Tigermammans stridsrop
Tigermammans stridsrop Ff amy chua Översättning Nils Larsson Brombergs Originalets titel Battle Hymn of the Tiger Mother Copyright ©2o11 Amy Chua All rights reserved including the rights of reproduction in whole or in part in any form Foton Omslagsbild ©Jim Naughten Författarfoto ©Peter Z. Mahakian s 17 ©Susan Bradley Photography s 44 Bachrach Photography s 192, 247 och 255 Peter Z. Mahakian Övriga är hämtade ur författarens privata fotoalbum Omslagsform Svensk adaption Jan Cervin Den svenska översättningen Copyright ©2o11 Brombergs Bokförlag AB Sättning Ann-Marie Thunell, K2AB Tryck Bookwell, Finland 2o11 ISBN 978-91-7337-357-9 www.brombergs.se Till Sophia och Louisa Och till Katrin innehåll Ff första delen 1. Den kinesiska mamman 2. Sophia 3. Louisa 4. Familjen Chua 5. Om generationernas förfall 6. Den goda cirkeln 7. Tigerlycka 8. Lulus instrument 9. Fiolen 1o. Bitmärken och bubblor 11. ”Den lilla vita åsnan” 12. Kadensen andra delen 13. Coco 14. London, Aten, Barcelona, Bombay 15. Popo 16. Födelsedagskortet 17. Karavan till Chautauqua 18. Badstället 13 17 21 26 32 38 44 49 58 67 78 82 94 102 111 122 128 134 19. Hur man tar sig till Carnegie Hall 141 2o. Hur man tar sig till Carnegie Hall, del 2150 21. Debuten och provspelningen 158 22. Kortslutning i Budapest 166 tredje delen 23. Pushkin 181 24. Uppror 192 25. Mörker 202 26. Uppror, del 2206 27. Katrin 213 28. Rissäcken 219 29. Förtvivlan 224 3o. ”Hebrew Melody” 228 31. Röda torget 233 32. Symbolen 238 33. Västerut 241 34. Slutet 247 Slutvinjett 255 Författarens tack Kommentarer 262 264 Den här historien handlar om en mamma, två döttrar och två hundar. Den handlar också om Mozart och Mendelssohn, piano och fiol och hur vi lyckades ta oss till Carnegie Hall. Det var meningen att den här historien skulle visa att kinesiska föräldrar är bättre på att uppfostra barn än västerländska föräldrar. Men i stället berättar den om en kraftig kulturkrock, en flyktig smak av ära och berömmelse och hur jag blev förödmjukad av en trettonåring. första delen Ff Tigern, den levande symbolen för styrka och makt, framkallar i regel fruktan och respekt. 1 Ff den kinesiska mamman Många undrar hur kinesiska föräldrar kan fostra så framgångsrika barn. De undrar vad dessa föräldrar gör för att få fram så många mattegenier och musikaliska underbarn, hur det är att leva i en sådan familj och om de kan åstadkomma samma sak själva. De frågorna kan jag svara på, för jag har gjort det. Här är några saker som mina döttrar, Sophia och Louisa, aldrig fick göra. · Sova över hos en kompis · Gå hem till andra barn och leka · Vara med i en pjäs i skolan · Klaga över att inte få vara med i en skolpjäs · Se på tv eller spela datorspel · Själva välja fritidsaktiviteter · Få lägre betyg än A ·V ara annat än bäst i klassen i alla ämnen utom i idrott och drama · Spela något annat instrument än piano eller fiol · Slippa spela piano eller fiol 13 Jag använder lite slarvigt uttrycket ”kinesisk mamma”. Jag träffade nyligen en otroligt framgångsrik vit man från South Dakota (ni har sett honom på tv) och efter att ha jämfört våra erfarenheter kom vi fram till att hans arbetarklass-pappa utan tvekan hade varit en kinesisk mamma. Jag känner föräldrar från Korea, Indien, Jamaica, Irland och Ghana som också uppfyller kraven. Jag känner också en del mammor med kinesisk bakgrund, nästan alltid födda i väst, som inte är kinesiska mammor, av eget val eller av någon annan anledning. Jag använder även lite slarvigt uttrycket ”västerländska föräldrar”. Det finns alla sorters västerländska föräldrar. Jag tänker faktiskt ge mig ut på hal is och påstå att väster länningar är mer olika varandra än kineser när det gäller barnuppfostran. En del västerländska föräldrar är stränga, andra är slappa. De finns homosexuella föräldrar, ortodoxa judiska föräldrar, ensamstående föräldrar, föräldrar som är före detta hippier, bankdirektörer eller militärer. Inga av dessa ”västerländska” föräldrar har nödvändigtvis samma åsikter, så när jag använder uttrycket ”västerländska föräldrar” menar jag naturligtvis inte alla västerländska föräldrar, precis som ”kinesisk mamma” inte syftar på alla kinesiska mammor. Till och med när västerländska föräldrar tycker att de är stränga kommer de inte ens i närheten av att vara som k inesiska mammor. Mina västerländska vänner, till exempel, som anser sig vara stränga, låter barnen öva på sina instrument trettio minuter varje dag. Högst en timme. För 14 en kinesisk mamma är första timmen lättast. Det är under andra och tredje timmen som det blir jobbigt. Trots vår överkänslighet för kulturella stereotyper finns det massvis med undersökningar som visar tydliga och mätbara skillnader mellan kineser och västerlänningar när det gäller barnuppfostran. I en undersökning i USA med femtio västerländska mammor och fyrtioåtta kinesiska invandrar mammor sa nästan sjuttio procent av de västerländska mammorna antingen att ”påfrestande studieframgångar är inte nyttiga för barn” eller att ”föräldrar måste stödja föreställningen om att det är roligt att studera”. Detta i motsats till de kinesiska mammorna som nästan alla hade samma uppfattning, nämligen att de trodde att deras barn kan bli ”de bästa” eleverna, att ”bra studieresultat beror på en lyckad uppfostran” och att om barnen inte var bäst i klassen var detta ”ett problem” som berodde på att föräldrarna ”inte gjorde sitt jobb”. Andra undersökningar visar att kinesiska föräldrar, jämfört med västerländska föräldrar, lägger ner ungefär tio gånger mer tid varje dag på att drilla sina barn i olika skolämnen. Västerländska barn däremot deltar oftare i lagsporter. Detta för mig till slutpoängen. En del kanske tror att den amerikanske sportföräldern kan jämföras med den k inesiska mamman. Det är helt fel. I motsats till den typiska väster ländska fotbollsmamman, som rutar in barnens fritid i detalj, tycker den kinesiska mamman att (1) skolarbetet alltid kommer i första hand, (2) A- är ett dåligt betyg, (3) barnen måste ligga två år före klasskamraterna i matte, (4) man får aldrig 15 berömma barnen inför andra, (5) om barnen någon gång är oense med sin lärare eller tränare, måste du alltid ta lärarens eller tränarens parti, (6) de enda fritidsaktiviteter barnen ska få delta i är sådana där de till slut kan vinna en medalj, och (7) den medaljen måste vara en guldmedalj. 16 2 Ff sophia Sophia Sophia är min förstfödda dotter. Min man, Jed, är jude och jag är kines, vilket betyder att våra barn är kinesiskjudiska amerikaner, en etnisk grupp som kanske låter exotisk, men som faktiskt utgör en majoritet i vissa kretsar, speciellt i universitetsstäderna. Sophias engelska namn betyder ”vishet”, det gör också 17 Si Hui, det kinesiska namnet som min mamma gav henne. Redan från det hon föddes visade hon prov på ett förnuftigt sinnelag och en osedvanlig koncentrationsförmåga. Dessa goda egenskaper ärvde hon av sin pappa. Som liten bebis sov hon snart natten igenom och grät bara om hon kunde vinna något på det. Jag kämpade just då med att skriva en essä – jag var tjänstledig från advokatbyrån på Wall Street och ville förtvivlat gärna få ett lärarjobb – och vid två månaders ålder förstod Sophia detta. Hon var lugn och begrundande och hon gjorde fram till ett års ålder i stort sett inget annat än sov, åt och tittade på medan jag led av skrivblockering. Sophia var mycket tidigt utvecklad och när hon var ett och ett halvt år kunde hon alfabetet. Vår barnläkare påstod att det var neurologiskt omöjligt och hävdade att hon bara härmade ljud. För att visa vad han menade tog han fram en stor krånglig plansch där alfabetet var förvrängt till ormar och enhörningar. Doktorn såg på planschen, sedan såg han på Sophia och så på planschen igen. Han pekade på en padda klädd i nattlinne och basker. ”Q”, pep Sophia. Doktorn grymtade. ”Fuska inte”, sa han till mig. Jag drog en lättnadens suck när vi kom till den sista bokstaven; en hydra med många röda fladdrande tungor, som Sophia helt rätt kände igen som ett ”I”. Sophia överglänste alla i förskolan, speciellt i matte. Medan de andra barnen lärde sig att räkna från 1 till 1o på det kreativa amerikanska sättet – med stavar, bönor och koner – lärde jag Sophia addition, subtraktion, multiplika18 tion, division, bråk och decimaler genom att rabbla på kinesiskt vis. Det som var svårt för Sophia var att använda stavar, bönor och koner för att visa att hon kunde det rätta svaret. När Jed och jag gifte oss kom vi överens om att våra barn skulle tala mandarin och få en judisk uppfostran. (Själv växte jag upp som katolik, men den tron var lätt att avstå från. Katolicismen har knappast några rötter i min släkt, men jag ska återkomma till den saken.) När man ser tillbaka var det en konstig överenskommelse, för jag talar inte mandarin själv – mitt hemspråk är hakka – och Jed är inte det minsta religiös. Men arrangemanget fungerade i alla fall. Jag anställde en kinesisk barnsköterska som hela tiden skulle tala mandarin med Sophia och vi firade vår första chanukka när Sophia var två månader gammal. Allteftersom Sophia blev äldre verkade det som om hon fick det bästa från båda kulturerna. Från den judiska sidan fick hon det undersökande och ifrågasättande. Och från mig, den kinesiska sidan, fick hon färdigheter – massor av färdigheter. Jag menar inte medfödda färdigheter utan sådana som lärts in på det omsorgsfulla, disciplinerade k inesiska sättet som stärker självförtroendet. När Sophia var tre år läste hon Sartre, räknade enkel mängdlära och kunde skriva hundra kinesiska tecken. (Jeds översättning: Hon kände igen orden ”Ej utgång”, kunde rita två överlappande cirklar och var ganska duktig på kinesiska tecken.) När jag såg hur amerikanska föräldrar överöste över sina barn med beröm när de klarade de enklaste uppgifter – som att rita en krumelur eller vifta med en pinne – insåg jag att kinesiska föräldrar 19 är överlägsna västerländska föräldrar på två sätt: (1) de har högre förhoppningar för sina barn, och (2) de hyser större aktning för sina barn i så måtto att de vet hur mycket de kan klara av. Naturligtvis ville jag också att Sophia skulle få dra fördel av det bästa i det amerikanska samhället. Jag ville inte att hon skulle sluta som någon av de där konstiga asiatiska robotarna som känner ett så stort tryck från sina föräldrar att de begår självmord när de kommer på andra plats i det nationella statstjänstemannaprovet. Jag ville att hon skulle vara duktig på allt och ha hobbyer och fritidsaktiviteter. Inte vilka aktiviteter som helst, som ”hantverk” som inte leder någonstans – eller ännu värre, spela trummor, vilket leder till drogmissbruk – utan snarare en hobby som var meningsfull och mycket svår och gav möjligheter till fördjupning och fingerfärdighet. Och det var där pianot kom in. 1996, när Sophia var tre år, fick hon två nya saker: sin första pianolektion och en liten syster. 20 3 Ff louisa Louisa Det finns en countrylåt som börjar så här: ”She’s a wild one with an angel’s face.” Just så är min yngsta dotter, Lulu. När jag tänker på henne tänker jag på hur det är att tämja en vildhäst. Redan när hon låg i livmodern sparkade hon så hårt att man kunde se fotavtrycken på min mage. Lulus riktiga namn är Louisa, vilket betyder ”berömd krigare”. Jag vet inte hur vi lyckades träffa rätt så tidigt. 21 Lulus kinesiska namn är Si Shan, vilket betyder ”korall”, med bibetydelsen känslig och ömtålig. Det passar också in på Lulu. Från den dagen hon föddes var Lulu mycket kräsmagad. Hon gillade inte modersmjölksersättningen som jag gav henne och hon blev så förnärmad över alternat ivet gjort på sojamjölk, som vår barnläkare föreslog, att hon hungerstrejkade. Men i motsats till Mahatma Gandhi, som var osjälvisk och tankfull medan han svälte sig själv, hade Lulu kolik och hon skrek och klöste våldsamt i flera timmar varje kväll. Jed och jag hade öronproppar och vi slet vårt hår i förtvivlan då vår kinesiska barnsköterska Grace kom till vår hjälp. Hon kokade silkestofu i en tunn sås gjord på havsöra och shiitake som hon kryddade med koriander. Detta lärde sig Lulu till sist att tycka riktigt bra om. Det är svårt att hitta de rätta orden för att beskriva mitt förhållande till Lulu. ”Kärnvapenkrig på bred front” säger inte allt. Ironiskt nog är Lulu och jag väldigt lika; hon har ärvt mitt hetsiga temperament, min vassa tunga och min förmåga att snabbt förlåta. På tal om personligheter, så tror jag inte på astrologi – och jag tror att folk som gör det har allvarliga problem – men den kinesiska djurkretsen beskriver Sophia och Lulu helt perfekt. Sophia föddes i apans år och då är man nyfiken, intellektuell och ”man kan vanligtvis utföra alla uppgifter man får. Man uppskattar svårt eller utmanande arbete eftersom det ger stimulans”. I motsats till detta är människor födda i grisens år ”egensinniga” och ”envisa” och de 22 ”blir ofta rasande”, men de ”hyser aldrig agg till någon”, de är i grund och botten ärliga och varmhjärtade. Precis så är Lulu. Jag föddes i tigerns år. Jag vill absolut inte skryta, men de som är födda i tigerns år är storsinta, orädda, starka, aukto ritativa och tilldragande. Det sägs också att de ska ha tur. Beethoven och Sun Yat-sen var båda tigrar. Jag hade min första konfrontation med Lulu när hon var ungefär tre. Det var en iskall vintereftermiddag i New Haven i Connecticut, en av årets kallaste dagar. Jed var på jobbet – han var professor vid juridiska fakulteten på Yale – och Sophia var i förskolan. Jag tyckte att det var ett utmärkt tillfälle att låta Lulu stifta bekantskap med pianot. Jag var entusiastisk över att vi skulle jobba tillsammans – Lulu såg ut som en liten porslinsdocka, bedrägligt söt med sina bruna lockar och runda ögon – och jag lyfte upp henne på ett par mjuka kuddar på pianopallen. Så visade jag henne hur man spelade på en tangent med ett finger, tre gånger i jämn takt och bad henne göra likadant. Lulu vägrade, hon föredrog i stället att slå på flera tangenter samtidigt med båda hand flatorna. När jag bad henne sluta slog hon hårdare och snabbare. När jag försökte ta bort henne från pianot började hon skrika, gråta och sparka helt vilt. En kvart senare skrek, grät och sparkade hon fortfarande och jag hade fått nog. Medan jag aktade mig för hennes sprattlande ben släpade jag den gallskrikande demonen till altandörren och öppnade den. Det var sju grader kallt och det gjorde ont i mitt eget 23 a nsikte efter bara några sekunder i den iskalla luften. Men jag var besluten att fostra henne till ett lydigt kinesiskt barn, om jag så dog på kuppen. I väst är lydnad något man förknippar med hundar och kastsystem, men inom den k inesiska kulturen anses det vara en av de högsta dygderna. ”Du får inte vara inne om du inte lyder mamma”, sa jag strängt. ”Tänker du vara en snäll flicka nu? Eller vill du gå ut?” Lulu gick ut. Hon såg trotsigt på mig. En svag fruktan började sprida sig i kroppen på mig. Lulu hade bara på sig stickad tröja, kjol och strumpbyxor. Hon hade slutat gråta. Hon var faktiskt kusligt lugn. ”Bra”, sa jag snabbt, ”du tänker alltså vara snäll. Då kan du komma in.” Lulu skakade på huvudet. ”Var inte dum, Lulu.” Jag var rädd nu. ”Det är iskallt. Du kommer att bli sjuk. Kom in på en gång.” Lulu hackade tänder, men hon skakade på huvudet igen. Och just då förstod jag allt klart och tydligt. Jag hade underskattat Lulu, inte förstått vilket virke hon var gjord av. Hon skulle hellre frysa ihjäl än foga sig. Jag måste genast ändra taktik, den här striden kunde jag inte vinna. Dessutom skulle de sociala myndigheterna spärra in mig. Jag tänkte febrilt och ändrade kurs; jag tiggde och bad, lirkade och mutade Lulu så att hon skulle komma in. När Jed och Sophia kom hem satt Lulu nöjd i ett varmt bad och doppade en brownie i en kopp varm choklad med marshmallows. Men Lulu hade underskattat mig också. Jag mobiliserade 24 bara. Stridslinjen var dragen, utan att hon hade en aning om det. 25 4 Ff familjen chua Jag heter Chua i efternamn – Cài på mandarin – och jag älskar det namnet. Min släkt kommer från Fujianprovinsen i södra Kina, som är känd för att så många forskare och vetenskapsmän är födda där. En av mina förfäder på pappas sida, Chua Wu Neng, var hovastronom åt kejsare Shen Zong av Ming-dynastin, och även filosof och poet. Wu Neng var tydligen begåvad inom många områden, för kejsaren utnämnde honom till chef för militärstaben 1644, när Kina stod inför en manchurisk invasion. Min familjs högst skattade släktklenod – vår enda släktklenod faktiskt – är en tvåtusen sidor tjock avhandling, handskriven av Wu Neng, där han tolkar I Ching eller Förvandlingarnas bok, en av de äldsta klassiska kinesiska texterna. Ett exemplar av Wu Nengs avhandling, inbunden i skinnband – med tecknet för ”Chua” på omslaget – ligger nu framme på soffbordet i mitt vardagsrum. Mina far- och morföräldrar är samtliga födda i Fujian, men vid olika tillfällen under 192o- och 193o-talen emi grerade de till Filippinerna där det påstods att framtids utsikterna var bättre. Morfar var en snäll och vänlig skol26 lärare som blev rishandlare för att kunna försörja sin familj. Han var inte religiös och inte särskilt bra på affärer. Hans fru, min mormor, var en riktig skönhet och hängiven buddhist. Trots Bodhisattva Guanyins antimaterialistiska läror, önskade hon alltid att hennes man skulle vara mer framgångsrik. Farfar, en godmodig fiskhandlare, var inte heller religiös eller särskilt bra på affärer. Hans fru, min farmor, var en riktig ragata. Hon gjorde sig en förmögenhet efter andra världskriget genom att satsa på plasttillverkning och sedan investera vinsten i guldtackor och diamanter. Efter att hon blivit rik – hon fick kontrakt på att tillverka containrar åt Johnson & Johnson - flyttade hon till en stor hacienda i ett av Manilas mest ansedda områden. Hon och mina farbröder började köpa upp Tiffanyglas, tavlor av Mary Cassatt och Braques och andelslägenheter i Honolulu. De konverterade även till protestantismen och började använda gaffel och sked i stället för ätpinnar för att bli mer som amerikaner. Mamma, som föddes i Kina 1936, kom till Filippinerna med sin familj när hon var två år. Under den japanska ockupationen av Filippinerna miste hon sin lillebror och jag glömmer aldrig hennes beskrivning av hur de japanska soldaterna höll upp hennes farbrors käkar och tvingade ner vatten i halsen på honom och skrattade åt hur han skulle komma att explodera likt en överfylld ballong. När general Douglas MacArthur befriade Filippinerna 1945 minns mamma hur hon jublande sprang efter de amerikanska jeeparna när soldaterna slängde ut konservburkar. Efter 27 k riget gick mamma på ett dominikanläroverk, där hon konverterade till katolicismen. Så småningom gick hon ut vid University of Santo Tomas som klassetta med högsta betyg och en civilingenjörsexamen i kemi. Det var pappa som ville emigrera till USA. Han var en riktig matematikbegåvning och älskade astronomi och fi losofi, men avskydde sin familjs giriga, konspiratoriska plastindustrivärld, och han var emot alla planer som de gjort upp för honom. Redan som pojke längtade han efter att få fara till USA, så det var en dröm som besannades när han blev antagen vid Massachusetts Institute of Technology. Han friade till min mamma 196o och senare samma år kom mina föräldrar till Boston utan att känna en enda människa i landet. Eftersom de bara hade sina stipendier att leva på hade de inte råd med någon form av uppvärmning de två första vintrarna, utan gick insvepta i filtar för att hålla värmen. Pappa tog sin filosofie doktorsexamen på mindre än två år och blev högskolelektor vid Purdue University i West Lafayette i Indiana. Under vår uppväxt i Mellanvästern visste alltid mina tre yngre systrar och jag att vi inte var som alla andra. Till vår förargelse fick vi med oss kinesisk mat i termosar till skolan, men å, vad jag önskade att jag hade kunnat få en dubbelsmörgås med korv precis som alla andra! Vi var tvungna att tala kinesiska hemma – som straff för varje engelskt ord vi råkade säga fick vi en smäll med ätpinnarna. Vi övade matte och piano varje eftermiddag och fick aldrig sova över hos våra vänner. Varje kväll när pappa kom hem från arbetet, tog jag 28 av honom skorna och strumporna och hämtade hans tofflor. Våra skolbetyg måste vara perfekta; medan våra vänner blev belönade när de fick B, var det otänkbart för oss att ens få ett A-. I åttonde klass kom jag tvåa i en historietävling och tog med mina föräldrar till prisceremonin. Någon annan hade fått Kiwanis pris som bästa elev i alla kategorier. Efteråt sa pappa till mig: ”Du får aldrig mer skämma ut mig på det viset.” När mina vänner får höra sådana historier tror de att jag hade en förfärlig barndom. Men så var det inte alls; min egendomliga familj gav mig styrka och självförtroende. Från början var vi alla främlingar, vi upptäckte USA tillsammans och blev på samma gång amerikaner. Jag minns att pappa alltid arbetade till tre på natten, så koncentrerad att han inte ens märkte när vi kom in i rummet. Men jag minns också hur entusiastisk han var när han lät oss stifta bekantskap med tacos, sloppy joe, Dairy Queen-barer och matställen där man fick äta så mycket man orkade, för att inte tala om kälkåkning, skidåkning, krabbfiske och camping. Jag minns en pojke i grundskolan som drog upp ögonvrårna på sig själv så att han såg snedögd ut och gapskrattade när han härmade hur jag uttalade restaurant (rest-OW-rant) – och hur jag då svor på att jag skulle göra mig av med min kinesiska brytning. Men jag minns också flickscouterna och rockringar, rullskridskor och biblioteken, att jag vann en uppsatstävling som Den amerikanska revolutionens döttrar anordnat och hur stolt jag var den dagen då mina föräldrar blev amerikanska medborgare. 29 År 1971 tackade pappa ja till ett erbjudande från University of California i Berkeley och vi packade våra pinaler och flyttade västerut. Pappa lät håret växa och gick omkring i jackor med fredssymboler. Sedan blev han vinintresserad och byggde sig en källare med plats för tusen flaskor. När han blev internationellt känd för sitt arbete med kaosteorin, började vi resa omkring i världen. Jag gick mitt första g ymnasieår i London, München och Lausanne och pappa tog oss med till norra Polcirkeln. Men pappa var också kinesisk patriark. När det blev dags att söka till college, bestämde han att jag skulle bo hemma och gå på Berkeley (där jag redan hade kommit in) och därmed basta – det skulle inte behövas några besök vid andra skolor och plågsamma val för mig. För att sätta mig upp mot honom, precis som han hade gjort mot sin familj, förfalskade jag hans namnteckning och sökte i smyg till en skola på östkusten som jag hade hört folk prata om. När jag talade om för pappa vad jag hade gjort – och att jag k ommit in vid Harvard – blev jag överraskad av hans reaktion. Först blev han arg men praktiskt taget över en natt förvandlades ilskan till stolthet. Han var lika stolt när jag senare tog examen vid juridiska fakulteten på Harvard och när M ichelle, hans andra dotter, tog examen vid Yale College och juridiska fakulteten på Yale. Allra stoltast blev han (men kanske också lite ledsen) när hans tredje dotter Katrin lämnade hemmet för att åka till Harvard och till slut blev både medicine och filosofie doktor där. USA får folk att förändras. När jag var fyra sa pappa till 30 mig: ”Du får absolut inte gifta dig med någon som inte är kines.” Men det slutade med att jag gifte mig med Jed och i dag är han och pappa bästa vänner. När jag var liten kände mina föräldrar inte något medlidande med handikappade. I stora delar av Asien betraktas handikapp som något skamligt, så när min yngsta syster Cynthia föddes med Downs syndrom grät mamma i början och en del av våra släktingar tyckte att vi skulle skicka Cindy till en institution på Filippinerna. Men mamma fick kontakt med speciallärare och andra föräldrar till handikappade barn och snart ägnade hon timmar åt att tålmodigt lägga pussel med Cindy och lära henne rita. När Cindy började i grundskolan lärde mamma henne att läsa och tränade multiplikationstabellen med henne. I dag har Cindy två guldmedaljer i simning som hon tagit på Handikapp-OS. En liten del av mig ångrar att jag inte gifte mig med en kines och jag bekymrar mig lite för att jag sviker fyratusen års civilisation. Men till största delen känner jag en enorm tacksamhet för den frihet och de kreativa möjligheter som USA har gett mig. Mina döttrar känner sig inte utanför i USA. Själv gör jag fortfarande det ibland. Men för mig är det inte en börda utan ett privilegium. 31
© Copyright 2024