare bli chef för museet. År 1975 bildade man stiftelsen Hobby och Leksaksmuseet och Stig Dingertz blev utsedd till ord- förande. År 1981 kunde man flytta in och starta upp museet i en lokal på Mariatorget. Museet blev välbesökt men efter några år tappade besökarna intresset. Antikhandlaren kom då på andra tankar och ville istället lägga ner museet och sälja samlingen. De fem våningsplanen i den rymliga lokalen på Maritorget gapade tomma och museet stängdes för allmänheten. Året var 1991 och det var här som Mike von Matuska kom in i bilden. Mike blev museets nya chef och satte genast igång att fylla upp museet igen. Med hjälp av sina samlarvänner kunde han på tre månader få ihop tillräckligt med föremål och öppna upp för besökare igen. Vid återöppnandet marknadsförde man sig med en ökad verksamhet för barn och bland annat startade man upp en barnteater på museet. År 2004 gjorde nästa motgång sig till känna. Museet var tvunget att flytta på grund av kraftigt höjda hyror i huset. Det var svårt att hitta en ny lokal men till slut lyckades man hysa in sig hos Spårvägsmuseet på Tegelviksgatan på östra Södermalm tack vare en styrelseledamot som hade kontakter i Stockholms landstingsråd och olika trafikantföreningar. Flytten var tvungen att ske snabbt på grund av bidragsfrågor och på bara tio månader hade man packat upp allt i den nya lokalen. “ Vi är ju inte som andra museer, som visar tio procent av vad de har och har 90 procent i källaren som de aldrig visar. På Tegelviksgatan hade man inte ens hälften av det utrymmet som man haft i den 1250 kvadratmeter stora lokalen på Mariatorget. Mike berättar att man inte hann tänka särskilt mycket kring placeringen av föremålen vid flytten och förklarar att det inte finns någon klar struktur kring utställningsföremålen. – Tåg ställdes lite där borta, bilar där, dockor där. Någon annan struktur finns inte. I förra lokalerna fanns utrymme att skifta utställningar och visa olika föremål ett par månader i taget. Man hade flera rum. Nu har vi inga tillfälliga utställningar, säger Mike. Mike tycker dock att museet ändå utvecklas. De får in en del nya föremål i form gåvor och dessa bidrar till en förändring i utställningen och lokalen. Mike är inte någon som sparar på krutet, han tycker att museet ska visa upp alla föremål man har trots det begränsade utrymmet. – Vi är ju inte som andra museer som visar tio procent av det de har och 90 procent i källaren som de aldrig visar. Nordiska museet sägs ha cirka 30 000 leksaker och de visar bara några dockskåp utefter en vägg. Det tycker jag är synd, säger Mike. Mike har ännu fler leksaker att visa för allmänheten och är i stort behov av en större lokal. Han säger att han ångrar att de inte dubblerade utrymmet redan vid inflyttningen då det faktiskt fanns en chans. Mike förklarar att det finns ett garage bakom lokalen som man kunde använt sig av. Men man var orolig för kostnaderna och risken var för stor. Mike berättar att man har funderat på att utöka utrymmet flera gånger men nu har chanserna passerat. Snart måste Leksaksmuseet kanske flytta igen. – Vi blir utsparkade härifrån snart. SL har ju ägt det här huset. Det blev en bytesaffär mellan SL och Stockholms stad som resulterade i att man ska riva det här huset. Spårvägsmuseet måste såklart också flytta och de har redan tackat ja till en lokal i Hjorthagen. “ Vi har ju lierat oss med spårvägsmuseet. De har tåg som man kan leka med och man kan sitta där och rita. Och det skulle vi också vilja ha. Men vi har inte det utrymmet. Mike förklarar att det är sagt att huset ska rivas någon gång mellan 2016 och 2018. Men planerna kan fortfarande ändras och det finns en liten chans att Leksaksmuseet får stanna kvar. Men kanske vore det ändå bättre för museet att flytta igen, kanske kan man då få det där stora utrymmet som Mike drömmer om. Mike säger själv att han hoppas på en större lokal om flytten blir aktuell. Idag är museet främst intressant för de vuxna besökarna eftersom de kan titta i montrarna och känna igen sina egna gamla leksaker. Mike vill att det ska vara lika kul för barnen att besöka museet. Nu består besökarna givetvis till stor del av barn men Mike förklarar att det måste finnas fler saker som barnen kan engagera sig och göra för att de ska roas lika mycket som de vuxna besökarna. Detta är ett problem som enligt Mike endast kan lösas med ett större utrymme. – Vi har ju lierat oss med spårvägsmuseet. De har tåg som man kan leka med och man kan sitta där och rita. Och det skulle vi också vilja ha. Men vi har inte det utrymmet. När vi flyttar så vill vi ha sådana utrymmen, förklarar Mike. Leksaksmuseets största och huvudsakliga inkomstkälla är entréavgifterna och idag har man betydligt fler besökare än vid flytten. Mike förklarar framgången med att man delar entré med Spårvägsmuseet. Han tycker att varje enskilt museum egentligen inte behöver ett eget hus utan ser det som slöseri med både utrymme och pengar. – Den här kombinationen att ha två museer är ju fantastisk! Egentligen skulle man ha ett hus där man kanske hade fem museer. En ingång, en cafeteria, en toalett- och garderobsavdelning för alla. Under de tio år som vi har varit här så har antalet besökare ökat märkbart. När vi kom hit 2004 så hade vi max 70 000 besökare per år, i år hade vi 120 000. “ När vi kom hit 2004 så hade vi max 70 000 besökare per år, i år hade vi 120 000. Leksaksmuseet omsätter omkring 900 000 kr per år och får utöver det ett stöd på 80 000 kr från Landstin- gets kulturförvaltning och 200 000 kr i bidrag av Stockholms stad. Då man erbjuder ganska generösa entrépriser för besökarna samt delar inkomsten med Spårvägsmuseet tjänar Leksaksmuseet på sina dryga 100 000 besökare om året endast lite mindre än 10 kr per besökare. När detta jämförs med andra stora Stockholmsmuseer ser man genast hur lite Leksaksmuseet har att röra sig med. Fotografiska museet omsätter ca 75 miljoner kr och genererar ungefär 400 000 besökare, Moderna museet omsätter närmare 200 miljoner kr och besöks av ca 500 000 personer. Vi frågar vad de gör för att få fler besökare och om museet anordnar några särskilda aktiviteter, som föreläsningar eller workshops, för att öka intresset kring leksaker bland folket. Mike svarar att de, utöver de annonser man har råd med, inte gör något särskilt för att öka publiksiffran och även det ver- kar vara en känslig ekonomifråga. När det kommer till att anordna aktiviteter hänvisar Mike återigen till det begränsade utrymmet. – Vi har inte plats för andra aktiviteter. På gamla museet hade vi det. Särskilt under julen, barnen fick komma och klippa och klistra. Men de bästa aktiviteter vi kan ha är ju sådana som Spårvägsmuseet har, där ungarna själva får rulla med tågen på banor. Det barn lider av är att de inte får röra någonting här inne. Vi skulle kunna ha en aktivitet i varje avdelning. Inte ett eget utrymme. Vi har ju alla de här idéerna och tar med dem inför kommande flytt, säger Mike.
© Copyright 2024