1. No category

Tankar från åren som gått
Här står jag Birgit, Maria Strand,
flicknamnet Johansson. Född i det här
huset 25 jan 1921, ensambarn tyvärr.
Mamma fick ligga i kammar´n när det var så dags. I
vanliga fall bodde farfar´n Johan Eriksson
i vår kammare. Han var född 1844 i Gräsmyr. Han
dog samma år som jag föddes 1921, han hade ingen
egen familj. Min rätta farfar Johan Abrahamsson dog
samma år som min pappa Erik Johansson föddes
1871. Farmor Maja-Stina med sonen Erik, kom då
hit och bodde här livet ut.
Pappa gifte sig ung med Maria Lundgren från
Haddingen, en mycket snäll och godhjärtad kvinna.
Hon födde en son, Johan Emil 1901, han dog av difteri,
endast sex år gammal till sorg för oss alla. Maria f.
Lundgren dog av spanska sjukan 1918.
En dotter föddes också i äktenskapet, hon hette Elna, Maria
född 1909. Hon gifte sig med sin kusin Johan, Daniel
Ström, de övertog hans föräldrars hemman i Brattby. Elna
och Johan dog hastigt och samtidigt av någon svårartad
lunginflammation 1938, barnlösa.
Min mamma Frida, Maria Ström från Brattby Umeå landsförsamling kom till Spöland 1920.
Marias bröder från Haddingen var händiga ”timrare”, byggmästare. De var här
och byggde huset vi bor i. På kvällarna var de i Malmgrens verkstad och
snickrade dörrar och fönster. Huset var inflyttningsklart 1909. På den tiden hade
inte strömmen kommit till byn. Vårt hem lystes upp av ett flertal fotogenlampor.
1918 fick vi ström i Västra Spöland, det var en stor
händelse. Jag har hört berättas, att pappa köpte en
skomakarlampa av mässing. Den sattes upp i salen
och tändes aldrig i onödan. På senare tid kom den att
lysa upp vårt kök och där fyller den fortfarande sin
funktion.
Vi var stolta över att ha ström i byn. På Gullbyn
använde de fortfarande fotogenlampor när jag gick i
skolan.
Det var inte så vanligt med leksaker när
jag var liten. Man var väldigt rädd om de
leksaker man hade.
En gång när jag var riktigt liten, blev mamma väldigt sjuk och måste fara till lasarettet i Umeå.
Där opererade de hennes blindtarm och det gick bra. Läkarna upptäkte då att hon hade en växt i
magen. Därför blev det ytterligare en operation och jag var med eftersom hon ammade mig.
Växten var stor som ett barnhuvud och doktor Gerts tyckte att opelationen var lyckad. Han
uppmuntrade henne att ta väl hand om den lilla ungen. På den tiden fick man stanna länge på
lasarettet efter en operation. Mamma blev god vän med barnmorskan på avdelningen, hon hette
Orring. På kvällarna hade patienterna på avdelningen gemensam Kvällsbön. Mamma sjöng och
läste för dem som var med. Mamma var duktig på att sjunga och kunde många sånger. Jag minns
att hon sjöng för mig när jag skulle somna på kvällarna.
När mamma hade tid över, gick hon ofta till Nings Nings
Mor, hon hette egentligen Josefina. Hon var gammal och
ensam och uppskattade besök. Jag brukade inte följa med dit,
för jag visste att mamma skulle läsa och sjunga för henne.
Jag kunde gärna föreslå vad mamma skulle sjunga för henne.
Ofta föreslog jag att hon skulle sjunga: Se Jesus är ett
tröstrikt namn...”
Höst och vår skulle det bakas tunnbröd, det gjord vi i
tant Linas bagarstuga, det var roligt. Eftersom vi var så
liten familj, hade vi oftast kvar bröd, när det var dags
att baka igen. Mamma tog då bröd under förklädet och
gav till grannar som hade många barn. Mamma ville
dölja det för pappa.
På hösten skulle grisen slaktas och läggas i salt lake.
Mamma kokade salt lake och hällde den kall över
fläskbitarna som lagts i fläsktinan. Ett ovanligt
problem återkom ständigt i vår lilla familj. Vi orkade
aldrig äta fläsktinan riktigt tom, innan det var dags
för den årliga slakten. Mamma visste precis vilken
familj som skulle behöva de överblivna fläskbitarna.
Vi skulle vangel iväg dessa fläskbitar när pappa var
borta.
Tant Kalen var änka och hade många barn. Jag smög iväg med fläsket när det var lägligt. Jag skulle
gå en bakre väg längs älven, det hade mamma sagt. Tant Kalen var alltid snäll och glad och hon
hade något ovanligt i öronen, hon hade guldörhängen. Det var spännande att titta på dem.
Här sitter mamma, pappa och jag utanför vårt
hem, denna sköna sommardag.
Vårt hus ligger intill Vindelälvens strand. Här ser vi
betongfundamenten som användes vid timmerflottningen.
När jag var 7 år, fick jag börja den efterlängtade skolan. Först var det småskolan och den var på
andra sidan älven. Alma Jonsson hette lärarinnan. Läsa kunde jag, men nu blev det på ett nytt
sätt, nu skulle vi ljuda. Lärarinnan läste för oss ur boken om ”Barnen från Frostmofjället”, det
var spännande och jag var nog mycket uppmärksam.
Från klass 3 gick jag i skola på vår sida av
älven. Här var Gulli Bengtsson Svan
lärarinna, hon var duktig. Vi fick lära oss de
tio budorden, trosartiklarna och
multiplikationstabellerna och mycket annat.
Vi flickor tyckte att hon höll med pojkarna,
men hon var väl tvungen att göra det för de
var ganska odygdiga.
Då det var vårförfall och svårt att
komma över älven, måste jag stanna
hemma från skolan tills vi kunde ta oss
fram. Det var tråkiga dagar. Ibland
grinade jag tills jag fick bo hos Hilma
och Karl Ström. De bodde på Vännänget
och därifrån gick jag till skolan.
Fröken Jonsson hade slöjd två
eftermiddagar i veckan med oss. Det var
mycket roligt med slöjd och det fanns
mycket slöjdsaker som jag aldrig sett
tidigare.
Storskolan var på vår sida av älven och skolhuset stod mellan Nils Jonssons och Valborg Lenntofts
hus. Vi fick gå hem och äta på middagsrasten. Mamma brukade koka mjölkchoklad och doppa till
skollunch. Jag brukade ofta få med mig någon kamrat hem, någon som bodde uppi Lia och hade
långt hem.
När jag avslutat de sex skolåren, skulle jag städa och
elda i skolan, det gick bra. När det var mycket kallt
gick pappa och tände eld i kaminen på morgnarna. På
eftermiddagarna skulle skolan dammtorkas och sopas.
Fuktig sågspån ströddes ut på golvet, det sög till sig
jord och skräp och dammade inte så mycket. Eftersom
byvägen gick precis nedanför skolbron, drogs det in
mycket smuts.
Ersättningen för städningen var 120 kr per termin och
pappa fick åka till Sjödins i Vännäsby för att hämta
pengarna.
När fru Sjödin
hörde att jag
städade i skolan,
kom hon in på
kontoret och
resonerade med
pappa. Sedan blev
jag hjälpreda hos
hennes familj så
länge som hon
bodde i Vännäsby.
Det gick bra, jag
cyklade dit när jag
jobbade där. Frun
var med i olika
styrelser och hade
många kommunala
uppdrag.
6.
Dalkarlså Folkhögskola
Att sköta kor, är något jag fått nytta av under hela mitt liv.
Efter att ha flackat kring i Vännäs- och Umeå socken som hemvårdarinna, ingick jag
äktenskap med Seth, Johan, Martin Strand från Hjoggsjö år 1948. Han var änkeman
och hade en dotter, Sigrid, Birgitta, hon följde naturligtvis med Seth och blev på så sätt
vårt första barn.
Seths första hustru Mildred f Eriksson, från Pengsjö dog i samband med
barnafödandet av sonen Åke 1945. Han var för tidigt född och var väldigt liten.
Han blev adopterad till en familj i Vännäs, hans efternamn blev då Johansson.
Sigrid, Birgitta föddes den 8 juli 1943 på Vännäs BB.
Här är hon 5 år och brudnäbb på Birgit och Seths
bröllop. Faster Gulli Boström från Tobacka har sytt
den fina klänningen.
hennes fina klänning.
Vår gemensamma dotter Astrid, Margareta föddes
den 13 september 1949 på Vännäs BB. Hon föddes
dagen efter att potatisupptagningen var klar, därför
sa vi alltid, att hon var född i pärann. Själv kallade
hon sig ”Lillatti.”
När det var dags att Stellan skulle födas,
var pappa mycket orolig för mig. Han
tog sparken och ilade iväg till Seth på
Gammsågen och meddelade att han
måste skynda sig hem för nu är det
dags.
På den tiden var det mycket ovanligt att
avbryta en arbetsdag för tidigt. Seth
kom hem, men då hade allt lugnat ner
sig. Dagen därpå, den 31 mars 1954
föddes Seth, Erik, Stellan på BB i
Vännäs.
Det var aldrig bekymmer med barnpassning,
eftersom mamma och pappa hade sin lägenhet,
vägg i vägg med vår. Här står Seth och håller i
lilla Astrid och jag, nybliven mamma står intill
mamma Frida, Sigrid håller i sin lilla docka i
famnen.
Vårt liv kom att bestå av jordbruksskötsel med
sådd och skörd. Skötsel av barn och gamla föräldrar och släktingar dagen lång.
Seth skötte traktorkörning till vårt jordbruk och hjälpte många andra. Han var försågare på bl a
Spölands Såg och ambulerande reparatör för motorfordon. Han var oftast frisk, men ibland var han
sjuk, svårt sjuk.
Det här var Seths stora intresse, vardagsarbetet
i garaget.
Han hade stor arbetsglädje och hans
arbetsuppgifter varierade mycket, frisör, smed,
konstruktör, urmakare, reparatör,
husbehovsspelman, ja listan skulle kunna göras
mycket lång, han brukade säga att han fuskade i
alla yrken. Ingenting var omöjligt för honom,
han blev aldrig strandsatt.
52 år levde vi tillsammans. Vi
gjorde det bästa som gick i
samlivet. Vi var väl varken rika
eller fattiga. Vi hade vad vi
behövde och mer ska man ej ha.
Det var spännande för oss, när vi
renoverade huset 1956-57.
Stenkällaren grävdes bort och det
gjordes källarvåning under hela
huset. Vår lägenhet gjordes i
ordning på bottenvåningen och en
lägenhet för uthyrning på övre
våningen. Mamma bodde
tillsammans med oss sedan hon
blivit änka. Hyreslägenheten har
vi alltid hyrt ut, många har bott
där och det har fungerat bra.
Semester var inte vanligt för bönder. Sedan vi skaffat bil, gjorde vi oftast någon resa varje sommar,
som var litet längre. Då hälsade vi på släktingar och vänner, samtidigt som vi fick bese landet, det
var alltid trevligt. Vi hälsade på moster Ingeborg i Domsjö. Seths bror Arne med familj på Frösön
och hans syster Elsie Sävensjö med familj i Nyköping. Moster Nanny och Nisse Strömberg i Gävle
och kusin Per-Erik Ström i Tobo. Sigrids familj i Vislanda i Småland och senare besökte vi dem ett
flertal gånger i Sandviken.
1977 tog Stellan och Maud över
jordbruket, de byggde ett eget hus
vid vägen. Sedan har ladugården
bygds ut och renoverats, eftersom
modena har växlat. Många i byn har
avvecklat sina jordbruk, men få har
tagit vid. Stellan har arrenderat åkrar
här och där, från Gullbyn till Brattby
och ända bakom kyrkan i Vännäsby.
Stellan har en duktig son, Daniel.
Han kör gärna traktor när det gäller.
Stellan har också en duktig fru,
Maud. Hon sköter kossorna punktligt
och är duktig på att laga mat och
sköta hemmet.
Sedan vi lämnat över jordbruket till Stellan, gjorde vi en
lång resa till det Heliga Landet, Israel. Där fick vi besöka många bibliska platser och njuta av det
underbara klimatet. 1981 gjorde vi vår andra resa till samma område. Då besökte vi även Jordanien
och Egypten. Kvällarna var ljumma och sköna.
En afton bestämde vi oss för att bada i Genesarets sjö,
det var härligt.
Där var olyckan framme, jag halkade på en sten och
kände att jag skadat handleden, den blev bruten. Seth
rätade till handleden och klippte till några tygslarver
som han lindade runt leden. Det blev bara bra.
När vi kom hem visade jag handen för en läkare och
han tyckte att Seth gjort ett bra jobb.
Vår guide varnade oss för att inte
dricka av deras vatten. Det var
ganska smutsigt i Egypten. Jag
misstänker att Set glömde
varningen. Några resenärer från
vårt sällskap drabbades av
paratyfus, en av dem var Set. Han
behandlades på Infektionskliniken
i Umeå under en lång tid efter vår
hemkomst. Han fick mycket hög
feber och bakterier härjade i hela
hans kropp. Läkarna hade inte stor
förhoppning, att klara hans liv. Set
gav aldrig upp, han litade på
”läkaren på den översta våningen.”
Han blev bönhörd, även om denna
långa och svåra sjukdom satt sina
spår.
Set fick leva ett långt och rikt liv. Den 1 februari år 2000 somnade han in här hemma,
84 år gammal. Han hade glimten i ögat under hela sitt liv och dog med ett leende på
sina läppar. Livet går vidare och tur är väl det.
Mamma var väldigt duktig på att
berätta om släkten från Brattby. Både
mormor och morfar var födda i
Brattby. Morfar Edvard Ström f 1858
och mormor Maria, Erika f Eriksson
f 1859. Mormor och morfar fick tolv
barn.
Mamma tyckte sig ha haft en bra
barndom, hon växte upp i en stor
familj, där alla hjälptes åt. Morfar och
mormor var mycket rädda om sina
barn. När det var oväder kom morfar
med häst och släde och hämtade
barnen från skolan i Gubböle.
Mamma längtade nog hela livet till sitt
barndomshem. Åkturerna till
föräldrahemmet blev många. Vintertid
med spark och sommartid rodde pappa
oss över älven, sedan gick vi en
kärrväg över Krogsraningen, ibland
cyklade vi på lånad cykel.
Västerbottensgården är mamma Fridas föräldrahem i
Brattby. Lilla stugan är min mormors fargångsstuga.
Alla årstider fick vi hjälp av våra goda grannar att komma till Brattby.
Flottarna lånade alltid ut någon ledig roddbåt och grannarna på östra sidan ordnade någon
cykel till oss. Det var inte alla cyklar som hade pakethållare. När det var skare kunde vi
sparka med vår egen sparkstötting hela vägen, oj vad det var härligt att åka på sparken.
Mamma var mycket arbetsam och även duktig på att väva. Hon
hade tjänat piga hos Skrivarsmor på Svallet. Denna kvinna vävde
och sålde mattor och det var där som mamma fick lära sig att väva
både trasmattor och dukar i dräll.
Många trasmattor blev vävda under åren.
De flesta mattorna gav mamma bort till
släkt och vänner. Naturligtvis skänktes
det mattor till de årliga
missionsauktionerna.
Vid ett arbetsbyte med Johan
Lundström i Spöland, fick
mamma en stor mängd lin som
ersättning. Detta beredde hon på
konstens alla sätt. Av det finaste
linet vävde hon stora dukar i dräll
och av det övriga lingarnet blev
det rutiga handdukar.
Handdukarna var så vackra och
de blev ibland välkomna
presenter. Kusinen Märta
Grevenius i Stockholm fick en
sådan present. Hon satte spets på
handduken och använde den som
duk.
När jag var barn, var
vävstolen alltid uppställd i
delen av huset som var
bagarstuga. Mamma
kunde bara väva under
den varma årstiden,
eftersom bagarstugan
endast värmdes upp vid
tunnbrödsbakning.
När hon klippte mattrasor
satt hon på vinden,
eftersom det inte var
något riktigt golv där.
Skräpet fick ligga kvar i
sågspånen som
tilläggsisolering mellan
golvbrädorna.
Det var inte så vanligt med fotografering när jag var barn. Det var oftast någon kringresande
fotograf som tog personfoton. När han kom till byn besökte han de flesta hemmen.
Det här fotot är tagit i samband med mamma Fridas 50- års dag.
En gång fick jag ett får av min gudfar Karl Edvin Ström
På våren klippte mamma fåret och
under kulna vinterdagar skrubblade hon
ullen. Då satt hon vid spisen där det var
riktigt varmt. Värmen gjorde att
smutsen släppte från ullen.
Hon använde skrubbelstolen vid detta
arbete.
Sedan kardade hon ullen och formade den till rullar.
Mamma var duktig på att spinna ullen
till jämnt och fint garn, då blev det
släta och sköna vantar och strumpor.
Jag kommer ihåg det sjudande ljudet
som bildades när mamma spann på
spinnrocken.
Min pappa var flottningsarbetare under hela sin yrkesverksamma tid. Vesterlund var bas för
flottningsarbetet i vår del av Vindelälven. Jag minns att pappa gick ner till älven varje dag,
även sedan han blev gammal och slutat arbeta med flottningen. Det bildades en tydlig stig på
åvallen av hans dagliga promenader.
Flottningsarbetet krävde stor
samarbetsförmåga. När det bildades stora
timmerbrötar , krävdes det snabba beslut
för att inte någon skulle komma till
skada.
Det berättades att vid vissa tilfällen var
man tvungen att använda dynamit för att
skingra timmerstockarna från en tjurig
timmerbröt.I Umeälven vid Norrfors,
bildades det stora brötar ibland.
Dynamitladdaren var utsedd, han var
minst skadlig för han saknade egen
familj. Vid ett tillfälle kom han inte i
säkerhet tillräckligt snabbt efter en
dynamitladdning och följde med
timmerstockarna i den strida älvfåran i
Norrforsen. Han lyckades klamra sig fast
på en liten berghälla mitt i forsen. Där
B satt han och skrek på hjälp i tre dygn och
ingen visste hur de skulle kunna hjälpa
honom. Folk samlades på stränderna för
att se den nödställde. Någon föreslog att
man skulle skriva till kungen och fråga
om de kunde göra pinan kort och skjuta
mannen.
Slutligen hade två vana roddare smitt en
plan för att rädda honom. Det slutade
lyckligt, de räddade karlen och fick
senare medalj i kyrkan för bragden.
1914 åkte pappa med Bondetåget till Stockholm. Där deltog bönderna i en stor demonstration.
Bönderna gick tillsammans uppför Slottsbacken och demonstrationen var förlagd till själva
Slottsgården. 32000 personer deltog i demonstrationen, de uppvaktade kungen och framförde sitt
budskap: ”En upprustning av svenska försvaret är livsviktigt”. Konungen, Gustav V delade deras
budskap och arbetade för detta.
Pappa bodde under besöket hos sin syster, Johanna Rydberg, hon var bosatt i Stockholm. Han
besökte också Berns Salonger.
Den här tavlan var pappa mycket stolt över. Det är
ett minne som bönderna fick med sig från
bondetåget.
Pappa var en av de första som köpte en radio i vår by.
Han köpte den av Eriksson i Brån. Det var en
batteridriven radio och när den behövde laddas, åkte
han till Eriksson i Brån och fick hjälp med det.
Många grannar kom till oss på lördagskvällarna för att
lyssna på ”Modern dansmusik från Berns Salonger.”
Pappa tillade ofta att han kände så väl igen sig när han
hörde melodierna. När grannarna gått hem, sade han
föraktfullt: ”de har ju knappt sett Umestan.”
Översvämning i Vindelälven, Salomondagen den 8 juni 1938
Det gick så fort, inom en timme hade de flesta gårdar i byn drängts i vatten. En fördämning
högre upp i Vindelälven brast, på grund av de stora vattenmassorna och hela vår by översvämmades.
Kor och kalvar kördes iväg till lador och sommarladugårdar som stod högt till. Vårt hem står
tydligen på den högsta platsen i byn, för vi hade torrt både i huset och i ladugården, vattnet
stod i linje med trossbottnen. Vi kunde gå torrskodda på dass. Hos Karl Sjöström gick vattnet
ända in i vedspisen och i Missionshuset flöt bänkarna i stora salen.
Byborna förflyttade sig med båt.
Denna sommar planerade Anna och Emil Lindström för bröllop. Emil hade byggt ut huset
med en lägenhet, där de nygifta paret skulle bo. Anna som var bosatt i Brån, hade just kommit
för att ställa i ordning i den nya lägenheten. Då kom vårfloden och Anna blev på sådant sätt
kvar i byn så länge översvämningen varade.
Soldater från regementet gick vakt dag och natt.
Folk kom från när och fjärran för att beskåda katastrofen. Journalister filmade och
fotograferade hur det såg ut och nyheten spreds snabbt över hela landet.
När vattnet såsmåningom dragit sig tillbaka, byggdes det jordvallar som skydd för att
förhindra en upprepning av översvämningen.
Alla hjälptes åt att flytta
husdjuren till torra
områden, i all hast. Det
blev tilll åkrarna på
andra sidan bäcken.
Övre bilden är från Ivar
Lundströms gård, där en
dragon från regementet
deltar i
räddningsarbetet.
På nedre bilden ser vi
Oskar och Ivar
Lundström som flyttar
mindre djur i burar.
Översvämningsbilderna är lånade från Spölandsboken.
Här ser ni Missionshuset
omgivet av vatten.
Här är jag på väg med mjölk
för separering. Lägg märke
till vattnet som fortfarande
ligger kvar vid ladorna på
ängarna.
Tiden går och nya generationer tar vid. ”Åvallarnas” funktion glömdes nästan bort. Många
fastighetsägare tog bort delar av vallen för att få bättre utsikt mot älven. Våren 1995, blev alla
påminda om vallarnas betydelse. Vårfloden var enormt stor och det var ytterst nära att älven
svämmat över detta år.
Soldater kallades blixtsnabbt till Spöland för att återuppbygga de borttagna vallarna. Det året
klarade vi oss undan vattenmassorna. Vattnet stod som högst den 11 juni, just på Sets 80-års dag.
Han skulle ha bjudning i Missionshuset och det var spännande att se om vi skulle kunna genomföra
kalaset som det var planerat. Om vattnet skulle fortsätta att stiga, skulle vår väg stängas av i
Vännäsby för all biltrafik. Alla var glada, när vattennivån börjat sjunka och Missionshuset fylldes
med gäster till sista plats.
Det året blev det en varm och torr sommar, det bildades långa sandgrund här och där i älvfåran, till
glädje för solbadare.
Vindelälven har svämmat över vid flera tidigare tillfällen. Nu står dock vallarna kvar som beredskap
inför framtiden.
Tyra Lundströn har skrivit sina tankar om Vår Älv i den här dikten.
VID VINDELÄLVEN
Vackra älv,
När vårflod vällde fram i hast,
du speglar själv
dränktes byn, då damm och vallar brast.
och dansar i din fåra,
Året 1695, vi känner dem,
som du sköljt i tusenåra.
Att köpa säd, de lämnar land och hem....
I väglöst land du vägen var,
I krönika det skildrats har:
som odlare och släpdon bar.
”När den stora floden var!”
Sommartid här båten gled
Älv, som speglar arla, särla på färja tog man hästen med.
Du är bygdens vackra pärla,
Spölands söner rider bort du är också bygdens sång
från krig till krig var tiden kort.
Och bör ej bindas med betong.
31 januari 2005.
Idag har jag tittat på Gammstun, Karl Sjöströms bagarstuga, en sista gång på sin gamla plats. Roligt
att se hur det blir på ”Sågbacken.” Det blir nog bra att ta tillflykt dit, om jorden börjar gunga och
Älven börjar stiga över berg och backar.
Ingen som vet. Gårdagen är förbi och morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren.
Klockan är 15 15.
Snön ligger vit på marken. Sture Malmgren, Lage Lindström och Sven Nilsson arbetar i
bagarstugan imed förberedelser inför flytten. Det visade sig vara ett viktigt arbete, att sträva upp
väggar, fönster och golv med mera. Stugan ska ju klara flyttning på en isväg upp till
Gammsågplatsen.
26 februari kl 13 00.
Strålande solsken efter en kall natt.
Efter många olika funderingar och med hjälp av maskiner från Brattby Såg,gick flytten av
bagarstugan enligt planerna. Många bybor hade samlats denna dag för att få hjälpa till och få
uppleva denna händelse. Vädret visade sig vara betydelsefullt, eftersom isvägen som stugan
transporteras på var blank som en spegel. Det medförde att flytten gick både lätt och snabbt.
Barbro Karlsson och Majlis Lindgren hade förberett lunch i Missionshuset. Där samlades alla som
jobbat med stugan och fick inta gemensam lunch efter den lyckade flytten.
14 september 2005.
En fin sommar att minnas går mot höst. Goda gåvor med allt vad jorden kan ge och bra
bärgningsväder för skörden.
Bagarstugan står nu på den så kallade ”Gammplatsen” och väntar på att få tak över sig. Kvigor och
kor betar runt omkring stugan, i det nyröjda området. Jag kan till och med se bäcken och djuren där
borta, från mitt köksfönster.
Hos Spölands Byamän har det vuxit fram en plan för utseende och innehåll av Gammplatsen.
Bagarstugan ska återställas till bagarstuga på ena änden av huset. På andra sidan ska det bli ett
gammaldags rum, som kan användas för olika aktiviteter. Det ska byggas ett förråd och en vedbod i
anslutning till bagarstugan. Vid bäcken ska ett vattenhjul återuppsättas och detta ska driva en
gammal spånhyvel.
Jag hoppas att kommande släkten kommer att få nytta och höje av detta område.
Finlandsflyktingar i Missiomshuset.
I samband med andra världskriget kom
många flyktingar i alla åldrar till Sverige.
Vi ordnade logi och sovplatser åt ett okänt
antal flyktingar i Missionshuset.
Kyrkoherde Lidström var samordnare och
han kunde finska språket, därför
fungerade han även som tolk.
Erik Malmgren var husfar och Helga
Lundström var husmor.
Maten lagades av Helga i Karl Sjöströms
bagarstuga. Till hjälp hade hon ett par
unga flickor från Finland.
Den ena flickan, Elvy blev såsmåningom
hustru till Harald Lundström. Helga
Lundström fick sig en duktig karl, det var
Heike Keskitapio. Han gifte sig med
Helga och levde resten av sitt liv i
Spöland.
Jag kommer ihåg ett äldre par som
brukade besöka mamma och pappa på
lördagsaftnarna. Jag vet inte vilket språk
de pratade, men de var snälla och
gemytliga. De kom tydligen tillbaka till
Finland, för de brukade skicka julkort till
oss. Jag var stolt över dessa kort för de
var stämplade i Finland.
De flesta flyktingarna
kom med tåg till
Vännäs.
Ibland kom det
ensamma barn, de fick
bo familjer i olika byar.
Peronal från Röda
Korset var med vid
mottagandet på
järnvägsstationen.
Min Familj.
Nu är det år 2011 och nu har mina barn och vissa barnbarn vuxit upp och bildat egna familjer.
Seth är ju borta sedan 2000 och saknaden är fortfarande stor.
Den här bilden är tagen av en
kringresande fotograf 1956.
Sigrid, Astrid och Stellan sitter
uppradade i soffan.
Sigrid Johansson f 1943 är bosatt i Sandviken.Hon har fött
fem barn.
Per- Olov Hage f 1963 var äldst, men han är inte kvar i livet.
Eva- Lena Wikström f 1964, Sandviken.
Britt- Marie Hage f 1969, Sandviken.
Gunnar Johansson f 1974, Söderhamn..
Jonas Johansson f 1981, Söderhamn..
Astrid Sjöström f 1949, gift med Martin Sjöström f 1945, de är bosatta i Levar. De har två barn
och två ryska, föräldralösa pojkar, som är bosatta i Ryssland..
Lina Sjöström f 1976, Stockholm..
Peter Sjöström f 1981, Umeå..
Sasja Molochenko f 1989, Moskva.
Dima Bykov f 1989, Taganrog.
Stellan Strand f 1954, gift med Maud f Dahl, de är bosatta på hemgården i Spöland. De har tre
barn.
Camilla Strand f 1984, Spöland.
Karoline Strand f 1982, Lycksele.
Daniel Strand f 1988, Spöland.
Jag är nu 86 år och äldre än mina föräldrar och morföräldrar blev. Jag känner mig frisk och kry, men
min syn och hörsel är inte vad de varit. Mitt hem är fortfarande på samma plats som där jag föddes,
vid Vindelälvens strand. Tack för att du tagit del av min resa genom livet....
Tidevarv komma, tidevarv försvinna
släkten följa släktens gång
aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.