klipporna högt ovanför mitt huvud, till hälften dold bakom ett stenblock. Hon höll huvudet nedböjt och verkade rikta hela sin uppmärksamhet mot någonting på marken framför henne. Jag klättrade upp för att ta reda på vad det var hon hade för sig. Innan jag hunnit dit hörde jag hur hon drack. Jag kände igen det rytmiska, glupska lapandet. Hon lyfte inte ens på huvudet när jag kom. Till min förvåning fick jag se att hon drack ur en skål. En bucklig plåtskål. Sedan lade jag märke till ännu en skål som stod på en klipphylla strax ovanför henne. Jag lät henne njuta av sitt vatten i fred och klättrade upp till klipphyllan. Även denna skål var fylld med vatten, och bredvid den låg några palmblad till hälften täckta med en plåtburk. Jag sjönk ner på knä, grep tag i vattenskålen och drack girigt, tömde den i klunk på klunk utan att ens hämta andan emellan. Aldrig' .':- hade vatten smakat så gott! Så lyfte jag bort burken från palmbladen. Fisk! Där låg tunna skivor av halvgenomskinlig fisk. Det fanns massor av dem, utlagda i prydliga rader på bladen. Intill ästa morgon vaknade jag frusen, hungrig och sönderbiten. Det dröjde en stund innan jag mindes var jag var någonstans och vad som hade hänt, men plötsligt slogs jag av den ena grymma insikten efter den andra - jag var alldeles ensam, pappa och mamma var borta och överallt omkring mig lurade okända faror. Jag snyftade till, men så upptäckte jag att Stella var borta. Hastigt kröp jag ut ur grottan och såg mig omkring. Hon syntes inte till någonstans. Jag ropade på henne och lyssnade efter ett svar men det enda som hördes var apornas ylande. Så vände jag mig om och fick plötsligt syn på henne där hon stod uppe på /0 dem låg fem, sex små röda bananer. Bananer! Jag åt fisken först och njöt av varje dyrbar tugga. Medan jag åt såg jag mig hela tiden omkring efter ett spår, efter en rörelse bland löven, men allt var stilla. Någon hade ställt hit mat och vatten åt oss. Alltså måste det finnas någon där, någon som ~b iakttog oss. Jag visste inte riktigt om jag skulle vara rädd eller glad över den insikten. Stella avbröt mina tankar. Hon gnällde ynkligt från klippan under mig, och jag visste att det inte var klappar eller vänliga ord hon var ute efter. Hon fångade ivrigt fiskbitarna jag kastade ner till henne, svalde dem i en tugga och väntade på fler med huvudet på sned och ena örat spetsat. Jag kunde inte motstå hennes bedjande blick, så efter det åt vi varannan bit. reda på en vass sten och ristade in några ord på klippan bredvid skålarna. Tack.Jag heter Michael. Jagföll aven båt. ytm är du? Sedan bestämde jag att jag skulle stanna på stranden hela dagen och hålla mig nära grottan där jag hade sovit och klippan där vi hade hittat maten och vattnet. På det viset skulle jag kanske kunna fa se vem det var som hade hjälpt oss. Stella sprang före mig ner till vattnet och skällde åt mig att följa efter. Och jag var inte svår att övertala. Jag kastade mig i och dök och plaskade och for omkring i det klara vattnet medan Fisken var rå, men det brydde jag mig inte om. Vi var för hungriga för att bry oss om något sådant. De röda bananerna behöll jag själv. Jag åt upp varenda en av dem. De var inte alls som bananerna hemma, utan mycket sötare och saftigare. Jag kunde ha ätit dubbelt så många. När maten var slut reste jag mig upp och granskade den närmaste omgivningen. Min välgörare, vem han eller hon nu var, måste finnas någonstans i närheten. Säkert hade jag inget att frukta. Men jag måste försöka ta kontakt på något sätt. Jag formade händerna till en lur framför munnen och ropade, gång på gång: "Tack! Tack! Tack!". Mina ord ekade över ön. Och plötsligt vaknade djungeln till liv igen med sin kakofoni av sång och ylanden och kraxanden och kväkanden och tjut. Stella skällde Stella värdigt simmade intill mig. Hon såg alltid så allvarlig ut när hon simmade, höll huvudet högt och paddlade målmedvetet med tassarna. Havet var nästan alldeles lugnt, man såg bara någon enstaka krusning på den blanka ytan. Men jag vågade inte gå längre ut än att jag bottnade - djupt vatten hade jag fatt nog av för lång tid framöver. När jag klev upp kände jag mig ren och uppfriskad, nästan som en ny människa. Havet hjälpte mot allt. Mina myggbett fanns kvar, men de sved inte längre. Jag bestämde mig för att utforska stranden lite längre bort, men inte längre än att jag hade grottan och klippan inom synhåll hela tiden. Det låg fullt av snäckskal i sanden, miljoner av dem i rosa och guldfårgade drivor överallt. Ganska snart fick vilt tillbaka, men själv kände jag mig plötsligt upprymd, nästan lycklig. Jag hoppade upp och ner och skrattade och skrattade tills mitt skratt övergick i glädjetårar. Jag var inte ensam här! Det jag på avstånd syn på något som såg ut som en flat klippspets som stack fram ur sanden. Stella rusade genast dit och började ) krafsa frenetiskt. När jag kom närmare såg jag att det inte alls var fanns andra människor på ön, och de måste vara vänligt sinnade. Varför skulle de annars ha kommit med mat och vatten åt oss? Det underliga var bara att de inte visade sig. Jag tänkte att de måste komma tillbaka och hämta skålarna, så jag beslöt mig för att lämna ett meddelande åt dem. J ag letade någon sten, utan en bit rostig metall - uppenbarligen det som fanns kvar avena sidan av ett gammalt fartygsskrov. Det var nästan helt dolt av sanden. Jag undrade vad det var för en båt och hur länge sedan det var hon hade strandat här. Var det en hemsk storm som hade drivit henne upp på land? Hade någon i besättningen överlevt? Skulle någon av dem fortfarande kunna finnas kvar här? Jag ställde mig på knä i sanden och lät handen glida längs den skrovliga metallen. Då fick jag syn på en bit glas, f) kanske en bit aven flaska. När jag försökte ta upp den brände jag mig, den var alldeles het av solen. Och plötsligt slog det mig. Eddie hade talat om för mig hur man gjorde en gång och vi hade provat det på lekplatsen vid skolan, bakom några soptunnor för att ingen skulle se oss. En bit papper, en bit glas och så solljuset. Och vi hade fatt eld! Det o hade börjat brinna. Jag hade inget papper nu, men det skulle säkert gå lika bra med lite löv. Jag sprang längs stranden och samlade ihop allt jag kunde hitta under träden: gräs, kvistar, alla sorters löv. Så lade jag det i en liten hög i sanden och satte mig 5 >0 Jb ner bredvid. J ag höll glasbiten nära löven och vinklade den så att den fangade upp solstrålarna. Så höll jag den stilla, alldeles stilla, och väntade på den första rökstrimman. Om jag bara kunde fa i gång en eld och sedan hålla den stannade flera gånger, vände sig om och skällde ilsket mot skogsbrynet. Då såg jag vad det var som hade skrämt henne. En skugga lösgjorde sig från träden där borta och kom lufsande mot oss i solen. Det var en apa, en jättelik apa, 5 brinnande så skulle jag kunna sova intill den på nätterna - det skulle hålla insekter och vilda djur borta, och förr eller senare skulle kanske ett skepp komma förbi och se röken från min eld. Jag väntade och väntade. Stella kom bort och drog i mig - hon ville leka - men jag knuffade undan henne. Till slut gav hon upp och gick och lade sig i skuggan under en palm. Där låg hon och tittade trumpet på mig medan hon med jämna mellanrum gav ifrån sig en ljudlig suck. Solen var brännande het, men ingenting hände med min lilla hög. Det började värka i armen av att hålla den stilla så länge, så jag gjorde en ställning av kvistar där jag placerade glasbiten. Så kröp jag ihop igen och fortsatte att vänta. Plötsligt hoppade Stella upp från sin plats med ett dovt morrande i strupen. Hon kom springande mot mig men definitivt mycket större än en gibbon. Den var rödbrun till fårgen och rörde sig långsamt på alla fyra. Det var en orangutang, det var jag säker på. Han satte sig ner några meter ifrån oss och granskade mig noga. Jag vågade inte röra mig. När 10 han hade tittat fårdigt kliade han sig nonchalant på halsen, vände sig om och lunkade i väg in i skogen igen. Stella fortsatte att morra flera minuter efter det att han hade försvunnit. !b Det fanns alltså orangutanger här på ön också, inte bara gibbonapor. Kanske var det de som ylade på nätterna. Jag kanske hade haft fel hela tiden. En gång hade jag sett en Clint Eastwood-film där det var en orangutang med. Apan i filmen hade varit vänligt sinnad, kom jag ihåg, och jag kunde bara hoppas att det var likadant i verkligheten. Så kände jag plötsligt röklukt. Jag tittade ner på min lilla hög med kvistar och såg att det glödde svagt på ett ställe. Genast sjönk jag ner på knä och blåste försiktigt. Glöden blev till flammor. Jag lade på lite mer löv och torra kvistar och sedan lite kraftigare grenar. Jag hade gjort upp eld! Jag hade eld! !'> Jag kastade mig in i skogen och samlade ihop allt ris, alla tomma kokosnötskal och all ved jag kunde hitta. Fram och tillbaka sprang jag, med händerna fulla, tills elden knastrade och dånade som en riktig majbrasa. Gnistorna kastades högt upp i luften och röken t steg ända upp till trädtopparna. Jag visste att jag inte kunde slappna av än. Elden skulle kräva mer bränsle hela tiden, större och större grenar. Jag var tvungen att fortsätta att bära tills jag var säker på att jag hade tillräckligt för att klara mig ett tag. Jag lade märke till att Stella inte ville följa med mig in i skogen utan hellre väntade på mig vid elden. Och jag visste 5 varför. Jag försökte själv hålla ögonen öppna efter orangutangen, men jag var alltför koncentrerad på min eld för att hinna oroa mig särskilt mycket. Min hög med bränsle var stor nu, men jag vände ändå tillbaka till skogen för att hämta mer en sista gång, i fall elden skulle brinna ut snabbare än jag trodde. Den här gången var jag tvungen att gå längre in för att hitta något, så det dröjde en stund innan jag kom tillbaka. Jag var på väg ut på stranden igen, med famnen full av grenar, när jag märkte att det kom mycket mindre rök från elden och att jag nästan inte såg några flammor alls. Sedan fick jag syn på honom genom röken. Orangutangen. Han stod nedhukad och skopade sand över min eld. Så reste han sig och kom emot mig, ut ur rökdimmorna. Jag drog efter andan. Det var ingen orangutang. Det var en människa.