Våra drömmars Stockholm
www.stockholmsvanstern.se Våra drömmars T ”Våra drömmars Stockholm” är en bilaga till Vänsterpartiets budget ”Vårt Stockholm”. I den meningen ryms spänningen mellan de båda. Vi skriver en budget för den kommunala verksamheten; varje plus och minus ska gå ihop och all verksamhet från folkbibliotek till fjärrvärme ska få plats. Det är ett omfattande arbete, men oerhört viktigt. Våra visioner och drömmar om Stockholm måste göras konkreta, fästas på papper och rymmas i tabellerna. Men arbetet med Stockholms stads budget är omfattande och det kan vara svårt att lyfta blicken och drömma fritt. Att lägga bort tabellerna och börja från andra änden – hur skulle våra drömmars Stockholm se ut? I år har vi valt att låta andra människor inspirera oss. Vi vände oss till en rad kulturarbetare – sådana vars jobb är att låta tankarna lyfta - och frågade hur deras drömmars Stockholm skulle se ut. Det här är resultatet; en spretig, kreativ och sprudlande samling förhoppningar om hur en stad skulle kunna vara. Om hur vår stad kan bli. Alla visioner och förslag i bilagan återfinns inte i Vänsterpartiets budget för 2014. Det omvända gäller också, de som valt att skriva ned sina drömmar ställer sig inte bakom varenda budgetpost eller förslag från Vänsterpartiet. Deras tankar är fria. Vissa av deras förslag håller vi inte ens med om. Men vi tycker att det är inspirerande drömmar om Stockholm och vi är övertygade om att Stockholm behöver kreativa drömmar om framtiden. Vi vill se ett Stockholm där fler drömmar kan bli verklighet. Det är Vårt Stockholm. Ann-Margarethe Livh är gruppledare för Vänsterpartiet i Stockholms stadshus. Innehåll Susanna Alakoski Tukholma ............................................................................................................7 Kajsa Ekis Ekman Stockholm – en spontan och blandad önskelista i 10 punkter ....... 11 Johan Engman Förtvivlan och hopp ............................................................ 14 Nike Markelius Min Stockholmsvision ................................................ 16 Behrang Miri Jag vill ha ett Stockholm i allas våra hjärtan .................................................................. 19 Jenny Wrangborg Stockholm ........................................................................................................ 20 Markku Huovila och Sara Hansson Vykort .............................................................................................................................22 Tukholma, Av Susanna Alakoski Ö verlägsna stad av städer. Du är näst intill perfekt. Tindrande torn, glänsande salar. Månljuset speglar sig i salt och sött. Historiska heroiska kvarter. Evert Taube, tivoli och Abba. Cornelis, Strindberg och Skepp och Hoj! Men ack, det fattas kvinnliga statyer med kläder på; Elise Ottesen Jensen fattas, Barbro Alving, Fadime Sahindal och Sigrid Hjertèn, Katarina Taikon. Och så. Det fattas offentliga toaletter. Bänkar. Enkla coola bostäder för ensamstående frånskilda kvinnor med knähund. För ensamstående frånskilda män med stor platteve. Det fattas papperskorgar. Och studentpörten. Mina vänner önskar sig flerfamiljshus och lyor för annat än kärnfamiljer. Och fler lekparker för både barn och pensionärer. Många drömmer om hyresbostädernas revival, rimliga hyrornas dito, ty vi vill kunna bo kvar tills vi dör i kvarteren. Plötsligt händer det händer sällan, ser du Stockholbma. Minska bostadskön från tjugofem till tre år. Nu. Mälarens drottning, det är för många jyckar i city nu. Hundrastgårdar till de största bestarna, med de största högarna. Förbjud gula blommor, men plantera gärna fler matisseblå och flamingorosa. PiriPiriröda. Skrota minst en arena, bygg istället ett grönområde där. Plantera omgående bärbuskar och fruktträd i alla förorter. Måla betongen! Måla lyktstolpar och elskåp! Monsterbroarna! Fördela tänkandet och idéerna mellan utkanter och centrum. Och snälla, ersätt varannan reklampelare med bildkonst och var tredje med en skulptur. 7 Rista poesin i gatuplattor och sten. Departementen och andra huvudkontor, kan du flytta några till typ Vällingby och kanske till Kärrtorp? ? Kanske till Rågsved och Västertorp? Då blir finhusen lediga och kan göras om till annat smart rajtantajtan. Till exempel ungdomsbostäder. O Mälarens drottning, många är vi som drömmer om en bilfri innerstad. Och utbyggd billigare kollektivtrafik. Och utbyggd kollektiv båttrafik, Varför inte som Venedigs vittförgrenade vaporetter? Och vattenkonst i vikarna. Utegym i skogarna! Förbjud farliga cyklister! Gör roliga skyltsystem åt de ofarliga! The Capital of Scandinavia skall vara Kulturhuvudstad varje dag. Min polare och jag önskar oss ett internationellt litteraturhus, med ett stolt författarmuseum. Och bråttom bråttom: Ett arbetarmuseum, vi som burit, byggt, stuvat, svetsat, lagrat, vårdat, servat. Vi vars pappor klättrat på höga byggställningar. Mammor som skurat, tvättat, lappat, lagat. Släktingarna som hantlangat. Borrat. Sågat. Skeppat. Vi som tillverkade Blå blom och Måsenserviserna. Vi som målade fasaderna, och skurade muggarna. Som sydde knapphålen. Vår historia knackar alltjämt på dörren. Vi de många. Osynliggjorda, undanskuffade till hörnrummen på de stora utställningarna om svensk historia. Och betydelsefulla kvinnors plats i historien? De kvinnliga brukspatronerna, barnmorskorna, affärskvinnorna. Lärarinnornas liv, gruvarbeterskornas, kockarnas. Konstnärerna. Rösträttskämparna. Politikerna. Det finns cirka 50-60 militärhistoriska museer i Sverige. Men ännu inget kvinnohistoriskt museum. Hallå, Stockholm!? Färre inredningsbutiker? Ja kanske. Fler nattöppna bokaffärer? Varför inte? RÖT- avdrag för att minska engångsartiklar. RIT – avdrag för välskötta souker? Solceller på taken. Joggstigar mellan stadsdelarna? Fler konsthallar som i typ Tensta. Spontan åldersintegrering i offentliga rummet. 8 I mitt Nordens Venedig finns inga hemlösa. Barnfamiljer kan inte vräkas. Social hållbarhet är stadens viktigaste ord. Och våldet har så gott som upphört. Inga skolor brinner, och inga bilar. Kriminaliteten krymper och krymper. Och folk knarkar inte lika mycket längre. Sjukskrivna deppiga bor granne med stressade affärsjurister. Innerstaden är en kosmopolitisk förebild i Europa. Vi hejar på varandra, och vi känner till varandras livsvillkor. Och alla som tar sig fram med rullstol kan göra det. Och alla med barnvagn, eftersom vi snöröjer framför dagisen före allt annat, och trappuppgångarna. En sak har jag undrat länge. Det gäller Stockholm Hall of Fame på Arlanda. Välkommen till the Capital of Sweden. Kungen och Silvia och Börje Salming och Lena Ohlin. Varför finns det ingen arbetarförfattare porträtterad? Hallå, Stockholm! Stolta stad. Varje plats har sin karaktär, sin atmosfär, sin emotionella innebörd. Säger genius loci. På platsen vi bor finns minnen som går utöver det rent fysiska. Säger genius loci. Så vad är en plats, om inte den mening som samlas på den? Tondöva köpcentrum, likriktade köpladeområden sopar rent våra själar. Våra minnen av värme, empati, osjälviskhet. Minnet av ögonmöten. I glasglömskan blir vi genomskinliga. Galleriaestetiken städar bort spontana samtal med okända, grannar och med sakpolitiska motståndare. 80-tal. På bara några år gick torgen från att vara mötesplatser för alla sorts människor till att bli opolitiska inglasade konsumtionstempel. För många glaslador omöjliggör socialt ansvarstagande? Vi springer på dessa platser. Jagar. Hetsar. Vi lever icke på dessa ytor. Vi parkerar, går in, går ut. Klädda i korsetter. ”Förbjudet att röka.” ”Förbjudet att åka rullskridskor eller skateboard” ”Förbjudet att bedriva bettleri eller idka otillåten så kallad gatuförsäljning, medföra cykel, affischera, ordna demonstrationståg, uppträda störande och att förtära alkohol.” Regelbrott innebär avhysning, omhändertagen av ett privat vaktbolag. Övervakningskamerorna zoomar. Orden kontroll och avvisning tycks ha ersatt 9 orden öppen mötesplats. Shopping under lugn och ro garanterades vi. Ändå mördades en politiker på NK. Under en shoppningtur i lugn och ro. Vi behöver platser med menings- och identitetsskapande innebörd för att orientera oss fysiskt och psykiskt. Annars blir vi främlingar, också inför oss själva? Konstnärer är mottagare av platsers själar. Och barn. Så Stokholmi, kära, använd konstnärerna, och barnen, när du tänker förtätning och skapar våra framtida rum. Dessa rum som vi så länga ska leva med, och dela. Som vi ska minnas. Som genius loci. Susanna Alakoski är författare, aktuell med boken Oktober i Fattigsverige. 10 Stockholm – en spontan och blandad önskelista i 10 punkter Om demokrati, miljö, mat, uteliv, boende, skola och annat Av Kajsa Ekis Ekman 1. Stockholm ska bli den första huvudstaden där alla åker kollektivt. ( I stort sett alla.) Bilen ska vara ett undantag. Ingen förbifart – bygg ut tunnelbanan istället. Tunnelbanan borde gå hela natten även på vardagar. Fasa ut biltrafiken successivt så att alla stockholmare går över till kollektivtrafik. Detta kan göras genom att göra kollektivtrafiken gratis och att bygga en ringlinje mellan alla tunnelbanans ändstationer. Avskaffa också regeln att man inte får vara full, ha cykel eller möbler med sig på t-bana och buss. Åtminstone ska alla som har barn med sig få åka gratis, med eller utan barnvagn. Barn ska inte lida för att föräldrarna inte har råd med busskort. T-banan ska också bli en reklamfri zon, utöka istället konsten och även citat ur dikter och annat som man kan lära sig av istället för att bli påprackad grejer. 2. Ett Stockholm som är Stockholm, inte en samling bubblor. Hela Stockholm borde vara ett Stockholm i miniatyr. Det ska inte gå att stänga in sig i enklaver där alla har samma klassbakgrund och ursprung. Det är en underlig paradox att medan Stockholm är så diversifierat är det svårt att hitta platser där detta faktiskt syns. För en aktiv politik för att bryta segregationen. En stor satsning under namnet ”Ingen apartheid i Stockholm.” 3. Ta över centrum från skojarna. Centrum är hjärtat i förorten och Citycon, Boultbee och de andra dödar våra centrum. De har förverkat sin rätt 11 att driva centrum då de har orealistiska idéer om vad ett förortscentrum är. Dessutom kan en ägare driva runt 36 centrum vilket gör att de inte har koll på respektive plats. Men innan detta är gjort – driv kravet på att lokalborna ska ha rätt att använda sig av varje tom affärslokal gratis så länge centrumägaren inte fyllt den. I dessa tomma affärslokaler kan lokala grupper driva mötesplatser och träffpunkter för barn. Annars kan krav drivas på att ett råd bestående av boende och affärsidkare i området ska ha inflytande över centrumägarens beslut – hyresnivåer och annat. 4. ”Från och med 2015 inför vi demokrati på allvar.” En satsning som innebär att alla beslut av betydelse ska underkastas folkomröstning. Som att sälja ut allmännyttan, privatisera badhus, sälja kommunala bibliotek till aktiebolag… Ingen upphandling ska gå att genomföra utan folkomröstning. Boendedialogen som genomförs just nu i förorterna är tyvärr till stor del ett skämt då det kommer politiker som inte lyssnar på de boende och det hela blir en monolog. Ibland kan de inte komma utan skickar ställföreträdande personer som inte kan svara på någonting. Istället ska de boende ha något att säga till om på allvar. Driv detta hårt så att motståndarna måste försvara bristen på demokrati. Det kan bli en bra debatt. 5. Detta är ett kallt land – släpp in oss i värmen! Människan behöver inte bara tak över huvudet och mat för dagen. Hon behöver också roa sig, njuta, känna sig fri. Den som provat detta i Stockholms nattliv vet att man ofta blir mer deprimerad av att försöka. Nattlivet är omgärdat av regler, köer, diskriminering och allt för tidiga stängningstider. Här skiljer sig Stockholm från de flesta europeiska storstäder. En hel del kan åtgärdas av politiker. Avskaffa kravet på danstillstånd, 22-regeln för uteserveringar och tillåt krogar att ha öppet hela natten – inte bara Stureplan ska ha monopol på att festa efter klockan tre. Det är trist att främst högern ska driva dessa frågor. Vänstern måste också se till själens behov. Om det leder till fylla och jätteproblem får man väl utvärdera efterhand. 6. ALLA ska ha samma skolgång! Naturligtvis ska ingen kunna göra vinst på våra skolor. Religiösa eller ideologiska friskolor borde inte heller existera. Ha bättre koll på skolor och fritidsverksamhet. I den mån det finns privatdrivna skolor ska de naturligtvis inte skyddas av sekretess. Det ska vara full insyn över till exempel pedofildömd personal vilket inte är fallet idag. Se också över fritidsverksamheten. På vissa skolor där föräldrarna inte är så röststarka har fritids blivit barnpassning där personalen sätter på tv:n eller låter barnen spela Nintendo. Fritids ska vara en pedagogisk verksamhet, inte förvaring. 12 7. Bygg bostäder nu. Bygg hyresrätter, inte bostadsrätter. Ta bort kravet på en viss månadsinkomst och fast jobb för att få hyreskontrakt. Förbjud även privatvärdar att ställa dessa krav. Hur man klarar hyran borde vara ens eget problem. Idag är det tyvärr så att många arbetar i den svarta sektorn. Det borde man också motarbeta, men det är inte den anställdes fel att arbetsgivaren inte vill betala vitt. För dessa anställda är det svårt att kunna bevisa sin inkomst. Man hamnar i ingenmansland. Erbjud också de bostadsrättsinnehavare som ångrat sig en möjlighet att åter omvandla till hyresrätt. Kanske genom att lösa lånet – men då måste någon slags deal med banken göras. 8. En klimatsatsning borde lanseras i hela stan. Stan borde hyra eller upplåta ”byteslokaler” i varje stadsdel, typ som ett gratis Blocket. Där ska de boende kunna byta saker och kläder. Man tar helt enkelt dit sina gamla grejer och tar hem det man vill ha. Bibliotek som gallrar ut böcker ska skänka dem hit. En vidareutveckling av dessa lokaler skulle kunna vara att ordna folkkök till en billig penning, med närodlad och hälsosam mat. Dessa lokaler ska vara fräscha och moderna och anställa arbetslösa som bor i området, ingen gammal loppis. 9. Situationen inom förlossningsvården i Stockholm är katastrofal vilket det redan larmats om. Något måste göras åt detta NU. Mer resurser och garantera patientsäkerheten på sjukhus. 10. Lansera en Day of Change – Meet the Strange en gång om året i Stockholm då människor av olika klasstillhörighet och boendeort ska byta jobb eller liv med varandra. Man får naturligtvis betalt för denna dag. Men det ska delas ut efter lönenivå så man får ett jobb som skiljer sig från det man redan har. Politiker och advokater skulle prova att arbeta i korvkiosk, inom kollektivtrafik eller på sjukhus. De skulle naturligtvis inte få göra farliga saker de inte behärskar, men de får följa med någon och ser hur saker fungerar. Varje år i augusti får man ett brev hem med den plats där man ska befinna sig. Sedan samlas alla erfarenheter på nätet. Kajsa Ekis Ekman är författare, senast med boken Skulden, krisen ur Skulden, eurokri- sen sedd från Aten. 13 Förtvivlan och hopp Av Johan Engman D et var chefen som ringde och väckte mig. Fast chefen har vi aldrig träffat. Han sitter någonstans på en skattefri ö i engelska kanalen. Det här är mer en arbetsledare eller manager. ”Du behöver komma in tidigare. Den andre killen på ditt pass är sjuk”, var det första han sade. Schemat var slimmat som vanligt. Inga marginaler om någon var borta. Det där med bemanningen har fackklubben förhandlat om flera gånger. Några segrar har det blivit också. Fast det är ju inte bara segrar för oss. Företaget vinner oftast också när vi anställda får bättre arbetsmiljö och färre sjukskrivningar. Men det syns inte alltid hos chefen på den engelska kanalön. Arbetsledaren brukar säga att facket är omodernt. Det behövdes mest förr i tiden, när alla jobbade på och en och samma arbetsplats, på samma fabrik. Fast i vårt ökanalföretag är vi många fler anställda än det var i fabriken. Och i Stockholms gallerior jobbar alla på samma arbetsplats, bara i olika affärer. Ibland känns det som att förändringar är omöjliga. Som om 2000-talet skulle var människans ultimata utveckling. Att världen antingen är färdigskapad. Eller att alltihop gått helt fel men att vi ändå inte kan göra något åt det. När politiker debatterar i TV verkar de tycka ungefär likadant: Världen är färdigutvecklad. Men någon vill sänka skatten 2 % och en annan vill göra busskortet 50 kronor billigare. Vissa kvartal går det bra för fackklubben att driva igenom löneförhöjning och vettiga scheman. Efter det kan det gå fyra kvartal när kanalchefen skickar olika meddelanden: Inköpsstopp, anställningsstopp, övertidsersättningsstopp. Företaget går för dåligt. Då och då kommer också hot om att lägga ut hela verksamheten till ett bemanningsföretag. Jag började i bemanningsbranschen när jag flyttade till Stockholm. Mina kompisar i min barndoms stad var alla arbetslösa. Men i Stockholm gick det lättare att få jobb. Sedan dök andra problem upp. Totalt omöjligt att hyra en lägenhet. Och att köpa en lägenhet också omöjligt innan jag fick fast jobb. Jag lärde mig i alla fall tunnelbanekartan snabbt. Bemanningsföretaget skickade mig kors och tvärs över hela länet. Ena kvällen sprang jag för att hinna med sista pendel- 14 tåget från Haninge centrum. Morgonen efter tog jag tunnelbanan 05.46 från Farsta strand på väg till en helt annan arbetsgivare. Det vore bättre om det bara bestämdes att alla arbetsplatser ska vara bra och fina. Det är ändå en tredjedel av vår tid som är på jobbet. Tänk om alla yrken kunde ha bra arbetsmiljö, friskvård och bra bemanning. Tänk om det fanns någon politiker som verkligen ville ha förändring. Eller något parti som ville fördela stadens miljarder lite mer jämnt och rättvist. Johan Engman är kock, han är vinnare av Kommunals novelltävling i Stockholm. 15 Min Stockholmsvision Av Nike Markelius ag sätter mej på tunnelbanan i Farsta Strand i södra Stockholm, för att åka in till stadskärnan. Jag ska vandra längs mina barn- och ungdoms gator, dricka kaffe med en vän och föra ett kärleksfullt samtal. Kanske handla med mej något gott till min familj på väg hem. Men det är något som inte är sej likt… Det är något i blickarna jag möter, eller snarare inte möter, i tunnelbanevagnen. Inåtvända ansikten. Nedfällda ögon stirrar i mobilerna. Högljudda telefonsamtal. Korslagda ben. Stängda kroppar. På sätet bredvid mej sitter skammen med dålig andedräkt och gammsvett blandat med parfym. Bakom mej på gatan smyger egoismens svarta skugga och lämnar ett gråkletigt halkslem efter sig på trottoaren. En blå kylig vind viner längs huskropparna och tar sej in och kyler ner mej ända in till skelettet. Jag börjar förstå varför det är så kallt. Varför blickarna slås ner. Varför det är så tyst på barrikaderna. Det är inte längre bara en fråga om att välja sida. Det gäller numera, för allt fler, att rädda sitt eget skinn. Att överleva, snarare än att leva. Det börjar bli väl synligt vad en borgerlig politik gör med ett land och dess invånare, när den får härja fritt i två mandatperioder. Lite väl tydligt för att vara hälsosamt. Vässade armbågar och bortvända blickar vill inte andra väl. Ser inte varandras ögonglitter. Jag blundar och byter tåg. Den här vagnen är grön utanpå och röd inuti. Konstverken ovanför fönstren inne i vagnen, är den här veckan sirliga och färgstarka, en ung intressant konstnär jag inte hört om tidigare. Jag går bort till väggen mellan vagnarna för att se vilken poet som publicerar den här veckan. Jag slukas upp en stund av orden, dom snuddar vid hjärtat och snurrar ännu runt i mitt huvud när jag sätter mej. Sätet är mjukt och utanför fönstret ser jag Globen, som en fin vit sol mot stadshorisonten. Vagnen rasslar fram över brofästet och upp på den höga bron. Jag ser mej omkring. Alla vi som sitter här och åker har tillit, lugn och mod i ögonen när våra blickar möts. Vi får alla samma basinkomst i plånboken varje månad och ser inte varandra som konkurrenter eller hot mot integriteten. Tryggheten det innebär öppnar upp oss inför 16 livet och varann. Kreativitet och idéer flödar. Jämlikhet börjar äntligen bli ett ord med verklighetsförankring. Vi vet att vi alla är lika värda. Att vårt arbete värderas lika. Vi har vant oss av med hierarkiskt tänkande. Vi vet att rättvisa inte kan mätas i pengar. Att rättvisa bara kan kännas i hjärtat. Vi vet att livet inte handlar om att vara lönsam. Att lönsamhet kan ha helt andra värdegrunder än ekonomiska. I vår stad tar dom starka hand om dom svaga. Jag tar upp hörlurarna som hör till mitt säte mellan stolarna och väljer en rock-kanal jag gillar på FriSpot. Skönt att översköljas av skriande gitarrer och röster. Imorgon är det helg. Tre lediga dagar att tillbringa med barnen och böckerna jag vill läsa. Dom sa på radion att det skall bli varmt så då kan jag sitta på balkongen. Jag ska hinna med att göra i ordning våra cyklar också. Efter sommaren är det dags för mej att göra min samhällstjänst. Det är så nu, att alla medborgare delar på de slitsamma och farliga jobben som kanske ingen vill ha frivilligt. Alla har en period i livet då vi utför vår samhällstjänst. Jag kommer sakna mitt jobb i Orkestern, men det känns bra att få det gjort. Jag fick välja mellan sjukhusstädning och sophantering. Jag valde sjukhuset. Det kommer att bli slitigt, men jag är glad att känna styrkan att klara av det. Jag har ju varit illa sjuk och vet hur förfärligt frustrerande det är att ha tappat kraften och farten. Det var ju dessutom på den tiden när man blev bemött med misstro när man blev sjuk eller arbetslös. Jag fick möta myndighetspersoner som misstänkte mej för att fuska. Hur nu det skulle ha gått till … att fejka grav anemi … skulle jag gått och tömt mig själv på blod för att få futtiga sjukslantar? Skönt att vi inte har några myndighetspersoner längre. Det var inte värdigt. Skönt också att misstänkliggörandet har upphört. Det var riktigt ovärdigt. Människor vill arbeta efter förmåga. Men jakten på arbeten gick för långt. När dom som lyckats få anställningarna kände sin position hotad av att andra gick utan arbete, så skapade dom omänskliga åtgärder för att få dom oattraktiva arbetena gjorda. Slavarbete och överförmynderi infördes under borgarnas tid. Tur att vi vände vindarna och satte stopp för det innan det gått för långt. Nu har vi tack och lov insett att arbete inte är det viktigaste med att vara människa. Nu har vi infört förkortad arbetstid, fyra dagars arbetsvecka, vi delar på dom jobb som finns och har mer fritid istället. Vi är ju inga arbetsmaskiner, vi är levande varelser som fått ett litet liv att förvalta. Den kvantitativa, såväl den kvalitativa fria tiden att förverkliga sej själv och sina närmaste, är lika viktigt som att bidra i det stora till det allmänna. Jag kliver av vid Slussen. Denna omstridda plats. Idag en oas, en frisk lunga mitt i stads-myllret. En park mellan Söder och Gamla Stan. En kultur- och mötesplats för folket. På taket av det runda huset ska jag möta min vän. På Takfiket. De har så goda mackor och så strålande utsikt. När jag går genom 17 den öppna, spärrfria ankomsthallen och ut genom dörrarna slår alla goda dofter emot mig. Stekt strömming, pajer och andra bakverk, frukt, kaffe, matos från olika sorts kök… Jag går över torget och passerar alla torgstånd och uteserveringar som surrar av människor i samtal. Jag dras mot ljudet av ett band som står och spelar på taket dit jag ska. Vi låter konstnärerna andas fritt och skapa i lugn och ro. Storsatsningarna på kulturen har verkligen fått hela samhället att blomstra. Det strömmar slingor av olika slags musik genom luften i staden från alla små musikscener som växt fram som komplement till de stora arenorna. Vi har kvartersteatrar i alla stadsdelar och förorter med varierad repertoar. Skönt att vi har generösa konstnärslöner och tryggade anslag till allihop. Så mycket skönare konst skapas när hjärtat slår lugnt. Så mycket bättre föräldrar och medmänniskor vi blir. Vi talar och luften är klar att andas. Bilkarusellen är under jord. Märks inte ens här uppe längre. Båtarna däremot, tuffar runt mellan Stockholms öar. Kollektivtrafiken är utbyggd och gratis. Vi talar och orden svirrar ut mellan oss. Ljudet av meningarna tar sig in i våra öron, letar sig vidare till hjärnan, skapar förståelse där och stiger sen upp mot himlen för att förenas med allt annat människan släpper ur sig och efter sig hela tiden. Bandet har tagit en paus och jag ser hur dom sitter och svalkar sig med varsitt glas bredvid scenen. En grön båt med låga träd på däck passerar nedanför, en stor klunga med människor står bland träden och sjunger högt, deras röster klingar ut när båten styr ut mot öppnare vatten. Jag kramar om min vän och går längs kajerna bort mot Kungsholmen. Tankarna löper fritt genom huvudet när jag går. Gatstenarna slipas ännu litet av mina steg. Nike Markelius är musiker, hennes rockband Nike & Röda Orkestern släpper skiva 2014. Tillägg: För att finansiera visionen ovan används de pengar som idag läggs på arbetsförmedling, försäkringskassa, a-kassa, sjukskrivningar, försörjningsstöd, CSN, kompletterande aktörer och coacher inom olika åtgärder för utsatta m.m. samt försvaret. Det enda ansvarsfulla och effektiva steg en nation kan ta mot världsfreden är att avveckla sitt försvar helt och använda de pengarna till medborgarnas väl istället. Vi blir inte anfallna av något annat land utan eget försvar och naturligtvis skulle flera länder istället följa vårat exempel. Alla vinster från alla företag går till en gemensam pott (staten) som sedan betalar ut lönerna. Var och en får själv bestämma vad de vill utbilda sig till. Det gemensamma bekostar utbildningarna. På så sätt blir utbildningarna klasslösa. Alla kan välja fritt, oavsett bakgrund. På så sätt blir alla arbeten också jämlika. Dessutom pekar allt på att med införandet av medborgarlön (basinkomst) dvs. grundtrygghet för alla, så skapas fler jobb på eget initiativ och det startas fler företag. Att känna sig erkänd som medborgare i sitt samhälle ger en av de starkaste effekterna på innovation och entreprenörskap. Ur ren livs- och arbetslust! 18 Jag vill ha ett Stockholm i allas våra hjärtan Av Behrang Miri ag vill inte ha ett Stockholm som bara finns i mitt eller ditt hjärta. Jag vill ha ett Stockholm som finns i allas våra hjärtan och som inkluderar allas hjärtan, hjärnor, tankar, röster, visioner och engagemang i uppbyggnaden av en gemensam stad. Ett Stockholm där allsången verkligen blir till en all sång där just alla kan ta del och inkluderas i den gemensamma sången. En sång vars rytmer består av solidaritet och vars text inkluderar alla de språk och dialekter som talas i samtidens Stockholm. En sång som är gränsöverskridande, transparent och kritisk till de normer och strukturer som ger förmåner till visa och utesluter andra. För idag är det bara visa som får möjligheten att sjunga och på så vis får förmånen att höras och synas. Tolkningsföreträde ges sällan till den som aldrig får möjligheten att höras. Tolkningsföreträde ges aldrig till den som vägrar spela lyran på andras villkor. Tolkningsföreträde ges aldrig till den som inte har tillträde till orkestern där symfonin tonsätts, utvecklas och bearbetas. Om vi ser till samhällskroppen så är hjärtat fundamentet för kroppens överlevnad. Det är från hjärtat som blodet pumpas ut till kroppens alla delar. I sin tur behöver samhällskroppen luft som syresätter vår gemensamma blodcirkulation. Samhällskroppen behöver en ryggrad som ser till att kroppen kan stå upp stabilt. Så för att vi alla ska kunna sjunga så behöver dessa element vara intakt. Idag har stora delar av vår samhällskropp krackelerad. Vår gemensamma välfärd som likt en ryggrad ser till att kroppen står upp har i mångt och mycket sålts ut. Stora delar av de kroppsdelar som ligger i periferin av samhällskroppen (förorterna, glesbygden etc.) har rustats ner. Luften som kroppen andas in har blivit förorenad. Föroreningarna består i sin tur utav bland annat jobbskatteavdrag som enbart gynnar de som redan har fickan full. Att luften nu är förorenad leder 19 även i sin tur till att syresättningen av blodcirkulationen steg för steg avtar och livsnödvändiga kroppsfunktioner slutar att fungera. När alltför många utförsäkras, när allt för många måste anpassa sig till springvikariat och när sociala skyddsnät så som A-kassan urholkas så försvinner den pacemaker som hjärtat ibland behöver som skydd mot krassliga dagar. Med andra ord har klyftorna i vår gemensamma samhällskropp ökat. Jag vill ha ett Stockholm där även barn som lever i socioekonomiskt utsatthet kan sjunga och spela lyra i den kommunala musikskolans respektive verksamheter. Jag vill leva i ett Stockholm där vi synliggör de strukturer som utesluter många och där vi börjar prata om hur etnicitet, ras, kön, klass, ålder, sexuell läggning, könsidentitet, funktionsnedsättning etc. påverkar oss som individer utifrån vem som får tillträde och vem som blir diskriminerad och utesluten. Jag vill bo i ett Stockholm där vi har gratis kollektivtrafik som i sin tur leder till att även ungdomarna från förorten kan ta sig in till Stockholms stadskärna när de vill. Jag vill ha ett Stockholm där även en ensamstående mamma med fyra barn ska kunna besöka alla de museer som finns till folkets förfogande. Med andra ord – ett Stockholm där inträdesavgifterna till museum och liknande mötesplatser skrotas. Jag vill ha ett Stockholm där pengar från ”läxrut” istället satsas på att erbjuda mer läxhjälp för alla elever i skolan. Jag vill ha ett Stockholm där även du som ung som vill flytta hemifrån men inte har föräldrar som kan gå i borgen för ett bostadslån också ska kunna få tag på en hyresrättslägenhet. Jag vill ha ett Stockholm som är uppbyggt på social rättvisa, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Ett Stockholm där vi kan mötas bortom gränser. Ett Stockholm där vi skapar plattformar och mötesplatser där människor som bär på olika berättelser, bor i olika områden och har olika bakgrund kan träffas, ta del av varandras tankar och få ansikten på varandra. Ett Stockholm där vi river murarna. Ett Stockholm där tolkningsföreträde ges och där man inte bagatelliserar folks upplevelser kopplat till rasism, sexism och annan form av diskriminering. Jag vill ha ett Stockholm där representationen inom alla sektorer utav vårt samhälle företräder hur samtidens demografi ser ut i Stockholm. Ett Stockholm där vi tar bort alla de trösklar som ser till att vi inte möts bortom gränser. Så låt oss nu se till att Stockholm inte bara ligger i mitt eller ditt – utan i allas hjärtan. En Stockholm för alla och där alla kan vara med och bidra, påverka, engagera och förändra. Behrang Miri är artist, aktuell med ny skiva i början av 2014 20 21 Stockholm Av Jenny Wrangborg den våren kallade de till ombildningsmöte ett första steg mot bostadslöshet viskade du innan din hand slog ut i min ville ta det ögonblicket glasa in det bygga ut det med tystnaden mellan orden innan viskningarna blev till rop någon annans namn på dörren alltid någon annans namn någon annans post någon annans köksbord och någon annans hem staden lärde oss snabbt att sänka blicken i trappuppgångarna öva bort våra namn i tysta samtal med oss själv så blev detta vår tids generationsroman; desperata inbjudningar om ännu en flytt 22 konsulten var Stockholm var breven som dödsdomar på hallmattan ”En ombildning betyder att ni får större frihet att själva bestämma över ert boende” orden vi gömde undan längst ner i pappersåtervinningen ”Kontakta oss gärna för en förutsättningslös diskussion” de breven var Stockholm var låsta portar och bostadsrätter stängda bostadsförmedlingar nyöppnade bostadsbutiker sökte lägenheter på ren djävulskap köplats 619 den kön var Stockholm var riksdagsbostäder och broarna som sträckte sig mellan klasserna dagar du drog bort täcket från sängen vek ihop dina kläder plockade ner fotona från kylskåpet våra bråk på 21 kvadrat var Stockholm den trasiga kökskranen var Stockholm var du som ville packa dina väskor ta en paus gå hem hem blev aldrig Stockholm Jenny Wrangborg är poet och kallskänka. Dikten ”Stockholm” är från hennes kommande diktsamling Vad ska vi göra med varandra? 23 Vykort av Markku Huovila Vykort av Markku Huovila 24 Vykort av Markku Huovila Vykort av Sara Hansson 25 Grafisk form: Petter Evertsén/Informera Sverige Vänsterpartiet Stadshuset Stadshuset Ragnar Östbergs Plan 1 105 35 Stockholm E-post: [email protected] www.stockholmsvanstern.se
© Copyright 2024