Download Report

PELL-‐UNO LARSSON, Örebro – 74 år I hela sitt liv har Pell Uno vetat att han är ”homosexuell eller bisexuell eller vad du vill kalla det. Det är andras problem, inte mitt”. Trots detta gifte sig Pell Uno med sin fru på 1960-‐talet och idag har han både barn, barnbarn och barnbarns barn. Att vara öppet bi-‐ eller homosexuell under Pell Unos uppväxt var nästintill omöjligt och de homosexuella ansågs lida av en sjukdom som skulle botas. Det var i detta klimat som Pell Uno en lördag år 1969 stod och borstade tänderna då hans fru plötsligt frågade ”Är du homosexuell?”. Han svarade kort: ”Ja”. Efter att han kommit ut för sin fru tog det några år innan de skilde sig och år 1975 träffade han sin man vilken han levde tillsammans med i över 30 år. Pell Uno Larsson säger att han, med tanke på omständigheterna, är glad att han inte levde öppet på den tiden. Att få kontakt med likasinnade tog tid. Idag finns internet. Då sågs man ute i buskarna. Risker finns med båda sätten att mötas. Idag är Pell Uno ute och föreläser och utbildar inom området hbqt och säkrare sex, Han är politiker (S), och försöker på olika sätt att föra upp hbqt–frågor på dagordningen. Han har under 6 år även varit Sveriges äldsta ordförande i en RFSL-‐avdelning, där han lyckades med konststycket att få HBT-‐handlingsplaner antagna både i kommun och landsting och nu fortsätter han sitt arbete med att verkställa planerna. Om ditt nuvarande jag kunde ge ett råd till ditt tonårsjag -‐ vad skulle du säga? Ha som mål att utbilda dig till ett yrke som du trivs med och som har utvecklingsmöjligheter och är välbetalt. Pengar behövs för att kunna hjälpa andra och att ta del av andra kulturer genom att resa och jobba i andra länder. Då behövs bra språkkunskaper, lär dej engelska, franska och spanska samt ytterligare ett ”stort” språk, t. ex hindi, urdu, arabiska/ryska. Gå tidigt med i SSU och fortsätt i socialdemokraternas parti, det är ett parti för allas lika värde och solidaritet. Du kommer att behöva partiets stöd för att förbättra för utsatta grupper i samhället. Hur känns det att i dag kunna påverka och förändra synen på hbqt-‐personer? För att kunna påverka och förändra/förbättra synen på gruppen hbqt-‐personer måste man engagera sig både i politiken samt en bra intresseorganisation, t.ex. RFSL. Att förändra och förbättra samhällets normer och attityder till de grupper som inte följer normen, t. ex. hbqt-‐gruppen kräver envishet, tålamod, hårt jobb, kunskap och att man är någon form av auktoritet/eldsjäl. När man väl lyckas med att bli lyssnad på, få gehör för förbättringar, få tillstånd politiska styrdokument som leder till en attitydförbättring för hbqt-‐gruppen och förbättrad kunskap om hbqt-‐personers situation, då känner jag glädje och en inre tillfredsställelse, ett hopp om en bra framtid i kommande samhälle för hbqt-‐personer. Hur ser du på framtiden? Vad är ditt mål/vision/drömscenario? Jag vill se ett samhälle där normer och attityder inkluderar alla medborgare oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Jag önskar mig en värld där alla människors lika värde och de mänskliga rättigheterna är uppnådda. Inga barn ska behöva känna oro och ångest i sin familj, skola och samhälle för att de tillhör en idag normbrytande grupp. Inga förföljelser och trakasserier skall förekomma, vi är alla människor! Har du något exempel på när du/din berättelse har gjort skillnad för någon annan? Kanske främst i samtal med hbqt-‐personer som har svårt med omgivningen, relationer i familjen, i skolan, med kompisar. Jag lyssnar, försöker ge råd och stöd. Att sprida faktabaserad kunskap till samhällets institutioner. Vad får du för respons på det du gör i dag (föreläsningar, politiskt etc)? Oftast bra respons vid föreläsningar med bra frågor och samtal. I politiska sammanhang gäller tålamod och envishet, det tar lång tid att få till verksamhet. Nästan alla politiker förklarar sig positiva till hbqt-‐frågor och framför att för dem är det inga problem, det är ju ”inne” i vårt samhälle att vara förstående och positiv, men tyvärr finns nog ett inre motstånd som gör att det blir svårt att få verkstad av politiska beslut, alltså att få aktiviteter utifrån antagna styrdokument. Det finns tusen och åter tusen argument emot att t. ex. få hbqt-‐föreläsningar genomförda i olika verksamheter. Det tog många år för mig att fundera ut hur man borde hantera hbtq-‐problematiken för att på sikt få en attitydförändring i samhället. Nu har jag en lösning som nog skulle fungera, men jag som liten medborgare, kommer jag inte till tals med de rätta personerna som sitter på den politiska makten, alltså utbildningsministern med flera. Sorry för alla hbqt-‐
personer och övriga medborgare i vårt samhälle. Även om jag skulle få genomslag för min idé, så kommer det att ta tio år innan man påtagligt får till en på djupet gående attitydförändring. Normer är starka saker. Vilka är de vanligaste frågorna du får? Varför blir man homosexuell, hur många % är homosexuella. Hur många transpersoner genomgår könskorrigering. Vem är man och kvinna i ett samkönat par, vem sköter hushållet och vem sköter bilen. Hur påverkar religionen hbtq-‐gruppen, hur är det i andra länder. Relationsfrågor – vad ska jag göra, vart kan jag vända mig för att få tala med någon som förstår, lyssnar, kan ge råd och stöd.