Råd och anvisningar för uppsatsarbete - Socialhögskolan
Socialhögskolan rekommenderar: Råd och anvisningar för uppsatsarbete Socialhögskolan vid Lunds universitet Mars 2015 Förord Denna text har skrivits av Katarina Jacobsson i samarbete med Anna Meeuwisse, Arne Kristiansen och Lars Harrysson och i samråd andra lärare på Socialhögskolan vid Lunds universitet. Mats Hiltes och Arne Kristiansens tidiga texter om uppsatsskrivande har varit en första utgångspunkt. Kapitel 5 är till stor del baserat på nationellt framtagna riktlinjer vid bedömning av uppsatser på landets Socialhögskolor. Vidare har skriften Konsten att skriva och tala (Gustavsson & Hedlund 2005) tjänat som inspirationskälla, likväl som Lindströms (1991) Konsten att skriva, tala och opponera. För kontinuerliga revideringar ansvarar Katarina Jacobsson, men inför 2015 års upplaga har Weddig Runquist svarat för en genomgripande revidering. Lund i mars 2015 1 Innehåll Förord ................................................................................................................ 1 1. INTRODUKTION ....................................................................................... 4 SKRIFTENS SYFTE .......................................................................................... 4 HANDLEDARENS ROLL ................................................................................... 5 TVÅ FÖRFATTARE? ........................................................................................ 6 ÄMNESVAL – BLAND ANNAT EN ETISK FRÅGA ............................................... 6 NÅGRA ORD PÅ VÄGEN .................................................................................. 7 2. UPPSATSENS BYGGSTENAR ................................................................. 8 PROBLEMFORMULERING, SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ........................... 8 KUNSKAPSLÄGET........................................................................................... 9 TEORI .......................................................................................................... 10 METOD OCH METODOLOGISKA ÖVERVÄGANDEN ......................................... 11 Forskningsetiska överväganden ............................................................. 12 RESULTAT OCH ANALYS .............................................................................. 13 AVSLUTANDE DISKUSSION ........................................................................... 14 3. REFERENSER .......................................................................................... 15 CITERINGSTEKNIK ....................................................................................... 15 VETENSKAPLIG OREDLIGHET ....................................................................... 16 HÄNVISNINGAR I TEXTEN ............................................................................ 16 REFERENSLISTA ........................................................................................... 20 4. FORMALIA ............................................................................................... 24 UPPSATSENS DELAR ..................................................................................... 24 Titelsida .................................................................................................. 24 Abstract .................................................................................................. 24 Innehållsförteckning............................................................................... 25 Förord .................................................................................................... 25 Huvudtext ............................................................................................... 25 Referenslista ........................................................................................... 26 Bilagor ................................................................................................... 26 SPRÅKLIGA TIPS OCH FÖRMANINGAR ........................................................... 26 TYPOGRAFISK STIL ...................................................................................... 26 TABELLER………………………………………………………………….27 RUBRIKER .................................................................................................... 28 UPPSATSENS OMFÅNG.................................................................................. 28 5. BEDÖMNINGSKRITERIER ................................................................... 30 6. AVANCERAD NIVÅ: MAGISTER OCH MASTER…..……………..32 NÅGRA SPECIFIKA RIKTLINJER…………………………………...………..32 UPPSATSSEMINARIERNA…………………………………………………..33 BETYG – AVANCERAD NIVÅ……………………………………………….33 7. UPPSATSSEMINARIUM ........................................................................ 35 EN UTVECKLANDE KRITISK DISKUSSION ...................................................... 35 SEMINARIETS DELTAGARE ........................................................................... 35 SEMINARIETS FORM ..................................................................................... 36 Introduktion............................................................................................ 36 Tillrättalägganden ................................................................................. 36 2 Sammanfattning ..................................................................................... 36 Kommentar till sammanfattning ............................................................. 36 Opposition och diskussion...................................................................... 36 Sammanfattande omdöme ...................................................................... 37 Andreopponenten får ordet .................................................................... 37 EXAMINERANDE LÄRARES BEDÖMNING ....................................................... 37 RÅD TILL RESPONDENTEN: UNDVIK SKYTTEGRAVEN! ................................. 38 RÅD TILL OPPONENTEN: FÖRBERED DIG MED OMSORG! ............................... 38 8. LITTERATURFÖRSLAG........................................................................ 40 ALLMÄN METODLITTERATUR ...................................................................... 40 SPECIALISERAD METODLITTERATUR ............................................................ 40 OM SKRIVANDETS KONST M.M. .................................................................... 42 ANDRA RELEVANTA SKRIFTER ..................................................................... 42 Bilaga 1 ............................................................................................................ 43 3 1. Introduktion Den här texten vänder sig i första hand till dig som ska skriva ett självständigt vetenskapligt arbete: en uppsats. Du har nu chansen att fördjupa dig i ett ämne som intresserar dig särskilt mycket. Men uppsatsarbetet handlar inte bara om en fördjupning i meningen att man läser in sig på ett kunskapsområde. Utmaningen består snarare i att själv få möjligheten att genomföra en undersökning och därmed tillföra ny och spännande kunskap. Det är ett lärorikt och utvecklande tillfälle! Varför ska man överhuvud taget skriva ett vetenskapligt arbete på en yrkesutbildning? Socionomutbildningen är för det första både en akademisk utbildning och en yrkesutbildning. För det andra, för dig som ska utöva socionomyrket är det ytterst väsentligt att kunna kommunicera, inte bara i tal utan även skrift. Du måste kunna sammanställa och värdera kunskap, bedöma och utvärdera insatser och verksamheter, behov etc. Sådana arbetsuppgifter måste dessutom kommuniceras till en rad intressenter och måste därför presenteras tydligt. Uppsatsarbetet erbjuder bekantskap, träning och färdigheter i metoder och presentationstekniker som krävs för att utöva en stor del av socionomens arbetsuppgifter. En grundförutsättning för professionell social yrkesverksamhet är det egna ansvaret beträffande kompetensutveckling, förändringsberedskap och vetenskaplighet. Utbildningen ska bidra till att utveckla din förmåga till självständig analys och granskning. Uppsatsarbetet utgör ett sådant tillfälle. Skriftens syfte Råd och anvisningar inför uppsatsarbetet ska framför allt uppfattas som en guide att vända sig till under uppsatsarbetets gång. Den är tänkt att fungera som ett uppslagsverk: vissa avsnitt kommer att vara mer relevanta i början av arbetsprocessen medan andra avsnitt blir aktuella först i slutet. Skriften ska inte uppfattas som en ”bibel” eller lagbok. Hur en vetenskaplig undersökning återges kan variera och ska variera i enlighet med dess specifika innehåll och upplägg. Vissa grundläggande ”byggstenar” (kapitel 2) ingår dock i ett vetenskapligt arbete och måste på ett eller annat sätt redogöras för. Det finns också vedertagna sätt att referera och öka läsvänligheten i en uppsats (kapitel 3 och 4). Skriftens titel (Råd och anvisningar…) ska ses som ett uttryck för dessa förhållanden: det går inte att precisera ett sätt på vilket en uppsats ska författas men det går inte heller att skriva hur som helst. Uppsatsarbetet ska ske på vetenskaplig grund vilket i detta sammanhang innebär följande: 1. Av uppsatsen ska det framgå att det har funnits en ambition att beskriva, kritiskt problematisera och öka kunskapen om det fenomen eller det problem som har undersökts. 4 2. Uppsatsen ska visa att författaren har arbetat efter de grunddrag som gäller för ett vetenskapligt arbete, till exempel genom att redogöra för problemformulering, metodval, teoretiska utgångspunkter, etiska överväganden och slutsatser. Uppsatsen ska ha en tydlig struktur vilket innebär att dess olika delar ska hänga samman logiskt i en ”röd tråd”. Teorier och tidigare forskning som används (eller ifrågasätts) ska ha relevans för det undersökta fenomenet. 3. Uppsatsen ska vara korrekt när det gäller vetenskaplig noggrannhet och formalia. Det innebär att författaren ska vara noggrann med hänvisningar och referenslistor samt att uppsatsen ska ha en språk- och begreppsmässig klarhet. Begreppsmässig klarhet innebär att begrepp ska användas på ett konsekvent sätt och att eventuellt vaga begrepp ska förklaras. Denna skrift syftar till att vara vägledande i dessa grundläggande krav. Vi har också strävat efter att ange och diskutera motiven till de råd och anvisningar som ges för att de ska framstå som mer begripliga. Därtill kommer du att få preciserade råd och anvisningar av din handledare. Skriften ska alltså inte ”stå för sig själv” utan ska kompletteras med begränsningar, tillägg och klargöranden från din handledare. Därav följer att vägledningen för just din uppsats kommer att påverkas dels till följd av ditt specifika ämnesval, dels som resultat av interaktionen mellan dig och din handledare. Skriften omfattar också en redogörelse för vilka bedömningsgrunder examinerande lärare och examinator utgår ifrån (kapitel 5). Kapitel 6 är ägnat särskilda frågor för den som skriver magister- eller masteruppsats. I kapitel 7 beskrivs uppsatsseminariets form och funktion. I ett avslutande kapitel finns en bibliografi över en mängd metodböcker och andra ”uppsatsrelaterade” böcker (kapitel 8). Handledarens roll Uppsatsarbetet innebär att du tar eget ansvar för forskningsprocessens alla led. Det är du själv som aktivt tar initiativ till inläsning av tidigare forskning teori, problemformulering, datainsamling och bearbetning och färdigställande av uppsatsen. Under arbetets gång har du tillgång till en handledare. Handledarens uppgift är att följa ditt arbete vad gäller såväl innehållsliga krav som språk- och formaliakrav i enlighet med kursplanen. Handledarens vägledning omfattar uppsatsens alla delar: från upplägg, metodval, litteraturval, bearbetning och analys till synpunkter på språkbehandling och akribi. Handledaren kommer alltså att successivt läsa och kommentera ditt manus vartefter det växer fram. Medan denna skrift tjänar som en allmän guide till alla uppsatsskribenter, fungerar handledaren istället som en ”specialiserad” guide som tar utgångspunkt i just ditt arbete. Handledarens kommentarer ska dock inte förväxlas med den bedömning som examinerande lärare slutgiltigt gör av uppsatsen. Handledarens synpunkter är alltså inte en garanti för att uppsatsen går ”rakt igenom” och blir godkänd vid examinationen. Handledaren och examinerande lärare har och ska ha olika roller i uppsatsprocessen. 5 Det är mycket viktigt att du inledningsvis tillsammans med handledaren klargör hur handledningen ska läggas upp beträffande tidsplanering, förberedelser för och innehåll i handledningstillfällena. Handledaren erhåller ett begränsat antal timmar per uppsats och ersättningen inkluderar såväl era möten som inläsning av manus. Det kan vara bra att ha i beaktande att tidsramen är begränsad för att ha rimliga förväntningar på handledarens insats. Vidare kan det inte nog poängteras att det slutgiltiga ansvaret för uppsatsen är ditt eget. Förvissa dig därför om att du förstår handledarens synpunkter och förslag: under oppositionen är det du som ska argumentera för ditt arbete. Att hänvisa till handledaren anses inte vara ett giltigt försvar. Två författare? Uppsatsen ska skrivas antingen enskilt eller i par. I det senare fallet ska arbetet motsvara två personers heltidsinsats. För att underlätta samarbetet bör arbetsfördelning och tidsramar tidigt göras och kontinuerligt följas upp. Ett väl fungerande författarpar kan åstadkomma långt mer än vad de enskilt skulle klara av. På motsvarande sätt innebär ett dåligt fungerande samarbete att resultatet blir sämre än vad författarna hade kunnat åstadkomma individuellt. Arbetsfördelningen mellan de två författarna ska redogöras för, i metodkapitlet (se vidare kapitel 2 under avsnittet ”Metod och metodologiska överväganden”). Även om ni som författare kan ha huvudansvar för olika delar av texten under arbetets gång, är det särskilt viktigt att texten inte uppvisar stora skillnader. Den slutliga versionen måste vara ”sammanjämkad” såväl språkligt som innehållsligt. Ämnesval – bland annat en etisk fråga Redan inledningsvis vill vi poängtera en viktig sak i fråga om ämnesval. Många studenter är intresserade av att skriva sin uppsats om olika klientgrupper. Detta är helt i sin ordning men tillvägagångssättet bör ägnas eftertanke; vilket material (dvs. empiri) har du för avsikt att samla in? De allra flesta av det sociala arbetets klientgrupper kan betraktas som ”särskilt utsatta grupper” vilka bör besparas att en mängd studenter vill fråga ut dem om deras situation. Därför ska man noga överväga värdet av exempelvis intervjuer med personer som kan sägas ingå i dessa särskilt utsatta grupper. Om ”klientmaterial” ska samlas in måste det ske i samråd med handledare. Det är handledaren som vid planeringen av din uppsats är ansvarig för att etiska frågeställningar dryftas. Sådana är sällan absoluta utan kräver en rad överväganden från fall till fall. Att anlägga etiska överväganden på ämnesval behöver inte nödvändigtvis ha en särskilt begränsande effekt. Du kan studera till exempel hemlöshet utan att intervjua hemlösa. I ett sådant fall skulle dokument kring hemlöshet inom en viss kommun kunna tjäna som material. Du kan också välja att fånga socialsekreterares eller politikers perspektiv på hemlöshet, eller allmänhetens och ideella organisationers. Hur framställs hemlöshet i medier? Infallsvinklarna är många och du kan studera en företeelse utan att 6 riskera etiska övertramp mot en grupp människor som annars skulle kunna bli ”sönderforskade”. Ett annat exempel är den student som intresserade sig för barnperspektiv på döden. Hon valde att gå till barnlitteratur om döden istället för att fråga ut barn om ett ämne som skulle kunna vara mycket känsligt för dem (för att inte tala om att barn i sig är en ”känslig” kategori för datainsamling). Några ord på vägen En regel utan undantag beträffande uppsatsarbete är att det alltid tar mycket längre tid än vad man tror. Därför är det viktigt att du kommer igång med ditt arbete så snart det bara går. Du bör snabbt ha en idé att utgå ifrån tillsammans med din handledare. Material som ska samlas in kan vara tidskrävande – här behövs så god marginal som möjligt. En tidsbesparande rekommendation är att redan från början vara noga med referenser och att du konsekvent använder samma referenssystem. En annan välgrundad erfarenhet är att det lönar sig att komma igång med skrivandet så snart som möjligt. Vänta inte med skrivarbetet till de sista veckorna. Istället kan det vara klokt att öppna upp dokument för olika delar i uppsatsen mellan vilka du kan pendla och successivt bygga ut. Om du kör fast på ett område kan du låta det bero ett tag medan du arbetar vidare på en annan del. Betrakta alla delar (kapitel/avsnitt) som preliminära in i det sista. Ett sådant arbetssätt tillåter att du kan finslipa och förtydliga texten under arbetets gång. Vidare är det ofta så att de olika delarna måste justeras och jämkas samman mot slutet av arbetet för att uppsatsen ska få den tydlighet och röda tråd som eftersträvas. Vi ser med spänning fram emot att få ta del av din uppsats och önskar dig lycka till med ditt arbete! 7 2. Uppsatsens byggstenar Hur en uppsats läggs upp är i många avseenden individuellt och framför allt avhängigt de speciella förutsättningar som omger din undersökning. Med så många möjligheter som forskning erbjuder beträffande problem, metoder och teorier är det självklart att varje uppsats utgör ett unikt arbete som måste utformas i enlighet med dess specifika syfte och innehåll. Därmed inte sagt att det kan se ut hur som helst. Varje uppsats ska innehålla en uppsättning ”byggstenar” som i princip är desamma i alla vetenskapliga arbeten. Hur dessa byggstenar ”tas om hand”, det vill säga används och återges i den skriftliga versionen, varierar dock med projektets karaktär och forskarens ambitioner. Vidare är det så att olika forskningstraditioner betonar olika byggstenar i större eller mindre utsträckning. Vetenskapligt arbete kan beskrivas utifrån åtminstone två olika infallsvinklar som ofta sammanfaller. Å ena sidan handlar det om moment som forskaren arbetar praktiskt med: man läser litteratur i ämnet och grunnar över hur det egna problemet ska formuleras; man använder sig av konkreta metoder för datainsamling och söker ett teoretiskt perspektiv som hjälper en att tolka materialet (dvs. empirin). Å andra sidan handlar det om att i skriftlig form återge den undersökning som man har genomfört. Det vetenskapliga arbetets olika byggstenar – problemformulering, kunskapsläget, teori, metod, analys, avslutande diskussion – kommer att presenteras främst med det skriftliga återgivandet av undersökningen i åtanke. Varje byggsten beskrivs med utgångspunkt i allmänna kommentarer kring dess innehåll och syfte. De presenteras i en ordning som sammanfaller med hur en vetenskaplig text ofta brukar disponeras. Beroende på det specifika arbetets art kan dock dispositionen se olika ut. Problemformulering, syfte och frågeställningar Ett vetenskapligt problem ska inte förväxlas med företeelser vi i allmänhet anser vara samhälleliga problem som bör åtgärdas, till exempel fattigdom, barnmisshandel eller arbetslöshet. En problemformulering tar utgångspunkt i något som förbryllar oss – något vi anser behöver förklaras eller göras mer begripligt. Nämnda exempel på områden kan givetvis undersökas vetenskapligt, men även det vardagliga kan bli föremål för vetenskapligt intresse. Hur kommer det sig till exempel att människor ofta kommer i tid till avtalade möten? Vad är det som gör att de flesta ungdomar inte mobbar, stjäl, röker eller tar droger? Problemformuleringen anger riktningen på litteraturgenomgången och bidrar till ett fungerande beslut om vilka data som behöver samlas in. Den utgör också en ram för analysen och hur resultaten ska presenteras. Vidare tjänar problemformuleringen som både in- och utgång ur uppsatsarbetet: uppsatsen avslutas med en tydlig återkoppling till det problem som inledningsvis presenterats. Problemformuleringen inleds vanligtvis med en presentation av problemets bakgrund, omfattning, utbredning, konsekvenser eller dess koppling till dels avgörande 8 förändringar, beslut och åtgärder, dels relevant forskning. Hänvisningen till forskningsresultat ska dock vara summarisk i det inledande avsnittet, till skillnad från det självständiga avsnittet Kunskapsläget där forskningsläget redovisas mer systematiskt (se nedan). Bakgrunden är till för att rama in, kontextualisera det som man är intresserad av att undersöka och för att läsaren ska kunna förstå sammanhanget. Problemformuleringen avslutas med en kort redogörelse för den specifika forskningsfrågan: vad som ska beforskas och varför, samt dess ämnesrelevans för socialt arbete (om inte det senare är uppenbart). Forskningsfrågan är essensen av vad som presenterats tidigare under avsnittet. Problemformuleringen efterföljs av en syftesformulering och frågeställningar. Syftet anger vad du vill uppnå med din undersökning och bör ha en analytisk ambition. Syftet är ofullständigt om man enbart skriver: ”Syftet är att titta på socialsekreterares syn på hemlöshet i X-kommun”. Ett bättre exempel skulle kunna vara: Syftet är att undersöka socialsekreterares syn på arbetet med hemlöshet och hemlösa i X-kommun för att analysera hur deras uppfattningar kan vara relaterade till olika typer av insatser som socialtjänsten erbjuder hemlösa. Syftet ska brytas ned i ett antal preciserade ”undersökningsbara” frågeställningar. Självklart måste omfattningen av problemformuleringen sättas i relation till omfattningen av arbetet. När är man klar med utmejslingen av problem, syfte och frågeställningar? Ett bra kriterium är att man ganska kort och konkret kan förklara för andra eller för sig själv vad det är man skriver om. Detta innebär att man vet vad man är ute efter och att man med relativ lätthet kan sålla bort det som är oväsentligt för undersökningen. Problemformuleringen tjänar sedan som guide för det fortsatta arbetet och hjälper dig att hålla fast vid uppsatsens röda tråd. I framför allt kvalitativt inriktade studier är det just som guide och inte rättesnöre en problemformulering ska fungera inledningsvis. Det är inte ovanligt att både syfte och frågeställningar förändras en aning (eller drastiskt!) när datainsamlingen tar vid. Dina föreställningar om problemet kanske kommer på skam eller nya idéer väcks under resans gång. Syfte och frågeställningar bör därför inledningsvis uppfattas som preliminära. Av detta skäl bör inte heller problemformuleringen inledningsvis skrivas i sten; den slutgiltiga versionen skrivs ofta mot slutet av uppsatsarbetet när man vet exakt vad uppsatsen handlar om. I denna avslutande fas är det viktigt att problemformuleringen som guide byter skepnad till rättesnöre: i den färdiga uppsatsen ska det tydligt framgå att arbetet centrerats kring dess syfte och frågeställningar. Kunskapsläget En grundläggande vetenskaplig princip är att forskning och annan kunskapsproduktion ska bygga på, eller åtminstone relatera till, kunskaper som redan vunnits på det aktuella området. Därför är en orientering om kunskapsläget vad gäller problemområdet nödvändig för alla forskare. En genomgång av kunskapsläget krävs dessutom för att kunna definiera och avgränsa den egna undersökningens syfte och frågeställningar, då den kan 9 avslöja kunskapsluckor, eller resultat, hypoteser och/eller teorier som kan vidareutvecklas eller ifrågasättas. Litteraturgenomgången kan också avslöja att den studie du planerar redan har genomförts. En genomgång av kunskapsläget syftar alltså till dels att motivera uppsatsens frågeställningar, dels att förankra de egna undersökningsresultaten i det befintliga kunskapsläget. En sådan orientering ska du låta läsaren ta del av genom att presentera en översikt över existerande forskning och annan kvalificerad kunskapsproduktion som har anknytning till uppsatsens syfte och frågeställningar. Översikten kan inte bli särskilt omfattande och detaljerad utan måste utarbetas givet de ramar som uppsatsarbetet har. I uppsatsens avsnitt med denna rubrik ska du ge en översiktlig bild av kunskapsläget i form av publikationer inom det område som du avser att beforska. Avsikten är inte att du ska förmedla en fullständig bild av kunskapsläget, utan istället lyfta fram den kunskap som är relevant för din forskningsfråga. Tematisera gärna redogörelsen, så att den blir analytisk snarare än enbart refererande. Ange i kapitlets inledning hur du har gått tillväga för att finna de skrifter som du åberopar. De publikationer som här avses kan dels vara av vetenskapligt snitt som t.ex. doktorsavhandlingar, forskningsrapporter, refereebedömda artiklar i vetenskapliga tidskrifter, dels vara annan kvalificerad kunskapsproduktion som bedöms vara relevant för ämnet. Exempel på det senare kan vara monografier, antologikapitel, vissa rapporter publicerade av statliga myndigheter (t.ex. Brottsförebyggande rådet). Med vetenskaplighet inom socialvetenskap avses enkelt uttryckt en systematisk utforskning, baserad på en stringent vetenskaplig metodik, av ett socialt fenomen eller samhällsförhållande. Beroende på den specifika uppsatsens karaktär och innehåll i övrigt kan man placera en redogörelse för kunskapsläget i ett separat kapitel eller som en integrerad del i problemformuleringen. Teori Teorier kan liknas vid specifika sätt att se på världen och förstå densamma. När teorierna byts ut eller förändras, förändras också vår syn på det fenomen vi önskar studera. I den bemärkelsen kan vi tala om teorin som ett slags glasögon vi tar på oss för att genom dem se på (tolka) vårt material. Vad händer då om vi applicerar en teori på en empirisk iakttagelse? Vi kan ta ett fabricerat exempel som är fritt återgivet med inspiration från May (2013). Vi tänker oss en väljarundersökning som finner följande resultat: ”Det är fler arbetare som röstar på Socialdemokraterna än Moderaterna.” Detta är ett påstående om väljarbeteende som baserats på en enkätundersökning där man frågat folk vad de tänker rösta på. Det är emellertid inte en teori som förklarar varför arbetare röstar på Socialdemokraterna. En möjlig teori skulle kunna vara att förklara väljarbeteendet utifrån att socialisationsprocesser för arbetare och tjänstemän skiljer sig nämnvärt åt. En annan möjlighet hade varit att utifrån klassteori förklara iakttagelsen: Socialdemokraterna uppfattas av arbetarna som det parti som bäst representerar deras intressen beträffande välfärd och materiell trygghet. 10 Användningen av teorier i forskning behöver emellertid inte syfta till samma ambition att förklara som i exemplet ovan. Man kan också välja att applicera ett teoretiskt perspektiv i vidare mening på sitt material; till exempel ett komparativt (jämförande), funktionalistiskt eller socialpsykologiskt perspektiv på, låt oss säga, omsorg till äldre, barn eller handikappade. De olika perspektiven aktualiserar olika frågeställningar och gör materialet begripligt på olika sätt. Det kan också vara så att vissa teoretiska/analytiska begrepp ter sig särskilt lämpliga för att förstå materialet. Kanske skulle Goffmans dramaturgiska begreppsapparat (roll, scen, backstage etc.) kunna användas på observationer vid ett behandlingshem såväl som på observationer av en läkarrond. Det är sålunda med hjälp av teorier som vi kan utveckla en förmåga att förklara och förstå forskningsmaterial. De tillhandahåller begreppsramar som gör materialet begripligt och meningsfullt. Just därför måste empiriskt material alltid sättas in i en teoretisk tolkningsram för att inte bara utgöra en samling iakttagelser och påståenden om verkligheten – till synes lösryckta från teoretiska (och vardagliga!) antaganden. Så kommer vi till den skriftliga redogörelsen för vilken teori vi använt oss av. Med andra ord: nu ska glasögonen beskrivas! Hur ser de ut? Hur är de konstruerade? Vem har gjort dem? Preciseringen av teori syftar liksom metodredogörelser till att synliggöra utgångspunkter och de antaganden som har legat till grund för vårt arbete. Teoridelen innehåller en redogörelse för den eller de teorier, teoretiska begrepp eller teoretiska perspektiv som används för att analysera det problem som uppsatsen handlar om. Kort och gott: Vilka teoretiska utgångspunkter bygger uppsatsen på? Redogörelser för teori kan med fördel integreras i analysen av resultatet (se mer om detta under avsnittet ”Resultat och analys”). Det är dock önskvärt att man redan inledningsvis i uppsatsen redogör för vilket teoretiskt perspektiv (eller vilka begrepp) man avser använda. Mer detaljerade förklaringar och utvikningar kan sedan göras i anslutning till den konkreta analysen av materialet. Ett inte ovanligt misstag är att skriva sida upp och sida ner om ett teoretiskt perspektiv som man sedan inte relaterar till sitt material. Budskapet lyder: hellre småskaligt och relevant för din empiri än mångordigt och ovidkommande. Metod och metodologiska överväganden Det är dina frågeställningar som avgör med vilken vetenskaplig metod du lämpligast besvarar dem (naturligtvis begränsat av faktorer som tid och ekonomi). Vissa forskningsproblem kräver att vi använder kvantitativa metoder, andra kräver kvalitativa metoder och en del problem kräver att vi använder en kombination av både kvantitativa och kvalitativa metoder. Det finns en uppsjö av olika metodböcker. Några av dem finns listade i kapitel 8 som förslag på relevant litteratur att hämta idéer, instruktioner och inspiration ifrån. När du i uppsatsen redogör för ditt tillvägagångssätt bör du anknyta till befintlig metodlitteratur. Metoddelen är högst väsentlig för att läsaren ska kunna bedöma hur och på vilka grunder du kommit fram till dina slutsatser, och/eller för att göra studien replikerbar (möjlig att upprepa). I empiriskt inriktade uppsatser tar metodredogörelsen betydligt större plats (och förtjänar ofta ett eget kapitel) än i en teoretiskt orienterad uppsats. 11 Metodavsnittet kan i viss mening beskrivas som den allra enklaste byggstenen att återge. Du redogör helt enkelt för hur du har gjort. En empirisk undersöknings metodavsnitt struktureras lämpligen efter kategorier som urval (Hur många och enligt vilka principer? Bortfall?) och beskrivning av empirin (Enkäter? Intervjuer? Hur genomfördes dessa?). Du ska vidare diskutera och motivera varför ditt tillvägagångssätt varit en framkomlig (eller snårig!) väg till att besvara dina frågeställningar. En uttrycklig diskussion kring ditt urval och typen av empiri ska föras i uppsatsen. Vilka förtjänster finns med ditt material eller tillvägagångssätt? Vilka är begränsningarna och bristerna? Vad kan materialet säga och vad kan det inte säga? Hur har materialet bearbetats? Vad betyder urvalet för resultatet? Den här typen av frågor diskuteras lämpligen under rubriker som t.ex. ”Metodologiska överväganden” eller ”Undersökningens tillförlitlighet”. I framför allt kvantitativa undersökningar används ofta rubriken ”Validitet och reliabilitet”. I metodkapitlet ska alla kort läggas på bordet. Det man uppfattar som misslyckanden kan sällan med framgång sopas under mattan. Gör tvärtom istället! Ta tillfället att peka på svårigheter och eventuella missbedömningar vilket förutom att det visar på metodologisk medvetenhet hos författaren, också är av intresse bortom den aktuella uppsatsen. Om ni är två författare ska ni avslutningsvis i metodkapitlet någorlunda utförligt och tydligt redogöra för er inbördes arbetsfördelning, exempelvis om ni har delat upp arbetet med empiriinsamlingen eller haft huvudansvaret för vissa avsnitt. Även om det kan vara befogat med en viss form av arbetsfördelning är det viktigt att ni diskusterar och kritiskt läser varandras textutkast eftersom ni båda är författare till uppsatsen. Forskningsetiska överväganden Oavsett vad man arbetar med för material, metod eller forskningsfråga måste man alltid ta hänsyn till de forskningsetiska frågor som varje undersökning medför, inte minst i socialt arbete där forskningen ofta omfattar människor som lever i känsliga och utsatta livssituationer. En grundläggande hållning är att värdera nyttan med undersökningen i förhållande till den eventuella skada som individen kan tänkas utsättas för. Se även avsnittet ”Ämnesval – bland annat en etisk fråga” i kapitel 1. I anknytning till att du beskriver ditt metodval ska du alltså ta ställning till forskningsetiska frågor. Hur tänker du avidentifiera de personer som du till exempel intervjuar? Bör du avidentifiera även organisationstillhörighet och i så fall hur? Vetenskapsrådet har givit ut en skrift om forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, vilka ska tillämpas genom hela forskningsprocessen. Forskningens viktigaste etiska principer har formulerats i fyra krav: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet: Informationskravet innebär att forskaren i etiskt känsliga situationer ska informera om sin verksamhet och inhämta ett så kallat informerat samtycke från dem som aktivt deltar i undersökningen (=forskningspersoner), t.ex. som intervjupersoner. Forskaren får således inte dölja delar av undersökningen om den är etiskt känslig. Forskningspersonen ska informeras om att deltagandet är frivilligt att denne när som helst kan avbryta sitt 12 deltagande. Vidare ska forskaren informera hur och var resultaten kommer att publiceras. Samtyckeskravet innebär att de som aktivt medverkar i undersökningen själva ska ha rätt att bestämma om, hur länge och på vilka villkor de medverkar. Det understryker också att man skall undvika beroendeförhållanden mellan forskare och forskningspersoner. Aktivt deltagagande förutsätter ett informerat samtycke från forskningspersonernas sida. I VR:s skrift understryks vidare, att ”särskild försiktighet bör iakttas då det gäller omyndiga eller sådana personer som själva inte kan tillgodogöra sig given information”. Konfidentialitetskravet innebär att de medverkande ska försäkras största möjliga anonymitet om de så önskar, och detsamma kan i vissa fall också gälla organisationstillhörigheten. Personuppgifter får inte röjas och ska bevaras på ett betryggande sätt. Nyttjandekravet innebär att insamlade uppgifter om enskilda personer endast får användas för det aktuella forskningsändamålet. Man får således inte lämna ut uppgifter som insamlats för undersökningen till andra sammanhang, eller som underlag i andra forskningsprojekt. Insamling av empirin bör inte inledas förrän forskare och handledare är överens om de etiska överväganden som särskilt bör beaktas i den aktuella undersökningen. För mer information om forskningsetiska riktlinjer, se www.codex.vr.se. Se även om Lunds universitets riktlinjer på LU:s hemsida: www5.lu.se/anstaelld/forska/forskaretikoch-forskningsetik. Resultat och analys Det är i denna del av uppsatsarbetet som ditt bidrag till att förstå ett specifikt problem på ett särskilt sätt slår ut i blom, för att uttrycka sig metaforiskt. Här får vi se frukten av ditt val av frågeställning, teoretiskt perspektiv och hur det kan användas på ditt (ofta) egenhändigt insamlade material: det kan bli hur spännande som helst! I analysarbetet har du på dig de sorts teoretiska glasögon (se under Teori) du bedömt som fruktbara och presenterar empirin för läsaren så som den ser ut med dessa glasögon. Det är dock viktigt att inte förlora sig i teoretiska resonemang och glömma bort det unika material som du förfogar över. Det är en stor arbetsinsats att samla in t.ex. en avsevärd mängd enkäter eller långa samtalsintervjuer – låt läsaren få ta del av detta material! Det finns olika traditioner och skolor kring hur en undersökning ska presenteras med avseende på empiri och teori. Enligt en modell – särskilt lämpad för statistiska analyser – presenteras teori/tidigare forskning/hypotesprövning i ett avsnitt för sig, medan resultatet presenteras för sig. En sådan modell kräver ett integrerande diskussionsavsnitt där tolkningar och empiri kopplas samman. Fördelen med denna variant är att undersökningen presenteras på ett tydligt och överskådligt sätt. En annan modell är att integrera teori och empiri redan från början i ett analyskapitel. Argument som talar för detta är att läsaren (och författaren) slipper en mängd upp13 repningar i syfte att påminna om vad som faktiskt blev sagt i de tidigare två avsnitten. Vidare är denna senare variant särskilt lämplig om empirin består av material som t.ex. öppna intervjuer eller fältanteckningar. Tanken att ”teori- och tolkningslöst” redovisa sitt material ter sig för det första omöjligt då ett stort empiriskt material inte låter sig redovisas i sin helhet (om inte omfånget på uppsatsen ska spränga alla rimlighetens gränser). Resultatet av datainsamlingen presenteras alltid i ett urval – ett urval som är följden av tolkning och analys. Avslutande diskussion Om analysen har genomförts enligt den integrerande modell som ovan beskrivits behöver den avslutande diskussionen inte vara särskilt omfattande. Diskussionsavsnittet blir betydligt mer omfattande om teori och empiri delas upp i separata avsnitt. I enlighet med den förra modellen har man redan i analysdelen resonerat sig fram till ett antal slutsatser. Dessa bör sammanfattas och återkopplas till dina frågeställningar och tjäna som introduktion till den avslutande diskussionen. I diskussionsavsnittet brukar även metodologiska konsekvenser för resultatet diskuteras såtillvida inte detta redan dryftats i metodavsnittet. I detta avsnitt kan du tillåta dig att blicka bortom den egna studien. Vilka konsekvenser kan man tänkas skönja framgent? Vilka nya frågeställningar har väckts genom din undersökning? Ett annat sätt att avsluta texten är att föra en mer spekulerande diskussion kring en eller flera aspekter som framkommit i uppsatsen. Notera att innehåll och ton ska vara fortsatt vetenskaplig och resonerande. 14 3. Referenser En grundläggande vetenskaplig idé är att forskning ska bygga på tidigare forskning. Att åberopa, kritisera eller vidareutveckla andras tankar och resultat är därför en väsentlig del av uppgiften. Detta kapitel ägnas åt regelverket kring hur andras texter citeras samt en diskussion kring etiska aspekter på detta, det vill säga hur forskarsamhället ser på vetenskaplig (o)redlighet. Vidare ges anvisningar för hur man refererar i löpande text samt hur en referenslista konstrueras. Syftet med ett referenssystem ska också kommenteras. Citeringsteknik Många studenter upplever det som problematiskt att återge en text utan att lägga sig för nära källan. En grundregel är att en noggrann läsning av källan krävs för att författaren ska kunna formulera ett språkligt självständigt referat. Lägg därför undan böckerna och sammanfatta istället med egna ord huvudpoänger i andra författares resonemang. En annan grundregel är att aldrig skriva av, dvs. citera, andras formuleringar annat än om synnerligen goda skäl föreligger. I vissa situationer kan det vara särskilt lämpligt att citera en annan författare. En sådan kan vara när den ursprunglige författaren uttrycker sig på ett klart och kanske slående sätt som går förlorat vid en omformulering. En annan situation kan vara då den exakta ordalydelsen är särskilt viktig att framhålla. I dessa fall är det viktigt att tillämpa korrekt citeringsteknik. Citat ska markeras med så kallade typografiska citationstecken före och efter det citerade (”). Du ska således inte använda så kallades gåsögon (» … » alt. » … «). Citatet ska inte markeras med hjälp av kursiv stil. Vidare ska citatet vara exakt återgivet enligt källan. Av detta följer att även eventuella stav- och skrivfel ska citeras enligt ursprungstexten. Om man så vill kan man använda [sic!] (vilket betyder ”så där”) för att poängtera att källan faktiskt återges korrekt. Man ska alltså inte heller kursivera delar av citatet om det inte är kursiverat i original annat än om det klart framgår att det inte är ursprungsförfattarens kursivering. Detta kan markeras med [min kursivering] vid citatets slut. Om ett stycke i originalkällan innehåller ett citat används enkla citationstecken (’), medan ditt eget citat har dubbla citationstecken (”). Om några ord utesluts ur citatet markeras det vanligen med: […]. Vid citat anges också sidan eller sidorna i källan där citatet är hämtat. Ett exempel: Bengt Börjeson (1989:16) uttrycker det på följande sätt: ”Det är en stor skillnad på att vara en klient som måhända riskerar att bli föremål för den maktutövning som socialtjänsten förfogar över och att frivilligt betala sin psykoterapeut...”. Makt i det sociala arbetet handlar också om att socialarbetaren gentemot klienten vanligtvis har ett materiellt, kulturellt och socialt övertag. 15 Längre citat bör redovisas i ett fristående stycke i form av så kallade blockcitat. Citatet markeras då genom indragen text varför citationstecknen blir överflödiga: Makt och kunskap är intimt förknippade med varandra och därför måste vi överge tanken att kunskap utvecklas oberoende av makten, enligt Foucault. I stället bör vi: ... medge att makten producerar vetande (och inte bara gynnar vetandet därför att det gagnar den eller tillämpar vetandet därför att det är nyttigt); att makt och vetande direkt förutsätter varandra; att det inte finns något maktförhållande utan att ett därmed sammanhängande område av vetande skapas och att det inte heller finns något vetande som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande. (Foucault 1987, s. 37-38). Principen att ange sidor kan med fördel användas även när man inte direktciterar, men när uppgiften är hämtad från en avgränsad del av boken. Det kan tjäna som en tidsbesparande upplysning till läsaren om denne vill gå till originalverket för att läsa mer om ämnet. Vetenskaplig oredlighet Vetenskaplig redlighet – att man är noggrann och sanningsenlig i källhänvisning och resultatredovisning – är en grundläggande komponent för ett vetenskapligt förhållningssätt. Dess motsats – vetenskaplig oredlighet, i dagligt tal ”fusk” – är därför ett allvarligt brott. En grundregel är att man alltid är tydlig med var man hämtat påståenden, teorier, resultat eller vad det nu vara månde. Författaren och dennas verk ska alltså i dessa fall alltid anges. Annorlunda uttryckt får du inte skriva av något utan att citera och ange referensen. Att skriva av någon annans text utan att citera och ange källan är att betrakta som plagiat. En annan mycket viktig grundregel är att man inte får förvanska sina resultat eller manipulera sina data i syfte att exempelvis bekräfta en hypotes eller ett ”önskeresultat”. För tydlighetens skull ska tilläggas att forskningsfusk och plagiat inte bara är att se som ett oetiskt beteende. Det är också förbjudet. Fusk och plagiat leder till att uppsatsen underkänns och att händelsen anmäls till universitetets disciplinnämnd. Varning och avstängning är de disciplinära åtgärder som används. Hänvisningar i texten Som vi sett ovan är kraven på att ange källan i vetenskapliga arbeten mycket stränga. Vanligtvis hämtas idéer, teorier, uppgifter etc. från en mängd olika källor. Härav följer behovet av ett väl utvecklat och preciserat referenssystem som omfattar både hänvisningar i löpande text samt en referenslista över samtliga åberopade källor. På Socialhögskolan förordas det så kallade Harvardsystemet istället för det äldre sättet att ange källan i fotnoter (det så kallade Oxfordsystemet). Det finns en rad skäl 16 som talar för att överge fotnotssystemet i referenshänseende (bl.a. för att undvika upprepningar och läsavbrott). 1 Harvardsystemet är uppbyggt kring ”författare/årtals”-principen som innebär att referensen i löpande text anges inom parentes med författarens efternamn, tryckår och eventuell sida. Sidhänvisningen kan göras på två olika sätt: antingen ”… 1999, s. 17”, eller ”… 1999: 17”. Det senare kan dock i vissa fall skapa oklarheter, exempelvis vid hänvisning till en regeringsproposition eller ett statligt betänkande, där kolon ingår i arbetets titel. Ett exempel: SOU 2004:3:17. Sistnämnda referens blir tydligare om det förra sidhänvisningssystemet används: SOU 2004:3, s. 17. Om sidhänvisningen är mer än en sida kan man med fördel använda sig av förkortningarna ”f.” (= folio, på följande sida) respektive ”ff.” (= på följande sidor). Om hänvisningen avser angiven sida plus nätkommande används ”f.”; om hänvisningen däremot avser mer än sida utöver den angivna används ”ff.”. När ”sida” förkortas i referensangivelsen ska du i enlighet med Språkrådets rekommendationer sätta en punkt efter förkortningen, alltså ”s.”. Sidhänvisning i löpande text sker alltid i anslutning till att man återger ett citat. Därutöver bör sidhänvisning ske när det i övrigt bedöms som lämpligt eller nödvändigt, exempelvis om du refererar till centrala argument eller resonemang som förs fram av författaren som du åberopar. Det ska poängteras att du så långt det är möjligt ska gå till originalkällan när du hänvisar till någons arbete, och inte enbart förlita dig på andrahandsreferenser eftersom det senare innebär att du baserar dina resonemang och din analys på andras urval, tolkningar och eventuella missförstånd av det aktuella arbetet. Om du till exempel i en text av Andersson finner en intressant hänvisning till Bengtsson ska du själv läsa Bengtssons originaltext. Nedan följer beskrivningar och exempel på hur referenssystemet ska tillämpas i praktiken. (a) I löpande text sker hänvisningar till böcker, artiklar, rapporter etc. genom att man anger författarens namn och publikationsår. Det kan se ut på följande sätt: Exempel 1 Med diskurs avses en regelstyrd framställning av utsagor, begrepp, teser och teorier som sammantagna utgör en artikulerad framställning om en företeelse (Lindgren 1991). Exempel 2 Foucault (1987) menar att fängelsesystemet... (b) Om en referens har högst tre författare anges samtliga. I parentes används &-tecken mellan namnen medan man i löpande text skriver ordet ”och”. Om det är tre författare anges &-tecknet endast mellan de två sista författarnamnen: Exempel 1 I en artikel om etik och missbrukarvård (Bergmark & Oscarsson 1990) hävdas ... 1 Observera att det nu sagda om ”referensnoter” inte ska jämställas med att infoga noter som exempelvis denna not för att ge innehållsliga upplysningar av mer perifer karaktär. 17 Exempel 2 Bergmark och Oscarsson (1990) hävdar i en artikel om etik och missbrukarvård ... Exempel 3 Nyligen publicerade det finska miljöministeriet en utvärdering av landets hemlöshetsstrategi, vilken har genomförts och författats av forskare från olika länder (Pleace, Culhane, Granfelt & Knutagård 2015). (c) Om en referens har fyra författare eller fler till en och samma referens anges i löpande text enbart det första namnet följt av ”et al.” och årtal. Et al. är en latinsk förkortning för ”et alia” som betyder ”och andra”. Om referensen är t.ex. rapporten Sprutbytesfrågan från 2005 av Eva-Malin Antoniusson, Arne Kristiansen, Leili Laanemets, Bengt Svensson och Dolf Tops, så anges endast Antoniusson et al. (2005) i den löpande texten. I referenslistan anges samtliga författare. (d) Beträffande kapitel som ingår i en antologi (där olika författare ansvarar för skilda kapitel), så hänvisas i den löpande texten till den författare som är ansvarig för det kapitel du refererar till. Antologins redaktör/er ska således inte anges som referens i löpande text. I referenslistan anges på motsvarande sätt det aktuella kapitlet, och där anges också i vilken antologi texten ingår och vem som är redaktör/er för den. (e) Om du använder mer än en referens vid ett och samma tillfälle, anger man dessa i alfabetisk ordning. De olika referenserna åtskiljs inom parentesen med semikolon: Exempel Globaliseringen och dess konsekvenser för det sociala livet har omskrivits i ett stort antal böcker och artiklar (Bauman 2000; Beck 1998; Giddens 2000). (f) Om en författare står för flera referenser vid en hänvisning anges dessa i kronologisk ordning och skiljs åt med semikolon (exempel 1). Finns det mer än en referens under samma publiceringsår av samma författare åtskiljs arbetena åt med hjälp av att man sätter små bokstäver, med början på ”a”, efter publiceringsåret (exempel 2) Denna uppdelning ska även återfinnas i referenslistan. Exempel 1 I ett antal studier (Petersson 1988; 1989; 1991) ... Exempel 2 I ett antal studier (Petersson 1988a; 1988b; 1991a; 1991b; 1991c) ... (g) Om det är en myndighet, organisation etc. som står för författarskapet ska namnet skrivas ut i den löpande texten (exempel 1–2). När det gäller statliga utredningar, t.ex. statens offentliga utredningar (SOU), så har dessa vanligtvis ett löpnummer kopplat till det årtal de ges ut. Detta nummer ska anges när man refererar i den löpande texten (exempel 3–4). 18 Exempel 1 I en rapport från Statskontoret (1992) redovisas en utvärdering … Exempel 2 I en tidigare utgiven rapport (Statskontoret 1992) redovisas en utvärdering … Exempel 3 I SOU 1987:22 finns en beskrivning av den s.k. missbrukskarriären … Exempel 4 De föreslog att narkotikamissbruket skulle bekämpas med förstärkt kontrollpolitik, behandling av narkotikamissbrukare samt förebyggande åtgärder (SOU 1969:52). (h) Om exakt samma referens återkommer direkt efter den senaste angivna referensen kan man för att undvika en upprepning skriva ”ibid.” (förkortning av det latinska ordet ”ibidem”, på samma ställe). Vi rekommenderar att endast åberopa ”ibid.” om referensen återfinns på samma sida som den föregående referensen och i samma avsnitt, eftersom läsaren annars måste söka sig tillbaka i din uppsats för att se vilken källa som ”ibid.” avser. Det kan vara klokt att vänta med att skriva ”ibid.” tills man är helt säker på hur texten skall se ut, eftersom man annars riskerar att det blir fel när meningar flyttas. Exempel Det gör det rimligt att säga att en del av de anställda inom de kommunala verksamheterna under den första tiden befann sig i ett yrkesmässigt ingenmansland (Markström 2003). Bilden såg lite annorlunda ut i de fall där man försökt samla resurser och kompetensutveckling inom en särskild kommunal enhet […]. Här återfanns inte samma känsla av isolering och nedvärdering. (ibid.) (i) Om du refererar till en internetkälla är principen densamma som när du i löpande text refererar till andra typer av källor. Av referensen i löpande text kan normalt sett inte utläsas att det rör sig om en internetkälla, utan detta framgår först av referenslistan: Exempel I löpande text: Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski (2015) har i en krönika framhållit, att utbildningsvärlden ”tas över” av kvinnor och flickor, samt att pojkarnas problem också är att se som samhällets problem. I referenslistan: Wolodarski, Peter (2015) Pojkarnas problem blir också samhällets problem. [http:// http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-pojkarnas-problem-blir-ocksasamhallets-problem/. Hämtat: 2015-03-13]. Internetkälla bör inte anges till en tryckt publikation som laddats ned (som pdf-fil) via en hemsida eller databas. Exempel på det senare är regeringens publikationer, statliga betänkanden (SOU-serien), riksdagstryck, Svensk författningssamling, många doktorsavhandlingar, uppsatser på grund- eller avancerad nivå, samt vetenskapliga artiklar (via Universitetsbibliotekets hemsida). 19 (j) Första gången du hänvisar till en specifik lag i löptext skrivs hela namnet på lagen ut, inklusive SFS-nummer. Därefter kan kortnamn eller förkortning användas, men endast etablerade sådana. I referenslistan anges samtliga i uppsatsen refererade SFS-nummer i kronologisk ordning. (k) Rättsfall anges i löptext med sin referatbeteckning (RH 2010:53, NJA 1983 s. 12 etc.). Om rättsfallen är fullversioner istället för referat bör du i löptexten eller i fotnot ange ”domstolens namn” samt ”målnummer”/ ”beslutsdatum”). Exempel I en uppmärksammad dom dömdes en tjänsteman inom socialtjänsten för tjänstefel till följd av oaktsamhet (Göteborgs TR, mål nr B 4761-09/2010-12-20). Referenslista I referenslistan presenteras referenserna i alfabetisk ordning och kronologiskt om flera publikationer av samma författare använts. Böcker, antologier, tidskriftsartiklar, Internetreferenser etc. återges på olika sätt (se exemplen nedan), men de insorteras alla i en och samma referenslista i bokstavsordning. Referenser ska alltså inte sorteras in under rubriker som anger vilken typ av referens man avser; undantag från denna princip gäller dock beträffande rättsfall. Författarnas och antologiredaktörernas förnamn skrivs ut i sin helhet Detta är viktigt av två skäl: (1) Av referenslistan bör kunna utläsas andelen referenser med män respektive kvinnor som författare; om det ena könet är helt dominerande bland skriftens referenser kan man som läsare fundera på vilka urvalskriterier som har tillämpats och hur dessa eventuellt kan ha påverkat undersökningens resultat; (2) Genom att skriva ut förnamnen anonymiseras inte berörda författare. Om den upptagna referensen har mer än en författare rekommenderar vi att det fr.o.m. andra författarnamnet anges ”förnamn/efternamn” för att undvika onödigt många kommatecken vid uppräkningen av författare. I annat fall kan det vara svårt att urskilja en enskild författare i referensen – inte minst om det bakom en viss referens finns många författare som i följande exempel: Bengtsson, Bo, Lillemor Jernberg, Lena Magnusson, K. A. Stefan Svensson, Bengt Turner & Carita Ytterberg (1998) Från allmännytta till bostadsrätt i miljonprogramsområden. Gävle: Institutet för bostadsforskning, Uppsala universitet. Att utforma en referenslista kan för nybörjaren te sig krångligt, men denna förteckning har trots allt en viktig funktion: att läsaren lätt ska kunna söka upp den litteratur som författaren hänvisar till. Nedan följer anvisningar för hur olika typer av verk återges i referenslistan med efterföljande exempel. 20 (a) Monografier, rapporter m.m. Titeln på monografier, skrifter, publicerade rapporter och liknande kursiveras. Referensen till böcker, monografier eller antologier, avslutas med en uppgift om förlagsort och bokförlag, vilket framgår av bokens copyrightsida. Observera att tryckort (eller land) och tryckeriets namn inte ska anges! ISBN-nummer anges inte i referenslistan. Andersson, Christina (1990) Dåliga flickor är inte det sämsta. Stockholm: Stiftelsen Kvinnoforum. Bergmark, Anders & Lars Oscarsson (1988) Drug abuse and treatment. A study of social conditions and contextual strategies. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Björling, Bam (1979) I stället för vård - allting flyter. RFHL:s skriftserie nr 23. Stockholm: Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. Bryman, Alan (2011) Samhällsvetenskapliga metoder. Andra uppl. Malmö: Liber. Socialstyrelsen (2010) En fast punkt. Vägledning om boendelösningar för hemlösa personer. Stockholm: Socialstyrelsen. Trulsson, Karin (1998) Det är i alla fall mitt barn. En studie av att vara missbrukare och mamma. Stockholm: Carlssons. Efter författarens namn (eller myndighetens namn, se ovan) anges således publiceringsåret för skriften. Detta framgår av dess copyrightsida. Observera att nytryck av samma upplaga av en bok inte skall rendera ett förändrat publikationsår i referenslistan (eller i referensen i brödtexten). Nytryck innebär att boken trycks på nytt med oförändrat innehåll, medan en ny upplaga innebär en förändring av texten i något avseende. När en bok ges ut i en ny upplaga anges detta direkt efter boktiteln: Exempel Tim Mays bok Samhällsvetenskaplig forskning gavs första gången ut 2001 i svensk översättning, men samma upplaga trycktes därefter om i olika omgångar, senast 2011. I referensen i löpande text anges enbart årtalet för när den första upplagan gavs ut, oberoende av när det gjordes nytryck: May (2001); i referenslistan: May, Tim (2001) Samhällsvetenskaplig forskning. Lund: Studentlitteratur. År 2013 gavs det dock ut en ny upplaga av Mays bok i svensk översättning, och då anges referensen i referenslistan enligt följande: May, Tim (2013) Samhällsvetenskaplig forskning. Andra uppl. Lund: Studentlitteratur. Vissa böcker som ges ut kan vara av äldre datum, antingen det är frågan om en nyutgivning av en svensk originaltext (t.ex. Alva och Gunnar Myrdals Kris i befolkningsfrågan från 1934) eller en bok i svensk översättning (t.ex. Nels Andersons Hobon som gavs ut 1923 i USA och som 2008 kom ut i svensk översättning). I båda dessa fall rekommenderar vi att ange även det ursprungliga publiceringsåret för att läsaren därmed ska få en uppfattning om när den aktuella texten först publicerades vilket ibland kan ha skett för mer än hundra år sedan (t.ex. texter av Karl Marx) eller i varje fall flera decennier tillbaka. Kunskap om detta är viktigt för att läsaren ska få en uppfattning om i vilken kontext som boken en gång skrevs och gavs ut. I fall som dessa anges inom parentes det ursprungliga publiceringsåret, följt av året för nyutgåvan eller när den svenska översättningen gavs ut. Anderson, Nels (1923/2008) Hobon. En sociologisk studie av den hemlöse mannen. Malmö: Égalité. Myrdal, Alva & Gunnar Myrdal (1934/1997) Kris i befolkningsfrågan. Nora: Nya Doxa. 21 (b) Tidskriftsartikel m.m. När det gäller referenser som är hämtade i tidskrifter kursiveras namnet på tidskriften. Man anger också artikelns titel, årgång, volym och nummer samt sidomfånget. För en artikel i en dagstidning anges publiceringsdatum. Berner, Örjan (2011) Lång georgisk kamp mot rysk omfamning. Svenska Dagbladet, den 9 april 2011, Under strecket, kulturbilagan, s. 13. Hazelrigg, Lawrence E. (1986) Is there a choice between ’constructionism’ and ’objectivism’? Social Problems, 33 (6): 51-53. Första siffran efter tidskriftsnamnet anger volymnummer, efterföljande siffra inom parentes anger tidskriftsnumret inom volymen. Därefter anges ett kolontecken följt av sidnumreringen som omsluter artikeln (fr.o.m. – t.o.m.). (c) Antologi Antologier utgörs av fristående textkapitel av skilda författare. Referenser till ett kapitel som ingår i en antologi ska ange såväl kapitelförfattaren som antologins redaktör. Observera att antologins titel kursiveras. Jacobsson, Katarina (2008) Den svårfångade kvaliteten. I: Katarina Sjöberg & David Wästerfors (red.) Uppdrag forskning. Om konsten att genomföra kvalitativa studier. Malmö: Liber. Sauer, Lennart (2000) Etiska överväganden i forskningen med personer med utvecklingsstörning. I: Lennart Nygren, Inger Olofsson & Per-Olof Ågren (red.) Forskning på gott och ont. En antologi om samhällsvetenskaplig forskningsetik. Umeå: Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet. (d) Internetkälla Referenser till källor på Internet ska förutom att ange upphovsmannen till källan, även ange titel, år, webbadress och den dag man hämtade informationen. Regeringen (2015) Ärendeförteckning till regeringens sammanträde den 11 mars 2015. [http://www.regeringen.se/sb/d/19767/a/255615. Hämtat: 2015-03-13.] (e) Offentliga utredningar och riksdagstryck Vid hänvisning till riksdagstryck (motioner, propositioner m.m.), och statliga offentliga utredningar (SOU-serien) är det onödigt att ange förlagsort och förlag, då dessa publikationer inte är utgivna av något ”förlag” i egentlig mening. Vid hänvisning till den så kallade departementsserien (Ds) ska dock det aktuella departementet anges som ”förlag”. Ds 2013:65. Elektronisk kommunikation vid rättspsykiatrisk vård m.m.. Stockholm: Socialdepartementet. Motion 2014/15:1352. Djurrättsrelaterad brottslighet. Riksdagsmotion av Kristina Yngwe (c). Prop. 2013/14:208. Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor. 22 SOU 2012:47. Harmoniserat inkomstbegrepp. Möjligheter att använda månadsuppgifter i social- och arbetslöshetsförsäkringarna. Betänkande av Parlamentariska socialförsäkringsutredningen. (f) Svensk författningssamling SFS återges i kronologisk ordning: SFS 2001:453. Socialtjänstlag SFS 2002:439. Lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (g) Rättsfall Rättsfall förtecknas under en egen underrubrik (Rättsfall) i referenslistan i hierarkisk och kronologisk ordning. Hierarkisk ordning tar sikte på instansordningen och innebär att domar från Högsta domstolen redovisas före rättsfall från hovrätter och tingsrätter. Domar från tidigare Regeringsrätten och nuvarande Högsta förvaltningsdomstolen anges före domar från kammarrätter och förvaltningsrätter. Rättsfall från specialdomstolar (t.ex. Arbetsdomstolen) redovisas separat. JO:s beslut ska också redovisas som rättsfall. Exempel NJA 1992 s. 812 RegR 2009-11-19/mål nr 6165-06 (RÅ 2009 ref. 103) HFD 2014-02-10/mål nr 895-13 Göteborgs TR 2009-11-17/mål nr B 1957-08 JO 2012/13 s. 312 AD 1988 nr 100 Domar från högre instanser finns publicerade i olika referatsamlingar, men som också finns tillgängliga i databaserna Zeteo, Karnov och Infotorg Juridik som du har access till via Universitetsbiblioteket. Referatsamlingar av Högsta domstolens avgöranden publiceras i NJA (Nytt Juridiskt Arkiv). Rättsfall från HFD publiceras i Högsta förvaltningsdomstolens årsbok. Rättsfall som hovrätterna själva har bedömt vara intressanta publiceras i årsboken Rättsfall från hovrätterna (RH). AD:s avgörande finns i Arbetsdomstolens domar. Ett urval av JO:s beslut finns i Justitieombudsmännens ämbetsberättelse, som vid varje riksmöte överlämnas till riksdagen. JO:s beslut publiceras också löpande på dess egen hemsida (www.jo.se). (h) Samma författare, samma publiceringsår Finns det mer än en referens från samma publiceringsår av samma författare skiljs arbetena åt med hjälp av att man sätter gemena (”små”) bokstäver, med början på ”a”, efter publiceringsåret. Denzin, Norman K. (1992a) The Research Act. A Theoretical Introduction To Sociological Methods. Chicago: Aldline Publishing Company Denzin, Norman K. (1992b) Symbolic interactionism and cultural studies. Cambridge, Massachusetts: Blackwell. 23 4. Formalia Det är innehållet i en uppsats som är det intressanta för flertalet läsare. Innehållet kan dock göras mer eller mindre tillgängligt. Så kallad formalia är en uppsättning anvisningar som syftar till en viss standardisering av vetenskapliga texter. En etablerad form erbjuder läsaren ett slags navigationshjälp i uppgiften att läsa texten. Den igenkännbara formen innebär också att läsaren, om han eller hon så önskar, kan välja enskilda delar utan att behöva läsa igenom uppsatsen eller avhandlingen från pärm till pärm. I detta avsnitt ges anvisningar kring vilka delar din uppsats ska innehålla och hur de ska utformas. Vidare ges råd och rekommendationer beträffande typografi, språklig stil, omfång etc. Det ska tilläggas att det inte finns en exakt form för vetenskapliga texter; det kan variera i smått mellan olika traditioner och discipliner. Formen är givetvis inte heller fixerad för tid och evighet. Den förändras över tid och i synnerhet i takt med teknisk utveckling. Anvisningar beträffande formalia under skrivmaskinens era, präglades av de betydligt mer begränsade möjligheter till ordbehandling som då rådde. I all utveckling (och bevarande) av vetenskaplig formalia finns dock ett grundläggande syfte: att läsaren enligt etablerade, igenkännbara mönster ska kunna tillgodogöra sig textens innehåll och ha bästa möjliga förutsättningar att bedöma och granska detta innehåll. Uppsatsens delar Frånsett hur du disponerar den så kallade huvudtexten finns en given form för vilka yttre beståndsdelar uppsatsen ska ha. Vad dessa ska inne-hålla samt var de ska placeras presenteras nedan. Titelsida Uppsatsens titelsida ska innehålla uppgifter om var texten är skriven, i vilket sammanhang och av vem. Uppgifter om själva textens innehåll ska framgå av uppsatstiteln. Lägg särskild vikt vid valet av uppsatstitel: kärnfull och inte för lång! Hur uppgifterna på titelsidan placeras framgår av en mall som finns att hämta på kurssajten. Abstract Efter titelsidan följer en sida med en kort sammanfattning av uppsatsens innehåll under rubriken ”Abstract”. Det ska bestå av en kort och fristående text som innehåller syfte, urval och metod, samt de viktigaste resultaten eller slutsatserna av arbetet. Texten skrivs med enkelt radavstånd i ett sammanhängande stycke. Texten bör inte överstiga en halv sida. I anslutning till sammanfattningen ska tre till fem nyckelord redovisas vilka ska 24 täcka uppsatsens innehåll väl. Nyckelorden gör det möjligt att söka uppsatsen i databasen LUP. Uppsatsens abstract är arbetets ”ansikte utåt” och är därför mycket viktig. Det ska skrivas på god engelska för att ge vägledning också till utländska studenter och lärare om uppsatsernas innehåll. Se till att få hjälp av någon om du har svårt att skriva på engelska. Sammanfattningen bör skrivas i imperfekt när tillvägagångssätt och resultat anges (”the aim was…”, ”we found…”). Ett exempel på abstract finns i bilaga 1. Förord Ett förord (som inte är obligatoriskt) placeras vanligtvis omedelbart före innehållsförteckningen och ger tillfälle att tacka de personer eller organisationer som varit betydelsefulla för arbetets slutförande. Man kan också välja ett mer diskret sätt att framföra eventuella tack genom att placera texten i en fotnot på huvudtextens första sida. Innehållsförteckning Efter abstract följer innehållsförteckning som är inledningen till den egentliga uppsatstexten. Förutom att underlätta för läsarna att hitta vad de söker i texten tjänar innehållsförteckningen även som en överblick av uppsatsens rubriksystem. Ett konsekvent och tydligt rubriksystem ger läsaren en anvisning om hur texten är uppbyggd (se mer om detta under ”Rubriker”). I innehållsförteckningen anges uppsatsens samtliga rubriker med tillhörande sidhänvisning. Uppsatsens olika rubriknivåer ska typografiskt framgå av innehållsförteckningen så att läsaren lätt förstår hur de förhåller sig till varandra. Det kan till exempel göras med hjälp av numrerade huvudrubriker och indragen rubriktext för underrubriker. Observera att bilagor ingår i innehållsförteckningen och ska således ges en egen rubrik och sidhänvisning. Huvudtext Innehållsförteckningen följs av uppsatsens huvudtext. Det är i denna del uppsatsens olika byggstenar (se kapitel 2) fogas samman i en logisk följd. Det finns inget facit över hur denna följd ska se ut. Uppsatsens disposition måste vara anpassad till det konkreta innehållet. Hur uppsatsen läggs upp och vilka innehållsliga delar den består av varierar med uppgiftens karaktär. I kapitel två presenteras uppsatsens olika delar i den kronologiska ordning som utmärker återgivningen av en forskningsprocess: problemformulering, syfte och frågeställningar, kunskapsläget, teori, metod, resultat och analys samt slutdiskussion. I själva verket fortskrider naturligtvis arbetet betydligt mer integrerat (eller till synes ostrukturerat) än vad en dylik disposition anger. För att förmedla din undersökning till andra måste den emellertid presenteras i en ordnad form och den vedertagna akademiska formen är med viss variation den ovan nämnda. Observera att ”Huvudtext” inte är en rubrik som ska användas i uppsatsen! Här använder du givetvis rubriker som bäst beskriver det du vill redogöra för. 25 Referenslista Efter huvudtexten följer en referenslista. Det är en förteckning över de vetenskapliga arbeten som du hänvisat till i huvudtexten. Böcker som förvisso kan ha betydelse för arbetet, men som inte hänvisats till i huvudtexten ska inte listas i referenslistan. Kapitel 3 belyser i detalj såväl referensteknik som hur en referenslista konstrueras. Notera att referenser listas fortlöpande i bokstavsordning utan mellan rubriker. Bilagor Information som är väsentlig att presentera men alltför detaljerad att redo-göra för i huvudtexten, kan placeras i bilagor. Bilagorna numreras och återfinns som rubriker i innehållsförteckningen. Exempel på relevanta bilagor kan vara intervjuguide, enkät, presentationsbrev med vilket man närmat sig intervjupersoner etc. Det ska också finnas en hänvisning till varje bilaga i huvudtexten. Språkliga tips och förmaningar Det är en hövlighet mot läsaren att uttrycka sig så tydligt som möjligt med ett ledigt men ändå korrekt språk. En väsentlig del av skrivprocessen handlar om att upprepade gånger läsa igenom och skriva om det manus man arbetar med. Inte bara en eller två gånger. Det ska ske kontinuerligt under arbetets gång. Att ”vässa” den språkliga framställningen innebär samtidigt att du vässar ditt tänkande och din analys. Genom att ständigt växla mellan författar- och läsarrollen upptäcker du många oklarheter, felaktiga meningsuppbyggnader, osammanhängande struktur etc. Ta gärna hjälp av utomstående läsare som kan kommentera hur de uppfattar texten. Den viktigaste huvudregeln är att inte krångla till det mer än nödvändigt. Skriv inte sådant som du själv inte förstår! Använd datorns stavnings- och grammatikkontroll! Den kan emellertid aldrig ersätta manuell korrekturläsning. Stavfel, särskrivning av ord som ska vara sammansatta, felaktig kommatering är exempel på sådant som stör läsningen och ger ett mindre tilltalande intryck av texten. I värsta fall hänger läsaren upp sig på dessa språkliga brister och missar det egentliga innehållet. Konsultera Svenska Akademiens ordlista för ords stavning och böjning. Svenska skrivregler är en annan användbar hjälp (se kapitel 8). Observera att uppsatsens språkliga utformning är en av bedömningsgrunderna när examinerande lärare ska avgöra om uppsatsen uppfyller kriterierna för att uppsatsen ska få betyget Godkänd. Typografisk stil Efter att ha förvissat dig om att din uppsats är skriven på ett klart och tydligt språk samt att den är ordentligt korrekturläst, bör du lägga tid på typografisk utformning. Det är en välinvesterad tid då första intrycket av uppsatsen formas redan innan mottagaren ens börjat läsa. Ledorden är konsekvens och ”renhet” (t.ex. inga blandade typsnitt). Anvisningar om typografisk stil på Socialhögskolan är följande: 26 • 12 punkter stilstorlek i typsnittet Times New Roman eller motsvarande. 1,5 radavstånd. Lika stora sidmarginaler, cirka 3,5 cm. Ett tomrum på cirka 2,5 cm ska finnas under och över texten. • Sidnumreringen centreras i sidfoten. • Om du väljer att ha rak högermarginal måste du avstava texten för att undvika ”hål” i textraden. Detta görs lämpligen som sista åtgärd i en färdig text för att inte bindestrecken ska flyttas runt när du redigerar texten. Om den raka högermarginalen medför hålig text och ”flygande bindestreck” bör man hellre välja bort den. • Styckesindelning kan göras enligt två principer och aldrig skall de två sammanblandas! Antingen låter man en blankrad markera ett nytt styckes början, eller ett indrag från vänstermarginalen. Det senare sättet är att föredra ur typografisk synpunkt: texten ”flyter” utan störande avbrott. Blankraden härstammar från skrivmaskinseran. Det viktigaste är dock att tillämpa en princip konsekvent. Om du väljer indrag från vänstermarginalen är cirka 0,5 cm ett riktmärke. Observera dock att du aldrig gör indrag efter blankrad (dvs. efter rubriker, tabeller, exempel etc.) • Om du vill markera vissa enskilda ord i texten ska i första hand kursiv stil användas. Undvik fetstil. Använd inte understrykning eller VERSALER. Snarare än att ge uttryck för en lätt markering, tenderar de senare två varianterna att ”storma” fram ur texten vilket inte bara är oestetiskt utan även störande för läsningen. Det ska poängteras att examinator inte bedömer uppsatsen efter den typografiska stilen. Huvudsyftet med anvisningarna är att texten ska utformas så läsvänligt som möjligt. De ska ses som kvalificerade råd vilka bara ska frångås om du på motsvarande sätt kan erbjuda samma eller bättre läsvänlighet. Tabeller Tabeller skrivs enligt följande: Tabell X. Tabellrubrik som beskriver vad som tabellen visar (n=X) Mindre rubrik 1 Mindre rubrik 2 Mindre rubrik 3 Text 1 Siffra 1 Siffra 2 Text 2 Siffra 3 Siffra 4 Text 3 Siffra 5 Siffra 6 Förklaringar av använda förkortningar eller tecken Texten som förklarar vad som är resultatet av analysen i tabellen står i stort sett alltid under tabellen (undantaget kan vara om tabellen fyller en hel sida eller ändrar utskriftsformatet). Först presenteras huvuddragen i analysen, sedan detaljer. Mindre kompletterande analyser (t.ex. t-tester) baserade på siffrorna i tabellen återfinns också under tabellen. 27 Rubriker Huvudregeln vid formulering av uppsatsens rubriker är att de ska spegla innehållet i texten och vara relativt korta. Ett genomtänkt och tydligt markerat rubriksystem är av stort värde för läsaren som därmed lättare kan orientera sig i texten. Tre rubriknivåer är ofta fullt tillräckligt i uppsatser; för många rubriknivåer kan vara förvirrande. Med hjälp av varierande stilstorlekar signaleras vilken rubriknivå som avses. Nedan följer två förslag på hur rubriknivåerna kan skiljas åt (dessa kan givetvis varieras efter tycke, smak och funktion): 1 Kapitelrubrik (24 punkter) 1.1 Avdelningsrubrik (18 punkter) 1.1.1 Avsnittsrubrik (14 punkter) 1 Kapitelrubrik (18 punkter) Avdelningsrubrik (14 punkter) Avsnittsrubrik (12 punkter, kursiverat) Det är en smaksak om man vill numrera rubriknivåerna. En vanlig uppfattning är att siffrorna – framför allt på den tredje nivån – är måttligt vägledande eller rentav störande. Rubriker ska aldrig följas av skiljetecken; ingen punkt och inte heller kolon. Om rubriken är formulerad som en fråga ska den emellertid avslutas med ett frågetecken. Uppsatsens omfång Kandidatuppsatsens omfång uttryckt i antal ord – exklusive titelsida, abstract, förord, innehållsförteckning, referenslista och eventuella bilagor – ska hålla sig inom nedanstående intervall (lägst–högst antal ord). Intervallet varierar beroende på om uppsatsen har en eller två författare, men maximala antalet ord är detsamma oavsett om uppsatsen har en eller två författare. (En A4-sida med 1,5 radavstånd innehåller cirka 350 ord). Antal ord uppges på seminarieversionens titelsida (men inte på den slutgiltiga versionen som lämnas in för registrering i LUP). Förmågan att hålla sig inom angivna ramar ses som en del av examinationsuppgiften. Antal författare 1 2 Antal ord (lägst – högst) 10 000 – 15 000 12 000 – 15 000 28 Intervallets gränser kan undantagsvis överskridas om det med hänsyn till uppsatsens ämne och/eller metod är sakligt motiverat. Detta ställningstagande ska föregås av samråd med handledaren. 29 5. Bedömningskriterier Det viktigaste kriteriet är naturligtvis att du planerar och genomför din undersökning på ett sådant sätt att det möjliggör en god analys och tillförlitliga resultat. Vidare är det viktigt att undersökningen genomförs på ett etiskt godtagbart sätt. Härutöver beaktas följande kriterier: Problemformulering Problemformuleringen och syftet ska vara tydligt och ha vetenskaplig relevans för ämnet socialt arbete. Problemets bakgrund och sammanhang ska beskrivas och avgränsas i relation till ett forskningsområde; forskningsansatsen ska förankras i tidigare forskning och/eller teori. Frågeställningen ska vara lätt att urskilja och fånga in relevanta frågor rörande problemområdet ifråga. Kunskapsläget Av uppsatsen skall framgå att författaren visar prov på medvetenhet om tidigare forskning och annan kunskapsproduktion som har anknytning till uppsatsens syfte och frågeställningar. Att uppsatsens forskningsfrågor knyts samman med kunskapsläget är inte minst viktigt för att motivera dessa. Teori I uppsatsen ska tolkningar och analys av det insamlade materialet knytas an till teorier, teoretiska perspektiv och/eller begrepp. Dessa ska också motiveras och/eller diskuteras i förhållande till forskningsfrågorna. Ett alternativ är att materialet relateras till konstaterade resultat, mönster eller jämförelser som gjorts på området i tidigare studier. Centrala definitioner och analytiska begrepp ska klargöras och diskuteras. Vidare bör det framgå inom vilken eller vilka teoribildningar de teoretiska begreppen hör hemma. Metodmedvetenhet Uppsatsen ska innehålla en redogörelse för de tillvägagångssätt som använts i insamlingen av materialet. Författaren ska redogöra för några av den valda metodens (metodernas) förtjänster och begränsningar, samt hur dessa har hanterats i framställningen. Det empiriska materialets (och analysens) tillförlitlighet och trovärdighet är avhängigt på vilket sätt data samlats in – därför är det viktigt att motivera och diskutera valet av datainsamlingsmetoder. Hur man har gått tillväga i bearbetningen av det empiriska materialet ska också framgå. En diskussion kring forskningsetiska aspekter på undersökningen ska också finnas. Om uppsatsens skrivs av två författare ska det finnas en tydlig redogörelse om den inbördes arbetsfördelningen, eftersom betygssättningen inte är kollektiv utan avser varje enskild författare. 30 Analys Den systematiserade empirin betraktas dels med hjälp av teorier, teoretiska/analytiska begrepp eller perspektiv, dels med hjälp av återkoppling till kunskapsläget. Empiriskt material ska användas på ett väl avvägt sätt, det vill säga noggrant redogöras för men inte oreflekterat dominera framställningen. Författaren ska argumentera för hur utvalda begrepp och teoretiska perspektiv kan tillföra något i beaktande av empirin. Det ska finnas en tydlig skillnad mellan empiriska data å ena sidan och egna reflektioner å den andra. Kritiskt tänkande Det ska framgå att författaren kan distansera sig från sin egen förförståelse och sitt eget perspektiv på det undersökta problemet, till exempel genom att visa på förekomsten av olika perspektiv på ett och samma problem. Framställning Framställningen ska: • Genomsyras av en god språkbehandling. • Innehålla enhetlighet i källhänvisningar och rubriknivåer. I förekommande fall ska tabeller och figurer vara överskådliga och kommenterade. • Göra tydlig åtskillnad mellan referat, tolkningar och åsikter. • Genomgående belägga centrala faktauppgifter. Därtill premieras kreativitet i framställningen som gynnar tillgänglighet och förståelse av uppsatsens problem. Komposition Behandlingen av uppsatsens ämne ska centreras kring dess syfte och frågeställningar. Dessa ska problematiseras inledningsvis och sedan knytas samman i avslutningen av uppsatsen. Bedömning Vid examination av uppsatsen vägs ovanstående kriterier samman. Även försvaret av uppsatsen spelar roll i bedömningen. Det innebär att brister i ett avseende kan vägas upp av förtjänster i ett annat. För de högre betygen i betygsskalan A–E och U (gäller uppsatser på avancerad nivå) krävs emellertid att uppsatsen i alla delar kännetecknas av en jämn och hög kvalitet (se vidare kapitel 6). 31 6. Avancerad nivå: magister och master Att skriva uppsats på avancerad nivå (magister och master) är förstås inte väsensskilt från att skriva kandidatuppsats. I mycket stor utsträckning gäller denna skrift också för den som skriver sin uppsats på avancerad nivå. I detta kapitel har vi dock samlat sådant som skiljer sig något eller på annat sätt kan vara särskilt viktigt för magister- och masteruppsatsskribenter att känna till. Några specifika riktlinjer • Den största kvalitetsskillnaden ska ske mellan grundnivå (kandidat-uppsatser) och avancerad nivå (magister/master) – skillnaden i kvalitet är mindre mellan magisteroch masteruppsatser. Arbetets djup och innehåll måste bedömas utifrån om det är en uppsats på 15 hp eller 30 hp där det givetvis förväntas mer av den senare. • Ansatsen/ambitionen/svårighetsgraden måste vara högre än på kandidatnivå. En problemformulering i stil med ”socialarbetares upplevelse av X” är godtagbar på kandidatnivå men tveksam på avancerad nivå och måste i så fall elaboreras betydligt mer och åtföljas av en kvalificerad analys. • En magister- eller masteruppsats måste generellt sett hålla en jämnare kvalitet i alla dess delar än vad som är brukligt för en kandidatuppsats. För de högre betygen i skalan A–E och U är det särskilt viktigt att uppsatsens alla delar håller god kvalitet. • Slutsatser ska vara väl motiverade med en tydlig argumentation. Studenten ska visa förmåga till en självständig, kritisk/distanserad analys – något som är särskilt viktigt för att erhålla betygen A och B. • Originalitet i ämnesval, metodval, teoretiskt grepp etc. bedöms som mycket positivt om än inte ett krav för godkänt. • På avancerad nivå är det ett krav att även internationell forskning omnämns och refereras vid en (selekterad) genomgång av tidigare forskning (om inte särskilda skäl finns att inte göra så). • Kandidatuppsatsskribenter uppmanas att använda originalkällor – i synnerhet när det gäller ett genomgående begrepp eller teoretiskt perspektiv. På avancerad nivå är detta ett krav. 32 • Abstract ska följa gängse struktur som är brukligt i vetenskapliga tidskrifter. De bör ha en logisk uppbyggnad och inte vara för långa och vaga. • Uppsatsens omfång uttryckt i antal ord – exklusive titelsida, abstract, förord, innehållsförteckning, referenslista och eventuella bilagor – ska hålla sig inom nedanstående intervall (lägst-högst antal ord). (En A4-sida med 1,5 radavstånd innehåller cirka 350 ord). Antal ord uppges på seminarieversionens titelsida (i den slutgiltiga versionen som ska registreras i LUP ska denna uppgift dock inte finnas med på titelsidan). Förmågan att hålla sig inom angivna ramar ses som en del av examinationsuppgiften. Uppsatspoäng Magister/master 15 hp Master 30 hp Antal ord (lägst – högst) 12 000 – 15 000 18 000 – 23 000 Intervallets gränser kan undantagsvis överskridas om det med hänsyn till uppsatsens ämne och/eller metod är sakligt motiverat. Detta ställningstagande ska föregås av samråd med handledaren. Uppsatsseminarierna Till formen är seminarierna upplagda på samma sätt som kandidatuppsatserna med undantag för andreopponentskap (se kapitel 7). Seminariedeltagarna förväntas läsa alla uppsatser som ventileras vid tillfället. Uppsatsseminarier för magister och master hålls tre gånger om året: juni och januari samt ett uppsamlingsseminarium vanligtvis i augusti. Varje omgång av uppsatser diskuteras av alla involverade examinerande lärare, men det är en ”huvudexaminator” som svarar för att skriva feedbackformuläret efter diskussion med en för ändamålet utsedd medbedömare. Alla involverade examinerande lärare sammanträder före uppsatsseminariet för att diskutera bedömningen av de enskilda arbetena – det är alltså flera examinerande lärare som tar del av magister- och masteruppsatserna. Vid själva seminariet deltar ”huvudexaminator” och medbedömare. Betyg – avancerad nivå På avancerad nivå finns betygen A, B, C, D, E och U där A är högsta betyg och U står för Underkänd. Underkända är de uppsatser som examinerande lärare bedömer vara i så stort behov av revidering att en ny seminariebehandling krävs. I likhet med kandidatuppsatserna ges utrymme för redaktionella ändringar (förtydliganden, formaliamissar etc.) Sådana revideringar ska vara gjorda inom en vecka i överenskommelse med examinerande lärare. Större revideringar och kompletteringar som krävs av examinerande lärare för att uppsatsen ska godkännas bör vara gjorda inom två månader. I dessa fall kan bara betyget E komma ifråga. 33 En uppsats kan inte revideras till ett högre betyg. Det är däremot fullt möjligt att få höga betyg även om en del smärre ändringar av redaktionell art, förtydliganden etc. krävs och som kan revideras inom en vecka. I likhet med kandidatuppsatserna laddas även magister- och masteruppsatser upp i LUP. 34 7. Uppsatsseminarium Det avslutande momentet i uppsatsarbetet är att lägga fram uppsatsen för seminariebehandling. Formen på ett uppsatsseminarium är densamma som vid andra akademiska seminarier där vetenskapliga texter granskas. Nedan ska seminariets syfte, deltagare och form beskrivas. Inom ramen för dessa givna förutsättningar är det deltagarnas uppgift att bidra till ett spännande innehåll och ett vetenskapligt utvecklande samtal. Kapitlet avslutas med ett antal råd till seminariets huvudaktörer för att de ska kunna förbereda sig inför denna uppgift. En utvecklande kritisk diskussion Syftet med ett uppsatsseminarium är att genom en noggrann och kritisk prövning ge akademisk legitimitet till den uppsats som läggs fram på seminariet. Man kan därför säga att en uppsats inte är klar förrän den har seminariebehandlats och redigerats enligt de råd och anvisningar som framkommit där. För att ge uppsatsen en korrekt och rättvis bedömning är formen på ett uppsatsseminarium viktig och följer klassiska akademiska regler. Den allra viktigaste ingrediensen i diskussionen på ett uppsatsseminarium är det kritiska förhållningssättet. Men detta innebär inte att opponenten (granskaren) till varje pris ska ”pulvrisera” respondentens (författarens) arbete och argument. En opposition ska med andra ord inte ha karaktären av en dräpande recension, snarare ska den sträva efter att skapa en utvecklande kritisk diskussion mellan opponent och respondent. Detta innebär att man som opponent självklart ska vara kritisk och belysa brister i uppsatsen. Kritiken ska dock framföras med respekt för respondenten och det arbete som hon eller han lagt ner i sin uppsats. Naturligtvis bör opponenten också lyfta fram uppsatsens förtjänster. Seminariets deltagare Respondent författare till uppsatsen. Opponent ansvarig för oppositionen. Examinerande lärare ansvarig för seminariet och bedömer om uppsatsen är godkänd eller underkänd. Master- och magisteruppsatser har en sexgradig betygsskala: A-E och U. Övriga moment som opposition och seminariedeltagande betygssätts enbart med G eller U, vilket gäller på alla nivåer. 35 Åhörare får gärna vara pålästa och delta i diskussionen när opponenten genomfört sin granskning av uppsatsen. Handledaren kan också närvara ibland, men då i egenskap av åhörare. Seminariets form Introduktion Examinerande lärare inleder seminariet genom att hälsa de närvarande välkomna och presentera opponenten, respondenten samt titeln på uppsatsen som ska behandlas. Tillrättalägganden Examinerande lärare lämnar ordet till respondenten som ges tillfälle att göra tillrättalägganden beträffande felaktigheter som eventuellt upptäckts efter tryckning av uppsatsen. Respondenten ska inte ta upp småfel (t.ex. enstaka stavfel), utan bara fel och brister som kan leda till missförstånd eller som på annat sätt påverkar innehållet i uppsatsen. Sammanfattning Härefter går ordet till opponenten som ska ge en kortfattad sammanfattning av uppsatsen. Här lyfts det allra viktigaste fram: • Vilket syfte har väglett undersökningen? • Vilket material och teoretiskt perspektiv har använts? • Vilka är de huvudsakliga slutsatser som författaren presenterar? Sammanfattningen tjänar två syften: (a) den utgör en ”repetition” för åhörare som inte läst arbetet lika noggrant som opponenten, (b) den tjänar till att redan inledningsvis för författaren fastställa att opponenten förstått vad uppsatsen går ut på. Opponenten avslutar sålunda sammanfattningen med att fråga respondenten om innehållet i uppsatsen är rätt uppfattat. Kommentar till sammanfattning Respondenten besvarar opponentens fråga om uppsatsens innehåll är korrekt uppfattat eller inte. Hon kan i det senare fallet göra förtydliganden av det hon anser att opponenten missuppfattat. Respondenten kan också ta upp sådant av uppsatsens innehåll som hon anser vara väsentligt men som inte lyfts fram av opponenten. Opposition och diskussion Därefter börjar opponenten med fortsättningen av oppositionen vilket innebär att hon bedömer uppsatsen som helhet: Hänger syfte, frågeställningar, teori och metod samman? Besvaras frågeställningarna? Tillämpas teorierna på det insamlade materialet? Problematiseras ämnet? Tillförs ny kunskap? Är materialet relevant? Är påståenden och slutsatser rimliga och argumenterade för? Andra viktiga frågor är om uppsatsen har en 36 ”röd tråd” och om tolkningarna har stöd i empirin och/eller teorin. Opponenten kan också presentera alternativa tolkningar till uppsatsens huvudtolkningar och resultat. Även uppsatsens formella uppbyggnad och användning av referenser ska granskas. Är uppsatsen framställd på ett klart och begripligt språk? Under denna genomgång ska respondenten ges tillfälle att bemöta och kommentera opponentens kritik och frågor. Oppositionen ska med andra ord vara en diskussion mellan opponent och respondent. Sammanfattande omdöme När opponenten är klar med sin granskning av uppsatsen och respondenten givits tillfälle att bemöta denna, ska opponenten ge ett sammanfattande omdöme av uppsatsens förtjänster och brister. Ett sådant omdöme kan bestå av endast några få meningar. I samband med oppositionen ska opponenten lämna ett skriftligt oppositionsunderlag på cirka en (1) sida till examinerande lärare. Andreopponenten får ordet När granskningen är klar lämnar examinerande lärare ordet till andreopponenten som ger några kompletterande kommentarer om uppsatsen. Andreopponenten ska också ha förberett ett par diskussionsfrågor som kan inleda den fria diskussionen där alla seminariedeltagare deltar. Här finns också tillfälle för examinerande lärare att ställa ytterligare frågor eller lämna synpunkter som inte framkommit under oppositionen eller den allmänna diskussionen. Därefter avslutas seminariet. Andreopponent används bara vid opposition på kandidatuppsatser. Examinerande lärares bedömning Examinerande lärares slutomdöme lämnas till författaren efter seminariets slut, såväl muntligt som i kortfattad skriftlig form. Respondentens försvar och argumentation under oppositionen vägs också in i bedömningen. Vid detta tillfälle anges också examinerande lärares synpunkter beträffande nödvändiga och/eller rekommenderade förändringar av uppsatsen till en slutlig version. Även i mycket bra uppsatser upptäcks alltid något slarvfel eller annat småfel vilket självklart ska revideras för att få bästa möjliga slutprodukt för publicering på LUP. Alla uppsatser ska sålunda lämnas in i slutlig version till examinerande lärare inom angiven tid (vanligtvis 7 arbetsdagar). Om krävda revideringar inte är åtgärdade inom angiven tid rapporteras uppsatsen som underkänd till Ladok (vilket innebär att studenten går upp vid omtentatillfället på en ny seminariebehandling inklusive opposition). Likaså om uppsatsen har brister av så allvarligt slag att en ny seminariebehandling bedöms vara nödvändig rapporteras den som underkänd till Ladok. Omtentatillfälle (dvs. ”uppsamlingsseminarier”) erbjuds 2–3 månader efter ordinarie seminarier. Datum för och rutiner kring dessa anslås på den öppna kurshemsidan och kurssajt. 37 För rätt till omtentamen etc. hänvisas till ”rättighetslistan” i Studiehandboken (tillgänglig på Socialhögskolans hemsida/student). Råd till respondenten: Undvik skyttegraven! Din uppsats har krävt mycket arbete och tålamod. Det är därför inte så konstigt om det känns som om mycket står på spel under uppsatsseminariet. Hellre än att betrakta seminariebehandlingen som ett nödvändigt ont, bör du se fram emot den med stor förväntan! Det är en fantastisk förmån att under en hel timme få sitt arbete diskuterat av aktörer som är väl insatta i din text. För att göra uppsatsseminariet till en mindre laddad situation bör du därför undvika att ”gräva ner dig i skyttegraven”. Kom ihåg att opponenten lagt ner en hel del arbete på att läsa din uppsats och förbereda oppositionen av den. Ta seminariet som en möjlighet att ytterligare förbättra uppsatsen med hjälp av opponentens och examinatorns synpunkter. Du bör också vara beredd på att bistå opponenten med tillgänglig litteratur om denna vill sätta sig in i de källor som du hänvisat till. Tänk på att det inte är du som diskuteras, utan din uppsats. Var ödmjuk och medge uppenbara brister i uppsatsen som opponenten eventuellt pekar på. Därmed inte sagt att du ska säga ”ja och amen” till alla synpunkter. Det du anser vara försvarbart ska du givetvis försvara och argumentera för. Opponenten sitter i viss mån med ”facit på hand” – det kan vara betydligt lättare att i efterhand konstatera att vissa val i uppsatsarbetet fått mindre lyckade konsekvenser. Ett fullt rimligt försvar är att sådana konsekvenser inte kunde förutses i arbetets inledande faser. Icke desto mindre är även misslyckanden och ”icke-resultat” fruktbara upptäckter i strävan att utveckla vetenskapliga arbeten. Råd till opponenten: Förbered dig med omsorg! Ditt sätt att lägga upp oppositionen har stor betydelse för hur seminariet kommer att upplevas av de medverkande. Även om man ofta betonar vikten av att opponenten inte enbart ska peka på brister i uppsatsen, är problemet ofta det motsatta. Det kan kännas besvärande att kritisera en studiekamrats uppsats, särskilt om man vet hur mycket arbete som har lagts ner på den. Därför är det viktigt att du ser dina kritiska synpunkter som ett bidrag till att utveckla den uppsats du opponerar på. Ett bra sätt att framföra kritik är att försöka formulera den som frågor till respondenten (Menar du att...? Kan du utveckla...? Kan man inte se det som om...? Skulle man inte i stället...?). Därmed inbjuder du också till en diskussion mellan dig och respondenten. För att på ett sakligt, ödmjukt och konstruktivt sätt framföra både kritik och förtjänster i en uppsats måste man vara väl påläst och ha förberett oppositionen noggrant. Läs uppsatsen minst två gånger! Det är först vid andra genomgången man kan bedöma dispositionen; hur väl hänger uppsatsens delar ihop? Genom en omsorgsfull förberedelse kan du undvika de vanligaste felen opponenter gör: att bygga upp oppositionen 38 på bagateller, att inte ge relevant kritik eller att bara ge överslätande beröm. All kritik, såväl positiv som negativ, ska motiveras (varför är det bra eller dåligt?). En av opponentens uppgifter är att bedöma om källor har använts och hänvisats till på ett korrekt sätt. Det innebär naturligtvis inte att man som opponent tvingas läsa all litteratur som listas i referenslistan. Däremot kan det vara lämpligt att sätta sig in i någon eller några av de centrala källorna. Det är framför allt uppsatsens innehåll som du ska granska kritiskt: metod- och teorival, analys, slutsatser osv. Du ska också påpeka stavfel och annan formalia, men det är inte tillrådligt att göra en stor föreställning av det. Skriv i stället ner de formalia- och språkfel du upptäckt och överlämna det till respondenten efter seminariet. Gör en disposition över vad du tänker ta upp under seminariet – detta oppositionsunderlag lämnas till examinerande lärare i samband med seminariet. 39 8. Litteraturförslag I detta avslutande kapitel finns ett axplock av metodlitteratur, såväl allmän som mer specialiserad, samt förslag på böcker i ”konsten att skriva”-genren. Syftet med denna sammanställning är framför allt att tillhandahålla tips på litteratur som är behjälplig under uppsatsarbetets gång. Ett annat syfte är att visa på den mängd av metodböcker som florerar: det finns alltså inte en metodbok som har alla svaren. Allmän metodlitteratur Bryman, Alan (2011) Samhällsvetenskapliga metoder. Andra uppl. Malmö: Liber. Grønmo, Sigmund (2006) Metoder i samhällsvetenskap. Malmö: Liber. Johannessen, Asbjørn & Per Arne Tufte (2003) Introduktion till samhällsvetenskaplig metod. Malmö: Liber. May, Tim (2013) Samhällsvetenskaplig forskning. Andra uppl. Lund: Studentlitteratur. Meeuwisse, Anna, Hans Swärd, Rosmari Eliasson-Lappalainen & Katarina Jacobsson (red.) (2008) Forskningsmetodik för socialvetare. Stockholm: Natur och Kultur. Specialiserad metodlitteratur Ahrne, Göran & Peter Svensson (red.) (2011) Handbok i kvalitativa metoder. Malmö: Liber. Aspers, Patrik (2011) Etnografiska metoder. Andra uppl. Malmö: Liber. Brinkmann, Svend & Lene Tanggard (red.) (2015) Kvalitative metoder. En grundbog. Andra uppl. Köpenhamn: Hans Reitzels Forlag. Börjesson, Mats (2003) Diskurser och konstruktioner. En sorts metodbok. Lund: Studentlitteratur. Börjesson, Mats & Eva Palmblad (red.) (2007) Diskursanalys i praktiken. Malmö: Liber. Carey, Malcolm (2009) The Social Work Dissertation. Using small-scale qualitative methodology. Berkshire: McGraw Hill, Open University Press. Czarniawska, Barbara (2007) Shadowing – and other techniques for doing fieldwork in modern societies. Malmö: Liber; Copenhagen Business School Press. Djurfeldt, Göran, Rolf Larsson & Ola Stjärnhagen. (2010) Statistisk verktygslåda 1. Samhällsvetenskaplig orsaksanalys med kvantitativa metoder. Andra uppl. Lund: Studentlitteratur. Djurfeldt, Göran & Mimmi Barmark (2009) Statistisk verktygslåda 2. Multivariat analys. Lund: Studentlitteratur. Emerson, Robert M. (red.) (2001) Contemporary Field Research. Perspectives and Formulations. Andra uppl. Prospect Hights, Ill.: Waveland Press. 40 Emerson, Robert M., Rachel I. Fretz & Linda L. Shaw (1995) Writing Ethnographic Fieldnotes. Chicago: The University of Chicago Press. Fangen, Katrine & Ann-Mari Sellerberg (2011) Många möjliga metoder. Lund: Studentlitteratur. Gubrium, Jaber F. & James A. Holstein (red.) (2002) Handbook of Interview Research. Context and Method. London: Sage. Guvå, Gunilla & Ingrid Hylander (2003) Grundad teori – ett teorigenererande forskningsperspektiv. Stockholm: Liber. Haavind, Hanne (red.) (2000) Kön och tolkning. Metodiska möjligheter i kvalitativ forskning. Stockholm: Natur och Kultur. Kvale, Steinar & Svend Brinkmann (2014) Den kvalitativa forskningsintervjun. Tredje uppl. Lund: Studentlitteratur. Körner, Svante & Lars Wahlgren (2005) Statistiska metoder. Andra uppl. Lund: Studentlitteratur. Lantz, Björn (2014) Den statistiska undersökningen – grundläggande metodik och typiska problem. Andra uppl. Lund: Studentlitteratur. Lee, Raymond M. (1993) Doing Research on Sensitive Topics. London: Sage. Lisper, Hans-Olof & Stefan Lisper (2005) Statistik för samhällsvetare. Malmö: Liber. Merriam, Sharan B. (1993) Fallstudien som forskningsmetod. Lund: Studentlitteratur. Rienecker, Lotte (2003) Problemformulering. Malmö: Liber. Riessman, Catherine Kohler (2008) Narrative Methods for the Human Sciences. Thousand Oaks: Sage. Ryen, Anne (2004) Kvalitativ intervju: från vetenskapsteori till fältstudier. Malmö: Liber. Seale, Clive, Giampietro Gobo, Jaber F. Gubrium & David Silverman (red.) (2004) Qualitative Research Practice. London: Sage. Silverman, David (2011) Interpreting Qualitative Data. A guide to the principles of qualitative research. Fjärde uppl. London: Sage. Sjöberg, Katarina (2011) The Ethnographic Encounter. Lund: Sekel Bokförlag. Sjöberg, Katarina & David Wästerfors (red.) (2008) Uppdrag: forskning – konsten att genomföra kvalitativa studier. Malmö: Liber. Tjora, Aksel (2012) Från nyfikenhet till systematisk kunskap. Kvalitativ forskning i praktiken. Lund: Studentlitteratur. Trost, Jan (2010) Kvalitativa intervjuer. Fjärde uppl. Lund: Studentlitteratur. Van Maanen, John (2011) Tales of the Field. On writing Ethnography. Andra uppl. Chicago: The University of Chicago Press. Vetenskapsrådet (u.å) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet. Winther Jørgensen, Marianne & Louise Phillips (2000) Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur. Wiberg, Viveka (2010) Fokusgrupper. Andra uppl. Lund: Studentlitteratur. Yin, Robert K: (2007) Fallstudier: design och genomförande. Malmö: Liber. 41 Om skrivandets konst m.m. Asplund, Johan (2002) Avhandlingens språkdräkt. Göteborg: Korpen. Becker, Howard S. (1986) Writing for Social Scientists. How to Start and Finish Your Thesis, Book, or Article. Chicago: The University of Chicago Press. Björk, Lennart, Christine Räisänen & Maj Björk (2003) Academic Writing. A University Writing Course. Tredje uppl. Lund: Studentlitteratur. Gustavsson, Jakob & Maria Hedlund (2005) Konsten att skriva och tala, version 4 (elektronisk), Lunds universitet. [Tillgänglig: www.svet.lu.se; Grundutbildning/tekniska hjälpmedel. Hämtad: 2006-06-07]. Jarrick, Arne & Olle Josephson (1996) Från tanke till text. En språkhandbok för uppsatsskrivande studenter. Lund: Studentlitteratur. Nylén, Ulrica (2005) Att presentera kvalitativa data. Framställningsstrategier för empiriredovisning. Malmö: Liber. Närvänen, Anna-Liisa (1999) När kvalitativa studier blir text. Lund: Studentlitteratur. Rienecker, Lotte & Peter Stray Jørgensen (2014) Att skriva en bra uppsats. Tredje uppl. Malmö: Liber. Språkrådet (2008) Svenska skrivregler. Tredje uppl. Stockholm: Liber. Strunk Jr, William & Elwyn Brooks White (2000) The Elements of Style. Fjärde uppl. New York: Longman Publishers. Svenska språknämnden (2003) Svenskt språkbruk. Ordbok över konstruktioner och fraser. Stockholm: Norstedts. Svenska språknämnden (2005) Språkriktighetsboken. Stockholm: Norstedts Akademiska förlag. Andra relevanta skrifter Gustafsson, Göran Hermerén & Bo Petersson (2004) Vad är god forskningssed? Synpunkter, riktlinjer och exempel. Stockholm: Vetenskapsrådet. 42 Bilaga 1 ABSTRACT Author: Sara Hultqvist Title: Between the told and the unspeakable: on social workers’ competence in social investigations concerning children. [Translated title] Supervisor: Verner Denvall Assessor: Hans Swärd (ifylles efter examination) The aim of this study was to examine the concept of competence within the social services. More specifically its aim was to find out how the social workers themselves look upon their own competence in social investigations concerning children. As the study was based on focus groups the main questions were vague at the beginning and were cleared later on during the group sessions. In three focus group interviews in three different municipalities in southern Sweden, eleven social workers were asked to discuss this issue. Nine themes were identified that seemed to play a special role in the discussions about competence: practice, experience, approach, intuition, responsibility, theories, methods and laws, reflection, resources and ethics, specialization versus integration. The analysis was based on two different kinds of perspectives: one focusing knowing-in-action and the other focusing the organization framing the competence considered. As a conclusion the first seven themes can be seen as a definition of the competence used in social investigations concerning children. They include both the skills, the know-how and the lack of competence, the deficit. Even though these themes define competence, they have to be understood in their context, in the organization that forms the frame. The last two themes give examples of organizational factors influencing the competence. Key words: focus groups, competence, social workers, social investigation, children. 43
© Copyright 2024