1. No category

Idiopatisk smärta
Bild 2
Den här föreläsningen kommer att handla om idiopatisk smärta som ibland också går under
benämningen smärta av oklar orsak.
Bild 3
Som vi nämnde i introduktionsföreläsningen delas smärtproblematik vanligtvis in i tre klasser;
Nociceptiv smärta
Neuropatisk smärta och
Idiopatisk smärta
Man kan ha en av dessa smärttyper eller flera samtidigt.
Idiopatisk smärta är en långvarig dysfunktionell smärta där tydliga kriterier för vad vi egentligen
menar med idiopatisk smärta saknas. Med dysfunktionell smärta menas att smärtan inte är längre är
en varningssignal för skada eller hot om skada och heller inte betydelsefull för läkningsprocessen, det
vill säga smärtsignalerna har inte längre samma funktion som de hade i början.
Benämningen idiopatisk smärta betyder helt enkelt smärta utan känd anledning.
Bild 4
Att smärtan benämns som utan känd anledning betyder inte att man inte vet vad som orsakat
tillståndet utan att den neurobiologiska förklaringen till smärttillståndet är helt eller delvis oklart.
Med det menas att man helt eller delvis saknar en fysiologisk förklaring till varför ett smärttillstånd
inte läkt ut utan fortgår i månader och kanske år. Det betyder inte att det inte finns en fysiologisk
förklaring, utan att vi saknar fullständig kunskap om varför smärtan blir bestående.
Idiopatisk smärta är en långvarig smärta som har pågått i minst 6 månader, ofta längre då
smärttillståndet ska vara väl utrett innan det klassificeras som idiopatiskt, vilket tar tid. Man ska vid
smärtanalys uteslutit sannolikheten att smärtan är av nociceptiv eller neuropatisk typ. Smärtan ska
ha övergått från att vara ett symtom på sjukdom eller skada till att vara ett syndrom, det vill säga,
smärtan är nu ett av flera problem som den som är drabbad lider av. Långvarig smärta är sedan några
år tillbaks att betrakta som en sjukdom i sig.
Bild 5
Till kategorin idiopatisk smärta räknar vi smärttillstånd som smärta till följd av whiplashrelaterat våld
mot nacken, sjukdomen fibromyalgi, temporomandibulär dysfunktion samt generaliserad smärta.
TMD är ett smärttillstånd där smärta från käkar och käkmuskulatur dominerar men de som är
drabbade har ofta också smärta från ansikte och huvud och många pressar eller gnisslar tänder
nattetid.
Istället för benämningen idiopatisk smärta kallas dessa typer av smärta i vissa sammanhang för
centralt störd smärtmodulering eller enbart generaliserad smärta.
Bild 6
Generaliserad smärta betyder att man antingen har ont i minst 3 av kroppens 4 kvadranter eller i 2
kontralaterala kvadranter. På bilden ser du kroppen delad i fyra delar. Om man har ont i tre av dessa,
eller i nummer 2 och 3 samtidigt alternativt i nummer 1 och 4 är smärtan att anse som generaliserad.
Ofta har dessa smärttillstånd börjat som en lokal smärta, i t ex nacke och skuldra men har över tid
spritt sig till fler delar i kroppen. Denna spridning beror till största delen på att
förstärkningsmekanismer uppkommit i ryggmärg och hjärna orsakade av ett långvarigt smärtinflöde.
Bild 7
I tidigare föreläsningar har du fått kunskap om hur smärtsignaler kopplar om i ryggmärgen,
smärtsignaler från den nerv som leder information från det smärtande området till ryggmärgen och
till den nervbana som leder informationen vidare till hjärnan.
Om smärtan pågår under lång tid kan en ökad retbarhet uppstå i omkopplingen mellan den första
nerven och den nervbana som leder informationen till hjärnan. Det innebär att smärtsignalerna som
fortleds från den andra nervbanan nu blir oproportionerligt fler /jämfört med retningen i
skadeområdet. Ju fler signaler som når de områden i hjärnan som tolkar och bearbetar de
inkommande smärtsignalerna, desto kraftfullare kommer man att uppleva smärtan.
Det kan även vara så att nervimpulser kan uppstå spontant i nervomkopplingarna i ryggmärgen.
/Att smärtsignalen förstärks i ryggmärgen innebär att det kommer att gå iväg fler signaler till hjärnan
än antalet signaler som kom in från det ömmande och smärtande området. Denna ökade retbarhet i
ryggmärgen brukar kallas för central sensitisering och kan förklara den starka smärta och kraftiga
ömhet som många med långvariga smärtor beskriver.
Forskning visar att det är en kombination av inflöde i perifera nerver och en ökad retbarhet i
ryggmärg och hjärna som kan förklara den kvarstående smärtan.
När smärtgeneratorn förflyttats från periferin till det centrala nervsystemet krävs andra
behandlingsstrategier än de för nociceptiv smärta för att påverka smärtsignaleringen.
Bild 8
Förändringar som kan bidra till den ökade retbarheten på ryggmärgsnivå är utvecklandet av ett
smärtminne i nervcellerna. Det innebär att man har byggt in en ökad känslighet för de inkommande
smärtsignalerna på cellnivå. Man har också sett att efter lång tids smärtsignalering blir de kroppsegna
smärthämmande systemen dysfunktionella och tappar i effektivet. Det gäller de smärthämmande
system som till exempel aktiveras vid fysisk träning och som frisätter bland annat endorfiner.
Eftersom det uppstår brist på viktiga signalsubstanser som är med och bromsar aktiviteten i
smärtnerver har kroppen nu svårare att hämma inkommande smärtsignaler vilket leder till att fler
signaler når ryggmärg och hjärna.
Parallellt till en dysfunktion i de kroppsegna smärthämmande systemen ökas aktiviteten i våra
smärtfaciliterande system som löper från hjärna och hjärnstam till ryggmärgen. Ökad aktivitet i dessa
system kommer ytterligare att förstärka smärtsignaleringen från ryggmärg till hjärna.
Över tid kommer också fler områden i hjärnan att aktiveras och engageras i bearbetning och tolkning
av de inkommande smärtsignalerna och den basaktivitet hjärnan har ökar.
Bild 9
Vad kan då dessa förändringar i centrala nervsystemet få för konsekvens för smärtan och den som
har ont?
Det kan leda till att man får mer ont och blir mer känslig för både smärta och andra retningar som till
exempel beröring. Något som normalt sett inte skulle framkalla smärta kan nu göra ont. Smärtan kan
leda till ett ökat lidande för den drabbade individen och man kan bli mer orolig och rädd. Smärtan
leder till en aktivering av stressystem i kroppen vilket kan innebära sämre sömnkvalitet och kortare
sömn. Många känner sig även trötta och energilösa, särskilt vid fysisk aktivitet och stress. Man kan få
en ökad känslighet inte bara för smärta, utan även för andra sinnen som ljud, ljus, smak och lukt.
Över tid kan även minne och koncentrationsförmåga påverkas samt automatiska rörelsemönster. Det
kan till exempel kräva stor koncentration och fokus för att knyta skosnören, något man gjort med
automatik tidigare. Man kan bli fumlig och känna svaghet i muskler, få yrsel och balansrubbningar
och det händer att man får störningar i temperaturcentrum som exempelvis kan göra att man
ständigt känner sig frusen eller varm. Långvarig smärta kan även leda till ökad aptit och svårigheter
att känna mättnad och man kan få en ändrad preferens för mat, där fet, söt och salt mat föredras.
Det är viktigt att påpeka att dessa förändringar inte är något man väljer utan är en konsekvens av ett
långvarigt konstant inflöde i smärtnerver. Inte heller alla drabbas av dessa konsekvenser; en del får
inga medan andra får några eller många.
Bild 10
Vilka behandlingar som kan vara aktuella finner du under fliken Behandling av idiopatisk smärta.