1. No category

DEL 5
På följande sidor är ett utdrag ur boken
Lindås Från by till samhälle
Fortsättning från Del 4
(att tänka på när du läser dessa avsnitt, är att boken skrevs
1980-83)
Sida 1
Emmaboda järnvägsstation blev medelpukten för tre städer;
Kalmar, Karlskrona och Växjö. Avståndet är lika för alla,
nämligen 57 km. De, som med hjälp av en passare tog ut
medelpukten på kartan, hade väl knappast någon svettig
sysselsättning. Det fick däremot de som sedan fick
iordningställa tomter i omgivningen och bygga sina hus där. De
gamle har berättat att stationen i Emmaboda byggdes på den
mest svårtillgängliga mark som kunde uppbringas i trakten. Nu
ser det annorlunda ut. Välansade villaträdgårdar har trollats
fram ur den oländiga marken. Det var medellösa arbetare, som
efter tio timmars arbete på fabriken eller i verkstaden, under
återstoden av dygnets timmar åstadkom detta. Nu kan kungens
utlåtande gälla för hela tätorten. ”Här tycks vara en synnerligen
vacker plats.”
Då jag bodde i Emmaboda åren 1912-15 var det vanligt att man
gick järnvägen mellan Emmaboda och Lindås järnvägsstationer,
en sträcka på en och en halv km. Det fanns visserligen andra
vägar, den över Rasslebygd samt den förbi Knappsmåla, men då
blev sträckan att färdas tre gånger längre.
Att det blev järnvägsstation i Lindås, så nära Emmaboda,
berodde väl på att det vid den tiden redan fanns industri.
Gullbergs Gjuteri och mekaniska verkstad anlades 1871-72.
Sida 2
Kraft vid fallen i Lyckebyån och riksvägen gick fram genom
Emmabo 1, där det även fanns gästgivargård. På platsen, invid
ån, har även funnits en tändsticksfabrik, Möllers, samt en
stärkelsefabrik. Vid sekelskiftet anlades, intill en gren av
Lyckebyån, även Stenbergs Gjuteri och mekaniska verkstad.
Jag växte upp ganska långt ifrån Lindås efter den tidens mått
som existerade vid seklets första årtionde. Från prästgården i
Skeppebo till järnvägsstationen i Lindås var avståndet en
gammal svensk mil och man måste ha ett särskilt angeläget
ärende dit för ett besök på den platsen. Det angelägna ärendet
kom på hösten 1905. Far var indelt soldat och hade tillsammans
med sina kollegor samt årets värnpliktiga m fl varit
kommenderade till en förläggning invid norska gränsen. Unionskrisen, som flertalet av vår tids människor knappast har någon
vetskap om, snubblande nära att utlösa ett krig mellan Sverige
och Norge. Skickliga förhandlare från de båda länderna med
säte i Karlstad löste dock tvisten. Avtalet författades av ledamot
i förhandlingskommissionen Karl Staaf, en av Sveriges främste
advokater.
Nu kunde de svenska trupperna återgå till sina förband och de,
som närmast berörde oss, till Hultsfred, Kalmar regementes
förläggningsplats, för att därefter hemförlovas. Att far skulle
mötas vid tåget var givet. Så skedde varje år. Tidigare var det
Emmaboda, men detta år skulle nämligen en hästskjuts från
gården i ett ärende till Lindås köra dit. Mor och jag fick följa
med. Alla tåg stannade på den tiden även i Lindås och även vi
kunde följa med tåget till Emmaboda. Vi kom fram i god tid och
sedan var det bara att vänta. Efter en ganska lång väntan kom
ett långt tåg från Kalmar. Mor hade löst biljett till Emmaboda.
Jag vill minnas att jag inte behövde någon, då jag var liten till
växten. Särskilt högtidligt för mig var denna händelse. Det var
första gången jag åkte med tåget, som hade många vagnar som
släp efter sig. Först några personvagnar och efter dem en
oräknelig massa godsfinkor. I personvagnarna satt befälet, de
andra i godsfinkorna, från vilka det hördes oväsen av olika slag,
säkerligen föranlett av alkoholhaltiga drycker.
Tåget fortsatte till Emmaboda. Det stannade och en massa
människor vällde fram från det långa tåget. Många av dem var
så berusade att de med nöd och näppe kunde ta vara på sig
själva, men de bar ingen uniform.
Sida 3
De värnpliktiga hade bytt till civila kläder före hemresan. Vi
träffade far, som kom hem i uniform och han hade som vana att
icke förtära sprit under resorna mellan förläggningsplatserna
och hemorten. Detta var mor och jag glada över. Han hade även
någon present med sig till oss, när han kom från ”slätten”.
Våren 1907 flyttade far och mor med familj, fem barn, till en
nybyggd stuga nere vid järnvägen, mitt för banvaktsstugan. Far
hade för en ringa kostnad köpt två rivningshus med gott
timmer. Husen var belägna på torpen Rosendal och Törnamålen
under under Skeppebo. På Törnamålen uppfördes ett nytt hus
åt torparen Ernst Fransson, som blev den siste torparen där.
Siste torparen på Rosendal var far. Där har inget hus
återuppförts. Där växer storskogen.
Vi hade nu blivit grannar till banvakten Peter Johan och hans
hustru Kajsa. Båda hade hunnit över sjuttioårsåldern. Deras
barn var vuxna. Yngste sonen Ernst bodde i hemmet men hade
anställning vid något av bruken i Lindås. Där arbetade även
hans bröder Thure och Hjalmar. Den sistnämnde var gift med en
dotter till kusken Karl Svensson, Hilda. Hjalmar och Hilda kom
ofta hem till föräldrarna och hälsade på. Hilda var mycket
språksam. Då hon hade pratat färdigt med svärmor Kajsa kom
hon in till oss. Därigenom fick jag höra en del om förhållandena
i Lindås. Vidare hade jag läst namnet i Lindås på bakugnsluckor
och kokspisar i stugorna jag besökt hemomkring.
År 1908 kom jag in i folkskolan efter att tidigare genomgått tre
småskoleklasser vid Skäveryd skola. En dag hade
folkskoleläraren Herman Svensson, som tjänstgjorde sitt första
år som lärare, ett särskilt ärende till oss elever. Vi skulle
uppmana våra föräldrar att komma till en bibelförklaring i
Lindås skola. Bibelförklaring skulle hållas samtidigt som ett
annat möte, vilket utlysts i Folkets Hus. Detta möte hade
anordnats av de s k ”Unghinkarna”. Programmet var ”Djävulens
begravning”. Både vi barn och våra föräldrar ryste när det
talades om saken. Jag tror att alla från vår ort höll sig undan
från både bibelförklaringen och den andra tillställningen, vilken
Helge Johansson närmare beskrev i 1980-års ”I Dackebygd”.
Sida 4
Det har berättats för mig att prosten Hovlund då han lämnade
skolhuset efter bibelförklaringen mött en yngling som talat om
hur det gått till vid den andra sammankomsten samt att prosten
tagit fram en krona och överräckt den till ynglingen och yttrat:
”Unge man, tag denna slant, jag har alltid varit ömsint mot de
faderlösa.” Efter folkskolans avslutning 1911 på sommaren
började konfirmandundervisningen som avslutades med
konfirmation vid pingst påföljande år med 145 konfirmander,
80 pojkar och 65 flickor. Bland konfirmanderna från Lindås
minns jag särskilt Gustav Allgulin och Adolf Lannerdal.
Bland mina jämnåriga från min hemtrakt minns jag särskilt
Oskar Karlsson, Frans Gustafsson, Karl Bäckström, Hertha
Åstrand, gift Åhlund, Anna Petersson, Anna Fransson, Erik
Nilsson och Hugo Åstrand. Knappast någon i den stora skara
som konfirmerades 1912 hade någon möjlighet till högre
utbildning. Vid den tiden var det tre stycken som tog studentexamen. Det var Albin Lannér, Udden, Fritjof Ellerstam,
Ellingsmåla samt Helge Åstrand, Linnefors. Dessa var de enda
under en lång följd av år i Vissefjärda kommun, Emmaboda
tätort undantagen, som nått fram dit. Nu för tiden har alla
möjligheter att nå gymnasiekompetens.
Vi, som såg världen redan under förra århundradet, kunde
endast i undantagsfall nå möjlighet till högre utbildning än den
en halvtidsläsande folkskola kunde ge. I stället måste man ta
tjänst för att klara sin egen försörjning. Det var ej mycket att
välja på. En möjlighet var att ta tjänst hos någon bonde för
sommarhalvåret mot en kontant lön på 50-60 kr samt kost och
logi. De som hade möjlighet att återvända hem på hösten
kunde ta en sådan tjänst. För övriga fanns endast möjligheten
att få arbete på en fabrik eller verkstad, där det fanns arbete
året runt. Oskar och jag kom in på Gamla fabriken i Emmaboda
i början av juli 1912. Det var meningen att timlönen skulle bli
12 öre i timmen. Min far lyckades dock att underhandla med
disponent John Forsman så att timlönen blev 15 öre.
Fabriken tillverkade dörrar som exporterades till Tyskland där de
tog emot så mycket vi hann med att tillverka. Arbetstiden var
10 timmar, 7 timmar på lördagar. Dessutom arbetades övertid i
stor utsträckning. 12-14 timmar per dag var ganska vanligt.
Sida 5
Mitt första logi fick jag hos Helena Eriksson, som bodde intill
banvaktsstugan i Knappsmåla. Där fick jag en ren och snygg
säng mot en hyra på 33 öre i veckan. Hon hade räknat med en
krona för tre veckor. Som granne fick jag banvakten Karl
Svensson och hans familj. Med Karl Svensson fick jag åka på
hans tralla många gånger. Järnvägen var, ehuru det var
förbjudet, den väg man färdades för att besöka föräldrahemmet. Då man på måndagsmorgnarna skulle återvända till
arbetsplatsen var det att gå järnvägen till Brinkabo övergång.
Om man hade tur var Karl Svensson där och för det mesta hade
man tur, ty ”sträckan” måste köras av banvakten efter varje
tåg. Det bör sägas att Karl Svensson och jag blev vänner för
livet.
Då sommaren gått till ända, med sämre väderlek, var jag
tvungen att söka ny bostad. Vi var fyra ynglingar som hyrde in
oss hos Johan Andersson på Södra vägen. Allmänt benämndes
han Klock-Johan. Han hade själv byggt stugan strax dessförinnan vi kom dit. Han byggde även källare på tomten. Detta var
fritidsarbete för Johan. Till yrket var han en skicklig urmakare
och hade full sysselsättning med reparationer, rengöring och
smörjning av klockor av olika slag. Till och med de minsta damuren var inga problem för Johan. Hos honom hyrde vi, Erik
Larsson, Oskar Karlsson, Yngve Elgán och jag ett rum en trappa
upp. Möblerna bestod av två dragsängar, ett bord och fyra
stolar. Johans hushållerska Lovisa, kokade kaffe åt oss två
gånger dagligen. Mjölk, kaffebröd mm köpte vi varje frukostrast
hos Emelia Olsson som även bedrev bagerirörelse. Avlöningen
från fabriken tillät ej måltider på någon matservering. Vi tog
mat hemmaifrån ett par gånger i veckan. Bröd, fläsk och
kroppkakor mm hämtades och transporterades till förläggningen
i en randig ”hemlängtan”, som även fick fungera som skafferi.
Räddningen var att det gick att köpa fullvärdig mjölk för 10 öre
halvlitern. Det var annat än den kristidsprodukt man fått dras
med ända sedan början av 1940-talet som nu kostade inemot
4 kr litern.
Gamla fabriken kallades så, då det på andra sidan om järnvägsspåren (där Hotell Amigo nu ligger) fanns en liknande
anläggning som kallades ”Nya fabriken”, som brann ned en försommarnatt 1912.
Sida 6
Polisen gjorde brandplatsundersökning och höll på med det en
god del av sommaren utan att kunna utreda brandens
uppkomst. På gamla fabriken, där det även fanns sågverk med
brädgård, fanns det full sysselsättning. Disponenten John
Forsman var chef och C V Åhlund var verkmästare. Han hade ett
långt svart skägg och kallades därför i vardagslag för ”Skägget”.
Dessutom var där tre anställda månadsavlönade maskinställare.
De var Viktor Jonsson, Alfred Karlsson och Wester. Deras
månadslön var 110,105 och 100 kr. Maskinisten Levin hade 75
kr i månaden. Övriga som arbetade vid maskiner och kapverk
fick omkring 30 öre i timmen. De unga pojkarnas timlön rörde
sig omkring 15-20 öre. Bland dem fanns även verkmästarens
son, Carl Åhlund. Bland maskinarbetarna fanns Johan Peter
Johansson, August Svensson, Karl Mattson, Axel Bernhard
Johansson, Axel Frigot Johansson och Gottfrid Karlsson m fl.
I brädgården sysselsattes August Johansson, Axel Petersson,
Frans Petersson, Olaus Fredriksson, Mannerström, Frans
Wollberg samt Ruud vid justeringssågen. Timlönen var 27 öre.
Bland pojkarna som hade olika sysslor fanns, utom ”Johans”
hyresgäster, Helge Theander från Kryssebo, Gunnar Petersson,
Gusemåla, Hugo Petersson, Kimramålavägen och Olle Olsson,
Storgatan m fl. På kontoret fanns utom Forsman även Ragnar
Franzén. Han var jämnårig med mig. Har var med då den första
brandkåren bildades i Emmaboda. Jag vill minnas att det var år
1914. 1913 elektrifierades Emmaboda tätort. Det var högtidligt
då elströmmen slogs på ute på Getasjökvarn.
Den 1 maj 1913 var vi med om första-majdemonstrationer med
musikkårer, fanor, standar och banderoller. Riksdagsman Karl
Magnusson från Kalmar hade vid riksdagsmannavalet till andra
kammaren 1911 röstats in i riksdagen av socialdemokraterna
och nu blivit kallad att hålla föredrag i Folkets Park. Allmän
rösträtt för män hade nu genomförts genom beslut av
riksdagens båda kamrar, där strider mellan de olika partierna
under flera år pågått innan beslutet genomfördes. Vad som nu
krävdes vid första-majdemonstrationen var: 8 timmars
arbetsdag, rösträtt även för kvinnorna, försvarskostnadernas
begränsning till 70 miljoner per år. Högerpartiet, som hade
majoritet i första kammaren med mer än hälften av kammarens
150 ledamöter samt 83 av andra kammarens 230 riksdagsmän,
ville satsa 100 miljoner kr till försvaret årligen.
Sida 7
Vid valet till andra kammaren 1911 var det det Liberala partiet
som vann en storseger genom att få 102 mandat. Även
socialdemokraterna gick fram vid valet med vinst av flera
mandat. Liberalernas ledare var Karl Staaf. Som tidigare nämnts
var han med och löste unionskrisen år 1905. han blev en ny
statsminister efter högern ledare Arvid Lindman. Det förlorande
partiet gav ej upp striden. Statsminister Staaf beskylldes för att
ha mutats av främmande makt och efter ett tal i Karlskrona,
som han höll år 1913, förbättrades ej situationen. En
godsägare, Nyberg från Uppland, skrev ett upp-rop och
uppmanade Sveriges bönder att möta upp i Stockholm för att
hos kungen begära en upprustning av försvaret. Det s k
bondetåget kom därefter att organiseras och kom till huvudstaden den 6 februari 1914. Själv kom jag att få se en slänt
därav. En vinterdag de första dagarna i februari kom ett
järnvägståg från Karlskrona.
I detta fanns först personvagnar, på den tiden på fyra hjul, samt
ett stort antal godsfinkor som innehöll passagerare. Hos dessa
syntes stämningen var god trots februarikylan. För flera var det
säkerligen första Stockholmsresan och ett litet äventyr men de
var säkert välförsedda med både mat och dryck. I bondetåget
deltog ca 30 000 personer. Därefter kom mötet på borggården
och det s k borggårdsstallet, som föranledde ministären Staafs
avgång. Den 8 februari anordnades en arbetardemonstration
med omkring 50 000 deltagare. Dessa uttalade sitt förtroende
för den avgående regeringen.
Nu måste kungen se till att en ny regering bildades. Efter vissa
svårigheter lyckades det att få Hjalmar Hammarsköld att bilda
den nya regeringen. Mörka moln hade nu uppstått på den
politiska horisonten. Sverige befann sig i det första världskrigets
skugga. Vid den tiden fanns ett Folkets Hus i både Emmaboda
och Lindås. Man kan tro att båda byggts efter samma ritning.
Egentligen liknade de inbyggda dansbanor och användes som
sådana i stor utsträckning. Om somrarna var väggarna borttagna. Fester och inomhusdanser var de enda egna inkomstkällor som stod till buds. Några anslag i pengar från stat eller
kommun kunde man ej på den tiden räkna med. Det var svårt
att komma över en tomt i närheten av ett samhälle om markägaren fick veta vilket ändamål den skulle användas till. I de
flesta fall måste tomtköpet ske genom en bulvan.
Sida 8
Även om man köpte tomten billigt var det svårt att få fram
pengar att betala den med. Lån i bank var det svårt att få, man
måste ju skaffa fram borgensmän. Trots alla svårigheter fick
man dock i början av detta sekel ett Folkets Hus både i
Emmaboda och Lindås. Otroliga uppoffringar från fabriks- och
verkstadsarbetarnas samt övriga låginkomsttagares sida i både
pengar och dagsverken efter ordinarie arbetstid skapade fram
lokaler för möten och sammanträden av olika slag till gagn för
hela bygden.
Våren och sommaren 1914 hade Gamla fabriken i Emmaboda
stora orderbeställningar av dörrar från Tyskland och Frankrike.
Det arbetades övertid varje dag, utom lördagen, med fyra
timmar. Sammanlagd arbetstid; 14 timmar dagligen. Den
1 augusti, en söndag, bröt första världskriget ut. Tyskland anföll
både Ryssland och Frankrike på en gång. För att kunna överrumpla sistnämnda land tog de tyska arméerna sin väg genom
Belgien. England kom Frankrike till hjälp och snart var nästan
hela Europas länder i krig med varandra. Detta skulle sedan
vara till hösten 1918.
På måndagsmorgonen då vi kom till arbetet mötte oss verkmästaren C W Åhlund med orden: ”Idag, gubbar, låter det
någonting annat.” Nu upphörde dörrtillverkningen helt. Något
övertidsarbete behövdes ej i fortsättningen. Fabriksledningen
fick svårt att sysselsätta alla sina arbetare. Själv var jag eldare
och behövdes för att hålla ångmaskinen igång. Det byggdes
anordningar för att sätta igång tillverkning av takspån. Det
hyvlades golvträ, pärlbräder, boaseringsvirke och övrigt byggnadsvirke för den inhemska byggnadsverksamheten. För detta
ändamål tillverkades även dörrar men långt ifrån i samma
utsträckning som tidigare.
I samband med krigsutbrottet mobiliserades även Sverige. Folk
kallades in till tjänstgöring vid militära förband i stora skaror
mitt i skörden av råg, korn, havre, vete och potatis samt övriga
rotfrukter. Värnpliktiga från våra trakter skickades till västkusten och de som bodde vid västkusten sändes till Karlskrona,
där de ej kunde skaffa alla logi för första natten. Därför kördes
massor av halm från de stora jordbruksgodsen utanför staden
och lades på Drottningsgatan mellan Flottans Sjukhus och
Skeppsbron till bäddar för de som ej kunde få tak över huvudet.
Militärmyndigheterna blev tagna på sängen vid krigsutbrott.
Sida 9
I början av maj 1915 sökte jag och erhöll anställning hos
Stenbergs. Firman hette Lindås Gjuteri & Formfabriks AB.
Fabrikör var då P A Stenberg. Han var bl a utlärd smed och höll
för det mesta till inne i smedjan eller dess närhet. Ibland ställde
han sig vid städet där inget arbete var honom främmande. Det
kunde gälla att svetsa samman ett par järnstycken på gammalt
vis. Varje stycke värmdes upp var för sig och klövs omkring
änden på två håll och delades i fyra delar som skiljdes från
varandra så att en gripklo uppstod på vardera järnstycket.
Ändarna med gripklor sköts sedan samman och formades till en
stor knut. Därefter lades de nu till ett stycke sammanfogade
ämnena i härden och värmdes så att knuten nästan smälte.
Vitsand hade under tiden kastas på ämnena. Därefter bearbetades ”knuten” kraftigt med hammare och slägga och formades
till önskad dimension. Detta var det gamla sättet att svetsa
samman två järnstycken med varandra. Numer går det till på
annat sätt.
Kan även nämna att jag varit smideshantlangare åt P A
Stenberg vid ett par tillfällen då han själv ställde sig vid städet.
Ordinarie smed var Mårten Karlsson. Också Gotthard Ahlberg
arbetade en tid i smedjan. Även i ”skrotboden” arbetade jag
under första tiden. Där rensades gjutgodset sedan det svalnat
efter gjutningen. Där var Sandell bas. Han var en kraftig man i
40-50-årsåldern. Tidigare hade han varit sjöman. Han berättade
att han hade seglat mellan Amerikas fastland och Cuba med
sockerlaster. Där hade han bl a kommit i kontakt med ”Efraims
budbärare”. Enligt Sandell hade han genom den funnit den rätta
religionen, som han gärna ville sprida vidare. Jag kom så
småningom in i verkstaden, där jag fick arbeta vid bänken. Där
tillverkades järnsvarvar, en mindre sort än verkstadens egna.
Till svarvarna skulle medfölja transmissioner, en till varje. Det
var innan det kom en elmotor till varje svarv. Det var dessa
transmissioner jag fick jobba med så länge jag var kvar vid
företaget.
Då jag anställdes fanns det en röd verkstadsbyggnad 30-40
meter lång och 7-8 meter bred. En gren av Lyckebyån
strömmade fram under byggnaden. Framför och rätt nära gick
vägen till Gullbergs verkstad över en träbro. På andra sidan
vägen låg smedjan och Gjuteriet intill dammbyggnaden och där
fanns även en äldre byggnad, som troligen varit en kvarn.
Sida 10
Där fanns en vattenturbin som levererade kraften genom en
lång axel från turbinen fram till ett kugghjul eller remskiva
under verkstadsbyggnaden. Kraften levererades till de olika
maskinerna i verkstaden. I verkstadens mitt i dess längdriktning
uppe i taket, var anbragt en lång axel på vilken det fanns en
mängd remskivor, som genom remmar var i kontakt med
svarvar, borrmaskiner, hyvlar och övriga maskiner i verkstaden,
som härigenom kunde drivas av vattenkraften.
Mellan verkstaden och vägen till Gullbergs, i höjd med verkstadens västra gavel, stod en tvåvåningsbyggnad, en arbetarebostad, röd till färgen. I övre våningen bodde familjen
Lannerdahl och i undervåningen bodde svarvaren Erik Petersson
med hustrun Elsa samt dottern Stina. Erik höll på med att
uppföra egen bostad vid nuvarande Södra Lindåsgatan. Familjen
flyttade in i den nya bostaden hösten 1915.
Då jag i början av maj 1915 fick anställning i Lindås hade en
nästan jämnårig kamrat till mig från Linnefors; Frans
Gustafsson, erhållit anställning hos Gullbergs som kärnmakare.
Vi båda fick bostad hos änkefru Anna Gustafsson, som bodde
mitt emot möbelfabriken. Denna bostad hade endast ett rum
och kök. Frans och jag fick dela en dragsäng som stod vid
rummets ena långsida närmast vägen och Anna sov i en
liknande säng på andra långsidan av rummet, närmast
Lyckebyån. Dessutom skulle Anna koka vårt kaffe ett par
gånger om dagen. Vi fick även disponera var sin hylla i matskänken nere vid dörren. Sedan lång tid tillbaka var det en vana
för oss att ordna vår mathållningen på detta sätt då en timlön
på 12 öre ej medgav att äta på matservering där man tog en
krona om dagen för maten.
Anna tog omsorg om oss på alla sätt som hon gjort med alla
sina ”gossar”, som hon kallade sina inneboende. Förr i världen,
då järnvägen Kalmar-Emmaboda byggdes, hade hon även haft
matgäster. Till maten serverades även öl. Det kunde förekomma att rallarna kunde bli både upprymda och bångstyriga
men Anna klarade av dem på så sätt att hon utan vidare egenhändigt slängde ut de som bråkade. Att hon i sin ungdom haft
goda kroppskrafter är omvittnat. En handlare Petersson i Lindås
höll vad med Anna att hon skulle få fem kronor om hon lyfte
upp en tunna sill på en arbetsbänk.
Sida 11
Tunnan vägde minst 100 kg och på vagnen hade placerats en
s k ”ryss” av flätat spånvirke. Sådana ekipage användes till
lättskjutsar förr i tiden. Anna vann femman! Hur det gick till
berättar Anna sålunda: ”Jag ställde mig framför tunnan, tog fatt i
kanterna och rullade upp henne på knäna och sedan var det bara att
välta in den i ryssen.” jag har talat med äldre personer i
Vissefjärdatrakten som vitsordat sanningen i Annas berättelse.
En tid efter det vi flyttade till Anna hade hon sin födelsedag, då
hon fyllde 77 år. Hon var född den 5 juni 1838. Jag själv hade
min födelsedag samma dag. Ålderskillnaden var 60 år. Anna
hade mycket att berätta om det som hänt under hennes levnad.
Hon talade bl a om att hon som barn bott i Kyrkeby samt att
hon varit vittne till att någon eller några av de kungliga varit
gäster på södra Kyrkeby. Mycket annat förnämt folk hade också
varit närvarande vid tillfället och det hade serverats mat på fina
serviser. Anna, och med henne jämnåriga, hade smugit sig fram
till gårdsbyggnaden och tittat in genom ett fönster och sett var
som förevarit. Anna var då sex år gammal. Det kalas som Anna
omnämner kan ha ägt rum år 1844 eller samma år Carl XIV
Johan avled. Det kan ha samband med Eriksgatan Oskar företog
efter sin tronsbestigning. Innehavaren av Södra Kyrkeby var vid
den tiden överstinnan Silversvärd, som hade två döttrar. Den
ena av dem var gift med August Palme, en anfader till
Olof Palme. Om vi återgår till Anna Gustafsson stod vi, Frans
och jag, under hennes ständiga kontroll och omsorg. En kväll då
vi skulle gå till sängs hade Frans försummat tvätta sina fötter
före sänggåendet. Detta anmärkte Anna på och yttrade:
”Tvättar du ej dina fötter om kvällarna, Frans, eller har du ej tagit av
strumporna?” det var vanligt att vi tvättade oss ordentligt i den
förbiflytande Lyckebyån alldeles intill stugan.
Anna kände väl till alla inom samhället, men så många var det
ej som besökte henne. Hon var redan då en av de äldsta. En
med henne jämnårig, fru Erlandsson, kom dock nästan var och
varannan dag. Hon var en släkting till Carl Gullberg och bodde i
en byggnad intill Gullbergs verkstad. Hos Anna bodde också
samtidigt med oss en dotterson i tioårsåldern, som kommit hem
från Stockholm. Jag kan ej nu erinra mig vad han hette.
Då Erik Petersson fått sitt nybyggda hus färdigt fick Frans och
jag hyra ett rum där.
Sida 12
Anna tog det mycket hårt att vi flyttade från henne. När vi
sedan hämtade våra tillhörigheter blev hon arg och yttrade: ”Nu
tror ni väl att ni kommit i 'herrapartens välling'?!” Elsa och Erik var
trivsamma och präktiga människor och de hade flera
hyresgäster. Bland dem fanns även Oskar Karlsson. Strax efter
jag fått anställning hos Stenbergs frågade jag Bernhard
Stenberg om inte även Oskar kunde få plats där och jag fick
svaret att han var välkommen dit om han kom genast. Oskar
stannade sedan kvar intill pensionsåldern d v s omkring 50 år.
Han blev efter hand verkmästare vid företaget. Han blev också
en föregångsman inom Lindås samhälle samt inom hela
Vissefjärda gamla kommun. Under flera år var han kommunalfullmäktiges ordförande, till vilken befattning han vid varje valtillfälle enhälligt utsågs.
Oskar och jag var skolkamrater och satt i samma skolbänk
under vår skoltid. Våra mödrar var jämngamla med två dagars
mellanrum. De döptes även samtidigt. Det skulle ej dröja länge
förrän Oskar träffade Karl Svenssons dotter Edit. Hon bodde hos
sin moster Sofia Svensson, en språksam och gemytlig kvinna,
tillsammans med syskonen Selfrid, Gunnar och Anna. Med
Selfrid och Gunnar var jag arbetskamrater hos Stenbergs. Sofia
var nybliven änka. Karl Svensson hade avlidit strax innan vi
kom till Lindås sommaren 1915. Om vi återgår till Stenbergs
verkstad vill jag nämna något om dem som arbetade där. Först
fanns där alla bröderna Stenberg: Bernhard, Sigfrid, Jon, Agne,
Arvid, Tage, William, Erik, Ivar och Gustaf. Till familjen hörde
även systern Karin. Alla syskonen arbetade i företaget på
kontoret eller i verkstaden. Jag vill dock minnas att Erik under
vinterhalvåret 1915-16 gick i skola vid något tekniskt läroverk,
troligen låg det i Norrköping.
Under samma tid byggdes verkstaden till åt ”Gullbergshållet”.
Den gamla verkstaden förlängdes med en byggnad av vit sandsten. Den äldre verkstaden blev allt för trång för att även
rymma nya svarvar, hyvlar och borrmaskiner som firman anskaffade. Företagets tillverkningar var främst svarvar och pelarborrmaskiner vid den tiden. Särskilt svarvar tycks haft en
strykande åtgång. Den ena sändningen efter den andra
lämnade verkstaden. Syskonen Stenberg arbetade bittida som
sent på verkstad och kontor.
Sida 13
Arbetstiden var 10 timmar per dag vid den tiden, men tillfällen
gavs att arbeta övertid och dessa tillfällen måste den som var
nybörjare med mindre betalning än dem som lärt yrket, ta vara
på. En dag på eftervintern kom det upp ett anslag på
verkstadsdörren som meddelade, att företaget höjde timlönerna
för de anställda med 10%. Detta gällde dock inte ackord. Vid
den tiden fanns ingen fackförening på platsen.
Det rådde mycket god sämja mellan arbetsgivare och
arbetstagare vid detta företag och de produkter som framställdes blev därefter. En jämförelse mellan hur det såg ut på
platsen då jag började där 1915 och hur det ser ut idag bär syn
för sägen. Visserligen har namnet Stenbergs kommit bort, men
frågar man någon anställd hos Flygt om var han arbetar, så nog
säger han att han är anställd hos Stenbergs. Det är snart 70 år
sedan Carl Gullberg stod i sitt gjuteri om kvällarna och gjorde
kärnor till de produkter som skulle gjutas i gjuteriet, men frågar
man någon som är anställd vid samma företag idag var han
arbetar, blir svaret i de flesta fall: Hos Gullbergs. Gamla fina
namn är ej så lätta att utplåna.
Utom bröderna Stenberg, som förskaffade sig en gedigen både
praktisk och teoretisk god utbildning i facket, fanns hos
företaget mycket skickliga yrkesarbetare. Sådana filare, så
kallades montörerna på den tiden, som Anton Svensson, Melker
Karlsson, David Qvist, Dahlman/Rosén och Albert Nilsson
borgade för att det blev fullgott arbete utfört på verkstaden.
Svarvarna Ernst Karlsson, Erik Pettersson, Gunnar Ahlin, Oskar
Karlsson, Lindqvist, K A R Lindeberg, Harald Karlsson och
Gunnar Karlsson hade tidigare bearbetat detaljerna. Selfrid
Karlsson hade vid sin fräsmaskin även gjort sitt, liksom de som
stått vid hyvlarna; Ernst Karlsson och Ragnar Nicklasson.
Ett arbete, som jag var med om, höll på att misslyckas. En
person, nedkommen från Stockholm, Arvid Karlsson, skulle tillverka en balkong till apoteket i Emmaboda. Jag blev hans hantlangare. På den tiden förekom varken gassvetsning eller
elektrisk svetsning. Det blev att borra hål och nita samman de
olika delarna av balkongen. Hålen borrades. Då det var färdigt
att värma nitarna och passa samman de olika delarna visade
det sig att borrhålen hamnat på fel ställe. Då sa Arvid: ” Nu går
vi in på kontoret och säger upp oss.”
Sida 14
Detta skedde dock ej. Det blev istället att kapa bitar av klent
rundjärn, värma upp dessa samt ”lusa” igen hålen och att borra
nya hål på rätt ställe. Balkongen blev färdig och godkänd, men
det tog lång tid. Jag vill minnas att vi arbetade övertid för att
klara saken samt att vi angav mindre tid än den vi verkligen
haft.
Arvid var lite annorlunda än de övriga som arbetade hos
Stenbergs. Varje lördag, då arbetstiden endast var 7 timmar,
”firade” han och reste till Nybro och köpte brännvin. Sedan
festade han om under helgen. Efter middagen på måndag kom
Arvid tillbaka. Han var en rolig prick som hade allehanda upptåg
för sig. Det var ont om bl a tvål och såpa. Det var dock
nödvändigt att före måltiderna vid exempelvis frukost- och
middagsrasterna, tvätta händerna i råoljemotorns kylvatten.
Varje man hade då en tvålbit eller såpklick med sig. En dag
hade Arvid en försvarlig kvantitet, som man trodde var såpa,
med sig vid tvättningen. Många, även jag, var framme och
försåg sig av ”såpan”, som dock var en blandning av järnfärg
och konsistensfett! I stället för att bli ren om händerna blev
förhållandet motsatsen. Det tog flera dagar att bli kvitt eländet.
Hade det varit någon annan är Arvid som ställt till med
upptåget, hade resultatet blivit ett kok stryk, men ingen vågade
sig på honom. Han ägde nästan omänskliga kroppskrafter. Som
exempel kan anföras att han bar framför sig en färdigmonterad
svarv från monteringsplatsen till platsen för emballering.
Svarven vägde något över 400 kg. Förutom svarvar och borrmaskiner tillverkades vid Lindås Gjuteri & Formfabrik formar för
glasbruken. Formarna göts i gjuteriet och formmakarna tog
sedan hand om dessa. Dessa formmakare, på senare tid även
kallades formgravörer, var riktiga konstnärer, som med fina
mejslar och andra verktyg utförde mönster, sådana som man
kan se på olika glasföremål. Karl Bank och Janne Knutsson var
de, som under tiden jag hade anställning vid företaget, utförde
dessa arbeten.
I gjuteriet framställdes allt gjutgods som behövdes för
tillverkningen av de maskiner som var aktuella då jag var där,
svarvar och borrmaskiner. Där arbetade Ernst Albin, Frans
Zakrisson, Edvin Allgulin. Han var visste en gång i tiden
båtsman. För yrkesskickliga arbetare med mins 6-7 års
yrkesvana var timlönen i såväl gjuteri som verkstad 37 öre.
Sida 15
Mycket arbete utfördes på ackord. Då blev arbetsförtjänsten
högre men arbetstakten hårdare. Min egen timlön var till en
början 12 öre. Då jag slutade anställningen något mera än ett
år senare, hade den stigit till det dubbla. Bernhard lovade
löneförhöjning om jag stannade kvar. Jag trivdes mycket bra
med arbetet, men jag hade fattat ett beslut. Jag ämnade söka
anställning vid flottan. Jag ansåg att mina teoretiska kunskaper,
som folkskolan meddelat, var i knappaste laget. För helt
medellösa ynglingar, som ej kunde räkna med någon hjälp från
föräldrarhemmet, var militäranställning enda möjligheten att
förbättra sina kunskaper från folkskolan. Man skulle ändå göra
sin värnplikt, på den tiden ett helt år, med 20 öre om dagen i
avlöning. Nu skulle det bli 50 kr i månaden samt fritt vivre.
Anställningen vid krigsmakten skulle vara i fyra år. Den kom
senare att utökas undan för undan till tio år.
Vi återgår till Stenbergs. I smedjan fanns vid den tiden smeden
Ahlberg. Han hade tidigare haft egen smedja intill ”Kimramålavägen” i Emmaboda. Tidvis var jag ”smedhalva” åt Ahlberg.
På våren 1916 kom Mårten Karlsson till Lindås och avlöste
Ahlberg i smedjan. Han stannade kvar i företaget intill sin
pensionsålder. Han är nu 89 år gammal samt vid ganska god
vigör. Bland alla som på den tiden var sysselsatta vid Stenbergs
är vi nu endast tre kvar i livet. Utom jag själv är det Anton
Svensson och med honom jämnårige Mårten Karlsson. Av den
stora familjen, barnen till P A Stenberg, lever endast tre kvar,
Karin, änka efter handlaren A Karlsson, samt bröderna Ivar och
Gustav.
Må man uttrycka en önskan att de gamla fina företagen,
Stenbergs och Gullbergs, även om de nu har andra namn, må
kunna bestå och växa även i fortsättningen. Alla tecken tyder
på att detta kommer att ske. Om man gör jämförelser med hur
det såg ut i de båda samhällena Emmaboda och Lindås år 1915
samt hur det ser ut idag, måste man säga att båda hållit sig väl
framme i den allmänna utvecklingen som hela samhället
genomgått under de gångna åren. Ingen generation har väl
under tidigare skeden under en så kort tidsperiod upplevt något
liknande. Såväl Emmaboda som Lindås har samlingslokaler
sedan år 1915. Den i Emmaboda låg på samma tomt som
nuvarande Folkets Hus och den i Lindås låg invid järnvägslinjen,
på samma sida som förutvarande möbelfabriken, något
hundratal meter öster om denna.
Sida 16
Dessa båda Folkets Hus tycktes vara byggda efter samma
ritning med form som ett cirkustält. I byggnadernas mitt fanns
en kraftig stolpe som höll upp taket och invid stolpen var en
ganska stor järnkamin placerad under vintertid för uppvärmning
av lokalen. Väggarna hade löstagbara luckor, som avlägsnades
under den varma årstiden. Då anordnades friluftsfester i den
omgivande parken. Genom dessa tillställningar klarades de
ekonomiska åtaganden Folkets Husmedlemmarna var tvungna
att klar av. Några pengar från kommunen som hjälp till denna
rörelse var det ingen som räknade med. Trots att arbetstiden
var 10 timmar per dag, lördagar 7 timmar, samt övertid
dessutom, fanns tid över att ägna sig åt föreningsverksamhet
samt åt vården av de egna fritidslokalerna. Dessa pionjärer
förtröttades aldrig. De såg framåt mot en ljusare tid men fick
aldrig uppleva den.
Vad hade man för sig i dessa lokaler? Jo, där hölls föredrag och
föreläsningar av olika slag samt föreningsmöten. ABF hade
börjat med studiecirklar i olika ämnen. På den tiden fanns det
tre politiska partier: Högerpartiet, De frisinnade och Arbetarepartiet socialdemokraterna. Dessa ville samtliga styra samhället
parlamentariskt med hjälp av rösträtten. Vidare fanns det parti
som ville omstörta samhället med våld; Ungsocialisterna. Deras
antal var dock ganska ringa. Hinke Bergegren och Carl Schröder
var deras ledare. Tidningarna Brand och Nya Folkviljan var
deras liv- och husorgan.
Då det stundade val till riksdag och landsting och även
kommunalval, blev det liv och rörelse bland de olika partiernas
företrädare. Möten utlystes där det först hölls ett föredrag som
följdes av diskussioner med flera deltagare. Sådana
tillställningar kunde vara i flera timmar. Inför riksdagsvalet 1911
var det en särskild spänning. Den allmänna rösträtten för män
hade strax dessförinnan beslutats i riksdagen. Tidigare gällde
den 40-gradiga skalan, d v s en man kunde ha ända upp till 40
röster vid ett val med hänsyn till inkomst och förmögenhet.
Kvinnorna hade vid den tiden ingen rösträtt. Enligt lagen stod
hon då under mannens målsmanskap. Valet hösten 1911 blev
ett jordskred för Högern. De frisinnade tog 102 mandat av
andra kammarens 230. Lägger man till Socialdemokraternas
mandat miste Högern majoritet i andra kammaren. Mandattiden
var då 4 år.
Sida 17
I första kammaren, som hade en mandattid på 8 år, valdes dess
riksdagsmän av landstingen. Som följd av valet 1911 blev De
frisinnades partiledare Karl Staaf statsminister. Vad som
därefter följde har redan omtalats.
Vid beskrivning av de båda Folkets Huslokalerna glömde jag att
nämna, att båda hade en teaterscen. Tidigare visades amatörteater mm, samt någon gång teaterföreställningar som gavs av
kringresande teatersällskap. Från scenen framfördes även
föredrag av olika slag, föreläsningar mm. Det bör nämnas vilka
talare som på den tiden anlitades till att hålla de politiska
föredragen. Högerpartiet anlitade David Norman i Läckeby,
Socialdemokraterna den 1911 nyvalde riksdagsmannen Karl
Magnusson i Kalmar och De frisinnade statsrådet Alfred
Petersson i Påboda. Sistnämnde var jordbruksminister i Staafs
ministär. Därjämte fanns det ambulerande talare, som for land
och rike runt i ”Blå bilen” för Högern och ”Röda bilen” för
Socialdemokraterna. Vid dessa föredrag mötte lokala debattörer
upp för genmälen mot de påståenden som kommit fram vid
föredragen. En av dem var Oskar Franzén i Lindås. Han var
begåvad med ett klart huvud och en rapp tunga. Jag minns att
han en gång vid ett föredrag, som David Norman höll i
Skäveryd skola, gick ganska hårt åt Norman, som kallade
identitetsbrickorna, som män skulle bära vid mobilisering, för
”dödsbrickor”. Detta tyckte Franzén var ett opassande uttryck
att begagna när den allmänna sinnesstämningen var så
upprörd. Detta hände före riksdagsmannavalet hösten 1914.
Första världskriget hade nyligen brutit ut och allmän
mobilisering rådde i Sverige, varvid vapenföra män inkallats
genom ringning i kyrkklockorna, tjut med ångvisslor från
fabriker och verkstäder samt människotransporter hit och dit
med män i godsfinkor under virriga förhållanden. Stämningen
bland människorna i våra bygder var då verkligen upp rörd.
Bland andra debattörer vid de politiska föredragen må nämnas;
bröderna Axel, Gustaf och Fritz Svensson i Emmaboda samt
disponenten John Forsman i Emmaboda. Den sistnämnde
tillhörde De frisinnade. Jag kan ej erinra mig någon lokal
debattör för Högern. Ungefär samtidigt när Folkets Park
anlades, fanns i Lindås en musikkår, en mässingssextett med
bas och virveltrumma. Däribland fanns Oskar Franzén, Albert
Nilsson, Gunnar Lindström, Sivers Bäckström, Bremer
Bäckström, Folke Bäckström m fl. Ledare var Oskar Franzén.
Sida 18
Jag minns att musikkåren spelade dansmusik vid friluftsfesterna
i Bromboda, vid första-majdemonstrationer samt vid andra
tillfällen. Kåren lever fortfarande kvar utan att ha åldrats eller
minskats. Till numerären har den väl istället fördubblats och
kvalitetsmässigt förbättrats. Men så har kåren under senare tid
haft mycket större resurser samt yrkesmusiker som ledare. För
kåren, som var ung för 70 år sedan, var nog föret i portgången
trögt. Den kämpade dock och levde vidare. Det kan vi vara
tacksamma för idag.
Det bör väl även nämnas att det 1915 fanns en kooperativ affär
i Lindås. Föreståndare var Ludvig Andersson. Den låg invid den
väg som går mellan nuvarande Södra Lindåsgatan och väg 180.
Jag vill minnas att vägen kallades Skuterydvägen. Vid denna
väg, till vänster om man kommer från Axel ”Bonnes” gård, låg
en tvåvånings byggnad, där affären var inrymd. Den hade
gammaldags inredning och var utan skyltfönster. Jag tror att
omsättningen var förhållandevis god trots att läget ej var det
bästa. Konkurrenten var Edstein. Hans butik var mera
välbelägen. Den innehades sedan under många år av Albert
Karlsson och hans maka Karin, som är enda dottern i P A
Stenberg och hans maka Marias stora barnaskara.
Såväl Emmaboda som Lindås innevånare har strävat sig fram
och utvecklat sig och blivit trivsamma och välutvecklade samhällen. Båda tillhörde Vissefjärda kommun. Emmaboda gjorde
det fram till 1930 och Lindås fram till 1969. De båda tätorternas
lägen intill varandra i kommunens nordligaste del och på
gränsen till Kronobergs län blev ej till någon fördel för någon av
tätorterna. Det blev en ständig strid med den rena landsbygdsbefolkningens företrädare vid kommunal- och kyrkostämmorna i
Vissefjärda. Det blev även dragkamp mellan tätorterna.
Bland dem som företrädde Emmaboda tätort under de första
två årtiondena av 1900-talet, kan nämnas disponenten John
Forsman samt en kompanjon till handlaren Axel Neikter;
A Rosén. Som företrädare för Lindås kan nämnas Oskar Franzén
och Gottfrid Jonsson. För den övriga kommundelen svarade
Frans Gustafsson i Andersmåla, Hjalmar Cullin, Kulla, Algot
Lannér, Udden och Carl Peter Gustafsson, Stålberga. Som
opartisk ordförande i kommunalfullmäktige, fungerade Arnold
Thörn, först komminister och sedan kyrkoherde och prost i
församlingen.
Sida 19
Vid flera tillfällen grep han in då bönderna (de enda som hade
något att säga till om i de 100 byarna utanför tätorterna) var
allt för omedgörliga då samhällsborna krävde något i ett eller
annat avseende. Oaktat att det inflöt mera i skatteintäkter från
tätorterna än kommunen i övrigt höll majoriteten från byarna
igen med slantarna då det begärdes något från tätorterna. Som
exempel kan nämnas att Axel Neikter i Emmaboda donerade
10 000 kr till ett församlingshem där och som villkor ställt krav
på att församlingshemmet skulle byggas inom en viss tid. En
framställning till kyrkostämman om anslag av medel till bygget
avslogs av stämman och donationen fick återgå till givaren.
Detta blev signalen till Emmabodaborna att vidtaga åtgärder för
separation från Vissefjärda församling. De båda samhällena
Emmaboda och Lindås var ej heller ense. Gottfrid Jonsson
framhöll vid ett tillfälle att de båda samhällena icke kunde
byggas samman, då det mellan dem fanns ett sankt område,
där ingen bebyggelse kunde ske. Det var nog flera än han som
hade den åsikten för 50 år sedan. Nu kan vem som helst
konstatera att sankmarken kunde dräneras och även bebyggas.
Som jag tidigare nämnt blev debatterna vid kyrko- och
kommunalstämmorna både långvariga och mången gång
ganska hetsiga. Under en debatt mellan John Forsman i
Emmaboda och Oskar Franzén i Lindås, hade Forsman framhållit
att Emmaboda, varifrån skattepengarna kom, ändock måste
vara kommunens hjärta. På detta svarade Franzén att han hört
mycket i sina dagar, men aldrig att hjärtat kunde sitta i ändan.
Genom kommunsammanslagningen för något mera än 10 år
sedan fick både Emmaboda och Lindås en bra placering inom
den nybildade Emmaboda kommun. Det bör nämnas att redan i
början av innevarande sekel begärde befolkningen i Lindås och
norra sockendelen i övrigt genom häradsdomaren J P Karlsson,
sockendelens utbrytning från moderförsamlingen samt att få
bygga en kyrka i Lindås. Det blev ingenting av detta. Det skulle
dröja 70 år innan kyrkan i Lindås kom till fullbordan.
Kanske jag skall nämna något mera om Anna Gustafsson. Hon
talade bland annat om att hon en gång i tiden varit gift, men nu
änka sedan flera år tillbaka. Maken hade varit ledamot i någon
av de s k folkriksdagarna som hölls i Stockholm åren 1893 och
1896. Dessa folkriksdagar organiserades länsvis och syftet var
att verka för allmän rösträtt. Den lagliga riksdagen uppvaktades
men där fanns ingen förståelse för någon reform i den vägen.
Sida 20
Sedan jag i maj 1916 slutat min anställning hos Stenbergs och
sedan haft jobb i Kalmar, Stockholm och Eskilstuna stundade
värnplikten. Jag fick åter anställning hos Stenbergs, men blott
för ett par månader. Det var hösten 1918 då Spanska sjukan
härjade som värst. Det var en tråkig tid. Varje söndag var det
tacksägelser i kyrkan efter avlidna människor inom socknen,
flera stycken vid varje tillfälle. Särskilt minns jag en söndag, då
det var 7 stycken, däribland församlingens mycket avhållne
komminister Henning Martin Rosenberg. Då grät alla i den
fullsatta kyrkan i Vissefjärda. Pastor Rosenberg var under denna
svåra tid ständigt ute varje dag och besökte döende människor.
Han blev själv offer för den härjande farsoten.
Den 10 september skulle jag ryckt in till Eksjö för att göra min
värnplikt vid Kalmar regemente i Eksjö. Jag stannade hemma.
Den 23 i samma månad reste jag till Karlskrona och tog
anställning vid minsavdelningen vid KA 2 och fick ett anställningskontrakt för 3 år. Strax därefter kom fjärdingsman P E
Sjöstrand i Gusemåla med en förpassningssedel. Han hade
order att se till att jag inställde mig vid regementet i Eksjö. Jag
hade gjort mig skyldig till olovlig undanhållning eventuellt
rymning med mins 15 dagars arrest som påföljd. Jag tog fram
mitt anställningskontrakt. Då sa Sjöstrand: ”Får jag låna detta
skall jag nog se till att du slipper komma till Eksjö.” Han var en
kunnig man på olika områden, P E Sjöstrand. Han tillhörde
Svenska Fred- och Skiljedomsföreningen och hade fått en
särskild utmärkelse för detta av Henry Ford i USA. På märket
stod ”Pax”, som betydde fred.
Den 31 oktober inställde jag mig på avtalad plats i Karlskrona.
När de 3 åren gått förnyade jag min anställning varje år med ett
år i sänder. 1925 skedde en väsentlig indragning inom alla
försvarsgrenar med mindre utsikter för befordran än tidigare. År
1928 sökte jag fjärdingsmannatjänsten i Vissefjärda och fick
börja denna tjänst den 1 december samma år. Den varade
sedan i 35 år. Sedan jag väl kommit igång med det nya jobbet
funderade jag på om Anna fortfarande levde. I så fall var hon
över 90 år. Jag ringde till ålderdomshemmet i Bussemåla och
fick reda på att hon befann sig där samt att hon var blind. Jag
begav mig dit och fick tala med henne. Då jag frågade henne
om hon efter mera än 15 år kom ihåg mig, svarade hon: ”Det
gör jag visst, jag kommer ihåg alla mina gossar.”
Sida 21
Alla som bott hos henne var hennes gossar. Hon var mycket
glad över mitt besök. Jag frågade om hon fick några pengar,
hon hade ju folkpension, några kronor varje månad. Anna
svarade: ”Några pengar får vi inte, pensionen tar fattigvårdsstyrelsen. Jag har inte ett öre, det var länge sedan jag hade några
pengar.” Själv hade jag inget överflöd men tänkte: Om jag ger
henne ett par kronor så har hon åtminstone något. Det var lika
mycket som en ungkarl hade som dagspenning vid nödhjälpsarbetena. Anna fick 2 kr och hon blev så glad som om hon hade
vunnit en stor vinst på ett lotteri. Så blev besöken hos Anna
någonting som hörde till rutinen. Ofta hade jag även andra
ärenden till hemmet. Det blev en vana att besöka Anna och varje
gång fick hon den obligatoriska tvåkronan. Om det dröjde
ringde syster på hemmet och talade om att Anna väntade på mig.
1934 fyllde Anna 96 år, samma dag som jag fyllde 36. Det blev
naturligtvis även då en uppvaktning för henne. Hon var då församlingens äldsta. Det var ej många i uppvaktningen, men jag
vill minnas att Gottfrid Jonsson var med. Han var ordförande i
arbetslöshetskommittén, som skulle samarbeta med
fattigvårdsstyrelsen och besökte därför ofta ålderdomshemmet.
En dag kom meddelandet att Anna slutat sin långa levnad. Som
sista önskan och vilja hade hon föreskrivet att jag och Gottfrid
Jonsson skulle bära henne till graven. När jag på utsatt dag
infann mig vid kyrkan var Gottfrid Jonsson där, rättaren Julius
Nilsson samt drängen på Bussamåla hade med gårdens likvagn
kommit till kyrkan och ställt hennes kista på ett par bockar vid
kyrkporten. Prosten kom punktligt som vanligt. Han frågade:
”Har hon ingen anhörig?” Svaret blev: ”Ingen har kommit.” Med fyra
bärare och prosten kom Anna på sin rätta plats. Enda kistdekorationen blev församlingens krans till sin äldsta medlem
samt två blomsterbuketter.
Jag vill till sist omnämna några personer som fanns i Lindås på
den tiden, vilka ej nämnts tidigare i min berättelse. Det var
bröderna Hjalmar och Arvid Thelander som ägde garveri,
bryggaren Oskar Gustafsson, filare Frans Johansson, gjutaren
Nordström, skräddaren Thure Molin och verkmästaren Karl
Ahlqvist. Nere vid bondgårdarna fanns Albert Håkansson (vid
kvarnen), Gottfrid Jonsson, John Carlstedt, August Petersson
och Alfred Johansson.
Sida 22
Där var jordbruken i full blomstring och ladugårdarna
välförsedda med hästar, kor, grisar och höns och där kunde
samhällsborna för billigt pris köpa det mesta av vad som
behövdes för hushållens behov.
EN
REDOGÖRELSE OM TORVUPPTAGNING OCH
TJÄRBRÄNNING UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET
Kriget var i full gång, året var 1916, Sverige hade ont om
bränsle, man satsade på ristugg och bränntorv.
AB Svea Margarin i Kalmar, hade gjort storaffär i Locketorp och
Skuteryd genom att inköpa ca 100 tunnland mossmark för att
användas som torvtäkt. På våren 1916 började bolaget med att
valla in mossen mot Locketorpsjön. Denna vall blev 600 meter
lång, på vilken det går en stig, som man även idag, när man så
vill, kan vandra på. Samtidigt gjordes utdikningar söderut
genom mossodlingarna ned till Emmabosjön. På våren 1917,
var utdikningen och invallning av den stora bränntorvsmossen
klar och arbetet med torvupptagning kunde starta. En
pensionerad fanjunkare från Kalmar, hade fått ansvaret att stå
för arbetet med torvupptagningen.
Tanken var att här skulle drivas torvtäkt i stor skala, det
inköptes tre stora ångmaskiner som gjordes användbara för
torvupptagning. Man startade grävning i södra delen av
mossen. Fem man öste torv i bandet till elevatorn, varefter
torven bearbetades i maskinen och genom ett munstycke
10 x 10 cm, matades fram å bräder som var en meter långa.
Vid varje maskin arbetade en maskinist, en vid munstycket, en
att hugga torven, en att sortera brädlappar och en som
placerade brädlapparna under munstycket. Därefter placerades
dessa brädlappar med torv, på en bana av träräls ca 50 meter
lång, vilken flyttades efter så fort bredningen framskred. Fem
man åtgick för att sköta denna bredning av torven. Vidare
förekom diverse arbeten såsom reparationer, skaffa bränsle till
ångmaskinen mm varför ca 17-18 arbetade vid varje maskin,
med tre maskiner blev det ca 55 stycken som hade sysselsättning
med detta arbete.
Sida 23
Efter att torven blivit utbredd på fältet skulle den först skäras.
Varje torv 10x10x100 cm skars i tre delar. Efter att densamma
blivit vänd och torkat ett par veckor lades torven upp i små
högar. Efter ca en månad, beroende på vädret, lades torven upp
i stackar om 100 torv i varje stack. Fram i juli var den första
skörden torv färdig för bärgning.
Till vändning och stackning av torven sysselsattes mest kvinnor
och ungdomar. Torvmossen i Locketorp, var en plats där både
män, kvinnor och ungdomar kunde få arbete. Inkomsterna var
förhållandevis goda, så man kan säga att det var goda tider i
Locketorps torvmosse. Omkring 100 personer sysselsattes i
mossen under högsäsongen och då är inte kvinnor och
ungdomar som jobbade med torvvändning och stackning
inräknade.
För att kunna skaffa mat och husrum till de anställda från
kringliggande orter, byggde bolaget ett ungkarlshotell med mat
och husrum för 100 personer, även här blev det sysselsättning
för 10-12 flickor. I rådande krigstider började det bli ont om
arbete på AB Svea Margarin i Kalmar, så bolaget överförde en
del av sitt folk till att arbeta i torvmossen i Locketorp. Dessa
jobbare var till lynnet ganska bråkiga och det dröjde inte länge
förrän en syndikalistisk fackförening bildades. Därmed följde
strejk och arbetsnedläggelse vid torvmossen. Det agiterades
mot företaget och arbetet lades ned några dagar. Efter att
berörda arbetare erhållit lite ökning på lönen kom arbetet åter
igång och allt var frid och fröjd.
Sida 24
Arbetet på AB Svea Margarin, Kalmar, kom åter igång och
arbetarna från Kalmar lämnade Locketorpsmossen. Folk från
grannsocknarna kom i massor och sökte arbete i Locketorp och
det dröjde inte många dagar innan Locketorp och Skuteryd
vimlade av okänt folk. Samtidigt som nytt folk kom till byn,
samlades kortspelare och äventyrare av olika folkslag och man
kunde på sommarkvällarna i skogsdungarna se olika kortspelarlag som tävlade om äganderätten till de surt förvärvade
slantarna, många var de som barskrapade fick lämna spelplatsen och till låns klara sig fram till nästa avlöningsdag.
Torvupptagningen slutade för året i slutet av augusti. Bolaget
hade skaffat ett ellok och lagt spår från mossen till Lindås
järnvägsstation. Spåret, som var ca 1 300 meter, hade lagts på
en bank som var dragen genom Thelanders skog- och
mossmarker (banken finns än idag). Torv lastades dagligen och
massor av bränntorven lämnade Lindås, för vidarebefordran
inom det svenska näringslivet.
Utöver transporten med torv efter ellok, jobbade närboende
bönder, med häst och vagn att forsla torv till Lindås. Bärgningen
pågick hela hösten fram till slutet av oktober och Locketorps
torvmosse blev till en guldgruva för folket i trakten. Fyra gånger
gick tre maskiner från söder till norr, varje gång grävdes ett 10
till 12 meter brett dike, ca 1,5 till 2 meter djupt. Torv var
utbrett över fältet i fyra omgångar. Tre maskiner hade under
sommaren grävt upp fyra sjöar från söder upp mot
Locketorpsjön. Massor av tjärstubbar hade blivit upptagna under
torvupptagningen och låg färdiga att användas för tjär-bränning.
Samma år, 1917, hyrde torvbolaget mark av Karl Johan Jonsson
norr om Lindås järnvägsstation och byggde upp ett tjärbränneri,
så nu visste man vad man skulle använda alla dessa tjärstubbar
till. Framemot augusti månad hade tjärbränning startat och
bränningen av tjära pågick sedan hela hösten och tjärlukten
kunde man känna när man färdades genom Lindås samhälle.
Några man var anställda vid bränneriet, en häst som transporterade stubbarna från torvmossen till bränneriet samt faten
med tjära till Lindås järnvägsstation för vidarebefordran ut över
hela landet. Tjäran blev inte den goda affär man tänkt sig från
början, tjäran i stubbarna var så dålig, att det inte lönade sig
att ta vara på den.
Sida 25
Detta gjorde att tillvaratagningen av stubbar upphörde och
tjärkokeriet i Lindås upphörde och att tjäran i Lindås, efter ett
år blev blott en saga.
Efter ett år i torvhanteringens tidsskede i Sverige blev det
bättre skickar i detta krigets tidevarv. Snart kom nästa år med
samma arbete i Locketorps torvmosse. Tre maskiner startade
sin strävsamma grävning från Skuteryd-gränsen i söder till
Locketorpsjön i norr, lämnade torv utbredd för torkning och
vidare till bärgning för att användas som bränsle till vårt lands
försörjning.
Andra årets torvupptagning var avslutad. Kriget var också slut
och Sverige hade inte längre behov av bränntorv. AB Svea
Margarin, Kalmar sålde torvmossen för en spottstyver. Köpare
var en firma från Emmaboda. Detta var på våren 1919. Den nya
firman avsåg att senare starta upptagning av bränntorv för
försäljning till Emmaboda glasbruk.
Åter blev det liv och rörelse i Locketorps torvmosse, kvinnor,
män och ungdomar kunde åter gräva, vända och stacka torv
och pengar skramlade åter i de anställdas börsar till godo för
berörda och affärerna i Lindås samhälle.
---------------------------------
Fortsättning följer i DEL 6
En återblick på skolan och dess utveckling inom Lindås samhälle
DEL 7
Metall avd 158
(del 6 och 7 kommer att finnas på hemsidan i början av februari 2015)
Sida 26