Dokumentation av viltförvaltarkonferensen 3-5
1(17) SWEDISH ENVIRONMENTAL PROTECTION AGENCY Dokumentation av viltförvaltarkonferensen 3-5 november 2015 NATURVÅRDSVERKET 2(17) Klövviltsdagen, 3 november Årets konferens Baserat på utvärdering av 2015 års viltförvaltarkonferens har årets konferens lagts upp på ett annat sätt. Utvärderingen som gjordes visade att länsstyrelserna i större utsträckning vill att sammankomsten ska fokusera på sakfrågor och mindre på visioner, övergripande mål och strategier. Två arbetsgrupper bestående av representanter från olika länsstyrelser har inför årets konferens arbetat fram innehållet i två av konferensens dagar (klövviltsdagen och rovdjursdagen). Den återstående dagen är arrangerad av Naturvårdsverket. Nytt för årets viltförvaltarkonferens är även denna dokumentation som ska sammanfatta innehållet i stort och inkludera slutsatser och frågeställningar som framkommit. Dokumentationen är ett led i att stärka kommunikationen mellan myndigheterna. Utsedd arbetsgrupp för planering av klövviltsdagen under viltförvaltarkonferensen 2016 Niklas Tuorda, Länsstyrelsen Norrbotten Johan Varenius, Länsstyrelsen Södermanland Nils Carlsson, Länsstyrelsen Skåne Ellinor Theorin, Länsstyrelsen Dalarna Aktuella läget Älgdata/Jaktadm Martin Johansson kommer att vara projektledare för Jaktadm från och med i höst och fram till sommaren 2016. Alla frågor om Jaktadm ställs direkt till honom (MAILADRESS?). För frågor som gäller Älgdata ska den gemensamma brevlådan användas. För att frågor ska kunna hanteras så snabbt som möjligt är det viktigt att tydligt beskriva vad frågan gäller, även i ärenderubriken. Kom ihåg att bilder som hör till ärendet måste bifogas och inte ska klippas in i mailet eftersom de då inte kan behandlas. Just nu pågår budgetering och planering för arbetet 2016. En förstärkning av resurserna för Älgdata verkar trolig och därmed är större förbättringar möjliga, till skillnad från tidigare då fokus legat på att enbart rätta till fel. Efter sommaren 2016 planeras en lansering av en särskild service i Älgdata för att underlätta framtagandet av älgskötselplaner med hjälp av de värden som redan finns inlagda för det aktuella området. En uppdaterad version av Jaktadm med rättningar av fel som framkommit under test och användande planeras till februari 2016. I oktober 2016 planeras en lansering av en kartdel till Jaktadm. Ett möte planeras i Stockholm i maj 2016 som ett komplement till de ordinarie Lync-mötena. En målsättning är att hitta gemensamma former för handläggning av ärenden och hur länsstyrelserna arbetar i systemen, annars blir inlagd data inte jämförbar. NATURVÅRDSVERKET 3(17) Samarbetsytan Infoportalen kommer att fasas ut, men kan fortfarande användas. Länk till aktuell samarbetsyta kommer att skickas ut. Utvärdering av slopat brunstuppehåll i Norrbotten Emma Kvastegård jobbar på Länsstyrelsen Västernorrland men har som forskningsassistent på SLU tidigare genomfört en kvalitativ pilotstudie om effekter av det borttagna brunstuppehållet under älgjakten i Norrbotten och hur detta påverkar älgförvaltning, jakt och andra intressen som nyttjar skogen. Studien har fokuserat på åsikter, acceptans och risker och har genomförts genom mediaanalys, intervjuer med berörda grupper och med hjälp av avskjutningsstatistik. De flesta upplever det slopade brunstuppehållet som positivt. När det gäller uppehållets inverkan på stammen krävs mer studier och tid för att kunna dra några egentliga slutsatser. Presentation av handlingsplan för förebyggande av viltolyckor från pilotprojekten i Östergötland och Värmland Henrik Wahlman från Trafikverket berättade om myndighetens arbete kring viltolyckor, redovisade viltolycksstatistik och resonerade om olika tänkbara sätt att förebygga viltolyckor. I Östergötland och Värmlands län pågår ett pilotprojekt som syftar till att i samarbete med flera aktörer utforma och testa olika åtgärder för att minska viltolyckorna på drabbade plaster i respektive län. Resultatet av projektet kommer att följas upp. Behovet av att kunna förmedla mer information i samband med eftersök togs upp, liksom att information om rutiner och arbetsgång vid viltolyckor och eftersök verkar behöva stärkas såväl internt inom polismyndigheten som utåt mot allmänheten. Även problemet med var utfodring av vilt placeras och hur det kan påverka riskerna för viltolyckor diskuterades. Flera länsstyrelser påpekade att deras respektive regionala viltolycksråd inte tycks arbeta aktivt. Berörda handläggare på länsstyrelserna kan genom att själva ta kontakt med representanter för de regionala viltolycksråden bidra till att få igång ett mer aktivt arbete. Kontaktuppgifter finns på www.viltolycka.se. Under mötet poängterades vikten av att länsstyrelserna uppmärksammar behovet av att det långsiktigt förebyggande arbetet kring viltolyckor prioriteras hos polismyndigheten. Christer Pettersson representerar Naturvårdsverket i det nationella viltolycksrådet och rekommenderade länsstyrelserna att göra en gemensam skrivelse om detta behov till det nationella rådet. Ett sätt att tydliggöra behovet skulle kunna vara att i en sådan skrivelse identifiera tre områden som påverkas negativt av att det saknas ett långsiktigt arbete kring viltolyckor och att polismyndigheten inte prioriterar detta arbete. Eventuell skrivelse skickas till Margareta Åkerman, Länsstyrelsen Värmland som representerar länsstyrelserna i det nationella viltolycksrådet. Även Trafikverket framförde under mötet att de gärna framför sin syn på värdet av ett mer förebyggande arbete till rådet. NATURVÅRDSVERKET 4(17) Förvaltning av kronhjort i praktiken, för handläggare Forskaren Anders Jarnemo berättade om kronhjort i Sverige och om vilka problem och möjligheter denna art kan medföra. Kronhjortsstammen i Sverige ökar och utgörs den av omkring 20 000-30 000 djur med en årlig avskjutning på 6 000-7 000 djur. Ett allvarligt problem som kronhjort kan orsaka är skador på gran i form av barkskalning. Granen är känslig för sådana skador under en lång tid och är därmed särskilt utsatt. På vissa håll är kronhjortens barkskalning på gran ett stort bekymmer, medan det är mindre förekommande i andra områden. Studier visar att en viktig förklaring till dessa skillnader är kronhjortens tillgång till alternativ föda i skogen vintertid och att kopplingen till täthet av kronhjort inte är någon avgörande förklaring till skillnader i skadenivåer. En annan faktor som utöver tillgång till alternativ föda och som inverkar på graden av skador är andelen jordbruksmark i landskapet. Minskade skogsmarksarealer och mer fragmenterad skog gör det svårare för kronhjorten att hitta skydd och undvika störningar under dagen. Den skog som ger tätast skydd är då granplanteringar med ökade skador där som följd. Ytterligare inverkande faktorer kan vara att ett högt intag av lättsmält föda, såsom raps ökat kronhjortens behov av mer fiberrik föda. Om granbeståndet står på gammal jordbruksmark eller egentlig skogsmark skulle också kunna inverka på graden av skador. Frågan är komplex och flera faktorer samverkar och förstärker varandra och är olika viktiga i olika områden. Tänkbara motåtgärder kan vara störning, ökad fodertillgång, skyddsåtgärder för gran och alternativ skogsskötsel. Det är en vanlig inställning att problem med kronhjortens skador på gran kan lösas genom ökad avskjutning. Ett problem är att det är svårt att veta hur stora bestånden av kronhjort egentligen är, på grund av faktorer som kronhjortens vandringsmönster och löst sammanhållna grupper och därmed svårigheter att använda befintliga inventeringsmetoder såsom spillningsinventering och kronobs. Det finns ett behov av att utveckla sättet som kronhjort jagas på, bland annat med avseende på hur hundar används i jakten och en anpassning till kronhjortens störningskänslighet, något som också skulle kunna utnyttjas bättre för att minska och förebygga skador. Ett för hårt jakttryck på hjortar kan ge brist på fullvuxna hannar. Det gör i sin tur att unga hjortar går in i reproduktion trots att hindarna egentligen föredrar äldre hjortar. Hindarna kan därmed till en början avstå från parning och brunsta om senare, vilket ger senare betäckning och kalvar som då föds senare och som därmed kan få en sämre start med t ex kortare tid för att äta upp sig innan vintern. En alternativ inventeringsmetod för kronhjort skulle kunna vara att inventera under högbrunsten och då samtidigt besätta så många observationsplatser som möjligt samtidigt och sedan göra ytterligare en räkning efter jaktsäsongen i kombination med den avskjutningsstatistik man har för året. Om detta upprepas kontinuerligt kan stammen följas bättre. NATURVÅRDSVERKET 5(17) Naturvårdsverkets utredning om kronhjort Christer Pettersson från Naturvårdsverket redogjorde för regeringsuppdraget om kronhjort (NV-00320-15) som myndigheten lämnade till regeringen i början av oktober. Naturvårdsverkets förslag innebär att kronhjort, så långt som möjligt förvaltas tillsammans med älg, dvs i samma administrativa system och i samma förvaltningsgrupper. Detta är ett steg mot en flerartsförvaltning. Flerartsförvaltningen lyfts fram i den strategi som Naturvårdsverket tagit fram för svensk viltförvaltning. Inför en sådan förändring behövs bland annat ändringar i jaktförordningen, revidering av föreskrifter, en tillförlitlig inventering, en nationell förvaltningsplan för älg och kronhjort, utbildning, utveckling av IT-system samt finansiering av de nya uppgifterna. Den utvärdering som Naturvårdsverket genomförde under våren och sommaren 2015 (Naturvårdsverkets rapport 6673) har varit ett viktigt underlag till förslagen. Utvärderingen visar att dagens förvaltning behöver förbättras. Det saknas bland annat data om antal och utbredning, om skador på skog och grödor och om hur den ökande stammen påverkar andra arter. Denna kunskap behövs för att följa och förutse hur kronhjortspopulationen förändras och för att kunna utvärdera olika skadeförebyggande åtgärder. Kunskapen behövs för att kunna förvalta kronhjorten långsiktigt och hållbart. Vilka förvaltningsmodeller som kommer att vara aktuella för kronhjort beror på regeringens omhändertagande och bedömning av regeringsuppdraget. Nils Carlsson, Länsstyrelsen Skåne berättade om kronhjortens särskilda status i länet eftersom det var där arten räddades från utrotning och att det därmed finns en starkare tradition där kring att bevara kronhjort. I Skåne har man beslutat att bibehålla det befintliga förvaltningsområdet för kronhjort och att ha fri jakt i övriga delar av länet. En diskussion fördes kring begreppet förvaltning och jämförelser med hur Danmark förvaltar kronhjort. En slutsats var att det är viktigt att identifiera mål för kronhjortsförvaltningen och att förvalta arten och stammens kvalitet långsiktigt. Målen med förvaltning av kronhjort är bland annat en fråga för länens viltförvaltningsdelegationer. Behovet av resurser för att bygga upp och utveckla kronhjortsförvaltningen diskuterades och att det är viktigt att länsstyrelserna belyser detta behov tydligt, liksom vilka andra förutsättningar som krävs. Senaste från Naturvårdsverket – överprövningar, domar, frågor Christer Petterson och jurist Nils Henriksson från Naturvårdsverket resonerade kring några aktuella fall. Angående överprövning rörande länsöverskridande gränser mellan älgförvaltningsområden har yrkandena avslagits. Enligt 5 § andra stycket i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2011:7) efter älg och kronhjort får ett älgförvaltningsområde inrättas utan hinder av en länsgräns om berörda länsstyrelser är överens. Om länsstyrelserna inte är överens kan en länsöverskridande gräns inte inrättas. Det blir då länsgränsen som utgör gränsen mellan förvaltningsområdena. NATURVÅRDSVERKET 6(17) Ett av den nationella viltstrategins huvudområden är att förvaltningen ska vara tydlig och förutsägbar. Ett sådant sätt att arbeta är viktigt, men inkluderar också att förutsättningar ändras med tiden och att nya frågor som man inte kunnat förutse dyker upp och att dessa kanske saknar självklara svar innan de setts över genom att de inkommer till Naturvårdsverket som olika slags ärenden. På så sätt kan behov och tillgodoseende av ny vägledning bli tydligare för Naturvårdsverket. Jakttid för älg i februari diskuterades i relation till den biologiska jakttiden som ska ge en ram för bedömningen i den regionala förvaltningen av älg. Det konstaterades även att det vid regionala beslut om eventuella inskränkningar i jakten, då detta har stöd, är värdefullt att beslutet motiveras på ett tydligt sätt. Hundanvändning i jakt efter klövvilt diskuterade och ett eventuellt behov av en vägledning kring denna. Det konstaterades att duktiga hundar är ett värdefullt redskap i förvaltningen och att det kan vara kontraproduktivt att begränsa hundanvändningen genom regeländringar osv, samtidigt som det kan finnas skäl att förtydliga hur användningen ska gå till och att detta är en balansgång. Flera länsstyrelser framförde att det ibland verkar finns en misstro mot bland annat de fakta som används som underlag för regionala beslut. Det diskuterades att detta ibland leder till en regional förvaltning där älgskötselområdena inte följer den fastslagna förvaltningsplanen då man inte har samma syn på grunden för förvaltningen eller vad målet är. Behovet av att som tjänsteman erbjuda sitt deltagande på möten, att dokumentera vad man kommit överens om och att hitta en gemensam faktagrund att stå på fördes fram. Även kvaliteten på genomförda samråd togs upp som något som man i varje län bör fundera på för att kunna utveckla samråden så att de bättre fyller sitt syfte. Naturvårdsverkets dag, 4 november ÄBIN – uppföljning av klövviltsdagen 3 november Johanna Månsson Wikland, Länsstyrelsen Örebro och Erik Lindberg, Länsstyrelsen Västerbotten representerar länsstyrelserna i det nationella klövviltsrådet. På klövviltsrådets möte i augusti kom önskemål från skogsnäringen om en nationell tidsplan för älgskötselplanerna i syfte att likrikta arbetet och underlätta planering. Alternativet diskuterades bland länsstyrelserna under mötet. Slutsatsen blev att regionala tidsplaner fungerar bättre eftersom förutsättningarna skiljer sig åt mellan länen, t ex gällande jakttider. Det betonades att det är viktigt att förankra den regionala tidsplanen hos viltförvaltningsdelegationen liksom att förtydliga tidsplanen på ett så konkret sätt som möjligt för att underlätta alla berördas planering. Vikten av att använda resultaten av ÄBIN som ett trendmått diskuterades och att det därmed är viktigt att inte dra förhastade slutsatser för förvaltningen baserat på enstaka års inventeringsresultat. Förvaltningen ska vara adaptiv men inte byta riktning mitt i steget om inte trenden visar att det finns skäl för det. Samtidigt måste utrymme finnas för justeringar om det visar sig behövas. 7(17) NATURVÅRDSVERKET Frågan om ersättning till ledamöter i nationella klövviltsrådet togs upp. Det finns skillnader som kan upplevas som orättvisa, men som bygger på olika förutsättningar hos respektive verksamhet. Frågor som länsstyrelserna vill ta upp i nationella klövviltsrådet kan meddelas till Johanna Månsson Wikland eller Erik Lindberg. Presentation av Naturvårdsverkets vägledningsarbete Martin Påhlman, enhetschef på Naturvårdsverkets vägledningsenhet berättade om myndighetens arbete med vägledning. Arbetet sker på flera sätt, dels genom stöd och råd, exempelvis i form av olika vägledningsprodukter, och dels genom samverkan och samordning, där bland annat viltförvaltarkonferensen är en viktig del. Även uppföljning och utvärdering är angelägna delar av vägledningsarbetet då det skapar förutsättningar för långsiktighet och stabilitet. Det finns ett behov av att stärka uppföljnings- och utvärderingsarbetet, liksom att ytterligare underlätta och förtydliga kommunikationen mellan länsstyrelserna och Naturvårdsverket. För större frågor mellan myndigheterna är det Susanna Löfgren, länsråd i Jämtlands län, som är kontaktperson. Presentation av Naturvårdsverkets viltstrategi Maria Hörnell Willebrand arbetar som chef på Naturvårdsverkets enhet för viltanalys. Enhetens uppdrag är att ta fram kunskap om jaktbart vilt, att beställa forskning på uppdrag av förvaltningen och att arbeta kring finansiering av viltforskning. Enheten samordnar också den externa viltförvaltningen. Naturvårdsverket fick under våren 2015 i uppdrag av regeringen att ta fram en strategi för svensk viltförvaltning. I arbetet med att ta fram strategin gjordes en nationell översyn och flera konsultationer med berörda intressegrupper för att hitta gemensamma utgångspunkter i en strategi som alla skulle kunna känna igen sig i. Detta har resulterat i visionen ”En viltförvaltning i balans gör att alla kan uppleva viltets värden”. Visionen kan ses som en målbild för svensk viltförvaltning. Strategin beskriver också vägval för att utveckla och stärka Sveriges viltförvaltning fram till år 2020. De fem vägvalen är: Främja brukande av vilt som resurs Förebygg skador och andra problem som viltet orsakar Skapa en tydlig och förutsägbar viltförvaltning Bygg viltförvaltningen på kvalitetssäkrad kunskap Samarbeta aktivt med andra länder I strategin redogörs för hur Naturvårdsverket planerar att jobba vidare genom mål, delmål och åtgärder kopplade till dessa vägval. Strategin berör alla myndigheter och aktörer som har intressen i viltet och hur det förvaltas och ska ses som en vägvisare som kan användas som grund och inspiration för exempelvis regionala strategier, mål och aktiviteter. En viktig aspekt i strategin är att olika intressen i viltförvaltningen ska värderas lika högt vid de bedömningar som görs. I strategin föreslås ett antal förändringar på nationell nivå och ett tydliggörande av Naturvårdsverkets roll som nationellt ansvarig myndighet för jakt- och viltfrågor och hur Naturvårdsverket vill stödja länsstyrelserna. Det är oklart hur NATURVÅRDSVERKET 8(17) regeringen ser på de resurser som krävs för genomförandet av strategin. Naturvårdsverkets bedömning är att strategin ska genomföras oavsett särskilda resurser och genomförandearbetet på myndigheten har redan börjat. Handlingsplan för Naturvårdsverkets samarbete med att samordna och vägleda länsstyrelserna Som en del av den nationella viltstrategin finns även en handlingsplan som beskriver hur Naturvårdsverket planerar att förstärka kapaciteten att samordna och vägleda länsstyrelsernas arbete med viltförvaltning fram till år 2020. Handlingsplanen innefattar bland annat ökad tydlighet i Naturvårdsverkets planering och kommunikation, effektivare och enklare hantering av Naturvårdsverkets anslag för åtgärder för värdefull natur, fler och nya utbildningsinsatser genom Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och Viltskadecenter samt en utökning av Miljösamverkan Sverige så att det även omfattar viltfrågor. Handlingsplanen ska vara grunden till en mer operativ planering som görs årligen och i samverkan med länsstyrelserna. En treårig vägledningsplan kommer att utgöra en viktig del av Naturvårdsverkets verksamhetsplanering och samtidigt underlätta för länsstyrelsernas planering. Reflektioner från länsstyrelserna över viltstrategin Många länsstyrelser framhöll att de såg positivt på den nationella viltstrategin. Behovet av ökade resurser för alla som berörs av genomförandet av strategin diskuterades. Beroende på graden av resurser kan prioriteringar i strategin behöva göras. Detta blir då en del av verksamhetsplaneringen. Det framfördes att eftersom länsstyrelserna arbetar utifrån regleringsbrev och länsstyrelseinstruktion är det viktigt att strategin framkommer där för att länsstyrelserna ska kunna jobba med den. Viltförvaltningsdelegationernas roll och att arbetet i delegationerna hänger ihop med strategin togs upp. På regional nivå är det delegationerna som signalerar vad som är viktigt. Även arbetet inom förvaltningsområdena inklusive samråden är viktiga och har fungerat bra. Sådana former för samverkan och förankring inom förvaltningen bör vi lära oss av ansåg flera. Dessa sätt att arbeta är därmed angeläget att stärka och utveckla för att nå målen i strategin. Hur det viltförvaltingsstrategiska rådet ska byggas upp är inte klart ännu. Det kan komma att bygga vidare på befintligt upplägg kring förvaltningsområden osv. Naturvårdsverket kommer att skicka ut ett förslag till länsstyrelserna. Vikten av att fokusera på kvalitet i förvaltningen togs upp för att få en balans när det gäller viltstammarna, graden av skador och sätt att förvalta. Även frågan om acceptansnivåer nämndes och att den frågan kan vara svår eftersom det finns flera brukarintressen och att dessa nu ska betraktas likvärdigt på ett mer uttalat sätt. Att olika slags brukande inte ska värderas mot varandra bedömde flera länsstyrelser som bra, men frågan om hur det ska ske i praktiken, t ex i konkreta beslut på länsstyrelsen framfördes. Det nämndes också att detta synsätt bör påverka upplägget i viltförvaltingsdelegationernas arbete. NATURVÅRDSVERKET 9(17) Behovet av utbildning och gemensam kunskapsgrund framfördes, framför allt på regional nivå eftersom det är där förvaltningen genomförs och kommer till uttryck. Utbildning är en viktig praktisk del för genomförandet av viltstrategin. Behovet och fördelarna med att inom förvaltningsområdena ta fram gemensamma riktlinjer och att likrikta förvaltningen diskuterades. Det konstaterades att även om gemensamma riktlinjer tagits i ett förvaltningsområde händer det ofta att resultatet ändå skiljer sig åt mellan länen inom samma frågor, eftersom det på varje länsstyrelse finns ytterligare instanser som deltar i beslut och genomförande och för att regionala och lokala förutsättningar påverkar. Det framfördes att viltfrågorna som en del i Miljösamverkan Sverige är något positivt, bland annat eftersom det där redan finns ett ramverk att följa och dessutom professionella projektledare att nyttja med ett utarbetat sätt att ta fram vägledning av hög kvalitet. Det kan dock vara en utmaning att implementera viltförvaltningen fullt ut. Det är också viktigt att komma ihåg att Miljösamverkan Sverige är ett samverkansorgan, inte en myndighet. Behovet av vägledning, riktlinjer och utbildning gällande skador på gröda orsakad av stora fåglar framfördes. Det föreslogs att Naturvårdverket ska verka för att ta fram en app för spillningsinventering. Det föreslogs också framtagande av ett system med möjlighet att signera dokument digitalt som ett sätt att underlätta och påskynda arbetsprocesser. Frågan om viltstrategins betoning av öppenhet i förvaltningen diskuterades i relation till behov av sekretess för lyor och boplatser. Sekretess kan vara nödvändigt, men ska vara ett undantag i förvaltningen. Det framfördes att det är oklart var ansvaret kring tillsyn ligger och att frågan inte prioriteras vare sig på Naturvårdsverket eller hos länsstyrelserna. Tanken är att den översyn av jaktlagstiftningen som föreslås i viltstrategin ska tydliggöra tillsynsfrågan som ett led i att skapa en tydlig och förutsägbarförvaltning. Konsekvenser av att delar av viltförvaltningen bygger på frivilliga insatser diskuterades. Frivilligheten är i grunden positivt, men när det inte fungerar uppstår svårigheter att hantera det. Länsstyrelserna efterlyser tydligare regler eller riktlinjer för hur myndigheten kan agera när frivilliga insatser inte fungerar, inom exempelvis ett älgskötselområde. Balansgången mellan att stödja och underlätta för den regionala förvaltningen utan att detaljstyra, men att samtidigt ge utrymme för regionala förutsättningar för förvaltningen togs upp av Naturvårdsverket. Snabbare och tydligare kommunikationsvägar, dessutom med en större framförhållning mellan Naturvårdsverket och länsstyrelserna, efterfrågades av länsstyrelserna. Nytt från näringsdepartementet Camilla Frisch är departementssekreterare på Näringsdepartementet och berättade om några aktualiteteter från departementet. NATURVÅRDSVERKET 10(17) Viltstrategin går ut på remiss vecka 45, svarstid till och med 31 januari 2016. Det finns önskemål från departementet att länsstyrelserna tittar särskilt noga på förslag om mål och åtgärder och hur dessa kan prioriteras. Tänk på att tydlighet är särskilt viktigt i ett remissvar. Information och råd om hur och varför man svarar på en remiss finns att läsa på regeringens webbsida: http://www.regeringen.se/rapporter/2009/05/pm-200302/ När det gäller älgförvaltningsfrågan har Naturvårdsverkets förslag remitterats och arbete med remissammanställning pågår just nu för att kunna analysera resultatet och bedöma hur arbetet ska gå vidare. Ett uppdrag till Naturvårdsverket om en långsiktigt stabil finansiering av älgförvaltningen är aktuellt. Gällande regeringsuppdraget kring kronhjort som Naturvårdsverket lämnat in överväger departementet att remittera detta tillsammans med annat som berörfrågan, t ex hemställan om ändringar i jakttider. Den numera nedlagda jaktlagsutredningens andra delbetänkande innehöll bland annat förslag om utfodring av vilt och om kameraövervakning som nu tagits omhand och som kan komma att medföra förslag på författningsändringar. Det är i övrigt viktigt att komma ihåg att hemställan om begäran om ändringar och annat som gjordes till jaktlagsutredningen medan den fortfarande var aktuell, inte automatiskt återgick till regeringskansliet när utredningen lades ner. Berörda kan alltså behöva skicka i sina skrivelser igen för att få gehör. När det gäller arbetet kring funktionsnedsatta personers möjlighet till jakt är detta en lång process som just startat. Frågan om småviltsjakt i fjällen är beredd mellan berörda departement och ska nu remitteras. Gällande licensjakt efter varg pågår diskussioner, bland annat med avseende på EU-kommissionens kritik gällande jakten, men regeringen har ännu inte satt ner foten. Det är också oklart hur starkt kommissionen driver på frågan till domstol. Ett förslag när det gäller frågan om överklagandeinstanser är att Naturvårdsverket tas bort som överklagandeinstans i ärenden om skyddsrespektive licensjakt efter stora rovdjur och att alla dessa ärenden istället går till förvaltningsdomstol. Det är föreslaget att en domstol (Förvaltningsrätten i Stockholm) ska vara ansvarig för dessa mål. Därefter följer överinstanserna Kammarrätten i Stockholm och Högsta förvaltningsdomstolen. Frågan om handel med sälprodukter är aktuell på EU-nivå. Den svenska hållningen är att man ska kunna använda produkter från de djur man jagar. I Sverige bereds just nu förslag om licensjakt efter säl. De stora besparingskrav som gäller näringsdepartementet påverkar innehållet i kommande regleringsbrev. Det finns också starka rekommendationer att inte lägga några nya uppdrag på länsstyrelserna i regleringsbrevet, till följd av det aktuella läget gällande flyktingfrågan. 11(17) NATURVÅRDSVERKET Just nu är frågan gällande statsstöd aktuell i EU. Återrapporteringen av bland annat viltskademedel är därför särskilt viktigt, inklusive hur pengarna fördelats mellan förebyggande åtgärder och ersättning. Enligt EU är veterinärkostnader klassat som en indirekt skada. Inspirationsföreläsning – invasiva arter, rewildning Per-Arne Åhlén är projektledare för det svenska mårdhundsprojektet. Projektets uppdrag är att förhindra att mårdhunden etablerar sig i Sverige och resten av Skandinavien. Mårdhundsprojektet kan ses som ett bevarandebiologiskt utrotningsarbete. Artens etablering anses inte önskvärd eftersom mårdhunden är en extrem allätare som drastiskt kan påverka häckningsframgångar hos våtmarksfåglar och lokalt utrota groddjursarter. Dessutom är mårdhunden en av de huvudsakliga bärarna av rabies och kan även sprida dvärgbandmask. Mårdhunden introducerades som pälsdjur i dåvarande Sovjetunionen under åren 1929-1955, men spred sig snabbt vidare. Under de senaste tio åren har mårdhunden kommit in i Sverige via Finland. Idag finns de sydligaste fynden av mårdhund fem mil söder om Örnsköldsvik. Projektet arbetar med heltidsanställda yrkesjägare eftersom framgångsrik utrotning kräver yrkesmässig jakt. Kameraövervakning, sändarförsedda mårdhundar och allmänhetens rapporter är viktiga instrument i arbetet. Telefonnumret till mårdhundsprojektets jourtelefon är: 0703-39 93 26. Länsstyrelserna kan hänvisa till detta nummer när myndigheten får samtal om observationer av mårdhund eller tvättbjörn. Ett ökat internationellt samarbete och kompetensutbyte är viktigt för att möta de växande problemen med invasiva arter världen över. Vid en internationell konferens i frågan framhölls nordisk viltförvaltning som ett föredöme. Rovdjursdagen, 5 november Utsedd arbetsgrupp för planering av rovdjursdagen under viltförvaltarkonferensen 2016 Johan Nyqvist, Länsstyrelsen Jämtland Linda Andersson, Länsstyrelsen Jönköping Någon från Länsstyrelsen Uppsala Rapport från förvaltningsområdena Norra förvaltningsområdet, Britta Wennström Samverkan inom förvaltningsområdet har fungerat bra redan från början. Samverkansrådet har två möten per år och ser inget behov av fler möten. En viktig del av arbetet är kommunikation och samverkan med samebyarna eftersom renskötseln påverkas stort av rovdjur. Storleken på rovdjurens predation på ren är svårbedömt. En viktig del i arbetet inom norra NATURVÅRDSVERKET 12(17) förvaltningsområdet just nu är samverkan kring toleransnivåer för skador inom renskötseln där länsstyrelserna tillsammans med samebyarna ska arbeta för att minska skadorna på ren till max 10 %. Det finns flera förebyggande åtgärder att vidta, såsom att flytta renarna eller att utöka bevakningen, men många gånger är den enda verksamma åtgärden jakt på rovdjur. Det är en stor utmaning att arbeta för toleransnivåer för skador på ren samtidigt som rovdjursarterna ska upprätthålla gynnsam bevarandestatus. Att verka för mer rättvisande inventeringsresultat är en viktig del i arbetet eftersom det utgör grund för de beslut som tas. Mellersta förvaltningsområdet, Maria Falkevik Mellersta förvaltningsområdet inkluderar många skilda förutsättningar då området har allt från renskötsel, skog och storstäder till ett intensivt brukat jordbrukslandskap. Samverkansrådet har fyra möten per år. Länsstyrelserna i förvaltningsområdet har jobbat fram ett grunddokument med övergripande riktlinjer för förvaltningsområdet. Dessa kommer att byggas på med tiden. Frågor som varit aktuella den senaste tiden är bland annat kameraövervakning som är viktigt framför allt för inventeringen av lodjur där man försöker hjälpas åt mellan länen för att likrikta arbetet och utveckla metoderna. Länsstyrelsernas jurister kan ibland bedöma kameraövervakningsärenden på olika sätt. Just nu tar arbetet kring licensjakt efter varg mycket tid. Södra förvaltningsområdet, Linda Andersson Förvaltningsområdet har en hög befolkningstäthet och stor andel fårskötsel. Miniminivån för lodjur är snart nådd och en revidering av målen kan vara aktuell. Samverkansrådet har möte två gånger per år. Länen har inte haft så många år på sig att jobba med förebyggande åtgärder såsom stängsel och det är en utmaning att få fler berörda att ansöka om bidrag till stängsel. I samarbete med Jägareförbundet finns numera skyddsjaktsgrupper i södra förvaltningsområdet som kan genomföra eventuella skyddsjakter, oavsett på vems initiativ dessa tas. Upplägget är fortfarande i sin linda. De som ingår i grupperna ska få kontinuerlig utbildning och även kännedom om bakgrund för aktuellt beslut eftersom gruppen kommer att vara berörd av kommunikation med bland annat media. I samband med att dessa grupper etablerades kom frågan om ersättning för genomförande av skyddsjakt upp och blev en gemensam diskussion även med län utanför förvaltningsområdet. Även frågor rörande Jägareförbundets allmänna uppdrag blev på detta sätt aktuella. Jägareförbundet har meddelat att de tar med sig dessa diskussioner i den framtida utformningen av det allmänna uppdraget så att detta kan bli tydligare och att en ny formulering av uppdraget kan förankras hos länsstyrelserna. Även i södra förvaltningsområdet är frågan om kameraövervakning i inventeringssyfte viktig. Inom förvaltningsområdet finns också en sms/mailtjänst som länsstyrelsen använder för att förmedla information till tamdjursägare när ett rovdjursangrepp skett. Tamdjursägare kan registrera sig via länsstyrelsens hemsida för att få denna information. I Västra Götalands län som ingår i det mellersta förvaltningsområdet har man en motsvarande tjänst där alla som är intresserade kan få information om rovdjursangrepp, t ex även media och jägare. NATURVÅRDSVERKET 13(17) Länsstyrelserna var överens om att denna punkt med information och lägesrapport från respektive förvaltningsområde är viktig att ha med varje år på viltförvaltarkonferensen eftersom det ger perspektiv och viktigt erfarenhetsutbyte. Översyn av licensjakt efter björn Länsstyrelserna i Dalarna, Västernorrland och Jämtland har tillsammans påbörjat en översyn av licensjakten efter björn eftersom såväl allmänhet som besiktningsmän under flera år fått signaler om oetiska jaktmetoder, såsom att genskjuta björnen med bil, använda åtel och åtelkamera utan tillstånd, göra spårupptag med hund från åtel, byta hund under jakten, långa drev mm. Vilket ansvar och mandat länsstyrelsen har att åtgärda detta har diskuterats i samband med denna översyn. Några av slutsatserna blev att det kan vara skillnad på vad som är oetiskt och vad som är olagligt och att länsstyrelsen har ett begränsat utrymme att genom villkor i beslutet få till förbättringar. När det gäller åtel och åtelkameror är detta redan reglerat och inget som länsstyrelserna bedömer att de kan reglera hårdare. Det är få björnjägare som sökt tillstånd för åtel i under björnjakten trots att möjligheten funnits en tid. Möjligheter finns att agera genom mer information och samarbete med jägarorganisationerna. Huruvida spårupptag vid åtel sker är mycket svårt för länsstyrelserna att utöva tillsyn över. Att använda motorfordon vid jakt genom att exempelvis genskjuta djuret med bil är redan reglerat i jaktförordningen och inget som länsstyrelserna ytterligare kan strama upp. Rekommendationen i björnjaktsbeslutet gällande byte av hund finns redan och ytterligare möjligheter att reglera detta kräver undantag från föreskrifterna. När det gäller konsekvenser för björnen vid långa drev pågår forskning just nu och myndigheterna inväntar resultatet. Att senarelägga björnjaktsstarten för att få ner jaktens tempo och att inkludera älgjägare i större utsträckning är en tänkbar åtgärd enligt länsstyrelserna. Björnjakt under tider då det är mer folk i skogen kan också fungera självsanerande mot de personer som jagar på ett oetiskt eller olagligt sätt. GPShalsband på hunden används redan av de flesta jägare, men att ha med det som ett villkor i beslutet och därtill ge möjlighet för besiktningsmännen att se de positioner som lagrats skulle ge ökade möjligheter att bedöma om jakten gått rätt till. Detta är något som i så fall skulle behöva utredas och som också skulle kräva undantag från föreskrifterna. Det samma gäller en eventuell reglering av vilka slags hundar som får användas vid björnjakt. En annan möjlig åtgärd som länsstyrelserna ser är att kunna avlysa jakten i ett område vid misstanke om jakt- eller artskyddsbrott. Länsstyrelserna saknar dock mandat för detta idag och det innebär också att många jägare skulle drabbas av vad ett fåtal ägnar sig åt. Ett alternativ är också ytterligare zonering av jakten och därmed möjlighet att fördela björnjaktaktsaktiviteterna över större områden. Detta förslag kan dock med fog ifrågasättas av viltförvaltningsdelegationerna om det går mot de regionala mål man satt upp för björnstammen. NATURVÅRDSVERKET 14(17) Åtgärder som länsstyrelserna redan vidtagit under 2015 är bland annat informationsmöten tillsammans med Jägareförbundet i de kommuner där mycket björnjakt bedrivs och framtagande av en lathund som sammanfattar det viktigaste i björnjaktsbeslutet. Länsstyrelsen Dalarna har haft möte med skogsbolagen, de olika jakthundklubbarna och Jägareförbundet och kommit överens om att arbeta mot oetiska jaktmetoder och att man ska förankra detta i sina respektive organisationer. Samarbete med polismyndigheten finns också. Åtgärder som planeras för 2016 är ytterligare tillsyn i fält och ett eventuellt gemensamt förslag om ändringar i licensjaktsbeslutet. Problematiken och förslagen ovan diskuterades. Vikten av att tillsyn bör komma underifrån och genom självreglering framfördes som ett bra sätt att komma tillrätta med oetisk jakt. Jakt efter vildsvin i Skåne togs som exempel. Där pågick oetisk vildsvinsjakt under lång tid, men situationen blev bättre när såväl länsstyrelsen som allmänheten uppmärksammade problemen. Flera länsstyrelser tog upp det tolkningsutrymme som verkar finnas när det gäller användandet av motorfordon i samband med jakt och att det finns många tecken på att björnjakt med hjälp av åtel sker trots att få eller ingen sökt tillstånd. Konsekvenser av att polismyndigheten prioriterar frågan olika beroende på enskilda tjänstemäns engagemang togs upp, liksom att naturbevakarna har små möjligheter att se över så stora områden som skulle behövas. Gällande att björnjakten startar tidigare än älgjakten framfördes att tanken med det från början var att skapa utrymme för en specialisering kring björnjakten och en effektivare jakt som följd, men att detta kanske nu har spelat ut sin roll och att en gemensam jaktstart kan vara av värde för att enskilda jägare som jagar olagligt eller oetiskt inte ska kunna agera helt ostört. För att undvika konflikter mellan älgjägare och björnjägare krävs en bra kommunikation. Ett problem med gemensam jaktstart kan vara att många björnbesiktningsmän jagar älg. Naturvårdsverket framhöll att föreskrifterna om vad länsstyrelsernas beslut om licensjakt efter björn ska innehålla inte är ett hinder för länsstyrelserna att inkludera egna villkor i beslutet så länge det inte går emot föreskrifterna. En dialog mellan Naturvårdverket och länsstyrelserna är alltid viktig. Att många tycks jaga utan att ha läst det beslut som jakten gäller framfördes av flera länsstyrelser, liksom att jaktledarens roll vid björnjakt blivit urholkad. Ett sätt att förtydliga vikten av att ha läst beslutet och att alltid ha en utsedd jaktledare skulle kunna vara att man vid registrering på hemsidan inför jakten måste ange att man läst beslutet och förstått innebörden av det innan registreringen kan slutföras. Det är också viktigt att kommunicera beslutet på flera olika sätt för att nå så många som möjligt. Viltskademedel Viltskadecenter Maria Levin från Viltskadecenter berättade om verksamhetens arbete. Bland annat framfördes att det tagits fram nya stängselrekommendationer och även en ny version av stängselboken som kan beställas från Viltskadecenters webbsida NATURVÅRDSVERKET 15(17) (www.slu.se/viltskadecenter och än så länge för publikationer: www.viltskadecenter.se). Där finns också en nyhetsbevakning. Viltskadecenter betonade att det är en stor fördel om det i länen finns uppsatta rovdjursavvisande stängsel av hög kvalitet som tamdjursägare kan studera. Även publika ställen såsom djurparker kan vara en lämplig plats för sådana demonstrationsstängsel. Vikten av att planera in stängselarbete i god tid framhölls, särskilt om Viltskadecenter ska kunna vara med vid stängselutbildningar och liknande. Viltskadecenter har tidigare jobbat med dispensen för boskapsvaktande hundar, men arbetar nu för att länsstyrelserna ska kunna ta över denna hantering. Viltskadecenter har rekommenderade priser för ersättningar vid rovdjursangripna tamdjur och annan ersättning i samband med angrepp och som revideras med jämna mellanrum, t ex kommer timersättningen för eget arbete i samband med angrepp att höjas under nästa år. På förfrågan från länsstyrelserna gör Viltskadecenter värderingar i enskilda ersättningsfall. Möjligheten att skicka ett ärende på remiss till Viltskadecenter som kunnat göras i Rovdjursforum kommer inte att finnas i Rovbase. Det är viktigt att komma ihåg att informera djurägaren om att deras ärende skickats till Viltskadecenter på remiss. Angående ersättningsanspråk för framtida inkomstbortfall ska detta inte ersättas i sig. Tanken med den grundläggande ersättningen för angreppet är att den ska täcka inköp av nya djur som ska kunna ge inkomst i framtiden. Viltskadecenters önskemål är att alla besiktningsmän fortsätter bygga upp sin erfarenhet genom att delta på utbildning varje år och att lära av varandra genom att åka med vid andras besiktningar osv. Besiktningsmännens uppdrag kräver också insikt och kunskap om näringarnas förutsättningar. Med anledning av det har det framförts önskemål om ytterligare utbildning för besiktningsmännen hos Viltskadecenter. Besiktningsmännens roll i relation till djurskyddsbestämmelserna togs upp. Det händer att brister i djurskyddet blir märkbara vid en besiktning av misstänkt rovdjursangrepp. Denna fråga tas upp under grundutbildningen. Vid uppenbara brister i djurskyddet eller vid misstanke om sådan kan besiktningsmannen kontakta sin länsstyrelse, men det är viktigt att en besiktningsman inte upplevs som ett hot av den som drabbats av en skada. Önskemål från länsstyrelserna om framtida utbildningsbehov och annat kan meddelas till Viltskadecenter. Avveckling av Rovdjursforum Rovdjursforum använder en gammal teknisk plattform och ska därför ersättas med andra lösningar. Per Risberg från Naturvårdsverket berättade om att registrering av rovdjursskador flyttar till Rovbase 1 januari 2016. Efter 1 januari får bara pågående ärenden färdigställas i Rovdjursforum, inga nya får påbörjas. Pågående ärenden behöver färdigställas i Rovdjursforum senast den 15 mars 2016. Ingen ekonomisk redovisning kommer att göras i Rovbase. NATURVÅRDSVERKET 16(17) Observera att skador på gröda och förebyggande åtgärder för rovdjursskador ligger kvar i Rovdjursforum. Naturvårdsverket återkommer om hur detta ska lösas längre fram. I november kommer en förfrågan från Viltskadecenter till bland annat länsstyrelserna om vilka som behöver behörighet till Rovbase. Erbjudande om utbildning kommer också. Frågor ställs till Peter Jaxgård. Extra medel Viltskadeanslaget utvidgas med 20 miljoner kronor per år enligt budgetpropositionen. Pengarna ska gå till åtgärder som förebygger konflikter kring rovdjur. Samtidigt kommer nya regler för landsbygdsprogrammet och Jordbruksverket ser över befintliga förebyggande åtgärder tillsammans med Viltskadecenter inom ramen för ett regeringsuppdrag. Ett resonemang och en diskussion fördes kring var gränsen går för vad man får använda viltskademedel till och när det är aktuellt att använda medel inom landsbygdsprogrammet. En viktig aspekt är att säkerställa att det inte blir fråga om dubbelfinansiering. Ett exempel på dubbelfinansiering är att använda viltskademedel till stängsling på blocklagd mark. Underhåll av rovdjursavvisande stängsel på blocklagd mark får finansieras av viltskademedel, vilket pengar från landsbygdsprogrammet inte får användas till. God kommunikation med landsbygdsenheten på den länsstyrelse man arbetar är viktigt. Det finns även en risk för en annan slags dubbelfinansiering när det gäller rovdjursdödade hundar eftersom hunden kan vara försäkrad samtidigt som en särskild ersättning via Jägareförbundet delas ut om man är medlem. Därutöver kan ersättning från länsstyrelsen via viltskademedel ske för samma skada. Detta är svårt att kontrollera och länsstyrelserna hanterar frågan på olika sätt. Något län upplyser hundägaren om de olika vägar som finns att erhålla ersättning samtidigt som ersättning från viltskademedel ges, medan andra försöker följa upp vilka ersättningar som betalats ut inför beslut om ersättning via viltskademedel för att sedan ersätta de kostnader som inte täcks av något annat. Länsstyrelserna var överens om att det är bra att lyfta denna fråga och föra den vidare så tydligt som möjligt till departementsnivå så att en strategi kan tas fram för hur dessa skattemedel ska hanteras. Kommunikation mellan länsstyrelserna och Naturvårdsverket Viltfrågorna är känslomässigt engagerande, det finns en misstro mot myndigheter och ett stort medialt intresse samtidigt som förändringar sker snabbt. Vikten av att vara samspelta och föra ut så samlade budskap som möjligt diskuterades. Det konstaterades att trovärdigheten tar stryk om myndigheterna kommunicerar olika saker utåt. Kommunikationen mellan myndigheterna behöver stärkas. Länen i det norra förvaltningsområdet upplever att de ofta glöms bort och inte räknas, trots att det är där de stora problemen finns. Det framfördes att många saker borde kunna vara enkla att åtgärda, som exempelvis att dagordning och protokoll från de nationella råden skickas ut av Naturvårdsverket till NATURVÅRDSVERKET 17(17) länsstyrelserna för kännedom, liksom större beslut som påverkar verksamheterna. Vidareförmedlingen till handläggarna om vad som tas upp i samverkansråden behöver stärkas. Bättre synkronisering gällande inventering önskades, som exempel nämndes att det är av stort värde att länsstyrelserna får inventeringsrapporter för kännedom innan de går ut på annat sätt och att det kan ge konstiga signaler om nationella inventeringsrapporter (t ex för järv) är klara innan de regionala siffrorna är färdiga. Tekniska lösningar för att samla all information som har ett gemensamt intresse borde kunna tas fram, exempelvis på Naturvårdsverkets webbplats där en särskild flik med inloggning för länsstyrelserna skulle kunna vara en lösning. Där skulle ett gemensamt kalendarium kunna finnas med viktiga datum för möten och inlämning och andra deadlines. På denna sida skulle det även kunna finnas information om aktuella remisser, anslagstavla för synpunkter, regionala beslut som kan påverka andra län, nationell vägledning som är på gång mm. Detta skulle underlätta planeringen för alla och stärka kommunikationen mellan berörda. Det framfördes också att klassisk remisshantering ofta fungerar väldigt bra och inte bör underskattas. När Naturvårdsverket handplockar län för synpunkter är det viktigt att de utvalda länen stämmer av med övriga län. Lägesrapporten från Naturvårdsverket är bra och får gärna komma oftare, men borde i större utsträckning ta upp mer om vad som ska hända istället för vad som redan hänt. Det är viktigt att besvara den enkät som alla kommer att få i efterhand för att Naturvårdsverket ska kunna utvärdera årets viltförvaltarkonferens. Denna dokumentation är sammanställd av: Annica Forsberg, Forsberg Text & Natur på uppdrag av Naturvårdsverket
© Copyright 2024