Dokumentation av viltförvaltarkonferensen 3-5

1(17)
SWEDISH ENVIRONMENTAL PROTECTION AGENCY
Dokumentation av
viltförvaltarkonferensen
3-5 november 2015
NATURVÅRDSVERKET
2(17)
Klövviltsdagen, 3 november
Årets konferens
Baserat på utvärdering av 2015 års viltförvaltarkonferens har årets konferens
lagts upp på ett annat sätt. Utvärderingen som gjordes visade att länsstyrelserna i
större utsträckning vill att sammankomsten ska fokusera på sakfrågor och
mindre på visioner, övergripande mål och strategier. Två arbetsgrupper
bestående av representanter från olika länsstyrelser har inför årets konferens
arbetat fram innehållet i två av konferensens dagar (klövviltsdagen och
rovdjursdagen). Den återstående dagen är arrangerad av Naturvårdsverket. Nytt
för årets viltförvaltarkonferens är även denna dokumentation som ska
sammanfatta innehållet i stort och inkludera slutsatser och frågeställningar som
framkommit. Dokumentationen är ett led i att stärka kommunikationen mellan
myndigheterna.
Utsedd arbetsgrupp för planering av klövviltsdagen under
viltförvaltarkonferensen 2016
 Niklas Tuorda, Länsstyrelsen Norrbotten
 Johan Varenius, Länsstyrelsen Södermanland
 Nils Carlsson, Länsstyrelsen Skåne
 Ellinor Theorin, Länsstyrelsen Dalarna
Aktuella läget Älgdata/Jaktadm
Martin Johansson kommer att vara projektledare för Jaktadm från och med i höst
och fram till sommaren 2016. Alla frågor om Jaktadm ställs direkt till honom
(MAILADRESS?). För frågor som gäller Älgdata ska den gemensamma
brevlådan användas. För att frågor ska kunna hanteras så snabbt som möjligt är
det viktigt att tydligt beskriva vad frågan gäller, även i ärenderubriken. Kom
ihåg att bilder som hör till ärendet måste bifogas och inte ska klippas in i mailet
eftersom de då inte kan behandlas.
Just nu pågår budgetering och planering för arbetet 2016. En förstärkning av
resurserna för Älgdata verkar trolig och därmed är större förbättringar möjliga,
till skillnad från tidigare då fokus legat på att enbart rätta till fel.
Efter sommaren 2016 planeras en lansering av en särskild service i Älgdata för
att underlätta framtagandet av älgskötselplaner med hjälp av de värden som
redan finns inlagda för det aktuella området.
En uppdaterad version av Jaktadm med rättningar av fel som framkommit under
test och användande planeras till februari 2016. I oktober 2016 planeras en
lansering av en kartdel till Jaktadm.
Ett möte planeras i Stockholm i maj 2016 som ett komplement till de ordinarie
Lync-mötena. En målsättning är att hitta gemensamma former för handläggning
av ärenden och hur länsstyrelserna arbetar i systemen, annars blir inlagd data
inte jämförbar.
NATURVÅRDSVERKET
3(17)
Samarbetsytan Infoportalen kommer att fasas ut, men kan fortfarande användas.
Länk till aktuell samarbetsyta kommer att skickas ut.
Utvärdering av slopat brunstuppehåll i Norrbotten
Emma Kvastegård jobbar på Länsstyrelsen Västernorrland men har som
forskningsassistent på SLU tidigare genomfört en kvalitativ pilotstudie om
effekter av det borttagna brunstuppehållet under älgjakten i Norrbotten och hur
detta påverkar älgförvaltning, jakt och andra intressen som nyttjar skogen.
Studien har fokuserat på åsikter, acceptans och risker och har genomförts genom
mediaanalys, intervjuer med berörda grupper och med hjälp av
avskjutningsstatistik. De flesta upplever det slopade brunstuppehållet som
positivt. När det gäller uppehållets inverkan på stammen krävs mer studier och
tid för att kunna dra några egentliga slutsatser.
Presentation av handlingsplan för förebyggande av viltolyckor från
pilotprojekten i Östergötland och Värmland
Henrik Wahlman från Trafikverket berättade om myndighetens arbete kring
viltolyckor, redovisade viltolycksstatistik och resonerade om olika tänkbara sätt
att förebygga viltolyckor.
I Östergötland och Värmlands län pågår ett pilotprojekt som syftar till att i
samarbete med flera aktörer utforma och testa olika åtgärder för att minska
viltolyckorna på drabbade plaster i respektive län. Resultatet av projektet
kommer att följas upp.
Behovet av att kunna förmedla mer information i samband med eftersök togs
upp, liksom att information om rutiner och arbetsgång vid viltolyckor och
eftersök verkar behöva stärkas såväl internt inom polismyndigheten som utåt
mot allmänheten. Även problemet med var utfodring av vilt placeras och hur det
kan påverka riskerna för viltolyckor diskuterades.
Flera länsstyrelser påpekade att deras respektive regionala viltolycksråd inte
tycks arbeta aktivt. Berörda handläggare på länsstyrelserna kan genom att själva
ta kontakt med representanter för de regionala viltolycksråden bidra till att få
igång ett mer aktivt arbete. Kontaktuppgifter finns på www.viltolycka.se.
Under mötet poängterades vikten av att länsstyrelserna uppmärksammar behovet
av att det långsiktigt förebyggande arbetet kring viltolyckor prioriteras hos
polismyndigheten. Christer Pettersson representerar Naturvårdsverket i det
nationella viltolycksrådet och rekommenderade länsstyrelserna att göra en
gemensam skrivelse om detta behov till det nationella rådet. Ett sätt att
tydliggöra behovet skulle kunna vara att i en sådan skrivelse identifiera tre
områden som påverkas negativt av att det saknas ett långsiktigt arbete kring
viltolyckor och att polismyndigheten inte prioriterar detta arbete. Eventuell
skrivelse skickas till Margareta Åkerman, Länsstyrelsen Värmland som
representerar länsstyrelserna i det nationella viltolycksrådet. Även Trafikverket
framförde under mötet att de gärna framför sin syn på värdet av ett mer
förebyggande arbete till rådet.
NATURVÅRDSVERKET
4(17)
Förvaltning av kronhjort i praktiken, för handläggare
Forskaren Anders Jarnemo berättade om kronhjort i Sverige och om vilka
problem och möjligheter denna art kan medföra.
Kronhjortsstammen i Sverige ökar och utgörs den av omkring 20 000-30 000
djur med en årlig avskjutning på 6 000-7 000 djur. Ett allvarligt problem som
kronhjort kan orsaka är skador på gran i form av barkskalning. Granen är känslig
för sådana skador under en lång tid och är därmed särskilt utsatt. På vissa håll är
kronhjortens barkskalning på gran ett stort bekymmer, medan det är mindre
förekommande i andra områden. Studier visar att en viktig förklaring till dessa
skillnader är kronhjortens tillgång till alternativ föda i skogen vintertid och att
kopplingen till täthet av kronhjort inte är någon avgörande förklaring till
skillnader i skadenivåer.
En annan faktor som utöver tillgång till alternativ föda och som inverkar på
graden av skador är andelen jordbruksmark i landskapet. Minskade
skogsmarksarealer och mer fragmenterad skog gör det svårare för kronhjorten att
hitta skydd och undvika störningar under dagen. Den skog som ger tätast skydd
är då granplanteringar med ökade skador där som följd. Ytterligare inverkande
faktorer kan vara att ett högt intag av lättsmält föda, såsom raps ökat
kronhjortens behov av mer fiberrik föda. Om granbeståndet står på gammal
jordbruksmark eller egentlig skogsmark skulle också kunna inverka på graden av
skador.
Frågan är komplex och flera faktorer samverkar och förstärker varandra och är
olika viktiga i olika områden. Tänkbara motåtgärder kan vara störning, ökad
fodertillgång, skyddsåtgärder för gran och alternativ skogsskötsel. Det är en
vanlig inställning att problem med kronhjortens skador på gran kan lösas genom
ökad avskjutning. Ett problem är att det är svårt att veta hur stora bestånden av
kronhjort egentligen är, på grund av faktorer som kronhjortens vandringsmönster
och löst sammanhållna grupper och därmed svårigheter att använda befintliga
inventeringsmetoder såsom spillningsinventering och kronobs.
Det finns ett behov av att utveckla sättet som kronhjort jagas på, bland annat
med avseende på hur hundar används i jakten och en anpassning till kronhjortens
störningskänslighet, något som också skulle kunna utnyttjas bättre för att minska
och förebygga skador. Ett för hårt jakttryck på hjortar kan ge brist på fullvuxna
hannar. Det gör i sin tur att unga hjortar går in i reproduktion trots att hindarna
egentligen föredrar äldre hjortar. Hindarna kan därmed till en början avstå från
parning och brunsta om senare, vilket ger senare betäckning och kalvar som då
föds senare och som därmed kan få en sämre start med t ex kortare tid för att äta
upp sig innan vintern.
En alternativ inventeringsmetod för kronhjort skulle kunna vara att inventera
under högbrunsten och då samtidigt besätta så många observationsplatser som
möjligt samtidigt och sedan göra ytterligare en räkning efter jaktsäsongen i
kombination med den avskjutningsstatistik man har för året. Om detta upprepas
kontinuerligt kan stammen följas bättre.
NATURVÅRDSVERKET
5(17)
Naturvårdsverkets utredning om kronhjort
Christer Pettersson från Naturvårdsverket redogjorde för regeringsuppdraget om
kronhjort (NV-00320-15) som myndigheten lämnade till regeringen i början av
oktober.
Naturvårdsverkets förslag innebär att kronhjort, så långt som möjligt förvaltas
tillsammans med älg, dvs i samma administrativa system och i samma
förvaltningsgrupper. Detta är ett steg mot en flerartsförvaltning.
Flerartsförvaltningen lyfts fram i den strategi som Naturvårdsverket tagit fram
för svensk viltförvaltning. Inför en sådan förändring behövs bland annat
ändringar i jaktförordningen, revidering av föreskrifter, en tillförlitlig
inventering, en nationell förvaltningsplan för älg och kronhjort, utbildning,
utveckling av IT-system samt finansiering av de nya uppgifterna.
Den utvärdering som Naturvårdsverket genomförde under våren och sommaren
2015 (Naturvårdsverkets rapport 6673) har varit ett viktigt underlag till
förslagen. Utvärderingen visar att dagens förvaltning behöver förbättras. Det
saknas bland annat data om antal och utbredning, om skador på skog och grödor
och om hur den ökande stammen påverkar andra arter. Denna kunskap behövs
för att följa och förutse hur kronhjortspopulationen förändras och för att kunna
utvärdera olika skadeförebyggande åtgärder. Kunskapen behövs för att kunna
förvalta kronhjorten långsiktigt och hållbart. Vilka förvaltningsmodeller som
kommer att vara aktuella för kronhjort beror på regeringens omhändertagande
och bedömning av regeringsuppdraget.
Nils Carlsson, Länsstyrelsen Skåne berättade om kronhjortens särskilda status i
länet eftersom det var där arten räddades från utrotning och att det därmed finns
en starkare tradition där kring att bevara kronhjort. I Skåne har man beslutat att
bibehålla det befintliga förvaltningsområdet för kronhjort och att ha fri jakt i
övriga delar av länet.
En diskussion fördes kring begreppet förvaltning och jämförelser med hur
Danmark förvaltar kronhjort. En slutsats var att det är viktigt att identifiera mål
för kronhjortsförvaltningen och att förvalta arten och stammens kvalitet
långsiktigt. Målen med förvaltning av kronhjort är bland annat en fråga för
länens viltförvaltningsdelegationer.
Behovet av resurser för att bygga upp och utveckla kronhjortsförvaltningen
diskuterades och att det är viktigt att länsstyrelserna belyser detta behov tydligt,
liksom vilka andra förutsättningar som krävs.
Senaste från Naturvårdsverket – överprövningar, domar, frågor
Christer Petterson och jurist Nils Henriksson från Naturvårdsverket resonerade
kring några aktuella fall. Angående överprövning rörande länsöverskridande
gränser mellan älgförvaltningsområden har yrkandena avslagits. Enligt 5 § andra
stycket i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2011:7) efter älg
och kronhjort får ett älgförvaltningsområde inrättas utan hinder av en länsgräns
om berörda länsstyrelser är överens. Om länsstyrelserna inte är överens kan en
länsöverskridande gräns inte inrättas. Det blir då länsgränsen som utgör gränsen
mellan förvaltningsområdena.
NATURVÅRDSVERKET
6(17)
Ett av den nationella viltstrategins huvudområden är att förvaltningen ska vara tydlig
och förutsägbar. Ett sådant sätt att arbeta är viktigt, men inkluderar också att
förutsättningar ändras med tiden och att nya frågor som man inte kunnat förutse
dyker upp och att dessa kanske saknar självklara svar innan de setts över genom
att de inkommer till Naturvårdsverket som olika slags ärenden. På så sätt kan
behov och tillgodoseende av ny vägledning bli tydligare för Naturvårdsverket.
Jakttid för älg i februari diskuterades i relation till den biologiska jakttiden som
ska ge en ram för bedömningen i den regionala förvaltningen av älg. Det
konstaterades även att det vid regionala beslut om eventuella inskränkningar i
jakten, då detta har stöd, är värdefullt att beslutet motiveras på ett tydligt sätt.
Hundanvändning i jakt efter klövvilt diskuterade och ett eventuellt behov av en
vägledning kring denna. Det konstaterades att duktiga hundar är ett värdefullt
redskap i förvaltningen och att det kan vara kontraproduktivt att begränsa
hundanvändningen genom regeländringar osv, samtidigt som det kan finnas skäl
att förtydliga hur användningen ska gå till och att detta är en balansgång.
Flera länsstyrelser framförde att det ibland verkar finns en misstro mot bland
annat de fakta som används som underlag för regionala beslut. Det diskuterades
att detta ibland leder till en regional förvaltning där älgskötselområdena inte
följer den fastslagna förvaltningsplanen då man inte har samma syn på grunden
för förvaltningen eller vad målet är. Behovet av att som tjänsteman erbjuda sitt
deltagande på möten, att dokumentera vad man kommit överens om och att hitta
en gemensam faktagrund att stå på fördes fram. Även kvaliteten på genomförda
samråd togs upp som något som man i varje län bör fundera på för att kunna
utveckla samråden så att de bättre fyller sitt syfte.
Naturvårdsverkets dag, 4 november
ÄBIN – uppföljning av klövviltsdagen 3 november
Johanna Månsson Wikland, Länsstyrelsen Örebro och Erik Lindberg,
Länsstyrelsen Västerbotten representerar länsstyrelserna i det nationella
klövviltsrådet. På klövviltsrådets möte i augusti kom önskemål från
skogsnäringen om en nationell tidsplan för älgskötselplanerna i syfte att likrikta
arbetet och underlätta planering. Alternativet diskuterades bland länsstyrelserna
under mötet. Slutsatsen blev att regionala tidsplaner fungerar bättre eftersom
förutsättningarna skiljer sig åt mellan länen, t ex gällande jakttider. Det
betonades att det är viktigt att förankra den regionala tidsplanen hos
viltförvaltningsdelegationen liksom att förtydliga tidsplanen på ett så konkret
sätt som möjligt för att underlätta alla berördas planering.
Vikten av att använda resultaten av ÄBIN som ett trendmått diskuterades och att
det därmed är viktigt att inte dra förhastade slutsatser för förvaltningen baserat
på enstaka års inventeringsresultat. Förvaltningen ska vara adaptiv men inte byta
riktning mitt i steget om inte trenden visar att det finns skäl för det. Samtidigt
måste utrymme finnas för justeringar om det visar sig behövas.
7(17)
NATURVÅRDSVERKET
Frågan om ersättning till ledamöter i nationella klövviltsrådet togs upp. Det finns
skillnader som kan upplevas som orättvisa, men som bygger på olika
förutsättningar hos respektive verksamhet.
Frågor som länsstyrelserna vill ta upp i nationella klövviltsrådet kan meddelas
till Johanna Månsson Wikland eller Erik Lindberg.
Presentation av Naturvårdsverkets vägledningsarbete
Martin Påhlman, enhetschef på Naturvårdsverkets vägledningsenhet berättade
om myndighetens arbete med vägledning. Arbetet sker på flera sätt, dels genom
stöd och råd, exempelvis i form av olika vägledningsprodukter, och dels genom
samverkan och samordning, där bland annat viltförvaltarkonferensen är en viktig
del. Även uppföljning och utvärdering är angelägna delar av vägledningsarbetet
då det skapar förutsättningar för långsiktighet och stabilitet. Det finns ett behov
av att stärka uppföljnings- och utvärderingsarbetet, liksom att ytterligare
underlätta och förtydliga kommunikationen mellan länsstyrelserna och
Naturvårdsverket. För större frågor mellan myndigheterna är det Susanna
Löfgren, länsråd i Jämtlands län, som är kontaktperson.
Presentation av Naturvårdsverkets viltstrategi
Maria Hörnell Willebrand arbetar som chef på Naturvårdsverkets enhet för
viltanalys. Enhetens uppdrag är att ta fram kunskap om jaktbart vilt, att beställa
forskning på uppdrag av förvaltningen och att arbeta kring finansiering av
viltforskning. Enheten samordnar också den externa viltförvaltningen.
Naturvårdsverket fick under våren 2015 i uppdrag av regeringen att ta fram en
strategi för svensk viltförvaltning. I arbetet med att ta fram strategin gjordes en
nationell översyn och flera konsultationer med berörda intressegrupper för att
hitta gemensamma utgångspunkter i en strategi som alla skulle kunna känna igen
sig i. Detta har resulterat i visionen ”En viltförvaltning i balans gör att alla kan
uppleva viltets värden”. Visionen kan ses som en målbild för svensk
viltförvaltning. Strategin beskriver också vägval för att utveckla och stärka
Sveriges viltförvaltning fram till år 2020. De fem vägvalen är:





Främja brukande av vilt som resurs
Förebygg skador och andra problem som viltet orsakar
Skapa en tydlig och förutsägbar viltförvaltning
Bygg viltförvaltningen på kvalitetssäkrad kunskap
Samarbeta aktivt med andra länder
I strategin redogörs för hur Naturvårdsverket planerar att jobba vidare genom
mål, delmål och åtgärder kopplade till dessa vägval. Strategin berör alla
myndigheter och aktörer som har intressen i viltet och hur det förvaltas och ska
ses som en vägvisare som kan användas som grund och inspiration för
exempelvis regionala strategier, mål och aktiviteter. En viktig aspekt i strategin
är att olika intressen i viltförvaltningen ska värderas lika högt vid de
bedömningar som görs.
I strategin föreslås ett antal förändringar på nationell nivå och ett tydliggörande
av Naturvårdsverkets roll som nationellt ansvarig myndighet för jakt- och
viltfrågor och hur Naturvårdsverket vill stödja länsstyrelserna. Det är oklart hur
NATURVÅRDSVERKET
8(17)
regeringen ser på de resurser som krävs för genomförandet av strategin.
Naturvårdsverkets bedömning är att strategin ska genomföras oavsett särskilda
resurser och genomförandearbetet på myndigheten har redan börjat.
Handlingsplan för Naturvårdsverkets samarbete med att samordna och
vägleda länsstyrelserna
Som en del av den nationella viltstrategin finns även en handlingsplan som
beskriver hur Naturvårdsverket planerar att förstärka kapaciteten att samordna
och vägleda länsstyrelsernas arbete med viltförvaltning fram till år 2020.
Handlingsplanen innefattar bland annat ökad tydlighet i Naturvårdsverkets
planering och kommunikation, effektivare och enklare hantering av
Naturvårdsverkets anslag för åtgärder för värdefull natur, fler och nya
utbildningsinsatser genom Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och
Viltskadecenter samt en utökning av Miljösamverkan Sverige så att det även
omfattar viltfrågor. Handlingsplanen ska vara grunden till en mer operativ
planering som görs årligen och i samverkan med länsstyrelserna. En treårig
vägledningsplan kommer att utgöra en viktig del av Naturvårdsverkets
verksamhetsplanering och samtidigt underlätta för länsstyrelsernas planering.
Reflektioner från länsstyrelserna över viltstrategin
Många länsstyrelser framhöll att de såg positivt på den nationella viltstrategin.
Behovet av ökade resurser för alla som berörs av genomförandet av strategin
diskuterades. Beroende på graden av resurser kan prioriteringar i strategin
behöva göras. Detta blir då en del av verksamhetsplaneringen.
Det framfördes att eftersom länsstyrelserna arbetar utifrån regleringsbrev och
länsstyrelseinstruktion är det viktigt att strategin framkommer där för att
länsstyrelserna ska kunna jobba med den.
Viltförvaltningsdelegationernas roll och att arbetet i delegationerna hänger ihop
med strategin togs upp. På regional nivå är det delegationerna som signalerar
vad som är viktigt. Även arbetet inom förvaltningsområdena inklusive samråden
är viktiga och har fungerat bra. Sådana former för samverkan och förankring
inom förvaltningen bör vi lära oss av ansåg flera. Dessa sätt att arbeta är därmed
angeläget att stärka och utveckla för att nå målen i strategin. Hur det
viltförvaltingsstrategiska rådet ska byggas upp är inte klart ännu. Det kan
komma att bygga vidare på befintligt upplägg kring förvaltningsområden osv.
Naturvårdsverket kommer att skicka ut ett förslag till länsstyrelserna.
Vikten av att fokusera på kvalitet i förvaltningen togs upp för att få en balans när
det gäller viltstammarna, graden av skador och sätt att förvalta. Även frågan om
acceptansnivåer nämndes och att den frågan kan vara svår eftersom det finns
flera brukarintressen och att dessa nu ska betraktas likvärdigt på ett mer uttalat
sätt. Att olika slags brukande inte ska värderas mot varandra bedömde flera
länsstyrelser som bra, men frågan om hur det ska ske i praktiken, t ex i konkreta
beslut på länsstyrelsen framfördes. Det nämndes också att detta synsätt bör
påverka upplägget i viltförvaltingsdelegationernas arbete.
NATURVÅRDSVERKET
9(17)
Behovet av utbildning och gemensam kunskapsgrund framfördes, framför allt på
regional nivå eftersom det är där förvaltningen genomförs och kommer till
uttryck. Utbildning är en viktig praktisk del för genomförandet av viltstrategin.
Behovet och fördelarna med att inom förvaltningsområdena ta fram
gemensamma riktlinjer och att likrikta förvaltningen diskuterades. Det
konstaterades att även om gemensamma riktlinjer tagits i ett förvaltningsområde
händer det ofta att resultatet ändå skiljer sig åt mellan länen inom samma frågor,
eftersom det på varje länsstyrelse finns ytterligare instanser som deltar i beslut
och genomförande och för att regionala och lokala förutsättningar påverkar.
Det framfördes att viltfrågorna som en del i Miljösamverkan Sverige är något
positivt, bland annat eftersom det där redan finns ett ramverk att följa och
dessutom professionella projektledare att nyttja med ett utarbetat sätt att ta fram
vägledning av hög kvalitet. Det kan dock vara en utmaning att implementera
viltförvaltningen fullt ut. Det är också viktigt att komma ihåg att
Miljösamverkan Sverige är ett samverkansorgan, inte en myndighet.
Behovet av vägledning, riktlinjer och utbildning gällande skador på gröda
orsakad av stora fåglar framfördes.
Det föreslogs att Naturvårdverket ska verka för att ta fram en app för
spillningsinventering. Det föreslogs också framtagande av ett system med
möjlighet att signera dokument digitalt som ett sätt att underlätta och påskynda
arbetsprocesser.
Frågan om viltstrategins betoning av öppenhet i förvaltningen diskuterades i
relation till behov av sekretess för lyor och boplatser. Sekretess kan vara
nödvändigt, men ska vara ett undantag i förvaltningen.
Det framfördes att det är oklart var ansvaret kring tillsyn ligger och att frågan
inte prioriteras vare sig på Naturvårdsverket eller hos länsstyrelserna. Tanken är
att den översyn av jaktlagstiftningen som föreslås i viltstrategin ska tydliggöra
tillsynsfrågan som ett led i att skapa en tydlig och förutsägbarförvaltning.
Konsekvenser av att delar av viltförvaltningen bygger på frivilliga insatser
diskuterades. Frivilligheten är i grunden positivt, men när det inte fungerar
uppstår svårigheter att hantera det. Länsstyrelserna efterlyser tydligare regler
eller riktlinjer för hur myndigheten kan agera när frivilliga insatser inte fungerar,
inom exempelvis ett älgskötselområde.
Balansgången mellan att stödja och underlätta för den regionala förvaltningen
utan att detaljstyra, men att samtidigt ge utrymme för regionala förutsättningar
för förvaltningen togs upp av Naturvårdsverket. Snabbare och tydligare
kommunikationsvägar, dessutom med en större framförhållning mellan
Naturvårdsverket och länsstyrelserna, efterfrågades av länsstyrelserna.
Nytt från näringsdepartementet
Camilla Frisch är departementssekreterare på Näringsdepartementet och
berättade om några aktualiteteter från departementet.
NATURVÅRDSVERKET
10(17)
Viltstrategin går ut på remiss vecka 45, svarstid till och med 31 januari 2016.
Det finns önskemål från departementet att länsstyrelserna tittar särskilt noga på
förslag om mål och åtgärder och hur dessa kan prioriteras. Tänk på att tydlighet
är särskilt viktigt i ett remissvar. Information och råd om hur och varför man
svarar på en remiss finns att läsa på regeringens webbsida:
http://www.regeringen.se/rapporter/2009/05/pm-200302/
När det gäller älgförvaltningsfrågan har Naturvårdsverkets förslag remitterats
och arbete med remissammanställning pågår just nu för att kunna analysera
resultatet och bedöma hur arbetet ska gå vidare. Ett uppdrag till
Naturvårdsverket om en långsiktigt stabil finansiering av älgförvaltningen är
aktuellt.
Gällande regeringsuppdraget kring kronhjort som Naturvårdsverket lämnat in
överväger departementet att remittera detta tillsammans med annat som
berörfrågan, t ex hemställan om ändringar i jakttider.
Den numera nedlagda jaktlagsutredningens andra delbetänkande innehöll bland
annat förslag om utfodring av vilt och om kameraövervakning som nu tagits
omhand och som kan komma att medföra förslag på författningsändringar. Det
är i övrigt viktigt att komma ihåg att hemställan om begäran om ändringar och
annat som gjordes till jaktlagsutredningen medan den fortfarande var aktuell,
inte automatiskt återgick till regeringskansliet när utredningen lades ner. Berörda
kan alltså behöva skicka i sina skrivelser igen för att få gehör.
När det gäller arbetet kring funktionsnedsatta personers möjlighet till jakt är
detta en lång process som just startat. Frågan om småviltsjakt i fjällen är beredd
mellan berörda departement och ska nu remitteras.
Gällande licensjakt efter varg pågår diskussioner, bland annat med avseende på
EU-kommissionens kritik gällande jakten, men regeringen har ännu inte satt ner
foten. Det är också oklart hur starkt kommissionen driver på frågan till domstol.
Ett förslag när det gäller frågan om överklagandeinstanser är att
Naturvårdsverket tas bort som överklagandeinstans i ärenden om skyddsrespektive licensjakt efter stora rovdjur och att alla dessa ärenden istället går till
förvaltningsdomstol. Det är föreslaget att en domstol (Förvaltningsrätten i
Stockholm) ska vara ansvarig för dessa mål. Därefter följer överinstanserna
Kammarrätten i Stockholm och Högsta förvaltningsdomstolen.
Frågan om handel med sälprodukter är aktuell på EU-nivå. Den svenska
hållningen är att man ska kunna använda produkter från de djur man jagar. I
Sverige bereds just nu förslag om licensjakt efter säl.
De stora besparingskrav som gäller näringsdepartementet påverkar innehållet i
kommande regleringsbrev. Det finns också starka rekommendationer att inte
lägga några nya uppdrag på länsstyrelserna i regleringsbrevet, till följd av det
aktuella läget gällande flyktingfrågan.
11(17)
NATURVÅRDSVERKET
Just nu är frågan gällande statsstöd aktuell i EU. Återrapporteringen av bland
annat viltskademedel är därför särskilt viktigt, inklusive hur pengarna fördelats
mellan förebyggande åtgärder och ersättning. Enligt EU är veterinärkostnader
klassat som en indirekt skada.
Inspirationsföreläsning – invasiva arter, rewildning
Per-Arne Åhlén är projektledare för det svenska mårdhundsprojektet. Projektets
uppdrag är att förhindra att mårdhunden etablerar sig i Sverige och resten av
Skandinavien. Mårdhundsprojektet kan ses som ett bevarandebiologiskt
utrotningsarbete. Artens etablering anses inte önskvärd eftersom mårdhunden är
en extrem allätare som drastiskt kan påverka häckningsframgångar hos
våtmarksfåglar och lokalt utrota groddjursarter. Dessutom är mårdhunden en av
de huvudsakliga bärarna av rabies och kan även sprida dvärgbandmask.
Mårdhunden introducerades som pälsdjur i dåvarande Sovjetunionen under åren
1929-1955, men spred sig snabbt vidare. Under de senaste tio åren har
mårdhunden kommit in i Sverige via Finland. Idag finns de sydligaste fynden av
mårdhund fem mil söder om Örnsköldsvik.
Projektet arbetar med heltidsanställda yrkesjägare eftersom framgångsrik
utrotning kräver yrkesmässig jakt. Kameraövervakning, sändarförsedda
mårdhundar och allmänhetens rapporter är viktiga instrument i arbetet.
Telefonnumret till mårdhundsprojektets jourtelefon är: 0703-39 93 26.
Länsstyrelserna kan hänvisa till detta nummer när myndigheten får samtal om
observationer av mårdhund eller tvättbjörn.
Ett ökat internationellt samarbete och kompetensutbyte är viktigt för att möta de
växande problemen med invasiva arter världen över. Vid en internationell
konferens i frågan framhölls nordisk viltförvaltning som ett föredöme.
Rovdjursdagen, 5 november
Utsedd arbetsgrupp för planering av rovdjursdagen under
viltförvaltarkonferensen 2016



Johan Nyqvist, Länsstyrelsen Jämtland
Linda Andersson, Länsstyrelsen Jönköping
Någon från Länsstyrelsen Uppsala
Rapport från förvaltningsområdena
Norra förvaltningsområdet, Britta Wennström
Samverkan inom förvaltningsområdet har fungerat bra redan från början.
Samverkansrådet har två möten per år och ser inget behov av fler möten. En
viktig del av arbetet är kommunikation och samverkan med samebyarna
eftersom renskötseln påverkas stort av rovdjur. Storleken på rovdjurens
predation på ren är svårbedömt. En viktig del i arbetet inom norra
NATURVÅRDSVERKET
12(17)
förvaltningsområdet just nu är samverkan kring toleransnivåer för skador inom
renskötseln där länsstyrelserna tillsammans med samebyarna ska arbeta för att
minska skadorna på ren till max 10 %. Det finns flera förebyggande åtgärder att
vidta, såsom att flytta renarna eller att utöka bevakningen, men många gånger är
den enda verksamma åtgärden jakt på rovdjur. Det är en stor utmaning att arbeta
för toleransnivåer för skador på ren samtidigt som rovdjursarterna ska
upprätthålla gynnsam bevarandestatus. Att verka för mer rättvisande
inventeringsresultat är en viktig del i arbetet eftersom det utgör grund för de
beslut som tas.
Mellersta förvaltningsområdet, Maria Falkevik
Mellersta förvaltningsområdet inkluderar många skilda förutsättningar då
området har allt från renskötsel, skog och storstäder till ett intensivt brukat
jordbrukslandskap. Samverkansrådet har fyra möten per år. Länsstyrelserna i
förvaltningsområdet har jobbat fram ett grunddokument med övergripande
riktlinjer för förvaltningsområdet. Dessa kommer att byggas på med tiden.
Frågor som varit aktuella den senaste tiden är bland annat kameraövervakning
som är viktigt framför allt för inventeringen av lodjur där man försöker hjälpas
åt mellan länen för att likrikta arbetet och utveckla metoderna. Länsstyrelsernas
jurister kan ibland bedöma kameraövervakningsärenden på olika sätt. Just nu tar
arbetet kring licensjakt efter varg mycket tid.
Södra förvaltningsområdet, Linda Andersson
Förvaltningsområdet har en hög befolkningstäthet och stor andel fårskötsel.
Miniminivån för lodjur är snart nådd och en revidering av målen kan vara
aktuell. Samverkansrådet har möte två gånger per år. Länen har inte haft så
många år på sig att jobba med förebyggande åtgärder såsom stängsel och det är
en utmaning att få fler berörda att ansöka om bidrag till stängsel.
I samarbete med Jägareförbundet finns numera skyddsjaktsgrupper i södra
förvaltningsområdet som kan genomföra eventuella skyddsjakter, oavsett på
vems initiativ dessa tas. Upplägget är fortfarande i sin linda. De som ingår i
grupperna ska få kontinuerlig utbildning och även kännedom om bakgrund för
aktuellt beslut eftersom gruppen kommer att vara berörd av kommunikation med
bland annat media. I samband med att dessa grupper etablerades kom frågan om
ersättning för genomförande av skyddsjakt upp och blev en gemensam
diskussion även med län utanför förvaltningsområdet. Även frågor rörande
Jägareförbundets allmänna uppdrag blev på detta sätt aktuella. Jägareförbundet
har meddelat att de tar med sig dessa diskussioner i den framtida utformningen
av det allmänna uppdraget så att detta kan bli tydligare och att en ny formulering
av uppdraget kan förankras hos länsstyrelserna.
Även i södra förvaltningsområdet är frågan om kameraövervakning i
inventeringssyfte viktig. Inom förvaltningsområdet finns också en sms/mailtjänst som länsstyrelsen använder för att förmedla information till tamdjursägare
när ett rovdjursangrepp skett. Tamdjursägare kan registrera sig via länsstyrelsens
hemsida för att få denna information. I Västra Götalands län som ingår i det
mellersta förvaltningsområdet har man en motsvarande tjänst där alla som är
intresserade kan få information om rovdjursangrepp, t ex även media och jägare.
NATURVÅRDSVERKET
13(17)
Länsstyrelserna var överens om att denna punkt med information och
lägesrapport från respektive förvaltningsområde är viktig att ha med varje år på
viltförvaltarkonferensen eftersom det ger perspektiv och viktigt
erfarenhetsutbyte.
Översyn av licensjakt efter björn
Länsstyrelserna i Dalarna, Västernorrland och Jämtland har tillsammans påbörjat
en översyn av licensjakten efter björn eftersom såväl allmänhet som
besiktningsmän under flera år fått signaler om oetiska jaktmetoder, såsom att
genskjuta björnen med bil, använda åtel och åtelkamera utan tillstånd, göra
spårupptag med hund från åtel, byta hund under jakten, långa drev mm. Vilket
ansvar och mandat länsstyrelsen har att åtgärda detta har diskuterats i samband
med denna översyn.
Några av slutsatserna blev att det kan vara skillnad på vad som är oetiskt och vad
som är olagligt och att länsstyrelsen har ett begränsat utrymme att genom villkor
i beslutet få till förbättringar.
När det gäller åtel och åtelkameror är detta redan reglerat och inget som
länsstyrelserna bedömer att de kan reglera hårdare. Det är få björnjägare som
sökt tillstånd för åtel i under björnjakten trots att möjligheten funnits en tid.
Möjligheter finns att agera genom mer information och samarbete med
jägarorganisationerna. Huruvida spårupptag vid åtel sker är mycket svårt för
länsstyrelserna att utöva tillsyn över. Att använda motorfordon vid jakt genom
att exempelvis genskjuta djuret med bil är redan reglerat i jaktförordningen och
inget som länsstyrelserna ytterligare kan strama upp. Rekommendationen i
björnjaktsbeslutet gällande byte av hund finns redan och ytterligare möjligheter
att reglera detta kräver undantag från föreskrifterna. När det gäller konsekvenser
för björnen vid långa drev pågår forskning just nu och myndigheterna inväntar
resultatet.
Att senarelägga björnjaktsstarten för att få ner jaktens tempo och att inkludera
älgjägare i större utsträckning är en tänkbar åtgärd enligt länsstyrelserna.
Björnjakt under tider då det är mer folk i skogen kan också fungera
självsanerande mot de personer som jagar på ett oetiskt eller olagligt sätt. GPShalsband på hunden används redan av de flesta jägare, men att ha med det som
ett villkor i beslutet och därtill ge möjlighet för besiktningsmännen att se de
positioner som lagrats skulle ge ökade möjligheter att bedöma om jakten gått rätt
till. Detta är något som i så fall skulle behöva utredas och som också skulle
kräva undantag från föreskrifterna. Det samma gäller en eventuell reglering av
vilka slags hundar som får användas vid björnjakt.
En annan möjlig åtgärd som länsstyrelserna ser är att kunna avlysa jakten i ett
område vid misstanke om jakt- eller artskyddsbrott. Länsstyrelserna saknar dock
mandat för detta idag och det innebär också att många jägare skulle drabbas av
vad ett fåtal ägnar sig åt. Ett alternativ är också ytterligare zonering av jakten
och därmed möjlighet att fördela björnjaktaktsaktiviteterna över större områden.
Detta förslag kan dock med fog ifrågasättas av viltförvaltningsdelegationerna om
det går mot de regionala mål man satt upp för björnstammen.
NATURVÅRDSVERKET
14(17)
Åtgärder som länsstyrelserna redan vidtagit under 2015 är bland annat
informationsmöten tillsammans med Jägareförbundet i de kommuner där mycket
björnjakt bedrivs och framtagande av en lathund som sammanfattar det
viktigaste i björnjaktsbeslutet. Länsstyrelsen Dalarna har haft möte med
skogsbolagen, de olika jakthundklubbarna och Jägareförbundet och kommit
överens om att arbeta mot oetiska jaktmetoder och att man ska förankra detta i
sina respektive organisationer. Samarbete med polismyndigheten finns också.
Åtgärder som planeras för 2016 är ytterligare tillsyn i fält och ett eventuellt
gemensamt förslag om ändringar i licensjaktsbeslutet.
Problematiken och förslagen ovan diskuterades. Vikten av att tillsyn bör komma
underifrån och genom självreglering framfördes som ett bra sätt att komma
tillrätta med oetisk jakt. Jakt efter vildsvin i Skåne togs som exempel. Där
pågick oetisk vildsvinsjakt under lång tid, men situationen blev bättre när såväl
länsstyrelsen som allmänheten uppmärksammade problemen. Flera länsstyrelser
tog upp det tolkningsutrymme som verkar finnas när det gäller användandet av
motorfordon i samband med jakt och att det finns många tecken på att björnjakt
med hjälp av åtel sker trots att få eller ingen sökt tillstånd. Konsekvenser av att
polismyndigheten prioriterar frågan olika beroende på enskilda tjänstemäns
engagemang togs upp, liksom att naturbevakarna har små möjligheter att se över
så stora områden som skulle behövas.
Gällande att björnjakten startar tidigare än älgjakten framfördes att tanken med
det från början var att skapa utrymme för en specialisering kring björnjakten och
en effektivare jakt som följd, men att detta kanske nu har spelat ut sin roll och att
en gemensam jaktstart kan vara av värde för att enskilda jägare som jagar
olagligt eller oetiskt inte ska kunna agera helt ostört. För att undvika konflikter
mellan älgjägare och björnjägare krävs en bra kommunikation. Ett problem med
gemensam jaktstart kan vara att många björnbesiktningsmän jagar älg.
Naturvårdsverket framhöll att föreskrifterna om vad länsstyrelsernas beslut om
licensjakt efter björn ska innehålla inte är ett hinder för länsstyrelserna att
inkludera egna villkor i beslutet så länge det inte går emot föreskrifterna. En
dialog mellan Naturvårdverket och länsstyrelserna är alltid viktig.
Att många tycks jaga utan att ha läst det beslut som jakten gäller framfördes av
flera länsstyrelser, liksom att jaktledarens roll vid björnjakt blivit urholkad. Ett
sätt att förtydliga vikten av att ha läst beslutet och att alltid ha en utsedd
jaktledare skulle kunna vara att man vid registrering på hemsidan inför jakten
måste ange att man läst beslutet och förstått innebörden av det innan
registreringen kan slutföras. Det är också viktigt att kommunicera beslutet på
flera olika sätt för att nå så många som möjligt.
Viltskademedel
Viltskadecenter
Maria Levin från Viltskadecenter berättade om verksamhetens arbete. Bland
annat framfördes att det tagits fram nya stängselrekommendationer och även en
ny version av stängselboken som kan beställas från Viltskadecenters webbsida
NATURVÅRDSVERKET
15(17)
(www.slu.se/viltskadecenter och än så länge för publikationer:
www.viltskadecenter.se). Där finns också en nyhetsbevakning.
Viltskadecenter betonade att det är en stor fördel om det i länen finns uppsatta
rovdjursavvisande stängsel av hög kvalitet som tamdjursägare kan studera. Även
publika ställen såsom djurparker kan vara en lämplig plats för sådana
demonstrationsstängsel. Vikten av att planera in stängselarbete i god tid
framhölls, särskilt om Viltskadecenter ska kunna vara med vid
stängselutbildningar och liknande.
Viltskadecenter har tidigare jobbat med dispensen för boskapsvaktande hundar,
men arbetar nu för att länsstyrelserna ska kunna ta över denna hantering.
Viltskadecenter har rekommenderade priser för ersättningar vid
rovdjursangripna tamdjur och annan ersättning i samband med angrepp och som
revideras med jämna mellanrum, t ex kommer timersättningen för eget arbete i
samband med angrepp att höjas under nästa år. På förfrågan från länsstyrelserna
gör Viltskadecenter värderingar i enskilda ersättningsfall. Möjligheten att skicka
ett ärende på remiss till Viltskadecenter som kunnat göras i Rovdjursforum
kommer inte att finnas i Rovbase. Det är viktigt att komma ihåg att informera
djurägaren om att deras ärende skickats till Viltskadecenter på remiss.
Angående ersättningsanspråk för framtida inkomstbortfall ska detta inte ersättas
i sig. Tanken med den grundläggande ersättningen för angreppet är att den ska
täcka inköp av nya djur som ska kunna ge inkomst i framtiden.
Viltskadecenters önskemål är att alla besiktningsmän fortsätter bygga upp sin
erfarenhet genom att delta på utbildning varje år och att lära av varandra genom
att åka med vid andras besiktningar osv. Besiktningsmännens uppdrag kräver
också insikt och kunskap om näringarnas förutsättningar. Med anledning av det
har det framförts önskemål om ytterligare utbildning för besiktningsmännen hos
Viltskadecenter.
Besiktningsmännens roll i relation till djurskyddsbestämmelserna togs upp. Det
händer att brister i djurskyddet blir märkbara vid en besiktning av misstänkt
rovdjursangrepp. Denna fråga tas upp under grundutbildningen. Vid uppenbara
brister i djurskyddet eller vid misstanke om sådan kan besiktningsmannen
kontakta sin länsstyrelse, men det är viktigt att en besiktningsman inte upplevs
som ett hot av den som drabbats av en skada.
Önskemål från länsstyrelserna om framtida utbildningsbehov och annat kan
meddelas till Viltskadecenter.
Avveckling av Rovdjursforum
Rovdjursforum använder en gammal teknisk plattform och ska därför ersättas
med andra lösningar. Per Risberg från Naturvårdsverket berättade om att
registrering av rovdjursskador flyttar till Rovbase 1 januari 2016. Efter 1 januari
får bara pågående ärenden färdigställas i Rovdjursforum, inga nya får påbörjas.
Pågående ärenden behöver färdigställas i Rovdjursforum senast den 15 mars
2016. Ingen ekonomisk redovisning kommer att göras i Rovbase.
NATURVÅRDSVERKET
16(17)
Observera att skador på gröda och förebyggande åtgärder för rovdjursskador
ligger kvar i Rovdjursforum. Naturvårdsverket återkommer om hur detta ska
lösas längre fram. I november kommer en förfrågan från Viltskadecenter till
bland annat länsstyrelserna om vilka som behöver behörighet till Rovbase.
Erbjudande om utbildning kommer också. Frågor ställs till Peter Jaxgård.
Extra medel
Viltskadeanslaget utvidgas med 20 miljoner kronor per år enligt
budgetpropositionen. Pengarna ska gå till åtgärder som förebygger konflikter
kring rovdjur. Samtidigt kommer nya regler för landsbygdsprogrammet och
Jordbruksverket ser över befintliga förebyggande åtgärder tillsammans med
Viltskadecenter inom ramen för ett regeringsuppdrag.
Ett resonemang och en diskussion fördes kring var gränsen går för vad man får
använda viltskademedel till och när det är aktuellt att använda medel inom
landsbygdsprogrammet. En viktig aspekt är att säkerställa att det inte blir fråga
om dubbelfinansiering. Ett exempel på dubbelfinansiering är att använda
viltskademedel till stängsling på blocklagd mark. Underhåll av
rovdjursavvisande stängsel på blocklagd mark får finansieras av viltskademedel,
vilket pengar från landsbygdsprogrammet inte får användas till. God
kommunikation med landsbygdsenheten på den länsstyrelse man arbetar är
viktigt.
Det finns även en risk för en annan slags dubbelfinansiering när det gäller
rovdjursdödade hundar eftersom hunden kan vara försäkrad samtidigt som en
särskild ersättning via Jägareförbundet delas ut om man är medlem. Därutöver
kan ersättning från länsstyrelsen via viltskademedel ske för samma skada. Detta
är svårt att kontrollera och länsstyrelserna hanterar frågan på olika sätt. Något
län upplyser hundägaren om de olika vägar som finns att erhålla ersättning
samtidigt som ersättning från viltskademedel ges, medan andra försöker följa
upp vilka ersättningar som betalats ut inför beslut om ersättning via
viltskademedel för att sedan ersätta de kostnader som inte täcks av något annat.
Länsstyrelserna var överens om att det är bra att lyfta denna fråga och föra den
vidare så tydligt som möjligt till departementsnivå så att en strategi kan tas fram
för hur dessa skattemedel ska hanteras.
Kommunikation mellan länsstyrelserna och Naturvårdsverket
Viltfrågorna är känslomässigt engagerande, det finns en misstro mot
myndigheter och ett stort medialt intresse samtidigt som förändringar sker
snabbt. Vikten av att vara samspelta och föra ut så samlade budskap som möjligt
diskuterades. Det konstaterades att trovärdigheten tar stryk om myndigheterna
kommunicerar olika saker utåt. Kommunikationen mellan myndigheterna
behöver stärkas.
Länen i det norra förvaltningsområdet upplever att de ofta glöms bort och inte
räknas, trots att det är där de stora problemen finns. Det framfördes att många
saker borde kunna vara enkla att åtgärda, som exempelvis att dagordning och
protokoll från de nationella råden skickas ut av Naturvårdsverket till
NATURVÅRDSVERKET
17(17)
länsstyrelserna för kännedom, liksom större beslut som påverkar
verksamheterna.
Vidareförmedlingen till handläggarna om vad som tas upp i samverkansråden
behöver stärkas. Bättre synkronisering gällande inventering önskades, som
exempel nämndes att det är av stort värde att länsstyrelserna får
inventeringsrapporter för kännedom innan de går ut på annat sätt och att det kan
ge konstiga signaler om nationella inventeringsrapporter (t ex för järv) är klara
innan de regionala siffrorna är färdiga.
Tekniska lösningar för att samla all information som har ett gemensamt intresse
borde kunna tas fram, exempelvis på Naturvårdsverkets webbplats där en
särskild flik med inloggning för länsstyrelserna skulle kunna vara en lösning.
Där skulle ett gemensamt kalendarium kunna finnas med viktiga datum för
möten och inlämning och andra deadlines. På denna sida skulle det även kunna
finnas information om aktuella remisser, anslagstavla för synpunkter, regionala
beslut som kan påverka andra län, nationell vägledning som är på gång mm.
Detta skulle underlätta planeringen för alla och stärka kommunikationen mellan
berörda. Det framfördes också att klassisk remisshantering ofta fungerar väldigt
bra och inte bör underskattas. När Naturvårdsverket handplockar län för
synpunkter är det viktigt att de utvalda länen stämmer av med övriga län.
Lägesrapporten från Naturvårdsverket är bra och får gärna komma oftare, men
borde i större utsträckning ta upp mer om vad som ska hända istället för vad som
redan hänt.
Det är viktigt att besvara den enkät som alla kommer att få i efterhand för att
Naturvårdsverket ska kunna utvärdera årets viltförvaltarkonferens.
Denna dokumentation är sammanställd av:
Annica Forsberg, Forsberg Text & Natur på uppdrag av Naturvårdsverket