Leksaksmuseet
ETT REPORTAGE OM LEKSAKSMUSEET
MED FÖRE DETTa MUSEiCHEF MiKE VON MATUSKA
TEXT OCH LAYOUT: KAROLiNA WLLEBRAND ViNNBERG
FOTO: JULiA HÖRNELL
När man talar om Stockholms
museer tar man ofta upp de stora jättarna som Nordiska museet,
Moderna museet eller Naturhistoriska riksmuseet. Museer som
visar verk av världens mest kända
konstnärer, som sitter på miljarder
år gamla samlingar och som framför allt håller till i gigantiska lokaler.
Man pratar sällan om de lite mindre
museerna som kanske inte förfogar
över samma tillgångar men som har
lika mycket idéer och visioner för
det. Ett av dessa museer som hamnat i skymundan är Leksaksmuseet.
Vi stämde träff med museets före
detta chef Mike von Matuska för
att höra hur man arbetar där.
När man kommer in på Leksaksmuseet slås man genast av hur litet det
är. Det är inte vad man förväntar
sig att ett museum ska vara. Det är
lågt i tak och längs väggarna trängs
montrar och hyllor i alla dess former. Den ena mer olik den andra.
Dockvagnar, bilar, Barbies och
gunghästar slåss om museets lilla
utrymme och har placerats både
i, under och på montrarna. De
överfulla utställningsskåpen och
den återstående, nästintill obefintliga golvytan vittnar om vad Leksaksmuseet en gång varit. Det här
är ett museum som stött på många
motgångar, som fått stänga igen,
som förlorat sin samling och som
tvingats flytta från sina en gång rymliga lokaler.
Denna onsdagseftermiddag i maj
befinner sig Leksaksmuseets före
detta chef, Mike von Matuska, på
museet trots att han egentligen inte
har så mycket där att göra. Numera figurerar Mike endast som
styrelseledamot och utställningsansvarig i den stiftelse som äger
museiverksamheten. Leksaksmuseet får också ibland fungera som
lokal för den auktionsverksamhet
som Mike bedriver sedan 1978.
Trots att han inte längre behöver
axla ansvaret som museichef
försöker han ändå tillbringa så mycket tid som möjligt på museet.
Mike säger själv att han försöker
vara här minst en dag i veckan.
Mike von Matuska är en engagerad och hängiven leksaksentusiast
som är ansvarig för många av Leksaksmuseet framgångar och inte
minst för dess överlevnad.
“
Tåg ställdes där borta,
bilar där, dockor där.
Någon annan struktur
finns inte.
De första tankarna på ett leksaksmuseum kom på 70-talet när
Landstingsrådet och leksaksamlaren Stig Dingertz träffade en Antikhandlare som hade samlat på sig
rikligt med föremål. Antikhandlaren skullle senare bli chef för museet. År 1975 bildade man stiftelsen
Hobby och Leksaksmuseet och
Stig Dingertz blev utsedd till ord-
förande. År 1981 kunde man flytta
in och starta upp museet i en lokal
på Mariatorget. Museet blev välbesökt men efter några år tappade
besökarna intresset. Antikhandlaren kom då på andra tankar och ville
istället lägga ner museet och sälja
samlingen. De fem våningsplanen i
den rymliga lokalen på Maritorget
gapade tomma och museet stängdes för allmänheten. Året var 1991
och det var här som Mike von Matuska kom in i bilden.
Mike blev museets nya chef och
satte genast igång att fylla upp museet igen. Med hjälp av sina samlarvänner kunde han på tre månader få ihop tillräckligt med föremål
och öppna upp för besökare igen.
Vid återöppnandet marknadsförde
man sig med en ökad verksamhet
för barn och bland annat startade
man upp en barnteater på museet.
År 2004 gjorde nästa motgång sig
till känna. Museet var tvunget att
flytta på grund av kraftigt höjda hyror i huset. Det var svårt att hitta en
ny lokal men till slut lyckades man
hysa in sig hos Spårvägsmuseet på
Tegelviksgatan på östra Södermalm
tack vare en styrelseledamot som
hade kontakter i Stockholms landstingsråd och olika trafikantföreningar. Flytten var tvungen att ske
snabbt på grund av bidragsfrågor
och på bara tio månader hade man
packat upp allt i den nya lokalen.
“
Vi är ju inte som andra
museer, som visar tio
procent av vad de har
och har 90 procent i
källaren som de aldrig
visar.
På Tegelviksgatan hade man inte
ens hälften av det utrymmet som
man haft i den 1250 kvadratmeter
stora lokalen på Mariatorget. Mike
berättar att man inte hann tänka
särskilt mycket kring placeringen av
föremålen vid flytten och förklarar
att det inte finns någon klar struktur kring utställningsföremålen.
– Tåg ställdes lite där borta, bilar där, dockor där. Någon annan
struktur finns inte. I förra lokalerna fanns utrymme att skifta utställningar och visa olika föremål
ett par månader i taget. Man hade
flera rum. Nu har vi inga tillfälliga
utställningar, säger Mike.
Mike tycker dock att museet ändå
utvecklas. De får in en del nya
föremål i form gåvor och dessa
bidrar till en förändring i utställningen och lokalen. Mike är inte någon
som sparar på krutet, han tycker att
museet ska visa upp alla föremål
man har trots det begränsade utrymmet.
– Vi är ju inte som andra museer
som visar tio procent av det de har
och 90 procent i källaren som de
aldrig visar. Nordiska museet sägs
ha cirka 30 000 leksaker och de visar bara några dockskåp utefter en
vägg. Det tycker jag är synd, säger
Mike.
Mike har ännu fler leksaker att visa
för allmänheten och är i stort behov av en större lokal. Han säger
att han ångrar att de inte dubblerade utrymmet redan vid inflyttningen då det faktiskt fanns en
chans. Mike förklarar att det finns
ett garage bakom lokalen som man
kunde använt sig av. Men man var
orolig för kostnaderna och risken
var för stor. Mike berättar att man
har funderat på att utöka utrymmet
flera gånger men nu har chanserna
passerat. Snart måste Leksaksmuseet kanske flytta igen.
– Vi blir utsparkade härifrån snart.
SL har ju ägt det här huset. Det
blev en bytesaffär mellan SL och
Stockholms stad som resulterade
i att man ska riva det här huset.
Spårvägsmuseet måste såklart
också flytta och de har redan tackat
ja till en lokal i Hjorthagen.
“
Vi har ju lierat oss med
spårvägsmuseet. De har
tåg som man kan leka
med och man kan sitta
där och rita. Och det
skulle vi också vilja
ha. Men vi har inte det
utrymmet.
Mike förklarar att det är sagt att
huset ska rivas någon gång mellan
2016 och 2018. Men planerna kan
fortfarande ändras och det finns en
liten chans att Leksaksmuseet får
stanna kvar. Men kanske vore det
ändå bättre för museet att flytta
igen, kanske kan man då få det där
stora utrymmet som Mike drömmer om. Mike säger själv att han
hoppas på en större lokal om flytten
blir aktuell. Idag är museet främst
intressant för de vuxna besökarna
eftersom de kan titta i montrarna
och känna igen sina egna gamla
leksaker. Mike vill att det ska vara
lika kul för barnen att besöka museet. Nu består besökarna givetvis
till stor del av barn men Mike förklarar att det måste finnas fler saker
som barnen kan engagera sig och
göra för att de ska roas lika mycket
som de vuxna besökarna. Detta är
ett problem som enligt Mike endast
kan lösas med ett större utrymme.
– Vi har ju lierat oss med spårvägsmuseet. De har tåg som man kan
leka med och man kan sitta där och
rita. Och det skulle vi också vilja
ha. Men vi har inte det utrymmet.
När vi flyttar så vill vi ha sådana
utrymmen, förklarar Mike.
Leksaksmuseets största och huvudsakliga inkomstkälla är entréavgifterna och idag har man betydligt
fler besökare än vid flytten. Mike
förklarar framgången med att man
delar entré med Spårvägsmuseet.
Han tycker att varje enskilt museum egentligen inte behöver ett eget
hus utan ser det som slöseri med
både utrymme och pengar.
– Den här kombinationen att ha
två museer är ju fantastisk! Egentligen skulle man ha ett hus där
man kanske hade fem museer. En
ingång, en cafeteria, en toalett- och
garderobsavdelning för alla. Under
de tio år som vi har varit här så har
antalet besökare ökat märkbart.
När vi kom hit 2004 så hade vi max
70 000 besökare per år, i år hade vi
120 000.
“
När vi kom hit 2004
så hade vi max 70 000
besökare per år, i år
hade vi 120 000.
Leksaksmuseet omsätter omkring
900 000 kr per år och får utöver det
ett stöd på 80 000 kr från Landstin-
gets kulturförvaltning och 200 000
kr i bidrag av Stockholms stad. Då
man erbjuder ganska generösa entrépriser för besökarna samt delar
inkomsten med Spårvägsmuseet
tjänar Leksaksmuseet på sina dryga
100 000 besökare om året endast
lite mindre än 10 kr per besökare.
När detta jämförs med andra stora Stockholmsmuseer ser man genast hur lite Leksaksmuseet har att
röra sig med. Fotografiska museet
omsätter ca 75 miljoner kr och genererar ungefär 400 000 besökare,
Moderna museet omsätter närmare
200 miljoner kr och besöks av ca
500 000 personer.
Vi frågar vad de gör för att få fler
besökare och om museet anordnar några särskilda aktiviteter, som
föreläsningar eller workshops, för
att öka intresset kring leksaker
bland folket. Mike svarar att de,
utöver de annonser man har råd
med, inte gör något särskilt för att
öka publiksiffran och även det ver-
kar vara en känslig ekonomifråga.
När det kommer till att anordna aktiviteter hänvisar Mike återigen till
det begränsade utrymmet.
– Vi har inte plats för andra aktiviteter. På gamla museet hade vi det.
Särskilt under julen, barnen fick
komma och klippa och klistra. Men
de bästa aktiviteter vi kan ha är ju
sådana som Spårvägsmuseet har,
där ungarna själva får rulla med tågen på banor. Det barn lider av är
att de inte får röra någonting här
inne. Vi skulle kunna ha en aktivitet
i varje avdelning. Inte ett eget utrymme. Vi har ju alla de här idéerna
och tar med dem inför kommande
flytt, säger Mike.