1. No category

OCKENSTRUNT
FRÖSUNDA HEMBYGDSFÖRENINGS KVARTALSTIDSKRIFT
Årgång 12
Nr 11990
Tre kungar slogs
i Frösunda!
N är nu kung Olav och kung Anund sporde, att Knut
Historien
om historien
Någon gång på 1950-talet läste professor Bo
Gråslund berättelserna om slaget vid Helge å
i Skåne och slogs av att de inte hängde ihop
geografiskt.
Trettio år senare började han studera de
gamla berättelserna igen. Han kom då till
slutsatsen att slaget inte kan ha stått i Skåne,
utan snarare i Uppland, i Frösunda närmare
bestämt. Skålen till det framgår av hans artikel i detta nummer av Sockenstrunt
Men resonemangen var bara teoretiska.
Han visste var slaget borde ha ägt rum, men
hade inte hittat några direkta belägg på platsen. Främst borde det finnas spår efter den
damm som spelar en viktig roll i berättelsen.
Samtidigt hade traktens vanligaste dikesgråvare Gunnar Skoglöv hittat underliga stenmångder runt Holmbroån mellan Fågelsunda
och Skarpsundby. Han tolkade det som något
slag av damm- men vem skulle ha byggt en
damm där?
Så hände sig att Bo Gräslund höll ett
historiskt föredrag och nämnde/ bl a det stora
slaget vid Helge å, nu överflyttat till Uppland.
Han hade en historia men han saknade en
damm.
l publiken satt Gunnar Skoglöv och hade
hittat en damm, men saknade historien!
Så slöts ytterligare en länk i indiciekedjan
runt slaget vid Helge å - Frösundas kanske
märkligaste historiska händelse.
Detta nummer av Sockenstrunt handlar helt
om slaget ur olika perspektiv.
lnnehlll:
sida
Tre kungars slag vid den heliga ån
3
Slaget stod i Frösundal
5
Danska spår i Uppland
14
Omslagsbilden fr5restä/ler HolmbroAn mellan
FAge/sunda och Skarpsundby en dag pA
sensommaren k 1026 dA kung Anund
hade IAtit dAmma upp vattnet för att lAnga
danske Knut i en fälla.
Teckning av Berndt-Rune
Jiiverbrant.
2
kommit västanfrån och att han hade en fruktansvärd härstyrka, så seglade de österut kring Skåne och böljade härja
och bränna häradena där, och sedan sökte de sig vidare
östpå mot sveakungens välde.
Men så snart landets folk hörde att kung Knut kommit
östanpå, gick ingen där kungarna till handa. Därom talar
Sighvat skald:
Dådmätta drottar
Danmark vann ej
här, fast härfärden
hurtigt gjordes;
då höjde daners
dråpare rop och
härdån i Skåne. ... högst är bland förstar.
Kungarna styrde österut längsmed landet och lade till där
det heter Helge å, och där uppehöll de sig en tid. Då
sporde de att kung Knut med sin här for österut efter dem.
De lade då råd och beslöt att Olav med en del av sitt fok
gick upp i land och över skogarna till den sjö ur vilken
Helge å rinner, och iåmynningen där byggde de en fordämning av virke och torv och dämde på så vis upp vattnet, och så grävde de djupa diken och forde i dem flera
bäcklopp samman och det vart vida översvämningar, medan
de fällde en mängd stora träd ner över åloppet.
De höll på med detta arbete i flera dagar och det var
kung Olav som hade ledningen av hela denna del av planen,
medan kung Anund hade befålet över flottan. Konung Knut
sporde om kungarnasfårdoch all den skada de gjort i hans
rike och styrde dem till mötes där de låg i Helge å. Han
hade en väldig skeppsstyrka, dubbelt så stor som de båda
andras tillsammans. Så säger Sighvat:
Landstigen lät ej
landsherrn av lutland
ut sig ätas; slikt
alla älskat.
skölddaner skylde
skärmarn, som ffärmat
hären från härrån. ... högst är bland förstar.
_Det var en dag på kvällen som kung Anunds spejare såg
konung Knut komma seglande, och då hade han inte långt
dit. Kung Anund lät då blåsa härblåst Männen rev tälten
och iforde sig härkläder, rodde ut ur hamnen österut framfOr kusten, lade samman skeppen, surrade dem stäv vid
stäv och redde sig till strid. Kung Anund lät spejarna rappt
ila i land. De lopp till kung O lavs möte och sade till honom
vad som hände.
Då lät kung Olav bryta ner fördämningen och lät ån
återta sin gamla kurs, och själv gav han sig om natten ner
till sina skepp. Kung Knut kom utanför hamnen och fick
då se kungarnas flotta ligga där klar till drabbning.
i§IOCKENSTRUNT 1-90
Tre kungars slag
vid den heliga ån
När sommaren ändades år 1026 möttes de tre nordiska konungarna Knut, Olav och Anund
till kamp. List stod mot styrka, skepp gick under och kämpars liv ändades l det forsande
vattnet.
Snorre Sturlausson satt på Island 200 år senare och skrev ned l sin Helmskringla vad
som timat.
Av Snorre Sturlasson
Det syntes honom något sent på dagen att lägga till
Bilden är hämtad ur Olaus Magnus Historia om
strid så att hela hans styrka kunde gripa in, ty hans flotta
de
nordiska folken, som kom ut i Rom !Jr 1555.
tarvade stor plats på sjön att segla. Det var långt mellan
Den
illustrerar ett kapitel som handlar om slaget
det först och det sista av hans skepp, likaså mellan det som
!J, men händelseförloppet awiker
vid
Helge
for ytterst och det som var närmast land. Vinden var ringa.
Men när kung Knut såg att svear och norrmän utrymt starkt fr!Jn Snorres berättelse.
hamnen, lade lian själv in där med de skepp där fick rum,
medan huvudparten av flottan låg ute på havet. På morgonen när det var tämligen ljust, var en stor del av hans
folk uppe i land, några i rådplägning, andra stadda i skäm- kring det. Men emedan skeppet hade bord så höga som en
tan. De märket ingenting förrän vattnet började vräka emot - borg och en stark och synnerligen utvald elitbesättning,
dem i stritt forsfall, och med vattnet följde stora stockar väpnad på yppersta sätt, så var det inte lätt att anfalla
som drev mot deras skepp.
detta skepp. Det dröjde heller inte länge förrän Ulv jarl
Skeppen skadades för dem och vattnet översvämma- lade till med allt sitt folk, och då började striden. Snart
de alla ängarna. Det folk drunknade som var i land och drog sig också kung Knuts här dit från alla håll.
Då såg kungarna Olav och Anund att de för gången
många av dem som var på skeppen, och alla som kunde
det högg av sina trossar och löste ut sig, så att skeppen vunnit såpass stor seger som dem forunnat var, lät ro skeppen
drev mycket vart för sig. Den stora drake som kungen baklänges, löste sig bort från kung Knuts härstyrka ·och
själv förde drev redlöst utför strömmen. Det var inte lätt upplöste flottan. Men emedan detta angrepp inte gått den
att få den vänd med årorna, så den kom rakt ut mot kung väg kung Knut tänkt sig, hade skeppen inte styrt fram som
Anunds och hans bundsförvants flotta.
meningen var, och det blev ingenting av med att ro efter
När de kände igen skeppet, lade de sig på alla håll ~anh
•
l§jOCKENSTRUNT 1-90
3
Slaget stod
i Frösunda
... -= -:::·::: -:.. - --- - -- -- -=·· - ·:.._ -- - ·-·
~- - -
(
l
- -~- -~- -··· -
Slaget vid Helge å mellan de tre nordiska kungarna år 1026 är känt från flera mer eller
mindre samtida källor. Utifrån dem har man ansett au slaget ägt rum l Skåne.
1 så fall stämmer dock berättelsernas Innehåll och konsekvens dåligt. Om slaget l
stället skulle ägt rum l Frösunda blir allting mycket rimligare, menar professor Bo Gräslund
l denna artikel.
Av Bo Gräslund
Händelserna kring det s k slaget vid Helgeå år 1026 hör
till de mest omdebatterade i äldre nordisk historieforskning. Här tar vi upp den utifrån ett vidgat källperspektiv,
där de litterära källoma vägs mot andra och oberoende
källgrupper såsom mynt, ortnam och geografisk-topografiska förhållanden.
Var slaget vid den ''heliga ån" stod är en fråga som
faktiskt aldrig på allvar har ställts. Är det verkligen så
självklart att slaget utspelades i Skåne?
skriftliga källor
Den isländska sagatraditionen har förmedlat uppgifter om
slaget vid Helgeå i flera verk, och det nämns även i dansk
och engelsk återberättande tradition.
· Källor av denna art måste bedömas med stor försiktighet. Redan år 1910 konstaterade Lauritz Weibull i
Knut den stores skånska krig, att den prosaiska traditionens skildring av slaget, inte minst Snorres litterärt mästerliga berättelse, ur bl a lokaltopografisk synvinkel är så
motsägelsefull och orimlig, att den måste bedömas som en
fri litterär produkt, oanvändbar för en vetenskaplig rekonstruktion av händelseförloppet. Sedan dess har all seriös
diskussion i ämnet inriktats på de få samtida källorna.
4
I klartext, vid namn, omnämns slaget endast i två
källor av mer ursprunglig natur. Den ena är den isländske
skalden Ottar svartes Knutsdrtipa, troligen från 1026.
Oriar var hirdskald hos sveakungen Olof Skötkonung åren
närmast före dennes död ca 1022, därefter under några år
hos Olav Haraidsson av Norge. Den andra källan är den
anglosaxiska krönikan.
Indirekta anspelningar på slaget har man ansett sig
finna i ytterligare några samtida källor.
Sliiktfejd
Huvudaktörerna i slaget var de tre nordiska konungarna,
Knut den mäktige eller store av Danmark och England,
Olav Haraldsson, även kallad Olav den helige, av Norge
och Anund Jacob av Sverige. De synes alla vara befryndade. Knut ska ha varit halvfarbror till Anund och dennes
syster Astrid, som i sin tur var Olavs hustru. Olav och
Anund var således svågrar. Anund kan vid denna tid ha
varit 17-18 år.
De samtida källoma motsäger inte huvuddragen i
Snorres skildring av fientlighetemas upprinnelse och inledning. Efter sin farfar och far, Harald Gormsson och
Sven Tveskägg, gjorde Knut anspråk på Norge som sitt
arvland. Han lät, troligen 1025, framföra krav att Olav
skulle underkasta sig Knut såsom hans länderman. Olav
nekade. Knut startade då krigrustningar i England. Olav
l§loCKENSTRUNT 1-90
vände sig emellertid till svågern Anund
och föreslog vapenallians.
Om hösten for Knut med stort följe
till Danmark och satt där om vintern.
Genom sändebud och gåvor ska Knut ha
försökt vinna Anunds vänskap, men utan
framgång. När våren kom for Knut tillbaka till England, överlämnande styret i
' - - - - - _ _ J Danmark till svågern Ulf och till sin unge
som Hardek:nut. Under sommaren angrep Olav med sin
flotta Själland samtidigt som Anund med sin flotta härjade Skåne. Under tiden hade Knut hunnit samla en väldig
här och flotta i England. Han seglade över med sina
styrkor till Limfjorden, där han förenade sig med Ulf och
Hardeknut. Inför detta hot fann Olav och Anund för gott
att dra sig undan österut.
Vem vann slaget?
Enligt sagatraditionen styrde kungarna därvid till den ''heliga
ån" (åinn helga, å en helga). Den utpekas som belägen i
Skåne, antingen direkt som i Fagrskinna och den legendariska Olavsagan, eller mer indirekt som hos Snorre. Att det
är den bekanta Helgeån i Skåne som avses står utom allt
tvivel, och Helgeå utpekas för övrigt också direkt av Saxo.
Där stod ett stort slag i vilket Knut så småningom
segrade och Anund och Olav förlorade. De samtida källoma anger för övrigt klart att det i detta slag var svearna
och inte Olav som var Knuts huvudmotståndare.
Trots detta resultat har få forskare varit beredda att
medge att Knut efter slaget skulle ha fått ett politiskt
inflytande i sveariket Ä ven om tanken efterhand vunnit
stöd hos vissa numismatiker, myntforskare, kan den
dominerande uppfattningen ändå sammanfattas på ~öljan­
de vis: låt vara att Knut segrade vid Helgeå, men någon
politisk betydelse fick det knappast.
Men den politiska betydelsen visas av ett silvermynt,
slaget i Sigtuna av Thormodh, sveakungens myntmästare,
med inskriptionen CNUT REX SV, Knut, sveamas konung. När Knut därför följande år skrev ett brev från Rom
till sina engelska undersåtar, titulerade han sig rexpartis
suanorum, "konung över en del av svearna". Detta torde
återgå på en politisk verklighet, nämligen den att Knut
som en följd av slaget vid den "helga ån" under en tid
innehade den politiska makten i sveariket
Att många forskare ändå har haft svårt att acceptera
detta kan vara begripligt, eftersom de litterära källoma helt
tiger om ett sådant inflytande för Knut. Man har då pekat
på en del besynnerligheter i den tidens myntslagning och
menat att Knuts sigtunamynt inte är "äkta". Om man vid
sveakungensmyntverkstad som förebilder till Anunds mynt
använde riktiga Knutsmynt, kunde till exeinpel stämpel~
skäraren av misstag ha skrivit Knuts namn i stället för
Anunds. En annan möjlighet vore att Knut lät prägla dessa
mynt i sitt eget land som någon slags politisk markering.
Det har även framförts att CNUT REX SV skulle betyda
"Knut, slavernas konung", under hänvisning till att Knut
också kan ha innehaft vissa slaviska områden. ·
Detta är enligt min mening ganska pressade tolkningar, som har sin yttersta grund i en felaktig premiss och
lokaliseringen av slaget vid Helgeå. Det är svårt att föreställa sig att en militär seger för Knut över svearna i en
drabbning inom Danmarks gränser automatiskt skulle ha
givit honom makten i sveamas kärnland så långt bort 8om
500- 600 kilometer från valplatsen. Just denna motsägelse kan te sig som ett oöverstigligt hinder för accepterandet av tanken att Knuts seger vid den ''helga ån" gav
honom politisk makt i sveariket Mer än någon annan
torde uppfattningen om att slaget utspelades vid Helgeå i
Skåne ha bidragit till svårigheten att godtaga äktheten i
Knuts sigtunamyntning och i hans titulatur i rombrevet,
"konung över en del av svearna".
Knuts sigtunamynt
Då Weibull publicerade sitt arbete år 1910 var endast
några få sigtunamynt med Knuts namn kända. Endast ett
av dessa bar texten CNUT REX SV. Idag uppgår antalet
kända mynt som hänförts till Knut till närmare trettio. Av
dessa bär 11 på åtsidan inskriften CNUT REX SV. Åtsidan på dessa mynt har präglats med en och samma
stämpel, men för frånsidorna har inte mindre än fyra olika
stämplar kommit till användning. Som myntmästare på
samtliga CNUT REX SV-mynt figurerar Thormodh.
Till detta kommer att ~ugotal mynt med Knuts namn,
men med förvirrad titulatur där likväl texten på frånsidan
anger Sigtuna som myntort. Där myntmästamamnet är
läsligt är det Thormodh. För hela denna myntning har
minst 4 ålsidestämplar och 7 frånsidestämplar använts.
Därtill kommer ett mynt där Knut tituleras Englands konung, med myntmästarna Sewine respektive Wulf, och
med Sigtuna som präglingsort.
Ett antal faktorer talar för att Knuts sigtunamynt
skulle vara "äkta", d v s präglade i Sigtuna. Frånsidan på
vissa CNUT REX SV -mynt avviker från alla kända danska
och engelska mynt, vilket talar mot tanken på en kopiering
av främmande mynt. Dessa mynt visar inte heller minsta
Mynt, slaget för Knut
den store i Sigtuna.
Åtsidans text (t v):
CNUT REX SP (SV).
Fr~nsidans text (t h):
THORMOTH ON SIH.
Fr~nsidan är gjord
med samma stämpel
som ett mynt slaget
för Anund i Sigtuna.
I§]OCKENSTRUNT 1-90
5
spår av den textförvanskning som brukar uppträda vid
efterbildning. Vidare bär det övervägande antalet av Knuts
sigtunamynt myntmästamamnet Thonnodh. Denne är okänd
på danska och engelska mynt. Han uppträder oftast endast
på de omedelbart föregående Anundsmynten och måste
uppfattas som sveakungens egen myntmästare i Sigtuna.
Myntgruppen som helhet förekommer därtill i flera
typer och varianter. Till detta kommer
på typidentitet mellan
flera exempel
Anunds och
Knuts sigtunamynt. Av
särskilt intresse är dessutom förekomsten av stämpetkoppling mellan ett
Anundsmynt
och ett CNUT REX SVmynt,
som
visar att de har slagits med
samma frånsidestämpeL
Därmed
bör slutsatsen bli att Knut
någon gång under tiden från
den
store
1028 till början av 1030-talet lät slå mynt i Sigtuna.
Knutmynt i norr
Här vill jag fåsta uppmärksamheten på fyndbilden för
Knuts sigtunamynt. Saken är att endast ett av de omkring
trettio mynten har säkert belagd fyndort i sydväst (Liibeck). Ett härrör från Öland. Alla övriga fynd har en
markant nordostlig och nordlig utbredning~ Trondheim,
Ångennanland, Dalarna och Finland, vartill kommer mynt
i samlingar i östra Svealand. Iögonfallande är de tre
fyndplatserna i sydvästra Finland. Denna fyndspridning
visar att Knuts sigtunamynt i första hand cirkulerat i den
nordöstra och norra delen av det nordiska området, vilket
i sin tur styrker antagandet att de verkligen är slagna i
Sigtuna.
Knuts sigtunamynt måste betraktas som en samtida
historisk källa av första rang. Myntningen är oberoende av
de övriga skriftliga källorna. Dessa
mynt måste ses som ett avgörande
argument för att Knut en tid efter
slaget vid den "helga An" ägde politiskt herravälde över det centrala
sveaområdet. sigtunamyntingen bör
därför ses som en bekräftelse på riktigbeten i de anspråk som Knut i andra sammanhang gjorde på att betraktas som härskare över en del av
svearike t.
Som ovan nämnts titulerade sig
Knut våren 1027 "konung över en del
av svearna". I själva verket ingår titeln "svearnas konung" (rex swenorum, rege suenorum) även i handskrifter av Knuts lagar från tiden efter
1026. Dessa Knuts anspråk förefaller
ha motsvarats av en politisk realitet.
Den sammanlagda infonnationen om Knut den stores sigtunamyntning ger således ett övertygande besked om att den verkligen utförts i Sigtuna på Knuts uppdrag.
Mot denna bakgrund synes det mer
motiverat att ifrågasätta den traditionella lokaliseringen av slaget till Sklne,
än att låta denna fördunkla tolkningen av Knuts sigtunamynt.
6
Skdne eUer Svealand?
Knuts herravälde i sveariket är knappast möjligt att förstå
som en direkt effekt av en militär drabbning i Sklne. Jag
kan endast se en möjlig tolkning - eller snarare två
varandra närliggande - för att komma till rätta med denna
självmotsägelse. Den ena utgår från att ett slag verkligen
ägde rum vid Helgel i Sklne och följdes av ytterligare en
drabbning kort därpå i Svealand. Den senare skulle i så fall
helt ha förtigits av källorna. Men då är steget mycket kort
till den andra och långt sannolikare tolkningen, nämligen
att slaget inte ägde rum i Sklne utan i Svealand.
Den fråga som då genast inställer sig är: varifrån
kommer uppgiften att slaget vid den "helga An" skulle ha
ägt rum i Sklne? Ja, inte är det från de samtida källorna.
Visserligen har den anglosaxiska krönikan en fonnulering,
som kunde tolkas som att slaget ägde rum i Danmark: Her
for Cnut cyng to Denmarco med scipan to fiam Holme, ret
ea /Ja!re halgan. Om Sklne är dock inte tal. I själva verket
är det fullt möjligt att denna fonnulering endast ger uttryck
för en kronologisk sekvens, nämligen den att Knut detta år
for till Danmark och att han därefter var inblandad i ett
slag vid den "helga ån".
Mycket talar för att nedtecknaren inte visste var denna
heliga å var belägen. Man ska komma ihåg att krönikans
notiser om just Knut .o ch hans söners tid ingalunda är
samtida i den meningen att de nedtecknades år för Ar, utan
att de av allt att döma nedskrevs först långt efteråt.
Utpekar svearnas land
Det finns här skäl att rikta uppmärksamheten på en notis
i William av Malmesburys krönika (ca 1125). William ger
den intressanta upplysningen att Knut mortem in swevos
transulit, med andra ord, att han "förde över kriget till
svearna".
• CNUT REX SV-mynt med känd fyndort
• Andra typer med känd fyndort
• Mynt i samlingar, utan känd fyndort
Spridningen av mynt som hänförts till Knut den stores
sigtunamyntning.
I§}OCKENSTRUNT 1-90
"Dessa", säger han vidare om svearna, "är grannar till
danerna och genom ihärdiga stämplingar förtjänta av Knuts
vrede. Först råkade han i bakhåll och förlorade mänga av
sina män. Men till slut ordnade han sina styrkor och drev
de påträngande på flykten. Hövdingarna Ulf och Eiglaf
tvang han kapitulera".
De senare är uppenbarligen samma Ulf och Eiglaf
som anglosaxiska krönikan anger som sveamas anförare i
slaget vid den ''helga än".
Williams redogörelse för slagets förlopp och dess
utgång överensstämmer i sina grunddrag med övriga källors information. Det är också en källa som står omkring
ett sekel närmare händelsen än den nedtecknade isländska
traditionen. Det fmns därför skäl att beakta Williams
uppgift, att Knuts segerrika strid med svearna ägde
på sveamas
rum, inte i Skäne utan just
område.
Den enda i egenlig
mening
drapa, nämsamtida källan, Ottars Knutsget skulle ha
ner inte med ett ord var slaägt rum. Uppgiften om Helgeä i Skäne
möter vi först i de prosaiska
k ä 11 o r n a,
vilka i sin bevarade form är
nära tvåhundra är yngre än hände!sema ifråga.
namnforMan noterar slutligen, att
men Helgeä inte är belagd vare sig i de samtida källoma
eller i den isländska traditionen. Ottar skriver 9 en helga,
anglosaxiska krönikan ea pare halgan och den isländska
sagatraditionen a en helga, ainn helga osv.
Vi står inför paradoxen att en enig forskning har
utdömt den prosaiska traditionens uppgifter om slaget som
vetenskapligt obrukbara - allt utom uppgiften att slaget
utspelades i Skäne. Denna uppgift har man t~ll yttermera
visso godtagit utan skymten av diskussion eller motivering.
Hur kan nu detta komma sig? Varför har den eljest
stränga källkritiska granskningen gjort detta anmärkningsvärda undantag? Det kan synas gåtfullt, men förklaringen
än antagligen mycket enkel: vi har gått i precis samma
fålla som de isländska sagaskribenterna och Saxo. Ty vem
känner till något annat vattendrag som skulle kunna motsvara källomas ''helga å" än Helgeä i Skåne? För en aldrig
så bildad medeltida skribent på Island eller Danmark fanns
det troligen endast ett tänkbart alternativ, den mäktiga
Helgeän i Skåne, vid vars mynning den välkända köpstaden Åhus var belägen. Vi sentida forskare har nog varit i
precis samma predikament och utgått frän att det inte
funnits någon annan tolkning.
detta avsnitt av krönikan, där ett vanligt substantiv stavas
med stor begynnelsebokstav.
Den rimligaste tolkningen är därför, trots den bestämda artikeln, att Holm stavats med stor bokstav därför att
det i en ursprungligare handskrift uppfattats som ett ortnamn. Men dåtidens inkonsekvens ifråga om sädana ting
gör att tolkningen av ordet som ett ortnamn inte är utesluten även om begynnelsebokstaven varit liten.
Heliga ån i Frösunda
slutsatsen av den föregående utredningen måste bli, att vi
bör söka efter en ''helga å", som bättre än Helgeä i Skåne
geografiskt harmonierar med slagets politiska effekter gärna då med en plats med namnet Holm i sin omedelbara
närhet. Allt talar för att vi då bör rikta blicken mot
sveakungens · kärnland, eller snarare mot dessa trakters
kustområden.
Ett sådant sökande kunde synas fåfängt. Holm som
natur- och ortnamn är visserligen inte sällsynt, men ett
vattendrag med namnet Helgeä eller liknande söker man
förgäves efter på kartor och i ortnamnsarkiv. I denna
situation detaljgranskade jag sädana områden av Svealands kusttrakter där en invasionsflotta, som avsäg att
bringa sveakungen till underkastelse, i första hand kunde
tänkas uppträda. Endast i ett fall gav denna granskning
resultat.
Var ligger Holm?
I samtida källor finns endast ytterligare ett troligt ortsnamn
som skulle kunna knytas till slaget vid den "helga ån".
Enligt anglosaxiska krönikan for Knut to /Jam Holme, ret
ea /Jare halgan. En del forskare har uppfattat detta Holme
som ett ortnamn Holm. I avsaknad av någon känd plats
vid Helgeäs mynning med detta namn, har man ibland
föreslagit att det kunde syfta på Bornholm, som ju även
gick under detta enkla namn.
Denna tolkning är emellertid geografiskt långsökt och
har inte stöd i någon källas beskrivning av händelserna.
Andra har därför föredragit tolkningen att Knut for "till
holmen vid den heliga än". Den tidens skrivare var visserligen inte så konsekventa ifråga om stavning eller i valet
av stor eller liten begynnelsebokstav. Vore emellertid
betydelsen "holme", skulle det vara det enda exemplet i
[§)OCKENSTRUNT 1-90
Helg/A och nedre delen av L!Anghundraleden.
Upp till Helgö är vattenniv!An markerad efter 5medersniv!An, medan Hedervikens (Hellwijkens)
utsträckning är den antagna under samma tid.
7
Föga överraskande var det frågan om den yttre delen
av den s k Unghundraleden i sydöstra Uppland, en av de
mest självklara angreppsvägarna in mot centrala Sveljud,
även om det inte rörde sig om en obruten vattenled. Den
nedre delen av denna led utgjordes av en smal havsarm
som sträckte sig hela 20 kilometer in i landet mot nordväst, till en punkt som låg föga mer än 40 kilometer från
Uppsala och 20 kilometer från Sigtuna. Till saken hör att
under vikningatiden en förhållandevis öppen och rak farled ledde in mot Unghundraledens mynning genom den
eljest svårnavigerade skärgården.
Denna långa havsarms innersta del vidgade sig under
vikningatiden till en sjö, vars nutida rester heter Helgö~ön . Vid den dåtida, större sjöns norra strand ligger
gården Helgö, belagd sedan 1200-talet, då den låg under
ärkebiskopsstolen i Uppsala. Namnet Helgö har av allt att
döma ursprungligen betecknat hela det drygt l x 2 kilometer stora, höga terrängområdet norr om den gamla
Helgösjön. Av nivåforhållandena att döma var Helgö kringflutet av vatten vid tiden kring Kristi födelse. En jämförelse med andra Helgönamn ger också anledning till att
tillmäta detta namn Helgö hög ålder.
Centrala Helgö
Helgö ligger vid gränsen mellan tre härader,
Seminghundra, Långhundra och Vallentuna, och har haft ett ur samfärdselsynvinkel
strategiskt läge. Ortnamnsforskaren Carin
Calissendorff tolkar Helgö som ett för gemensamma religiösa eller profana syften
"heligt" d v s fridlyst område av central
'---------'
betydelse för en bygd, eventuellt en plats
där ledungsrättens bestämmelser trädde i kraft.
I den dåvarande Helgösjön mynnade en å, som i dag
går under namnet Holmbroån, vilken bildar gräns mellan
Seminghundra och Långhundra härader och mellan Frösunda och Kårsta socknar. Ån rinner från nuvarande vattendelaren mellan Husby-Långhundra och Gottröra under
namnet som Lindsbergsån, och viker sedan söderut mot
Närtuna såsom Långripan.
Söder om Närtuna passeras i sydostlig riktning ett
sankmarksområde som kallas Hederviken och som utgör
restema av en under sen tid utdikad långsträckt sjö. Holmbroåns vattensystem var under medeltiden och nyare tid en
betydelsefull transportled, en "kungsådra", som vars framkomlighet myndigheterna noga månade. Vid Ungripans
nedre del, mellan Skepptuna och Närtuna möter vi strax
väster om ån bynamnet Helgeåby. Namnet är sedan 1420
belagt som Helghaby, Helgaby, helga aby och Mlgaaby.
Namntypen, liksom byns läge och fornlämningsbestån d,
ger dock en klar anvisning om att namnet har betydligt
högre ålder. Med utgångspunkt från detta Helgeåby har
Calissendorff dragit slutsatsen, att hela vattendraget ända
ner till Helgö ursprungligen burit namnet Helga\.
Hederviken helig
Den ovan nämnda Hederviken kallas på två äldre kartor
Heliwijken 1638 och Hellwijken 1671. Helgös påtagliga
namngivningskraft gör det enligt min mening troligt att
även Hellwijken i sin förled gömmer adjektivet helig.
Det förefaller således som hela detta vattendrag ända
från Gottröratrakten ned till Helgö i Frösunda socken
ursprungligen gått under namnet den "heliga ån", Helgå.
Låter man metersnivån representera vikingatidens strand-
s-
8
linje skulle denna å ha mynnat strax öster om Helgö~
omkring l kilometer ostnordost om Helgö gård.
Två kilometer norr om den dåtida åmynningen har
den nuvarande Holmbroån korsats av Holmbron. Strax
väster därom flnner man namn som Holmbrobacken,
Holmbrogärdena och Holmberga. Dessa namn ger en
antydan om att det funnits en bebyggelse med namnet
Holm i grannskapet. Detta kan också dokumentariskt
bestyrkas. I ett brev 1324 ålade drotsen Knut Jonsson
invånarna i byarna mellan Närtuna och Helgö att ta bort
de "vattutäppor" som hindrade framkomligheten i ån. Därvid uppräknas alla byarna mellan Närtuna och Helgö:
Lingshammar, Billsta, Sundby, Fågelsunda, Rolsta, Salby,
Holm och Torsholma. Endast Holm saknas i dag. Ordningsföljden visar att detta Holm har legat vid Helgås
nedre lopp.
Som ovan nämnts har jag inte i ortnamnsarkivet kunnat
finna något annat Helgå i östra Svealand. Att ytterligare
ett Helgå, därtill med ett Holm i sitt omedelbara grannskap, skulle ha funnits är mycket osannolikt. Mycket talar
därför för att vi står inför den ~ en helga som Ottar nämner
och den ea /Jare halgan och det Holm, om vilka den
anglosaxiska krönikan talar. En anledning till att Ottar inte
förklarar var denna ''helga å" var belägen kan ha varit att
detta var så självklart för honom.
Ottar ska nämligen ha vistats vid sveakungen Olof
Skötkonungs hov under några år fram till dennes död ca
1022. Till yttermera visso var Ottar vid tiden för slaget vid
den ''helga ån" hirdman hos Olav Haraldsson. Han kan
således mycket väl ha varit personligen närvarande vid de
aktuella händelserna.
Enklare tolkning
sagatraditionens uppgifter om slaget har, i första hand på
grund av sina topografiska orimligheter, kommit att uppfattas som fantasifulla, apokryfiska och opålitliga i största
allmänhet. Att ingående analysera den prosaiska traditionens uppgifter ser jag här inte anledning att göra. Å andra
sidan är det inte utan intresse att se hur dessa avtecknar sig
i ljuset av den här föreslagna omlokaliseringen av slaget
till det forna Helgå i Uppland.
Fagrskinna, den legendariska Olavsagan och Snorre
markerar tydligt som sin uppfattning att det var vid Helgeå
i Skåne som slaget utspelades. Inte desto mindre rymmer
åtminstone Snorres text formuleringar som pekar i helt
annan riktning. Snorre berättar, att när Olav och Anund
erfor att Knut anlänt till Danmark med stor övermakt, "så
seglade de österut längs Skånes kust". Men detta förslog
tydligen inte för att nå fram till Helgeå, ty därefter meddelar Snorre om konungarna, att "de sökte sig så österut
hän mot sveakungens rike". Ytterligare en gång till uppger
Snorre att "konungarna drogo österut längs kusten" innan
de slutligen "lade till vid mynningen av den ''helga ån".
Tolkade i den ordning dessa färdangivelser står, anger
de ingalunda att den "helga ån" skulle ligga i Skåne.
Noggrant läst pekar Snorres text på att den ''helga ån" vore
att finna långt bort i sveakungens rike.
Äldre skildring
Det förefaller som om Snorre till grund för sin skildring
haft tillgång till ett traditionsmaterial, en text, vars färdbeskrivning till den ''helga ån" avsåg den svenska ostkusten
med det centrala sveariket som slutmål. En tolkning är att
Snorre helt frankt utgick från att detta måste vara fel. Men
[§jOCKENSTRUNT 1-90
G
L
o
M
M
A
NAgra ortnamn som är aktuella i samband med
slaget. Vattenvägen Ljusnan - Glamma är Olav
Haraidssons antagna färdväg frAn "Barvik" till Borg.
En kombinerad landvattenväg över Hälsingland och
Dalarna kan möjligen ocksA ha använts.
det naturliga hade då varit att han strukit något i texten för
att anpassa innehållet till en lokalisering av slaget till
Helgeå i Skåne. Att han inte gjorde detta pekar snarare på
att han hade en så stark förhandsuppfattning att endast
Helgeå i Skåne kunde komma ifråga, att han inte märkte
vart texten egentligen pekade. På detta tyder också inplaceringen av Sigvats strof om härjningar i Skåne efter i
stället för före upplysningen att konungarna seglade
österut mot sveakungens rike.
Det väsentliga är emellertid, att Snorres egen text
tycks innehålla en kärna av en äldre tradition som förlägger slaget vid den ''helga ån" till sveakungens rike. Måhända reflekteras samma tradition även i Flateyarb6k, som
inte med ett ord antyder att slaget skulle ha utspelats i
Skåne. Tvärtom, först efter upplysningen att Olav och
Anund sökte sig österut hän mot sveariket (austr, firir land
til motz vid Suiriki), följer informationen att konungarna
anlände till den ''helga ån" (]Ja sottu konungar austr firir
landit ok logdu at /)ar ain helga).
Den isländska traditionen är således inte alls entydig
ifråga om slagets fOrläggande till Skåne. Den rymmer av
allt att döma även rester av en tradition som säger att den
''helga ån" var belägen i sveakungens rike.
Efter slaget
Efter slaget ska enligt den isländska traditionen Anund och
Olav ha styrt "österut". De nådde så småningom en plats
l§jOCKENSTRUNT 1-90
"Barvik" (Barvik, Barvic), där de en tid stannade och avvaktade utvecklingen. Efter
åtskillig bidan bröt Olav och hans män upp
och begav sig landsvägen hem till Norge.
Enligt bl a Snorre ska denna fård ha gått
genom Småland och Västergötland till Borg
i Viken (nuvarande Sarpsborg). Sina återstående skepp ska Olav ha låtit några av sina
män föra till Kalmar för vinteruppläggning.
Denna fård till lands från sydöstra Småland till Viken ter sig från transportsynpunkt nog så opraktisk. Den står också ensam
i den norröna litteraturens många uppgifter
om fårder mellan Sverige och Norge. Vad
gäller detta "Barvik" brukar textkommentatorerna genomgående förlägga det till
Blekinge eller Småland. Detta är uteslutande en anpassning till sagatraditionens
uppgift om att slaget skedde i Skåne och att
Olav före hemfården drog upp sina skepp
vid Kalmar. Någon plats i dessa trakter som
skulle kunna motsvara detta "Barvik" har
man inte kunnat utpeka.
Uppgiften om att fården efter slaget vid den
''helga ån" ställdes österut ger oss föga vägledning. För det första är väderstrecksuppgifterna inte sällan grumliga. För det andra
kan färdriktningen av sagaskribenterna ha
anpassats till föreställningen att slaget utspelades i Skåne. För det tredje skulle den
verkliga färdriktningen ha varit ganska likartad, ostnordostlig från Helgeå i Skåne,
inledningsvis nordostlig från Helgeå i Uppland.
Uppland i Knuts händer
Antag att slaget i verkligheten ägde rum vid
Helgeå i sydöstra Uppland. Eftersom Uppland därvid torde ha fallit i Knuts händer,
kan man räkna med att slutmålet "Barvik"
var beläget norr om Uppland. Upplysningen att Knut lät spejare "rida landsvägen dag och natt
allt eftersom konungarnas här for sjövägen", varvid "några
kunskapare foro fram, när de andra foro tillbaka" skulle
ge en antydan om att sjöfården omfattade en inte obetydlig sträcka.
I så fall är det sannolikt att även Gästrikland passerades och att Anund och Olav kan ha nått södra Hälsingland.
Färdas man norrut utmed kusten för att flnna en lämplig
utgångspunkt för en fortsatt resa till Norge är det också
helt naturligt att segla förbi Gästrikland. Ljusnans vattensystem är den första stora, naturliga transportleden som
man söderifrån når efter Dalälven.
Under den yngre järnåldern och den äldre medeltiden fanns det i området kring nedre Ljusnan en väletablerad bondebygd, med förutsättningar att under en tid
underhålla de betydande styrkor som det här var frågan
om. Det namn som den isländska traditionen bevarat i
minne som den plats där Olav och Anund en tid låg med
sina styrkor, bör rimligtvis inte vara ett helt obetydligt
och okänt ortnamn. Just i denna trakt fanns det under
medeltiden ett centralt ortnamn i form av fornsvenska
Beruvik. Skogs socken och kyrka syntes ursprungligen
ha burit detta namn Beruvik, senare Berwik. Min hy9
potes är att skrivfonnen Berwik i västnordiska källor kan
ha spårat ur till ett "Barvik".
På grund av forsarna innanför älvens utflöde blev
den naturliga infartsleden mot Beruvik-Berwik en under
vikningatiden mot Söderala djupt inskjutande vattenled.
Vägen till Borg
Under äldre tid var Ljusnans och Voxnans vattensystem
en viktig förbindelseled mellan Uppsverige och Norge.
Vid riksgränsens vattendelare praktiskt taget möts Ljusnans och Glammas källflöden. Tillsammans bildade dessa
stora floder i äldre tid en viktig föreningslänk mellan södra
Bottenhavet och Skagerack, känd bl a som pilgrimsled.
Berovik i Hälsingland och Borg i Viken utgjorde ändpunkema på denna färdled. Ligger det något i sagatraditionens uppgifter om att Olav Haraidssons hemfärd utgick
från "Barvik" och att resan ställdes till Borg, är det rimligt
att anta att detta "Barvik" är identiskt med Berovik i södra
Hälsingland.
Snorres skildring av vistelsen vid "Barvik" innehåller
en uppgift, som ter sig främmande i en på Island fritt
skapad berättelse som gäller förhållanden i södra Östersjön. Olav krävde att man skulle fortsätta kampen och
ligga ute på havet även om vintern. Då, skriver Snorre,
''började svearna att tala och sade att det inte var rådligt
att vänta där på vintern och frosten - fastän namnännen
egga därtill. De ha icke reda på hur isen kan lägga sig här;
ofta fryser hela havet om vintrarna".
Visst kan isen lägga sig även i södra Östersjön, men
nog passar denna klimatskildring långt bättre förhållandena vid södra Norrlands kustland. Här skymtar man ånyo i
Snorres skildring reminiscenser av en äldre text som, utan
att Snorre märkt det, reflekterar en tradition om att händelserna kring slaget vid den ''helga ån" i själva verket
utspelades i Uppsverige.
Svdrhanterligt Kalmar
Som nämnts uppger traditionen att Olav inför uppbrottet
till Norge avdelade folk som skulle föra de kvarvarande
skeppen till Kalrnamir för uppläggning. Att Snorre avsåg
staden Kalmars föregångare framgår av sammanhanget.
Detta är dock högst osannolikt om slaget ägde rum i
Uppland och kungarna därifrån flydde norrut.
Kalmarnamnen är fåtaliga. I Uppsverige känner jag
endast till ett som möjligen skulle kunna komma ifråga,
det Kalmar som är socken- och kyrkanamn i Håbo härad
i södra Uppland. Det ligger vid norra Björkfjärden strax
norr om Adelsö. Som terrängnamnet Kalmarsand anger
torde här ha funnits förutsättnigar för uppdragande av
skepp av vikingatidstyp.
Att identifiera det uppländska Kalmar med Snorres
Kalrnamir stöter dock på svårigheter. En sådan är den
språkliga skillnaden. Det småländska Kalmar är bildat
med önamnselementet ama(r) som efterled medan det
uppländska troligen är sammansatt av Kalm och -mar.
Skrivningen Kalrnamir hos Snorre kan dock bero på att
Snorre inte kunde tänka sig annat än att det var frågan om
staden Kalmar.
Det är heller inte lätt att infoga det uppländska Kalmar i det geografiska sammanhang som här skisserats,
beläget som det är i ett område som enligt hypotesen
skulle ha behärskats av Knut efter slaget. En möjlig
tolkning är att Olav, när han nåddes av ryktet att Knut
återvänt till Danmark, fick den felaktiga uppfattningen att
10
fältet var fritt och att det skulle vara möjligt att härbärgera
skeppen i det skyddade Mälaren.
På grund av att Knut lämnat ockupationsstyrkor i
Mälarområdet misslyckades emellertid uppdraget, vilket
Olav och hans följeslagare inte fick veta före sin avfärd.
På så sätt kan den ursprungliga intentionen ha kommit att
fönnedlats till den isländska traditionen som en slutförd
handling. Nåväl, detta är naturligtvis osäkert. Snorres Kalmamir kan därför inte logiskt infogas i den bild av slaget
vid den ''helga ån" som här skisserats.
Stdngberga och Stdngby
Saxo nämner i anslutning till slaget två ortnamn på Stång. Enligt Saxo besegrade Knut Anund i en landdrabbning
apud Stangam montern. Till Knuts seger skulle vidare ha
bidragit att han i tid varnades för fiendens göranden av en
vissHaquinus e uilla Stangby, d v s "Håkan från Stångby".
Denna plats har man sökt identifiera med ett Stångby i
Torne härad, medan apud Stangam montern tolkats som
"vid Stångeberg" (Stangebjer) i Vinslövs socken. Ingen av
dessa platser ligger i nära anslutning till Helgeås mynningsområde. Stångby ligger i själva verket i västra Skåne.
Stångeberg som är en obetydlig plats ligger omkring 30
kilometer från Helgeås utflöde.
Stångberga och Stångby är inte vanliga ortnamn. Det
är anmärkningsvärt att båda dessa sällsynta namn uppträder tillsammans nära Helgeå i sydöstra Uppland, i nära
anslutning till nedre Långhundraleden, nännare bestämt i
Össeby-Gams socken, 7 kilometer upp i den ådal som
norrifrån avvattnas mot den havsann som ledde upp mot
Helgås mynning. Namnet är belagt som j stangaberghom
1384 och i Stangaberghum och oppa stangaberga 1437.
Stångberga ligger centralt i en sluten, med av ortnamn och
gravfält att döma väl utvecklad jämåldersbygd.
Stångby är endast känt dokumentariskt som en by
i Gambo socken i Långhundra härad (Stanggaby 1411,
1417, Stangaby 1447). En uppgift i Vadstena klosters
jordebok 1447 uppger att Stångby då sedan länge legat
öde.
Ska man överhuvudtaget fästa anseende vid Saxos
uppgift om .---""::""7--;-7""0 en landstrid "apud stangam
montem''
torde Stångberga i ässeb y- G a r n
socken i Uppland komma
närmast
ifråga. Att en landstrid verkligen ägde
rum förutom flottdrabbningen, bestyrks av en uppgift i den
anglosaxiska krönikan. Där meddelas
att svearna
vid den ''helga ån" vände sig
mot Knut L - - - ' - - - - - ' inte bara med sin flotta, utan
ävenmeden
landhär - aeg er ge landhere ge sciphere.
Att svearna plötsligt skulle dyka upp så långt nere i
Skåne med en separat landhär helt vid sidan om härstyr-'
kan ombord på flottan rimmar inte väl med tidens krigföring. Allt lyder sannolikare om saken istället gällde försvar
av sveamas eget territorium, med andra ord om striden
utkämpades vid Stångberga nära Helgå i Uppland.
Enligt anglosaxiska krönikan anfördes svearna i denna strid av Ulf och Eiglaf. Här avses uppenbarligen samma högättade stonnän, regis gentes, Ulf och Eiglaf, som
Knut enligt William av Malmesbury besegrade i detta
sammanhang. Detta står i sin tur i överensstämmelse med
Snorres uppgift, att konung Anund under striderna vid den
l§loCKENSTRUNT 1-90
pet vid Helgeås nedre lopp ha förhindrat
varje översvämningseffekt av det beskrivna
slaget oavsett var fördämningen anlades.
Slutligen är Helgel inte vilken liten å som
helst, utan en regelrätt flod som inte låter
sig dämmas upp i en handvändning på det
sätt som Snorre beskriver.
Beskedlig d
:vl1
I motsats till Helgel är och var den uppländska HelgAn av beskedliga !dimensioner.
Avståndet från åmynningen till närmaste
ovanförliggande sjö, Hellwijken, var högst 5
kilometer. Terrängen mellan Helg! och havet
20 kilometer längre ned är i mycket rikt mått
täckt av skogar.
I själva verket är det möjligt att den aktuella
!sträckningen inte var mycket mer än 3 kilometer. Av allt att döma utgjordes pasströskeln till sjön av en numera till stor del
bortsprängd bergklippa i den smala passagen
mellan Fågelsunda och Skarpsundby. Därmed torde Hellwijkens yta vid normalvattenstånd ha balanserats på en nivå av åtminstone 8 - 9 meter över havet.
Vid denna plats är det helt klart att ån varit
förhållandevis lätt att dämma. Det korta
avståndet till mynningen och en fallhöjd på 3
- 4 meter har givit ån en god strömning, och
en tillfålligt uppdämd vattenmassa bör rimligtvis ha kunnat orsaka en inte obetydlig
störtflod vid åmynningen.
Allt detta utgör inte något bevis för att den av Snorre
skildrade översvämningsmanövern verkligen ägde rum.
Vad som står klart är dock, att medan en sådan uppdämningsaktion inte kan ha varit möjlig att utföra vid Helgel
i Skåne, den har varit fullt utförbar vid Helgel i Uppland.
Man kan också uttrycka saken så, att om slaget
istället förläggs till Helgel i Uppland, det mesta av. det
som förefallit oss dunkelt och motsägelsefullt i Snorres topografiska skildring försvinner.
De tre landskapen runt Mmaren med sin hundareindelning
kan eventuellt geografiskt motsvara Knuts maktomrAde efter
slaget och representera avgrtJnsningen i titeln •rex partis
suanorum• (kung över en del av svearna) i Knuts rombrev.
"helga ån" förde befålet ombord på sin flotta.
Uppdämt utlopp
När Knut närmade sig den "heliga ån" ska Anund, enligt
Snorre, ha dragit sig med sin flotta "ur hamnen och österut
längs kusten". Samtidigt lät han folket göra sig i ordning
för strid. Dessförinnan skulle Olav med en styrka ha gått
"upp i land och genom skogama ända till det vatten ur
vilket Helgeån faller ut. De gjorde där vid Ans utlopp ur
sjön en damm av timmer och torv och dämde så upp
vattnet; vidare grävde de stora diken och förenade flera
vattendrag, så att vattnet svämmade över vitt och brett. I
älvfåran fållde de stora träd. De voro sysselsatta med detta
arbete i flera dagar."
När Anund på sin flotta erfor att Knut lagt in i
hamnen vid den "helga ån" med en del av sin flotta, sände
han bud till Olav om detta. Denne lät då bryta fördämningarna och begav sig sedan skyndsamt ut till havet.
Stora vattenmassor med timmerstockar ska då ha störtat
mot Ans utlopp, åsamkande stor skada och oreda bland
Knuts skepp och dränkte många av hans män som uppehöll sig på stranden.
Denna berättelse hör till det av forskningen mest
kritiserade i Snorres skildring såsom topograftskt orimlig,
och den brukar allmänt förpassas till sägnernas värld. Ty
ska man nå den sjö ur vilken det skånska Helgel faller ur,
och dessutom göra det efter en fård "genom skogarna",
hamnar man långt uppe i norra Skåne.
Därmed skulle all effekt av en översvämning ha
uteblivit. I vilket fall som helst skulle det flacka landskaI§JOCKENSTRUNT 1-90
Knuts makt i Svealllnd
Som den föregående utredningen visat är det mycket som
talar för att slaget vid den "helga ån" utspelades vid Helgel
i sydöstra Uppland. Därmed ftnns det
inte längre skäl att betvivla
de
samtida källomas vittnesbörd
om
Knut den stores politiska
herravälde i
efter slaget.
Sveariket åren närmast
Frågor som genast
inställer sig
är, hur denna makt kan ha
utövats, hur
omfattat och
stort område den kan ha
at. Här tiger
hur länge den kan ha varde samtida litterära källorna, och svar kan därför ges
endast i form av vaga indikationer.
Får man tro Snorre återvände Knut kort tid efter slaget
vid den "helga ån" till Danmark. Man vet att Knut var i
Rom den 27 mars 1027 och att han dessförinnan var i
England.
Men även bortsett från detta ftnns inte skäl att anta
annat än att Knut utövade sitt herravälde genom ombud.
11
Knut den mäktige åtnjöt vid denna tid en
enorm prestige även i Sverige och Norge.
För övrigt vittnar inte mindre än ett tjogotal
runstenar om östsvenskarnas verksamhet i
England under Knuts tid - i flera fall
under tagande av gäld tillsammans med
Knut eller genom tjänstgöring i hans hird.
Det har därför säkert inte varit omöjligt att flnna en lojal styresman även i
sveamas toppskikt vid denna tid. Men lika
möjligt är att Knut · insatte någon storman
av dansk eller engelsk härkomst.
Mynt i Sigtuna
När det gäller myntslagningen i Sigtuna ska
man vara medveten om att denna knappast
kan ha krävt större insatser från Knuts sida.
Endast några år tidigare hade nämligen sveakungenåterupptagit den myntning i Sigtuna, som då legat nere i omkring tjugo år.
Det fanns med andra ord en fungerande, modem myntverkstad i Sigtuna. Det
enda Knut behövde göra för präglingen av
sina CNUT REX SV -mynt var att beordra
tillverkning av en ny åtsidestamp. Reversen
kunde sedan slås bl a med redan befintliga
stampar till Anundsmynt, vilka då kom att
bära Anunds myntmästare Thormodhs namn.
j
Detta förklarar också stämpelkopplingHär är den förmodade platsen för Anunds dammbygge,
en mellan reversen på att Anundsmynt och
mellan F~gelsunda och Skarpsundby. Det finns fortfarande
ett CNUT REX SV-mynt. Hittills gjorda
stora stenmassor i den nuvarande ~kern där dammen kan
fynd pekar på att endast en åsidesstamp
ha legat. Läget är markerat med streck p~ bilden.
kom att användas för CNUT REX SVBilden är tagen fr~n ett radiostyrt modellflygplan av
mynt. Det är rimligt att anta, bl a genom
Bosse
G~rdstad, Vallentuna och visar Holmbro~n fr~n
stämpelkopplingen, att CNUT REX SVsydost
med Hederviken i bakgrunden. Foto fr~n
myntel} präglades som de första efter makmodellflygplan är ofta lämpligt i arkeologiska sammanhang
tövertagandet, då direkt order av Knut. Den
eftersom man kan fotografera fr~n /~g höjd vid lämplig
övriga, av antalet ålsidestämplar att döma
tidpunkt och att planet inte stör miljön.
mer omfattande, men samtidigt mer disparata och förflackade knutsmyntningen i
Sigtuna, skulle då ha utförts under den reinlett vårvintern 1030, för att på våren segla vidare till
sterande tiden av främlingsväldet
Gotland.
Sedan han där fått rykten bekräftat att Knuts
Knuts myntning i Sigtuna ska väl i första hand ses
man i Norge, Håkan Jarl, avlidit, ska han ha seglat
som en politisk maktdemonstration. För ändamålet behövdes emellertid silver. Knut var som bekant inte utan norrut, in i Mälaren och upp till Aros. Där togs han
erfarenhet av ekonomisk uttaxering av besegrade mot- emot av Anund. Därifrån begav han sig landsvägen över
ståndare. Det måste ha legat mycket nära till hands för södra Norrland till T röndelag.
Om detta är riktigt, skulle Knuts makt i sveariket ha
Knut att pungslå de besegrade silverrika svearna genom en
varit bruten i början av sommaren 1030. Det skulle i så fall
uppbörd i både omyntat och myntat silver, en "danagäld"
om man så vill. Man kan rent av fråga sig och inte en betyda, att Knuts kontroll över Mälarlandskapen som kortast
sådan silveruppbörd var en förutsättning för att Knut varade från slaget vid den ''helga ån" sensommaren 1026
till sommaren 1028, d v s knappt två år, och som längst
skulle kunna genomföra sin myntning i Sigtuna.
från sensommaren 1026 till sommaren 1030, d v s knappt
fyra år. På numismatiska grunder kan antas att Knuts
Högst fyra danska dr
myntning varade mellan ungefår 1028 och början av
Vad gäller frågan hur länge Knuts maktposition i Mäla1030-talet.
rområdet kan ha varat, har vi inte mycket annat att gå efter
Det har alltid framhållits att Knut
än Snorres uppgifter om Olavs resor till och från Novgo- den store stod på höjden av sin makt
rod via Sverige. Ä ven om resorna som sådana pestyrks av under slutet av 1020-talet då både i
samtida källor, kan vi för mer preciserade uppgifter endast England, Danmark och Norge låg under
komma med antaganden.
hans spira. När vi nu har goda skäl att
Enligt Snorres ganska noggranna tidsangivelser för fästa tilltro till hans eget påstående, att
Olavs färd mot Novgorod, behärskade Knut Mälarområdet han härskade även över en del av sveamas
ännu i 'början av sommaren 1028. Hemfården ska Olav ha land vid samma tid, framträder med ännu
12
l§jOCKENSTRUNT 1-90
lt..\orr
l l~"'
Karta över omrAdet runt slaget. Dammbygget
kan ha skett nAgra kilometer ovanför
nuvarande He/gösjön. Mitt emot Helgö
nuvarande gArd finns Sjöhagsberget med en
fornborg samt rester av vad som kan vara
en ledungshamn
De delar av terrängen som ligger
under 5-meternivAn i dag /Ag förmodligen
under vatten i vid tiden för slaget. He/gösjön
var alltsA betydligt mera vidträckt än i dag.
När dammen öppnades steg
vattennivAn troligen upp emot 10-meternivAn
under en kort tid, och vattenet forsade alltsA
ned mot hamnen pA bAda sidor om He/gö.
större tydlighet bilden av en av det dåtida Europas största
politiska maktkoncentrationer.
Snorre avslöjar sig
A v en så begåvad skribent som Snorre kunde man vänta
sig att han skulle ge en fritt uppdiktad berättelse en viss
inre logik. Sådan saknas dock i hög grad i hans skildring
av slaget vid den "helga ån", om detta, som Snorre tänkte
sig, utspelades i Skåne. Just denna brist på topografisk
rimlighet är därför snarast en indikation på att skildringen i sina huvuddrag inte är en fantasiprodukt.
Snarast pekar omständigheten på att Snorre förfogade
över ett visst mått av äkta traditionsstoff, men att detta inte
gav någon upplysning om var den "helga ån" var belägen.
Snorre, liksom andra sagaskribenter, hade då att själva
bedöma denna sak. Detta uppfattade man säkert inte som
[§IOCKENSTRUNT 1-90
någon besvärlig sak. Någon annan ''helig å" som skulle
kunna vara aktuell, än Helgeå i Skåne, hade man knappast
hört talas om. Troligen hade Snorre inte heller tillräckligt
goda topografiska detaljkunskaper om Skåne fOr att allvarligt störas av skildringens brist på topografisk logik.
Den dramatiska fellokaliseringen av slaget medförde
dock vissa uppenbara oklarheter, varfor man blev tvungen
att göra smärre kompletteringar och justeringar av traditionsmaterialet fOr att få konsekvens i berättelsen. Dit hör
säkert uppgiften att Olav och hans män gick landsvägen
hem över sydsvenska höglandet.
Förhållandet medförde också en viss misstolkning av
skaldekvädena, men det är en annan historia. I övrigt är
det förbluffande hur litet våld man utövade på stoffet för
att anpassa det till en lokalisering av slaget till Skåne,
såväl i stora geografiska som i mindre topografiska drag.
Snorre tycks endast ha gjort de mest elementära ändringar som behövdes för att berättelsen hjälpligt s~lle
hänga samman. Huruvida detta berodde på respekt för
källmaterialet eller på att Snorres kunskaper om den östskandinaviska topograflen var så små att han inte var
medveten om skildringens motsägelser må vara osagt.
En omlokalisering av slaget vid den ''helga ån" till
Helgeå i sydöstra Uppland ger i ett slag den isländska
traditionens uppgifter om drabbningen att drag av rimlighet. Även om detta inte får locka oss att utan vidare
betrakta Snorres berättelse som någon historisk ögonvittnesskildring, tvingar det oss inte desto mindre att betrakta
•
den i ett helt annat perspektiv än vi tidigare gjort.
Artikeln är en något förkortad version av författarens
Knut den store och sveariket, Scandia, band 52:2,
1986.
Samtida skriftliga källor där slaget nämns vid
namn:
Otta r svartes Knutsdrapa, troligen från 1026
Anglosaxiska krönikan.
Samtida källor med indirekta anspelningar på slaget:
Slgvat Thordasans Knutsdrapa (ca 1038)
Thord Särkessans R6dudråpa (troligen 1031)
Hirek Eyvindarssons L.ausavisur (ca 1027)
Knut den stores brev från Rom till hans
engelska undersåtar (1 027).
l den isländska sagatraditionen:
Olats saga hlns helga (den "legendariska"
Olavsagan, ca 121 O)
Fagrsklnna (ca 1220)
Snorres Saga Olats Konungs hins helga
Heimskringla (1230-talet)
Flateyarb6k (1380-talet)
Övriga källor:
Saxos Gesta danarum (ca 1200) (dansk)
Willlam av Malmesburys De gestis regis
anglarum (ca 1125) (engelsk)
13
Danska spår
•
l Uppland
VIlka konsekvenser fick slaget vid Helge å?
satte det några spår l historien?
Det satte djupa spår som kanske märks
än l dag, hävdar Jean Bokström som studerat slaget ut Internatloneli synvinkel.
Av Jean Bokström
Ett av de intressantaste fynden vid de arkeologiska utgrävningarna på Granby sommaren 1989 var ett fjärdedels
silvermynt, präglat av Ethelred Il, kung av Wessex i
England från mars 978 till april 1016.
Namnet Ethelred (eller JEthelred som det också skrivas) kan omskrivas på modem svenska till"Ädelr.~d", men
denne man har stiarare gått till historien som "AdelrådOråd" på grund av hans totala rådlöshet inför vikingamas
härjningar. [1,2]
Dessa härjningar hade pågått sedan 200 år tillbaka,
och i de norra delarna av England gällde redan dansk lag.
Detta till trots rådde det fred och enhet över hela landet
under kvartsseklet innan Ethelred blev kung. Med · hans
fars entusiastiska stöd hade man då kunnat genomföra en
djupgående förnyelse av klosterväsendet, för att göra det
ännu bättre skickat som kulturbärare i ett land med gamla
fma traditioner för lärdom och forskning inom många
olika områden.
Men Ethelred själv hade oturen att som 13-åring
utnämnas till kung, efter att hans huskarlar mördat hans
något år äldre halvbror på ett sådant svekfullt sätt att hela
folkets lojalitet och respekt för kungahuset snabbt bytes ut
mot nonchalans och förakt.
De nordiska vikingarna såg sin chans, och endast ett
par år senare kom de första sju rövarskeppen för att råna
och döda, och ta befolkingen till fånga i Southampton på
Englands sydkust. Därefter kom allt större skaror år efter
år. Ibland betalade enskilda städer stora summor för att få
egen fred, men många gånger var det hela landet som fick
samla ihop till"Danagäld".
Tre danagälder
Tre av dessa fmns nämnda på en av runstenarna som nu
står utanför Orkesta kyrka, där man får veta att Ulv i
Borresta tog tre danagälder i England. Den tredje gången
som avses var 1018 då engelsmännen hunnit samla in de
72 000 pund som Knut begärt för att skicka hem sin stora
invasionsflotta, efter att ha varit kung i England i snart två
år.
Men tänk om Ulv i Borresta tog också en fjärde gäld,
men i Sverige? Då Knut gäldade svearna?
Omöjligt? Var inte så säker! Låt oss leka med tanken
ett tag och se vad som händer!
14
Runsten utanför Orkesta kyrkan med inskriften:
Men Ulv har uppburit tre danagälder l
England. Den var den första som Toste
utskiftade. Den nästa utskiftade Torkel och
den därpl Knut.
stenen är ristad ungefär samtidigt med
slaget vid Helge A, eller nAgra Ar senare.
Efter slaget vid HelgeAns mynning i Frösunda, då
Olof Haraidsson och Anund Jakob börjat återvända nedför
den långa havsviken tillbaka till Östersjön, och Knut
skickat ut sina spejare att hålla reda på vart de tog vägen;
då fortsatte han själv med sin st~ra flotta uppför ån och
inåt landet genom den då ännu farbara led som nu kallas
Långhundraleden.
De fick dra sina skepp över vattendelaren samt här
och var över en av de många bergklackar som idag är
bortsprängda; här och var passerade de en av den obrutna
rad av platser intill vattenleden där de första små kristn;i
kyrkorna snart skulle byggas. Så till slut, i uppländska
Danmark(!) nådde de en vik av Mälaren och vände då
söderut mot Sigtuna.
Där skulle de ha kunnat bränna och döda och tillfångataga på värsta vikingamaner. Men disciplinen i Knuts
flotta var sträng, och han själv hade helt andra ambitioner.
I stället, kan det tänkas, stannade de upp en halv mil
innan de nådde Sigtuna stad och slog läger i "Fomsigtuna" på andra sidan viken (där omfattande utgrävningar har
utförts åren 1984 - 1988 under David Damelis ledning).
[3]
Enligt nuvarande hypoteser (då resultaten från en del
kol 14-dateringar ännu saknas) hade hela anläggningen
I§IOCKENSTRUNT 1-90
övergivits efter att Olof Skötkonung ett par decennier tidigare övergått från asatro till
kristendom. Kanske var nu
Knuts flotta den sista som låg
vid Fornsigrunas bryggor och
i dess skyddade hamnbassäng!
Kanske var det Knut som lät
bygga om gavelpartiet på
kungsgårdens "audienshall" och
spika plankor på väggamas
insida.?
Ofantlig stengrund
Kanske var det också han som
lät släpa ihop den ofantliga
stengrunden på åskrönet i
sydväst och resa den 40 x 10
m stora hallbyggnaden på dess
krön? Det tycks på något sätt
stämma in med Knuts regeringsstil att slå ihop en så
imponerande och strategiskt
placerad byggnad. Genom att
slå läger i Fornsigtuna hade
han ju effektivt stängt av det
nya Sigtuna från Uppsala och
Vendel, och därmed skaffat sig
kontroll över dess handel. Det
kunde också demonstrera Knuts
makt så tydligt att ingen frestades att ifrågasätta den!
Kanske var det också Knut
SIGNHILDSBERG
som lät resa den märkliga tin~­
högen på toppen av "Sign,. ,. ~OG"
hildskulle". Där kunde då han,
Knut den Mäktige, konung över
Utgrävningar i Signhildsberg, •Fornsigtuna•, har visat en imponerande
engelsmännen,
danskarna,
norrmännen och nu en del av
anläggning.
svearna- ta emot alla de trakVid A finns bryggor, och och vid B en hamnbassäng. C var en
tens stormän som kom för att
stor huvudbyggnad, •audiensha/r och D en byggnad om 40 x 1o m med
betyga sin underkastelse; och
en ofantlig stengrund.
om ryktena om Knut var sanl toppen pA Signhilds kulle finns en mäktig tingshög , E, och vid F
na få större makt än de förut
en förrAdsbyggnad, fatbur.
hade haft!
Och bakom Knut satt i så
fall de runristare som foljt med honom från Danmark och Knut den stores Mammenstil - och danska runor. Deras
England, och antecknade vem som kom och vilka vän- verksamhet som runristare bör alltså infalla under åren
skapsgåvor de bar med sig.
närmast efter deras återkomst, med en avrundad bestämOch vem var då dessa runristare? Ja, en av dem var ning 1020-talet...
Ulv i Borrestal
Den s k Maromenstil som här nämns är den särpräglade djurornamentik som finns bland annat på OrkestaDanska runor
och Ryssbyle-stenama. Med hänsyn till såväl språk som
Ulv i Borresta har ristat två runstenar i Täby socken ronformer står sådana stenar mycket nära Upplands tjugo(Ryssbyle-stenama). Otto von Friesen [4], som i likhet tal oornerade stenar av samma typ som Husby Långhunmed andra utgår ifrån att Ulv var en svensk viking som dra-stenen till minnet av Sven som "dog på lutland men
lämnat Borresta tre gånger och slutligen kommit hem efter ämnade fara till England"
Von Friesen fortsätter:
Knuts Englandståg, konstaterar att:
Ulv och hans samtida som den Gunner (Gunnar?)
Det är av särskilt intresse att iaktta de oomerade och
vilken utfört Bällstastenarnas ristningar torde alltså från
i Mammenstil ornerade stenarnas utbredning: 13 i Säden danska omgivningen med vilken de blivit förtrogna i minghundra, 8 i Vallentuna och l - 2 i övriga härader i
Danmark och England ha fört med sig kristen tro, dansk nuvarande Stockholms län från Närdinghundra i norr till
runstensskick, dansk ormamentik - Sven Tveskäggs och Sollentuna i söder. Detta är just den trakt som till centrum
o
o
l
l
l§jOCKENSTRUNT 1-90
15
hade det av Olov skötkonung i missionssyfte anlagda
Sigtuna..
Men om det var med Knut som Ulv och Gunner kom
till Sverige för första gängen? Och om Sigtuna var Knuts
stad, just då de började sin verksamhet?
Ulv och Gunner frän Danmark var inte de enda
runristare som Knut hade med sig, utan det fanns också en
Asmun<! frän England. Det var Asmund som utförde Ulv
i Borrestas ovannämnda minnessten. Medan Ulv och Gunner
räknas som pionjärer var Asmund Upplands första mästare. Kanske var han också Knuts främste (om inte förste)
runmästare!
Reste tiU Rom
Knut själv stannade inte länge i Sigtuna. Redan nästa vår
(om tidangivelserna stämmer) var han på väg söderut mot
Rom, för att vid den nye kejsarens kröning träffa hela det
kristna Europas ledande män i kyrka och stat, och där
accepteras som den förste vikingahövdingen i deras civiliserade gemenskap.
Kvar i Fornsigtuna blev den danska flottan under
Håkon Jarls befäl; och troligen nästa år seglade Knut till
Norge med sin engelska här och blev mottagen som kung
utan strid, medan Olof gömde sig i Oslofjorden.
Och efter denna styckedemonstration kunde Knut förlika
sig med Anund Jakob och kalla hem Håkon Jarl för att
överta makten i Norge; i den fasta förvissningen att han nu
deflnitivt satt stopp för vikingamas odisciplinerade terrordåd som bland annat hotat England under så lång tid.
Så kunde Håkon Jarl betala besättningarna i den
danska flottan och lämna Fomsigtuna, efter att "Knutgälden" samlats in i den stenförstärkta fyrkantiga byggnad
som antagits varit kungsgårdens fatbur; och förvandlats till
mynt av Anunds myntmästare som Knut låtit hämtas med
all personal och utrustning (inklusive "städet" som hittats i
en av husgrunderna?) frän det "nya" Sigtuna. Och även i
samband med detta behövdes runmästare att föra böckerna.
Så gav Håkon order om uppbrott, och Fornsigtuna
lämnades återigen tomt och öde. Och ingen skald flck
kväda och ingen runristare flck rista om hur det togs
Knutgäld i Anunds Sverige. Knuts mor var ju också
Anunds farmor och det var säkert inte för intet hon flck
heta Sigrid Storråda.
som i samhället i övrigt, att han kunde nöja sig med att
teckna på stenarna och låta någon annan rista. Såväl han
som hans samtida ristare hade ju sina lärlingar; hur hade
Uppland annars fått sina 1000 danska runinskrifter under
en tidrymd av ca sjuttio år efter slaget vid Helge!?
Ja, vi vet inte. Men Knut visste!
•
Hänvisningarna i texten syftar på följande källor:
(1) Anglo-Saxon England, F.M.Stenton, 3rd edition Oxford University Press 1989
(2) The Anglo-Saxon Chronlcle, trans by
G.N.Garmonsway 2nd ed. Everyman Classics.
Dent ISBN O 460 11624 (1986)
(3) Ledungen, artiklar av David Damen: 1984 nr
4 sid 8, 1986 nr 4 sid 1O - 11 , 1987 nr 4 sid 6
och 1988 nr 3 sid 6 - 7.
(4 ) Runorna: Nordisk Kultur VI, Otto v Friesen,
Bonniers 1933.
Mdnga danskar kvar
Men mänga danskar stannade kvar i trakten, ty det var
Knuts vana att donera mark och gods till sina egna män i
de av honom invaderade länderna. Och bland dem fanns
Ulv i Borresta och Gunner. Och Asmund från England
blev också kvar, men han for snart till Uppsala och gjorde
långt senare - så har det sagts - till och med anspråk på
att ha varit sveamas ärkebiskop.
Man kan fråga sig om en runristare, vars främsta
uppgift var att skriva kungens brev och sköta hans bokföring, för den skull behövde vara skicklig i att hugga i sten.
När det gäller Asmund kan svaret mycket väl bli nej.
Han använde nämligen ofta verbet "marka" istället för
"rista". Och även om han var från England, så borde han
ju dels ha känt till det danska ordet, dels borde det väl ha
funnits ett starkare ord i engelskan än "marka" för att - just
det - hugga i sten!
Kanske var hans ställning sådan, såväl som konstnär
i6
STRUNT
FRÖSUNDA HEMBYGDSFÖRENINGS KYARTALSTIDSKRIFT
Förra utgåvan av Sockenstrunt var nr 1 1989
Adress: Björkås, Frösunda, 186 95 VALLENTUNA
Ansvarig utgivare: Bertil Hellsten, 0762-302 54
Frösunda Hembygdsförening
Sven Billersjö, 0762-320 54
Ordförande:
Kassör:
Lolita Jansson 300 25
Postgiro:
80 58 98-4
Medlemsavgift per år: 30 kr för vuxen,
5 kronor för barn mellan 12 och 15 år.
!§JoCKENSTRUNT 1-90