De viktiga källhänvisningarna

Meningarna om hur man ska hantera källhänvisningar varierar. Artikelförfaaren menar a släktforskaren ska ägna
samma uppmärksamhet åt dea som man gör i den akademiska världen. Foto Crister Lindström
De viktiga källhänvisningarna
Utan korrekta källhänvisningar är du ”förlorad”
■ ■ ■ Källhänvisningar i släktforskningen hör intimt samman med
kvalitet i släktforskningen.
cip vem som helst kan komma
fram till samma resultat som den
kände släktforskaren, bara man använder sig av samma källor. För a
Vad menar vi då med kvalitet i
släktforskningen?
Vid e första påseende, kan man
tänka sig a högkvalitativ släktforskning görs av duktiga släktforskare. Vi ”vet’’ a resultatet är
a lita på eersom det är en Hans
Gillingstam eller Pontus Möller som
utfört forskningen. Alltså, det bygger på förtroende i den meningen
a jag litar på resultat eersom det
är en släktforskare som jag litar på
som utfört forskningen.
Jag vill påstå a en sådan uppfaning i längden är skadlig, eersom
den inte uppmanar till kritiskt tänkande och kontroll av påstådda resultat. Det som är väsentligt för
kvalitet är istället om forskningen
kan kontrolleras. Alltså, a i prinSLÄKT HISTORISKT FORUM
MICHAEL LUNDHOLM
Stockholm
[email protected]
KÄLLHÄNVISNINGAR DEL 1
kunna göra det måste källor anges
med tillräcklig noggrannhet. När
påståenden kan kontrolleras mot
uppgivna källor kan de också kritiseras och felaktigheter korrigeras.
Det här är en väsentlig del kärnan i
all vetenskaplig verksamhet: forskningen skall kunna reproduceras
under (mer eller mindre) identiska
förhållanden. Orsaken till kravet
på reproducerbarhet är självfallet
24
a man inte blir beroende av a tro
på auktoriteter. Man förlitar sig
istället på den vetenskapliga proceduren. Hur reproduceringen skall
gå till varierar självfallet inom olika
vetenskapliga discipliner. Tillämpat på släktforskning innebär dea
a forskning som redovisas med
tillräckligt noggrant angivna källhänvisningar kan återupprepas av
andra släktforskare utan a man
blir beroende av a ha förtroende
för den som utfört forskningen.
A ange sina källor är e sä a
dokumentera den procedur som
använts vid forskningen. När jag
anger mina källor hänvisar jag inte
till läsarens tilltro till mig som
släktforskare, utan till läsarens tilltro till den procedur jag använt mig
av och dessutom dokumenterat
och redovisat för mina läsare.
Det finns också en i grunden behaglig aspekt av en konvention
NR 1 2009
som säger a man alltid bör ange
sina källor noggrant. Då behöver
nämligen ingen fråga eer källorna
och ingen behöver då känna sig
och si arbete ifrågasa!
tidsaktivitet för de flesta av oss,
men kriterierna för a vi skall
kunna påstå a vi vet om något är
sant eller inte är desamma som för
exempelvis professionella historiker.
Hur noggrant?
Bör noggrannheten i källangivelsen bero på syet med forskningen? Om man bara forskar för
eget nöje, utan ambition a presentera resultaten för andra, kan man
då vara mindre noggrann? Är det
bara när man skall presentera för
andra (t.ex. den egna hemsida, en
släktbok a läsas av släktingar och
andra, på Anbytarforum eller i
släktforskartidskrier för andra
släktforskare) som man måste vara
noggrann?
Jag vill hävda a det är i det första
steget av forskningen, när den
ännu inte tagit steget a finnas i
en artikel eller på en hemsida
eller på Anbytarforum, som
släktforskaren behöver vara som
mest noggrann!
Man måste nämligen kunna kontrollera si eget arbete. Om man
inte gör det kommer man snart a
nå en punkt där man själv inte vet
vad man har gjort och varifrån
olika uppgier kommer. Man riskerar dubbelarbete; en risk som
ökar ju mer rapsodiskt man ange
sina källor.
Man får dessutom handlingsfrihet
när forskningen skall bearbetas och
presenteras genom a man får e
val, nämligen valet av noggrannhet
i angivandet av källorna. Med noggrant angivna källor kan man alltid
välja en mindre ambitiös och
mindre detaljerad presentation av
sina källor men aldrig tvärtom!
Om man inte bryr sig?
Men om man inte bryr sig om a
dokumentera sina källor så a
uppgierna kan kontrolleras? Jag
tycker a man då skall fråga sig
varför man håller på med släktforskning! Släktforskning är en fri-
Vad menas då med tillräckligt noggrant angivna källhänvisningar?
Här kan man utan tvekan säga a
uppfaningarna går isär bland
svenska släktforskare. För a kunna diskutera dea krävs a jag introducerar några väsentliga termer:
Arkivhandling: Handling som arkiverats. Dokumenterar vanligen
olika slags händelser.
Arkivbildare: En institution genom vars verksamhet e arkiv
uppstår.
Arkivinstitution: Den institution
där arkivet förvaras, t.ex. e stadsarkiv eller landsarkiv.
Arkivförteckning: Sökmedel vari
e arkivs innehåll redovisas.
Om man tänker sig en uppfaning
som säger a man bör ange källhänvisningen så noggrant som
möjligt så skulle denna innebära a
man för varje arkivhandling bör
ange källan som arkivinstitution,
arkivbildare (arkiv), arkivhandling
och där alla benämningar utgår
från aktuell arkivförteckning. Därutöver anger man eventuell sidnumrering, löpnummer etc. Man
dokumenterar alltså var handlingen finns fysiskt och hur man
där genom aktuell arkivförteckning skall hia handlingen.
Ett exempel
Låt oss ta e exempel. (Se bild
nedan). Det är en vanlig födelsenotis från Orsa 1835. Sidnummer saknas, men notisen har ordningsnummer 80 för året. Den beräar
om Anders Gustav Hemmerick som
föds 11 oktober 1835 i Fridshammar. Hur bör man ange källan till
denna födelsenotis så fullständigt
som möjligt?
■ ■ ■ Källhänvisningar är något
som berör alla släktforskare.
Många har en stark uppfaning
om hur man bör utforma dem
även om uppfaningarna är
olika. Det finns också de som
undviker källhänvisningar eftersom man känner en osäkerhet om hur de skall utformas
och användas. Några få bara
struntar i dem. Man kanske inte
ens har funderat på varför källhänvisningar är viktiga. För a
förstå a källhänvisningar
berör många släktforskare
räcker det med a besöka Rötters Anbytarforum, där diskussioner om källhänvisningar
utbryter med viss regelbundenhet.
Dea är den första av en serie
artiklar i Släkthistoriskt Forum
där jag kommer a behandla
källhänvisningar i släktforskningen. Den första artikeln blir
närmast en debaartikel där jag
försöker argumentera för varför fritidssläktforskare bör ägna
samma uppmärksamhet åt
konsekvent och utförligt utformade källhänvisningar, när de
dokumenterar sin forskning,
som akademiska historiker.
Kommande artiklar:
● principer för utformning av
källhänvisningar till otryckta
källor samt tryckta källor, källutgåvor samt lieratur
● specifik utformning av hänvisningar till vanliga och ovanliga källor som används av
släktforskare inklusive modernt material utgivet på CDskivor etc.,
● genomgång av viktiga och
allmänt tillgängliga verktyg
för a kontrollera utformningen av källhänvisningar
som NAD och LIBRIS,
● problem a beakta när den
använda källan återges digitalt
(genom Genline, SVAR eller
Arkiv Digital) eller som mikrofichekort,
● hur man kan dokumentera
källhänvisningar i vanliga
släktforskarprogram som Disgen, Holger och Min Släkt.
SLÄKT HISTORISKT FORUM
25
NR 1 2009
En fullständig källhänvisning börjar med arkivinstitutionen. I dea
fall är det Landsarkivet i Uppsala
som är arkivinstitution därför a
det är där denna handling förvaras.
Det kan synas självklart, men är
faktiskt inte det. Orsa är nämligen
en s.k. dispensförsamling och en
del av det äldre kyrkoboksmaterialet förvaras fortfarande fysiskt hos
församlingen i Orsa. Denna handling förvaras dock hos Landsarkivet i Uppsala.
Arkivbildaren
Nästa steg är arkivbildaren/arkivet.
Man skulle kunna tro a det skulle
vara t.ex. Orsa socken, Orsa församling, Orsa kyrkoarkiv eller
något liknande. Men det är det
inte. Den fullständiga benämningen på arkivet är Orsa kyrkoarkiv, Dalarnas län.
Till sist kommer vi till själva arkivhandlingen. De flesta släktforskare
vet a serie C bland kyrkoboksmaterialet innehåller födelseböckerna.
Så också i dea fall. Dea är nummer 6 i serien varför många väljer
a kalla den C:6. Det är dock inte
dess fullständiga beteckning. I
själva verket innehåller beteckningen såväl namnet på serien (Födelse- och dopbok) som e årtalsinterval (1833-1862). Arkivhandlingen kallas alltså C:6 Födelse- och dopbok 1833-1862.
Platsen
Till sist bör vi också ange sidnummer eller liknande till den plats i
arkivhandlingen vi hiat uppgiften. Sidnummer saknas i dea fall
men det finns e löpnummer för
det aktuella året. Man kan då
skriva året och löpnumret som t.ex.
1835 #80.
En fullständig källhänvisning till
denna födelsenotis bör alltså skrivas som
Landsarkivet i Uppsala. Orsa kyrkoarkiv, Dalarnas län. C:6 Födelse- och dopbok 1833-1862. 1835
#80.
Behöver man alltid vara så utförlig?
Nästa artikel kommer jag a börja
med a diskutera just dea. Vid
vilka tillfällen är det rimligt a
välja en enklare källhänvisning.
Och hur kan man förenkla den?
Men jag kommer också a visa på
problem och fallgropar för a illustrera när förenklingar kan bli problematiska. I en senare artikel skall
jag dessutom visa hur vanliga
släktforskarprogram kan användas
för a underläa en utförlig dokumentation av källorna.
Det finns också invändningar mot
det synsä jag framfört här: a
man helt enkelt inte behöver vara
så utförlig som jag hävdat. Jag skall
diskutera också dea.
Var finns dokumentet? Korrekta källhänvisningar är viktiga för dig själv
och för den som vill kontrollera uppgierna.
SLÄKT HISTORISKT FORUM
26
NR 1 2009