1. No category

Roofy Safety är ett projekt för ökad skateboardsäkerhet. Vårt mål är att öka säkerhetsmedvetenheten bland skateboardåkare i åldern 12-25 år. Vi jobbar proaktivt för att
förhindra allvarliga olyckor och minska antalet skateboardrelaterade skador.
Bakgrund till projektet
Roofy Safetys definition av säkerhet
Skatescenens inställning till säkerhet
Skatarnas inställning till säkerhet
Vad är normer?
Att lära sig normer
Vem är normal?
Ett normkritiskt förhållningssätt
Hur många skadas varje år?
Var uppstår skadorna någonstans?
Vilka är skadorna?
Vilka regler är det som gäller?
Hjälm
Crashpads (Höftskydd)
Knä- och armbågsskydd
Handskar och handledsskydd
Övningar för normkritiskt arbetssätt
Tips på skateövningar m.m.
I samband med att Bengt Sahlin förlorade sin son i en longboardolycka 2009 föddes idéen om
en säkerhetsförening för skateboard. 2010 grundade han, tillsammans med vänner och familj,
föreningen Roofy Safety Ambassadors. Två år senare beviljades föreningen medel från
Arvsfonden och därmed var projektet Roofy Safety igång. Sedan dess har vi utbildat
hundratals ungdomar i säkerhet och engagerat dem i projektet som ambassadörer och
förebilder för säker skate. Vi har hjälpt verksamheter att starta Skyddotek - biblioteket för
skydd och inlett samarbeten med flera arrangörer för ökad eventsäkerhet. Sedan 2015 har vi
även ett samarbete med Sveriges Skateboardförbund.
Roofy Safety är ett projekt för ökad skateboardsäkerhet. Vårt mål är att öka säkerhetsmedvetenheten bland skateboardåkare i åldern 12-25 år. Vi jobbar främst proaktivt för att
förhindra allvarliga olyckor och minska antalet skateboardrelaterade skador.
Roofy Safety vill verka för en skatescen där det är möjligt att skata i parkerna och på gatorna.
Vi vill att det ska finnas sjukvårdspersonal och utrustning på plats på de större skateeventen
och vi vill kunna erbjuda nybörjare och barn en vettig introduktion till skatescenens osynliga
överenskommelser och tekniska hemligheter. Vårt uppdrag står både i att öka ungas
användande av skydd och kunskap om säkerhet, som att stärka föreningarnas, företagens och
arrangörernas förutsättningar att bedriva sin verksamhet på ett säkert sätt.
För oss är säkerhet mer än bara skydd. Det är också skatevett, färdighet och attityd. Vår
definition av säkerhet är bred och med detta vill vi försöka fånga in de många aktiviteter som
vi menar bidrar till skateboardsäkerhet.
Under projektets gång har vi upptäckt att skatare redan jobbar skadeförebyggande. Det finns
outtalade överenskommelser för hur en ska skata i både parker och på trafikerade vägar. Både
longboardåkare och skatare förespråkar teknisk färdighet och erfarenhet och båda erbjuder
kurser för nybörjare. Skatare och longboardåkare överför dessa ”osynliga regler” till varandra
och tillsammans med skaterelaterad media och event utgör skatare som grupp en viktig aktör
och upprätthållare av normer.
Vi menar att det också finns normer som hämmar säkerheten hos både skatare och
longboardåkare. I projektet har vi upptäckt att det framför allt erfarna skatare och nybörjare på
longboard som mer sällan använder skydd. Störst konsekvenser verkar det få för de nya
longboardåkarna som utöver skydd också saknar den erfarna skatarens färdigheter och
skatevett. Som nybörjare verkar det också vara svårare att stå emot grupptryck och rådande
normer.
Varför skatare och longboardåkare åker utan skydd, beter sig vårdslöst i trafiken/parken eller
skatar över sin egen förmåga tror vi är en konsekvens av att
 Skatekulturens inneboende värden inte är helt förenliga med skateboardsäkerhet
 Det finns aktörer och vanor i de båda kulturerna som (re)producerar ”osäker skate”
 De ”osynliga reglerna” förs inte över från erfarna skatare till nybörjare
Skatekulturens inneboende värden
Åsa Bäckström har i över ett decennium forskat om skatens informella lärprocesser och
skateboardåkarens identitet. Enligt hennes finns det föreställningar kring skateboard som
åkarna (re)producerar kring sin egen aktivitet. Bäckström tolkar dessa föreställningar som
idealbilder som skatare måste förhålla sig till på ett eller annat sätt.
Bäckström beskriver brädsport som en känsla och att det är någonting en skatare kan ha eller
sakna. Känslan är inte definitionen av själva skateupplevelsen, utan det estetiska uttrycket i
åkningen som bara den med det tränade ögat kan känna igen. Av snowboardåkare har känslan
också beskrivit som att befinna sig i en naturupplevelse – att vara ett med sin omgivning och i
nuet i sitt utövande.
Bäckströms andra centrala begrepp gemenskap syftar till att beskriva att skatandet är en social
aktivitet som sträcker sig över nationsgränserna. Skateboardgemenskapen kan sägas vara
transnationell. Att göra en resa till Malmö för att hälsa på skatarna där är ett sätt att knyta
sociala kontakter kring brädåkande på ett nationellt plan.
Kulturen är det tredje begreppet Bäckström introducerar. Hon har kommit fram till att
skateboard-kulturen förknippas med bland annat motstånd, frihet och livsstil. Att åka
skateboard är inte en sport utan en livsstil. Med motstånd menar Bäckström att skatarna som
grupp har kommit att ifrågasätta samhälleliga och kulturella uppfattningar. Skatare utmanar
gränser på flera plan och känslan av frihet upplevs som viktig menar Bäckström. För skatarna
är det viktigt att skaten hålls fri. Den ska inte styras av tränare eller träningstider och ingen
ska få tala om hur någon annan ska skata om de inte bett om det.
Aktörerna
Vi menar att privata aktörer, såsom företag, varumärken och medier har stor påverkan på
vilka ideal och trender som ska råda inom skatekulturen. Vidare vill vi argumentera för att det
är de bästa skatarna som har högst status i varje grupp. Detta eftersom skaten är en social
aktivitet där en visar sin gemenskap och tillhörighet genom kläder, beteenden, språk och
åsikter. Vi tror att de bästa skatarna sätter nya trender och ideal som andra skatare snabbt
hakar på. Detta för oss tillbaka till de privata aktörernas inflytande. Genom att knyta de bästa
åkarna till sin egen produkt och sponsra dem med material, resor och ibland även pengar
menar vi att de bästa skatarnas attityder, stil och värden premieras.
Den tredje aktören kallar vi för skatearrangören eller skateeventet. Tävlingarna och
arrangemangen är viktiga mötesplatser för skatarna. Det är där de träffas över stads- och
landsgränserna och det är där de får chans att både visa upp sig och få inspiration från andra
skatare.
Vi ser hur en fjärde aktör också börjar ta sig in och omforma skatens inneboende värden.
Föreningarnas inflytande har växt de senaste åren. Vi tror även att Skateboardförbundets
inträde i Riksidrottsförbundet kommer att påverka vilka ideal och värden som premieras bland
skatare i framtiden.
De ”osynliga reglerna” förs inte över från erfarna skatare till nybörjare
Idrotter som skateboard och longboard går allt oftare under begreppet spontan- eller
självorganiserade idrotter. Reidar Säfvenbom är en norsk forskare som undersökt dessa
sporter. Hans studier visar på att utövare av självorganiserade idrotter i högre grad än
föreningsidrottare drivs av inre motivation framför prestige och prestation, att de utvecklar en
högre social kompetens och att de håller sig aktiva längre upp i åldrarna (Johanssen, 2012,
Full fart i feel good-miljøene).
Detta menar vi är en orsak till varför vi ska behålla skatens självstyre. Samtidigt tror vi att
detta självstyre upplever problem när scenen plötsligt får många nya åkare på kort tid. De nya
skatarna slussas inte in i en kultur som lär dem vad som är rätt och fel. Resultatet kan då bli
att de går ut och åker på ett sätt som sätter de själva och andra i fara.
Skydd
Bland skateboardåkarna är det främst nybörjare och barn som använder skydd. Detta kan vara
ett resultat av att många nybörjarkurser lånar ut skydd och att de flesta skatehallar idag har
infört hjälmkrav upp till en viss ålder. Varför nybörjarna och barnen tar av sig skydden när de
blir duktigare och äldre tror vi beror på att olika aktörer, ex media, event och skatare som
grupp, bidrar till att upprätthålla en norm där skydd inte ingår i bilden av den äkta
skateboardåkaren.
Vi har hört skatare beskriva skydd som fula, obekväma och varma. De säger att syftet med
skate är att det ska vara enkelt att bara gå ut och åka. Om en också ska ta med hjälmen och
knäskydden när en ska ut blir det plötsligt mer styr än tidigare. En del av känslan försvinner
också med skydden på. Vidare uppfattar de ett foto eller en video som visar en skatare med
hjälm som mindre estetiskt tilltalande. Skydden upplevs alltså påverka den enskilde skatarens
stil, känsla och frihet på ett negativt sätt.
Bland longboardåkarna råder dock omvända roller. Här är det oftare barn och nybörjare som
åker utan skydd medan eliten världen över i princip alltid har hjälm, knäskydd och speciella
handskar på sig. För longboardåkarna symboliserar hjälmen att du är en erfaren och duktig
utövare. Filmer, foton och andra medier upprätthåller bilden av en skyddbärande elit och på
nästan alla tävlingar råder hjälmtvång. Longboardare som grupp är också snabba på att
uppmärksamma den/de som inte använder skydd. Samtidigt ser vi en växande trend i och med
den nya åkstilen freeride. Backar och hastigheter som eliten tidigare bara skatade i skinnställ
och integralhjälm åker de nu nerför i vanliga kläder, hjälm och handskar.
Skatevett
Aldrig förr har Sverige haft så många skateboardparker som nu. Det åks i nästan varenda stad
och kommun i hela landet. Samtidigt ser vi en växande frustration bland många
skateboardåkare i parkerna. Skatare upplever att parkerna används av besökare som inte
känner till de osynliga skatereglerna. Besökarna som upplevs utgöra ett problem är ofta
kickbikeåkande barn och deras föräldrar. Skatare berättar i forumtrådar på Facebook och i
samtal med oss hur barnen inte ser sig för eller planerar sin åkning. De droppar ofta in i
ramper och bowler där någon redan åker, väntar inte på sin tur och uppehåller sig på ytor där
de inte syns eller är i vägen. Skatare beskriver också problem med föräldrar som fikar och
uppehåller sig på ”obstacles” i parken och som vägrar flytta på sig trots att skatare ber dem
göra detta.
Av detta har vi dragit slutsatsen att det finns en växande grupp parkbesökare som inte känner
till eller väljer bort att följa de gemensamma, men kanske osynliga, skateboardreglerna. Dessa
skateregler menar vi är outtalade överenskommelser som skatare i ”generationer” utvecklat
tillsammans både för att se till så att alla får åka men också i syfte att undvika skador och
olyckor. Vi upplever att fler efterfrågar förbud av kickbikes, att kommunerna ska ta mer
ansvar för att bemanna parkerna med så kallade ”skate marshalls” och att det ska finnas
skyltar som visar hur en ska bete sig i parken.
Longboardåkarna står fortfarande utan en egen skateboardbacke och/eller park. Detta hinder
dem dock inte från att skata. Jämfört med många europeiska länder utanför Norden är
longboardåkare förhållandevis välkomna i Sverige. Såväl longboardåkare som skatare räknas
till trafikgruppen cyklister. För longboardåkare innebär det att det är lagligt för dem att skata
på allmänna vägar, på höger sida av vägen, så länge de håller fartgränserna. Ibland kan dock
backar ”bannas” på grund av att longboardåkare misskött sig i backen så att boende i området
reagerat.
Bland de etablerade longboardåkarna finns det ett outtalat skatevett i backen. Det finns några
videor på Youtube där longboardåkare lär ut skatevett på trafikerad väg. Den mest sedda
lyfter fram vikten av att hålla sig på sin sida av vägen, att inte kapa svängar, samt att
kommunicera med olika tecken till de andra åkarna i backen. Longboardscenen organiserar
sig via sociala nätverk på internet, framför allt facebook. Det finns idag ingen aktiv
longboardförening, inga longboardparker och longboardeventen är fortfarande små och få till
antal i jämförelse med skateboardscenens utbud. Skatevettet sprids därför främst via de
sociala forumen och under gemensamma träffar som dessa forum organiserar. De flesta
longboardåkarna är dock inte anslutna till dessa nätverk utan skatar på egen hand tillsammans
med några vänner.
Färdighet
Både skateboardåkare och longboardåkare förespråkar färdighet. Media, skatare som grupp
och event premierar erfarna utövare som behärskar svåra trick och tar ”cleana lines” framför
mindre erfarna åkare. Det är de som vinner tävlingarna, som syns i medierna och som har
högst status i grupperna. Både skatare och longboardåkare arrangerar camps för nybörjare och
barn. Skateboardscenen erbjuder även skateboardgymnasium i både Malmö och Stockholm.
På nätet finns tusentals videor som lär ut olika trick och delar ut tips. Det finns alltså krafter
som driver på att fler skatare ska kunna behärska sin bräda.
Attityd
Vi har berört detta sista begrepp i alla ovanstående definitioner av säkerhet. Detta för att vi
menar att attityden och normen i skatescenens kanske är den främsta bäraren av de ideal som
finns inom skatekulturen. Vi har tidigare nämnt hur privata aktörer, arrangörer och de bästa
skatarna (re)producerar skatens ideal och vi har lyft skatarnas inställning till skydd, parkvett
och färdigheter.
De inneboende värden som Bäckström lyft fram upplevs av en del skatare som oförenliga
med en organiserad, säker och proaktiv skateboardscen. Företagen tjänar fortfarande pengar
på att upprätthålla bilden av den rebelliska och ungdomliga skataren. Å andra sidan genomgår
skaten en slags organisering. Det finns flera hundra skateföreningar, ett litet antal
skateboardgymnasium och sedan två år tillbaka är Sveriges Skateboardförbund medlem i
Riksidrottsförbundet. Vi kan alltså tala om skatens två motpoler som delar upp skatarna i
antingen motståndare eller förkämpar för en organiserad skatescen.
Normer är oskrivna regler om vad som är önskvärt, vad som anses normalt, och vad som ger
status och tillhörighet. Normer talar om för oss hur vi ska vara, tänka och bete oss. De ingår
också i en maktstruktur som delar in människor i grupper. Exempel på sådana grupper är:
Nybörjare, skatare, proffs, longboardåkare, kvinnor, män, invandrare osv. Dessa grupper har
olika status i olika situationer och det uppstår hierarkier mellan grupperna. Ju närmare man är
normen ju högre status och fler privilegier har man. Att vara längre ifrån normen innebär
lägre status och färre privilegier.
Att lära sig normer kallas socialisation och sker genom familjen, skolan, fritidsverksamhet,
vänner, media etc. Många normer som vi blir uppfostrade till blir självklara för oss. De blir en
del av vår personlighet som vi sällan reflekterar över. De speglar vilka personer, beteenden,
egenskaper och värderingar som anses vara accepterade och önskvärda.
Tidigt lär vi oss till exempel att tjejer är mer känsliga än killar. Vi glömmer bort att denna
föreställning är något vi fått lära oss och att uppfattningen om detta kan vara annorlunda en
annan tid och på en annan plats. Normer innebär inte att alla inom ett samhälle eller en grupp
följer normerna eller alltid är överens om dem. Men även om normer inte följs måste man
förhålla sig till dem. Beroende på bl.a. kön, sexualitet, ålder, etnicitet, funktionsförmåga,
bostadsområde och ekonomi påverkas vi på olika sätt
Normer är också det som anses normalt och inte behöver förklaras. För att beskriva det som
faller utanför normen måste man ofta göra ett tillägg som visar en avvikelse. Vi behöver inte
säga ”killskate”, den ”svenska coachen”, den ”funktionsobehindrade skataren”.
Ett normkritiskt arbetssätt handlar om att synliggöra normer, inte fokusera på och debattera
det som avviker. Det handlar om att synliggöra det som vi ofta ser som självklart.
Exempelvis kan detta innebära att ifrågasätta varför det är mer ok att tjejer håller varandra i
händerna när de lär sig nya trick, än att killar gör det.
Normkritik kan beskrivas som att sätta på sig ett par nya glasögon och se världen, andra
människor och sig själv i ett större sammanhang. Ett normkritiskt arbetssätt handlar om att bli
medveten om, synliggöra, och ifrågasätta normer som begränsar individens
handlingsutrymme.
2011 inträffade 3300 olyckor uppger
Myndigheten för samhällsskydd och
beredskap (2013). Det är nästan
uteslutande (85%) män och pojkar som
skadas och de flesta som skadas är i
åldrarna elva till sjutton år.
En fjärdedel av skadorna uppstår i olika
sport- och idrottsanläggningar och en ännu
större andel inträffar i transportområden
som gator, trottoarer, gångvägar,
parkeringsplatser och liknande. Nästan 90
procent av skadorna uppstår genom fall,
medan 9 procent uppstår när man kör på
någon eller något.
Bilden till vänster visar typ av skada, var
på kroppen de uppstår och hur allvarliga
skadorna brukar vara. Alla värden anges i
procent. Vi saknar tillförlitlig källa.
(http://5ones.com/shred-or-die-breakingdown-skateboarding-injuries-graphic/)
Myndigheten för samhällsskydd och
beredskap (2013) uppger att skador på
armar är vanligast (54 procent), framför
allt handleder, underarmar och händer.
Runt 30 procent skadar benen, framför allt
fotleder och fötter, medan 9 procent skadar
huvudet. Omkring en tredjedel av
skadorna är frakturer, en fjärdedel är
blodutgjutningar och lika många är
vrickningar eller stukningar. Drygt 5
procent av de skadade läggs in på sjukhus
för fortsatt vård. Varje år verkar det
inträffa en dödsolycka eller allvarlig
olycka som kräver mycket lång
rehabilitering. Utomlands kan man se att
det inträffar 6-12 dödsolyckor varje år.
Skateboardåkare räknas som gångtrafikanter vid lägre farter. Det innebär att en skatare ska
åka på vänster sida av vägen, har företräde vid övergångsställen och inte kan bötfällas för
fortkörning. Däremot gäller andra regler och sunt förnuft så fort du färdas i högre hastigheter.
Då är det inte längre lämpligt eller rätt att välja fotgängarfältet framför cykelbanan och
vänster körfält framför höger. Kör du fort ska du ha god översikt innan du kör över ett
övergångsställe. Bilar stannar inte alltid för dig.
Hjälmar skyddar mot skallskador och fungerar på olika sätt. En del hjälmar klarar bara en
smäll (single impact) och behöver bytas ut om de får ett slag. Andra klarar flera (multiple
impact). Hjälmen ska inte sitta för hårt eller för löst utan ska kunna vickas på en aning. Det är
bra att kunna finjustera inner-storleken på hjälmen, med hjälp av kuddar eller med en ratt i
nacken. Spännet till hakbandet ska vara lätt att knäppa och det ska rymmas ett finger mellan
bandet och hakan. När du väljer hjälp, kolla att det står CE-EN 1078 i den.
Crashpads skyddar höften mot slag och används oftast under kläderna. De finns i många olika
utformningar och modeller. Samma sak gäller här, välj de som sitter bra och bekvämt.
Knä- och armbågsskydd skyddar mot frakturer och benbrott och är bra att ha när man vill ta
emot sig i ett fall. Även dessa skydd kommer i olika utformningar. Vissa har ett hårt plastskal
(hard cap) och en stötdämpande kudde bakom, och andra är tunna och kan användas under
kläder. Materialet i dessa skydd blir hårt när det tar emot en smäll. Tänk på att skydd utan
hardcap inte “glider” när du ramlar på dem, och smällen blir därför mera “rätt på”. Välj de
skydd som sitter bra, som inte halkar ner, åker åt sidan eller känns obehagliga.
Handskar är vanliga när man åker longboard och används både för att ta emot sig när man
faller eller när man vill bromsa med hjälp av en slide inför en kurva eller ett hinder. Välj
heltäckande handskar i din storlek, gärna i ett slitstarkt material och där pucken sitter bra i
handflatan. Handskarna skyddar inte mot handledsbrott. Handledsskydd skyddar mot
handledsskador. De täcker oftast inte fingrar, men man kan ta emot sig med handledsskydden
tack vare plastskenerna som utgör själva skyddet.