Download Report

1
lördag 4 april 2015
unga: tuff
brud med
epa-traktor
mat:
sätt färg
på maten
resor:
bland
mysiga
gårdar
på mallis
exklusivt
t
e
t
i
l
a
v
k
å
p
s
u
k
o
f
d
e
m
Mode
lördag 4 april 2015
2
lördag 4 april 2015
4 april
»» Det finns dyra kläder.
Och så finns det riktigt dyra
kläder. Lördags redaktör
Jenny Palmqvist minns dagen
då hon slutade köpa dyra
kläder utan märkning.
Kläder till
vilket pris?
K
lart ungen ska ha en bra vinteroverall
tänker jag. Den är blå med snygga
detaljer, vind och vattentät, cool i all sin
enkelhet. Kastar en blick på prislappen.
Två papp för en overall till en unge i treårsåldern är väl saftigt. Läser sedan den lilla finstilta texten på tvättrådslappen. Made in China.
Näpp, det blev ingen overall den där kalla höstdagen för drygt fem år sedan. Hade overallen varit
fairtrade-märkt eller haft någon annan kravgodkänd märkning kanske
priset hade varit motiverat.
Men där och då kände jag
mig mest förbannad och lite
lurad på ett av Sveriges starkaste klädvarumärken.
Alla kläder
tillverkades
på den
tiden
i Sverige
ska
tilläggas.
Jag är uppvuxen i kläder
från samma klädkedja som
jag besöker den här dagen.
Randiga långkallingar och
undertröjor – präktigt så det
förslog men med en kvalitet
som ”var värd vartenda öre”
i alla fall enligt min mamma.
Alla kläder tillverkades på
den tiden i Sverige ska tilläggas. Och jag har naturligtvis
själv köpt samma randiga kläder till mina barn
– tills den där dagen för fem år sedan vill säga.
Nästan alla svenska klädföretag har textil
fabriker utomlands i dag. Fram till 2010 låg
minimilönerna i snitt på 136 kronor i månaden för
en textilarbetare i Bangladesh eller Kina. Samtidigt
har det under de senaste fem–tio åren gått otroligt
bra för svensk klädindustri och de flesta av våra
svenska klädeskedjor är börsnoterade med
betydande vinster.
Tillverkningen av kläder för även med sig stora
negativa miljöeffekter. I staden Tirupur i södra
Indien har exempelvis flera svenska klädkedjor
förlagt sin produktion. Enligt miljöorganisationen
Swedwatch finns över 9 000 multinationella klädfabriker i området – 750 av dessa är färgerier
som anses vara de allra värsta miljöbovarna,
med giftiga utsläpp som rubbar ekosystem i flera
generationer framöver. Samtidigt går det inte att
bortse från att textilproduktionen faktisk skapar
arbeten som kan lyfta människor ur den allra
värsta fattigdomen.
Med dessa snabba men hårda fakta i åtanke
kanske en handvävd sjal från Ripsa utanför
Nyköping inte är så dyr trots prislappen
på nätta 16 000 kronor. Om den vävande
grevinnan Ebba von Eckermans
sörmländska design
och arv kan ni läsa mer
om i lördagsbilagan i dag.
Originalet. Ebbas Ripsa-jacka vävdes i ren ull.
Jenny Palmqvist
Foto: Von Eckermanns arkiv
Lördag är Södermanlands Nyheters helgmagasin. Redaktion: Anna Falk, 0155-767 49, Jenny Palmqvist, 0155-767 25, Elisabeth Eriksson, AD, 0155-767 94
Skriv gärna till oss: [email protected] Adress: S:t Annegatan 3, 611 79 Nyköping Chefredaktör och ansvarig utgivare: Göran Carstorp, 0155-767 43.
3
lördag 4 april 2015
Eckermanns väver in
kvalitet i sina tyger
»» På 60-talet stod den vävande grevinnan Ebba von Eckermanns sörmländska
design för tio procent av Sveriges textilexport. Nu har varumärket vaknat till liv
igen i händerna på hennes barnbarn Carl. Precis som på Ebbas tid görs inga
kompromisser. Här är materialet huvudrollen.
H
ur ska det kännas?
I mina händer ligger
en pläd för 16 000
kronor. Jag stryker
lätt med tummen
och pekfingret. Ber till gud att
en trasig nagel inte ska fastna.
– Det känns att det kostar.
När folk får ta på produkterna
brukar de bli förvånade över
att vi inte tar mer betalt, säger
Carl von Eckermann, barnbarn
till Ebba och vd för det nystartade väveriet.
Farmor
hämtade
mycket färger
från årstiderna,
så det tänker
vi också göra.
Vi befinner oss långt ut på lan-
det, i ett rött hus med fri sikt
över åkrarna. Ljuset flödar,
trots att det bara är tidig vår.
De regelbundna smällarna från
vävstolen ekar mellan rummen, väven växer fram millimeter för millimeter. Silkiga
trådar formar ett mönster med
60 år på nacken. Utanför böljar Sörmland. Landskapet som
var Ebbas inspiration och som
fortfarande sätter ramarna för
designen.
– Farmor hämtade mycket
färger från årstiderna, så det
tänker vi också göra. Och för
att varumärket ska kännas trovärdigt är det viktigt att vi
också finns här, säger Carl.
Ebba von Eckermann marknadsförde sig som den vävande
grevinnan. Hennes imperium
i Ripsa, en bit från Nyköping,
hade som mest 50 anställda.
Kunderna fanns bland
den amerikanska överklassen, och under en
tid gick det sörmländska Ripsamodet att köpa
i Diors butik i Paris. När
företaget avvecklades
1980 skulle vävstolarna
skänkas till ett kvinnokooperativ i Karibien. Men
av någon anledning blev
det aldrig av, utan de har övervintrat i en skolkällare, med
Ebbas goda minne.
Under tiden har otaliga stjärnor hunnit göra både entré och
sorti på modescenen. Made in
Sweden har blivit Made in Bangladesh. Svenskt mode har blivit avskalat. Hållbart har blivit
massproducerat och konsumtionstakten, den har bara ökat.
Kanske är det därför det är så
lugnande att höra vävstolarna
dunka igen, i en villa i Stjärn-
Carl von Eckermann har en bakgrund i IT-branschen och har jobbat många år utomlands. Nu är han vd för det återuppväckta textilmärket, som han driver
tillsammans med sin fru Sara, som är bolagsjurist. Vävfrälsta Marianne Lundgren från Stjärnhov är produktionschef. Foto: K-G Z Fougstedt
När alla andra detaljer är klara
sys skinnmärket på. Vissa
plagg numreras också, för att
det ska kännas ännu mer
exklusivt.
hov. Eller så har alltid vävstolar den effekten. För textilkonstnären Marianne
Lundgren, produktionschef på väveriet, är det
i alla fall ett drömprojekt. Hon tror så starkt
på märket att hon lånat
ut delar av sitt hus till
produktionen nu under
uppstarten.
– Folk kastar bort vävstolar i dag, och det skär
i mitt textilhjärta. Det är en
kunskap som håller på att försvinna, säger hon.
Oftast står det någon gammal vävstol och dammar i ett
hörn av slöjdsalen, men att
använda den är inget man ger
sig på längre. Därför har det
inte varit helt lätt att hitta personal. Förutom Countess von
Eckermann, som varumärket
heter, finns bara något enstaka
manuellt väveri kvar i Sverige.
– Vi har fyra deltidsanställda
väverskor och söker efter fler.
Helst personer som kan jobba
heltid, för vi kommer behöva
växla upp produktionen, säger
Carl.
Den första kollektionen
består av skinnkantade plädar, så kallade lap robes, och
en uppdaterad Ripsajacka i två
färgställningar. Konceptet har
förfinats i både ett och två steg
för att nå upp till 2010-talets
förväntningar på exklusivitet.
Ebbas rediga skotska ull har
bytts ut mot en ekologisk mix
med silke och kashmir, från ett
spinneri i norra Italien.
– Vi får inte marknadsföra
namnet på företaget som vi
köper det av, för då tar de ut
royalty, så du kan inte skriva
det. Men när vi berättar för folk
var det kommer ifrån så nickar
de och förstår, säger Carl.
Lädret är vegetabiliskt garvat, presentaskarna omsorgsfullt klädda i linne och vissa
plagg numreras till och med
som konstverk, med tillhörande certifikat. Upplagan kan
till exempel vara 100 stycken.
– När du öppnar en av våra
lådor ska det kännas att det är
något speciellt.
Carl von Eckermann siktar högt, och menar att slutresultatet håller samma kvalitet
som franska modehusen Hermès och Louis Vuitton. Lyx i det
allra översta skiktet.
– Vi är ganska ensamma i det
segmentet i Sverige, och det är
en av anledningarna till varför
vi tror att det är gångbart. Det
finns inget annat riktigt exklusivt textilmärke.
Men vi måste prata mer om
priset. Vad motiverar så många
tusenlappar? Och vem betalar?
Att allt är gjort för hans påverkar förstås. Att väva är en konst,
och att tillverka en pläd eller
en jacka tar flera dagar. För att
mönstret ska bli jämnt måste
bommen dras in med samma
kraft hela tiden, timme efter
timme.
– I bland skämtar vi och
säger ”Var det här stunden
innan lunch? säger Marianne,
och visar ett reststycke som
kanske är lite glesare än resten
av tyget.
När själva väven är klar synas
varje centimeter innan den
beskärs och kantas med skinn.
Det som ska bli Ripsajackor får
knappar och till sist sys märket dit. En kvadrat i beige skinn
med präglad logga.
Materialvalet påverkar också
priset. Carl och Marianne hade
helst velat använda svenskt
garn, men hittade inget som
höll måttet. Det italienska spinneriet ägs av LVMH (Louis Vuitton Moët Hennessy), en av världens största koncerner inom
4
lördag 4 april 2015
Konkurrerades ut
av industrin
❯❯ Ebba von Eckermann startade
Ripsa Textilier 1949. Varumärket
Countess von Eckermann fick sitt
internationella genombrott i början
av 50-talet.
❯❯ Fram till 1967 såldes kläderna i
varuhus och butiker i Sverige, USA,
Kanada, Frankrike, England och
Tyskland. 70 procent av kläderna
exporterades till Amerika.
❯❯ Sen ökade konkurrensen,
priserna pressades ner och affärsmodellen höll inte längre. Ebba
övergick till privatförsäljning som
anordnades på hotell eller hemma
hos kunderna. När företaget till slut
lades ner på 80-talet hade kunderna
blivit mer prismedvetna och fabrikstillverkade kläder låg i tiden, snarare
än småskalig produktion.
❯❯ En del av de gamla kläderna finns
nu i Sörmlands Museums samlingar.
Ebba själv bor i Nyköping.
Källa: Sörmlands museum och Den
glömda Kjolen av Lotta Lewenhaupt.
Det krävs erfarenhet för att bemästra Ebba von Eckermanns gamla vävstolar från 60-talet. Textilkonstnären Marianne Lundgren är produktionschef på väveriet och har lånat ut sitt hus till vävstolarna
under den första tiden. Foto: K-G Z Fougstedt
”Vi tror mycket på det här varumärket”
lyxproduktsbranschen, och
erbjuder 55 000 färgnyanser.
Textilbranschen är känd för sitt
ganska fläckiga miljösamvete,
men just det här spinneriet
ska ligga i bräschen för hållbar
produktion. Till exempel har
det ett eget reningsverk som
tar hand om vattnet från
produktion och färgnings
processen, förklarar Carl.
– Vi tror så mycket på det
här varumärket. Farmor ville
hjälpa kvinnorna i Ripsa på
sin tid, och det är något som
vi verkligen kan identifiera
oss med. Arbetet ska värderas
och en hög prisklass avspeglas
också i socialt ansvar.
Målgruppen är män och kvin
nor från 35 till 70 år. Hittills har
försäljningen gått över förvän
tan. Hur många exemplar som
sålts vill de inte avslöja, men
någon produkt har gått så bra
att lagret är slut och nu måste
de väva i kapp. Än så länge säl
jer de bara på webben, men
inom kort kommer det fin
nas en eller två återförsäljare i
Stockholm, säger Carl. Därefter
blir fokus att ta sig in i USA, där
Ebba en gång var som störst.
Kommer man i håg henne där?
– Det är lite av en genera
tionsfråga. Jag har träffat per
soner vars föräldrar varit kun
der till farmor, och fortfarande
har kvar sina plädar säger Carl.
Marknaden för lyxproduk
ter är försvinnande liten i Sve
rige, jämfört med USA och
andra delar av världen. Därför
blir den svenska profilen och
arvet från Sörmland extra vik
tigt i marknadsföringen. Det är
deras chans att sticka ut.
– En del av uppstarten är att
berätta historien bakom mär
ket. Därför har vi tagit fram fil
mer på svenska och engelska.
Ebba von Eckermann själv är
i dag 93 år, och ger gärna syn
Ripsajackan är egentligen en vikt sjal som får sin form med endast några
knappar. Jackan var Ebbas uppfinning och patenterades på 50-talet.
Här visar Marianne Lundgren den uppdaterade versionen.
punkter på designen även om
hon släppt tyglarna helt fria.
Hennes egen smak känneteckna
des av starka färger och brokiga
mönster. Det ger efterträdarna
ett brett spektrum att röra sig
inom, utan att hamna för långt
från Ebba-arvet. Men en stor
skillnad är att det inte blir några
renodlade klädkollektioner. I
stället vill det hålla sig till acces
soarer och inredning. Produkter
man som kund kan använda en
livstid, inte en trendcykel.
bråttom . I stället går de in med
egna pengar och vill växa lång
samt, utan att påverka kavali
teten. För tillfället saknar de
egna lokaler, och letar för fullt i
både Nyköping och Gnesta. Av
imperiet i Ripsa finns numera
inget kvar och släktens gårdar
är sålda sedan länge.
– Men rötterna finns ändå här.
Vi vill att företaget ska få gro på
samma ställe. Hade vi lagt det i
Stockholm skulle det ha förlorat
karaktären, säger Carl.
En kul detalj i sammanhanget
är att Ebbas mamma Marg von
Schwerin grundade Märthasko
lan i Stockholm. Ett exklusivt
modehus som var med i starten
av den svenska modenäringen.
– Vår vision är att det här ska
bli nästa kapitel i vår familje
historia, säger Carl, men beto
nar att det arbetet kommer ta
lång tid.
De har inga tunga investe
rare i ryggen, eftersom de som
varit intresserade har haft för
Solljuset ger med sig och
färgerna får en annan ton,
inte helt olik den skala som tar
form i vävstolen där Marianne
arbetar. Jag klämmer lite till på
pläden. Hur känns den egent
ligen? Mjuk, så klart, och len.
16 000-kronors-len?
Ja, vad vet jag.
Linn Treijs
Näringslivsreporter
[email protected]
0155-767 36
Ebba von Eckermann bland sina plädar, som tillverkades för hand i Ripsa och exporterades till USA. Alla mönster har
bevarats och utgör fortfarande grunden för produkterna som tas fram. Foto: Von Eckermanns arkiv
Så väcktes märket till liv
❯❯ Ebba von Eckermanns varumärke
låg i glömska fram till 2011, då
modejournalisten Lotta Lewenhaupt gav ut boken ”Den glömda
kjolen”. Där berättas historien om
det svenska hemslöjdsföretaget
som gjorde succé i USA. Samma
år visade Hallwyllska museet i
Stockholm en utställning med
Ebbas kläder, som senare även togs
till NK-villan i Nyköping. Där och
då väcktes lusten att återuppliva
produktionen.
❯❯ Föreningen Textilhistoriska
gruppen i Nyköping gjorde en
förstudie om möjligheten att starta
upp väveriet igen. Den visade att det
kan finnas en marknad, eftersom
lokalproducerat och kvalitetsfokus
är på väg tillbaka.
❯❯ Därpå nappade Ebbas barnbarn
Carl på idén och i november 2014
lanserades varumärket på nytt.