1. No category

Musikens historia
Forntid - Nutid
Forntiden
Om saker så här långt tillbaka i tiden vet man
ingenting säkert, utan det mesta är forskarnas
gissningar. Man tror att musik har funnits nästan lika
länge som människan har funnits.
Musikens funktion:
Man härmade naturens egna ljud, t ex fåglarnas
sång. Musiken användes i det dagliga livet, till
arbetet, för att få jaktlycka, för att göra gudarna på
gott humör, för att uttrycka känslor osv. Med
instrument kommunicerade man med andra, t ex
meddelanden med trummor eller brummare. Musik
som underhållning kommer senare i historien.
Musikens karaktärsdrag:
Sång var det vanligaste även om man ibland använde
instrument till sången. De tidigaste instrumenten var
slaginstrument, trummor, käppar, skallror m.m.
Man använde de naturmaterial som fanns - lera,
sten, trä, ben eller horn. Andra instrument är vinare,
även kallad brummare (en träbit som man snurrade
runt med ett snöre), säckpipa och spelpipor och
flöjter. De första trummorna kom troligen till genom
att man spände ett skinn över en burk med mat för
att den skulle hålla sig bättre. Någon slog på skinnet,
och så var trumman född. Forskarna tror att all
musik på den här tiden var enstämmig, alla spelade
likadant om man spelade tillsammans.
Karaktärsdrag:
Man vet inte mycket om
hur musiken lät under
antiken. Instrumenten
som användes var enkla
flöjter, stränginstrument
och blåsinstrument .
Bara få sånger finns
bevarade från antiken. En
Pythag
av dem är Seikilossången
oras
skriven av en man som hette Seikilos. Den var ristad
på en lertavla med en slags notskrift som forskare
lyckats tyda.
Medeltiden 600-1400
Betyder mellantid, en ”dålig” tid mellan antiken och
renässansen. Svält, sjukdomar, krig och annat
hindrade människorna från att ägna sig åt kultur.
Överlevnad var viktigare. Kyrkan styrde både
musikliv och samhälle. Under 600-talet bestämde
påven Gregorius den store hur alla gudstjänster
skulle gå till i den romersk-katolska kyrkan.
Kyrkosången från den här tiden kallas därför
gregoriansk sång. Den typen av musik använder man
fortfarande i svenska kyrkans gudstjänster.
Musikens funktion:
Kyrkan använde musik, t ex psalmer, för att föra
fram sitt budskap. För att komma ihåg behövde man
skriva ner musiken. Man uppfann då den första
sortens notskrift: neumer (uttalas nevmer).
Antiken (ca 500 före Kristus- ca 600 e Kr)
Antik betyder gammal. Under antiken fick musiken
vissa former som den har ännu idag. Pythagoras,
mest känd inom matematiken, delade en sträng och
skapade tonsystemet med tolv toner som vi
fortfarande använder. Ordet musik kommer från
grekiskans mousiké som betyder musernas konst.
Muserna var nio sånggudinnor i grekisk mytologi
som beskyddade varsitt kulturområde.
Ordet mousiké var då många fler konstarter än vad
ordet musik betyder idag.
Musikens funktion:
Man trodde att olika toner och instrument kunde
påverka sinnet hos den som lyssnade. Vissa skalor
(tonserier) var bra medan andra var dåliga. Samma
sak gällde olika instrument.
Musik kunde ha en magisk funktion och ge rening
och läkedom. I den grekiska teatern och på
idrottstävlingar fanns alltid en kör som sjöng.
I barnuppfostran ingick att alla skulle spela minst ett
instrument och även sjunga i kör.
Neumer var inga fullständiga noter utan ett stöd för
minnet för att minnas hur melodin gick. På 1200talet kommer mensuralnotskrift. Då kan man skriva
ner exakt hur musik ska låta. Det var i klostren man
kunde skriva så därför finns mer kyrklig än folklig
musik bevarad. Världslig eller profan musik som det
kallas, var ofta dryckesvisor och dansmusik som
kyrkliga notskrivare inte ville veta av. På 1100-talet
kom trubadurmusiken i Frankrike. Trubadurer var
adliga musiker. Sångerna handlade om riddarkultur,
kärlek och politik. Kringresande musiker, gycklare
underhöll folk men var även budbärare för nyheter
som hänt på andra platser.
Karaktärsdrag:
Kyrkomusiken, sakral musik, var mest för röster.
Bara män fick sjunga i kyrkan. För ljusa toner
användes pojkar, falsettsång och kastratsångare
(män som kastrerats före målbrottet för att ha kvar
ljus röst livet ut). Orgel var det enda instrument som
var
tillåtet i kyrkan. Många musikinstrument togs till Europa av araber
(t ex trumpet, pukor, luta, orgel) och
medeltidsmusiken lät nog ganska
orientalisk. Slagverk, säckpipa och
flöjter var andra vanliga instrument.
I slutet av medeltiden börjar man
sjunga flerstämmigt. Stilen kallas
polyfoni. Då är alla stämmor egna
melodier som även kan sjungas var
för sig. Man började med två, men snart blev det tre
stämmor som gällde.
Andra sorters flerstämmighet:
Kanon: Alla sjunger samma stämma, men börjar på
olika ställen.
Motett: Flera olika sånger som passar ihop sjungs
samtidigt.
Renässansen (1400-1500-talet)
Renässans betyder pånyttfödelse – av tankar och
konst från antiken. Det blir nu ljusare tider efter den
mörka medeltiden.
Musikens funktion:
Nu dominerar inte kyrkan musiklivet. Rika
handelsmän och kungliga hov tar över och vill ha
nykomponerad musik, till exempel vid bröllop och
andra festligheter.
Musiken beskriver vackra känslor och man börjar
räkna musik som något konstnärligt.
I början av 1500-talet grundas det första
nottryckeriet. Då kan musiken spridas lättare över
världen än när man skrev alla noter för hand.
Karaktärsdrag:
Flerstämmigheten utvecklas och man skriver mycket
körmusik. Nu låter musiken mer som det vi i dag
tycker låter bra, t ex börjar man nu skriva musiken i
dur och moll. Man börjar skriva musik för bestämda
instrument och kan då anpassa musikstycket bättre
till instrumentet. Tidigare hade musikern själv fått
välja instrument att spela musiken på. Vanliga
renässansinstrument var blockflöjten, skalmejan
och krumhornet.
Barocken (1600-1750)
Ordet barock betyder onaturlig, förvriden, konstig.
Beskrivningen kommer från 1700-talet, då man
jämförde med sin nya musik som man tyckte var
finare och bättre.
Musikens funktion:
Musiken blir nu mer tung och dramatisk. Man
beskriver starka känslor, även mörka och hemska.
Musikinstrumenten utvecklas av skickliga
instrumentbyggare. Stradivarius börjar nu bygga
sina världsberömda fioler. När instrumenten blir
bättre får de starkare ljud och då kan man spela
inför en större publik. Man börjar framföra musik vid
offentliga konserter, där man även ibland tar betalt.
Opera och balett blir populärt att skriva och att
lyssna till. Mycket kyrkomusik skrivs under barocken,
t ex av Bach.
Karaktärsdrag:
Musiken är ofta snabb, även om det finns mycket
långsam barockmusik också. Pulsen är ofta tydlig i
barockmusik, det är lätt att ”stampa takten”.
Nu skapas instrumenttyperna som fortfarande
används i nästan all musik: Basinstrument,
ackordinstrument och melodiinstrument i olika
storlekar/familjer (t ex stråkfamiljen).
Man börjar ofta med en ackordföljd när man skriver
musik, precis som man gör idag.
Terassdynamik är en ny finess. Det innebär att
musikens styrka kliver upp och ner för trappsteg.
Först svagt och sedan plötsligt starkt eller tvärtom.
Ofta genom att olika antal musiker spelar. Liten
grupp ur orkestern = svagt, hela orkestern = starkt.
Kompositörer:
Johann Sebastian Bach, Antonio Vivaldi, Georg
Friedrich Händel
Wienklassicismen (1730-1815)
Musikens funktion:
Wien var musikens centrum. Där fanns många
kompositörer, fina konsertlokaler och musikintresserad publik. Kompositörerna var ofta
anställda vid ett hov eller hos en furste. Musik var
nästan alltid nyskriven (man hade inget intresse för
gammal musik). Stora musiker skrev sin egen musik
och många blev berömda för att de var bra på att
improvisera. Man spelade och sjöng hemma hos
varandra, i adelns och borgarnas fina salonger. Rika
betalade gärna för att gå på konserter och opera,
det var fint att ha råd med det.
Karaktärsdrag:
Nu blir det vanligt med blandad kör (män/kvinnor)
och symfoniorkester. Musiken har tydliga melodier
och är elegant, sirlig och lättlyssnad. Orkestern är
mellanstor. Instrumental musik är vanligare än sång.
Improvisation var viktigt. Piano var favoritinstrument, att spela på och att skriva musik för. Det
blev populärt för att man kunde spela både svagt
och starkt beroende på hur hårt man spelade.
Nya sätt att skriva är: Sonat: Musikstycke i flera
delar, satser, som är skrivet för 1-2 musiker.
Symfoni: Musikstycke i flera delar som är skrivet för
en stor orkester. Stråkkvartett: Musik för två fioler,
en altfiol och en cello.
Kompositörer: Haydn, Mozart, Beethoven
Tre stilar ur modernismen:
Impressionismen (runt sekelskifte 1900)
Betyder intryck. Styckenas titlar låter ofta som
tavlor, t ex ”Månsken”, ”Moln” eller ”Den
sjunkna katedralen”.
Romantiken (1810-1920)
Musikens funktion:
Kyrkan och hovet förlorar makten, nu är det
borgerlig medelklass som styr. Europa är stormakt
och sprider tysk-österrikisk klassisk musik över hela
världen. Konserthus, musikhögskolor och operahus
byggs. I nationalromantik framhäver man sitt land
genom att lägga in folkmusik eller annat typiskt för
landet i musiken. Virtuoser (extremt duktiga
musiker) blir populära och musiker och
kompositörer blir idoler för folk. Man blir nu mer
historiskt intresserade och spelar gärna gammal
musik. Musik delas i klassisk och ”oklassisk” musik.
Den oklassiska musiken innehåller improvisation, är
ofta svängig och används som dansmusik. I klassisk
musik spelar man efter noter och publiken sitter ner
och lyssnar koncentrerat. Många rika spelar
instrument och man kan därför tjäna pengar på att
sälja instrument och noter. Som kompositör kan
man nu ”frilansa” alltså komponera på beställning
utan att vara fast anställd av någon. Fler
kompositörer kommer fram nu än tidigare.
Karaktärsdrag:
Målande musik. Suddig och oklar melodi. Ofta
otydlig rytm, svårt att känna pulsen i musiken. Låter
som improvisation men är nedskrivet. Mer klanger
och ”mjuka bågar” än tydliga melodier. Inspirerat av
konstens snabba skisser från den här tiden.
Kompositör: Debussy
Expressionismen (början på 1900-talet)
Betyder uttryck. Fortsättning på romantikens
känslouttryck, ibland med överdrivna känslor.
Tolvtonsmetoden, där man inte får ta samma ton
igen innan man tagit alla andra elva, kommer under
denna period.
Karaktärsdrag:
Oftast ej vackert, upplevelsen är det viktiga. Saknar
ofta tonalt centrum, melodin går sällan i moll eller
dur. Dissonanser - toner som skär sig mot varandra.
Slumpmässiga melodier, man slog ibland tärning om
toner .
Kompositörer: Schönberg
Karaktärsdrag:
Starka och mäktiga känslor i musiken. Mycket
programmusik, alltså musik som beskriver något.
Inte så många nya instrument, men de blir mer
lättspelade och låter bättre. Virtuoserna utvecklar
musiken och spelar snabbt och imponerande. Man
vill ha mycket stora orkestrar för att få musiken att
låta imponerande och kraftfull. Klassisk ”operasång”
utvecklas.
Kompositörer: Mendelssohn, Wagner, Tjajkovskij,
Grieg
Modernismen 1900Musikens funktion under 1900-talet:
Man vill göra sådant som ingen gjort förut. Att
uttrycka något blir viktigare än att det låter ”rätt”.
Klassisk musik har nu en ganska liten publik. Många
kompositörer, men nästan ingen riktigt välkänd. På
1900-talet kommer demokrati och människor får
själv välja vad de lyssnar på. Jazz, rock och pop blir
då populärt. USA blir ”musikalisk stormakt”. Man
börjar använda teknik i musiken, t ex inspelning och
elektroniska ljud. Att spela in musik blir väldigt
viktigt. Nu kan man höra samma sak många gånger.
Fler kan lyssna på olika sorters musik, till och med
höra världsstjärnor.
Modern musik (1920-talet och framåt)
Under denna tid finns många olika stilar, modern
musik är ett sammanfattande namn.
Karaktärsdrag:
Tekniska hjälpmedel, elektronisk musik. Detta är de
första gångerna man kan framställa ljud som inte
kommer från ett naturligt instrument. Man använder
också vanliga instrument men på annorlunda sätt,
t ex spelar med stråkens trä eller preparerar pianots
strängar, med sudd och häftstift. Man spelar även in
annorlunda saker och använder som musik.
Happeningkonserter där galna saker händer på
scenen. John Cage skriver t ex 4 min 33 sek, ett
stycke med fullständig tystnad.
Kompositörer: Cage, Stockhausen, Reich
©Monica Alm 2015