Institutionernas renässans Från att ha minskat ända sedan 30-talet, ökar nu antalet omhändertagna barn och ungdomar igen. Har problemen blivit fler? Eller har socialtjänsten ändrat attityd? Klart är att oddsen är sämre om du har så kallad invandrarbakgrund. När socialtjänstreformen trädde i kraft i början av 1980-talet fanns det i ett historiskt perspektiv mycket få institutioner för unga i Sverige. Det hade också under hela efterkrigstiden och 1960- och 1970-talen skett en stadig nedgång i antalet barn som över huvud taget placerades utanför hemmet av de sociala myndigheterna. Under lång tid hade både omhändertagandesiffrorna sjunkit och institutionsvård för unga blivit en allt ovanligare åtgärd. Bakgrunden till de färre placeringarna fanns både i en ändrad syn på barns behov och situation, i den allmänna välfärdsutvecklingen och inte minst i den utbyggda barnomsorgen. Faktorerna bakom det minskande institutionsanvändandet "avinstitutionaliseringen" - rörde sig både om ekonomi och ideologi. Barnoch ungdomsinstitutioner var (och är) dyra att driva, så det fanns starka ekonomiska incitament att få ner användandet. Men det handlade också om ideologi. Man blev över tid alltmer medveten i barnavården om vilka påfrestningar det innebär för unga att först skiljas från sina föräldrar och sedan vistas i en institutionsmiljö. Under de senaste femton åren har det dock skett förändringar som man kan se som ett historiskt trendbrott när det gäller socialtjänstens placeringar av unga utanför hemmet. Trots officiella ambitioner om motsatsen har antalet placeringar av unga stigit sedan början av 1990-talet och en ökande andel placeras i institutionsvård. Det är ungdomar från 13-årsåldern och uppåt som i större omfattning än tidigare hamnar i samhällelig vård och i allt större utsträckning i institution. Den senaste tidens ökning av placeringar inkluderar både pojkar och flickor. Det finns emellertid sedan lång tid en stor övervikt för lite äldre pojkar när det gäller placeringar utanför hemmet och i synnerhet vid vård i de så kallade §12-hemmen (tidigare kallade ungdomsvårdsskolor). Pojkar från 15årsåldern och uppåt löper en större risk än andra att bli omhändertagna och placerade i denna mest restriktiva form av institutionsvård. En intressant 20 Familjehemmet 4-2004 fråga som det saknas kunskap om idag är vad ökningen av flickplaceringar har sin grund i. Tidigare forskning pekar mot en uppdelning när det gäller vilken typ av problembakgrund som leder till placeringar för respektive kön. Flickor har oftare omhändertagits på grund av sådant som relationsproblem i hemmet, rymningar och utstötningar. Det är emellertid slående hur lite aktuell och systematisk kunskap det finns om skälen till att barn och ungdomar blir omhändertagna och vilka könsrelaterade mönster som finns för olika placeringsformer. Också etnisk bakgrund har betydelse när det gäller placeringar av unga. De som man mycket grovt kan benämna "invandrare" (en grupp av människor som sinsemellan är mycket olika) är kraftigt överrepresenterad i omhändertagandesammanhang. Risken att placeras i vård utanför hemmet är mer än dubbelt så stor för "invandrarbarn" (bägge föräldrarna födda utomlands) under 12 år jämfört med "svenska" barn. Det har inte skett någon ökning av invandrarnas andel under de senaste tio åren, men överrisken för omhändertagande är konstant hög bland familjer där föräldrarna är födda utanför Sverige. För tonåringar är risken tre gånger så stor. På § 12-hemmen - institutioner för de mest problembelastade ungdomarna - finns en särkilt stor förekomst av tonårspojkar. Det ligger nära till hands att tro att ökningen av placeringar och institutionsvårdens växande utrymme skulle ha att göra med att ungdomar över tid fått allvarligare och fler problem. Det finns inte substantiellt underlag för att tydligt visa det även om mycket tyder på att trycket på socialtjänsten ökat. Man tar både vid socialkontoren och hos polisen emot ett ökat antal anmälningar som rör unga, men detta kan lika väl avspegla en ökad anmälningsbenägenhet som att problemen faktiskt ökat. Sannolikt måste man söka förklaringar också inom andra områden. En ändrad syn bland socialarbetare kring placeringar över huvud taget, liksom hur man ser på institutioners och fosterhems för- och nackdelar kan spela roll. En allmänt restriktivare och mera interventionistisk hållning till ungdomsproblem i samhället i stort är en annan möjlig förklaring. När det gäller institutionsvårdens ökning är brist på fosterhem sannolikt en viktig faktor. Flera kommuner rapporterar att man har svårt att få fram fosterhem i den utsträckning man behöver, i synnerhet när tonåringar skall placeras. Kanske har ökningen också att göra med institutionsvården som sådan. Det finns idag en stor variation av olika slags vård och här har skett en omfattande privatisering som innebär att många institutioner är vinstsyftande företag som vänder sig till barn i hela landet och som bedriver en aktiv marknadsföring av sina tjänster. Att en större andel ungdomar idag placeras utanför hemmet och att alltfler hamnar på institution har knappast sin grund i kunskap om positiva resultat. Forskningen visar att samhällsvård generellt har små kompenserande effekter. För institutionsvårdens del visar studier att den ofta innebär att unga människor skolas in i exempelvis missbruk och kriminalitet, särskilt om det handlar om vård i låsta former. Enligt en nyligen avslutad kunskapssammanställning pekar resultat från utländsk forskning mot att vissa faktorer är särskilt viktiga om man skall få till stånd en fungerande institutionsvård för tonåringar. Det handlar om sådant som att öppna institutionen mot omvärlden, att ha en enig personalgrupp, att använda vissa typer av metoder och så vidare. Vi vet dock inte vad detta innebär i ett svenskt sammanhang. Frågor om vad en placering i institution i vård för med sig för berörda barn och deras familjer är komplexa att både ställa och besvara. Här saknas mycket kunskap. vid en institution (ett HVB-hem) motsvarar en heltidsanställd psykolog. Att unga i vissa situationer inte kan bo i sina hem och att de placeras på institution eller i fosterhem är något som kommer att leva kvar under överskådlig framtid. Fosterhems- och institutionsplaceringar är ett historiskt förankrat och djupt institutionaliserat sätt att hantera problem med det uppväxande släktet. I vissa situationer är det svårt att tänka sig andra lösningar än placering utanför hemmet både för den unges och det omgivande samhällets skull. Frågan är för hur många barn/ungdomar det är rimligt, hur vården skall se ut och inte minst vilka alternativ som finns. Kommunerna lägger ut stora pengar på vård som man hoppas skall hjälpa unga människor att komma på rätt köl igen. Man skulle kunna vända på resonemanget och fråga sig vad man skulle få för de summor en institutionsplats eller ett fosterhem kostar. Bägge formerna av vård har ökat i kostnader under det senaste decenniet. Aktuella uträkningar visar att den genomsnittliga vårdavgiften De ökningar av placeringar som skett och institutionsvårdens expansion behöver noggrant analyseras och diskuteras. Det är inte samhällets starka grupper som i första hand är direkt berörda. Det är därför desto viktigare att på allvar ställa frågan vad som kan och bör göras för att vända trenden. Det kan inte vara en naturlag att utvecklingslinjerna ser ut som de gör idag. Marie Sallnäs, Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet FAKTA: Institutionsvård för barn och ungdomar nådde sin kulmen under 30-talet. Då fanns som mest nära 400 hem med drygt 8 500 platser. Därefter skedde en långsam avinstitutionalisering till cirka 200 hem med knappt 2 000 platser vid socialtjänstreformen 1982. Men under 80-talet ökade institutionsvården sin andel av inledda placeringar från cirka 30% till 43%. I dag finns åter nästan 400 instituioner med sammanlagt cirka 3 500 intagna. Av pågående placeringar är dock drygt sju av tio i familjehem. Genomsnittskostnaden för en institutionsplats var år 2000 drygt 2 700 kr/per dygn och i ett familjehem drygt 600 kr/dygn. Bland socialtjänstens insatser för barn och unga står dygnsvården för cirka tre fjärdedelar av kostnaderna. Att komma ihåg att man glömt något är också ett framsteg. ÄNGELHOLMS KOMMUN ÄNGELHOLMS KOMMUN Socialförvaltningen Socialförvaltningen SÖKER JOURFAMILJEHEM, FAMILJEHEM FÖR BARN OCH VUXNA, KONTAKTFAMILJER I Ängelholms kommun finns behov av tre jourfamiljehem. Ett av hemmen är tjänstledigt på grund av föräldraledighet. I jourfamiljehemmen sker akuta placeringar. Uppdraget kräver att det finns en vuxen som är hemma på heltid. Tidigare erfarenhet och god kunskap om barn och ungdomar är nödvändigt. Jourfamiljehemmen bör ligga inom 5 mils avstånd från Ängelholm och familjehem och kontaktfamiljer bör ligga inom 10 mils avstånd. Uppdrag som kontaktfamilj gäller för ett barn eller syskon från 3 – 16 år. Vi erbjuder intern och extern handledning och utbildning. För ytterligare information, kontakta Familjerätten Guje Andersson, tel 0431-875 38 Bodil Olsson, tel 0431-873 47 Familjehemmet 4-2004 21