1. No category

JURIDISKA FAKULTETEN
vid Lunds universitet
Alexander Karlström
Onödigt lidande
En utilitaristisk analys av svensk djurskyddslagstiftning
Straffansvar och straffpåföljder med särskilt fokus på det
kriminella våldet JUEN01
Uppsats på juristprogrammet
Handledare: Helen Örnemark Hansen
HT14
1
Innehållsförteckning
SAMMANFATTNING
3
1
4
2
INLEDNING
1.1
Bakgrund
4
1.2
Syfte och frågeställningar
4
1.3
Metod och perspektiv
5
1.4
Material
5
1.5
Avgränsningar
6
1.6
Disposition
6
GÄLLANDE RÄTT
7
2.1
Introduktion
7
2.2
Djurplågeriförbudet
7
2.2.1
2.2.2
2.2.3
2.2.4
2.3
Djurskyddslagen
2.3.1
2.3.2
2.3.3
3
”Djur”
”Lidande”
”Otillbörligen”
Sammanfattning av våldsskyddet
7
8
9
10
10
Allmänt om lagen
Lagens straffrättsliga dimension
Sammanfattning av våldsskyddet
ANALYS
10
11
13
13
3.1
Introduktion
13
3.2
En nyttobaserad lagstiftning
13
3.3
En utilitaristisk analys av rättsreglerna
15
3.4
Slutsatser
18
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING
19
Rättsligt material
19
Litteratur
19
Tidskrifter
19
Elektroniska källor
19
Övrigt material
19
2
Sammanfattning
I denna uppsats, som skrivs inom kursen Straffansvar och straffpåföljder
med särskilt fokus på det kriminella våldet på Juristprogrammet, och som
behandlar frågan om djurs skydd mot våld, går jag först igenom 16 kap. 13§
Brottsbalken och Djurskyddslag (1988:534) och beskriver det sätt på vilket
dessa författningar ger djur ett skydd mot våld. Därefter analyserar jag
författningarna ur ett utilitaristiskt moralfilosofiskt perspektiv och kommer
fram till att svensk straffrätt gällande våld mot djur inte till fullo lever upp
till de krav som utilitarismen ställer på vårt handlande, kanske främst för att
de ger specifika mänskliga intressen en särställning, varför djurs lidande
anses tillåtligt med hänsyn till dessa intressen.
3
1 Inledning
1.1
Bakgrund
Frågor om djurs välbefinnande och vilka etiska krav som kan ställas på
människors handlande gentemot andra djur är på intet sätt nya. På samma
gång är de inte heller gamla utan är ständigt aktuella och ger ständigt
upphov till nya diskussioner och debatter – vilket kanske inte är så
underligt, givet att människors liv i stor utsträckning torde vara beroende av
eller åtminstone nära sammanflätat med djurs. Människor har husdjur, äter
och klär sig i djur, använder andra produkter som gjorts av eller med hjälp
av djur och så vidare – och det alldeles bortsett från att människor
ofrånkomligen befinner sig i ett större ekosystem, varigenom djur påverkas
redan av blotta närvaron av människor.
Det är vidare en, åtminstone i min egen erfarenhet, allmänt accepterad
föreställning att djur kan ha moraliska anspråk. Med det menas att
människor i gemen tycks anse att vi kan ställa (moraliska) krav på hur vi
behandlar (åtminstone vissa) djur. Många skulle till exempel säkert anse att
det var fel eller ont att lägga ut förgiftad hundmat längs vägar där hundar
ofta rastas, och inte endast därför att detta emotionellt eller ekonomiskt
skadar de hundägare vars hundar äter av maten och dör under plågor, utan
just därför att det skadar hundarna.
Svensk rätt innehåller regler som syftar till att skydda just det moraliskt
relevanta intresse som är djurs välbefinnande1, bortsett från mänskliga
intressen. Bland annat finns det ett straffrättsligt förbud mot djurplågeri i
BrB 16:13, och en egen lag med ett flertal regleringar ämnade att skydda
djur i den s.k. djurskyddslagen, varav flera dessutom har straffrättsliga
sanktioner. Det är om dessa två lagrum som denna uppsats ska handla.
1.2
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är tvådelat. Dels har den syftet att beskriva det
skydd mot våld som tillerkänns djur i den svenska straffrätten, dels att
granska detta skydd ur ett etiskt perspektiv för att utvärdera om det
uppfyller de moraliska krav som kan ställas på mänsklig interaktion med
djur. Med andra ord kan syftet sammanfattas i två frågeställningar:
A) Vilket skydd mot våld ges djur i svensk straffrätt, och
B) Är detta skydd tillräckligt gott, moraliskt sett?
Det jag är intresserad av är, för denna uppsats, således inte enbart innehållet
i gällande rätt utan även den moraliska betydelsen av detta innehåll. Jag vill
1
Se t.ex. prop. 1987/88:93 s.14.
4
alltså problematisera rättens moraliska dimension, utöver att klargöra dess
innehåll. Man skulle alltså kunna säga att jag har en tvärvetenskaplig ansats
i uppsatsen, i den mån moralfilosofi inte redan kan sägas ingå i
rättsvetenskapen via allmän rättslära.
1.3
Metod och perspektiv
För att besvara den första av mina två frågeställningar använder jag
rättsdogmatisk metod, dvs. uttolkandet av gällande rätt genom användning
av rättskälleläran, eftersom det är just gällande rätt frågan gäller. Någon mer
ingående diskussion av mitt metodval i denna del tycks mig inte nödvändig.
För att besvara den andra frågan granskar jag den gällande rätten ur vad man
kanske kan kalla för ett moralfilosofiskt perspektiv. Det innebär att jag
kommer att läsa och analysera gällande rätt utifrån dess förhållande till
moralfilosofisk teori. Jag kommer, mer bestämt, att undersöka hur väl
lagstiftningen överensstämmer med de krav på handlande som uppställs av
en specifik moralisk teori, nämligen den utilitaristiska. Det jag gör är med
andra ord att jämföra de handlingsnormer som följer av svensk rätt, vad
gäller våld mot djur, med de krav som en utilitaristisk moralteori ställer på
vårt handlande.
Valet av just en utilitaristisk moralteori kan inte rättfärdigas utan hänvisning
till sådant som behandlas först i uppsatsen substantiella del. Jag kommer
därför att argumentera för den utilitaristiska teorins relevans i
sammanhanget i anslutning till att jag beskriver densamma. För stunden kan
man dock säga att jag valt just utilitarismen därför att den, åtminstone prima
facie, har en slående likhet med de idéer svensk djurskyddslagstiftning ger
uttryck för.
1.4
Material
I uppsatsen använder jag mig i första hand av rättsligt material för att uttolka
innehållet i gällande (straff)rätt, såvitt det angår djurs skydd mot våld. Jag
använder mig härvid av två lagrum, BrB 16:13 och Djurskyddslag
(1988:534), då jag uppfattat att dessa två innehåller den huvudsakliga
straffrättsliga regleringen av frågan. För att uttolka gällande rätt använder
jag mig även av praxis, förarbeten och doktrin relevant till dessa två lagrum.
Vad gäller besvarandet av uppsatsen andra frågeställning, dvs. huruvida
gällande rätt är moraliskt tillräcklig, använder jag mig av filosofisk litteratur
för att beskriva det utilitaristiska synsätt jag tillämpar samt vilka moraliska
krav detta medför. Den litteratur jag använder är inte någon ”urkund”, i den
bemärkelsen att det är en ursprunglig formulering av utilitaristiska teorier,
utan är snarare en sammanfattning eller beskrivning av sådana teorier.
5
1.5
Avgränsningar
Eftersom denna uppsats skrivs inom ramen för en kurs som behandlar
svensk straffrätt och det kriminella våldet, avgränsar jag mig här till att
enbart beskriva det skydd mot våld mot djur som svensk straffrätt
innehåller. Härmed menas att jag endast kommer att beskriva det
straffrättsliga ansvar som avkrävs av enskilda för brottsliga gärningar som
kan sägas utgöra eller innehålla våld mot djur. Andra rättsliga åtgärder eller
regler för att minska eller förhindra våld mot djur är inte föremål för denna
undersökning. På grund av uppgiftens något begränsade omfattning har jag
valt att endast studera 16:13 BrB och djurskyddslagen, som i någon mån får
sägas vara de huvudsakliga reglerna på området, och inte andra rättsregler
av relevans (såsom exempelvis vissa bestämmelser i Jaktlagen (1987:259)
eller bestämmelserna i BrB mot skadegörelse).
Inte heller kommer jag att uppehålla mig vid regler som är till för att främja
djurs välbefinnande på andra sätt än att just förhindra att de utsätts för våld.
Med ”våld” menas här och i resten av texten motsvarande
normalanvändningen av begreppet, dvs. allt handlande och alla
underlåtenheter som på något sätt fysiskt, psykiskt eller emotionellt vållar
någon en skada.
Jag kommer vidare inte att behandla allmänna straffrättsliga förutsättningar
såsom gärningsculpa eller dylikt, utan kommer att fokusera på specifika
brottsförutsättningar.
1.6
Disposition
Dispositionen i uppsatsen följer samma uppdelning som frågeställningen.
Jag kommer således att dela uppsatsen i två delar, där den första behandlar
frågan om gällande rätt och den andra utgörs av analysen av det rättsliga
materialet. I det första avsnittet kommer åtskillnad att göras på BrB och
Djurskyddslagen, som således beskrivs i separata underavdelningar, medan
jag i det andra kommer att analysera och behandla dessa gemensamt. Det
andra avsnittet kommer därutöver att inledas med en kortare beskrivning av
utilitaristisk teori, för att ge en bakgrund till analysen.
Varje huvudavsnitt kommer att inledas med en kortare beskrivning av det
som kommer att företas i avsnittet. Disposition kommer således att förklaras
något löpande under uppsatsen.
Jag har valt att inte inkludera någon förkortningslista i uppsatsen, då jag
endast begagnar mig av en eller två förkortningar.
6
2 Gällande rätt
2.1
Introduktion
I detta avsnitt ämnar jag behandla först det förbud mot djurplågeri som
uppställs i 16:13 BrB och därefter de förbud mot våld som Djurskyddslagen
(1988:534) innehåller. Avsnitten avslutas med en sammanfattning av hur
bestämmelserna skyddar djur från just våld.
2.2
Djurplågeriförbudet
I BrB:s 16:e kapitel, gällande brotten mot allmän ordning, stadgas i den 13:e
paragrafen att:
Om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter
djur för lidande, dömes för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två
år.
Detta förbud mot djurplågeri härstammar från 1857, när det först infördes i
svensk lag, dock i en annan lydelse än nu. Efter ett antal olika ändringar
under åren infördes bestämmelsen utan omskrivning i BrB där den alltså nu
återfinns. Sedan detta införande har bestämmelsen ändrats på så sätt att
begreppet ”otillbörligt lidande” togs bort till fördel för uttrycket
”otillbörligen utsätter djur för lidande”, samt att bestämmelsen utökades
från att omfatta endast uppsåtligt agerande (både handlande och
underlåtenhet omfattas av förbudet) till att omfatta även sådant agerande
som är ”grovt vårdslöst”.2
Denna reglering är som synes mycket enkelt formulerad, då endast tre
egentliga rekvisit behöver uppfyllas för att en gärning ska anses vara
djurplågeri. Det som krävs är ett otillbörligt utsättande av djur för lidande;
hur detta sker spelar enligt ordalydelsen ingen roll då regeln, utöver de
specifika former av orsakande som räknas upp, omfattar ”annat sätt”, dvs.
lämnas ”öppen”. Det saknar med andra ord egentlig betydelse hur lidandet
orsakats.3 Jag ska nu gå igenom och precisera de väsentliga beståndsdelarna
hos paragrafen, nämligen det som åsyftas med begreppen ”otillbörligen”,
”lidande” och ”djur”.
2.2.1
”Djur”
Med begreppet djur avses alla djur, vare sig det är husdjur, djur som
används i jordbruk eller i andra kommersiella sammanhang, eller vilda djur
2
Berggren m.fl, Brottsbalken, (1 jan. 2014, Zeteo), kommentaren till 16:13 BrB; prop.
1962:10 del B sida 238.
3
Prop. 1972:122, s.10.
7
som helt saknar relation till människor.4 Det görs således ingen kvalificering
av begreppet, som därmed skulle kunna sägas omfatta alla livsformer som
kan refereras till såsom just djur. Inte desto mindre torde det finnas
åtminstone ett uppenbart undantag, nämligen människor. Människor är som
bekant rent taxonomiskt att betrakta som en art av djur, men förhållanden
gällande människor regleras uppenbarligen i övriga BrB och 16:13 ska
således inte tillämpas på de fall människor utsatts för lidande. Jag kommer
fortsättningsvis att följa denna uppdelning och huvudsakligen inte avse
människor när jag använder uttrycket ”djur”.
I övrigt kan man konstatera att man med ”djur” troligen åtminstone avser
livsformer som är lika avancerade eller komplexa som fiskar, då
Jordbruksverket uttalat att bruket att fiska med levande fisk som agn är att
anse som djurplågeri (mer om detta nedan).5 Kretsen av de djur som kan
skyddas av bestämmelsen kommer snarast att begränsas av kravet på
lidande, vilket jag nu ska behandla.
2.2.2
”Lidande”
Begreppet ”lidande” avser i BrB 16:13 först och främst smärta.6 Med det
torde menas den subjektiva upplevelsen av att utsättas för en skada eller
dylikt negativt stimuli. Större delen av praxis tycks omfatta just den typen
av lidande.7 Begreppet omfattar dock troligtvis även andra
medvetandetillstånd som inte utgör smärta utan snarare är rent psykologiska
eller emotionella, såsom rädsla eller stress.8 Oavsett arten hos lidandet krävs
att det är mer än endast ”obetydlig intensitet och varaktighet”, men är den
nivån överstigen anses lidande direkt föreligga.9
Att lidande uppställs som ett rekvisit har den innebörden att endast djur som
kan uppleva de mentala tillstånd som omfattas av begreppet. Härigenom
sker alltså en avgränsning av regelns tillämpning på vilka djur som kan
tänkas utsättas för djurplågeri. Exakt vilka djur som kan känna smärta,
rädsla eller stress är naturligtvis inte klarlagt. Enligt det uttalande från
Jordbruksverket som refererades till ovan10 är det dock, på grundval av en
studie gjord av Nationellt centrum för djurvälfärd, klarlagt att ”[…] fisk kan
uppleva smärta och lidande […]”11. Dessutom sägs uttryckligen i
förarbetena till djurskyddslagen att fiskar ska omfattas av ett förbud mot
4
Berggren m.fl, Brottsbalken, (1 jan. 2014, Zeteo), kommentaren till 16:13 BrB.
Se Jordbruksverkets yttrande den 14/10 2011, Dnr 31-10510/11. Uttalandet är naturligtvis
inte bindande men torde ändå vara av betydelse, inte minst som det mig veterligen saknas
praxis i frågan om vad som avses med begreppet ”djur”.
6
Nilsson, Brottsbalk (1962:700) 16 kap. 13 §, Lexino 2014-04-10.
7
Se t.ex. de rättsfall som listas i Berggren m.fl, Brottsbalken, (1 jan. 2014, Zeteo),
kommentaren till 16:13 BrB, underrubriken Praxis.
8
Nilsson, Brottsbalk (1962:700) 16 kap. 13 §, Lexino 2014-04-10. Se även HovR för
Västra Sverige, mål B 4700-14, s.7 i vilket man utöver smärta nämner annat obehag.
9
Prop. 1972:122, s.10, prop. 1965:138, s.14.
10
Se ovan under 2.2.1.
11
Jordbruksverkets yttrande den 14/10 2011, Dnr 31-10510/11, s.2.
5
8
onödigt lidande i samband med slakt i 13§12, vilket till viss del torde vara
vägledande, även om det förvisso gäller en annan lag. Påståendet att fiskar
kan känna smärta har ifrågasatts i vetenskapliga sammanhang13, och kan
således kanske inte anses helt oomstritt vilket skulle kunna få betydelse vid
en prövning gällande djurplågeri. Man torde dock kunna sluta sig till att
åtminstone sådana djur som är mer komplexa än fiskar (däggdjur och fåglar)
kan känna smärta och eventuellt även uppleva mer psykologiska former av
lidande. Fiskar och likartade livsformer kan således betraktas som något av
en gråzon vad gäller regelns tillämplighet, medan ”högre” djurarter mer
oproblematiskt kan anses falla under regelns omfattning.
2.2.3
”Otillbörligen”
Kravet i BrB 16:13 på att orsakandet av lidande hos ett djur ska vara
otillbörligt är kanske det mest intressanta att definiera, eftersom det skarpast
avgränsar bestämmelsens tillämpningsområde. Innebörden av begreppet,
eller kanske snarare dess funktion, är en begränsning av de orsakanden av
lidande som anses brottsliga.
Den nuvarande formuleringen, som förutsätter ett otillbörligt utsättande,
infördes genom en lagändring 1965, varvid man dock inte uttryckte sig
närmare gällande vad som avsågs med begreppet ”otillbörligen utsätter”,
annat än genom att säga att det avsågs motverka en restriktiv tillämpning av
djurplågeriförbudet.14 I en senare lagändring uttrycker man dock något
klarare att termen avser de fall när det orsakade lidandet inte kan anses
berättigat med hänsyn till ett godtagbart eller legitimt intresse.15
Begreppet förutsätter alltså en intresseavvägning mellan å ena sidan djurets
lidande (eller, rättare sagt, intresse av att inte utsättas för lidande) och å
andra sidan det intresse som motiverat orsakandet av lidandet, med den
konsekvensen att det under vissa förutsättningar är tillåtligt att utsätta djur
för lidande.
Uppenbara exempel på sådant som anses vara legitima intressen är jakt eller
slakt, som ju båda kan antas utsätta djur för stort lidande men som ändå
knappast kan åtalas såsom djurplågeri. Vidare beskriver djurskyddslagen ett
flertal intressekonflikter där det motstående intresset alltså kan anses
överordnat djurets eller djurens, där handlande enligt djurskyddslagens
bestämmelser alltså är tillbörligt. Dessa kommer att behandlas nedan.
I övrigt torde handlande enligt andra rättsliga normer vara att anse som
tillbörligt, och även en del fall där rättsliga normer saknas, men man ändå
kan bedöma att det motstående intresset har varit viktigare än djurets ickelidande.16
12
Se prop. 1987/88:93, s.58.
Se t.ex. Rose m.fl., ”Can fish really feel pain?” i Fish and Fisheries, 2014.
14
Prop. 1965:138, s.14ff.
15
Prop. 1972:122, s.12.
16
Nilsson, Brottsbalk (1962:700) 16 kap. 13 §, Lexino 2014-04-10; Berggren m.fl,
Brottsbalken, (1 jan. 2014, Zeteo), kommentaren till 16:13 BrB.
13
9
2.2.4
Sammanfattning av våldsskyddet
Icke-mänskliga djur skyddas alltså från våld av BrB 16:13 på så sätt att
paragrafen förbjuder våldsanvändning som orsakar smärta, rädsla, stress
eller dylikt hos djuret, såvida inte denna våldsanvändning i sig utgör ett
rättsligt erkänt intresse eller motiveras därav, alternativt sker enligt lag eller
annan författning, eller om den bedöms vara viktigare att utföra än djurets
skyddsbehov.
2.3
2.3.1
Djurskyddslagen
Allmänt om lagen
Den nu gällande djurskyddslagen trädde i kraft 1988 samtidigt som den
tidigare djurskyddslagen (Lagen (1944:219) om djurskydd) upphörde att
gälla.17 Lagen var tänkt att omfatta samma grupper av djur som lagen om
djurskydd, men var ämnad att stärka det skydd dessa djur gavs, bland annat
genom införandet av ett skydd mot sjukdom, krav på god skötsel av djur,
samt införandet av krav på hur slakt utförs.18 Man uttalar i förarbetena att
djurskyddslagen i första hand har en preventiv funktion, till skillnad från
djurplågeriförbudet, som avser ingripande mot redan begångna
överträdelser.19
Lagen är enligt 1§ tillämplig på ”husdjur och försöksdjur” samt andra djur
som hålls i fångenskap. Med ”husdjur” menas djur som ständigt lever under
människors vård i något bestämt syfte, vilket främst torde innefatta
sällskapsdjur (dvs. sådana som mer vardagsspråkligt åsyftas med ”husdjur”)
och djur som utnyttjas för att producera livsmedel.20 Med ”försöksdjur”
menas djur som används eller är avsedda att användas i djurförsök, samt
djur som har använts eller varit avsedda att användas för djurförsök och som
fortfarande befinner sig i ett förvaringsutrymme avsett för försöksdjur.21
Begreppet ”fångenskap” har en ganska vid definition, då det omfattar
sådana situationer där djur hålls instängda i stora vilthägn. I RÅ 1977:110
slogs, mot bakgrund av den då gällande djurskyddslagen, nämligen fast att
djur som befann sig i ett vilthägn om c:a 20 hektar hålls i fångenskap, och
vid införandet av den nu gällande lagen gjorde lagstiftaren gällande att detta
skulle anses vägledande även för den nya lagen.22 Lagen kan alltså inte
tillämpas på behandlingen av vilda djur eller ”halvtama” djur som inte hålls
fångna eller står under ständig vård men som ändå interagerar med
människor regelbundet.
I 2§ djurskyddslagen stadgas en för lagen generell regel, med lydelsen:
17
SFS 1988:534, övergångsbestämmelser.
Prop. 1987/88:93, s.1, 15.
19
Prop. 1987/88:93, s.14.
20
Prop. 1987/88:93, s.49.
21
SFS 1988:534, 1b §.
22
Prop. 1987/88:93, s.50.
18
10
Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.
Djur som används i djurförsök skall inte anses vara utsatta för onödigt lidande
eller sjukdom vid användningen, om denna har godkänts av en djurförsöksetisk
nämnd.
Bestämmelsen är inte försedd med någon straffrättslig sanktion23 utan är främst
tänkt att utgöra en grundprincip som efterföljande paragrafer preciserar.
2.3.2
Lagens straffrättsliga dimension
I 36§ djurskyddslagen sägs att:
Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av
oaktsamhet
1. bryter mot 3, 5, 6, 8-11, 13, 14, 16-19 a eller 21 §,
2. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av denna lag, eller
3. underlåter att följa ett sådant föreläggande eller bryter mot ett sådant förbud
som avses i 29 §.
Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse
från djurskyddssynpunkt, döms till fängelse i högst två år.
Om gärningen är att anse som ringa skall inte dömas till ansvar.
Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med samma
eller strängare straff i brottsbalken.
Således uppställs straffansvar för vissa gärningar. Av sista stycket följer att
djurskyddslagens straffregel är subsidiär till brottsbalkens
djurplågeribestämmelse, då denna innehåller samma straffskala och därmed
ska föregå djurskyddslagen, när en gärning är brottslig enligt båda
bestämmelserna.
Straffregeln kan sägas vara ett direkt skydd mot våld i den del den hänvisar
till 3, 5, 6, 9, 9a, 10, 13, 14, 17, och 19§§.24
Det är endast dessa bestämmelser jag kommer att beskriva i detta arbete. Jag
ska nu kort redogöra för det materiella innehållet i dessa paragrafer, samt i
fotnoterna förtydliga på vilket sätt de kan anses omfatta våldsanvändning,
där det förefaller mig behövas ett sådant förtydligande.
3§ föreskriver att djur ska ges tillräckligt med foder, vatten och tillsyn samt
vissa andra krav,25
5§ innehåller ett förbud mot överansträngning samt aga med redskap kan
skada djuret,
6§ innehåller ett förbud mot att binda djur på sätt som är plågsamma eller på
vissa sätt skadliga för djuret,
9§ påbjuder att djur som är skadade eller sjuka ska ges vård,26
23
Se nästföljande avsnitt.
Överträdelser av p. 2&3 skulle teoretiskt sett även de kunna utgöra våld mot djur. Det
bortses dock från detta i det följande.
25
Att svälta eller förvägra ett djur vatten torde utan tvivel vara att anse som våld.
26
Underlåtenhet att ge sådan vård torde kunna utgöra våld.
24
11
9a§ förbjuder sexuella handlingar med djur,27
10§ förbjuder operativa ingrepp eller injektioner som inte utförs av
medicinska skäl eller utan tillåtelse från en djurförsöksetisk nämnd,
13§ förbjuder utsättande av djur för ”onödigt obehag och lidande” vid slakt
eller annan avlivning,
14§ föreskriver att djur ska vara bedövade om deras blod ska tappas av och
att andra åtgärder inte får vidtas förrän djuret är dött,
17§ förbjuder träning, tävling, videoinspelning och föreställning med djur
som orsakar dem lidande, och
19§ förbjuder djurförsök som inte lever upp till vissa specifika krav.
Genom att 36§ i djurskyddslagen hänvisar till bestämmelser med denna typ
av innehåll, innebär det således att det inte, som i BrB 16:13, att det
uppställs något specifikt krav på lidande eller otillbörlighet för att straff ska
kunna komma ifråga.28 Det förutsätts med andra ord inte att ett djur har lidit,
och att orsakandet av lidandet var otillbörligt, för att en underlåtenhet att
utfodra sin hund ska anses vara brottslig – det torde följa av att §3 jämte 36
inte innehåller något krav på varken lidande eller otillbörlighet. Vissa
bestämmelser innehåller dock liknande krav, som till exempel §13, som ju
förbjuder utsättande av djur för ”onödigt lidande” vid slakt. Härmed ställer
man alltså kravet att det ska ha förekommit lidande, och att det dessutom
ska vara onödigt. Relationen mellan det grundläggande och till viss del
återkommande begreppet ”onödigt lidande”, och BrB:s ”otillbörligen utsätta
djur för lidande” är något oklar, men det följande kan sägas. Gällande dess
användning i 2§ i djurskyddslagen säger lagstiftaren att ”onödigt lidande” är
allt utom lidande som inte är oundvikligt i sådana situationer som liknar
diagnostik och terapi (dvs. medicinsk behandling av djur) och djurförsök.
Det torde alltså vara ett striktare krav än otillbörlighetsrekvisitet, som ju
tillåter orsakande av lidande i mer eller mindre alla situationer, givet att det
finns ett övervägande intresse därav, och även sådant lidande som kanske
inte är helt oundvikligt.
Vidare föreskriver 36§ 1st., till skillnad från djurplågeribestämmelsen,
ansvar redan vid oaktsamhet.
Överlag torde således kunna sägas, att djurskyddslagen har ett något vidare
tillämpningsområde än djurplågeribestämmelsen gällande vilka typer av
gärningar som omfattas, genom att mer icke-kvalificerade eller strikta regler
används.
27
Alla sexuella handlingar förbjuds och ingen åtskillnad görs således på våldsamma och
andra sexuella handlingar. Det går naturligtvis att diskutera huruvida alla sexuella
handlingar gentemot djur utgör våld, eftersom djur per definition inte kan samtycka eller på
annat sätt frivilligt delta. Eftersom bestämmelsen nu omfattar alla sexuella handlingar
omfattar den oavsett vilket alla sexuella handlingar som också är våld, varför den
diskussionen lämnas därhän.
28
I prop. 1987/88:93 sägs detta dessutom uttryckligen, se s.72.
12
2.3.3
Sammanfattning av våldsskyddet
Efter det som sagts i föregående avsnitt kan man alltså förstå att åtminstone
en del av de bestämmelser som finns i djurskyddslagen ger ett skydd mot
våld som tillkommer djur. Detta skydd är ett komplement till det som ges av
BrB 16:13, då de är subsidiära i förhållande till denna bestämmelse, ett
komplement som är något striktare och som därför omfattar sådant som
kanske faller utanför 16:13. Samtidigt omfattar skyddet inte vilda djur utan
endast sådana som (i en snäv bemärkelse) står under mänsklig omsorg, och
även bara vissa specifika situationer: det allmänna skydd som finns i 2§
djurskyddslagen är inte förenat med någon straffrättslig sanktion, och endast
de specifika fall av våld mot djur som kan tänkas falla under de paragrafer
jag har nämnt ovan. Sammantaget fungerar djurskyddslagens regler på så
sätt, att de för en specifik krets av djur och under vissa specifika
omständigheter, utökar det skydd mot våld som ett djur kan ges enligt
16:13.
3 Analys
3.1
Introduktion
I detta avsnitt ämnar jag först argumentera för att en utilitaristisk moralsyn
är relevant för en moralfilosofisk analys av djurskyddslagstiftningen, varvid
jag även avser redogöra för vad jag här menar är utilitarismens innehåll.
Därefter kommer jag att analysera de djurskyddsregler jag gick igenom i
avsnitt 2 ur en utilitaristisk synvinkel.
3.2
En nyttobaserad lagstiftning
Den lagstiftning som jag gått igenom under avsnitt 2 är alltså de
huvudsakliga bestämmelser i svensk straffrätt som förbjuder våld mot djur.
Denna lagstiftning har en tydligt moralisk karaktär, på så sätt att det
förhållanden lagrummen är ägnad att motverka, är ett moraliskt ont. Det
som ska förhindras eller motarbetas är att djur utsätts för lidande och det
som ska främjas är deras välbefinnande. Det sker inte av ekonomiska eller
andra hänsyn utan för att djurens välbefinnande tillmäts ett visst intrinsikalt
värde. Det blir tydligt dels av det faktum att BrB 16:13 utöver det skydd
som erbjuds djur som utgör människors egendom även skyddar vilda djur
som helt saknar samband med människor, dels av att det uttrycks explicit i
förarbetena till djurskyddslagen.29 Man kan naturligtvis göra den
tolkningen, att lagstiftningen inte existerar för att skydda djurens intressen
som sådana utan endast tillmäter dessa instrumentell betydelse, så till vida
att djurs välbefinnande endast anses viktigt därför att det är något svenska
medborgare värderar och svenska medborgares preferenser har värde. Det är
29
Se prop. 1987/88:93, s.13ff.
13
dock något irrelevant i sammanhanget därför att lagstiftningen i sig har
utformats så att den endast tar hänsyn till djur och deras intresse, och det är
lagstiftningen som sådan som står i fokus för uppsatsen, inte lagstiftarens
moraliska överväganden.
De regler som jag har behandlat har vidare gemensamt att de är utformade
för eller har till syfte att motverka djurs lidande, i bemärkelsen fysiskt eller
psykiskt obehag. BrB 16:13 reglerar detta uttryckligen. Djurskyddslagen
innehåller dels regler som uttryckligen förbjuder orsakandet av lidande30,
men även vissa regler som inte förutsätter något lidande. De sistnämnda
torde ändå vara ämnade att förhindra just olika former av lidande eller
obehag, utan att det för den skull sägs uttryckligen i lagtexten, vilket torde
följa bland annat av att 2§, som ju är en grundläggande princip i lagen,
föreskriver att just lidande och sjukdom ska undvikas.31 Det är således fråga
om att främja vissa effekter (djurs välbefinnande) och undvika andra (djurs
lidande). Lagstiftningen har identifierat vissa typer av goda ting, vissa nyttor
bestående i specifika sakförhållanden, som den försöker främja, främst
genom att undvika dess motsatser.
Denna effekt är dock inte ett absolut ont, som bör undvikas till varje pris. I
både BrB 16:13 och djurskyddslagen finns tydliga exempel på att andra
intressen, andra nyttor, ges företräde. I 16:13 nämns ingen specifik sådan,
utan begreppet ”otillbörligen” används istället för att tillåta orsakandet av
lidande i vissa fall där det kan anses ”tillbörligt”, medan djurskyddslagen
innehåller mer preciserade situationer. Till exempel sägs i §13 att djur inte
ska utsättas för onödigt lidande vid slakt, vilket är ett implicit erkännande av
att värdet av slakten motiverar ett visst lidande hos djur, och endast det
lidande som inte är oundvikligt för att slakten ska kunna äga rum behöver
därför undvikas.
Det jag nu sagt om svenskt straffrättsligt djurskydd har distinkta likheter
med den moraliska teori som betecknas utilitarism. Utilitarism är, förenklat
uttryckt32, den moraliska övertygelsen att det handlingsalternativ är rätt som
åstadkommer mer lycka eller välbefinnande i världen än alla alternativa
handlingsalternativ.33 Detta innebär, närmare bestämt, att utilitarismen först
och främst är konsekventialistisk, vilket innebär att frågan om vilka
handlingar som är rätt och vilka som är fel ska avgöras med hänsyn till vilka
konsekvenser eller effekter de har. Ännu mer precist innebär det att
utilitarismen tillämpar en slags nyttoprincip: den handling är rätt, som
åstadkommer de mest goda konsekvenserna; den största nyttan. Vidare
definieras ”nytta” såsom bestående i lycka, njutning eller välbefinnande,
vilket alltså är det som ska främjas.34 Dess motsatser, smärta, obehag och
30
Se t.ex. §6 och §13 i djurskyddslagen.
Se det som sägs i prop. 1987/88:93 s.14 samt 50.
32
Jag försöker här endast ge en grundläggande beskrivning av utilitarism. Teorin kan
problematiseras och utvecklas betydligt mer än jag gör här, men denna beskrivning torde
vara tillräcklig för uppsatsen ämnesområde och syfte.
33
Rachels, J. och Rachels, S., Rätt och fel, Studentlitteratur, 2008, s.102.
34
Rachels, J. och Rachels, S., 2008, s.102.
31
14
lidande, ska därför undvikas. Huruvida den som känner lidande är människa
eller tillhör någon annan art är för utilitaristen irrelevant, därför att det
viktiga är huruvida individen ifråga kan känna lycka och lidande. Det är
mängden lycka/lidande som är intressant, inte vilka individer som känner
lyckan eller lidandet.35
Som synes har denna moraliska teori likheter med svensk straffrätt: bägge är
effektorienterade, bägge lägger tonvikten vid lidande/välbefinnande och
bägge uppmärksammar att djurs välbefinnande/lidande är moraliskt
relevant. Detta torde räcka som rättfärdigande för att utilitarismen är en
godtagbar måttstock, enligt vilken man kan mäta eller analysera svensk
straffrätt. Jag vill här inte påstå, att utilitarismen är den teori som är mest
kompatibel med djurskyddslagstiftningen, eller att djurskyddslagstiftningen
skulle vara utilitaristisk till sin natur – det vore uppenbarligen inte sant,
bland annat därför att någon maximering av nyttan ”djurs välbefinnande”
inte förekommer. Jag vill inte heller göra något uttalande om utilitarismens
värde eller kompetens såsom teori. Det jag dock vill påstå är att
utilitarismen har så pass mycket gemensamt med lagstiftningen, att en
utilitaristisk analys av densamma inte är helt omöjlig, omotiverad eller
onödig.
3.3
En utilitaristisk analys av rättsreglerna
En av de mest uppenbara saker man kan anmärka på är att svensk straffrätt
innehåller särlagstiftning för djur. Särlagstiftning för icke-människor vad
gäller just våld är, utilitaristiskt sett, onödigt eller rentav omoraliskt, därför
att det gör skillnad på situationer i vilka en människa utsätts för våld och de
i vilka en individ av en annan art utsätts för våld. Det som är relevant i
sammanhanget är i en utilitaristisk analys det lidande individen utsätts för,
inte dess arttillhörighet.
Vidare, för att börja med förbudet mot djurplågeri i 16:13, så innebär det
som bekant att de gärningar förbjuds, varigenom någon otillbörligen
åsamkar djur lidande. Implicit innebär detta att de gärningar tillåts, som inte
orsakar djur lidande, eller som orsakar djur lidande, men där det är
tillbörligt. Ingen skillnad görs mellan olika djur utan bestämmelsen omfattar
alla i samma utsträckning. Själva ordalydelsen överensstämmer därmed
ganska väl med utilitarismen – det som uppfattas som ont i denna teori
förbjuds, på lika villkor för alla, utan att förbudet blir absolutistiskt eller helt
strikt, vilket ger prov på den flexibilitet som kan sägas vara en av poängerna
med utilitarismen36. Man medger att det kan finnas situationer i vilka det
kan finnas något motstående intresse som väger över, vilket enligt
utilitaristen är alla de situationer som innehåller en större mängd lycka. Ett
eller flera djur kan tillåtas utsättas för våld, om det orsakar större lycka
någon annan stans, samtidigt som utgångspunkten är att djurs lidande är
moraliskt relevant och att de därför bör skyddas från våld.
35
36
Rachels, J. och Rachels, S., 2008, s.108.
Rachels, J. och Rachels, S., 2008, s.102f.
15
Skillnaderna mellan skyddet mot våld i 16:13 blir dock synliga om man
börjar granska innebörden av begreppet ”otillbörligen”. För att rättsregeln
skulle leva upp till utilitarismens krav skulle begreppet behöva tolkas så, att
”otillbörligt” våld är sådant våld som orsakar lidande utan att det orsakar
större lycka hos någon annan, och där tillbörligt våld således är det våld som
motiveras av att det orsakar mer lycka, på det hela taget, än icke-våld. Den
faktiska innebörden i begreppet är dock snarare att tillbörligt våld är det som
sker antingen enligt någon existerande rättsnorm, eller som motiveras av ett
rättsligt erkänt intresse. Redan här blir det uppenbart att skyddet kanske inte
alltid lever upp till den nivå utilitarismen kräver. Som nämnts ovan är jakt
och slakt exempel på rättsligt erkända intressen. Behållningen av dessa, i
termer av lycka, torde inte generellt vara större än det lidande de orsakar.37
Det är till exempel svårt att tänka sig att ätandet av en hamburgare ger större
lycka än det lidande det djur som äts har utsatts för som ett nödvändigt led i
produktionen av köttet. BrB 16:13 skyddar således inte alltid djur mot det
våld som utilitarismen kräver att vi avstår från, därför att det våldet utgör en
del av ett rättsligt erkänt intresse. Detta blir än mer problematiskt om man
beaktar att de intressen som är rättsligt erkända är just människors intressen.
Djurs intressen torde inte, förvisso inte helt utan anledning, representeras i
svensk rätt i samma utsträckning som mänskliga intressen. Dessutom
representeras de delvis av just den bestämmelse som här diskuteras. Det har
den effekten att djurs välbefinnande eller icke-lidande oftare kommer att få
människors välbefinnande än vice versa, vilket torde vara oförenligt med
idén att människors och djurs välgång och lidande bör beaktas i lika stor
utsträckning.
Vad gäller djurskyddslagen är den, som sagt, ett utökande av skyddet som
finns i BrB på vissa punkter och för vissa djur. Det är uppenbart (kanske på
gränsen till en truism) i sammanhanget, att detta tycks oförenligt med
utilitaristisk teori, enligt vilken det inte finns skäl att göra någon åtskillnad
mellan djur, varför det inte finns goda skäl att ge just djur som hålls av
människor något speciellt värde. Bestämmelserna i lagen reglerar dock just
hur djur som människor har i sin vård eller fångenskap ska omhändertas och
gör således inte egentligen någon åtskillnad mellan djur. Snarare reglerar de
sådana situationer som endast förekommer när människor äger och vårdar
djur, vilket redan i sig utesluter andra förhållanden. Att uttryckligen undanta
djur som inte vårdas av människor är därför inte problematiskt, ens ur
utilitaristisk synpunkt.
Djurskyddslagen ger, till skillnad från BrB 16:13, en del positiva
föreskrifter vilka stämmer väl överens med utilitarismen. Man förbjuder inte
endast utsättandet av lidande utan kräver främjandet av välbefinnande, till
exempel i 3§ där det sägs att djur ska ges foder och vatten som är av god
kvalitet. Här finns alltså krav på aktivt främjande av djurs lycka. Uppsatsens
37
Det är inte min avsikt att här närmare diskutera den omfattning som djur lider i t.ex.
köttproduktionen. Jag utgår dock i uppsatsen från att industriell uppfödning och slakt av
djur är förknippat med tämligen stort lidande för de berörda djuren, vilket inte torde vara
särskilt kontroversiellt i sammanhanget.
16
fokus ligger som sagt dock på våld, varför skyddet mot detta främst ska
uppmärksammas.
Djurskyddslagen innehåller ofta, på de punkter som faktiskt regleras, ett
striktare skydd mot våld och lidande än 16:13 BrB. Till exempel förbjuder
17§ att djur utsätts för lidande vid träning, tävling, inspelning etc. oavsett
huruvida det ger människor lycka eller välbefinnande. Detta torde, trots att
det uttrycks absolut och således inte medger en vägning av olika mängder
lycka, ändå vara förenligt med utilitarismen. Detta därför att det är en
specifik situation som regleras i vilken endast vissa former av lycka och
lidande kan komma i fråga. Man har alltså gjort den avvägningen redan på
förhand, att det nöje eller den underhållning som människor kan vinna av
djurs lidande inte kan vara större än förlusten i lidandet i sig, och får väl
anses tämligen rimlig – den njutning en människa kan uppleva vid
exempelvis travsport eller hundslagsmål torde inte vara större än det lidande
djur kan eller måste utsättas för, för att njutningen ska kunna äga rum.
Liknande gäller till exempel 5 och 6§§.
Vidare innehåller 19§ ett utmärkt exempel på utilitaristiskt tänkande. Där
beskrivs att djur inte får utsättas för djurförsök (vilka kan förmodas vara
plågsamma) såvida inte fyra krav är uppfyllda. Dessa krav är alla (utom
möjligen det sist nämnda som anger att endast djur som fötts upp specifikt
för djurförsök får användas) preciseringar av en tanke om att lidande måste
minimeras – djurförsök får inte användas om någon annan metod står till
buds, så få djur som möjligt ska användas och försöken får inte orsaka mer
lidande än absolut nödvändigt. Bestämmelsen kompletteras av 21§, där det
sägs att tillåtligheten hos djurförsök är beroende av betydelsen av försöket
kontra djurets lidande – således ett typexempel på utilitarism.
Djurskyddslagen är dock mottaglig för samma typ av kritik som kan riktas
mot BrB 16:13, dvs. att den inte lever upp till utilitaristiska krav på grund av
de implicita intressevärderingar som görs. Detta är kanske tydligast i 2 och
13§§ där man talar om ”onödigt lidande”. Härigenom klargör man att
lidande i vissa fall är att betrakta som nödvändigt eller oundvikligt, vilket
kanske framför allt vad gäller 13§ inte är förenligt med utilitarismen, om
man anser att djur utsätts för lidande i slaktindustrin. Även här har man
således gett vissa mänskliga intressen eller njutningar en särställning och
överordning som inte helt kan motiveras utilitaristiskt.
Intressant i sammanhanget (mänskliga intressen och deras relation till andra
djurs), är kanske att slakt, i och med 13§ djurskyddslagen, anses vara ett
legitimt intresse för vilket djur kan behöva utsättas för lidande. Intresset av
att slakten utförs är i första hand ekonomiskt (därför att det är en
förutsättning för köttindustrins inkomster) men torde på en mer
grundläggande nivå bestå i människors njutning eller näring. Det är kanske
snarare njutning som är det egentliga intresset av dessa två, då det inte torde
vara strikt nödvändigt för människor att äta kött, medan det av allt att döma
är mycket njutbart. Det intresse som tillåtandet av ”nödvändigt lidande” vid
slakten främjar är alltså i slutändan mänsklig njutning. Samtidigt förbjuds
17
sexuellt umgänge med djur betydligt mer strikt. Det som förbjuds är inte
orsakandet av lidande, utan de sexuella handlingarna i sig, utom när de
utförs av medicinska skäl eller vid avel. Av lagmotiven kan man sluta sig
till att utformningen åtminstone till en del torde bero på svårigheten att
bevisa lidande hos djur samt det faktum att det alltid finns en risk att djur
som utsätts för sexuella handlingar lider, vilket alltså ansågs tillräckligt.38
Oavsett om ett krav på lidande hade uppställts har dock regeln den
innebörden, att det faktiska eller potentiella lidandet hos djuret alltid anses
väga tyngre än den sexuella njutning människor kan uppleva genom att
utnyttja djur sexuellt. Däremot anses intresset av att utföra medicinsk vård
eller avel alltid väga tyngre än djurets lidande.
Detta är i en utilitaristisk synvinkel intressant eftersom det innehåller en viss
inkonsekvens. Inkonsekvensen består i att en viss typ av mänsklig njutning
(köttätande) anses legitimera ett (säkert inte obetydligt) lidande hos djur,
medan en annan typ av njutning (den sexuella) aldrig anses legitimera något
lidande. Frågan blir här varför vi i vissa fall kan acceptera att djur lider för
människors njutning och förbjuda det i andra. Utilitarism utesluter inte en
gradering av olika typer av njutning eller lycka som kan anses ha olika
värde39, men det tycks svårt att se någon rimlig hierarki mellan köttätande
och sexuell njutning som skulle ge köttätande ett högre värde. Sexuell
njutning skulle kanske till och med kunna hävdas vara starkare, rent
kvantitativt. Djurskyddsregleringen tycks alltså på denna punkt inte kunna
försvaras utilitaristiskt.
Överlag kan alltså sägas, att även om djurskyddslagen ger ett ur utilitaristisk
synpunkt bättre skydd än BrB, då djurs lidande motverkas något
kraftfullare, är inte denna lag heller utan sina problem.
3.4
Slutsatser
Sammanfattningsvis kan man säga, att svensk straffrätt, trots en viss likhet
med utilitarismen, däribland ett värdesättande av samma typ av
sakförhållande som hålls för intrinsikalt gott av utilitarister, nämligen lycka
eller välbefinnande, åtminstone till viss del misslyckas med att leva upp till
de krav som utilitarismen ställer på vårt handlande, därför att djurs
välbefinnande inte försvaras i samma utsträckning som mänskliga intressen.
38
Prop. 2013/14:41, s.11f.
Se t.ex. Mill, Utilitarianism, Longmans, Green and Co., 1879, s.10ff för en diskussion
om detta.
39
18
Käll- och litteraturförteckning
Rättsligt material
Författningar
Brottsbalk (1962:700)
Djurskyddslag (1988:534)
Avgöranden
Hovrätten för Västra Sveriges dom den 2014-12-30, mål B 4700-14
Förarbeten
Proposition 1965:138
Proposition 1972:122
Proposition 1987/88:93
Proposition 2013/14:41
Litteratur
Mill, John Stuart, Utilitarianism, Longmans, Green and Co., London, 1879.
(Står att finna i digitaliserad version på https://books.google.com/, sökord
”Utilitarianism”)
Rachels, James och Rachels, Stuart, Rätt och fel, Studentlitteratur, Lund,
2008.
Tidskrifter
Rose, J. D., Arlinghaus, R., Cooke, S. J., Diggles, B.K., Sawynok, W.,
Stevens, E.D. och Wynne, C.D.L., ”Can fish really feel pain?” i Fish and
Fisheries, 2014:1, s. 97.133.
Elektroniska källor
Berggren m.fl, Brottsbalken, (1 jan. 2014, www.nj.se/zeteo), kommentaren
till 16 kap. 13 §.
Nilsson, Brottsbalk (1962:700) 16 kap. 13 §, Lexino 2014-04-10.
Övrigt material
Jordbruksverkets yttrande ”Angående användning av fisk som levande agn”,
2011-10-14, Dnr 31-10510/11.
19