1. No category

29
TULLMÄN
Handel i rökelse, örter och kryddor var extremt viktigt
under Herodes tid. Israel genomkorsades av transittrak från Arabiska halvön och ända från Indien och
Ceylon, till romarriket.
Myrra var tillsammans med rökelse viktiga för kulten,
liksom ingredienser i medicin och kosmetika. Transportkostnaderna var den stora kostnadsfaktorn till
priset. Enligt historikern Plinius var kostnaden för en
kameltransport från Arabien till Gaza 668 denarer.
Transporten innebar 65 karavanstopp och otaliga tullar,
avgifter och skyddsavgifter (försäkringar).
Herodes hade stora inkomster från karavanvägar dels
via Negev (Eilat) till Medelhavet, dels Kings Highway
från Röda Havet till Damaskus. Via Maris som
förband Egypten med Mesopotamien passerade Galileens hjärta.
Arrende, Skatt & Tionde
Det nns en tendens att beskriva samhället som Jesus
levde i som exceptionellt. Men troligen var villkoren
för befolkningen som för de esta i Syrien och Anatolien. I Egypten var situationen sämre.
Judarna var givetvis förtryckta, både av romarna och
de förmögna. Men det går inte att regera över ett
folk som har för höga skatter. Det visste politikerna.
Mer utifrån pragmatiska orsaker än omtänksamhet gav
man folk en någorlunda dräglig tillvaro. Den sociala
och ekonomiska situationen för judarna var inte annorlunda. Det som var annorlunda var kombinationen av
patriotism och teologi.
Arrenden
Byarna hemsöktes av plågor värre än gräshoppor skattmasar, skattindrivare och folk från stan som drev
in räntor på lån och arrenden.
Tullmän, tullarrendatorer & tull indrivare
- Vad menas med ”tullman”?
Det är svårt att få en helt entydig bild. Det som komplicerar är dels de olika typer av skatt som drevs in,
dels att de begrepp som används delvis överlappar till
innebörd.
Det grekiska ordet som översatts med tullindrivare
(telones) är inte liktydigt med tullmän (heb. babbaim)
som var de tjänstemän som tog in avgifter och landskatter (publicani).
Telones (telones) avser antingen skattearrendatorer
eller de fruktade sk mokesin, arrendatorernas agenter.
Tullarrendatorerna hade köpt rätten att beskatta folk
med indirekta skatter och drev in dem för romarnas
räkning. De var kända för missbruk av systemet och
förnekades i allmänhet judiska och civila rättigheter.
Skatter
Centralmyndigheten deligerade till städerna och
distrikten att driva in statlig skatt. Största skattetrycket
föll på bönderna. Fria bönder kunde hota med att gå
i personlig konkurs. Det var deras enda vapen. Dessa
ekonomiska självmord var inte tomma ord.
Tionde
Enligt Toran skulle prästerna och leviterna få sin försörjning genom folkets tionde.
Aroniterna skulle inte äga mark. 4 Mos 18:20 I stället
skulle de försörjas direkt av folket. 4 Mos 18:21, 31
5 Mos 18:1-2.
Prästerna tog emot djuroffer. Vid slakt förväntades
också prästerna få en del. Av skörden skulle tiondelen
tillfalla prästen.
Av det åkern producerade skulle ”tiondelen” tillfalla
templet, utom då det var sabbatsår. Antingen förde
man råvarorna till Jerusalem eller växlade om det till
pengar. 5Mos 14,22-7. Kunde detta användas av producenten - eller tillföll det prästerskapet som i 3Mos
27,30?
4 Mos har ytterligare en annan nyans. Folkets tionde
gick till leviterna som i sin tur gav prästerna tionde.
(Neh 10,37b-39 13,5)
På Jesu tid uppfattade man 3Mos i ljuset av de andra
bibelböckerna. Tionde delas därför mellan leviter,
präster, fattiga och offraren själv.
Tobits bok och Jubileerboken visar att man tolkade
tiondegivandet vidare. Varje år gavs tionde till att
användas i Jerusalem, och tionde för leviterna (26%).
Desutom gav man tionde vart tredje och sjätte år till
de fattiga - alltså i snitt minst 20 procent på sju år,
eller mer.
Josefus förutsätter att man ger 20 procent plus ytterligare tionde under två år varje sjuårscykeln. Kanske
speglar han prästernas standarduppfattning.
Rabbinerna företrädde ytterligare en annan uppfattning. Mishna föreskriver 12 tionden för varje sjuårsperiod vilket motsvarar 17 procent per år. Troligen
representerar detta fariseernas ståndpunkt.
Uppbörden sköttes av prästerna själva. De reste runt
och besökte hem. Kanske detta är bakgrunden till
berättelsen om den barmhärtiga samariten? Prästen
återvände till Jerusalem efter skatteuppbörd.
Förstlingsgåva
30
Förstling skulle ges på mat, pengar och pälsverk. Allt
som öppnar magen är förstling. (4 Mos 18:15 2 Mos
13:2). Den förstfödde tjurkalven tillhör prästen. Kött
av boskap och småboskap tillhör också prästen, man
annars ”löstes” de förstfödda.
För att lösa en förstfödd son betalade fadern fem
shekel, enligt Josefus. För orena djur som åsna, häst,
kamel och liknande betalades 1,5 shekel. (Jfr dock 4
Mos 18:15f). Fariseerna hade lägre ”taxor”.
Den första mogna frukten som faller under skörden
tillhörde Herren. Men den var tillgänglig att tätas.
Förstlingsgåvorna av allt som odlas i landet, de som
frambärs åt Herren, skall tillhöra dig. Var och en i din
familj som är ren får äta av detta. 4 Mos 18:13.
Första baket, första oljan , första ullen, det vill säga
både råvaran och första förädlade produkten tillföll
Herren.
Fariseerna förordade de sju kategorierna uppräknade
i 5 Mos 8:8 - vete och korn, med vinstockar,
konträd och granatträd, med dignande olivträd och
med honung, Det höll så att säga ner skatten. Josefus
däremot menade att förstlingsfrukt skulle ges av alla
varor.
Tempelskatt
Alla över 20 år gav årligen en halvshikel till templet.
2 Mos 30:11-16, Neh 10:32-33 Rom gav tillstånd
till överföring av pengar även från majoritetn av judar
som bodde i diasporan till Jerusalem. Josefus och Filon
bekräftar att judar över hela världen sände in denna
avgift.
Tempelskatten som betalades i Tyrisk valuta, gick inte
till prästerna utan avsåg driftskostnaderna för templet.
Ursprungligen förefaller denna halvsikel ha varit en
engångsskatt. Men Nehemja 10:32 anger en årlig
avgift på en tredjedels shikel.
Under andra templets tid förväntades alla vuxna betala
en halv shekel, eller två drackmer årligen. Detta motsvara två dagsinkomster för en daglönare. Detta bruk
infördes under hasmoneertiden.
Jesus betalade tempelskatt. Han godkände därmed den
tillämpning (halakha) som var rådande i samtiden. När
de hade återvänt till Kafarnaum kom de som tog upp
tempelskatten fram till Petrus och frågade: ”Betalar
inte er mästare någon tempelskatt?” - ”Jo”, svarade
han.
Matt 17:24
2 Mos 23:16 talar om
Pingsten som förstlingsfest. Men 3 Mos skiljer
mellan att offra förstlingen - en kärve säd - på
påsken (i början av osyrade brödets högtid), och
pingsten / förstlingshögtiden då man bar fram en
limpa eller kaka.
När besökaren kom till
templet och bar fram
förstlingen till prästen sa
han:
Jag bekänner idag inför
Herren att jag kommit
till det land som Herren
lovade våra fäder att ge
oss. 5 Mos 26:3-10.
Man nner här sambandet
mellan en gåva till Gud, landet Israel och uttåget ur
Egypten. Gud ger en gåva som han förväntar tillbaka
i tacksamhet.
Förstlingen av mat var ett viftoffer. Det skulle lyftas
fram, upphöjas. Josefus nämner inte viftoffret som ett
separat offer. Men av Neh 10:37 och Mishna förstår
vi att det är ett eget offer.
Skattetrycket
Det är svårt att få en bild av skattetrycket på judarna
under romersk tid. Det nne en forskartradition som
beskriver omänskliga bördor på den judiska befolkningen. Skatter på i storleksordningen 36 procent.
Forskare i andra traditioner menar att bördan på folket
var tämligen moderat. Det är inte korrekt exempelvis,
att tala om dubbelbeskattning, till både Rom och
31
Herodes, eller trippelskatt - Rom, Herodes och templet.
Romarna skapade ingen ny skattesituation.
Det var normalt i romarriket att ha dubbel skatt en religiös och en annan sekulär. Genom tempelskatt
utifrån bör landet haft överskott i bytesbalansen.
Inkomsten till templet nansierade delvis samhälleliga
utgifter.
Herodes hade stora inkomster vid sidan av skatterna.
Från vägar mellan orienten och imperiet ck han
inkomster till stadskassan. Hans byggprojekt var
också ekonomiskt lönsamt. Industrier och arbeten skapades. Jeriko
var en gåva
från Augustus.
Caesarea var en
hamn som
gynnade handeln. Så Herodes gigantiska
byggprojekt
nansierades
inte av småbönderna.
Förmodligen
14 mm bronsrmynt 3g (?)
var Herodes de
Från Alexander Janneus tid
Stores inkomster från kro(103-76 f Kr)
nans gårdar,
hamnar och
företag större än inkomsten av skatter från folket.
Dessutom gick utgifterna till investeringar som kom
folket till godo. Templet exempelvis var inte improduktivt. Det skapade sysselsättning. Det drog turister
och pilgrimer till sig. När templet var färdigt stod 18
000 byggjobbare utan arbete.
Arbetslösheten påstås öka under åren 40 - 66 e.Kr.
Men det är inte så säkert . Dt är inte heller säkert att
fattigdomen var på tilltagande.
Teorin att oro och upplopp var resultatet av arbetslöshet och jordlöshet är inte så given eftersom vissa av
de revolter som Josefus rapporter om inte hade att göra
med fattigdom.
Josefus beskriver ökande oro och upplopp bland folk
vartefter tiden närmade sig år 66. Troligen höll Herodes byggprojekt ner arbetslösheten.
När det gäller skatten vet man inte hur hög skatt Rom
tog ut. Men en genomsnittlig skatt för en småjordbrukare i Galileen beräknas ha varit 28-33 procent. I det
inbegrips tempelskatten, förstlingsfrukter och övriga
avgifter.
Mynt
1/2 shikel = 2 drachmer (= två denarer), hade en köpkraft som motsvarade två dagslöner.
Daglönare hade en dagsinkomst av en dinar. Småbrukare beräknas ha en årsinkomst på 500 drachmer.
Silversiklar från Tyros var hårdvalutan under andra
templets tid.
HANDEL & EKONOMI
Historiska, litterära och arkeologiska källor visar att
den ekonomiska situationen för judarna i Israel var
god under slutet av andra templets tid och tiden efter
templets förstöring.
Kung Herodes den store hade 20 stora byggprojekt
igång samtidigt. Hans rikedom var så stor att han även
kunde bygga utomlands. Jerusalems Tempel var till
ytan det största i medelhavsområdet. Palatset Herodion
det största i samtiden, bara överträffat av det kejsar
Nero uppförde 60 år senare i Rom. Hamnen i Caesarea
var den tekniskt mest avancerade i dåtiden.
Som påpekats tidigare var exporten av produkter från
Israel speciellt betydelsefull för ekonomin. Viktig var
däremot ”turistindustrin”.
Pilgrimer stod för en stor del av inkomsterna i Jerusalem. Både från Israel och diasporan. 100 000 tals
besökare kom varje högtid. Tempelskatt, gåvor, köp av
offerdjur, hotell, turism hjälpte i kombination till att ge
Jerusalem välstånd.
Summa
Befolkningen i Galileen på Jesu tid hade en stark
judisk identitet. Detta i kombination med en öppenhet
i sinnena borde gjort det möjligt för människor att
anamma det ”gamla” och ”nya” i Jesu undervisning.
Det fanns ingen religiös centralmakt som styrde över
sinnena. Livet på landsbygden var tillräckligt exibelt
för att både kunna identiera sig med Jesus och ge
respons för den folkliga fromhetstyp som han representerade.
Synagogan var en naturlig plattform för Jesus. Där ck
han kontakt med människorna i hela samhället. Och i
synagogans miljö fanns de yttre förutsättningarna för
dem som tog emot Jesu budskap att leva och utvecklas
som hans lärjungar.