1. No category

Stråtrö vare och mö r dare
Västerbergslagens skräck
Så sent som i början
av seklet kunde det hända i Västerbergslagen
att människor försvann
eller blev mördade utan
att man brydde sig öm
det. Många visste vem
som utfört ogärningen,
men ingen vågade gå till
lönsman och anmäla.
Gick man, kanske lönnmördaren .., stod i bakhåll, och den risken tog
man inte. Riksarkivet
kan vittna.
l
Ett exempel på laglösheteh år
dubbelmördaren
Granholm
från
Carl
Ludvig
Skattlösberg,
mera känd som Gardist-KaIö,
sommaren 1904 i Mörttjåirn
'som
sköt ihj äl en 44-ärig skogsarbeta-
ror uppmanaCe han som vanligt
sin hustru ati se upp för Granlund. Denne var samma dag ute
på älgjakt, som ofta på olaga
tid.
Kvållen gick utan att Finn-Per
kom hem. Hustrun satt uppe och
våntade förgäves hela natten.
Dagarna gick utan att man fick
någon förklaring till försvinnandet. Polisen förhörde byborna,
men de flesta teg med vad de
kände till. Ett par kunde dock
vittna att de på kvällen samrla
dag som Finn-Per föisvann på
långt håll hört ett skott och skrik
sftyldig
sertare
till
gjorde han
sig
ytterligare ett mord
då han från bakhåll vid Fredmundbergets gruva sköt ner 5Iårige hemmansägaren Per Johan
Hedberg-Sköld från .byn Mäs-
till
I
Långåsfallet invid Norhyt-
tan, där han på 90-talet skaffade
sig en stuga, blev han en visa för
att han
ofredåde någon av
grannpigorna eller de gifta kvinnorna. Ett särskilt gott öga hade
han till Finn-Pers hustru Maria,
somtrots hans ofta klumpiga tre-
vare och nårmanden lyckades
freda sig, men skvallra för ma-
ken vågade hon inte. GardistKalle hotade med att han i så fall
skulle se till att hon "kom bort".
Bland byborna blev det allmänt känt att han "var svår" på
Finn-Pers Maria, och skvallret
visste berätta
att han
försökt
mörda både henne och mannen.
Gianlund hade satt skräck i alla,
ingen vågade såga ett knyst.
Stråtrövare
Så värst mycket visste man in-
te om Gardist-Kalles förflutna,
men man hade hört att han i
många år levt ett fribrytarliv i
bergslagsskogarna. Förresten
hade han sjålv ofta skrutit om
att han deltdgit i rån och över:
fall.
Terrorn drev till sist Maria och
Finn-Per ur huset, och de skaffade sig ett nytt hem i Torsberg i
Norhyttan. Då Finn-Per vid l-ti-
Hedberg-Sköld låg i en dalsän-
ka och hans hatt hittades
ett
stycke bredvid. Han hade träffats av ett skott i nacken och tappat hatten då han stupade. Två
kulhål i hatten visade nästan ex-
anträffades hans kropp
akt varifrån skotten måste ha avlossats, från en ås intill gruvan.
Ett kulhål satt mellan skul-
fram lösa bitar av det splittrade
nyckelbenet. Läkare fastslog att
Finn-Per blivit skjuten från ett
bakhåll. Och egentligen fanns
det barä en tänkbar lönnmörda-
Det nyar lönnmordet riktade
nan hyrt en stuga av HedbergSköld, och man visste dessutom
att Hedberg vid ett tillfiille gett
Granlund en rejäl omgång stryk
"så att han fått alla färgerna i
ögonen", Och från den stunden
var de båda männen dödsfien-
den på dagen den 24 augusti
l90l gick för att handla matva.
der.
Låinsman ansåg sig föranlåten
att söka upp Gardist-Kalle. Han
strövade i skogarna men anträffades efter skallgång gömd i sin
stuga. Han häktades mot sitt nekande, men varken häradsrätten
Upphovet
Carl-Olof Bernhardson, känd
kriminalreporter och historiker,
ger
l9l0 dök den då nära 60-årige
i Halvars utan-
stråtrövaren upp
för Ludvika. Här lärde han kån-
i
Johan
hela bygden
känd som ledare för en vittutgrenad tjuvorganisation, beryktad i
svensk kriminalhistoria
som
Halvars-ligan. Banditinstinkter-
' Polisen' fortsatte.ihärdigt att
samla bevis, ett för sin tid fint
lobb. På en stig, som ledde fram
till den plats på åsen där mördastämde också överens med Granlunds kångor.
På kornet
Efter envisa förhör hela natten
kom äntligen bekännelsen.
- Jo, jag tar på mig, att jag
sköt Hedberg och sedan får det
vara hur det vill. Jag fick honom
på kornet och tråffade prick i
nacken.
Preskribtionstiden för mordet
på Finn-Per var ännu inte ute.
Granlund ansattes på nytt, nekade länge men bekännelsen kom
till
sist
ningen
i samband med rannsakinför Västerbergslagens
domsaga i Ludvika.
Gardist-Kalle berättade då att
Med kånnedom om Gardist-
hemvåg från handelsboden efter
en gångstig mellan Torsberg och
i
Kalles desperata låggning
förstod man att det gållde att
Målet ställdes på framtiden i
brist på bevis, men Granlund
befolkningen hade sin beståmda
åsikt. Efrcr fängelseåren höll
han sig undan hemtrakten, men
svånga sig.
Västerbergsla-
morddramat
gen.
med.vad slags vapen.
I lagens mening var Granlund
ingen mö;dare även om ,orts-
tion men försökte ändå att
han under sin algjakt i skymningen upptåckt Finn-Per på
till
hopplöst. Inte heller visste manexakt när Finn-Per skjutits eller
Till Halvars
"Brottets krönika" med
en livfull skildring av epilogen
mordet fanns visserligen,,
men att få folk att vittna var'
och med åklagaren för falsk
angivelse men förlorade och fick
straffet höjt med ett halvt år.
i
ledning av protokoll i riksarkivet
till
till
missämjan var
att Granlund inte kunnat låta bli
fälla honom. Uppenbara motiv
var helt oskyldig. Han stämde
till
att ofreda Hedbergs hustru.
i Ludvika eller hovråtten kunde
dömdes till 15 månaders straffarbete för sina våldtäktsförsök
mot Finn-Pers hustru. Vid rannsakningen bedyrade han, att han
- Har Granlund skjutit Hedberg, frågade länsman Stenqvist
rakt på sak.
Hedberg och jag har
- Nej,
alltid
varit goda vänner, och jag
tycker inte om mord, löd svaret.
. Gardist-Kalle häktades trots
sitt nekande och togs ut på en
vallningstur till Fredmundbergets gruva. Ett Remingtongevär,
gömt under en gfanruska, passade exakt till den dödade kulan
och Granlund måste motvilligt
medge att det var hans ammuni-
misstankarnd mot Gardist-Kalle.
Det visade sig att denne året in-
Frikänd
en
ren stått, fanns fotavtryck. De
Dödsfiender
derbladen, och ur detta stack det
Oskar Hedman,
Fred-
kroppen var ånnu varm, och i
bakhuvudet upptäcktes ett ga-
gömd i ett busksnår.
na en jäm-nårig man,
till
i
närmanden
Gardist-Kalle var nåmligen känd
som en svårtyglad kvinnojägare.
Så fort han fått lite brännvin i sig
skulle han ha tag i en jänta, det
fick hustrun finna sig i.
provinsialläkare
skyndsamt bege sig
dygn efter Finn-Pers försvinnan-
skyldiges härnnd.
awisande
fick
"mundbergets gruva. En man låg
döende skogen. Det var hemmansägaren Per Johan HedbergSkötd från byn Mässan. Han var
redan död då doktorn kom, men
också spåren vid skallgången,
liiän föisf-den 13 september, 19
dade männens hustrur ställt sig
båda fallen var motiven
1916,
i
skrubb.
19
Johan Haglund bud om att
Vittnena trodde att ljuden
kom från Mörttjärn. Dit ledde
håmnd bl a för att de bägge mör-
I
En varm sommardag, den
juli
rummet och fann ett Reming-
tongevår med patroner
pande sår.
re - Carl Ludvig Granlund.
Men ingen vågade yppa sina
misstankar av fruktan för den
san.
med nyvåssade klor. Det var illavarslande för bygden.
Nackskott
Bakhåll
re, "Finn-Per" Johan Berglund.
Tolv år
Ogillade mord
Granlund tvingades ner på en
soffa medan man undersökte
Kalle från unga år kröp fram
på hjälp.
de,
na växte, och den listige Gardist-
snara honom försiktigt, håir' gällde vem som sköt först.
men räknade väl knappast själv
med att någon skulle tro honom.
Omringad
Överläggningar hölls i Ludvika mellan länsman Olof Nilsson
och hans kollega Gustaf Larsson
i
Borlänge. De gjorde sällskap
med länsman Cösta.Stenqvist i
Ludvika och for vid midnatt mot
den misstånktes bostad. Att notera sodr en kuriositet är att ett
företag i Ludvika generöst stållt
en bil och livröklådd chaufför till
förfogande,i annat fall hade spanarna fått nöja sig med hästskjuts eller cykel.
Ett pal timmar senare var
Granlunds stuga omringad. StYrkan hade då utökats med ytterligare två handfasta ludvikaPoliser, Carl Boström och
C
Schmidt. Gustav Larsson knac':
kade på dörrep, men Gardist'
Kalle'hann intdöpFna förrån alla störtade iri.
Norhyttan. Som ett sista halmstrå försökte han åndra sitt erkännande.genom att förklara att
han irott Finn-Per varit en älg
"Varaktig ånger"
Carl Ludvig Granlund dömdes
till livstids straffarbete. Han
började aWjåna straffet l9l7 pä
Långholmen. Når han fyllde 75
år i fängelset började han bombardera myndigheterna med nådeansökningar. "Varaktig ånger
och längtan att få dö i hembygden som en fri man" anfördes
som skäl. Visserligen hade han
uppfört sig vål, men det hjålpte
inte.
Hans sista bön om frigivning
avslogs efter 80-årsdagen 1932,
endast kort tid efteråt gick landets sist€ stråtrövare ur tiden, men
han blev en legend, om också tvi-
velaktig.
Alan Ericson