1. No category

LINKÖPINGS UNIVERSITET
Institutionen för Tema
Avdelningen för historia
Historia 2
vt-00
Handledare: Björn Horgby
Livsstilsmönster inom Pingströrelsen
-konstruktionen av habitus i tidskrifterna
Den Kristne 1951-52, 1964-65 och
Evangelii Härold 1973-74.
Författare: Pär Widén
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning ............................................................................................................................................... 2
I. Inledning............................................................................................................................................................ 3
I.I. Forskningsläget............................................................................................................................................. 3
Bourdieus habitus-begrepp............................................................................................................................ 3
I.II Teoretisk ansats........................................................................................................................................... 4
I.III Empirisk ansats .......................................................................................................................................... 4
Metod och avgränsningar .............................................................................................................................. 4
Operationalisering av habitus ........................................................................................................................ 5
Material, representativitet och periodisering ................................................................................................. 5
I.IV Syfte........................................................................................................................................................... 6
II. Undersökning.................................................................................................................................................... 8
II.I Konstruktionen av livsstilsmönster i Den Kristne 1951-52 ......................................................................... 8
Synen på synd, ”världslighet” och ondska .................................................................................................... 8
Kvinnosyn ..................................................................................................................................................... 9
Kläd- och utseendekoder ............................................................................................................................... 9
Karaktärsdrag .............................................................................................................................................. 10
Språk............................................................................................................................................................ 11
II.II. Konstruktionen av livsstilsmönster i Den Kristne 1964-65. ................................................................... 11
Synen på synd, ”världslighet” och ondska .................................................................................................. 11
Kvinnosyn ................................................................................................................................................... 13
Kläd- och utseendekoder ............................................................................................................................. 13
Karaktärsdrag .............................................................................................................................................. 14
Språk............................................................................................................................................................ 14
II.III. Konstruktionen av livsstilsmönster i Evangelii Härold 1973-74............................................................ 15
Synen på synd och ”världslighet” och ondska ........................................................................................... 15
Kvinnosyn ................................................................................................................................................... 17
Kläd- och utseendekoder ............................................................................................................................. 17
Karaktärsdrag .............................................................................................................................................. 18
Språk............................................................................................................................................................ 18
III. Analys och avslutande diskussion................................................................................................................ 19
III.I Hur kan dessa livsstilsmönster förstås som habitus processer? ................................................................ 19
Synen på synd, ”världslighet” och ondska .................................................................................................. 19
Kvinnosyn ................................................................................................................................................... 20
Kläd- och utseendekoder ............................................................................................................................. 21
Karaktärsdrag .............................................................................................................................................. 22
Språk............................................................................................................................................................ 22
III.II Avslutande diskussion ............................................................................................................................ 23
Referenser............................................................................................................................................................ 25
2
I. Inledning
I.I. Forskningsläget
För en tid sedan stötte jag på den franske sociologen Pierre Bourdieus forskning som omedelbart fångade min
uppmärksamhet. Bourdieus sociologiska teori omfattar bland annat individers och gruppers olika
livsstilsmönster. Exempelvis så har Bourdieu studerat och analyserat livsstilsideal inom den franska akademin.
Mitt intresse väcktes när jag upptäckte att vissa paralleller kunde dras mellan Bourdieus studie av den franska
akademin och Pingströrelsen (förkortas hädanefter PR) i Sverige. Bourdieus studier visade bland annat hur olika
sociala grupper utvecklade och förändrade särskilda livsstilsmönster som exempelvis språk, utseende, kulturella
intressen, musikstil m.m. för att skapa och upprätthålla vissa sociala klasskillnader. Likheterna mellan Bourdieus
forskningsrön och PRs betoning på att kvinnorna skulle ha håret i knut, gudstjänsternas ”hatt-tvånget”, förbud
mot biobesök och idrottsutövning på söndagar var uppenbara. Denna koppling fungerade som något av en
katalysator till min uppsats. Med hjälp av Bourdieus sociologiska teori tänkte jag genomföra en studie av PRs
livsstilsmönster. Mitt val att utgå ifrån Bourdieus teori är av det enkla skälet att den med lätthet och på ett
mycket förtjänstfullt sätt kan användas i en historisk-sociologisk studie som denna. Detta till följd av att
Bourdieus begrepp inte är exakt definierade utan snarare fungerar som sökarljus i sociologiska studier vilket gör
att jag kan använda Bourdieus begrepp som ett sociologiskt redskap.1 Flera forskare är eniga om att PR är en
relativt outforskad frikyrkorörelse.2 Detta trots att dess inträde på den svenska scenen ligger långt tillbaka i tiden
och att rörelsens omfång är omfattande med sitt höga medlemstal. Ett flertal avhandlingar och andra populära
skrifter har publicerats som på olika sätt beskriver och undersöker pingströrelsen ur olika perspektiv. Av intresse
för min uppsats är framför allt Carl-Erik Sahlbergs kyrkohistoriska avhandling Pingströrelsen och tidningen
Dagen. Sahlberg drev tesen att PR genomgått en historisk förändring och förändrats från att ha uppvisat typiska
sektdrag till att verka för ett kristet samhälle. Alf Lindberg inriktade sig i sin avhandling på utbildningsfrågan
och de kvinnliga förkunnarnas situation vilken tjänar som en bra bakgrund till kvinnornas situation i PR. Den
enda sociologiska studie över PR som jag känner till är en musiksociologisk analys av musiken i en
Pingstförsamling av Stig-Magnus Thorsén, Ande skön kom till mej.3 En uppsats som har behandlat PR utifrån ett
historiskt-sociologiskt perspektiv är, doktoranden vid Linköpings universitet, Roger Klinths C-uppsats som
ringade in PRs identitet mellan åren 1949-55.4 Klinths uppsats har fungerat som en stor inspirationskälla för mitt
uppsatsarbete. Framförallt eftersom den berörde kläd- och utseendekoder som sociala markörer vilket delvis
också är ämnet för min studie. Denna brist på sociologiska ansatser på PR ger fog för att fördjupa sig i ett
historisk-sociologiskt perspektiv på PR.
Bourdieus habitus-begrepp
Vad menas egentligen med habitus? Grundläggande för Bourdieu är att varje människa är begåvad med habitus
och det finns alltså lika många habitus som individer. Att begreppet innefattar individer exkluderar inte
fördenskull olika gruppers gemensamma habitus. Bourdieu talar om varje individs habitus men stannar inte vid
en analys av individen som en individualpsykolog skulle göra.5 Habitus, som utgör ett antal dispositioner som
styr ”hur människor handlar, tänker, uppfattar och värderar i givna sociala sammanhang, finns nedlagt i
kroppen”. Habitus formas alltså av livet och den sociala miljön som individen befinner sig i. ”I oräkneliga
vardagssituationer, med början under den allra tidigaste barndomen, i familjen, i skolan, formas människors
förmåga till ’praktiskt bemästrande’.”6 Det ”praktiska bemästrandet” handlar om hur människor försöker att
bemästra sina sociala omständigheter. Antingen genom att påverka och förändra omständigheterna eller genom
att undfly eller formas av dessa. Detta sociala bemästrande förtydligas av följande citat:
Det är sällan fråga om medvetna kalkyler och aldrig om obetingad frihet. Strategierna springer
fram ur mötet mellan den habitus människor bär med sig och de sociala omständigheter de möter.[...] om habitus är starkast kan människorna i någon mån omvandla de givna sociala betingel1
Enligt Broadys tolkning av Bourdieus nyckelbegrepp så bör dessa begrepp ses som forskningsredskap och
sökarljus som får sin fulla mening när de används i undersökningar och inte några formellt bestämda begrepp.
Broady 1990, s.169, 298.
2
Salhberg 1977, s.5. Lindberg 1991, s.10.
3
Lindberg 1991, s.13.
4
Klinth, 1995.
5
Broady 1990, s.229-230.
6
Ibid., s.231.
3
serna. Är däremot de sociala betingelserna starkare, kan individen antingen fly fältet eller också
kan hennes habitus så småningom modifieras.7
”Individerna (eller grupperna) har i bagaget ett system av dispositioner, en habitus, som tillåter dem att utifrån
ett begränsat antal principer generera de sätt att handla, tänka, uppfatta som krävs i vissa sociala sammanhang.”
Individernas, eller gruppernas, handlingsmönster är alltså inte några direkta produkter av de yttre
omständigheterna, ”utan resultatet av mötet mellan människors habitus och de sociala sammanhang där de
inträder.”8 ”Habitus både alstras av och bidrar till att upprätthålla sociala förhållanden.”9
Enligt Bourdieu så växer habitus alltså fram i någon slags växelverkan mellan en individs eller en grupps arv
och miljö. Följande citat förtydligar och ger ett bra exempel på innebörden i Bourideus habitus:
I fråga om mat, heminredning, klädsel, privatekonomi, utbildning, yrkesambitioner och så vidare
känner de grupper som karaktäriseras av en småborgerlig habitus motvilja mot såväl vårdslöshet
och lättsinne som överdrifter och överdåd.[...]Denna habitus avgör att vissa handlingar, tankar och
aspirationer framstår som möjliga, nödvändiga, lämpliga eller värdefulla och andra som omöjliga,
umbärliga, otillbörliga eller föraktliga.10
I linje med citatet så kan tydliga paralleller dras mellan Bourdieus begrepp habitus och PRs betonade
livsstilsmönster.
I.II Teoretisk ansats
Varför tar jag hjälp av en teori i uppsatsen? Avsikten med det teoretiska inslaget är att styra vilka frågor som ska
ställas till det empiriska källmaterialet och teorin är alltså ett redskap för att underlätta samlandet och urvalet
samt tolkningen av materialet. Detta innebär inte att materialet ska tvingas in en teoretisk tvångströja utan bör
snarare ses som en hjälp till att närma sig ett material.11 En studie av PR kan ha olika perspektiv som
utgångspunkt. Exempelvis skulle PR sett utifrån ett genusperspektiv vara väldigt intressant. Detsamma gäller för
PRs ledarskap sett utifrån ett maktperspektiv. Ett mentalitetshistoriskt perspektiv på PR skulle även det fördjupa
förståelsen av denna frikyrkorörelse. De olika perspektiven har alla något att bidra med och en önskan vore
därför att kombinera flera perspektiv. Detta är naturligtvis en omöjlighet med tanke på omfånget av en Buppsats. Därför har jag föresatt mig att utifrån ett konstruktionistiskt perspektiv närma mig PR. Det betyder att
jag utifrån uppfattning om verkligheten som en socialt konstruerad verklighet valt att undersöka PR. I korthet
går en sådan ansats ut på att förståelsen av verkligheten ses som betingad och i någon mening skapad av våra
sociala och språkliga konstruktioner. Detta perspektiv kan dras olika långt och balanseras vanligtvis upp av en
mer realistisk hållning som ställer språket i relation till en yttre verklighet.12 PR skulle alltså i det avseendet
förstås som delvis bestående av sociala och språkliga konstruktioner samtidigt som den utgör en yttre verklighet.
Den sociala konstruktionen av PR innebär alltså ett försök att förstå den yttre verkligheten PR. I linje med ett
sådant realistiskt-konstruktionistiskt förhållningssätt utgår även jag från att den socialt konstruerade
verkligheten är relaterad till en yttre verklighet. Mitt perspektiv går alltså ut på att försöka ringa in och
undersöka den sociala verkligheten habitus som tidskrifterna Den Kristne och Evangelii Härold försöker att
konstruera och hur denna habitus förändras.
I.III Empirisk ansats
Metod och avgränsningar
Ett problem som uppstår vid en undersökning av tidningsmaterial är frågan om källmaterialet är representativt.
Är materialet representativt för, i mitt fall, PR? Att välja en kvantitativ metod skulle innebära ett insamlande av
så mycket artiklar och insändare som möjligt som sedan analyseras. Ett problem med en sådan kvantitativ metod
är att det utvalda materialet måste jämföras med det som inte tas med vilket kan vara mycket problematiskt. Hur
ska en jämförelse mellan en tidnings artiklar, insändare, ledare och olika notiser genomföras? Ska materialet
ställas mot varandra och räknas rent procentuellt med hänsyn till antal ord som används, hur långa artiklarna är,
7
Ibid., s.234.
Ibid., s.232.
9
Ibid., s.234.
10
Ibid., s.235-36
11
Florén & Ågren 1998, s.53-54.
12
Florén & Ågren 1998, s.141.
8
4
vilken grad av kritik som artikeln framför osv? Detta sätt att kategorisera är inte tillfredsställande eftersom de
olika artiklarnas argument skiljer sig åt och därför inte kan ställas mot varandra på detta sätt. En kvalitativ studie
av tidningsmaterial är inte heller helt problemfri. En risk är övertolkning och felaktig representation av
insändare, ledare och artiklar som leder till en orättvis bedömning genom att olika personer klumpas samman
utifrån deras debattinlägg eller genom bristen på kunskap om vem insändaren och artikelförfattaren är. I min
kvalitativa studie utger jag mig därför inte för att försöka göra en precis tolkning av varje enskild insändare och
olika författares intentioner och åsikter. Jag försöker i första hand att begränsa mig till att ringa in och definiera
de dispositioner som Den Kristne (hädanefter DK) och Evangelii Härold (hädanefter EH) konstruerar genom de
olika inslagen i insändare, artiklar och ledare. I den meningen ska DK och EH förstås som en aktör i konstruktionen av habitus inom PR. Detta lämpar sig ganska väl med tanke på att habitus, enligt Bourdieu, oftast
inte är ett kalkylerat och i alla avseenden genomtänkt system av dispositioner utan vanligtvis är omedvetna
dispositioner som inte endast beskriver individers utan också olika gruppers habitus. De enskilda individerna
bakom redaktionen på DK och EH de besitter sina särskilda och individuella habitus. Detta utesluter dock inte
att tidskrifterna DK och EH gemensamt konstruerar en för PR gemensam habitus.
Med tanke på uppsatsens omfång förenklas och kortas det teoretiska inslaget ner för att inte anta orimliga
proportioner. Dels använder jag Donald Broadys tolkning av de mest centrala begreppen hos Bourdieu istället
för att konsultera Bourdieus egen litteratur som jag anser vara alltför omfattande och svårgenomtränglig för att
utgöra den teoretiska grunden för en B-uppsats.13 Dels får endast ett av Bourdieus begrepp (habitus) fungera
som sökarljus för det emipiriska materialet.
Operationalisering av habitus
Jag har valt att göra en operationalisering av habitus som går ut på att försöka ringa in habitus inom PR. I denna
undersökning består alltså PRs habitus av den konstruktion av livsstilmönster som DK och EH förordar under
den givna perioden. Min tanke har varit att studera förändringen i livsstilsmönster utifrån det sociologiska
begreppet habitus. Bourdieus begrepp habitus ska alltså fungera som ficklampa och kasta sitt sökarljus över den
förändring som PR genomgått. Habitus utgör alltså ett teoretiskt verktyg för att kunna studera förändringen av
PRs livsstilsmönster.
Min kategorisering av olika livsstilsmönster är på intet sätt heltäckande. Jag har valt ut och rubricerat vissa
handlings-och tankemönster som jag funnit relevanta framför allt i hänseende till Bourdieus kategorisering, men
kanske framför allt i förhållande till de livsstilsmönster som utkristalliserats vid en genomläsning av DK och
EH.14 Till syvende og sist är urvalet också ett uttryck för mitt val att begränsa det empiriska materialet. De
kategorier som jag har valt att täcka in är: Synen på synd, världslighet och ondska; kvinnosyn; kläd- och
utseendekoder; karaktärsdrag och språk.
Material, representativitet och periodisering
Varför har jag valt att undersöka tidskrifterna Den Kristne och Evangelii Härold? Framförallt på grund av
teologiska skäl så valde PR att inte organisera sig som ett frikyrkligt samfund under en central ledning i likhet
med andra frikyrkor. Istället hyllade PR friförsamlingen med varje pingstkyrka som en autonom enhet
underställd den helige Andes ledning.15 En frikyrkorörelse som saknade officiella samfundsdokument och som
fungerade utan en organisatorisk och samfundsmässig överbyggnad medförde att de informella kanalerna för
sammanhållandet och skapandet av den sociala identiteten blev ännu viktigare.16 Mot den bakgrunden bör DK
och EH förstås som ytterst viktiga organ i konstruktionen av PRs livstilsmönster. Detta besvarar också frågan
om tidskrifterna kan sägas vara representativa för PR.
Jag har valt att försöka ringa in PRs habitus som tidskriften Den Kristne samt Evangelii Härold konstruerar.
Anledningen till mitt val av Den Kristne (hädanefter DK) har sin grund i att DK tjänade som PRs interna
debattorgan under perioden 1944-65. Tidskriften behandlade alltså andra frågor än de som exempelvis den
evangeliska dagstidningen Dagen företrädde. I DK diskuterades mer interna spörsmål som livsstil,
församlingsstyre, moral och kristen undervisning. 1965 upphörde tidningen DK vilket gjorde det omöjligt att
göra ett nedslag i 1970-tal. Med anledning av detta har jag valt att använda tidningen EH, eftersom den enligt en
allmän uppfattning övertog DKs funktion som internt debattorgan. EH grundades också den av Lewi Pethrus.17
13
Broady 1990.
Ibid., s.229-236.
15
Westin 1956, s.173-175. Sahlberg 1977, s.237. Sahlberg 1996, s.5.
16
Den Kristne 1951, ”Våra tidningar”, s.344.
17
Lindberg 1991, s.7. Sahlberg 1977, s.25-26.
14
5
Om det skulle verka missvisande att övergå från ett organ till ett annat i min periodisering så påminner jag om
att framförallt är avsikten att ringa in habitus som det konstrueras i DK och EH och inget annat. Till det anser
jag det acceptabelt att använda mig av två olika tidskrifter. Tidningarna kan anses som representativa i det
avseendet att de var organ som PRs obestridde ledare Lewi Pethrus grundade och i stor utsträckning styrde.18
Ytterligare en aspekt av representativitet berörs i mitt urval av artiklar och insändare. Frågan är om mitt material
ger en rättvis bild av tidningarnas material. Uppsatsen skulle kanske kunna kritiseras för att vara grundad på ett
godtyckligt urval av material och därför miskreditera PR. Till detta anför jag att det teoretiska elementet
åtminstone i viss utsträckning givit ramarna för urvalet av material. Därför är det alltså inte ett rent subjektivt
urval utan det är delvis styrt av begreppet habitus. Uppsatsen är alltså ett tolkningsförsök av konstruktionen av
habitus inom PR och ska inte ses som en absolut och slutgiltig avhandling av livsstilsmönstren i PR.
Periodiseringen för materialet utgörs av tre årtionden, närmare bestämt 50-, 60- och 70-tal. För att kunna urskilja
och studera en förändringsprocess finner jag det lämpligt att göra nedslag i tre årtionden så att de linjer som
förändringen följer tydligare kan åskådliggöras. Jag har därför valt att göra tre nedslag, 1951-52, 1964-65 och
1973-74. Dessa periodiska nedslag är inte helt godtyckligt eller slumpvis utvalda utan har valts av den
anledningen att perioderna anses som centrala i Pingströrelsens utveckling från sekteristisk väckelserörelse till
den mer samhällstillvända kyrkan.
Mellan åren 1950-52 upplevde PR en period av stark helgelse-väckelse, även känd som ”den inre förnyelsen”
eller ”Latter-Rain väckelsen”.19 Denna bidrog till att stärka PRs betoning på en helig livsstil och under dessa år
vände sig PR alltmer innåt för att konsolidera den egna rörelsen. PRs betoning på ett heligt livsmönster torde
alltså vara högintressant under dessa år.
1964-65 var de två sista utgivningsåren för DK som internt debattorgan inom PR.20 1964 startades också det
politiska partiet KDS av PRs ledare Lewi Pethrus. Dessutom så beviljades PRs folkhögskola Kaggeholm
statsbidrag 1965. En viss förändring kan därmed spåras i PRs attityd och hållning gentemot samhället i övrigt.
PR uppvisar alltfler tecken på att vara en mer samhällstillvänd rörelse än tidigare. Det verkar därför rimligt att
göra ett nedslag mitt i denna viktiga tidpunkt som kännetecknas av ökat politiskt intresse för PR.
1973-74 är relevant som historiskt nedslag då Pingströrelsens borne ledare Lewi Pethrus fyllde 90 år 1974.21
Denna födelsedag uppmärksammades anmärkningsvärt av både Kung Carl XVI Gustaf, ärkebiskop Olof Sundby
samt landshövding Jarl Hjalmarsson. Detta bör ställas mot att Pethrus i PRs inledningsfas blev hårt angripen i
pressen och till och med blev inkallad till polisförhör angående en helandepredikant vid namn Wigglesworth år
1921. Därtill tillät Dagen för första gången också ett offentligt ifrågasättande av den klassiska synen på Andedopet i en artikel av pingstpastor Stanley Sjöberg samma år. Allt detta tyder på en förändring i rörelsens
utveckling. Dessutom avled Lewi Pethrus samma år och lämnade efter sig en organisation på nästan 100’000
medlemmar. Dessa händelser kan alltså sannolikt tolkas som markörer av de olika stegen i PRs
accepterandeprocess, från sekteristisk Pingströrelse till institutionaliserad Pingstkyrka
I.IV Syfte
Sahlbergs forskning har visat att PR i Sverige växte fram som en sekteristisk rörelse som tydligt avskärmande
sig från samhället och den samtida kulturen. Efter hand kom PR att förändras till en mer samhällstillvänd
frikyrkorörelse som aktivt ville förändra och påverka det sekulariserade svenska samhället. Det livsstilsmönster
som PR reproducerat under det gångna seklet tycks följa en liknande utveckling som den Sahlberg påvisat. PR
blev mer öppen i sin hållning mot det övriga samhället eller mer ”förvärldsligad” om man så vill. Den övergripande målsättningen med uppsatsen är att undersöka och försöka tolka förändringen av livstilsmönster inom PR
utifrån ett historisk-sociologiskt perspektiv. I PRs inledningsskede skulle det synas att en person var pingstvän.
Men på några decennier byttes detta ideal ut mot en betoning på att pingstvänner inte skulle skilja sig från det
övriga samhället i fråga om klädstil, språkbruk och fritidsintressen.22 Denna sociala förändring är alltså ämnet
för föreliggande uppsats.
18
Den Kristne 1952, s.354. Sahlberg 1977, s.25-26.
Sahlberg 1977, s.238. Sahlberg 1996, s.9, 83-84, 150. Lindberg 1991, s.288-89.
20
Ibid.
21
Ibid.
22
Den Kristne 1952, ”Världsanden”, s.326. Alla hänvisningar till Den Kristne i notförteckningen är till
utgivningsår och sidnummer eftersom det är en inbunden tidskrift med löpande sidnumrering över hela
19
6
Det specifika syftet med uppsatsen är att försöka ringa in de livsstilsmönster som DK 1951-52, 1964-65 och EH
1973-74 försökte reproducera inom PR. I dessa avsnitt bearbetas och besvaras frågan om hur PRs
livsstilsmönster ser ut? Hur har konstruktionen av PRs livsstilsmönster förändrats?
Den teoretiska ansatsen i uppsatsen är att med hjälp av Bourdieus habitus begrepp analysera och tolka PRs
livsstilsmönster. Uppsatsens analys inbegriper frågan hur dessa livsstilsmönster kan förstås som
habitusprocesser?
Avslutningsvis ställs PRs habitus i relation till den mer övergripande frågan om PRs sociala förändring och hur
den förändringen kan förstås som habitusprocesser. På så sätt ställs uppsatsens analys och diskussion i relation
till forskningsläget. Hur förhåller sig den sociala förändring som PR genomgått (från sekt till samhällstillvänd
frikyrka) till begreppet habitus?
utgivningsåret. Evangelii Härold nr.4-1974, ”Tre pingstförsamlingar satsar på ökad skolkontakt i
Stockholm”,s.16; nr.52-1974, ”Uno Wennerholm, f.d. bandystjärna: Ungdomar Läs Bibeln”, s.17.
7
II. Undersökning
II.I Konstruktionen av livsstilsmönster i Den Kristne 1951-52
Detta avsnitt utgör den första delen av undersökningen (kapitel II) och består av material från tidskriften Den
Kristne från åren 1951-52. Jag försöker alltså inte att utröna och beskriva hur den egentliga historiska
situationen såg ut 1951-52 utan jag avser att ringa in det livsstilsmönster som DK skapar. Avsnittet är uppdelat
efter de habitus-kategorier som jag redovisat ovan under operationalisering av habitus.
Synen på synd, ”världslighet” och ondska
Ett genomgående drag under 1951-52 är den tydliga fientligheten mot sportutövning, teater, biografbesök, dans
och liknande aktiviteter. Visserligen finns det flera positioner och uppfattningar i diskussionen omkring dessa
företeelser, men det framstår ändå som att ett för PR gemensamt bekymmer låg i att aktiviteterna ägde rum på
gudstjänst- och vilodagen. I ett pressklipp påtalas det att idrotten upptar för mycket utrymme i pressen och att
idrotten alltså fått en alltför framträdande roll i samhället. Dessutom menade någon att ”dans och diverse
tingeltangel intog en framskjuten plats vid idrottsevenemang” och ”varken kringhasande på ett dansgolv eller
revyer lär väl vara ägnade åt att befrämja svenska folkets hälsa.” 23 Det tycks alltså inte finnas ett enhetligt och
systematiskt förnekande av idrotten i sig, eftersom motionen som sådan inte anses farlig. Men kanske just därför
måste dess legitimitet ifrågasättas på ett annat sätt eftersom idrotten utgör ett hot mot PRs verksamhet. Några
exempel på företeelser som associerades med idrotten var vadslagning, alkohol, dans och struntprat. Underliggande anas en ringaktning av allt som inte är direkt andligt.
Ett annat av de nöjen som PRs varningsflagga höjs mot är den rörliga filmen. Detta är ett återkommande tema i
DK 1951-52. Bland annat behandlas film och kristen missionsfilm utförligt i två artiklar. En konsensus råder
mellan de båda artiklarnas författare angående filmens neutrala moraliska värde. För det är innehållet i filmen
som avgör det moraliska värdet. Kristen missionsfilm var tillåtet även om det inte var något att rekommendera
för PRs verksamhet. Trots missionsfilmens påstådda neutralitet så menar en av författarna att införandet av film
kommer att trampa på andra troendes samvetsömma tår och därmed bli till något direkt syndigt. På så sätt görs
den påstådda neutrala missionsfilmens bruk till något oönskat och syndigt. Filmskådespeleriet och då även
kristen spelfilm är utan tvekan synd eftersom kyrkan ”i alla tider tagit avstånd från allt vad circus- och
teaterliknande tillställningar heter.” Motiveringen hämtas från ordet för skådespelare som är nya testamentets
ord för skrymtare vilket talade sitt tydliga språk. En kristen skulle inte vara en hycklare med en yttre religiös
fasad. Därtill motsatte sig också fornkyrkan all avbildning av Kristus varför PR borde följa dess exempel. Det
varnas även för användningen av moderna omvändelsemetoder som inte direkt sanktionerats av Guds Ande.
Uppenbarligen var inte filmen så neutral som det först hävdades. Artiklarna tycks dela uppfattningen om filmens
underhållningssyfte. För i pingstlokaler var det i alla lägen olyckligt med en underhållningens ”surdeg som syrar
hela degen”. En angelägenhet var oron över att missionärerna inte primärt skulle intressera sig för Gud och
missionen utan för filmen som sådan.24
Utöver detta uppfattas även ungdomens ”nya problem” ligga i biografernas lockelser. Detta var ett problem
eftersom ”ungdomen är särskilt lättpåverkad, både ifråga om gott och ont.”25 Ytterligare ett motiv till motståndet
till biofilm och diverse nöjen återfinns i ett pressklipp. Storbrittanien lyfts fram för sitt föredömliga agerande i
förbudet mot söndagsfilm, danstillställningar och fotboll på vilodagen. Detta stryker DKs redaktion under med
tillägget att Sverige både på det individuella och nationella planet skulle uppleva välsignelse om det följde deras
exempel.26
Denna hotbild som målats upp mot PR vidgas till att omfatta även musikalisk och konstnärlig njutning som
något världsligt och syndigt. Detta kom också till uttryck i en artikel om strängmusiken som påpekar att ”vår
sång och musik inte i första hand är till för njutningsändamål och underhållning. Det är inte främst det själiska,
som skall tillfredsställas utan vi böra helt naturligt sikta till det andliga i våra möten.” 27 Enkelheten och
avsaknaden av musikaliska excesser tycks vara det framträdande idealet som värnas. Detta med syftet att
sångens budskap skulle vara tillgängligt för så många människor som möjligt och framför allt nå de icke-kristnas
23
Den Kristne 1951, ”Söndagshelgden”, s.5; ”Sagt om den moderna idrotten”, s.68. Den Kristne 1952,
”Vilodagen”, s.260.
24
Den Kristne 1952, ”Måste vi ha missionsfilm för att ’dra folk’?”, s.265-66; ”Film och missionsfilm”, s.170.
25
Den Kristne 1951, ”Sveriges ungdom måste räddas”, s.73.
26
Den Kristne 1951, ”Söndagshelgden” s.5.
27
Den Kristne 1952, ”Strängmusiken” s.331.
8
öron. Alltför krångliga och svåra musikstycken är olämpliga av den anledningen att alltför mycket övande med
noter tar överhanden framför ”inspiration och gripenhet över textens innehåll” i själva framförandet. Enkelheten
motiveras också med syftet att förhindra en utestängning av de icke-musikaliska från den gemensamma sången.
Detta inslag om musikalitet och musikframförande ska inte förstås som att ett icke-musikaliskt ideal premierades
inom rörelsen. Snarare förespråkades ett moderat musikaliskt inslag i PRs musikliv för att värna det evangeliska
budskapet och hålla ihop den stora gemenskapen. En intressant observation är dock att vissa musikaliska inslag
är att föredra och mer lämpade för PR medan andra musikaliska komponenter som större svårighetsgrad och
virtuosa inslag är olämpliga.
Företeelser som vanligtvis är föremål för tycke och smak legitimerades alltså med hjälp av en andlig dimension i
DK. Exempelvis så recenseras en nyutkommen skiva med en rapsodi av julsånger. Rapsodin hyllas just för sin
äkta folkliga prägel och som exemplarisk för körsång samt dess användningsområde i gudstjänslivet.28
Ytterligare ett uttalande beskriver det musikideal som DK förordar. I en artikel beskrivs möteskultur som ”fint
och hyfsat uppträdande i en sammankomst” där man lyssnar till ”vacker och vårdad sång”.29 Utan tvekan
förespråkas en särskild inriktning vad gäller musikstil inom PR. Motsatsen till den idealiska ”vackra och vårdade
sång” tolkar jag som den implicit utpekade underhållning som radion spelade. Dvs jazzen och dansbanemusiken
som DK gång på gång hänvisar till.30
Kvinnosyn
Egentligen förekommer inte så mycket som direkt anknyter till kvinnosynen utöver det som berör kvinnors klädoch utseendekoder av årgång 1951-52. Detta är i och för sig högst intressant med tanke på att majoriteten av
medlemmarna i PR var kvinnor.31 Dock förekommer det en del implicit material som röjer något av
uppfattningen av kvinnans ställning. 32 Helt klart var att kvinnorna blev begränsade i de uppgifter som de tilläts
utföra. Exempelvis så var det inte öppet för en kvinna att vara församlingsföreståndare eller att sitta i styrelsen.
Ett problem med detta belyses i en artikel om kvinnliga missionärer där det påpekas att kvinnor i vissa fall rent
praktiskt fungerar som föreståndare för en missionsstation. En sådan situation löstes då genom att
missionsstationen blev underställd en annan missionsstation för att så upprätthålla idealet om manliga
föreståndare. Detta handlingsmönster motiveras framförallt med tolkningen av Bibeln men i detta fall ges också
en praktisk delförklaring. DK menade att myndigheterna i vissa länder också motsatte sig att kvinnor levde
ensamma på en missionsstation. Uppenbarligen månade DK i allra högsta grad om kvinnors verksamhet i rörelsen, men begränsade kvinnornas uppgifter. Ett citat kanske förklarar något av PRs dilemma under femtiotalet.
”Samhället blir vad familjen är och familjen vad kvinnan är, så den som vill ha ett avgörande inflytande på
utvecklingen måste ha kvinnorna med sig.” Artikeln visar alltså PRs beroende av att ha kvinnorna på sin sida för
att kunna leda utvecklingen vidare. Men det fanns också uppgifter som inte männen lämpade sig för inom
missionsarbetet. Som exempelvis att hjälpa infödda kvinnor med deras problem (det framgår inte exakt vilka
problem det rör sig om). Alltså återger DK en mycket tvetydig syn på kvinnan. Å ena sidan är hon av största vikt
för PR samtidigt så måste hon begränsas i sina uppgifter. Det genomgående draget under 1951-52 är att kvinnan
omringas av restriktioner av olika slag. Kvinnan fick inte klippa håret som hon ville, inte bära smycken eller
smink. I gudstjänstlivet gällde ”hatt-dekretet”, hon fick inte klä sig i mansliknande kläder och ej heller vara en
del av församlingsledningen.
Kläd- och utseendekoder
Vid en genomläsning av DK åren 1951 och 1952 framgår det ganska tydligt vad tidskriften gjorde till en stor
fråga. Under denna period accentueras det yttre av pingstvännens liv. Sådant som i allmänhet uppfattas som
något som är öppet för tycke och smak som kläder, frisyr, mode och musikstilar utgjorde ämnet för diskussion i
flera artiklar, pressklipp och insändare. En fråga som saxades in i DK 1951 åskådliggör detta med konstruktionen av smak i DK. Frågan var om det var ”synd att låta ondulera (permanenta. förf. anm.) håret eller att
göra det själv hemma med papiljotter? Vilket är mest synd?”33 Redaktionen åberopade en artikel från en tidigare
årgång som hänvisar till nya testamentet och 1Petrus brev 3:3-4 som svar på den frågan. Citatet nedan är från
den insändaren.
28
Den Kristne 1951, ”Gläd dig o värld” s.345.
Den Kristne 1952, ”Möteskultur” s.329.
30
Den Kristne 1951, ”Sagt om den moderna idrotten”, s.68; ”Sveriges ungdom måste räddas”, s.73; ”Dans mot
ensamheten”, s.162.
31
Lindberg 1991, s.187.
32
Den Kristne 1951, ”Kvinnliga missionärer”, s.105; ”En fråga - och ett svar”, s.356. Den Kristne 1952,
”Sanningskrav och adiafora”, s.347.
33
Den Kristne 1951, ”En fråga –ett svar”, s.356.
29
9
”Om ett råd skulle tillåtas här, skulle det bli: Böj dina knän och bed[…] att Han visar dig världens
nöd och vånda, himmelens härlighet och helvetets förskräckelse. Då upphör hårets problem av sig
självt. Utan att tänka på det sätter du upp det snyggt och propert, utan något falskt och oärligt
vågsvall.[…] Om de smycken en kristen har rätt –och plikt- att bära , skriver aposteln Petrus:
’Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och påhängda
gyllene smycken eller i eder klädedräkt. Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad
med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud.”[…] I
Kristi församling är ett brinnade hjärta och ärligt hårsvall oändligt skönare än ett tomt huvud med
bedrägliga lockar.’ ”
I citatet ovan beskrivs i klartext den utseendekod som DK sökte att befrämja. All form av utsmyckning och
smink som lades till kvinnans ”naturliga” utseende stred mot den av bibliskt bestämda skapelseordning och var
därför att anse som förkastlig. Idealet att eftersträva var de inre kvaliteternas andliga skönhet. Att det inte vara
frågan om att skönhet i sig var synd eller något fel framgår av att kvinnorna uppmanades att sätta upp håret
”snyggt och propert” och inte ”falskt och oärligt”. Skälet för denna fixering vid kvinnans utseende skiftar med
artiklarna och insändarna och spänner mellan allt från en strikt biblicistiskt motiverad övertygelse om att ”oärligt
och falskt hårsvall” var onaturligt och stred mot Guds skapelseordning till en mer moderat uppfattning som
betonade inre andliga kvaliteter istället för det yttre och materiella. Jag uppfattar även ett outtalat skäl till denna
uppfattning. Med stor sannolikhet låg enkelhet och materiell fattigdom som ideal bakom tonvikten på frånvaron
av kvinnlig utsmyckning. Smycken och fina kläder var att anse som dyrkan av mammon i någon form. I
”hårfrågan” berördes knut i nacken och regeln om kvinnornas huvudbonad på gudstjänsten. Detta illustrerades
av två artiklar med olika ståndpunkter som DK framlade. Den förre hävdade ett historiskt-kulturellt och mer
vetenskapligt underbyggt resonemang att ”hatt-tvånget” var ett socialt betingat bud som inte skulle påtvingas
kvinnor i alla tider. Den intog alltså en mer liberal ståndpunkt i frågan. Den senare försvarade sig med att det
bibliska resonemanget var svårtolkat och menade att gemene man utestängdes från ett ställningstagande om en
forskaruppfattning skulle råda. Det var alltså något av en skenmanöver i demokratins namn. Normen var troligen
inte demokrati utan författaren förfäktade snarare den traditionella uppfattningen med hänvisning till
demokratin. På så sätt förordades kyrkans tolkningsföreträde åt den traditionella ståndpunkten i ”hårfrågan”.
Dessutom gav den senare en pragmatisk lösning genom den ”praktiska samvetslösningen”. Det innebar att även
om texten kunde tolkas i liberal riktning så skulle ”denna frihet” trampa på andras övertygelser och samveten.
Detta var ingen egentlig lösning på problemet utan ett hävdande av rådande praxis i brist på en tillfredsställande
lösning (den för skribenten önskade lösningen). Den senare förespråkade alltså ett konservativt resonemang för
att bevara rådande praxis utan att direkt motivera ställningstagandet.34 Möjligen fanns en tendens till undantag
av det kvinnoreglerande idealet. Ett underförstått ideal förekom som gällde de manliga predikanternas klädsel. I
en insändare anbefalldes församlingarna att sörja för predikanternas och deras familjers klädsel för att inte verksamheten skulle ta skada av att predikanterna framträdde i slitna kläder. De skulle alltså i någon mening
vinnlägga sig om en vårdad och värdig klädsel.35 Detta ideal finns också möjligen implicit i en artikel om
möteskultur som driver tanken om predikanternas och åhörarnas behov av bildning, dvs ”fint, hyfsat och
kultiverat uppträdande”. Det är trots allt en implicit klädkod som reglerar predikanternas utseende och inte
nödvändigtvis alla mäns klädsel.36
Karaktärsdrag
De personliga karaktärsidealen togs upp bland annat i en artikelserie om ”Mästaren”. Att en artikelserie om Jesu
person återkommer i tidskriften är inte oväntat, men hur Jesus porträtteras är av största intresse för uppsatsen. En
artikel i serien är ”Den stilla, försynte Mästaren” där Jesus framställs som den som ”aldrig på minsta vis väcka
uppseende” utan ”tvärtom sökte han med all kraft undvika all reklamartad uppmärksamhet”. Motivet till idealet
om en försynt, mild och stillsam personlig framtoning var: ”I en synnerligen bullrande och larmande tid, då
människor för att väcka uppseende och vinna gehör för sig slå väldeliga på sina reklamtrummor […]Då är det
balsamiskt ljuvligt att få se och tänka på och lära av den ödmjuke och försynte Mästaren”.37 Författaren
uppfattade alltså sin omgivning och världen som bullrig och störande med all reklam och alltför
uppseendeväckande företeelser. Författarens personliga motiv till att kategoriskt vända sig mot omvärlden är
svårt att sia om, men DK polemiserar ganska tydligt mellan PR och omvärlden. I samma serie finns artikeln
”Den fattige Mästaren” som upphöjde fattigdomsidealet till norm och pekade ut kapitalismen som ärkefiende till
34
Den Kristne 1952, ”Adiafora och lagtvång”, s.210; ”Sanningskrav och lagtvång”, s.304.
Den Kristne 1952, ”En utjämning”, s.316.
36
Den Kristne 1952, ”Möteskultur”, s.329.
37
Den Kristne 1951, s.102-4.
35
10
Guds rike. Försakelsens väg var den enda och ”Jesus adlade fattigdomen, han sublimerade den. Jesus var lycklig
i sin jordiska fattigdom, ty han var andligt rik.”38
I artikelserien framstår avgränsningen mot världen som det centrala oavsett vilken fråga eller vilket ideal som
var uppe för diskussion. En del av den idealiska beteendemönstret var alltså det fina och hyfsade uppträdandet
vid möten och sammankomster. DK ansåg det exempelvis vara mycket ohyfsat att lämna en gudstjänst innan den
var slut. DK gav en rejäl tyngd till handlingsmönstret genom att motivera att pingstvänners uppträdande var
avgörande för om människor blev frälsta eller inte.39
Språk
I DK förespråkas med viss frekvens ett s.k. kristet språkbruk. En insändarfråga ställer detta på sin spets med
frågan: ”Är det opassande för en kristen att använda s.k. ”slanguttryck”?” Redaktionen besvarar frågan med
bibliska argument som ”att avhålla tungan från det som är ont”, och en gudstjänst som inte tyglar tungan är
meningslös ( från Jakobs brev). Slanguttryck är alltså av ondo och något en pingstvän bör undvika enligt DK.40
Språket som även det skulle vara ett led i att utåt identifiera PR handlade inte bara om slang utan också om faran
i att hänge sig åt tomt prat. Följande citat förtydligar detta: ”Talet kan spänna iväg med så våldsam fart, att
tanken, som är tung i foten och trög i lederna, kommer en halvmil efter med andan i halsen och blåsor på
hälarna.”41
En ännu striktare syn på ett språket i PR gör sig känd i artikeln ”Världsanden”, som med hjälp av en metafor om
trädgården och trädgårdsmästaren förordar total uppgörelse med inflytandet från världen. 42 Det räcker inte att
blott predika mot världslighet som bland annat framträtt i kvinnors håruppsättningar. Trädgårdsmästaren, måste
vidtaga andra åtgärder än kritiska och fördömande föredrag om ogräsets skadegörelse. De föreslagna åtgärderna
innefattar uteslutning från gemenskapen i fall då inte personlig förmaning rycker upp ogräset med rötterna. Detta
på grund av den världslighet som smugit in i kyrkan när ”man skämtar och gycklar och synes vara tillfredsställd
med att tala om sådant som tangerar det osedliga”. Detta förbud mot skämt och gyckel tycks också ligga helt i
linje med uppfattningen om underhållning och nöjen. PR skulle skilja sig från världen och i detta fall blev
allvarsamhet, avsaknad av nöjen och skämt ett viktigt ideal som DK konstruerade. Slutligen höjs också
pekfingret mot allt tal om pengar och vinstspekulationer. Detta ogräs måste ryckas upp ur kyrkans mylla
eftersom talet så ofta är världsandens ogräs som sås i kyrkan. Anmärkningsvärt är att författaren till denna beska
artikeln inte vill uppfattas som ”en predikanternas kritiker”, eftersom kritik inte anstod kristna. Det idealiska
språkbruket som DK anbefaller återfinns i flera artiklar.”Jag har dröjt med att nedskriva och vidarebefordra mina
synpunkter av flera skäl.[…]jag har inget intresse av att öppna någon diskussion.[…] Jag vill inte döma de
församlingar som öppnat för missionsfilmen, ej heller vill jag kritisera de missionärer som resa omkring med
filmen,”(min kursivering).43 En inledningsfras i en annan artikel stryker under: ”det är inte med kritikens bläck
som jag tar till orda”. Meningen följs sedan av ett försiktigt ifrågasättande av PRs ändrade linje i själavinnandet.
Det varnas också för följderna av kritik riktad mot PRs ledare för ett sådant språkbruk skulle Gud inte lämna
ostraffat.44
II.II. Konstruktionen av livsstilsmönster i Den Kristne 1964-65.
Livsstilsmönstret som konstruerades 1964-65 skiljer sig en aning från det under 1951-52. Från att ha accentuerat
synder som bio, dans, radio och TV samt kläd- och utseendekoder så görs de s.k. ”världsliga” nöjena lite mer
”rumsrena” under åren 1964-65. Även om traditionalistiska livsstilsmönster fortsättningsvis kommer till tals så
utgör de inte en överväldigande majoritet. Det bör kanske tilläggas att uppfattningarna inom PR inte
nödvändigtvis har förändrats bara för att artiklar inte publiceras i samma utsträckning som under 1951-52.
Förändringen skulle kunna förstås som att ståndpunkterna från femtiotalet redan var så etablerade att DK därför
inte befäster reglerna om knut i nacken och ”hatt-dekretet”. DK har publicerat insändare och artiklar under
1964-65 som bidrar till en viss förskjutning av den tidigare konstruktionen av livsstilsmönster.
Synen på synd, ”världslighet” och ondska
Bilden som DKs skribenter uttrycker är mycket entydig. Det tecknas en bild av moralupplösning och avkristning
i samhället. Framför allt nämns innehållet i film, teater, litteratur och press vara demoraliserande. Denna
38
Den Kristne 1952, s.210.
Den kristne 1952, ”Möteskultur”, s.330.
40
Den kristne 1951, ”Hur står det skrivet?”, s.18.
41
Den kristne 1952, ”Munkristens pratcircus”, s.355.
42
Den Kristne 1952, ”Världsanden”, s.326.
43
Den Kristne 1952, ”Måste vi ha missionsfilm för att ’dra folk’?”, s.265.
44
Den Kristne 1951, ”Kom icke vid mina smorda!”, s.245. Den Kristne 1952, ”Håll positionerna!”, s.361.
39
11
betoning tyder möjligen på att fler pingstvänner faktiskt gick på bio, dansade och läste litteraturen och
dagspressen för var skulle annars DKs bedömning av samhällets moraliska upplösning komma ifrån. Fler
begagnade sig av TV och radio vilket avslöjas i ropet efter fler kristna TV-program. Ett exempel är en artikel
som är översatt från en engelsk pingstpredikant som berättar att radio, TV och stora materiella tillgångar är en
del av PRs vardag. Det är omöjligt att säga om DK publicerade artikeln på grund av rädsla för en liknande
utveckling som den engelska eller om den engelska situationen motsvarar svenska förhållanden. Vad artikeln ger
oss för ledtrådar är att helt andra förutsättningar än tidigare rådde på sextiotalet. Kännetecknen på ett
”världsligt” livsstilsmönster tycks delvis ha omskapats.45 Ett exempel på PRs ändrade hållning beträffande TV är
en iögonfallande artikel som efterlyser mer bön och en ökad opinion för kristna barnprogram i TV. Mycket
hoppfullt talas det även om möjligheterna att starta ett kristet film- och TV-bolag vilket också blev verklighet i
PRs bolag TV-Inter. Ställ detta i relation till diskussionen om den rörliga filmen som fördes 1951-52 då den
rörliga bilden kraftigt ifrågasattes som medium i missionens tjänst. 1965 lanseras alltså tanken på ett kristet TVbolag.46
Under 1951-52 framställdes alla danslokaler, biografer och krogar som ett stort problem. 1964-65 förekommer
samma hotbild i DK, men med ett mildare tonfall. Skribenterna i DK tycks inte längre vara så förfärade över
dessa företeelser utan visar snarare sitt bekymmer över hur dessa människor ska nås med evangelium. Ett
exempel är en ledare från augusti 1964.47 Än tydligare är en debattartikel som öppnar upp för en diskussion om
vilken hållning som DKs läsare förespråkar i synen på popmusik, dans, musiker med långt hår osv.48 Artikeln
refererar till några exempel på försök att införa ”kristen popmusik” i gudstjänsten. Med en underförstådd kritik
riktad mot företeelsen ställs frågan: ”Skall då sångarna också jumpa och vagga med kroppen och vicka med
höfterna medan de sjunger om Getsemane och Golgata? Skall pojkarna som sjunger vara långhåriga?[…] Vad
tycks? Läsaren har ordet.” Även om DKs redaktion på ett relativt subtilt sätt markerar sin ståndpunkt så har en
diskussion framtvingats i frågan. Med detta sätt att agera framstår DK som om den ställer sig lite mer öppen
inför frågan, men detta kan mycket väl vara en skimär. Även om en total förändring i synen på popmusik, killar
med långt hår skymtar bakom hörnet så tycks DK motvilligt rätta sig i förändringens led.
Ett annat framträdande drag i 1964-65 års upplaga av DK är en påtaglig politisering av livsstilsmönstren. Detta
bör ses i relation till det politiska partiet KDS framväxt som Sahlberg påtalat i sin avhandling. DK tycks
förespråka en mer politiskt aktiv PR som inte bara ska vinna själar utan också påverka politiska maktinstitutioner som dagspressen. Av detta kan vi bland annat se att pressen, radion och TV:n alltså etableras och
blivit en del av livsstilen även inom PR. Alternativet var inte längre att fly den ”världsliga” arenan utan att ta
tjuren vid hornen och förändra samhället.
Under 1964-65 speglar DK en mer negativ samhällsbild än under åren 1951-52. Framförallt syns det i
betoningen på samhällets moraliska förfall och den avkristning som tagit fart. I en ledare skrev Lewi Pethrus om
samhällets överbetoning av erotiken i kulturlivet som film, teater, litteratur och veckopress. Alla dessa medier,
som han annars ansåg vara rätt hyggliga, använde sig av ”erotiska motiv i det oändliga”. Denna erotisering av
livet var också en av orsakerna till de alltmer vanliga skilsmässorna. Ledaren värnade äktenskapet och varnade
för erotikens fara för samhället. Detta var också ett mycket politiskt inlägg som motsatte sig den nya
skilsmässolagen och påstod att abortfrågan tillsammans med den förändrade (eller demoraliserade)
uppfattningen om preventivmedel var en starkt bidragande orsak till den sedeslöshet som vällde in över det
svenska samhället.49
I insändaren ”Upprop” (en ekumenisk ungdomskonferens hade författat insändaren) som publicerades i de
viktigare kristna tidningarna 1964 framställdes det hot som PR uppfattade i samhällets avkristning. DK
uppmanade till kamp mot nedbrytande samhällskrafter som dagspressen. ”Någon sa, att Aftonbladet avskaffade
djävulen 1909 men att han likafullt härjar i dess spalter 1964.” De nedbrytande krafterna är framförallt sex, våld
och sensationslystnad istället för kristen moral. Uppropet uppmanade därför till en allkristen bojkott av
dagspressen.50 Moraldebattens vågor gick höga i ett antal insändare, pressklipp och artiklar som avhandlar
samhällsmoralen från lite olika perspektiv. En moralisk panik gjorde sig gällande under åren 1964-65 i DKs
45
Den Kristne 1964, ”Ledare och ledning i församlingen”, s.10.
Den Kristne 1965, ”Kristna barnprogram i TV”, s.208.
47
Den Kristne 1964, ”Tron övervinner hinder”, s.281.
48
Den Kristne 1965, ”Väckelsemöten och popsång, s.428.
49
Den Kristne 1964, ”Erotikens överbetoning”, s.121.
50
Den Kristne 1964, ”Upprop”, s.177.
46
12
beskrivning av samhället.51 Ett exempel återfinns i Pressröster som redogjorde för brottsstatistik från USA. Där
redovisades antalet mord som begicks varje timme och minut. Redaktionen rundade snärtigt av pressklippet med
följande kommentar: ”Kuslig statistik!, ’modern moral’ ”.52 Redaktionens kommentar avslöjar hur den s.k.
moderna samhällsmoralen uppfattas i DK. Indirekt anklagas det svenska samhällets avkristning för den ökade
brottsligheten. Mer behöver knappast sägas om hur DK framställde det ökade behovet av kristen moral i
samhället (och ett kristet politiskt parti). Denna uppfattning om den tilltagande ondskan ställs på sin spets i en
artikel som förfäktar att bristen på politiskt ansvar är detsamma som att vara en djävulens medhjälpare. Utan att
dra för höga växlar av den artikeln så har åtminstone tillvägagångssättet att mota djävulen och ondskan vid
porten genomgått en förändring inom PR. Från att primärt betona själavinnandet så framträder en markant
betoning även på politiskt engagemang.53
En mer traditionalistisk hållning till musik gjorde sig också påmind. I artikeln förespråkas den unisona
(gemensamma) sången och en sångarskara före solister. Det musikaliska inslaget skulle inte vara en ”själisk”
musikprodukt eller en konstart för njutningslystnad. Även om det inte direkt går i klinch med och kritiserar
andra musikstilar och former, så anas en implicit kritik i artikelns rubrik. Vägen till ett härligt, uppbyggligt och
välsignat pingstmöte hade dessa musikaliska komponenter.54 I en insändare lovordas gitarrmusiken för sin
folkliga prägel. Skribenten sade att folkmusik mestadels var oarrangerad musik i likhet med den ursprungliga
folkliga väckelsemusiken.55 Denna traditionella uppfattning står för upprepade varningar för risken att
pingstmöten besmittas av världens nöjeslystnad och underhållningsmentalitet. Det fastslås att kristen
underhållning visserligen är bättre än bio och teater men inte lika uppbyggligt som möten utan denna
underhållning.56
En förskjutning i syftet med musiken gjorde sig alltså gällande. I en artikel om musikundervisning så berörs
något så ”oandligt” som att starta gruppstudiecirklar för att på så sätt erhålla statligt ekonomiskt bidrag. Musiken
var under åren 1951-52 inte ett njutningsmedel utan avsåg först och främst att nå icke-kristna med evangelium.
Musikens funktion hade därmed breddats lite under åren fram till 1964-65. Musiken skulle skapa en
gruppgemenskap som tidigare, men kunde också vara inkomstbringande verksamhet. Det rent andliga målet för
musiken inom PR kom att gradvis omdefinieras så att en utvidgning av musiklivets funktionsområde ägde rum.57
Kvinnosyn
Ett tydligt och högst positivt inslag om kvinnans emancipation förekom i DK 1964. Det var ett relativt långt och
utförligt pressklipp från Dagen om könsfördomar i bibeltolkning. Förekomsten av det insaxade materialet om
fördomar mot kvinnor är högintressant men redaktionens kommentar är kanske ännu mer klargörande ur ett
genusperspektiv. Kommentaren inleds på följande sätt: ”Vi har citerat ovanstående inte för att beblanda oss i
debatten om könsfördomar utan för att peka på den apokryfiska bibelsyn som förf. hävdar.” Återigen uppfattar
jag en förändring i öppenheten i att våga lägga fram andra åsikter och uppfattningar än de traditionalistiska. Men
det följs sedvanligt av redaktionens kritiska kommentar som förtydligar åsiktens obibliska grund. På så sätt är
DK en aktör i skapandet av PRs kvinnoideal även om DK nog började såga på den gren den sitter på i och med
inslaget av motstridiga uppfattningar.58 Exemplet illustrerar ganska tydligt hur DKs kvinnosyn såg ut. Inte så att
DK aktivt och medvetet avsåg att undertrycka kvinnorna men bara det att inte frågan om kvinnans ställning över
huvud taget berörs i samband med det liberala pressklippet ovan. Denna brist på inslag tolkar jag som att
kvinnosynen i stort sett är oförändrad från femtiotalet. DK låter alltså tystnaden tala i frågan. Möjligen är detta
början till en förändring i och med att DK bara indirekt reproducerade kvinnosynen 1964-65. Detta just genom
att ignorera kvinnofrågan.
Kläd- och utseendekoder
Inslagen om utseende- och klädkoder var inte så frekvent förekommande som under 1951-52. I en artikel sticker
dock den implicita övertygelsen upp över ytan i en beskrivning av PRs gudstjänstliv. För att en gudstjänst skulle
bli välsignad av Gud måste en sångarskara vara ”ödmjuk i sin ande och en prydnad för verksamheten i alla
51
Den Kristne 1965, ”Klarare moraldebatt”, s.140; ”Kristendomens moralisering”, s.141. Den Kristne 1965,
”Kan kristendom och politik förenas?”, s.263.
52
Den Kristne 1964, ”Kuslig statistik!”, s.363.
53
Den Kristne 1965, ”Kan kristendom och politik förenas?”, s.263.
54
Den Kristne 1964, ”Ett välsignat möte”, s.416.
55
Den Kristne 1965, ”Gitarrsånger”, s.297.
56
Den Kristne 1964, ”Andlig nöd”, s.321; ”Den största av alla uppgifter”, s.361;
57
Den Kristne 1965, ”Några synpunkter på musikundervisningen”, s.10.
58
Den Kristne 1964, ”Könsfördomar och Bibeltolkning”, s.323.
13
stycken –i klädsel och frisyr enligt Petri modejournal”(1Petrus brev 3:3-4). ”Petri modejournal” var klädkoden
att vara iförd huvudbonad, att inte ha kortklippt hår, bära smink eller utsmyckningar.59 Artikeln är intressant i
det avseendet att klädkoderna var i det närmaste helt underförstådda av skribenten. Vad tyder det på? Möjligen
var utseende- och klädkoderna vid tidpunkten så befästa inom PR att det inte längre var något som behövde
diskuterades. Åtminstone verkar fallet ha varit så med denna artikelskribent som troligen representerade ett
traditionalistiskt perspektiv i synen på kvinnan inom PR. Att klädkoderna inte var så ofta förekommande 196465 kan bero på lite olika orsaker. DK kanske försökte hålla en låg profil och på så sätt undvika att göra det till en
viktig fråga. DK skulle då alltså ha vaknat över utseendekoderna och genom en tyst revolution försöka förändra
utseende-habitus. Eller så var utseendemönstret inom PR redan så etablerat att det inte fanns behov av att
försöka hålla ihop rörelsen genom denna fråga. Möjligtvis kunde dessa specifika utseendekoder vara på
utdöende och därför inte upptog något utrymme i DK 1964-65. En genomgående tendens gällde för
kategorierna kvinnosyn och klädkoder 1964-65. Det vara att det var relativt tyst omkring dessa. Kanske
förordades status quo?
Karaktärsdrag
För DK betecknas vissa inre kvaliteter som mer idealiska än andra. Även under åren 1964-65 får
njutningslystnaden och nöjen i allmänhet anses som något mindre andligt. Exempelvis gavs musiken i
gudstjänsterna inte någon direkt konstnärlig roll eller något njutningssyfte. Enligt DK blev Gud bedrövad om
musiken var behärskad av konsten istället för Anden. DK eftersträvade också att medvetet eller omedvetet
idealisera den inre drivkraften och motivationen till exempelvis musik och kultur. Om hjärtat var med i sången
var fortfarande viktigare än om den framfördes professionellt. Pingstvänner skulle vara gripna och berörda av
det evangeliska budskapet. Samtidigt som denna bakåtsträvande reserverade hållning gjorde sig hörd så förekom
flera uttryck för mindre traditionalistiska uppfattningar. Den ensidiga betoningen på den inre drivkraften till
konst och musik från 1951-52 tycks trots allt ha vidgats till att omfatta fler aspekter än rent andliga motiv (se
ovan om studiecirklar i musik). Även på sextiotalet tenderade DK att påtala hur opassande gyckel och skämt var.
Det beteendemönster som förespråkades för PR var alltså en tråkighetskultur.60 Samma linje drevs i en ledare
som beskrev den andliga nöden i Sverige. Samhället skildrades som en ytlig kultur som inte söker Gud.
Tillsammans med varningen för nöjeslystnaden tyder mycket på att allvarsamheten var PRs signatur i stort. DKs
bild av en kristen karaktär av modell 1964 bestod framför allt av ett värdigt uppträdande vilket innefattade både
rätt språk och manér.61 Dock förekom även mindre traditionella artiklar som försiktigt trevade sig fram mot ett
mer livsbejakande ideal. En insändare berörde kristendomens bidrag till skapandet av den livsbejakande
västerländska kulturen och påstod att kristendomen inte var en strängt andlig företeelse utan något som hade att
göra med ”det dagliga brödet”.62 I två artiklar betonas också behovet av det kristna moraliska inflytande på
politiken och det sant gudomliga och mänskliga i livet.63 Denna hållning framstod för mig som en ny vinkling på
inslagen i tråkkulturen. Indirekt så kanske DK förmedlade (troligen omedvetet) det ideologiska fröet till en mer
glädjefull och livsnjutande kristendom än tidigare.
Ytterligare ett tecken på en förskjutning i mönstret för karaktärsdaning inom PR är den måttlighet och lagom-ärbäst-attityd som föreskrevs i synen på utbildning och kunskap. Det betonades att inlärd retorik och mänsklig
talbegåvning inte räckte för att bli en predikant samtidigt som det var viktigt med kunskap. En linje som drevs i
en artikel gav sitt tydliga bifall till predikanternas utbildning och kunskap. Dock ej i för stora mängder. Detta
kan delvis ha varit ett försök att möta eller reagera på den växande utbildningsgraden i samhället. En tendens
som går att skönja var just ett ökat inslag av insändare och artiklar som berörde ämnen som bildning, tvivel,
kristen reflektion.64 Detta var en förändrad tendens i DKs konstruerade karaktärsmönster.
Språk
Det vara inte bara den inre drivkraften och hjärtats motiv som skulle vara helgade. Talet och språket skulle även
det renodlas inom PR. Inte minst betonades predikanternas språk som skulle vara exemplariskt och
representativt för PR. I likhet med 1951-52 så skulle en predikant inte säga vad som helst i predikstolen. Inget
vulgärt eller plumpt fick passera en pingstväns läppar. Dessutom var det rådande idealet även på detta område
59
Den Kristne 1964, ”Ett välsignat möte”, s.416.
Den Kristne 1965, ”Vårt tal”, s.340.
61
Den Kristne 1964, ”Andlig nöd”, s.321; ”Värdighet på predikstolen”, s.204.
62
Den Kristne 1964, ”Kristendomen- ett kulturhinder?”, s.444.
63
Den kristne 1965, ”Gudomligt och mänskligt i själavinnararbetet”, s.89; ”Kan kristendom och politik
förenas”, s.263.
64
Den Kristne 1964,”En pastor skall studera”, s.333. Den Kristne 1965, ”Är man sämre kristen för att man
reflekterar?”, s.195; ”Bibelkännedom”, s.374.
60
14
enkelhet. Den traditionalistiska uppfattningen fortsatte så att inpräntas i PRs själ genom DK under 1964-65.
Slanguttryck var inte att tänka på i en predikan utan där vördades en värdig framställning. Återigen så var skämt
och gyckel olämpligt i förkunnelsen. Detta exemplifierade troligen också standarden för vanligt folk så att skämt
därmed blev helt uteslutet. En artikel tar också upp språket och strök under med talesättet: ”Tala är silver, tiga är
guld.” Ännu tydligare fabricerades mönstret i artikeln ”Predikan i våra dagar”. Enligt skribenten skulle
budskapet vara på ”nutidssvenska” och utan vulgära inslag och utländska låneord. Ej heller facktermer lämpade
sig för då kunde inte vanligt folk begripa. Det antyds även att ironi inte var passande för predikstolen. ”Han ska
både tala och bära sig åt naturligt, inte slarvigt som auktionsutropare. Allra minst skall en predikare försöka
locka åhörarna till skratt.” Predikstolen var varken ”popestrad” eller ”föreläsningskateder”.65
II.III. Konstruktionen av livsstilsmönster i Evangelii Härold 1973-74.
Synen på synd och ”världslighet” och ondska
Hur såg EHs framställning av synd, ”världslighet” och ondska ut 1973-74?
Utpekandet av synd, ”världslighet” och ondska kom att beröra andra områden än förut. DK varnade på
femtiotalet exempelvis för det ”världsliga” flirtandet och sällskapslivet, medan EH 1973-74 riktade in sig på fri
sex, porrkulten och abortfrågan. I någon mening har vi alltså att göra med nya företeelser som DK inte berörde
(och kanske inte kunde beröra eftersom företeelserna inte fanns då?) 1951-52. Under femtiotalet lades stor vikt
vid den ”världsliga” och syndiga njutningslystnaden som påstods driva ungdomar till lättjefullt flirtande,
förströelser som bio, dans och alkohol. Betoning på den njutningslystnaden förekommer 1973-74 men inte i
samma utsträckning som tidigare. Exempelvis så var den sexuella njutningen inte något negativt som bara var
till för barnalstring. Men EH lade sig vinn om att påpeka att den sexuella frigörelsen var ett själviskt beteende
som kunde vara ett försök att bli kvitt en dignande skuldbörda eller neuros. EH framhåller att detta kommer
tydligast till uttryck i synen på abort där barnen offras på egotrippens altare. Sex är inget rent individuellt utan
något som påverkar andra människor i samhället. På så sätt framställdes njutning som något gott under förutsättning att det inte var på någon annans bekostnad.66
Under 1964-65 markerades inte de s.k. ”yttre” synderna på samma sätt och i samma utsträckning som på
femtiotalet och tendensen är ännu tydligare 1973-74. Syndakatalogen som listade utseende, underhållning, sport,
musik och dans är nästan helt utraderad. Visst förekommer exempel som tyder på att tobak, sprit och dans inte
var förenligt med en kristen livsstil, men snarare på grund av de fysiska och sociala hälsorisker som är förenade
med alkohol och tobak. Jämför detta med exempelvis DKs förbud mot att sälja tobak i en affär på femtiotalet.
Förr framhävdes dessa företeelser som syndiga utan någon direkt förklaring förutom att det stred mot Guds vilja.
Dessa gränser som tydligt markerades 1951-52 är nästan utsuddade 1973-74, då EH nästan i motsatt riktning
hävdar att kristendom inte är en lista på saker man inte får göra. Samtidigt gör EH en bedömning att en kristen
även fortsättningsvis inte har något behov av laster som tobak och sprit. Men betoningen är en annan än 195152. En bidragande orsak till detta nyanserade och mer försiktiga ställningstagande skulle kunna vara av ökad
solidaritet till alkoholister och missbrukare som inte blir hjälpta av kristen stenkastning, vilket en artikel låter oss
förstå.67 Den hållningen ligger också i linje med det sociala uttrycket för kärleksbudet och evangeliet som EH
vinnlade sig om under 1973-74.68 Idrotten utgjorde en viktig ingrediens i syndakatalogerna från 1951-52. Även
om sport förstods som nyttigt för kroppen även på femtiotalet så bar sporten med sig så mycket syndfull ballast
att den under alla omständigheter borde undvikas av en pingstvän. I ljuset av DKs hållning under 1951-52
framstår den långa artikeln om stjärnan och förbundskaptenen i bandy, Uno Wennerholm som något av en en
symbol för den förändring som PR genomgått. EH förordar pingstvänner som s.a.s. spelar på samma plan som
icke-kristna. Skillnaden skulle inte längre vara något som syntes på utsidan.69
Definitionen (om man ska tala om definition i singular i detta sammanhang) av synd som EH ställer fram är
delvis omarbetad. Detta förtydligas i en artikel som beskriver synd som ett tillstånd snarare än vissa gärningar. I
samma artikel tillåts flera personer att uttala sig och flera framhöll individens roll i avgörandet av synd. Det
samvetet kallar för synd är synd. Synden relativiseras således i någon mening jämfört med tidigare då bibelordet
65
Den Kristne 1964, ”Predikan i våra dagar” s.284; ”Tidsenlig predikan”, s.129, ”Värdighet på predikstolen”,
s.204. Den Kristne 1965, s.340 ”Vårt tal”.
66
Evangelii Härold nr.1-1973, ”Ung, kär och kristen”, s.12. Evangelii Härold nr.2-1973, ”De bortglömda
barnet”, s. 12.
67
Evangelii Härold nr.8-1973, ”Kan man vara kristen och ta en sup?”, s.11.
68
Evangelii Härold nr.2-1973, s.34. ”Medmänniska i centrum”. Evangelii Härold nr.19-1974, ”Har tidsålderns
gud förblindat oss?”, s.11. Evangelii Härold 39-1974, ”Vår kamp mot ondskans andmakter”, s.3.
69
Evangelii Härold nr. 52-1974, ”Uno Wennerholm, f.d.bandystjärna: Ungdomar läs Bibeln!”, s.17.
15
ensamt skulle avgöra vad som kallades synd inom PR. På så sätt gjordes exempelvis alkohol, narkotika och
ensamhet snarare till konsekvenser av det syndiga tillståndet än synd med stort S.70 Dock förekom ett tydligt
utpekande av syndiga gärningar nu som tidigare. En stark betoning lade EH på den erotiserade världsbild som
skapats i samhället. Detta är ganska snarlikt det som sades om sexualitetens frigörelse 1964-65. EH hävdade att
problemet bland annat berodde på att Hollywood fick definiera kärlek med följden att sex och kärlek
förväxlades med varandra. Detta hade i allra högsta grad bidragit till ökat antal skilsmässor. Skilsmässorna
ansågs vara en stort hot både mot kyrkan och samhället eftersom samhället bars upp av familjen. Därför
värnades troligen äktenskapet nu mer än någonsin.71
I samma veva som betoningen på äktenskapet följde abortfrågan. Abortfrågan var något nytt eftersom debatten
inte förekom över huvud taget 1951-52. Uppfattningen i abortfrågan kan nog beskrivas som homogen.
Åtminstone som den presenterades i DK och i EH. Frågan fördes på tal i DK 1964-65 och antog en
framträdande plats i EH 1973-74. Detta är också ett tecken på en tendens att politisera PRs syn på synd. Synden
gjordes mer politisk till sin natur i EH 1973-74. Syndabegreppet täckte så in både våld, porr, skilsmässa, abort
som miljöförstöring och förtryck av olika folkgrupper.72 Detta utesluter naturligtvis inte att en tidigare uppfattning om ondska och synd som DK förespråkade helt försvunnit, men den har åtminstone fått ge rum åt en
mer politisk och social aspekt som inte betonats förut. Exempelvis tycks EH i ett flertal artiklar ge begreppen
synd och ondska en social innebörd i en vädjan till kamp mot världsvid nöd som nationellt våld, alkoholism,
materialism och svält.73 Sättet att bekämpa ondskan och synden har dock inte förändrats i samma utsträckning.
Social misär, förtryck och oförsoning kan endast motarbetas effektivt genom predikan av försoningens ord i en
oförsonad värld.74
På kulturens område i allmänhet och musikens område i synnerhet uppfattar jag en ganska klar förändring. Det
som tidigare uppfattades som direkt syndigt och oandligt är inte lika självklart på sjuttiotalet. Bland annat så ges
musiken en mycket mer framträdande plats. Ett återkommande inslag av porträtt och intervjuer med kända
kristna sångare och musiker återfanns i 1973 års upplaga av EH (Arthur Eriksson EH nr.8 1973, Göte Strandsjö
nr.24-73 och Lennart Sjöholm nr.36-73). Bland annat framhålls att Arthur Eriksson även lyssnar till ”icke
andliga sångare”, dvs icke kristna sångare.75 Samma drag återfinns hos Lennart Sjöholm, musiker och
skivbolagsproducent. Sjöholm påpekar att han läser en hel del icke-kristen litteratur. Att detta förekom även
tidigare är ganska troligt, men att EH genom den kända personen ger sitt godkännande av icke-kristen kultur har
inte förekommit 1951-52 eller 1964-65. Samtidigt uttryckte Sjöholm en del kritik mot kulturen i samhället.
Framför allt varnade han för den ”idolhysteri och kritiklösa diggarmentaliteten som vilade över den profana
musikbranschen” och manade till vaksamhet så att den inte hamnade innanför kyrkans väggar. Sjöholm uppskattade de musikaliska och tekniska framsteg som den kristna musikbranschen gjort. Däremot påpekade han att
de kristna texterna inte följt samma utveckling. Texterna i den kristna musiken var fortfarande av största
betydelse i spridandet av den kristna tron och ur den synvinkel företrädde EH ett liknande ideal som 1951-52.76
EHs syn på icke-kristen konst och kultur gick från att ha bedömts som direkt skadligt och syndigt 1951-52 till att
vara avhängig innehållet 1973-74. Exempelvis så godkändes en viss typ av icke-kristen litteratur, popmusik och
ungdomstidningar, medan andra kulturella uttryck inte godtogs. I en artikel beskrivs med förfäran hur en
ungdomstidning förhärligar både ockultism, porr och droger. EH gav på intet sätt sitt medgivande till vilken
icke-kristen konst och kultur som helst. En musikstil som EH medvetet eller omedvetet premierade var countrymusik. Anledningen var dels för att den fungerade bra i själavinnande. Synsättet påminner alltså till viss del om
femtiotalet även om det tycks vara en ny musikstil som legitimeras.77
70
Evangelii Härold nr.8-1973, ”Vad är synd?” s.4-5.
Evangelii Härold nr.20-1973, ”Vi har börjat förväxla kärlek och sexualdrift”, s.16. Evangelii Härold nr.3-74,
”Vad är ett äktenskap egentligen?”, s.17. Evangelii Härold nr.9-1974,”Hemmafruar”, s.2.
72
Evangelii Härold nr.16-1974, ”Vördnaden för människolivet”, s.5 . Evangelii Härold nr.4-1974, ”Andligt
vakuum bland folket i Kina”, s.10. Evangelii Härold nr.43-1974, ”Miljöförstöring en synd mot Guds skapelse”,
s.2. Evangelii Härold nr.9-1974,”Nöjesindustrin och djävulsdyrkan”, s.5. Evangelii Härold nr.19-1974, ”Tidning
av sämsta bottenmärke”, s.36.
73
Evangelii Härold nr.2-1973, ”Medmänniska i centrum”, s.34. Evangelii Härold nr.12-1973,
”Egendomsgemenskap idag?”, s.13. Evangelii Härold nr.6-1974, ”Vedergällningens lag”, s.18.
74
Evangelii Härold nr.39-1974, ”Vår kamp mot ondskans andemakter”, s.3.
75
Evangelii Härold nr.8 1973, ”Frälsningen min stora glädje”, s.10.
76
Evangelii Härold nr.36-1973, ”Se upp för profanering och idolhysteri”, s.18.
77
Evangelii Härold nr.9-1974, ”Nöjesindustrin och djävulsdyrkan”, s.5. Evangelii Härold nr.20-1974,
”Musikaktuellt”, s.15.
71
16
I EH uttrycks en oförståelse för det fåtal kristna program som visas i TV medan gangsterfilmerna flödar över. En
insändare manar till tittarprotest mot alltför få kristna TV-program och ytterligare en artikel berättar hur ett
förslag till kristet TV-program äntligen godtagits av TV-redaktionen. Diskussionen rör sig alltså genomgående
omkring TV-programmens innehåll. EH uppfattar det som att Sveriges Radio och TV aktivt motarbetar
kristendomen vilket bör noteras med tanke på diskussionen om film på femtiotalet. Då var inte ens den kristna
missionsfilmen helt anständig.78 Ett ganska tänkvärt inslag fanns i en artikel med företrädare för TV2:s
barnredaktion. Där tillåts TV2 komma till tals och till och med ifrågasätta EHs uppfattning om kristna
barnprogram. De tydliga gränserna om vad som är synd och ”världsligt” har tydligen förflyttats på ännu ett
område i PR. EH hade alltså en mycket öppnare hållning till samhället när Sveriges Radio och TV gavs tillåtelse
att yttra sig och så bidra till formandet av livsstilsmönstren inom PR.79 Traditionella uppfattningar och
resonemang som vände sig mot TV förekom dock alltjämt i EH, vilket vittnar om en mer balanserad position i
debatten inom PR. Detta till trots så stod dörren ändå öppen för en omfattande förändring i synen på TV och
media inom PR.80
Kvinnosyn
Det fanns inte så mycket material att tillgå vad gäller EHs kvinnosyn 1973-74. Detta kanske i och för sig säger
en hel del om kvinnoidealet som konstruerades. En artikel som visar detta handlar om församlingsledning inom
PR. Fyra manliga predikanter frågas ut om hur församlingar styrs. Artikeln visar hur äldste och styrelse på lite
olika sätt fungerar i ledningen av församlingarna. Det är alltså framför allt vad som inte står som är av intresse
här. Ingenting nämns om kvinnor i äldstekåren utan det hänvisas indirekt till en äldstekåren som en skara bröder.
Av det så framgår att kvinnor alltså inte kan vara en del av det yttersta andliga ledarskapet i en församling. Även
om EH inte medvetet söker att diskriminera kvinnan genom den artikeln så indirekt är det ett visst
livsstilsmönster som faktiskt bekräftas genom att EH inte för frågan på tal artikeln om församlingsledning.81 EHs
medvetna eller omedvetna uppfattning om kvinnan slås kanske ännu tydligare fast i en artikel om hemmafruar.
Idealet som EH värnar och reproducerar är behovet av att mammor borde vara hemma och ta hand om hem och
barn. Motiveringen lyder att om inte samhället möjliggör för kvinnor rent ekonomiskt att vara hemmafruar så
slås samhället i spillror eftersom bristen på trevliga och gemytliga hem är en bidragande orsak till ökade
ungdoms- och familjeproblem.82
En insändares resonemang avslöjar ytterligare en del om synen på kvinnan. Insändaren refererar till en kvinna
som uppmanat andra kvinnor att inte förleda männen till helvetet genom att bära kort-kort. Insändaren håller inte
med om uppmaningen, men menar att det ändå var bättre förr när kyrkan inte var så materialistisk och ytlig så att
vad som helst tilläts som nu. Insändaren lägger alltså implicit skulden för materialismen i kyrkan på kvinnorna
som fört in världens mode i kyrkan.83 Ytterligare en artikel berör kvinnosyn och jämlikhet. I den berättar en
kvinna om sin ilska över all ojämlikhet och hennes misstag i att försöka strida för kvinnans rätt. Misstagen, som
hon beskriver sig ha begått, bestod i att hon stridit i egen sak och därför mött hårt motstånd. Kvinnan som
författat artikeln visar att hon anammat ett ideal av undfallenhet, vilket Gud skulle belöna eftersom hon inte
skulle kämpa i egen sak. EH förordar alltså indirekt att kvinnorna inte ska kämpa för sina rättigheter utan
överlämna det till Gud. Avsikten med artikeln är osäker men kanske den utgjorde ett tafatt försöka att våga röra
vid den heliga kon, kvinnans ställning, inom PR. Även om det då kanske tycktes vara ett radikalt nytänkande
inslag för EH, så förespråkade EH (o)medvetet status quo i synen på kvinnans ställning.84
Kläd- och utseendekoder
En del av livsstilsmönstret som ändrat karaktär är fixeringen vid utseendekoder. Även 1973-74 förekommer
insändare av äldre snitt som vurmar för en tillbakagång till gamla ideal. Dessa är dock i minoritet och består inte
i artiklar utan insändare vilket också visar vilken prioritet EH gav frågan. Exempelvis en mycket kort insändare
uppmanar ”alla långhåriga och skäggiga bröder” att hyfsa till sig.85 PR verkar ha stått inför ett problem under
78
Evangelii Härold nr.2-1973, ”Ett kristet halvsju”, s.35. Evangelii Härold nr.24-1973, ”Skandal att inte TV2
har fler kristna program”. Evangelii Härold nr.30/31-1973, ”Protestera mot TV:s behandling av de kristna
programmen”, s.28.
79
Evangelii Härold nr.44-1973, ”Måste man nämna Gud för att ett program ska betecknas som kristet?”, s.2.
80
Evangelii Härold nr.11-1974,”Vi satt framför TV:n varje kväll nu har vi kastat ut den”, s.14.
81
Evangelii Härold nr.5-1973, ”Vem bestämmer i en kristen församling?”, s.12-13.
82
Evangelii Härold nr.9-1974, ”Hemmafruar”, s.2.
83
Evangelii Härold nr.40-1973, ”Har vi blivit ytliga?”, s.28.
84
Evangelii Härold nr.26/27-1974, ”Kvinnosak”, s.9.
85
Evangelii Härold nr.38-1973, ”Klipp och raka er bröder!”, s.28.
17
sjuttiotalet som dessa insändare åskådliggör. En insändare föreslog inte en tillbakagång till den gamla fixeringen
vid det yttre, men i samma stund skymtades en besk underton av förakt mot modebranchen.
Det gemensamma i flera insändare var en betoning på återgången till det kristna kärleksbudet istället för klädoch utseendekoder med motivet att utseendet ofta gjordes så att miljöförstöringen, orättvisor och förtryck kom i
skymundan. EH försökte alltså att avvisa den äldre kläd- och utseendebetoning som varit så framträdande utan
att fördenskull rensa ut den helt och hållet ur PR. Jag uppfattar det nästan som EH följde någon slags gyllene
medelväg i frågan.86
Karaktärsdrag
Det livsstilsmönster som EH lyfte fram på det personliga karaktärsplanet var framför allt en försiktig kritik mot
den rådande materialismen. Det var alltså någon form av medelklasstandard som gick ut på att pingstvänner inte
borde sträva efter det finaste av allting utan att en viss förnöjsamhet med ett billigare bilmärke var att föredra.
Visst fanns det även mer radikala röster som höjdes mot konsumtionssamhället och som menade att PRs
livsstilsmönster skulle vara egendomsgemenskap. En artikel beskriver ett sådant ideal, men förespråkar ingen
extrem eller renodlad form av densamma.87 Av detta att döma så var situationen än annan 1973-74 än exempelvis 1951-52 då fattigdomsidealet var norm. På två decennier tycks alltså ett välbärgat medelklassideal ha
tagit över den normativa rollen. Ytterligare ett exempel på det kan ses i en artikel som bland annat uppmanar till
större tacksamhet för det svenska samhället. Detta tolkar jag som en uppskattning av den materiella välfärd som
Sverige uppnått. Det finns även en antydan till behovet av ett snällare och mjukare samhälle när andra
människor visas större omsorg. Här finner jag också stora likheter med femtiotalets ideal om mildhet, försynthet
och den försiktiga personliga framtoningen som gjorde ideal av att ett icke-uppseendeväckande beteende.88
Språk
Språket inom PR berörs nästan inte alls i EH 1973-74. En insändare vänder sig mot för mycket svordomar i TV
men annars är det i stort sett tyst på den fronten. Språkmönstret låg långt ifrån det mönster som frammanades
1951-52, när inte ens slang var godtagbart.89 En indirekt kritik riktas mot det pingstiga tonfallet som
predikanterna anlade. Det antyder ett visst mönster vad gäller språket åtminstone bland pingstpredikanterna. Det
är inte orimligt att se detta som en trötthet över en speciell pingstjargong. Det är dock inget som behandlas i
EH.90 Språket kunde ändå varit en social markör inom PR, men det bidrog inte EH till att reproducera i någon
större utsträckning 1973-74.
86
Evangelii Härold nr.48-1973, ”Frälsningen börjar i hjärtat och syns utanpå!”, s.29. Evangelii Härold nr.41974, ”Från och med nu får du bestämma över mitt liv”, s.16. Evangelii Härold nr. 6-1974, ”Fördömelse och
lagiskhet i Guds församling”, s.28. Evangelii Härold nr.15-1974, ”Välfärdskristen”s.28.
87
Evangelii Härold nr.12-1973, ”Egendomsgemenskap idag?”, s.13.
88
Evangelii Härold nr.24-1973, ”Skandal att inte TV2 har fler kristna program”, s.16. Evangelii Härold nr.31974,”Vad är ett äktenskap egentligen?”, s.17.
89
Evangelii Härold nr.48-1973, ”Protest mot svärjandet i TV”, s.28.
90
Evangelii Härold nr.8-1973, ”Frälsningen min stora glädje”, s.10.
18
III. Analys och avslutande diskussion
I den första delen (III.I) av detta avsnitt avser jag att analysera det empiriska materialet i DK och EH. De
livsstilsmönster som har utkristalliserats försöker jag här att tolka som habitusprocesser. Avsikten med den andra
delen (III.II) är att relatera min habitustolkning av PRs livsstilsideal till den historiska förändring som Sahlbergs
avhandling påvisat samt att se den i ljuset av annan forskning.
III.I Hur kan dessa livsstilsmönster förstås som habitus processer?
Målsättningen med avsnittet är att tolka de observerade livsstilsmönstren utifrån begreppet habitus. För att
kunna göra en tolkning av det empiriska materialet får habitus tjäna som ett tolkningsraster som läggs på och ger
en förståelse av de livsstilsmönster som DK reproducerat. På detta sätt kan förhoppningsvis livsstilsmönstren
förstås som sociala processer för hur habitus formas, upprätthålls och/eller förändras inom PR. Det som är av
intresse och relevant i detta avsnitt är inte att lista varje enskild aktivitet och företeelse som dans, revyer, radio
osv utan att kunna tolka de mer övergripande habitus-mönstren och hur dessa eventuellt har förändrats.91 Den
exakta kronologin för förändringen är mycket svårtolkad. Förändringarna kan urskönjas, men exakt när de
inträffar är svårare att avgöra. Eftersom mitt syfte inte har varit att ange den exakta tiden för förändringen så
beskriver och tolkar jag habitusprocesserna under de olika kategorierna av habitus samt under den kronologiska
tidsramen som jag studerat.
Synen på synd, ”världslighet” och ondska
1951-52
1951-52 så motiveras PRs avståndstagande från de ”världsliga” och syndiga aktiviteterna med olika skäl vilket
kanske kan förstås som uttryck för individers enskilda habitus inom PR. Det skulle i så fall vara helt i linje med
Bourdieus tankegångar. Dock utkristalliserades också ett tydligt grupphabitus som DK gjorde till PRs
gemensamma ideal. DK tillmätte alltså ett visst handlingsmönster en normerande särställning. Genom att DK
gav utrymme för lite olika uppfattningar om exempelvis den rörliga filmen så kunde fler individers individuella
habitus tillgodoses och indirekt kunde fler medlemmar formas efter denna gemensamma habitus. Den centrala
funktionen i betoningen av habitus blev således att förena PR kring uppfattningen om film. Även om film
uppfattades på lite olika sätt så försökte DK skapa en gemensam attityd till film vilket konsoliderade rörelsen.
För även om det rådde olika uppfattningar i vissa frågor så kunde DK göra vissa frågor till norm och på så sätt
forma PR i en viss riktning. Ett exempel på formandet av habitus var musikstilen. Det påstods att valet av musikstilen framförallt var för att kunna nå fler icke-kristna med evangeliet. Dessutom skulle det främja gemenskapen och det var därför som strängmusiken och den unisona sången framför exempelvis solosångare befästes som
gudstjänstideal. Kanske var detta ett uttryck för att kunna styra rörelsen snarare än att enbart främja evangeliets
budskap i musiklivet och PRs gemenskap? Troligen skulle det ha fungerat att leda en gemensam rörelse med
andra musikstilar och andra medel än de som användes. Det är inte omöjligt att ledande figurer inom rörelsen
hade en viss musiksmak som gjordes till norm med legitimering att det var mer andligt och främjade gemenskapen. Förutom det så fungerade PRs musik-habitus som en avskärmande faktor genom att rörelsen hölls skild från
världens musikideal och höll gemenskapen samman.
1964-65
DKs samhällsskildring under sextiotalet är av tilltagande negativ art. Bilden som återges är en av omoral,
avkristning och dekadens. Denna negativa skildring skulle delvis kunna vara ett uttryck för att samhällsbilden
var färgad av övertygelsen att PR var tvungen att engagera sig politiskt. Detta nya inslag av politisk engagemang
måste på något sätt grundas i och legitimeras som PRs mission. Detta kunde åstadkommas bland annat genom en
skildring av samhället som något farligt, omoraliskt och allmänt dekadent. En sådan strävan efter legitimering
driver på så sätt fram en ökad brottsstatistik, siffror på antal skilsmässor, abort osv, vilket också var ett nytt
inslag i DK 1964-65. Sett i ljuset av habitus-processer kunde detta vara ett nytt livsstilsområde som medförde
nya möjligheter och nya socialt betingande omständigheter för PR. Samtidigt med de nya möjligheterna med en
ökad politisering, uppstod också socialt tvingande utmaningar vilka också skulle bidra till att forma PR. Detta
var ett dilemma som DK ställdes inför under sextiotalet. Enkelt sett så sökte DK föredra en försiktig rörelse mot
ett ökat politiskt engagemang. Motiven till detta försiktiga förhållningssätt var säkert flera. Med stor sannolikhet
var PR tvungen att engagera sig politiskt för annars kanske politiken skulle ha influerat och styrt PR i en
91
Följande avsnitt (III.I och III.II) bygger på det material som har använts och finns redovisat i notapparaten i
kapitel II. Dessa har därför inte återupprepats och notbelagts ännu en gång.
19
oönskad riktning. De rådande sociala omständigheterna påverkade delvis PRs habitus samtidigt som PRs
habitus gav sitt bidrag till den politiska situationen i Sverige. Förändringen var alltså någon slags växelverkan
mellan samhälle och PR.
1973-74
Femtiotalets varning för det ”världsliga” flirtandet och sällskapslivet övergick till ett utpekande av fri sex,
porrkulten och abort som synd med stort ”S” under 1973-74. Sex och njutning i sig var inte problemet utan
framförallt lades tonvikten på utnyttjandet av andra och njutning utan tanke på konsekvenserna för andra
människor. Det som på femtiotalet utan vidare motivering rubricerades som synd förklarades tydligare på
sjuttiotalet. Barnens utsatthet i det ökande antalet skilsmässor och aborter var en tydlig tendens. Dessutom
utmålades ondskan utifrån ett alltmer globalt perspektiv. Världssvält och förtryck var frågor som EH betonade
med eftertryck. En pingstvän skulle vara engagerad i nöden och svälten och ta (rätt) ställning i abortfrågan enligt
EH. Habitus som EH reproducerade var alltså mer inriktat på världssituationen och inte bara på vissa syndfulla
aktiviteter som dans, bio och fotboll. PRs habitus förändrades i likhet med det övriga samhället. Begreppet synd
vidgades alltså till att omfatta även världsomspännande politiska händelser vilket kan beskrivas som en
globalisering av synden. Dock formade EH även fortsättningsvis en habitus som fortfarande skilde sig från
habitus utanför PR. Även om vissa uppfattningar om fri sex, abort och porr gjordes till norm i samhället så
skilde sig PR från denna syndiga habitus.
Kvinnosyn
1951-52
Värt att notera är att utseende-habitus är direkt kopplat till kvinnans livsstil. Genom att DK ideligen tar upp
kläd- och utseendekoder ges dessa en väldig dignitet. Genom att samtidigt framställa det kvinnliga utseendet
som en ”världslig” riskzon så ställs de kvinnliga medlemmarna i PR i ett avseende utanför gemenskapen. Detta
späddes på med förbudet mot kvinnliga äldste och föreståndare. Kvinnan blir på så sätt en del av världens
system och ges ett negativt värde. Samtidigt så stod PR i en beroendeställning till kvinnorna som utgjorde
majoritet i rörelsen. De beskrevs som oumbärliga i spridandet av PR och sades vara en stor del i PRs framgångsrika arbete. Denna tvetydighet i uppfattningen av kvinnan är mycket intressant. För även om
uppskattningen av kvinnorna var uppriktigt menad så bidrog den också till att en patriarkal habitus även
fortsättningsvis upprätthölls. Det kan alltså ha varit ett sätt att försöka kontrollera och styra den stora gruppen
kvinnliga individer inom PR. Om detta lyckades är en helt annan sak. Men DK var helt klart ett led i processen
att försöka förena PR och forma dess habitus. Genom att utmåla kvinnans kläder och utseende som en potentiell
landningsplats för djävulen och synden så försökte DK undertrycka och disciplinera kvinnorna. För vilken
kvinna ville tjäna som inkörsport för synden in i kyrkan. Om det var ett effektivt handlingsmönster för DK låter
jag vara osagt, men det var ett försök att omedvetet och/eller medvetet befästa en patriarkal habitus. Inte helt
oväntat var det också manliga skribenter som förespråkade dessa ideal och det var säkert därför som just
kvinnans utseende reglerades och upprätthölls. Männen som styrde PR var i minoritet och behövde alltså dessa
medel för att kunna influera och upprätthålla sina positioner inom PR.
1964-65
Även om den kvinnosyn som DK reproducerade i stort sett var densamma under sextiotalet. Så gavs ändå en
föraning om att en långsam förändringsprocess satts igång. Inslag förekom som tydde på en liten försvagning av
den rådande manliga dominansen, men frågan är om PRs genus-habitus egentligen genomgått någon verklig
förändring. Att DK vågade ta in artiklar om kvinnans ställning och belysa de reglerande klädkoderna utifrån lite
liberalare uppfattningar är värt att notera. Fördenskull erkände DK inte dessa. Tvärtom så kommenterade DK
ofta inslagen och beskrev dessa som obibliska. Syftet kanske var att demonstrera att PR inte stod helt utanför
samhällsförändringarna för att på så sätt ytterligare legitimera och befästa rådande habitus. En ärkekonservativ
hållning skulle troligen fått svårt att hävda sig mot den förändrade kvinnosyn som samhället i övrigt anammade.
DK visade kanske ett tillmötesgående mot både PRs konservativa medlemmar genom att befästa
utseendekoderna och gav samtidigt efter för samhällstrycket och gav på så sätt röst åt de liberala inom rörelsen.
Det är ganska rimligt att tolka DKs agerande som omedvetet. När DK släppte in inslag som varsamt ifrågasatte
den gängse uppfattningen om kvinnan så var följderna säkert inte genomkalkylerade. De ideologiska vindar som
blåste i samhället kristnades säkert också av DK och gjordes därmed till logiskt följdriktiga för PRs habitus.
Kanske tilläts de feministiska inslagen som ett uttryck för att DK ville göra fler röster hörda utan att fördenskull
räkna med att bidra till en i det långa loppet förändrad kvinnosyn. Troligen uppfattades detta som ett mer
effektivt sätt att influera och forma PR 1964-65 och på så sätt ett försök till att bemästra de sociala omständigheterna.
20
1973-74
Det förekom endast ett fåtal artiklar och insändare om kvinnans ställning i EH 1973-74. Detta är ganska
intressant eftersom det visar att habitus långsamt förändrats. Även om inslagen är få så utgör det i sig ett bidrag
till konstruktionen av habitus. Indirekt så sänder detta ut signalerna att klädkoderna inte längre fyllde samma
sociala funktion. Det är lätt att tro att kvinnosynen därmed förändrats till det bättre, men möjligheten finns att en
patriarkal-habitus fortplantades fast på nya områden. Exempelvis så kan det konstruerade idealet om
hemmafruarnas viktiga funktion nämnas. Den nitiska attityden till klädkodernas upprätthållande åskådliggör just
den kursomläggningen. Under sextiotalet återupprepades klädkoderna bredvid andra uppfattningar. Den
tendensen uteblev 1973-74. Förmodligen är det alltså en nyinriktning i PRs habitus som även inbegriper
kvinnosynen. Dock kanske den underliggande nedvärderingen av kvinnan har framträtt i annan skepnad. För
kvinnans roll var enormt viktig för familjens och samhällets fortbestånd enligt EH. Utan hemmafruar skulle
familjerna och i förlängningen samhället ställas inför enorma problem. Rimligtvis är denna förändring snarare
ett PRs ansiktslyft utåt medan kvinnosynen förblev densamma eller så var processen mycket långsam. I
Bourdieus mening kanske det var en förändring i sättet att bemästra PRs omständigheter. Men de sociala
omständigheternas tryck var kanske inte tillräckligt för en totalrevidering av habitus.
Kläd- och utseendekoder
1951-52
Som jag beskrivit tidigare så förekom ett undantag till det kvinnoreglerande utseendeidealet. Detta gällde de
manliga predikanternas klädsel. Församlingarna anbefalldes i en insändare att sörja för predikanterna och deras
familjers klädsel. Syftet var att lägga sig vinn om en vårdad och värdig klädsel för att främja verksamheten utåt.
Den sociala funktionen och därmed innebörden i de olika klädkoderna är däremot av helt olika karaktär. För
predikanten konstruerades idealet om ”värdig klädsel” vilket skulle kunna ses som ett personligt lyft för en
predikants utseende och i och med detta en förhöjd status. Den manlige predikantens sociala status befästes
därmed inom rörelsen. Ställ detta mot motivet till kvinnornas klädkoder som snarare avsåg att beteckna deras
underordnande under männen, vilket alltså medförde en socialt begränsande funktion för kvinnorna. I den
bemärkelsen fungerar inte de manliga predikanternas klädkoder som restriktioner utan snarare som en belöning
och ett medel i upprätthållandet av könsskillnaderna i PR. I artikeln ”Möteskultur” drogs även en skiljelinje
mellan kristna och icke-kristna baserad på klädseln. Även om det inte framgick exakt vad skillnaden i utseendet
bestod i så fanns det uppenbarligen någon outtalad grund för en ”idealisk pingstväns” utseende. Detta var ett
sätt att ”skilja agnarna från vetet”, pingstvänner från icke-pingstvänner.
1964-65
Under 1964-65 förekom allt färre inslag om utseende- och klädkoder. Ett för DK tidstypiskt inslag med en
underförstådd hänvisning till ”Petri modejournal” figurerade dock i ett nummer. Betoningen låg på att kvinnans
kläd- och utseendekod var något centralt för PRs gudstjänsliv. Stereotypen var alltså en kvinna iförd
huvudbonad som ej hade kortklippt hår eller smycken och smink. Att utseendekoden i det närmaste är helt
underförstådd är högst relevant för uppsatsen. För oavsett de underliggande motiven för DKs artikel så gav det
en vink om att utseendehabitus fortfarande borde vara en del av PR. Samtidigt bör det kanske noteras att
tystnade också talar i detta hänseende. Bristen på uttryck för klädkoderna innebär inte att det inte förekom i PR.
Tvärtom så är det ganska troligt att detta inslag intagit en sådan central plats att det inte ifrågasattes. Det var
underförstått. Åtminstone så tycks DK ha försökt att konstruera en underförstådd utseendehabitus som bara
fanns där utan att vara ifrågasatt. Samtidigt så vet vi inte om det förekom insändare och artiklar som aldrig blev
publicerade i frågan. De opublicerade artiklarna skulle kanske ge oss bättre förståelse och kännedom om de
rådande förhållandena men det går utanför min uppgift.
1973-74
Under 1973-74 rådde en viss kluvenhet inför fixeringen vid de yttre kännetecknen. Det var troligtvis även
fortsättningsvis viktigt att skilja sig från världen i någon mening, men uttrycket för habitus höll på att ändras.
Kanhända hade utseendekoderna drivits så hårt inom PR att medlemmarna helt enkelt började tröttna fastän de
vidhöll vikten av utseendet? För även fortsättningsvis verkade vissa insändare indirekt värna utseende habitus
inom PR. Eftersom EH styrde materialet i tidningen så var inte utseende habitus helt utrotat på sjuttiotalet. Dessa
traditionalistiska insändare kanske delvis fungerade som en sammanhållande och jämkande markör för att inte
utestänga de mer traditionalistiska medlemmarna i rörelsen. Samtidigt kunde inte ett alltför starkt tryck läggas på
utseendet för att inte den liberala falangen inom rörelsen skulle reagera. EH tycks ha balanserat sitt
förhållningssätt i konstruktionen av utseendet som gemensamt livsstilsmönster.
21
Karaktärsdrag
1951-52
Den typiska pingstvännen enligt DK 1951-52 skulle vara tystlåten, mild och försynt, precis som sin Mästare.
Mönstret påminner på något sätt om en stereotyp av ett medeltida munkväsende som kontrollerade den onda
kroppen. Återspeglingen av munkidealet framträdde i den stilla och försynta pingstframtoningen. Om denna
aspekt av PRs habitus sprang fram ur en dualistisk uppfattning om det andliga goda och det kroppsliga onda är
osäkert men inte helt omöjligt. Åtminstone fungerade DKs habitus på det sättet att om någon framträdde i stillhet
och försynthet så var den personen andlig. Bourdieu menar att habitus inte måste vara en genomtänkt och ett
kalkylerat betendemönster utan habitus kan berättigas och upprätthållas genom att det just anses vara PRs
habitus. Alltså, en pingstvän bör inte skrika och härja utan visa ett helgat och kontrollerat humör för att hon/han
är pingstvän. En pingstvän var alltså inte tvungen att kunna motivera sitt beteende hela tiden utan habitus kunde
ha inkorporerats genom gemenskapens socialiserande funktion. Genomgående tycks ett tydligt drag av polarisering mellan det andliga goda och det materiella onda finnas med i språk-habitus. Trots att avståndet mellan
världen och PR betonas så kraftigt, så bestäms ändå i viss mån PRs identitet negativt av omvärlden. Genom att
avgränsa sig mot världen så stod PR i relation till världen. Alltså skapades eller väsensbestämdes delvis PRs
habitus av samhället utanför, om än i motsatt riktning.
1964-65
Även på sextiotalet stod njutningslystnaden och nöjen listade på förteckningen över oandliga företeelser.
Musiken i gudstjänsterna borde enligt DK inte vara något konstnärligt inslag för njutning. Legitimering av
karaktärshabitus gjordes med hjälp av uppfattningen om Gud som bedrövades av musik som var behärskad av
konsten och inte Anden. DK idealiserade alltså den inre drivkraften och motivationen till musiken och andra
kulturyttringar. Om hjärtat var med i sången var fortfarande viktigare än om den framfördes professionellt.
Pingstvänner skulle således uppträda med en gripenhet och vara djupt rörda av det evangeliska budskapet.
Intressant var ändå att kulturen i sig inte nödvändigtvis var syndig utan att den kunde användas till något gott.
DKs konstruktion av karaktärshabitus var alltså modifierad 1964-65. Men även på sextiotalet tenderade DK att
påtala hur opassande gyckel och skämt var. Alltså bestod habitus delvis i en tråkighetskultur med en
accentuering av motsatsen till samhällets ytliga och materiella strävan. Dock förekom ett diskret livsbejakande
hållning mitt i denna tråkighetskultur och omedvetet tycks DK ha vattnat den jord där fröet till en mer glädjefull
och livsnjutande kristendom låg planterat. Ytterligare en synbar förskjutning i karaktärsdaningen var den
måttlighet och lagom-är-bäst-attityd som föreskrevs i synen på utbildning och kunskap. En artikel gav sitt
tydliga bifall till predikanternas utbildning och kunskap. Dock ej i för stor mängd. Delvis kan det ha varit ett
försök att möta eller reagera på den växande utbildningsgraden i samhället. En tendens var just det ökade
inslaget av insändare och artiklar som berörde bildning, tvivel, kristen reflektion. Hur DK, med Bourdieus ord,
försökte bemästra de sociala omständigheterna är mycket svårt att redogöra för. Att DK stötte på utmaningar
råder det nog inga tvivel om eftersom habitusmönstret vidgats i fråga om karaktärsdaningen.
1973-74
1973-74 kännetecknades av en trevande kritik mot den rådande materialismen och satte upp någon form av
medelklasstandard. Pingstvänner enligt EH skulle inte sträva efter det finaste av allting utan förespråkade en viss
förnöjsamhet över exempelvis en billigare bil. Mer radikala röster höjdes också mot konsumtionssamhället och
som lyfte upp egendomsgemenskap som PRs ideal. Artikeln förespråkade dock ingen extrem hållning av
densamma. Habitus var alltså en helt annan 1973-74 än 1951-52 då fattigdomsidealet var norm. Ett välbärgat
medelklassideal övertog alltså den normativa rollen framför fattigdomsidealet. Dessutom antyddes också behovet av ett snällare och mjukare samhälle med större medmänsklig omsorg. Förändringsriktningen här är ett
klassiskt exempel på en habitusprocess. PRs habitus förändras delvis i linje med samhället när inte habitus
stämmer överens med och mäktar att bemästra den sociala omgivningen. Världen bidrar alltså delvis till att
forma och återskapa PRs livsstilsmönster.
Språk
1951-52
Det språkliga mönstret fungerade på liknande sätt som de övriga yttre attributen. PRs medlemmar borde skilja
sig åt från världen exempelvis genom att inte använda slanguttryck. Det fick inte ges utrymme åt skämt och tomt
prat som inte hade en andligt uppbygglig funktion. DK förespråkade alltså en ordningskultur som direkt visade
vem som var pingstvän och vem som stod utanför. Intentionen bakom detta språkliga beteendemönster är svårt
att tolka, men kanske det delvis berodde på en uppfattning om att tiden var kort och att Jesu återkomst var
22
mycket nära. Detta skulle då motivera en återhållsam tunga som användes för att vinna själar istället för att prata
strunt. Ett annat drag av konstruktionen av språk-habitus var den tydliga legitimering av ledarskapets företräde
och ”ofelbarhet”. Kritik var förbjudet och detta fungerade som ett uppenbart led i att skapa en enad och stark
gemenskap inom PR som på intet sätt fick kritiseras sönder.
1964-65
Talet skulle fortfarande 1964-65 fungera som ett socialt kännetecken för PR. Inte minst skulle predikanternas
språk vara exemplariskt och representera PR utåt. I likhet med 1951-52 så skulle predikstolen hållas fri från
världen. Inget vulgärt eller plumpt fick passera en pingstväns läppar. Den traditionalistiska uppfattningen
fortsatte DK att återskapa i PRs gemensamma habitus 1964-65. Slanguttryck var bannlysta och en värdig
framställning utgjorde mallen. Skämt och gyckel uppfattades som direkt olämpligt i förkunnelsen och tjänade
även som exempel och standard för vanligt folk. ”Tala är silver, tiga är guld” lydde mottot. DK skapade ett
mönster av ”nutidssvenska” utan vulgära inslag och utländska låneord och facktermer som predikomall. Detta
motiverades med att vanligt folk inte kunde begripa budskapet. Ett tydligt normativt språkbruk bidrog DK till att
återskapa. Sammanhållningen var DK mycket mån om när till och med språket skulle vara gemensamt både
predikant och vanlig medlem. Genom detta tydliga språkbruk som predikanterna skulle modellera, hade språket
en central funktion i att återskapa och hålla samman PRs habitus.
1973-74
Språkhabitus berördes nästan inte alls i EH av årgång 1973-74. Undantaget är någon insändare som vänder sig
mot för mycket svordomar i TV. Följaktligen markeras språket långt ifrån det mönster som frammanades 195152 när slang var otillbörligt för en pingstvän. Ett underliggande drag av kritik riktas mot det ”pingstiga” tonfallet
som predikanterna anlagt. Även om det kanske fanns ett språkmönster bland pingstpredikanterna på sjuttiotalet
hade det uppenbarligen luckrats upp. Detta är inte detsamma som att språket inte kunde vara en viktig social
markör inom PR, men det var inget som EH direkt bidrog till att återskapa i någon större utsträckning. Att en
förändring av språkhabitus ägt rum kan så konstateras 1973-74.
III.II Avslutande diskussion
Sahlbergs avhandling hade som målsättning att undersöka hur PR förhållit sig till samhället och övriga
kyrkosamfund. I avhandlingen tecknades ett händelseförlopp som illustrerade förändringar i PRs karaktär. PR
hade gått från en sekteristisk rörelse till att mer likna en världstillvänd kyrka som även agerade politiskt i det
svenska samhället.92 Den konstruktion av PRs habitus som DK och EH reproducerat uppvisar liknande drag av
förändring och går alltså att utläsa i den förändrade konstruktionen av habitus i DK/EH.
Mitt anspråkslösa bidrag till den tidigare forskningen är att visa att konstruktionen av livsstilsmönster inom PR
har förändrats och följt en liknande process som den Sahlberg visat. Detta är också något som annan historisk
forskning antytt. I likhet med Umeåforskarna Christina Florins–Ulla Johanssons Där de härliga lagrarna gro…,
om medelklassens kulturella identitetsskapande, uppvisar PR socialt konstruerade ideal som förändrats över tid.
Även om det finns olikheter mellan olika gruppers habitus (medelklassen i Florin-Johansson och PR i denna
studie) så påminner den sociala formeringen av ideal och identiteter om PRs. Florin-Johansson beskrev bland
annat hur manlighet skapades genom läroverkens fostran. Ett exempel är hur det latinska språket fungerade som
ett sammanlänkande kit för den manliga gemenskapen. Språket hade dessutom en förträffligt disciplinerande
funktion i och med att språkkunskaperna drillades in i pojkarna och så skapade ett flitigt och lydigt
karaktärsdrag. Allt detta medan kvinnorna förpassades till hemmet eller de kvinnliga privatskolorna.
Åtskillnaden mellan könen var alltså i den bemärkelsen inget unikt för PR. Likheterna mellan Florin-Johanssons
rön om medelklassens bildningsideal och PRs habitus är slående. PRs förändringsprocess från samhällsfrånvänd
rörelse till samhällstillvänd kyrka kan alltså delvis tolkas som bestående av en förändrad konstruktion av
habitus.93
Min studie uppvisar även några likheter med Linköpingshistorikern Lars Kvarnströms Män i Staten. Exempelvis
så finner jag vissa likheter mellan Kvarnströms beskrivning av olika yrkesgruppers manlighetsideal och PRs
habitus. Exempelvis vikten av att bära uniform (klädkoder), skötsamhet och pliktrogenhet (karaktärsdrag). Den
kollektiva identiteten som markerades och bars upp med hjälp av yttre attribut var alltså inte något unikt för PR
utan förekom även inom yrkeskåren på Posten och SJ.94 En intressant aspekt av den tråkighetskultur som PR
förespråkade var inte heller den unik för PR. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har i sin Den skötsamme
92
Sahlberg 1977, s.6.
Florin-Johansson 1993, s.56; 73; 105-106.
94
Kvarnström 1998, s.182-194.
93
23
arbetaren behandlat självdisciplin, kroppsspråk och hållning som en viktig faktor inom nykterhetsrörelsen. Det
tycks alltså som om konstruktionen av PRs habitus uppvisar vissa likhetstecken med de andra folkrörelserna
som också odlat fram någon form av tråkighetskultur.95
95
Ambjörnsson 1988.
24
Referenser
Ambjörnsson, Ronny, Den skötsamme arbetaren, Stockholm 1988.
Broady, Donald, Sociologi och epistemologi: Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska
epistemologin, Stockholm 1990.
Den Kristne - Trons Kamp, Stockholm, 1951-1952, 1964-65, 12 nr varje år.
Evangelii Härold, Bromma, 1973-74, 52 nr varje år.
Florén, Anders & Ågren, Henrik, Historiska undersökningar: grunder i historisk teori, metod och
framställningssätt, Lund 1998.
Florin, Christina & Johansson, Ulla, ”Där de härliga lagrarna gro…” Kultur, klass och kön i det svenska
läroverket 1850-1914, Kristianstad 1993.
Klinth, Roger, Pingströrelsens identitet: En studie av tidskriften Den Kristne 1949-55
ur ett historiskt/sociologiskt perspektiv, C-uppsats, Linköpings universitet, vt 1995.
Kvarnström, Lars, Män i staten: Stationskarlar och brevbärare i statens tjänst 1897-1937,doktorsavhandling,
Stockholms universitet, Stockholm 1998.
Lindberg, Alf, Förkunnarna och deras utbildning: Utbildningsfrågan inom Pingströrelsen, Lewi Pethrus
ideologiska roll och de kvinnliga förkunnarnas situation, doktorsavhandling, Lund 1991.
Sahlberg, Carl-Erik, Pingströrelsen och tidningen Dagen
doktorsavhandling, Uppsala 1977.
- från sekt till kristet samhälle 1907-63,
---, Pingströrelsen, kyrkorna och samhället – en studie kring tidningen Dagen 1964-1974, Stockholm 1996.
Westin, Gunnar, Den kristna friförsamlingen i Norden, Stockholm 1956.
25