Avtalstolkning, juridik eller sunt förnuft?
Sofie Salander och Eric Soroosh Parsa Avtalstolkning, juridik eller sunt förnuft? - en studie i svensk tolkningslära i ljuset av DCFR Contract interpretation, jurisprudence or common sense? - a study about Swedish contract interpretation in the light of DCFR Rättsvetenskap C-uppsats Termin: VT 2015 Handledare: Germaine Hillerström Innehåll SAMMANFATTNING .................................................................................................................. IV FÖRORD ......................................................................................................................................... V FÖRKORTNINGAR ..................................................................................................................... VI 1. 2. 3. INLEDNING ............................................................................................................................ 1 1.1 INTRODUKTION ............................................................................................................................................ 1 1.2 PROBLEMFORMULERING ............................................................................................................................. 2 1.3 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR .............................................................................................................. 2 1.4 AVGRÄNSNINGAR ......................................................................................................................................... 3 1.5 METOD OCH MATERIAL ............................................................................................................................... 3 1.5.1 Rättsdogmatisk metod ................................................................................................................................ 3 1.5.2 Material..................................................................................................................................................... 4 1.6 OBJEKTIVITET ............................................................................................................................................... 5 1.7 DISPOSITION .................................................................................................................................................. 6 ALLMÄNT OM AVTAL OCH OGILTIGHET ....................................................................... 6 2.1 ALLMÄN AVTALSRÄTT .................................................................................................................................. 6 2.2 PRINCIPEN OM AVTALSFRIHET OCH AVTALSBUNDENHET ................................................................... 7 2.3 OGILTIGHETSGRUNDER.............................................................................................................................. 8 2.4 OSKÄLIGHETSGRUNDER ............................................................................................................................. 9 2.5 FÖRUTSÄTTNINGSLÄRAN ..........................................................................................................................10 TOLKNING AV AVTAL ......................................................................................................... 11 3.1 BAKGRUND ..................................................................................................................................................11 3.2 SUBJEKTIV TOLKNING ...............................................................................................................................12 3.2.1 Den gemensamma partsviljan ...................................................................................................................12 3.2.2 Förklaringsmisstagsmodellen ....................................................................................................................14 3.2.3 Dolusmodellen..........................................................................................................................................15 3.2.4 Culpamodellen .........................................................................................................................................16 3.3 OBJEKTIV TOLKNING ................................................................................................................................18 3.3.1 3.4 4. Tydning ...................................................................................................................................................18 SÄRSKILDA TOLKNINGSPRINCIPER .........................................................................................................20 3.4.1 Oklarhetsregeln ........................................................................................................................................20 3.4.2 Minimiregeln............................................................................................................................................22 DCFR – EN GEMENSAM REFERENSRAM FÖR EUROPEISK CIVILRÄTT................. 24 II 5. 6. 4.1 DCFR:S TILLKOMST OCH SYFTE ..............................................................................................................24 4.2 DCFR:S INNEHÅLL .....................................................................................................................................25 4.2.1 Principer ..................................................................................................................................................25 4.2.2 Definitioner..............................................................................................................................................27 4.2.3 Modellregler .............................................................................................................................................28 ANALYS................................................................................................................................... 32 5.1 MÖNSTER I DEN SVENSKA TOLKNINGSLÄRANS RÄTTSTILLÄMPNING .............................................32 5.2 SVENSK TOLKNINGSLÄRA KONTRA DCFR – KOHERENS I RÄTTSTILLÄMPNINGEN? ...................34 5.2.1 Tolkningsregler eller tolkningsmetoder? .....................................................................................................34 5.2.2 Bakomliggande principer och definitioner ..................................................................................................35 5.2.3 Modellregler kontra tolkningsmetoder .......................................................................................................36 SLUTSATSER ......................................................................................................................... 38 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ............................................................................ 40 III Sammanfattning Syftet med uppsatsen är att identifiera hur avtal tolkas enligt svensk rätt och om det går att identifiera några mönster i tolkningsverksamheten. Det undersöks hur den svenska tolkningsläran överensstämmer med tolkningsreglerna i Draft Common Frame of Reference (DCFR). Europeiska unionen (EU) publicerade år 2009 DCFR – en akademisk text vars syfte bland annat var att förmedla kunskap om den gemensamma civilrätten inom unionen. Förhoppningen är att det i längden leder till en harmoniserad europeisk civilrätt. DCFR betraktas i dag som en icke bindande rättsakt – innehållande icke bindande regler som är ämnade att användas som hjälpmedel. DCFR innehåller ett kapitel om avtalstolkning som är tillämplig på oklara avtal, vilket är centralt för uppsatsen. Trots att DCFR inte är bindande har det ändå juridisk betydelse då innehållet kan bli föremål för jämförelser och belysa vad som anses gälla i svensk rätt. För att komma fram till resultatet arbetar vi utifrån den rättsdogmatiska metoden. Kärnan i utredningen och analysen ligger i en genomgång av en förhållandevis omfattande mängd rättspraxis från Högsta domstolen och Arbetsdomstolen. Dagligen ingås ett stort antal avtal. Vanligtvis sker det utan att problem uppstår; parterna fullgör vad de åtagit sig och avtalsförhållandet avvecklas. Problem kan uppstå när parterna har olika avsikter, avtalet är otydligt utformat eller när den ena parten inte fullgör sina förpliktelser. I svensk rätt finns inga lagregler för avtalstolkning, utan ledning får hämtas i rättspraxis. Domarna är ofta svårtolkade vilket gör att doktrin inom avtalsrättens område tillmäts stor betydelse. I doktrin råder det delade meningar om tolkningsläran eftersom författarna ställer upp tolkningsmodeller med olika benämningar. Hänsyn tas framförallt till Adlercreutz och Lehrbergs framställningar då de är framstående rättsvetenskapsmän inom området. Modellerna presenteras och belyses med rättsfall från högsta instans. Tolkningsverksamheten i svensk rätt utmärks av vissa huvudsakliga drag. De subjektiva tolkningsmetoderna, i synnerhet den gemensamma partsviljan, har tolkningsföreträde framför andra tolkningsmetoder. I rättstillämpningen är tolkningsföremålet avtalet i förening med samtliga omständigheter vid och efter avtalsslutet. Resultatet för handen är att varje enskilt fall prövas utefter individuella omständigheter vilka i sin tur också kräver individuellt anpassade lösningar. Tolkningsverksamheten i DCFR utövas genom regler. Generella regler kan antas resultera i större grad förutsebarhet samtidigt som svensk tolkningslära möjligtvis tar större hänsyn till parternas avtal och därtill parternas verkliga viljor. DCFR kan ge rättstillämparen större utrymme för tolkning än vad reglerna föranleder på grund av normativt formulerade rekvisit. Sammanfattningsvis kan det konstateras att gemensamma drag kan urskiljas i utpekade delar av tolkningsverksamheten och att reglerna i DCFR påvisar många likheter i uppbyggnaden i jämförelse med den svenska tolkningsläran. IV Förord Under vårterminen 2014 har vi författat den här C-uppsatsen inom ämnet rättsvetenskap vid Handelshögskolan, Karlstads universitet. Vi vill rikta ett stort tack till vår handledare Germaine Hillerström för god handledning och värdefulla råd. Karlstad den 26 maj Sofie Salander Eric Soroosh Parsa V Förkortningar AD Arbetsdomstolen AVLK Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen) CFR Common Frame of Reference CISG Convention on Contracts for the International Sale of Goods DCFR Draft Common Frame of Reference EU Europeiska unionen FB Föräldrabalk (1949:381) FPM Faktapromemoria HD Högsta domstolen HovR Hovrätt JFT Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland JT Juridisk tidskrift COM Commission NJA Nytt juridiskt arkiv PECL Principles of European Contract Law Prop Proposition SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning TfR Tidsskrift for Rettsvitenskap UNIDROIT The International Institute for the Unification of Private Law VI 1. Inledning 1.1 Introduktion Två eller flera parter ingår avtal, men vad betyder det? Avtal är ett instrument som frekvent förekommer i vardagen. Dess främsta funktion är att binda parterna till det avtalsinnehåll som har överenskommits och kan förekomma i en mängd variationer; vissa skriftliga, andra muntliga.1 Människan sluter genom sitt uppträdande och handlande många gånger avtal utan att alltid vara medveten om det; allt från när han eller hon handlar ett paket mjölk i affären till att köpa en färdbiljett på bussen.2 Avtalsparternas rättigheter och skyldigheter skiljer sig åt. Ena parten bär ansvar för att exempelvis leverera mjölken och den andra för att prestera betalningen. I händelse av att avtalet är oklart eller ofullständigt och tvist uppstår om avtalsinnehållet, får domstolen i uppgift att försöka fastställa parternas avsikter vid avtalsslutet enligt olika tolkningsmetoder. 3 Avtalsinnehåll kan exempelvis vara tvetydigt eller vagt; ‖bilen skall avlämnas inom skälig tid‖ är ett exempel på en vag och oklar text där det är oklart hur den ska tolkas. Inom ramen för avtalstolkning finns inga rättsregler i svensk rätt, utan ledning får hämtas i rättspraxis. Rättsfall om tolkningsmetoderna ger sällan generella och preciserade slutsatser. Domarna är ofta svårtolkade vilket gör att doktrinen på avtalsrättens område har fått stor betydelse.4 Av denna anledning är många rättsfall på området i hög grad osäkra.5 Det finns få juridiska ämnen i Europa som för tillfället diskuteras med samma intensitet som utvecklingen av den framtida europeiska kontraktsrätten. 6 Europeiska unionen (EU) publicerade år 2009 Draft Common Frame of Reference (DCFR) – en akademisk text vars syfte bland annat är att förmedla kunskap om den gemensamma civilrätten inom EU. 7 Förhoppningen är att det i längden leder till en harmoniserad europeisk civilrätt.8 DCFR är ett utkast till vad som i framtiden kan bli ett politiskt Common Frame of Reference (CFR). 9 DCFR betraktas i dag som en icke bindande rättsakt, innehållande icke bindande regler som är ämnade att användas som hjälpmedel,10 varför den betecknas som soft law.11 Vanligtvis avses med soft law rekommendationer och yttranden som förklarar hur situationer bör bedömas.12 I den juridiska argumentationen betraktas soft law som en rättskälla som får åberopas.13 DCFR är 4 795 sidor lång och innehåller ett kapitel om avtalstolkning som är tillämpligt på bland annat oklara och ofullständiga avtal, vilket är centralt för framställningen. Trots att DCFR inte 1 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 11 ff. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, s. 24. 3 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 105. 4 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 32. 5 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 105. 6 Herre, SvJT 2012 s. 933. Jfr Samuelsson, utdrag ur Tolkningslärans gåta, s. 8. 7 DCFR, Introduction p. 7. 8 DCFR, Introduction p. 8. 9 DCFR, Introduction p. 6. 10 Faktapromemoria 2009/10:FPM 118, Grönbok om alternativ för europeisk avtalsrätt, punkt 2.3. 11 Bernitz & Kjellgren, Introduktion till EU, s. 50. 12 Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder, s. 34 och Peczenik, Vad är rätt? s. 215. 13 Peczenik, Vad är rätt? s. 215. 2 1 är bindande har det ändå juridisk betydelse, då innehållet kan bli föremål för jämförelser och belysa vad som anses gälla i svensk rätt.14 1.2 Problemformulering I svensk rätt saknas rättsregler om avtalstolkning, varför avtal tolkas efter framarbetade tolkningsmetoder. 15 I den svenska tolkningsläran framträder värdeladdade uttryck såsom ‖skäligen‖ och ‖rimligt att anta‖. Det medför en flexibel rättstillämpning, men till priset av att tolkningsmetoderna förlorar den klarhet och precision som är nödvändig för att ett resultat ska vara förutsebart.16 Alla som har analyserat hur avtalsinnehåll fastställs, torde vara mer eller mindre överens om att det inte går att ge en rättvisande bild av hur avtalstolkningen går till i verkligheten.17 Samuelsson delar uppfattningen och menar att juristen vid avtalstolkning inte alltid vet hur han eller hon ska bära sig åt.18 I och med att metoderna har tillkommit genom rättspraxis finns inga generella lösningar för alla situationer, varför ledning kan komma att hämtas utanför svensk rätt.19 I svensk rätt kan problemen på avtalstolkningens område bestå i att det saknas enhetliga och abstrakta lösningar som täcker alla avtalssituationer,20 vilket kan bero på komplicerad och svårtolkad rättspraxis i kombination med avsaknaden av generella rättsregler. 1.3 Syfte och frågeställningar Den problematik som framförts ovan ligger till grund för syftet med uppsatsen. Det finns ett intresse av att utreda problemet, dels med tanke på att DCFR är relativt ny, och dels för att det i svensk rätt inte finns några heltäckande och generella regler för avtalstolkning. Uppsatsens innehåll i förening med frågeställningarna har enligt vår kännedom ett nyhetsvärde eftersom ingen liknande framställning har gjorts.21 Syftet med undersökningen är att undersöka hur avtal tolkas i svensk rätt och att för läsaren belysa om mönster kan identifieras i rättstillämpningen samt att undersöka om den svenska tolkningsläran överensstämmer med DCFR. De frågeställningar som väcks och som kommer att behandlas i uppsatsen är därmed enligt följande: Hur tolkas avtal av svenska domstolar? Kan mönster identifieras i rättstillämpningen? Överensstämmer den svenska tolkningsläran med DCFR:s tolkningsregler? 14 Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder, s. 43. Exempel på rättsfall där DCFR har belyst rättsläget i svensk rätt: NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 629 och NJA 2011 s. 600. 15 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 32 och Adlercreutz-Gorton, Avtalsrätt II, s. 14 f. 16 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 14 f. 17 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 143. Jfr Samuelsson, utdrag ur Tolkningslärans gåta, s. 5 och Hellner, Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 205. 18 Samuelsson, utdrag ur Tolkningslärans gåta, s. 6 ff. 19 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 14. 20 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 14. 21 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 17. 2 1.4 Avgränsningar Vi har valt att avgränsa oss från utfyllningsverksamheten eftersom ingen jämförelse kan göras med DCFR på området då verket inte innehållet specifika regler om utfyllning av avtal. 1.5 Metod och material 1.5.1 Rättsdogmatisk metod Rättsdogmatikerns mål är att framställa rättsordningen som ett koherent nätverk av huvudregler och undantag. 22 Målet uppnås genom att beskriva, tolka och systematisera gällande rätt genom användande av auktoritativa rättskällor. Undersökningens resultat får därmed antas spegla vad som utgör gällande rätt. Metoden väcker två frågor, dels vad som utgör gällande rätt och dels vad som utgör auktoritativa rättskällor.23 Frågan ‖vad är gällande rätt?‖ eller vad som kännetecknar gällande rätt är en av de mest uppmärksammade frågorna i modern rättsteoretisk litteratur.24 Svaret torde vara att gällande rätt inte går att definiera i en mening eller i en karakteristik, utan att rättsdogmatikern får nöja sig med en allsidig beskrivning bestående av flera karakteristiker, vilka tillsammans kan ge en tillfredsställande bild av vad rätten är.25 Det torde råda enighet om att gällande rätt består av ett system av sammanhängande rättsregler.26 Peczenik menar att rättskällor ska delas in utefter om de ska, bör, eller får, beaktas i den juridiska argumentationen. 27 Rättskällor ska användas i enlighet med rättskälleläran för att åstadkomma vad som anses vara godkänd juridisk argumentation.28 Lag och föreskrifter ska följas, förarbeten och rättspraxis bör följas medan övriga rättskällor såsom doktrin, utländsk rätt samt yttranden och rekommendationer får följas. 29 Kleineman framför att det numera finns vissa som till och med menar att doktrin inte kan anses utgöra en rättskälla, utan att betydelsen endast ligger i de argument som framställs.30 Olsen menar att den starka bundenheten kan orsaka problem när nya rättsområden undersöks där det saknas påtagligt auktoritativt material eftersom det inte finns något att beskriva, tolka eller systematisera. 31 Det faktum att rättsdogmatikern intresserar sig för normerna, men inte hur de tillämpas, kan ses som en svaghet.32 Holm framför att författare bör lyfta blicken från den traditionella rättsdogmatiska metoden för att framställa en bredare undersökning.33 Agell menar att det inte finns goda skäl till att begränsa rättsvetenskapen till fastställande av gällande rätt. Rättsvetarens centrala uppgift bör, i enlighet med Holms 22 Peczenik, SvJT 2005 s. 249. Peczenik, SvJT 2005 s. 249 och Olsen, SvJT 2004 s. 111. 24 Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 25. 25 Peczenik, Juridikens teori och metod, s. 17 och Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 306. 26 Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 185. 27 Peczenik, Vad är rätt? s. 214 ff. 28 Sandgren, TfR 2005 s. 649. 29 Bernitz m.fl. Finna rätt, s. 29; Peczenik, Vad är rätt? s. 214 ff. och Sandgren, JT 1999/00 s. 868. 30 Kleineman, JT 1994/95 s. 621. 31 Olsen, SvJT 2004, s. 120. 32 Korling & Zamboni, Juridisk metodlära, s. 24. 33 Holm, Den avtalsgrundande lojalitetsplikten, s. 5 f. 23 3 uppfattning, vara att analysera sambandet mellan reglerna och deras samhälleliga funktion, utifrån ett juridiskt perspektiv.34 Rättsdogmatiken har ansetts inte utgöra en riktig vetenskap eftersom juridikens allmänna läror är oklara och innefattar normativa komponenter.35 Rättsdogmatiken har blivit alldeles för snäv och försiktig, knuten till detaljfrågor och allt mindre benägen att utveckla omfattande intellektuella strukturer.36 Sandgren är av åsikten att ordet ‖dogmatisk‖ har blivit synonymt med fördomsfull och ovetenskaplig. Vidare framför han att det vore rättsvetenskapen välgörande om termen ‖rättsdogmatik‖ mönstrades ut ur det rättsvetenskapliga idiomet. 37 Hellner menar däremot att det positiva med metoden är att den särskiljer rättsvetenskapen från andra vetenskaper.38 1.5.2 Material Vi har använt oss av svensk rättspraxis, doktrin och EU-rättslig soft law. I DCFR-avsnittet används artiklar från andra länder i Europa i brist på svenska källor i ämnet. Materialet har till en början beskrivits, därefter tolkats, systematiserats och slutligen analyserats i ett försök att besvara frågeställningarna. Motiveringen bakom valet att studera EU-rätt är dess betydelse inom ramen för avtalstolkning då DCFR mer eller mindre syftar till enhetlighet bland EU:s medlemsländer.39 Uppsatsen utgår från den rättsdogmatiska metoden för att undersöka och besvara frågeställningen. Metodvalet har skett genom beaktande av material och lämpligheten till ämnet. Den rättsdogmatiska metoden kan även traditionellt sett anses vara den främsta vetenskapliga metoden inom rättsvetenskapen. 40 Många rättsvetenskapliga framställningar betecknas idag som rättsdogmatiska.41 Den svenska tolkningsläran grundas inte på rättsregler. De principer och metoder som ligger till grund för tolkningsverksamhetens arbete har utformats i domstolarnas rättstillämpning och den rättsvetenskapliga litteraturen. 42 I tredje kapitlet kommer inte alla avtalstolkningsmodeller i svensk rätt att redogöras för. Genom att skriva om avtalstolkning och därtill tolkningsmodeller, utesluts samtidigt vissa modeller då de är utvecklade i doktrin; författare har olika synpunkter och uppfattningar om hur avtal ska eller bör tolkas, varför även olika tolkningsmodeller presenteras. Det framförda ska dock inte sammanblandas med det faktum att författare på området benämner olika tolkningsmodeller med olika namn. Ett exempel är att vi redogör för subjektiv respektive objektiv tolkning, vilka även kan framgå som partsorienterad respektive uttrycksorienterad tolkning. Det är orimligt att grunda undersökningen endast på rättspraxis, trots att det finns i omfattande mängder. Anledningen är att det finns få domar med generella och preciserade 34 Agell, Festskrift till Strömholm, s. 42 ff. Peczenik, SvJT 2005 s. 252 f. 36 Peczenik, SvJT 2005 s. 254. 37 Sandgren, TfR 2005 s. 655 f. 38 Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 23. 39 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 51, jfr DCFR, Introduction, p. 7. 40 Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 23 och Korling & Zamboni, Juridisk metodlära, s. 24. 41 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 53. 42 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 27. 35 4 slutsatser grundade på tolkningsmetoderna samt för att de ofta är svårtolkade. 43 I undersökningen kommer hänvisningar i stor utsträckning att göras till rättspraxis och doktrin. Det senare på grund av att den juridiska litteraturens praktiska betydelse inte kan underskattas. De olika tolkningsmetoderna och principerna som är föremål för avgöranden i domstol formuleras ofta i doktrinen. Avtalstolkningens inriktning och ändamål samt metodernas närmare innebörd diskuteras i första hand i doktrinen.44 Doktrin tillmäts större betydelse när rättsläget är osäkert, eftersom rättsvetaren kan bidra med normativa synpunkter för vad som bör gälla. 45 Författarens synpunkter eller rekommendationer kan bidra till vad som bör gälla eftersom Högsta domstolen (HD) ofta hänvisar till doktrin när ett osäkert rättsläge är för handen, förutsatt att författaren uppnår viss kompetens inom området.46 Vidare presenteras i doktrinen lösningar på komplicerade frågor, där också den rättsliga vidareutvecklingen sker.47 Det kan vara nödvändigt att vända sig till doktrin för detaljer och vissa samband, eftersom rättspraxis inte redogör för alla detaljer.48 I uppsatsen kommer det att redogöras för en mängd rättspraxis, vilka är resultatet av urval med vissa utgångspunkter. Rättspraxis på avtalstolkningens område har ett brett omfång, varför vi inom uppsatsens begränsade ramar inte kan redogöra för allt. De rättsfall vi har citerat är från HD och Arbetsdomstolen (AD), eftersom de i egenskap av högsta instans normalt tillmäts störst betydelse.49 Vi har valt rättsfall som belyser de tolkningsmetoder som är aktuella vid tolkning av avtal. Vi har i första hand beaktat den genomslagskraft som rättsfallen har haft på avtalstolkningens område. Den beaktande faktorn har varit rättsfallens omtalande i den juridiska litteraturen och artiklar där störst betydelse har tillmätts de ledande figurerna på avtalstolkningens område: Adlercreutz och Lehrberg. Rättsfallen har också redogjorts för i syfte att belysa rättsläget med praktiska exempel, eftersom samspelet mellan tolkningsläran i teorin och praktiken kan te sig svårbegriplig.50 Vi kommer i den mån som det är möjligt, att hänvisa till primärmaterial eller autentiskt material eftersom uttalanden i doktrin inte sällan utgör andrahandsinformation, vilket genom okritiskt användande kan öka risken för felaktigheter och minskad reliabilitet.51 1.6 Objektivitet Rättsvetenskapen är nästan helt uteslutande en värdeladdad vetenskap där etik och moral spelar en stor roll, främst på lagstiftande nivå.52 Vi har troligtvis förkunskaper och värderingar om ämnet som vi skriver om, vilket påverkar de beslut som vi fattar i uppsatsarbetet. Utifrån denna ståndpunkt kan framställningen i princip inte bli värdeneutral, utan det får ses som ett önsketänkande, där vår ambition är att försöka vara objektiva i de val vi ställs inför. 43 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 32. Lehrberg, Avtalstolkning, s. 32. 45 Agell, SvJT 2002 s. 245. 46 Lind, JT 1995/96 s. 240 och Agell, SvJT 2002 s. 245. 47 Bernitz m.fl. Finna rätt, s. 30. 48 Bernitz m.fl. Finna rätt, s. 202. 49 Heuman, Rättspraxis, s. 117, Bernitz, m.fl. Finna rätt, s. 129. Jfr Samuelsson, Tolkning och tillämpning, s. 39. 50 Samuelsson, utdrag ur Tolkningslärans gåta, s. 5 f. 51 Strömholm, SvJT 1971 s. 255 och Bernitz, m.fl. Finna rätt, s. 216. 52 Votinius, Varandra som vänner och fiender, s. 49. 44 5 En rättsvetenskaplig framställning ska enligt neutralitetsidealitet inte spegla författarnas egna värderingar. Vi strävar efter att redovisa alternativa och motsägande tolkningar av det som redogörs, samt klargöra på vilket sätt som det kan finna stöd i rättskällorna. Med detta följer att vi utifrån våra egna uppfattningar inte kommer att redogöra för den tolkning som vi anser är i linje med rättskällorna, med undantag för i den värderande delen av uppsatsen.53 1.7 Disposition I första kapitlet har ämnet introducerats, där även vårt syfte med undersökningen har framförts samt vilken metod som genomsyrar framställningen. I andra kapitlet redogörs allmänt om avtal och ogiltighet. Inledningsvis redogörs allmänt om avtalsbundenhet och därefter om avtals ogiltighet. Motiveringen bakom redogörelsen om avtalsrätt är att viss kunskap på området är en förutsättning för att begripa avtalstolkning. 54 Vi har valt att inkludera Rambergs framställning ‖Avtalslagen 2010‖ för att påvisa avtalslagens gamla språkbruk och enligt henne, otydlighet. I tredje kapitlet framförs tolkningsmetoderna i den svenska tolkningsläran i syfte att för läsaren klargöra vilka metoder som används i svensk rättstillämpning förtydligas eventuella mönster i den svenska tolkningsverksamheten, följt av den svenska tolkningslärans koherens med DCFR:s tolkningsregler i andra delen. I sjätte kapitlet kommer vi att dra slutsatser av undersökning. 2. Allmänt om avtal och ogiltighet 2.1 Allmän avtalsrätt Den allmänna avtalsrätten behandlar i huvudsak frågor som sammanhänger med hur avtal kommer till stånd, direkt eller genom mellanman. Den främsta lagen på området är lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL). 55 Bestämmelserna om avtals ingående är dispositiva, vilket medför att avtalsparter kan välja att 53 Dahlman, Neutralitet i juridisk forskning, s. 44. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 13 och Lehrberg, Avtalstolkning, s. 13. 55 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 18. 54 6 avvika från stor del av avtalslagens innehåll, jfr 1 § tredje stycket AvtL. Detta gäller dock inte ogiltighetsreglerna i tredje kapitlet som är indispositiva.56 Ett bindande avtal kommer oftast till stånd genom anbud-accept-modellen, vilken uttrycker utväxlingen av anbud och accept med överensstämmande innehåll, jfr 1 § första stycket AvtL. 57 Partens avsikt ska komma motparten till uppfattbart uttryck. 58 Om ingen bestämd tidsfrist för accept avtalats i enlighet med 2 § AvtL, måste accepten enligt 3 § sammanfalla under acceptfristen för att avtalet ska anses bindande i avtalslagens mening.59 Den legala acceptfristen innefattar den tid som krävs för anbudet att komma mottagaren till handa, mottagarens betänketid för att överväga anbudet, och den tid som krävs för svaret att komma anbudsgivaren till handa.60 I avtalslagen definieras inte begreppet avtal. Enligt den juridiska litteraturen är avtalet ett instrument i den ekonomiska omsättningen för utbyte av varor, tjänster och andra prestationer,61 och kan sägas vara grunden i all handel.62 De kan vara av skiftande slag, såsom att en byggnad ska uppföras, något som ska repareras eller en produkt som ska marknadsföras. 63 Avtalslagen saknar vidare heltäckande reglering av allmän avtalsrätt då många frågor lämnas obesvarade inom avtalsrätten. 64 Av denna anledning publicerade Ramberg 2011 ‖Avtalslagen 2010‖, en framställning som ska ge jurister avtalsrättsligs vägledning. Framställningen behandlar bland annat avtalstolkning, rättshandlingars ogiltighet, oskälighet, vad som utgör avtalsbrott och rättsföljder. I framställningen lyfts fram att avtalslagen en gång i tiden fyllde sin funktion, men att dagens affärsvärld inte är lika okomplicerad som vid lagens tillkomst. 65 Avtalslagen från 1915 tillkom i ett helt annat samhälle än dagens, med ett annorlunda livsmönster och situationer, än de som präglar 2000talet.66 Vidare anser hon att lagen täcker in för få områden och att språkbruket är svårt att begripa och därmed svårtillämpad, då jurister tvingas söka gällande rätt i rättspraxis, analogier, allmänna avtalsrättsliga principer och juridisk litteratur.67 2.2 Principen om avtalsfrihet och avtalsbundenhet Principen om avtalsfrihet och principen om avtalsbundenhet är grundläggande på avtalsrättens område. 68 På området råder som grundprincip avtalsfrihet, vilket innebär att enskilda själva bestämmer om de vill sluta avtal, med vem det ska slutas samt bestämma innehållet. 69 Avtalsfriheten fyller enligt Taxell två funktioner, dels är det ett uttryck för individens frihet enligt demokratins mönster, dels är det ett nödvändigt element i en 56 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, s. 39. NJA 1985 s. 717 och Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 25. 58 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, s. 24. 59 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 28 och Ahlgren & Yxklinten, Avtalsrätt, s. 16. 60 NJA 2004 s. 862. 61 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 11. 62 Ahlgren & Yxklinten, Avtalsrätt, s. 7. 63 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 17. 64 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 21, jfr Lehrberg, Avtalstolkning, s. 13. 65 Ramberg, SvJT 2011 s. 35. 66 Motion 2011/12:C406. 67 Ramberg, SvJT 2011 s. 35. Jfr för liknande uppfattning, motion 2011/12:C406. Jfr också lagutskottets betänkande 2005/06:LU12 där en språklig modernisering av avtalslagen har föreslagits. 68 Prop. 1975/76:81 s. 10, NJA 2004 s. 682 och Taxell, Avtalsrätt, s. 34 ff. 69 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 12 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 27. 57 7 fungerande marknadsekonomi.70 Alla parter har inte frihet att välja vem de vill sluta avtal med om de har kontraheringsplikt, exempelvis statliga och kommunala serviceverksamheter. 71 Inskränkningar i avtalsfriheten kan motiveras med att svagare avtalsparter behöver skyddas eller för att vissa typer av avtal inte accepteras av samhället.72 Avtalsbundenhet inträder när ett avtal har kommit till stånd och gäller fram till dess att avtalet har fullgjorts i alla delar. Principen om avtalsbundenhet är dock inte absolut, utan avtalsparter kan välja att avvika från principerna om löfte och bundenhet genom villkor, eftersom avtalsfriheten har företräde. 73 Ett anbud och en accept är var för sig enligt löftesprincipen bindande för den som avger det, 1 § första stycket AvtL. Den som har avgivit ett löfte är underkastad rättsliga sanktioner, om vederbörande inte uppfyller löftet. En säljare är exempelvis bunden av att leverera en avtalad produkt i enlighet med vad som har utfästs i köpeavtalet. Om säljaren inte fullgör sina förpliktelser, kan köparen göra rättsliga påföljder gällande, exempelvis att begära handräckning hos kronofogdemyndigheten för att kräva fullgörelse, häva avtalet eller kräva skadestånd.74 2.3 Ogiltighetsgrunder Parterna binder sig i samband med avtalsingående vid sina viljor om det sker av fri vilja. Går processen till på ett lagenligt sett blir avtalsinnehållet automatiskt skäligt eftersom avtalet antas spegla parternas gemensamma viljor.75 Finns det omständigheter som talar för att en parts möjlighet till att uttrycka sin verkliga vilja att binda sig vid ett visst löfte har inskränkts, kan avtalet ogiltigförklaras, jämkas eller lämnas utan avseende, 3 kap. AvtL. För en rättshandlings ogiltighet krävs det att en ogiltighetsgrund föreligger, 28-33 §§ AvtL. 76 Utgångspunkten i 28-31 §§ är att ett otillbörligt förfarande ska ha föranlett den rättshandlande att företa handlingen och påverkat rättshandlingens innehåll. Bestämmelserna kan inte göras gällande även om motparten är i god tro. 77 Ogiltighetsgrunderna är i den ordning de förekommer i 3 kapitlet grovt råntvång, lindrigt tvång, svek genom oriktiga uppgifter och förtigande, ocker, förklaringsmisstag och förfarande i strid mot tro och heder.78 Av avtalslagen framgår inte vad ogiltighet innebär.79 Rättsföljden av att ett anbud eller en accept förklaras ogiltig är att bundenheten faller bort. Om ett avtal har kommit till stånd och prestationer ännu inte har påbörjats, befrias parterna från att prestera.80 Har parterna däremot påbörjat sina prestationer kan den ogiltiga rättshandlingen inte göras gällande och parternas prestationer ska återgå.81 Förutom återgången ska respektive part utge ersättning för den nytta vederbörande har dragit av motpartens prestation samt ha rätt till ersättning för nedlagda 70 Taxell, Avtalsrätt, s. 36. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, s. 114. 72 Prop. 1975/76:81 s. 10. 73 Taxell, Avtalsrätt, s. 39. 74 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 11. 75 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 111. 76 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 67. 77 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 78. 78 Alla ogiltighetsgrunder är inte av relevans för avtalstolkningen. Ogiltighet på grund av förklaringsmisstag kommer att redogöras för mer ingående under kapitlet om tolkning av avtal. 79 Adlercreutz, Festskrift till Anders Agell, s. 1. 80 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 124. 81 NJA 2008 s. 392. 71 8 kostnader. Återgången bör innebära att förmögenhetsläget återställs till de omständigheter som rådde innan parterna ingick avtalet så att ingen av parterna ska ha dragit vinning på en ogiltig transaktion. 82 Klandervärt beteende som ger upphov till ekonomisk förlust för motparten kan möjligtvis föranleda skadeståndsskyldighet i förening med att prestationerna återgår, men rättsläget är oklart i svensk rätt.83 2.4 Oskälighetsgrunder Generalklausulen i 36 § AvtL infördes 1976 på grund av uppfattningen att ogiltighets- och jämkningsgrunderna var otillräckliga. Domstolarna ansågs behöva ha utvidgade möjligheter till att ingripa vid oskäliga avtalsvillkor, särskilt vad gäller avtal där den ena parten intar en underlägsen ställning.84 I motiven till bestämmelsen framhölls att ‖domstolarna bör ha full frihet att välja de lösningar som är de mest praktiska och bäst tillgodoser parts yrkanden‖.85 Grönfors betecknade 36 § som avtalslagens kanske mest betydelsefulla bestämmelse.86 En vanlig orsak till oskälighet är parternas skiftande styrkeförhållanden, varför 36 § generellt tillämpas till förmån för den svagare parten. 87 Generalklausulen syftar till stor del till att komplettera konsumentskyddet, men jämnstarka parter har också möjlighet att få avtalsvillkor prövade enligt 36 §. Generalklausulen har dock tillämpats restriktivt vid sådana förhållanden, vilket enligt Bernitz kan bero på att näringsidkare presumeras ha möjlighet att själva ta till vara sina intressen. 88 Enligt Ramberg kan möjligheten att få avtalsvillkor prövade som näringsidkare bero på att advokater numera förstått hur argumentation ska läggas fram för att påvisa oskälighet.89 Generalklausulen tillämpas på ett eller flera avtalsvillkor som är oskäliga, vilket innebär en för rättstillämparen flexibel ställning, varför det på förhand kan vara svårt att avgöra vilka konkreta fall som medför att avtal kan jämkas eller lämnas utan avseende. Termen ‖oskälighet‖ kan te sig svårdefinierat, men bör exempelvis innehålla ‖en etiskt icke godtagbar obalans, som har sin grund i att avtalsfriheten missbrukats på något sätt‖ 90 . Oskälighetsbedömningen tar sikte på avtalsinnehållet, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden, och omständigheterna i övrigt. Huruvida det är möjligt att bedöma enskilda avtalsvillkor utan att ta hänsyn till avtalet i sin helhet diskuterades i utredningen innan införandet av generalklausulen. 91 I propositionen kom departementschefen fram till att prövningen i första hand bör inriktas på ett visst avtalsvillkor, som i så fall skulle jämkas eller lämnas utan avseende.92 82 NJA 1987 s. 845. Herre anser det vara en allmän princip för ogiltiga avtal, Herre i SvJT 2005 s. 754. Det finns särskilda regler om ersättningsskyldighet vid ogiltighet på vissa områden. Jfr 2 kap. 4 § skadeståndslagen för den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott och 9 kap. 7 § FB om ogiltighet på grund av omyndighet samt 1924 års lag om avtal som slutits under inverkan av en psykisk störning. RambergRamberg, Allmän avtalsrätt, s. 125 och Adlercreutz-Mulder, Avtal, s. 66 ff. 84 Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 138. 85 Prop. 1975/76:81 s. 109. 86 Grönfors & Dotevall, Avtalslagen, s. 237. 87 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 120 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 143. 88 Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 143 f. 89 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 121. 90 Jansohn & Kjellin, Vad är oskäligt? En analys av 36 § AvtL, s. 40 f. 91 SOU 1974:83. 92 Prop. 1975/76:81 s.106. 83 9 Rättsföljderna av jämkning syftar till att återställa eller åtminstone närma sig den ursprungliga ekonomiska avtalsbalansen. 93 Domstolar har enligt 36 § möjlighet att främst jämka ett oskäligt avtalsvillkor så att det blir skäligt, exempelvis genom att en avtalspart befrias från en betungande förpliktelse eller att förpliktelsens omfång reduceras så att det inte längre anses oskäligt, samtidigt som avtalet i övrigt förblir gällande. 94 Möjligheten finns även att lämna ett avtalsvillkor utan avseende, vilket i praktiken är att jämställa med ogiltighet. 95 Det kan även förekomma att avtalet i dess helhet måste ges ett justerat innehåll för att skapa en rimlig balans mellan parterna, där parternas ursprungliga riskfördelning vid avtalets träffande ska eftersträvas.96 2.5 Förutsättningsläran Förutsättningsläran utgör i praktiken ett komplement till ogiltighetsgrunderna i avtalslagen.97 Efter införandet av generalklausulen har förutsättningsläran fått en mer begränsad betydelse i då HD har uttryckt sin restriktivitet i frågan. 98 Det råder delade meningar om förutsättningslärans betydelse på avtalsrättens område då vissa vill se den som en överordnad princip och andra som en reservutväg när andra ogiltighetsgrunder inte är tillämpliga.99 Förutsättningslärans syfte är att befria en avtalspart från avtalsförpliktelserna på grund av okända eller oförutsedda omständigheter, felaktiga förutsättningar, i större utsträckning än vid tillämpning av ogiltighetsreglerna.100 Med förutsättning avses främst en egentlig förutsättning, ett medvetet antagande om förhållanden som är av betydelse för rättshandlingen. Förutsättningsläran behandlar även typförutsättningar, objektiva förutsättningar, som inte behöver vara medvetna för den rättshandlande men som ändå kan få betydelse. 101 Den rättshandlande har då omedvetet utgått från förutsättningar som senare visar sig vara felaktiga.102 Det avgörande för att en förutsättning ska vara för handen är att det har förelegat eller inträffat en omständighet som angivaren inte känt till eller förutsett.103 Läran har främst utvecklats i den rättsvetenskapliga teorin, men har även tillämpats i rättspraxis, åtminstone före generalklausulens tillkomst.104 För ogiltighet eller annan påföljd enligt förutsättningsläran brukar följande krav uppställas:105 93 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 125 f. och Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 242. Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 145. 95 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 126 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 145. 96 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 126 och prop. 1975/76:81 s. 88. 97 NJA 1996 s. 410. 98 SOU 1974:83 s. 157; prop. 1975/76:81 s. 128 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 190. 99 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 294. 100 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 189 f. och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 190. 101 Adlercreutz, Avtalsrätt I s. 291 och Lehrberg, Avtalstolkning, s. 189 f. 102 Lehrberg, Förutsättningsläran s. 83 ff. 103 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 190. 104 Se exempelvis NJA 1985 s. 178, 1996 s. 410, 1997 s. 5 och NJA 1999 s. 575. Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 90. 105 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 190 och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, s. 292 f. Bernitz och Ramberg ställer dock upp fyra rekvisit för förutsättningslärans tillämpning, men med samma innehåll, Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 135 f. och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 190 f. 94 10 (1) Väsentlighetsrekvisitet: Förutsättningen måste ha förelegat vid avtalets ingående och ha varit tillräckligt väsentlig att den inverkat bestämmande på den rättshandlandes vilja att ingå avtalet på överenskomna villkor.106 (2) Synbarhetsrekvisitet: Förutsättningen och dess väsentlighet ska ha varit synbart för rättshandlingens mottagare.107 Det innebär att mottagaren ska ha insett eller borde ha insett att den rättshandlande utgick från en viss förutsättning som var av avgörande betydelse. 108 Det är inte nödvändigt att medkontrahenten insett eller borde ha insett förutsättningens oriktighet.109 (3) Riskrekvisitet: Det sista rekvisitet som måste vara uppfyllt är riskrekvisitet eller relevansbedömningen, huruvida risken för den bristande förutsättningen kan läggas på motparten.110 Huvudregeln är att parterna själva står för risken för sina egna förutsättningar, men att det i särskilda fall kan vara motiverat att lägga risken på medkontrahenten. Förutsättningsläran syftar till att utreda vilken avtalspart som ska bära risken och vad påföljden ska vara.111 3. Tolkning av avtal 3.1 Bakgrund Vid tolkning av avtal tas ställning till vad avtalet betyder. Tolkningsverksamheten tar sikte på material som är specifikt för den föreliggande avtalssituationen: avtalets lydelse och andra tolkningsdata, som är uttryck för parternas avsikter och uppfattningar. 112 Avtalstolkning grundas som bekant inte på rättsregler, men vägledning kan sökas i motiven till avtalslagen: ‖vad som skall anses utgöra innehållet av en avgiven viljeförklaring hava domstolarna att fastställa genom tolkning av förklaringen, varvid hänsyn naturligtvis bör tagas icke blott till dennas ordalydelse utan till samtliga omständigheter, som kunna vara av betydelse för ett riktigt bedömande av dess innebörd‖ 113 . Samuelsson definierar avtalstolkning som ‖en verksamhet inriktad på att komma till rätta med oklarheter i de individuella viljeuttrycken‖114. 106 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 292, Lehrberg, Avtalstolkning, s. 190 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 190-191. 107 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 191 och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 292. 108 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 91. 109 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 292. 110 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 191 och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 292. 111 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 293. 112 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 17 och Lehrberg, Avtalstolkning, s. 16. 113 NJA II 1915 s. 251. 114 Samuelsson, SvJT 2012 s. 984. 11 Det material som tolkningsverksamheten grundas på brukar benämnas tolkningsdata, vilket innebär en avgränsning gällande vilka omständigheter och fakta som kan få betydelse för bedömningen av vad som ska gälla mellan parterna. 115 Tolkningsverksamheten ska inriktas på läget vid avtalets tillkomst, partsbruk och händelser under avtalsförhandlingarna. Fakta efter avtalsslut har i princip ingen betydelse, men däremot kan det användas som bevisfakta för det som har förekommit vid avtalsslutet eller det som parterna har avsett. För att en omständighet ska kunna beaktas måste den vid avtalstillfället ha varit synbar för medkontrahenten och hänförlig till avtalet. 116 I doktrinen råder det delade meningar om tolkningsläran då författarna ställer upp olika tolkningsmodeller med olika benämningar.117 De modeller som vi har valt att presentera och undersöka är utvalda baserat på den gemensamma hållningen mellan främst Adlercreutz, Lehrberg samt Ramberg och dess praktiska tillämpning av domstolarna. Nedan kommer en indelning av avtalstolkning att göras: Subjektiv och objektiv tolkning samt särskilda tolkningsprinciper.118 Den subjektiva tolkningen tar sikte på parternas viljor och avsikter. Den objektiva tolkningen går ut på att finna en oberoende innebörd av avtalet utan någon anknytning till parterna, exempelvis språkbruk i en bransch. De särskilda tolkningsprinciperna är inte ett direkt uttryck för fastställande av avtalsinnehåll, men kan tillämpas för att i vissa fall korrigera avtalets tillämpning.119 De kan tillämpas på alla avtal där endast den ena parten har författat eller lagt fram avtalet, men de tillämpas främst på standardavtal. De anses inte lika viktiga i praktiken eftersom det i första hand tas ställning till all annan tolkningsdata.120 3.2 Subjektiv tolkning 3.2.1 Den gemensamma partsviljan Parternas viljeförklaringar, genom vilka avtal har slutits, representerar vilja eller avsikt. 121 I svensk rätt har avtalstolkning traditionellt sett haft som utgångspunkt att försöka fastställa den gemensamma partsavsikten genom att utröna subjektiva uppfattningar om avtalets innebörd.122 Det finns ett direkt samband mellan ändamålet med den gemensamma partsviljan och den del av parternas avtalsfrihet som kallas dispositionsfrihet, friheten att bestämma avtalsinnehållet. 123 Avtalet symboliserar parternas viljor, där en viktig målsättning bakom tolkningsmodellerna måste vara att löftesprincipen i 1 § AvtL ska främjas. Parternas syfte med avtalet eller ett visst avtalsinnehåll ska i största möjliga utsträckning realiseras. 124 Avtalet kan ses som lag mellan parterna, vilket rättstillämparen så långt som möjligt måste respektera. Avtalsfrihetens ramar följer av parternas överenskommelse där lagstiftaren per definition inte har någon talan. Här går gränsen mellan avtalstolkning och rättstillämpning.125 115 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 45. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 54 f. 117 Jfr exempelvis Adlercreutz & Gorton, Lehrberg och Ramberg & Ramberg. 118 De kan även benämnas tolkningsmaximer eller tumregler. 119 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 115, jfr Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 166 f. 120 NJA 2010 s. 416 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 163. 121 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 43. 122 Rosengren, SvJT 2010 s. 3. 123 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 43. 124 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 29. 125 Samuelsson, SvJT 2012 s. 984. 116 12 Avtalsinnehållet ska i första hand fastställas med ledning av vad parterna åsyftat. Skriftliga formuleringar i ett avtal kan t.ex. tala emot parternas avsikter, varför gemensam avsikt eller vilja ofta kan vara svårt att bevisa. 126 Parternas syfte kan emellertid vara vägledande för att fastställa vilken innebörd de tillägnat avtalet. Resultatet behöver nödvändigtvis inte reflektera parternas gemensamma avsikter, varför en viss försiktighet kan vara motiverad. NJA 1959 s. 590. Tvisten gällde giltigheten av ägarförbehåll till grisar som köpts på kredit. Enligt köpeavtalet hade köparen inte befogenhet att sälja grisarna före full betalning. Köparens sida hävdade att han inte kunde betala förrän han fått in pengar genom försäljning och att förbehållet därmed var ogiltigt. NJA 1974 s. 526. Målet gäller ett handpenningavtal vid ett planerat fastighetsköp. Avtalet reglerade inte frågan om handpenningen ska anses förverkad om köpet ej fullföljdes. En fråga av sakrättslig natur blev föremål för bedömning i rättsfallet från 1959. En sakrättslig regel säger att om ett äganderättsförbehåll ska vara sakrättsligt giltigt får inte köparen medges rätt att förfoga över den förvärvade egendomen. HD tolkade avtalet mot bakgrund av denna regel och ansåg att ett giltigt äganderättsförbehåll hade avtalats mellan parterna. HD fäste även vikt vid den gemensamma partsviljan och menade att en sådan gemensam partsavsikt måste kunna styrkas. Även om köparen har utgått från att han kunde sälja grisarna före betalning, kan det inte visas att säljaren har godtagit detta. Den gemensamma partsavsikten måste framgå tydligt för att avtalets lydelse ska ge vika. I det andra målet var HD inte lika restriktiv i sin bedömning. Domstolen fann att syftet med handpenningavtalet enligt båda parternas uppfattningar var att ge säljaren en viss säkerhet mot att köparen skulle fullfölja avtalet. Syftet med avtalet kunde inte uppnås om inte avtalet också medförde förverkande av handpenningen. HD uttalade att säljaren hade rätt till ersättning från handpenningen för faktiska kostnader som föranletts av avtalet, samt eventuellt för förlust genom att säljaren hade avböjt att träffa avtal med annan spekulant. Lehrberg menar att ett sådant antagande om parternas avsikter lätt kan anses som en efterhandskonstruktion och att viss försiktighet kan vara motiverad. Vidare anser han det är allmänt vedertaget att handpenning vid fastighetsköp förverkas om köpet inte fullföljs.127 NJA 1941 s. 563. Enligt bytesavtal överlät A och B till varandra vissa uppräknade fastigheter. Efter närmare 20 år hävdade A bättre rätt till vissa fastigheter, som inte nämndes i byteshandlingarna. Det var enligt A avsett att även dem skulle ingå i bytet. De omtvistade fastigheterna var omgivna av fastigheter som sedan tidigare ägdes eller genom bytet förvärvades av A. HD noterade att den gemensamma partsavsikten varit att för båda parter erhålla en bättre arrondering. Till A:s stöd fanns kartor som tydde på att fastigheterna ingick i bytet. Det faktum att A har haft fastigheterna i sin besittning så länge, samt att B inte har kunnat styrka att de velat undanta fastigheterna från bytet, medförde enligt HD att parterna hade avsett att fastigheterna skulle omfattas av bytet. Den gemensamma partsavsikten är nära knuten till 126 127 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 41 och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 57 f. Lehrberg, Avtalstolkning, s. 42. 13 parternas dispositionsfrihet. Om någon av misstag eller uppsåt skrivit något avvikande saknar det relevans för avtalet.128 Den gemensamma partsavsikten ansågs vara avgörande, trots att dispositionsfriheten är i strid med köpehandlingar avseende fastighetsköp då det råder skriftlighetskrav på området. 3.2.2 Förklaringsmisstagsmodellen Modellen bygger på en tillämpning av 32 § första stycket AvtL motsatsvis. Den part som har avgivit en viljeförklaring och på grund av en felskrivning eller annat misstag som fått annat innehåll än vederbörande har syftat på, blir bunden av viljeförklaringens innehåll, om den viljeförklaringen är riktad mot, inte insåg eller borde ha insett misstaget. Rättsföljden blir således att viljeförklaringen anses bindande i de fall mottagaren är i god tro. Kan ond tro styrkas inträder ogiltighet. Modellen bör endast användas i klara fall av förklaringsmisstag.129 NJA 1921 s. 511. Tvist uppstod om innebörden av termen ‖torrmjölk‖. Köparen hade accepterat ett anbud om ett parti ‖prima holländsk torrmjölk‖ av ‖ypperlig och jämförlig med bästa svensk‖ kvalitet, med uppfattningen om annan fetthalt än vad som levererats. Utgångspunkten för HD:s avgörande var den objektiva innebörden av ordet ‖torrmjölk‖ i den allmänna handeln: skummad mjölk motsvarande den fetthalt som hade levererats. Säljarens anbud om ett parti torrmjölk ansågs ha en objektiv innebörd: det avsåg torrmjölk vilket faktiskt levererades. Köparen förväntade sig torrmjölk av oskummad mjölk, vilket emellertid inte påverkade utgången i fallet, eftersom det inte kunde visas att säljaren insett eller borde ha insett detta eller att han hade framkallat missuppfattningen. HD har således slagit fast att principen om förklaringsmisstag är tillämpningsbar i en sådan situation. Köparen blev bunden av sitt förklaringsmisstag i kombination med säljarens goda tro. NJA 1957 s. 69. Fråga om ett köp av stormfälld skogs omfattning i ett köpeavtal. Köpets omfattning angavs med orden ‖stormfälld skog på fäbodskifte‖. Tvist uppstod om den geografiska omfattningen. Köparen var av uppfattningen att hela området ‖Käftas backar‖ omfattades av avtalet, vilket var i strid med säljarens uppfattning. Omständigheterna var speciella med tanke på att köparen rusat in i förhandlingar som säljaren hade med andra spekulanter. HD konstaterade att försäljningen skulle omfatta det parti stormskadad skog som avsågs vid förhandlingarna med de andra spekulanterna, innan köparen inträdde i förhandlingarna. Köparen hade inte klargjort för säljaren att han utgick från att anbudet gällde något annat. Det faktum att köpet avsåg ‖stormskadad skog på fäbodskifte‖ talade för en viss geografisk begränsning. Domstolen menade att säljaren inte insåg eller borde ha insett köparens misstag i att lägga en bredare uppfattning i avtalets omfattning. Då uppgörelsen kom till stånd under speciella omständigheter kunde det inte krävas av säljaren att han inte hade uppmärksammat hur köparen uppfattade avtalsinnehållet. Det kan inte heller krävas att säljaren skulle upplysa köparen om missförståndet. Vid tolkningen utgick HD från en viss innebörd av avtalet och prövade om det därefter fanns skäl att avvika från tolkningen. Avtalet förklarades gälla med 128 129 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 43. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 131 ff. och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 115 f. 14 den objektiva innebörden som överensstämde med säljarens uppfattning. Därmed ogillades köparens talan. NJA 1986 s. 495. Kommunen föreslog genom en skriftlig handling för tomträttshavare att ändra tomträttsavgälden. Tomträttshavarna (Makarna L) tillställde kommunen ett skriftligt förslag om halvering av kommunens föreslagna avgäld. Kommunen undertecknade och därmed godkände Makarna L:s förslag – av misstag. Tvist uppstod om ett bindande avtal om ändring av tomträttsavgälden hade träffats. Frågan som HD prövade var om makarna kunde anses vara i god tro. Kommunen hade gjort gällande att makarna hade försökt förleda kommunen att underteckna handlingen och att de insett att kommunen skrivit under handlingen av misstag. Makarna borde inte ha förbisett möjligheten att kommunen inte hade observerat orden "eget förslag" i makarna L:s förslag till ändrad tomträttsavgäld utan utgått från att förslaget innefattade en ren accept av kommunens eget förslag. Domstolen kom fram till att Makarna borde ha insett kommunens förklaringsmisstag då deras förslag innebar en halvering av kommunens föreslagna avgäld. Anledning var att Makarna L var medvetna om grunderna för kommunens ursprungliga förslag och att de borde ha insett att kommunen knappast – utan någon diskussion – skulle frångå deras föreslagna beräkning av tomträttsavgälden. Kommunen ansågs inte vara bundna enligt principen om förklaringsmisstag. 3.2.3 Dolusmodellen I 6 § AvtL regleras det som kallas för oren accept – förhållandet när accept och anbud inte stämmer överens med varandra. Det kan enligt första stycket bero på att accept gjorts med tillägg, inskränkning eller förbehåll, varpå det är att anse som avslag i förening med nytt anbud. I andra stycket regleras förhållandet när acceptgivaren tror att accepten är ren och omständigheterna är sådana att anbudsgivaren måste inse detta, varvid anbudsgivaren utan oskäligt uppehåll måste kontakta acceptgivaren för att accepten inte ska anses giltig. Dolusmodellen bygger på 6 § andra stycket AvtL.130 Part A inser eller måste inse att part B utgår från att avtal har slutits, eftersom B tror att dennes accept är ren. Den är i själva verket oren och skulle enligt huvudregeln inte leda till ett bindande avtal. Ett avtal anses slutet med den orena acceptens innehåll om A inte reklamerar i tid. Kriteriet ‖måste inse‖ innebär en sannolikhet på nära 100 procent. Dolusmodellen bör endast användas i klara dolus-fall, framförallt när motpartens misstag och insikt kan styrkas, oavsett om den är felaktig eller inte.131 AD 1933 nr. 144. I ett kollektivavtal för ett bussföretag föreskrevs en lön för bussförare på 70 kr per vecka och 55 kr för tvättare. Målet gällde en tvättare vilken även tjänstgjorde som förare och huruvida denne hade rätt till förarlönen. AD 1942 nr. 86. Ett kollektivavtal rörande utövning av restaurangmusik har efterträtt ett äldre avtal. Tvist uppstod om tolkning av en identisk bestämmelse som införts i det nya avtalet. 130 131 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 132 och Lehrberg, Avtalstolkning, s. 44. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 143 f. 15 AD 1971 nr. 21. Tvisten rörde tolkning av en kollektivavtalsbestämmelse rörande flygtid, tjänstgöringstid och fritid för flygande personal hos SAS. Parterna var oense om tolkning och tillämpning av bestämmelsen. I målet om tvättaren uttryckte AD att det var uppenbart att arbetsgivaren utgått från att lönen för tvättare skulle gälla med hänsyn till vad som förekommit under tidigare års förhandlingar. Arbetstagarsidan måste ha insett detta men underlåtit att tillkännage sin motsatta uppfattning. AD fann att avtalet skulle tolkas såsom arbetsgivarsidan hävdat. Tvättarlönen skulle därmed gälla för arbetstagaren. De senare målen bedömde AD med utgångspunkt i vad arbetsgivaren tidigare tillkännagivit vid förhandlingar samt att arbetstagarparten inte gett uttryck åt någon avvikande uppfattning. Därmed tolkade AD målen såsom arbetsgivarparten gjort gällande. Samtliga fall visar att AD har tagit hänsyn till tidigare förhandlingar och tolkningar. Ett genomsyrande skäl för detta kan ha varit att den ena parten utgått från vad som tidigare framgått i avtalsförbindelser eller förhandlingar, i kombination med att motparten ålagts en klargörandeplikt att tillkännage sin motsatta uppfattning i frågan. Målen visar att motparten blir bunden av vad som har gällt under tidigare avtal eller förhandlingar om vederbörande inte klargör sin avvikande uppfattning. NJA 1948 s. 620. Fallet gällde sågningsarbete vari tvisten avsåg avtalspriset. Parterna N och G hade tidigare avtalat om sågning till ett pris om åtta öre per kubikfot. Inget pris hade uttryckligen avtalats parterna emellan i förevarande fall. Sågägaren G begärde tio öre per kubikfot för ifrågavarande arbete. Domstolen betonade vikten av partsbruk och den klargörandeplikt som åligger den som har annan uppfattning än vad som har framgått i tidigare avtalsförbindelser. Partsbruk kan därmed utgöra en grund för att den ena parten måste inse att motparten utgår från att avtalsvillkor ska gälla och tolkas i likhet med tidigare förhållanden.132 G måste således ha insett att N räknade med åtta öre per kubikfot. Domen innehåller samma rekvisit som i 6 § andra stycket AvtL, måste ha insett, och innebörden kan enligt Adlercreutz tolkas på följande sätt. Part blir bunden av motpartens uppfattning, om han eller hon har insett eller måste ha insett det utan att ge sin ståndpunkt tydligt tillkänna. En klargörandeplikt åläggs den part som vill få till stånd en ändring i tidigare förhållanden. Adlercreutz menar dock att någon stabiliserad rättspraxis grundad på denna regel inte kan anses föreligga.133 3.2.4 Culpamodellen Culpamodellen är särskilt användbar vid oklara avtal då ingen av tolkningsversionerna visas vara mer befogad än en andra. Modellen bygger på en culpabedömning av parternas beteende vid avtalsslutet. Den stora skillnaden mellan denna modell och den föregående är att culpamodellen innehåller ett förmildrande subjektivt rekvisit. Det räcker med skäl att misstänka att motparten har uppfattat viljeförklaringen annorlunda. 134 Enligt Schmidt är culparegelns syfte att ange på vilket sätt parterna bör handla vid avtalsingåendet. 135 För modellens tillämpning måste det finnas underlag för att kunna bedöma vem som har skuld 132 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 51. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 133 f. 134 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 134 ff. 135 Schmidt, SvJT 1959 s. 497 ff. 133 16 eller mest skuld till oklarheten. Därefter ska avtalsinnehållet fastställas till den andra partens fördel.136 Culpamodellen kan betecknas som en regel om klargörandeplikt, till skillnad från förklaringsmisstags- och dolusmodellen som enligt Adlercreutz enbart borde begränsas till klara misstags- respektive dolusfall.137 NJA 1986 s. 596. Tvisten gällde huruvida ett avtal om köp av ett monteringsfärdigt hus avsåg, förutom material, också monteringen. Köparen hade begärt ett totalpris för huset, och det ansågs åligga säljaren att för köparen klargöra, att det givna priset ej omfattade montering. HD menade att stränga krav, mot bakgrund av rådande värderingar på konsumentskyddets område, måste ställas på näringsidkare så att avtalets innebörd står klart för konsumenten. Det gällde särskilt när näringsidkaren tillhandahöll kontraktshandlingar och när det var fråga om priset. HD anförde att en affär av denna art normalt är en engångsföreteelse för konsumenten och därför är av stor ekonomisk betydelse. Säljaren ansågs inte ha fullgjort sin klargörandeplikt då vederbörande enligt HD borde ha insett risken för att konsumenten hade kunnat uppfatta att även monteringen omfattades av avtalet. Avtalet tolkades till konsumentens fördel. NJA 1979 s. 401 handlade också om ett monteringsfärdigt hus. HD menade att stränga krav måste ställas på näringsidkaren i konsumentförhållanden. Domstolen konstaterade att konsumenten inte kunde bli bunden av en bestämmelse som inte var känt för denne vid avtalets ingående. Villkoret ansågs för betungande och överraskande. Då köparen inte hade uppmärksammats om villkoret, ansågs det inte införlivat med det individuella avtalet. Domstolen underströk återigen, liksom senare i NJA 1982 s. 800, att en affär av förevarande slag för konsumenten normalt är en engångsföreteelse av stor ekonomisk räckvidd. NJA 1969 A 39. Tvist uppstod om hyresgästen B haft tillstånd att använda lägenheten som rumshotell. Lägenheten uthyrdes som bostad, men det var ostridigt att hon enligt uppgörelse med SPP vid tillträdet skulle, liksom den tidigare hyresgästen, få använda lägenheten som pensionatsrörelse. Det rådde delade meningar om arten och omfattningen av den rörelse som ansågs tillåten enligt avtalet. HD ansåg att ‖det får antagas att ingendera parten vid avtalsslutet insåg att motparten hade annan uppfattning om avtalets innebörd än den som parten själv utgick från‖. Däremot förelåg omständigheter som borde gett SPP anledning misstänka att parternas uppfattningar inte stämde överens. Bland annat kände SPP väl till att det för hyresgästen del var fråga om att förvärva en rörelse mot avsevärd kapitalinsats. Parterna hade som tidigare nämnt kommit överens om att hyresgästen skulle få använda lägenheten till pensionatsrörelse. Det ligger enligt HD i sakens natur, att en yrkesmässigt driven rörelse av aktuella slag kan komma att utvecklas och ändras. SPP var även medveten om att B inte ville driva rörelsen helt på samma sätt som den föregående hyresgästen. Därmed hade SPP skäl att tydligt ange för B vad som skulle gälla och får på grund av sin underlåtenhet bära den huvudsakliga skulden till det 136 137 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 134, jfr delad uppfattning, Lehrberg, Avtalstolkning, s. 157. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 136. 17 missförstånd som uppkommit. Hyresgästen var därmed inte skyldig att begränsa rörelsen så som SPP gjort gällande. NJA 1969 s. 409. Journalisten E, medlem i arbetarekommun, erhöll uppdraget att göra en valbroschyr. Tvist uppstod om det vid uppdragets slutförande skulle utgå ersättning. Arbetarekommunen hävdade att det var praxis att arbete i samband med valrörelse utförs vederlagsfritt av medlemmarna. Ersättning hade exempelvis inte utgått för sådant arbete som utdelande av valsedlar, distribution av valbroschyrer och tjänstgöring på valbyrå. HD konstaterade att arbetet var av kvalificerad art och krävt en ‖icke obetydlig arbetsinsats‖. Det arbete som E utförde krävde vissa fackkunskaper som alla medlemmar i arbetarekommunen inte hade. Med hänsyn till dessa omständigheter får E anses ha haft fog för sin uppfattning, att uppdraget var av sådan art att det föll utom sådant valarbete som enligt arbetarekommunens nämnda praxis skulle utföras vederlagsfritt. E har inte haft anledning att misstänka att arbetarekommunen haft annan uppfattning än den att ersättning ska utgå och att det därmed inte ålegat E någon klargörandeplikt om ersättning. Adlercreutz har utformat en särskild tvåstegsmodell som han betecknar kombinationsmodellen. Den är, liksom culpamodellen, mest lämplig att använda vid oklara avtal när tillräckligt underlag för dess användning finns. Han delar in modellen i två steg. Det första steget är att fastställa vilken parts tolkningsversion som har mest stöd vid vägning av de olika omständigheterna. Det andra är att bedöma om den part som haft mest stöd för sin tolkning, haft anledning att misstänka en annan uppfattning hos motparten: en slags omvänd culpabedömning. Till skillnad från andra modeller har kombinationsmodellen inget krav på insikt. Den mindre befogade versionen får inte vara alltför ogrundad, utan måste ha visst stöd i omständigheterna, varför motparten annars inte skulle haft anledning att misstänka annan tolkning. Dolusmodellen ställer t.ex. inget krav på en grundad version, utan bindande avtal kan komma till stånd vid en motparts helt felaktiga version, under förutsättning att han varit i god tro.138 3.3 Objektiv tolkning 3.3.1 Tydning Avtalets eller viljeförklaringarnas uttryckta förklaring är en central del av tolkningsdata.139 Ordalydelsen är uttryck för parternas viljor och utgångspunkten vid avtalsinnehållets fastställande, varför det ska mycket till för att det ska göras sannolikt att de avsett något annat.140 Syftet är att fastställa tanke- eller föreställningsinnehållet i de använda uttrycken.141 Andra symboler än ord som exempelvis formler, specifikationer, ritningar eller kartor, kan också utgöra underlag för tydning. 142 Huvudregeln är som bekant att den gemensamma partsviljan ligger till grund för avtalets innehåll. Avtalstexten är av stor praktisk betydelse 138 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 139 ff. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 57 och Lehrberg, Avtalstolkning, s. 77. 140 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 144. 141 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 45 f. 142 NJA 1959 A 41, NJA 1940 s. 179 och NJA 1986 s. 366. 139 18 eftersom den presumeras reflektera parternas viljor.143 Avtalet utgör bevismedlet för vad som avses avtalat. 144 Finns det inget material som styrker parternas gemensamma avsikter, kan domstolen vara helt hänvisad till lydelsen.145 NJA 1959 s. 590. I sammanhanget kan nämnas fallet om giltigheten av ett ägarförbehåll till grisar som köpt på kredit (ovan 3.2.1.1). HD menade att en partsavsikt måste kunna styrkas för att ett avtals ordalydelse ska ge vika. Vid en analys avseende skriftliga avtal, undersöks meningsuppbyggnaden och ordens tänkbara betydelse i förhållande till allmänt språkbruk. Lehrberg menar att rättstillämparens utgångspunkt språkligt sett är sunt förnuft där domaren vanligtvis tolkar orden och meningarna utefter den betydelse de har enligt allmänt språkbruk.146 Enligt Ramberg ska oklar text tolkas såsom det framträder för en utomstående betraktare och som med fog kan förstås av adressaten. Ett klassiskt exempel på språkets vaghet är ordet ‖skog‖. Om träden står glest och är få till antalet kan det röra sig om en ‖trädhage‖ eller ‖dunge‖.147 NJA 1949 s. 664. En lantbrukare betecknade i ett köpeavtal ett antal kor som ‖kastningsfria‖. Kort tid efter köpet utbröt kastsjuka hos korna och köparen krävde skadestånd eftersom säljaren enligt hans uppfattning garanterat att korna vid tillfället ej led av kastsjuka. Säljaren hävdade att han under avtalsförhandlingarna endast garanterat att korna ej var kastsjuka under tiden han innehaft dem. Tvist uppstod om omfattningen av den givna garantin. HD anförde att ordet ‖kastningsfria‖ inte kunde tolkas på annat sätt än som en garanti om att korna var friska. Hänsyn måste även tas till att köparen för sin del eftersträvat en garanti av det mer vidsträckta och med ordalagen överensstämmande innehåll, samt att han inte skulle ingått avtal om han inte erhållit en sådan garanti. HD menade att det inte fanns tillräckligt stöd för att köparen uppfattat eller med hänsyn till omständigheterna borde uppfattat säljarens uttalanden som en inskränkning av den ansvarighet som uttrycket ‖kastningsfria‖ ger för handen. Då köparen inte insåg eller borde ha insett säljarens misstag gavs avtalet det innehåll köparen gjorde gällande. Om ett avtal är oklart eller svårt att tolka beaktar domstolen omständigheterna vid avtalets ingående eller det händelseförlopp som förflutit fram till avtalets tillkomst. De omständigheter som beaktas är i princip endast sådana omständigheter som varit synbara för medkontrahenten vid avtalsslut eller dessförinnan. 148 Vid tolkningen hör inte endast de omständigheter som förelåg vid själva avtalsslutet, utan även tidigare åtgärder eller händelser kan ha betydelse om de ingår i en kontext med avtalssituationen. Innebörden av en avtalsklausul kan framgå av primärer såsom föravtal, tidigare utkast till avtal eller ett gemensamt författat avsiktsförklaring i form av ett letter of intent.149 143 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 59, Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 144 och NJA 1959 s. 590. 144 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 57. 145 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 60 och NJA 1961 s. 695. 146 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 78 f. och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 58. 147 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 146 f. 148 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 45 f. och Lehrberg, Avtalstolkning s. 91. 149 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 97. 19 NJA 1991 s. 319. Ett avtal mellan en fastighetsmäklare och fastighetsägare stadgade att mäklaren har rätt till provision om försäljning uteblir på grund av att ägaren valt att inte genomföra den. Provisionen skulle beräknas med utgångspunkt i ‖det högsta skriftliga anbudet‖. Avgörande för bedömningen skulle enligt HD vara den språkliga utformningen av klausulerna, dessas rättsliga bakgrund och allmänna syfte samt det sammanhang i vilket de förekommer. Fokus hamnade på ordet ‖anbud‖ som inte kan jämställas med ett rättsligt bindande anbud i avtalslagens mening, eftersom ett sådant anbud inte är tillämpligt i fråga om köp av fast egendom. Det fick antas att parterna med ‖anbud‖ menat ett erbjudande som kännetecknats av ett visst mått av precision och stadga. Därefter prövades ett bud, som enligt båda parter förelegat med ostridigt belopp, som enligt HD låg i linje med ordet ‖anbud‖ och vad som skulle anses som en rimlig tolkning. Rättsfallet belyser domstolens strävan att nå ett rimligt avtalsinnehåll. Om inte mäklaren inte hade någon typ av försäkring mot utebliven affär hade det inneburit en obalans i avtalet. Mäklarens arbete fram till affär kan vara av avsevärd omfattning och innebära stora kostnader. Därmed skulle fastighetsägarens restriktiva tolkning av avtalet skulle lett till ett oskäligt resultat. Anbudet var seriöst och allvarligt menat, om avtalet skulle exkludera budet skulle skyddet för mäklaren vara betydelselöst. Avtalets innehåll kan fastställas i strid med en viss ordalydelse när omständigheter talar för att parterna i realiteten avsett något annat än vad som faktiskt kommit till uttryck genom ordalydelsen. Detta betecknar J. Ramberg och C. Ramberg som korrigering.150 3.4 Särskilda tolkningsprinciper 3.4.1 Oklarhetsregeln Oklarhetsregeln innebär att avtalets innehåll vid otydlighet ska tolkas till nackdel för den part som formulerat den otydliga texten. 151 Avtalstext bör författas klart och tydligt, annars riskerar avtalsförfattaren att hamna i en tvist om avtalets innebörd. Regeln tillämpas om vederbörande part författat den otydliga avtalsbestämmelsen eller om han inte själv författat den men åberopat den. 152 Regeln drabbar den som haft störst möjlighet att avvärja otydligheten. Den kan endast aktualiseras vid skriftliga avtal och har sitt största användningsområde vid standardiserade avtalsvillkor.153 Genom EU-direktivet 93/13/EEG har regeln införts i 10 § lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) som innebär att oklara villkor i standardavtal ska tolkas till förmån för konsumenten. Lagregeln gäller endast när villkoret inte varit föremål för individuell förhandling, som är lagens uttryck för standardavtal. 154 Det råder delade meningar om vilken roll oklarhetsregeln har i svensk rätt. I motiven till generalklausulen i 36 § AvtL anses oklarhetsregeln vara en vedertagen tolkningsprincip. 155 Samma uppfattning 150 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt s. 146. Adlercreutz & Gorton och Avtalsrätt II, s. 111 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 166. 152 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 166. 153 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 111. 154 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 111. 155 SOU 1974:83 s. 115 och prop. 1975/76:81 s. 116. 151 20 torde råda i doktrinen,156 dock inte helt onyanserat, då J. Ramberg & C. Ramberg intar en mer skeptiskt ställning till oklarhetsregelns betydelse och menar att regeln inbjuder till en slarvig och ofullständig avtalstolkning.157 Tidigare tillämpades oklarhetsregeln i HD i relativt få fall. Adlercreutz menar att regeln haft karaktären av en tumregel att tillämpa när andra utvägar saknats, men numera i vissa fall fått större betydelse, främst beroende på att konsumentsynpunkten alltmer vunnit insteg samt även med lagstöd genom 10 § AVLK.158 Ramberg framför att HD i äldre rättsfall anser sig tillämpat oklarhetsregeln, men att senare rättsfall, exempelvis NJA 2010 s. 416, bekräftat att regeln inte är viktig i praktiken då domstolen först måste ta ställning till all annan tolkningsdata.159 NJA 1963 s. 683. I försäkringsvillkoren framgick att ersättning ej utges när skada framkallats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Försäkringstagaren satte uppsåtligen eld på egendom som omfattades av försäkringen. Mannen var i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 § Brottsbalken. Förhållandet reglerades inte i försäkringsvillkoren. NJA 1988 s. 408. Ett försäkringsbolag hade ett villkor följande lydelse: ‖Du får inte ersättning för mynt, sedlar, värdehandlingar, frimärken eller stöldbegärlig egendom som Du lämnat kvar eller glömt i tältet, bilen, båten, husvagnen eller i släpfordonet. Försäkringstagaren stannade för att hjälpa en vän med att bära dennes utrustning. Under tiden (ca 15-20 min) låg försäkringstagarens musikinstrument i bilen, då den också blev stulen. Därefter uppstod tvist om ordet ‖lämna kvar‖ i försäkringsvillkoret. NJA 2006 s. 53. Målet gällde tolkning av försäkringsvillkor för olycksfallsskada. Villkoret som ansågs oklart enligt försäkringstagaren var uttrycket att skadan, för att utgöra ett olycksfall, ska ha drabbat vederbörande ‖ofrivilligt genom plötslig yttre händelse‖. HD fäste avgörande vikt i första fallet vid att försäkringsvillkoren utformats ensidigt av försäkringsbolaget samt att försäkringsgivaren inte hade reglerat förhållandet i försäkringsvillkoren. Bolagen ansågs vara närmare än försäkringshavarna att bära följderna av den otydlighet som uppkommit i villkoren. De lägre instanserna ansåg i rättsfallet från 1988 att uttrycket var klart och innebär att föremål har lämnats kvar när försäkringstagaren inte har omedelbar uppsikt över egendomen. Försäkringsbolaget har gjort gällande att uttrycket "lämna kvar" innebar att egendomen anses kvarlämnad, så snart försäkringstagaren avlägsnat sig så långt att han inte längre har omedelbar uppsikt över egendomen. HD menade däremot att uttrycket var oklart och det inte avsåg fall när föremål lämnats i bilen under en kort period i ett naturligt samband med färden. En för snäv tolkning av ‖lämna kvar‖ medför en ‖ingripande begränsning‖ av försäkringsskyddet; t.ex. vid korta uppehåll i färden med tyngre föremål i bilen. Det kan i sådana situationer inte – av praktiska skäl – krävas att försäkringstagaren tar med sig egendomen. HD anförde även att särskild hänsyn måste tas till att det gällde en konsumentförsäkring och det måste anses ålegat bolaget att uttryckligen ange en sådan 156 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 111; Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 89 f. och Lehrberg, Avtalstolkning, s. 142 f. 157 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 166 f. och Ramberg, Festskrift till Gösta Walin, s. 500 f. 158 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 111. 159 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 167. 21 begränsning i villkoren. HD tolkade försäkringsvillkoret i enlighet med vad som vore en ‖rimlig och förnuftig innebörd‖. Försäkringstagaren hade därmed rätt till ersättning. Det är ingen slump att ensidigt upprättade standardavtal är överrepresenterade i fall där oklarhetsregeln tillämpats. Det finns ett särskilt starkt rättspolitiskt intresse av att skydda den svagare parten. 160 I de två första försäkringsfallen var HD tydlig med att betona försäkringsbolagens ansvar att med omsorg och tydlighet införa undantagsbestämmelser i försäkringsvillkoren. En situation som inte innefattas av försäkringsskyddet ska uttryckligen regleras i villkoren. Försäkringsgivaren får i annat fall stå för oklarheten. HD förtydligade i det tredje fallet att oklarhetsregeln i första hand inte kan tillämpas. Allmänt gäller vid tolkning av försäkringsvillkor att ledning först ska hämtas i den språkliga utformningen. Därefter kan hänsyn tas till andra förhållanden såsom klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering m.m. Vidare får prövas vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. I domskälet framgår att endast om detta inte ger utslag finns anledning att pröva andra tolkningsprinciper såsom oklarhetsregeln. 161 Försäkringsvillkorets formulering har länge tillämpats i en rad olika försäkringar. Försäkringsvillkor av denna typ lämnar ett ganska vitt utrymme för tolkning. Enbart det förhållandet att det inte direkt kan bestämmas huruvida en viss händelse berättigar till ersättning enligt villkoret och att frågan t.o.m. blir föremål för tvist innebär emellertid inte att villkoret är oklart. Avgörande blev således ordalydelsen, eftersom villkoret – i förhållande till övriga bestämmelser – inte kunde anses oklart. Försäkringstagaren ansågs inte ha rätt till ersättning då skadan inte ansågs vara en ‖plötslig‖ händelse. Det hade funnits möjligheter för honom att avbryta skadeförloppet och kraven i villkoren för att ersättning skall utgå för olycksfallsskada är således inte uppfyllda. Försäkringsbolaget förklarades därmed fritt från ansvar. 3.4.2 Minimiregeln En annan närliggande princip till oklarhetsregeln är den s.k. minimiregeln. Den innebär att avtalets innehåll vid otydlighet bör tolkas på det sätt som innebär det minst betungande resultatet för den förpliktigade i förhållande till vad som gäller enligt dispositiv rätt. 162 Den torde främst ha betydelse vid ensidiga förpliktelser, t.ex. borgensförbindelser, immateriella rättigheter eller konkurrensklausuler. 163 Regeln ger uttryck för att den som vill ålägga motparten en tyngre förpliktelse än vad som annars gäller enligt dispositiv rätt, ska göra det på ett tydligt sätt.164 Regeln har enligt Adlercreutz endast fått klart uttryck i följande mål.165 NJA 1981 s. 552. Målet rörde en bestämmelse i en bostadsrättsförenings stadgar om hembuds- och skiljedomsförfarande vid överlåtelse av andel i föreningen. Den omtvistade bestämmelsen ansågs på vissa punkter vara oklar, och på grund härav ej grunda skyldighet för hembjudaren att överlåta andelen för det fastställda priset genom skiljedom. 160 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 143; Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 113 och Vahlén, Avtal och tolkning, s. 273. 161 Jfr Hellner, Försäkringsrätt, s. 487. 162 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 151; Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 114 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 93. 163 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 114 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 93. 164 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 151 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 93 f. 165 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 114. 22 HD menade att det med beaktande av oklarheten måste anses rimligt att välja den tolkning som föranleder den minst långtgående förpliktelsen för hembjudaren. Anledningen var att det vore orimligt, om hembjudaren skulle vara bunden vid skiljedomens pris, då skiljedomen får den betydelse att den hembjudande medlemmen inte har rätt att överlåta andelen till någon annan, om någon av föreningens medlemmar erbjuder sig att överta andelen till det pris som har fastställs genom skiljedomen. HD ansåg härom att det inte förelåg skyldighet att hembjuda andelen. NJA 1949 s. 87. Målet rörde hyra av lös egendom där föremålet blev förstört. Hyrestagaren var enligt standardvillkoret skyldig att ‖ansvara för varje under hyrestiden inträffad händelse‖ [...]. Det skulle ta fyra månader för uthyrningsföretaget att nyanskaffa egendomen, varvid tvist uppstod om hyrestagaren enligt standardvillkoren var skyldig att, utöver egendomen, även utge ersättning för utebliven vinst. NJA 1961 s. 315. Två personer hade tecknat borgen på ett skuldebrev ställt till en namngiven sparbank eller order. Gäldenären upptog emellertid lånet hos en annan sparbank. Gäldenären gick senare i konkurs och sparbanken krävde borgenärerna på betalning. Tvist uppstod huruvida borgensåtagandet var gällande. Även om regeln av ordalydelsen inte framkommer i domskälen, så har den kommit till uttryck i en rad domstolsavgöranden, varför den kan betraktas som en tolkningsprincip. 166 Hyrestagaren motsatte sig ansvar i målet från 1949 med motiveringen att avtalsvillkoren inte varit utformade på ett sådant sätt att han kunde vara ansvarig för skada utan eget vållande. Hyrestagaren ansåg sig inte vara ersättningsskyldig för uthyrarens uteblivna hyresintäkter. HD ansåg att standardvillkoren var tillämpliga men det strikta ansvaret för våda kunde endast omfatta skadorna på pråmarna. HD prioriterade den tolkning som för hyrestagaren medförde den minst långtgående förpliktelsen. Utgången i fallet kan anses vara förenlig med både oklarhetsregeln och minimumregeln.167 HD ansåg i målet från 1961 att borgenärerna inte var betalningsskyldiga då det inte kunde anses styrkt att borgenärerna skulle svara för lånet hos den andra sparbanken. De kunde inte anses vara bundna av borgensåtagandet då de inte klart accepterat det. HD:s bedömning kan anses ge uttryck åt minimiregeln, 168 då domstolen menade att ett åtagande, utan klart stöd, inte får tolkas utöver ordalydelsen. 166 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 114 f. Lehrberg, Avtalstolkning, s. 163 ff. och Rodhe, SvJT 1968 s. 187 f. 167 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 114. 168 Rodhe, SvJT 1968 s. 187 f. 23 4. DCFR – en gemensam referensram för europeisk civilrätt 4.1 DCFR:s tillkomst och syfte DCFR är ett utkast till en gemensam referensram och är slutresultatet av drygt 30 års arbete präglat av politiska och akademiska ansträngningar i syfte att harmonisera den europeiska kontraktsrätten.169 För ungefär 30 år sen påbörjade Lando ett akademiskt projekt som syftade till att utarbeta gemensamma principer för den europeiska kontraktsrätten. Han bildade en grupp som han kallade för ‖the Commission on European Contract Law‖; en grupp bestående av akademiker från EU:s medlemsländer. Arbetet resulterade år 1995 i ‖Principles of European Contract Law‖ (PECL) del I och följdes av del II år 2000 och del III år 2003. Under arbetets gång bildade von Bar år 1998 ‖the Study Group on a European Civil Code‖ (Study Group). 170 Ambitionen var att framarbeta ett underlag genom komparativa analyser för en möjlig gemensam europeisk civillagskodifikation.171 Study Group kom från år 1998 att ha varit ett rent akademiskt projekt till att bli ett EUprojekt genom kommissionens meddelande till det europeiska rådet och Europaparlamentet angående en europeisk kontraktsrätt. 172 Meddelandet följdes upp av en handlingsplan där kommissionen uttryckte att en gemensam referensram på det kontraktsrättsliga området – en CFR – som fastställer gemensamma principer och terminologi, är ett viktigt steg mot en förbättring av regelverket. 173 Kommissionen publicerade 2004 ett meddelande som specificerade hur arbetet skulle fortgå, vari en rad grupper, bland annat medlemmar från 169 Dufwa, JT 2010/11 nr 2 s. 358 f. Herre, SvJT 2012 s. 933. 171 Twigg-Flesner, The Europeanisation of Contract Law, s. 14 och Herre, SvJT 2012 s. 933. 172 2001/C 255/01. Communication from the Comission to the Council and the European parliament on European Contract Law. 173 2003/C 63/01. Communication from the Comission to the European Parliament and the Council – A more coherent European contract law – An action plan. 170 24 Study Group och Acquis Group, fick i uppgift att utarbeta ett utkast till en gemensam referensram.174 Arbetet resulterade år 2009 i vad vi i dag kallar DCFR.175 Det finns tre syften bakom tillkomsten av DCFR: (1) DCFR är ett utkast och en möjlig modell till vad som är tänkt att utvecklas till en politisk CFR. 176 (2) Oavsett om DCFR utvecklas till en CFR kommer den att bevara sin betydelse. DCFR är en akademisk text med tanken om att förmedla kunskap om den gemensamma civilrätten inom EU. I synnerhet är DCFR ämnad att framhäva likheterna mellan medlemsstaternas nationella civilrätt. Vidare ska DCFR förse den europeiska civilrätten med ett nytt fundament innefattande ökad ömsesidig förståelse och en kollektiv överläggning av rättsområdet.177 (3) DCFR ska utanför den akademiska världen ses som en inspirationskälla som kan ge passande lösningar i civilrättsliga frågor. Om DCFR:s innehåll är övertygande är förhoppningen att det i längden leder till en harmoniserad europeisk civilrätt.178 4.2 DCFR:s innehåll 4.2.1 Principer DCFR innehåller principer, definitioner och modellregler. Ordet ‖princip‖ är öppen för många tolkningar.179 I DCFR har ordet princip ordalydelsen en regel av mer generell karaktär, såsom avtalsfrihet och att handla i god tro.180 I den intermistiska versionen av DCFR fanns 15 grundläggande principer181 som blev kritiserade av den anledningen att de oundvikligen skulle stå i strid med varandra. De grundläggande principerna kan sägas vara viktiga för en välbalanserad europeisk civilrätt och en form av mellanhand mellan samhälleliga och individuella intressen.182 Vidare fanns även övriga principer som nu ses som övergripande principer. Principerna var skydd för mänskliga rättigheter, främjande av solidaritet och samhällsansvar, bevarande av kulturella och språkliga skillnader och därutöver främjande av välfärd och den inre marknaden. 183 I den slutliga versionen av DCFR begränsades de 174 COM(2004) 651 final. Communication from the Commission to the European Parliament and the Council – European Contract Law and the revision of the acquis: the way forward. 175 DCFR, Introduction p. 1. 176 DCFR, Introduction p. 6. 177 DCFR, Introduction p. 7. 178 DCFR, Introduction p. 8. 179 DCFR, Introduction p. 9. 180 Innebörden av ordet ska, liksom i PECL art. 1.101 (1) och UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts 2004, preambel 1§, vara synonymt med regler som inte har vunnit laga kraft. DCFR, Introduction, p. 10. 181 Principerna var: rättvisa, frihet, skydd för mänskliga rättigheter, ekonomisk välfärd, solidaritet och samhällsansvar, fastställande av ett frihetsområde, säkerhet och rättvisa, främjande av den inre marknaden, skydd för konsumenter och för andra i behov av skydd, bevarande av kultur och språkliga skillnader, rationalitet, rättssäkerhet, förutsebarhet, effektivitet, befogad tillit och tillbörlig ansvarsfördelning. (Egen översättning från engelska). Interim Outline Edition (IOE) 22 och 35 §§. 182 Hesselink, Mak & Rutgers, Centre for the Study of European Contract Law Working Paper Series nr 5 2009 s. 107 och Cherednychenko, European Review of Contract Law nr 1 2010 s. 39. 183 DCFR, Introduction p. 16. 25 grundläggande principerna till fyra bakomliggande principer som representerar värden som modellreglerna bygger på; frihet, säkerhet, rättvisa samt effektivitet.184 a) Frihet185 På avtalsrättens område syftar frihet i första hand på avtalsfrihet. 186 Avtalsfriheten är ett grundvärde som kommer till uttryck i de inledande bestämmelserna i DCFR II.-1:102 (1): ”Parties are free to make a contract or other juridical act and to determine its contents, subject to any applicable mandatory rules” 187 . Inledningsvis uttrycks i partsautonomin friheten att ingå avtal, och att rättshandla i övrigt, följt av friheten att förse rättshandlingarna med önskat innehåll. Syftet med avtalstolkning är att fastställa parternas gemensamma avsikt vid avtalsingåendet, varför avtalsfriheten – den subjektiva inriktningen – är av särskild vikt för tolkningen.188 b) Säkerhet189 Partsautonomin är meningslös om parternas gemensamma vilja inte erhåller rättsordningens skydd, varför frihet kan sägas förutsätter säkerhet.190 I begreppet säkerhet inbegrips ett krav på balans mellan förutsebarhet och rimlighet. Avtalstrygghet innebär inte att avtal bör upprätthållas under alla omständigheter, utan kan innebära det motsatta, under förutsättning att upprätthållandet t.ex. kan anses oskäligt.191 Införandet av principen pacta sunt servanda, d.v.s. att avtal ska hållas, är ett exempel på att säkerhet särskilt främjas på avtalsrättens område.192 c) Rättvisa193 Rättvisa är en genomsyrande princip i DCFR. Rättvisa är enligt skaparna av DCFR svårdefinierat, omätbart och ofta subjektivt, men att fall av orättvisa är ―universally recognised and universally abhorred‖ 194 . 195 Grundtanken bakom principen om rättvisa kan sägas vara ett krav på ekvivalens, med en abstrakt formel: 196 ‖treating like alike‖ 197 . På avtalsrättens område syftar detta till balansen i partsförhållandet och ömsesidig lojalitet 184 DCFR, Introduction p. 15. ‖Freedom‖, se DCFR, Principles p. 2-15. 186 Samuelsson, SvJT 2012 s. 975. 187 Parter har frihet att ingå avtal eller andra rättshandlingar, bestämma dess innehåll, med förbehåll för eventuella tvingande bestämmelser (egen översättning). 188 Samuelsson, SvJT 2012 s. 975, Adlercreutz-Gorton, Avtalsrätt II, s. 42, Canaris-Grigoleit, Interpretation of Contracts, Hartjamp m. fl., (eds.) s. 595. Den gemensamma partsviljan kommer även till uttryck i DCFR II – 8:101 (1): ‖A contract is to be interpreted according to the common intention of the parties even if this differs from the literal meaning of the words‖. 189 ―Security‖, se DCFR, Principles p. 16-39. 190 Samuelsson, SvJT 2012 s. 976. 191 DCFR, Principles p. 21-22. Detta blir särskilt tydligt I långvariga relationer. Samuelsson, SvJT 2012 s. 976. 192 Se DCFR, Principles p. 19. 193 ―Justice‖, se DCFR, Principles p. 40-53. 194 ―Universellt igenkännbara och universellt avskyvärda‖ (egen översättning). 195 DCFR, Principles p.40. 196 Samuelsson, SvJT 2012 s. 976. Se DCFR, Principle p. 41. 197 ‖Lika för lika‖ (egen översättning). 185 26 parterna emellan – ‖good faith and fair dealing‖ 198 som det uttrycks i DCFR. 199 Rättviseprincipen ställer också krav på tydlighet och konsekvens på avtalsrättens område.200 Principen om rättvisa kan motsätta sig andra principer, men ger sig sällan vika. 201 Om en avtalspart är väldigt underlägsen, har fått missvisande information eller där motparten brustit i sin upplysningsplikt, har principen om rättvisa företräde framför den legala friheten.202 d) Effektivitet203 Effektivitet på marknaden är ämnat att öka välfärden. 204 Skaparna till DCFR har genom principen strävat efter effektivitet för dels parter som använder reglerna och dels effektivitet för bredare allmänna ändamål. På avtalsrättens område syftar principen till att effektivisera och underlätta för parterna genom att exempelvis minimera formaliteter och eliminera processuella hinder. Det finns exempelvis för avtal eller andra rättshandlingar varken krav på skriftlighet eller andra formaliteter.205 De presenterade principerna verkar enligt Samuelsson gå in i varandra, varför skaparna av DCFR menar att det i varje fall inte är givet huruvida en viss aspekt ska anses falla innanför den ena eller andra principens ramar.206 Horst Eidenmüller har riktat kritik mot att principerna rättvisa och effektivitet står i strid med varandra.207 Syftet med en referensram är som bekant ett försök till harmonisering. Eidenmüller menar att detta kan resultera i att domarkåren politiseras när grundläggande värderingar står i strid med varandra. Risken finns att domarnas tolkning sker i enlighet med det nationella rättssystemets syn.208 Principen om rättvisa är dock i de flesta fall överordnad andra principer.209 4.2.2 Definitioner Termer i EU:s olika direktiv definieras inte konformt210, varför det i DCFR ansågs finnas ett behov av att i den fullständiga versionen införa en terminologilista för europeisk civilrätt. En gemensam lista med tydliga definitioner ansågs vara ett viktigt bidrag till harmonisering.211 Definitionernas roll i DCFR var inledningsvis att hjälpa skaparna uppnå konsekvens i deras 198 ‖God tro och god sed‖ (egen översättning). Begreppet förekommer i DCFR många gånger och definieras i DCFR I. – 1:103. 199 Samuelsson, SvJT 2012 s. 976. 200 Samuelsson, SvJT 2012 s. 977. Inkonsekvens är ett exempel på handlande I strid med ―good faith and fair dealing‖, se DCFR I.-1:103 (2). 201 DCFR, Principles p. 40. 202 DCFR, Principles p. 7. 203 Se DCFR, Principles p. 54-61. 204 DCFR, Principles p. 58. 205 DCFR, Principles p. 55. 206 Samuelsson, SvJT 2012 s. 977. Se exempelvis DCFR, Principles p. 1,3 och 23. 207 Eidenmüller m. fl. Oxford Journal of Legal Studies 2008 nr 4 s. 672. 208 Eidenmüller m. fl. Oxford Journal of Legal Studies 2008 nr 4 s. 677. 209 DCFR, Principles p. 40. 210 Konform tolkning innebär att medlemsländernas offentliga organ är skyldiga att i sin tillämpning av den nationella rätten i så stor utsträckning som möjligt ge den en tolkning som överensstämmer med EU-rätten. Bergström-Hettne, Introduktion till EU-rätten, s. 100. 211 Twigg-Flesner, The Europeanisation of Contract Law, s. 145 f. 27 arbete att skriva utkastet. 212 Terminologilistan och reglerna har ett nära samband då en definition ofta hänvisar till en regel.213 Anledningen är att läsaren kan acceptera listan utan att reflektera vilken regel den härrör från.214 Kritik har riktats mot bl.a. definitionen på ‖good faith and fair dealing in the DCFR‖ då begreppet enligt Mustapha Mekki och Martine Kloepfer-Pelèse förändras över tid och är likt en kameleont, vars mening knappast kan fångas upp i en homogen definition.215 Anledningen är att begreppet riskerar att urholkas, eftersom det är en allmän princip – en öppen norm – som har sitt värde i sin generella hållning. Definitionen i fråga måste anses peka ut terminologilistans svagheter.216 Eidenmüller menar att det är tydligt att skaparna till DCFR strävat efter tydlighet genom definitioner av juridiska begrepp. Sådant förhållningssätt kan vara lämpligt för regler som ska tolkas och tillämpas i olika rättsordningar och mot bakgrund av olika juridiska traditioner, som ju är fallet; EU-rättsliga regler som är ämnade att appliceras av medlemsländernas offentliga organ. Samtidigt blir resultatet oundvikligen minskad flexibilitet, varför definitioner bör göras restriktivt och endast när rättssäkerheten kräver det. DCFR:s många definitioner leder enligt Eidenmüller med flera till ett större hot mot rättssäkerheten snarare än om inga definitioner hade formulerats i första hand.217 Vidare kan ett exempel på avtalsrättens område presenteras. Eidenmüller framhåller problematiken med att definiera juridiska begrepp.218 I DCFR II.-1:101 (1) redogörs det för begreppet avtal: ―A contract is an agreement which is intended to give rise to a binding legal relationship or to have some other legal effect‖ 219. Definitionen väcker fler frågor än den besvarar, så som vad en överenskommelse är för något. Ytterligare problem med definitionen är att den implicerar att ett avtal kan vara bindande utan att överenskommelsen är avsedd att rättsligt binda parterna. Eidenmüller är tveksam på om skaparnas avsikt var att definitionen skulle öppna för andra tolkningar, och att det därmed är bättre att låta rättsvetenskapliga analyser besvara sådana frågor.220 4.2.3 Modellregler Av DCFR:s nästan 5 000 sidor består ca 4 700 sidor av modellregler. DCFR är uppdelad i tio böcker, som i sin tur är uppdelade i kapitel enligt följande:221 Bok I Bok II allmänna bestämmelser allmänna regler för avtal 212 Von Bar, Electronic Journal of Comparative Law vol. 12.1 2008 s. 7. Exempel: ‖Good faith and fair dealing‖ is a standard of conduct characterized by honesty, openness and consideration for the interests of the other party to the transaction of relationship in question. (I.-1:103). Se DCFR, Definitions. 214 Von Bar, Electronic Journal of Comparative Law vol. 12.1 2008 s. 7. 215 Mekki-Kloepfer-Pelèse, European Review of Contract Law nr 3 2008 s. 342. 216 Mekki-Kloepfer-Pelèse, European Review of Contract Law nr 3 2008 s. 342. 217 Eidenmüller m. fl., Oxford Journal of Legal Studies nr 4 2008 s. 701 f. 218 Eidenmüller, European Review of Contract Law nr 2 2009 s. 111 ff. 219 ‖Ett avtal är en överenskommelse vilken är eller är avsedd att vara ett bindande rättsförhållande eller vilken har eller är avsedd att ha någon annan rättslig effekt‖ (egen översättning). 220 Eidenmüller, European Review of Contract Law nr 2 2009 s. 111 f. 221 Herres översättning från engelska, i SvJT 2012 s. 934. 213 28 Bok III Bok IV Bok V Bok VI Bok VII Bok VIII Bok IX Bok X avtalsrättigheter och förpliktelser regler om särskilda avtalstyper negotiorum gestio regler rörande utomobligatorisk skadeståndsrätt om obehörig vinst om äganderättsövergång avseende varor om säkerhet i varor mm. om truster. Nästan alla regler i den andra boken återfinns i motsvarande avsnitt i PECL, CISG 222 och UNIDROIT 223 . 224 Med tanke på DCFR:s specifika terminologi gjordes dock redaktionella ändringar vid införandet av reglerna i DCFR. 225 Anledningen till införandet av redan befintliga regler är dess djupa förankring i den västerländska juridiska traditionen.226 Nedan redogörs mer ingående för bok II och därom kapitel åtta som innehåller regler om avtal och andra rättshandlingar, däribland avtalsslut, tolknings- och ogiltighetsregler.227 Reglerna i bok II, kapitel 8 (II.-8) delas in i två avdelningar, varvid den första behandlar tolkning av avtal och den andra tolkning av andra rättshandlingar. Den första avdelningen innehåller sju artiklar som enligt Samuelsson kan delas in i: i) generellt tillämpliga regler och ii) tolkningsmaximer – ‖varianter på klassiska tumregler, som kommer i spel i specifika typsituationer‖.228 I de inledande artiklarna – II.-8:101-102 – behandlas teoretiska frågor:229 a) relationen mellan tolkningens subjektiva och objektiva element (II.-8:101), b) kontextens omfång (II-8:102). Den centrala bestämmelsen i DCFR II.-8 är portalartikeln, alltså II.-8:101, som stadgar textens ställningstagande i tolkningslärans kärnfråga; frågan om förhållandet mellan subjektiv och objektiv tolkning och har följande lydelse: (1) A contract is to be interpreted according to the common intention of the parties even if this differs from the literal meaning of the words. (2) If one party intended the contract, or a term or expression used in it, to have a particular meaning, and at the time of the conclusion of the contract the other party was aware, or could reasonably be expected to have been aware, of the first party’s intention, the contract is to be interpreted in the way intended by the first party. (3) The contract is, however, to be interpreted according to the meaning which a reasonable person would give to it: (a) if an intention cannot be established under the preceding paragraphs; or (b) if the question arises with a person, not being a party to the contract or a person who by law has no better rights than such a party, who has reasonably and in good faith 222 Convention on Contracts for the International Sale of Goods. Även införlivad i svensk rätt: lag (1987:822) om internationella köp. 223 The International Institute for the Unification of Private Law. 224 DCFR, Introduction p. 44 och Samuelsson, SvJT s. 987. 225 Jfr DCFR, Introduction p. 40-41. 226 Samuelsson, SvJT s. 987. 227 DCFR, Introduction p. 44. 228 Samuelsson, SvJT 2012 s. 990. 229 Samuelsson, SvJT 2012 s. 990. 29 relied on the contract’s apparent meaning. Den subjektiva tolkningen tar enligt (1) sikte på parternas gemensamma partsavsikt. Enligt kommentarerna till II.-8:101 hänvisas rättstillämparen till parternas avsikter, uttryckliga så som underförstådda, även om deras gemensamma vilja var uttryckt oklart eller tvetydigt.230 Vid avsaknad av sådan gemensam avsikt ska enligt (2) tolkningen ta sikte på eventuell ensidig partsavsikt, förutsatt att motparten rimligen kunde förväntas ha varit medveten om sådan avsikt.231 Denna regel har sin motsvarighet i svensk rätt i vad som kallas för dolusmodellen.232 DCFR, Comments, C, Illustration 2. I exemplet förekommer till följd av en felskrivning ett pris som är sex gånger lägre än vad som vanligtvis förekommer inom den aktuella branschen. Priset är absurt lågt. Accepttagaren har insett eller kan rimligen förväntas ha insett A:s verkliga avsikt, men accepterar anbudet – utan att upplysa säljaren om felskrivningen – varför avtal kommer till stånd enligt A:s verkliga avsikt. I (3) framkommer den objektiva tolkningen; att avtalet ska tolkas utifrån ett tredjemansperspektiv i enlighet med hur ‖a reasonable person‖233 skulle betrakta avtalet.234 I kommentarerna framgår att en förnuftig person tar hänsyn till partsförhållandet och de objektiva omständigheterna i samband med avtalsslut. Enligt (3a) ska denna metod endast komma i bruk när parternas gemensamma avsikt eller ensidiga uppfattning inte kan fastställas enligt (1) och (2). DCFR-II.-8 inleds alltså med en bestämmelse som balanserar tolkningens subjektiva sida mot dess objektiva sida.235 I DCFR, liksom i CISG, UNIDROIT och PECL, ges den subjektiva tolkningen företräde framför den objektiva tolkningen genom den inbördes rangordningen i II.-8:101 (1), (2) och (3). De omständigheter som är av relevans för tolkningen enligt II.-8:101 är reglerade i regelform i II.-8:102: (a) the circumstances in which it was concluded, including the preliminary negotiations; (b) the conduct of the parties, even subsequent to the conclusion of the contract; (c) the interpretation which has already been given by the parties to terms or expressions which are the same as, or similar to, those used in the contract and the practices they have established between themselves; (d) the meaning commonly given to such terms or expressions in the branch of activity concerned and the interpretation such terms or expressions may already have received; (e) the nature and purpose of the contract; (f) usages; and (g) good faith and fair dealing. De listade omständigheterna är sådana som får och i synnerhet ska beaktas. 236 Avgränsningslistan är alltså inte uttömmande. I regeln uttrycks indirekt att alla omständigheter av relevans får beaktas, eftersom listan enbart anger de omständigheter som 230 DCFR II.-8:101, Comments, B. Jfr dolusregeln i svensk tolkningslära. 232 Samuelsson, SvJT 2012 s. 997. 233 ―Hur en förnuftig person‖ (egen översättning). 234 Egen översättning från ‖how a reasonable person would give to it ‖. 235 Jfr motsvarande avsnitt i CISG, UNIDROIT och PECL som också inleds med sådan bestämmelse. 236 Det framgår även i kommentarerna: ‖non-exhaustive list‖, på svenska ‖icke uttömmande‖ (egen översättning). DCFR II.-8:102, Comments, A. 231 30 får och i synnerhet ska beaktas. Tanken kan vara att ge rättstillämparen någon ledning till vad som i första hand ska beaktas vid tolkning.237 Det råder delade meningar om huruvida denna ledning i regelform gör mer nytta än skada.238 Tolkningsmaximerna återfinns i II.-8:103-107 och består av följande:239 II.-8:103 II.-8:104 II.-8:105 II.-8:106 II.-8:107 oklarhetsregeln, principen att individuellt framförhandlade villkor har företräde framför standardvillkor, principen att avtalet ska betraktas som en sammanhängande helhet, giltighetsregeln, principen att avtalets ursprungliga språkdräkt har företräde vid en konflikt med versioner på andra språk. Till skillnad från de andra tumreglerna, kan oklarhetsregeln i II.-8:103 betraktas som en rättsregel i och med att det är en tvingande regel.240 Regeln säger inte att ett villkors oklara innebörd ska tolkas till nackdel för den som tillhandahållit det eller under vars bestämmande inflytande de intagits i avtalet, utan att ett sådant tillvägagångssätt ‖is to be preferred‖. Detta innebär att regeln inte får tillämpas mekaniskt, utan endast när tidigare tolkningsregler inte givit något resultat.241 I kommentarerna betonas just att en sådan läsning är att föredra –alltså ingen definitiv infallsvinkel – och att rättstillämparen även, under lämpliga omständigheter, kan tolka villkoret till fördel för den part som föreslagit det. 242 Det tydliggörs också i kommentarerna att reglerna endast ska tillämpas när de föregående reglerna i DCFR – II.8:101-102 inte bidrar till en klar bild av hur avtalsinnehållet ska fastställas. I kommentarerna till II.-8:104 anges att individuellt förhandlade villkor har företräde framför standardvillkor; muntliga, handskrivna, stämplade o.s.v.243 Vidare ska avtalet enligt kommentarerna till II.-8:105 betraktas som en sammanhängande helhet eftersom terminologin i avtalet presumeras vara koherent. Avtalet ska tolkas på ett sätt som ger det grundläggande samstämmighet, så att klausulerna inte motsäger varandra.244 Enligt II.-8:106 ges företräde för tolkning som ger ett villkor lagenlig betydelse framför en tolkning som inte gör det. 245 Om det finns två möjliga avtalstolkningar, där den ena leder till ett absurt resultat, ska den andra 237 Samuelsson, SvJT 2012 s. 1005 f. Grzegorz Panek är positivt inställd till uppräkningen då den tillförsäkrar organisering och struktur. Panek, Heiderhoff & Żmij (eds.), Interpretation in Polish, German and European Private Law s. 74. Samuelsson menar däremot att huruvida en omständighet är att anse som relevant eller ej för tolkningen, inte kan besvaras med hänvisning till sådana strukturer, i SvJT 2012 s. 1005 f. 239 Översättning av Samuelsson, SvJT 2012 s. 1006. 240 COM(2011) 635 final art. 64.2. 241 Samuelsson, SvJT 2012 s. 1010. Det framgår av kommentarerna att regelns tillämpning är begränsad till endast när rättsläget är ‖doubtful‖ (osäkert). 242 DCFR II.-8:103, Comments. 243 Detsamma gäller i svensk rätt då det anses reflektera parternas egentliga viljor. Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 85; Wilhelmsson, Standardavtal och oskäliga avtalsvillkor, s. 85 och NJA 1964 s. 152. 244 Har även uttryckligen framkommit i HD: se t.ex. NJA 1990 s. 24 och NJA 1992 s. 403. 245 Jfr giltighetsregeln i svensk rätt. För liknande resonemang i svensk rätt: Lehrberg, Avtalstolkning, s. 131 och Fohlin, Avtalstolkning, s. 99. 238 31 tolkningen ges företräde.246 I internationella avtalsförbindelser är avtal ibland upprättade på mer än ett språk vari risken ligger i att motsättningar kan uppstå mellan versionerna. Kan ingen visas vara den officiella versionen så har den första språkversionen enligt II.-8:107 företräde framför andra versioner eftersom den antas spegla parternas gemensamma vilja. 5. Analys 5.1 Mönster i den svenska tolkningslärans rättstillämpning Med stöd av tidigare presenterad rättspraxis kommer det i analysen att redogöras för tolkningsmetodernas hierarki samt om rättstillämparen har bildat mönster avseende tolkning av avtal. Det kan konstateras att ståndpunkten inom doktrinen är att avtalslagen sällan anger lösningar för hur avtal ska tolkas. Resultatet för handen är att lösningarna har tillkommit genom rättspraxis, varför det av den anledningen inte finns några generella lösningar för alla situationer. I rättspraxis har det uppkommit ett antal avtalsrättsliga principer som har till syfte att ge vägledning för hur avtal ska tolkas. Tolkningsverksamheten utmärks av vissa huvudsakliga drag. De subjektiva tolkningsmetoderna, i synnerhet den gemensamma partsviljan, har tolkningsföreträde framför andra tolkningsmetoder. Rättspraxis visar att avtalsinnehållet i första hand ska fastställas med ledning av vad parterna åsyftat. I rättstillämpningen är tolkningsföremålet avtalet i sig och omständigheter därikring – bl.a. avtalets innehåll, tillkomst och parternas beteende i samband med och efter avtalsslut – och därmed inte rättskälleläran. Detta medför att varje enskilt fall prövas enligt individuella omständigheter vilka i sin tur också kräver individuellt anpassade lösningar. I rättsfallen NJA 1941 s. 563 och 1959 s. 590 uttrycker HD tydligt att den gemensamma partsavsikten är avgörande för tolkningen, om sådan kan visas. I NJA 1941 s. 563 gick HD så långt att den gemensamma partsavsikten blev avgörande i strid med ett lagstadgat skriftlighetskrav. Detta på grund att den gemensamma partsviljan gick att bevisa och att ett avtals innehåll ska fastställas mot bakgrund av parternas gemensamma partsvilja även om den står i strid mot avtalets ordalydelse. I NJA 1974 s. 526 var parternas syfte och därmed deras gemensamma partsavsikt med avtalet avgörande för bedömningen. HD fann att syftet med handpenningsavtalet var, enligt båda parternas uppfattningar, att ge säljaren en viss säkerhet att köparen skulle fullfölja avtalet. Syftet med avtalet kunde inte uppnås om inte avtalet också medförde förverkande av handpenningen. Ett mönster kan urskiljas på så sätt att den gemensamma avsikten representerar parternas verkliga viljor och därmed har tolkningsföreträde. Den gemensamma partsviljan med avtalet kan dock vara svår att bevisa, då den i princip endast finns i parternas egna huvuden. Därmed har regeln begränsad betydelse då partsviljan är svår att fastställa och tvisten ofta handlar om hur parterna har uppfattat avtalet. Mönstret måste även utläsas mot bakgrund av HD:s objektiva tolkning – avtalets ordalydelse. Regeln kan anses ha stor praktisk betydelse för domstolen då, som tidigare nämnts, den gemensamma partsviljan har företräde, men att domstolen i vissa fall kan vara helt hänvisad till avtalets lydelse om den gemensamma partsviljan inte går att bevisa. I NJA 246 DCFR II.-8:106, Comments. Regelns motsvarighet i svensk rätt är den s.k. giltighetsregeln som innebär att utgångspunkten är att ett avtal är giltigt. Ramberg-Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 105 och 128 f. 32 1959 s. 590 framgår att klart stöd är nödvändigt för att en subjektiv tolkning ska kunna övervinna en objektiv tolkning av ordalydelsen. Vidare framgår i NJA 1981 s. 552, 1949 s. 87 och 1961 s. 315 att domstolen prioriterar den tolkning som medför den minst långtgående förpliktelsen för den förpliktade. Ett åtagande kan utan klart stöd inte tolkas utöver ordalydelsen. Den gemensamma partsviljan har givetvis företräde här, men domstolen framhåller att klart stöd är nödvändigt för en sådan tolkning. Ett annat gemensamt drag är vikten av partsbruk i sammanhanget. Vid tolkning av avtal mellan två parter, vilka efter flera affärsförbindelser skapat viss praxis emellan dem, finns grund för att part måste inse att motpart räknat med att samma villkor ska gälla för det nya avtalet. I rättsfallen AD 1933 nr 144, 1942 nr 86 och 1971 nr 21 visar sig ett tydligt mönster vad gäller framarbetad partsbruk i arbetsförhållanden; dolusregelns tillämpning bekräftas. Partsviktens betydelse har också framhävts i HD: NJA 1948 s. 620, där inget uttryckligt pris framgick av avtalet. Budskapet eller mönstret kan sägas vara att parter, efter att ha träffat avtal på vissa villkor tidigare, måste inse att medkontrahenten avser partsbruket vara normerande för framtida överenskommelser. Motparten blir bunden av vad som gällt under tidigare avtal eller förhandlingar om han inte klargör sin avvikande uppfattning. En gemensam och genomsyrande nämnare inom tolkningsverksamheten torde vara den konsumentskyddande synen i konsumentförhållanden. Detta på grund av att det finns, som tidigare konstaterat, styrkeskillnader mellan parterna samt att konsumenter behöver ett starkare skydd än näringsidkare i samband med avtalsingående. En avgörande faktor vid tolkning av avtal som torde finnas i rättspraxis är hur konsumenten har uppfattat och förstått avtalet. Domstolen uttalade i NJA 1986 s. 596 och 1979 s. 401, vilka handlade om de monteringsfärdiga husen, att stränga krav måste ställas på näringsidkare i konsumentförhållanden. HD anförde att näringsidkarna inte hade fullgjort sin klargörandeplikt vid avtalsutformandet. Det måste stå klart för näringsidkaren att det är svårare för en konsument att förstå avtalets innebörd än om avtal har ingåtts med en annan näringsidkare. Även i NJA 1963 s. 683, och 1988 s. 408 framgår enhetliga uttalanden av HD om att stort ansvar vilar på näringsidkarens axlar när denne avtalar med en konsument. Den fortsatt utvecklande konsumentskyddande aspekten inom avtalsrätten är troligtvis orsaken till att en konsekvent ställning intas av domstolar i konsumentrelaterade fall. Gemensamt för avgörandena torde vara att näringsidkaren har en klargöringsplikt gentemot konsumenten. Ett annat sätt att angripa oskäliga avtalsvillkor mot konsumenter är genom att tillämpa generalklausulen i 36 § AvtL. Generalklausulens syfte kan anses vara att skydda konsumenter. Den talar för att konsumenter behöver ett starkare skydd än näringsidkare då de intar en underlägsen ställning. Konsumenter har en större framgång att åberopa bestämmelsen och hävda oskälighet. Näringsidkare anses kunna ta tillvara på sina egna intressen och hävda sin rätt. Det är ingen slump att oklarhetsregeln oftast tillämpas på standardavtal, och därmed vid försäkringsavtal, eftersom syftet kan antas vara att ge försäkringsgivarna ett incitament att utforma avtalstexter med större omsorg. Inte desto mindre förstärktes denna synvinkel då oklarhetsregeln lagstadgades i svensk rätt av konsumentskyddande skäl. Det råder dock delade meningar i doktrinen rörande i vilka fall oklarhetsregeln bör tillämpas. Vissa menar att regeln fått alltmer betydelse i takt med att konsumentskyddet ökat, medan andra förkastar regeln och anser den först tillämplig när ingen annan tolkningsmetod finns att tillgå. HD har i 33 äldre rättsfall ansett sig tillämpat oklarhetsregeln. I senare rättsfall från HD har det klargjorts att regeln inte är viktig i praktiken då domstolen först måste ta ställning till all annan tolkningsdata. Detta förstärks ytterligare i NJA 2006 s. 53 då HD uttalade att ledning i första hand ska hämtas i den språkliga utformningen samt att i domskälet framgår att endast om detta inte ger utslag finns anledning att pröva andra tolkningsprinciper såsom oklarhetsregeln. Oklarhetsregeln är därmed inte en särskilt viktig tolkningsmetod för HD vid avtalstolkning, då de i allra flesta fall tar hänsyn till andra tolkningsmetoder i första hand. Regeln har dock tillämpats i ett antal försäkringsfall när försäkringsbolagen har ansetts vara närmare än försäkringshavarna att bära följderna av den otydlighet som uppkommit i villkoren. I den del av verksamheten som är inriktad på tydning ter sig mönster svårare att urskilja. I NJA 1949 s. 664 tolkades avtalet med beaktande av ‖den språkliga utformningen av klausulerna, dessas rättsliga bakgrund och allmänna syfte samt det sammanhang i vilket det förekommer‖. I NJA 1988 s. 408 tolkade HD ett försäkringsvillkor enligt vad som vore en ‖rimlig och förnuftig innebörd‖. I NJA 1991 s. 319 tolkades ordet ‖anbud‖ mot bakgrund av vad som skulle anses vara en ‖rimlig tolkning‖. En restriktiv tolkning av avtalet skulle lett till ett oskäligt resultat. Dessa avgöranden ger för handen olika bilder, där det råder både konsument- och näringsidkarförhållanden. Ordet ‖rimlig‖ ger dessutom rättstillämparen en såpass normativ ställning att resultatet troligtvis är oförutsebart. Hänsyn tas till avtalet och många andra omständigheter därom, vilket får den objektiva tolkningen att vara individuellt anpassad efter bl.a. avtalet, dess innehåll, parternas beteende och andra omständigheter. Det avgörande för bedömningen inom tydningsverksamheten skulle kunna anses vara den språkliga utformningen av klausulerna, den rättsliga bakgrunden och allmänna syftet samt det sammanhang de förekommer. Avtalets innehåll kan fastställas i strid med en viss ordalydelse när omständigheter talar för att parterna i realiteten avsett något annat än vad som kommit till uttryck genom ordalydelsen, det vill säga om en subjektiv tolkning är möjlig. Tolkningsmodellen visar sig i rättspraxis vara väldigt generell och standardiserad, varför inga mönster gör sig påminda. Det finns som bekant många former av tolkning och likaså diskussioner rörande tolkning av avtal. Gemensamt för avtalstolkning är det förutsätter oklarhet; oklarhet som många gånger inte går att tolka entydigt. Det vore ingen underdrift att påstå att gemensamma drag kan urskiljas i utpekade delar av tolkningsverksamheten, men att den i sin helhet knappast ger en bild av enhetlighet eller förutsebarhet. 5.2 Svensk tolkningslära kontra DCFR – koherens i rättstillämpningen? 5.2.1 Tolkningsregler eller tolkningsmetoder? Tolkningsreglerna i DCFR är inte unika, utan nästintill motsvarande innehåll återfinns i CISG, UNIDROIT Principles och PECL, vilket kan antas bero på tolkningslösningarnas djupa förankring i den västerländska juridiska traditionen. Av samma anledning är reglernas innehåll inte helt olikt den svenska tolkningsläran och därtill hörande tolkningsmodeller. Den svenska traditionen är dock avvikande i förhållande till tolkningsregler, eftersom avtalstolkning i svensk rätt betraktas som en form av rättstillämpning. Tolkning i regelform 34 innebär att tolkningsverksamhetens utgångspunkt är rättskälleläran, och att det därmed är denna lära som analyseras, och inte parternas avtal i sig. Tolkning i form av rättstillämpning innebär dock hänvisning till ‖parternas rättskälla‖ – avtalet. Slutsatsen kan dras att tolkningsregler sätter rättskälleläran i fokus, medan tolkningsmetoderna är helt hängivna parternas avtal. Generella regler kan antas resultera i en större grad förutsägbarhet samtidigt som svensk tolkningslära möjligtvis tar större hänsyn till parternas avtal och därtill parternas verkliga viljor. 5.2.2 Bakomliggande principer och definitioner Enligt skaparna av DCFR ska avtalstolkning ske mot bakgrund av de bakomliggande principerna: frihet, säkerhet, rättvisa och effektivitet. Det är oklart hur principerna förhåller sig till varandra. Kommentarerna ger viss ledning om att rättviseprincipen har företräde framför frihets-, säkerhets- och effektivitetsprincipen och att den sistnämnda inte är lika viktig i förhållande till de andra principerna. I kommentarerna till frihetsprincipen anges att få tvingande regler ska resultera i större frihet för avtalsparterna och att ett rimlighetstest är att föredra framför formalkrav för att bedöma ett avtals giltighet. Rättviseprincipen är minst lika aktuellt i avtalssammanhang då god tro och god sed ska genomsyra ett avtalsförhållande. I och med att principerna verkar gå in i varandra blir det domstolens uppgift att tolka och avgöra vilken princip som ska ta överhanden. Det innebär att domstolarna i EU:s medlemsstater får i uppgift att inta en normativ ställning för att tolka principerna, definitionerna och modellreglerna. Frågan är hur referensramen ska leda till en harmonisering när vaga formulerade rekvisit öppnar dörrar för tolkningar i olika stater med olika juridiska traditioner. I rakt motsatt riktning går skaparna i frågan om definitionerna. I stället för abstrakta rekvisit har de valt att definiera juridiska begrepp, vilket får anses vara ett steg i rätt riktning mot bakgrund av att medlemsstaternas domstolar möjligtvis hindras från att tolka begrepp i enlighet med nationell syn. Faran ligger dock i att en definition kan väcka frågor och därmed ändå tolkas, eller att en definition riskerar att urholkas p.g.a. att begreppet förändras över tid.247 Principernas innehåll gör sig även påminda i svensk rätt. Avtalsfriheten kan hänföras till frihetsprincipen, som i svensk rätt också består i någon form av rimlighetstest, då vi tidigare i uppsatsen framfört att HD – om den finner det rimligt – kan tolka ett avtal i strid med gällande formkrav, såtillvida det ligger i linje med parternas gemensamma avsikt vid avtalsslutet. I kommentarerna till rättviseprincipen framgår diskrimineringsförbud och likabehandling, vilket kan antas vara en företeelse, eller snarare rådande bakomliggande värden i svensk rätt som inte uttryckligen framgår på avtalsrättens område. Upplysningsplikt och näringsidkarens stränga krav i konsumentförhållanden är ytterligare gemensamma ståndpunkter i DCFR och svensk rätt. Den generella skillnaden består egentligen av att principerna uttryckligen är reglerade i DCFR, medan rättstillämparen i svensk rätt intar en mer flexibel ställning. Å andra sidan är principernas innehåll formulerade på ett såpass svagt sätt i DCFR att de kan vara att anse som lika flexibla. Definitionerna i DCFR är troligtvis vad som skiljer sig från svensk rätt i allra största grad. Uttryckligt framtagna definitioner kan 247 Exempelvis begreppet god sed och god tro (good faith and fair dealing). 35 framstå som ett förutsebart system, men ett obundet och flexibelt ställningstagande, såsom i svensk rätt, kan resultera i större grad rättssäkerhet. Det vore förutsebart om alla domstolar tolkade begrepp i enlighet med en i förväg bestämd definition, men det vore samtidigt mindre rättssäkert eftersom tolkning av begrepp kan variera över tid. 5.2.3 Modellregler kontra tolkningsmetoder Inte heller modellreglerna är tillräckligt preciserade för att kunna tillmötesgå en harmonisering inom EU. Modellreglerna, som tolkas mot bakgrund av principerna, borde också vara beroende av medlemsländernas individuella syn på frågan. Reglerna är inte heller så konkreta i förhållande till den harmonisering som är målet; domstolarna ges ett alltför stort utrymme i och med normativt formulerade rekvisit. Gemensamt för både DCFR och svensk tolkningslära är de subjektiva omständigheternas företräde framför objektiva sådana. Det individuella tillmäts i första hand störst betydelse, vilken är den generella princip som genomsyrar DCFR och den svenska tolkningsläran. 248 En annan gemensam punkt är den svenska dolusmodellens motsvarighet i DCFR. Regeln eller modellen bör dock i rättstillämpningen ge olika resultat eftersom ondtros-rekvisitet är olika formulerade. Notera att detta inte är ett faktum eftersom DCFR:s tolkningsregler inte tillämpats i praktiken. I svensk rätt är rekvisitet som bekant formulerat ‖inse eller måste inse‖, medan det i DCFR är ‖inse eller rimligen kan förväntas inse‖. Till synes verkar det råda en gradskillnad i rekvisiten, där dolusmodellen lättare torde kunna tillämpas enligt DCFR:s version. Det går dock inte att konstatera att så är fallet i och med att ordet ‖rimligen‖ är en rimlighetsstandard som är högst normativt och därmed upp till rättstillämparen att tolka. I och med att regeln inte tillämpats, går det inte att ge ett säkert besked härom. När inte tillräckligt med tolkningsdata är för handen för en subjektiv tolkning, ska rättstillämparen både enligt svensk tolkningslära och DCFR gå vidare till en objektiv tolkning. Det råder koherens i att rättstillämparen enligt både DCFR och svensk tolkningslära vid subjektiv respektive objektiv tolkning är fri att beakta alla omständigheter som varit synbara för medkontrahenten vid eller innan avtalsslut; allt kan vara relevant. 249 Vidare borde det enligt båda tolkningslärorna i första hand vara aktuellt med en språklig analys av avtalet.250 I och med att rättstillämparen enligt båda tolkningslärorna i princip ska ta hänsyn till all data av relevans i sammanhanget, så kan ingen vidare slutsats dras förrän rättspraxis har skapats på området. I och med oklarhetsregelns ursprung i ett EU-direktiv och dess tvingande karaktär så är den en ofrånkomlig företeelse i båda tolkningslärorna. Gemensamt är också att oklarhetsregeln har ett begränsat tillämpningsområde, inte bara konsumentförhållandet, utan även att den normalt tillämpas när rättstillämparen efter den subjektiva respektive objektiva tolkningen fortfarande är oklar på hur avtalet ska tolkas. Regeln får m.a.o. tillämpas när rättstillämparen finner det lämpligt, med ett visst mått av restriktivitet. Vidare kan konstateras 248 Parternas gemensamma vilja prioriteras över nästintill allt annat. I DCFR synes detta uttryckligen i regelform. I svensk rätt framgår det främst i praxis, och det uttryckligen i rättsfallen där lagstadgat formkrav åsidosattes, med undantag för Grönfors försök att nedtona partsviljans betydelse. 249 I DCFR anges visserligen i regelform vissa avgränsande omständigheter. Dock är dessa inte uttömmande, varför rättstillämparen egentligen inte är bunden av listan. 250 I DCFR: ‖the meaning‖ en förnuftig person skulle ha givit avtalet. Kommentaren tyder på en utröning av parternas uttryckta viljor eftersom en gemensam partsvilja vid det här laget inte går att fastställa. 36 att resterande tumregler kan anses representera sunt förnuft. Det råder koherens i tolkningslärorna att samtliga tolkningsmaximer måste ge vika i förhållande till den subjektiva och objektiva tolkningen. Att en för hand skriven klausul på ett ensidigt upprättat avtal har företräde framför det i förväg tryckta måste anses spegla parternas gemensamma vilja. Det torde m.a.o. innefattas redan av den subjektiva tolkningen. DCFR II.-105-106 har även kommit till uttryck i svensk rättspraxis, t.ex. att avtalet ska ses som en sammanhängande helhet. I dessa regler ges inte mycket utrymme att påvisa skillnader i rättstillämpningen eftersom de är såpass generella; de kan antas överensstämma i rättstillämpningen, ty vi inte kan veta det med säkerhet förrän DCFR har blivit föremål för prövning. 37 6. Slutsatser I svensk rätt råder det inga delade meningar om att parternas avtal i huvudsak är föremål för avtalsinnehållets fastställande; avtalet, och inte rättskälleläran, analyseras. Utgångspunkten inom ramen för avtalstolkning har traditionellt sett varit att försöka fastställa den gemensamma partsavsikten, varigenom avtalet kan ses som lag parterna emellan. På ett övergripande plan kan det, utifrån den genomförda analysen, slutsatsen dras att det i svensk tolkningslära knappast föreligger något enhetligt eller påtagligt mönster. I analysen framkom visst underlag för att mönster kan identifieras i utpekade verksamhetsområden. På vissa områden rör sig mönstret främst om uppställda kriterier som utgångspunkt i vägen för att fastställa avtalsinnehållet. Tolkningsverksamheten präglas dock i sin helhet av individualitet avseende beteende, omständigheter, språkbruk och avtalet som en sammanhängande helhet. Det måste anses vara svårt att tolka motstående parters avsikter när de inte uttryckligen framgår av deras avtal. Vi anser att en förutsättning för att fastställa parternas verkliga avsikter, måste vara att låta göra en enskild bedömning av samtliga omständigheter i varje fall. Varje avtal måste ses som ett nytt utredningsunderlag som kan komma att kräva anpassade tolkningsmetoder då olika människor sannolikt uttrycker sina avsikter på ett egenartat sätt. Den svenska tolkningsläran är starkt präglad av en icke-systematiserad verksamhet. Tolkningsreglerna i DCFR, som till sin natur är uppfångade i en systematiserad samling, visar många likheter i uppbyggnaden: De subjektiva omständigheternas företräde framför de objektiva, följt av tolkningsmaximerna. Utgångspunkten i båda verken är alltid att de individuella omständigheterna tillmäts störst betydelse, vilket kan anses vara en generell princip som genomsyrar både tolkningsreglerna i DCFR, men likväl tolkningsverksamheten i svensk rätt. Det kan inte dras en skarp gräns mellan verksamheterna eftersom båda, trots den uppenbara motsatsen i sättet att systematisera innehållet, ändock syftar till att åstadkomma resultat enligt liknande kriterier eller underlag. Vi kan, liksom i svensk tolkningslära, också identifiera fördelar med regelverket i DCFR. Rättssäkerhet måste ses som en viktig byggsten inom ramen för juridiken och demokratins värde i ett samhälle och därtill förutsebarheten i rättstillämparens handlande. DCFR bidrar med avtalstolkning i form av ett icke-uttömmande, men förutsebart regelverk, då både rättstillämpare och medborgare på förhand enkelt kan navigera sig igenom reglerna och bilda sig en uppfattning om vilka omständigheter som kommer att ligga till grund för den juridiska bedömningen, istället för att söka kunskap i ett inte föga underlag av rättspraxis. Denna uppfattning anser vi dock måste ställas mot det faktum att ett sådant tillvägagångssätt begränsar tolkningsunderlaget på så sätt att utgångspunkten för tolkning blir rättsreglerna, snarare än det faktiska tolkningsunderlaget – avtalsparterna och avtalet i fråga. DCFR:s regler på avtalstolkningens område har hittills inte prövats av domstol, varför vårt undersökningsunderlag är regelverket och medföljande kommentarer. Undersökningen visar att tolkningsverksamheterna i sin helhet är lika i teorin, men att de troligtvis – dock inte 38 nödvändigtvis – tillämpas olika på grund av olika formulerade rekvisit och olika rättstillämpande domstolar med olika juridiska traditioner. Inte minst heller på grund av den bundenhet som ett regelverk medför, i förhållande till den fria ställning rättstillämparen kan inta i svensk rätt. Vi anser att en friare ställning medför en för rättstillämparen bättre position att faktiskt utreda frågan, utifrån parternas viljor och inte lagstiftarens, eftersom ett bundet system kan medföra orättvisa om frågan inte utreds med utgångspunkt i de enskilda omständigheter som ligger till grund för bedömningen. Vi förbigår dock inte det faktum att en friare ställning samtidigt innebär minskad förutsebarhet, men att denna kostnad inte överstiger rättvisan som skipas. Avtalstolkning kan för många vara svårt att begripa sig på dels på grund den av den oklarhet som råder mellan parterna, men också dels på grund av den stora mängd omständigheter som ligger till grund för den juridiska bedömningen. Härmed kan det till och med påstås att avtalstolkning är ett område styrt av sunt förnuft snarare än juridik. 39 Käll- och litteraturförteckning Offentligt tryck Svenskt NJA II 1915 Lagstiftning om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. SOU 1974:83 Generalklausul i förmögenhetsrätten. Prop. 1975/76:81 s. 10 Med förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, m.m. Bet. 2005/06:LU12 Associationsrättsliga frågor, m.m. Faktapromemoria 2009/10: FPM 118 Grönbok om alternativ för europeisk avtalsrätt. Motion 2011/12:C406 En modern avtalslag. EU-rättsligt EU-direktivet 93/13/EEG Om oskäliga villkor i konsumentavtal. 2001/C 255/01. Communication from the Commission to the Council and the European Parliament on European Contract law. 2003/C 63/01. Communication from the Commission to the European Parliament and the Council — A more coherent European contract law — An action plan. COM (2004) 651 final. Communication from the Commission to the European Parliament and the Council – European Contract Law and the revision of the acquis: the way forward. COM (2011) 635 final. Proposal for a regulation of the European parliament and of the council on a Common European Sales Law. Litteratur Böcker Adlercreutz, Axel & Gorton, Lars, Avtalsrätt I, 13:e uppl., Studentlitteratur, Lund 2011. Adlercreutz, Axel & Gorton, Lars, Avtalsrätt II, 6:e uppl., Studentlitteratur, Lund 2010. Adlercreutz, Axel & Mulder, Bernard Johann, Avtal. Lärobok i allmän avtalsrätt, 13:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 2013. 40 Adlercreutz, Axel, Om nullitet och kompetensogiltighet, Festskrift till Anders Agell, s. 1-18, Lustus, Uppsala 1994. Agell, Anders, Rättsdogmatik eller konstruktiv rättsvetenskap, Festskrift till Strömholm, s. 35-62, Lustus, Göteborg 1997. Bergström, Carl Fredrik & Hettne, Jörgen, Introduktion till EU-rätten, Studnetlitteratur, Lund 2014. Bernitz, Ulf & Kjellgren, Anders, Europarättens grunder, 4:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 2010. Bernitz, Ulf, Heuman, Lars, Leijonhufvud, Madeleine, Seipel, Peter, Warnling-Nerep, Wiweka, Vogel, Hans-Heinrich, Finna rätt, 11:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 2010. Bernitz, Ulf & Kjellgren, Anders, Introduktion till EU, 3.e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 2010. Bernitz, Ulf, Standardavtalsrätt, 7:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 2008. Dahlman, Christian, Neutralitet i juridisk forskning, Studentlitteratur, Lund 2006. Fohlin, Paulo, Avtalstolkning, Lustus, Uppsala 1989. Grönfors, Kurt & Dotevall, Rolf, Avtalslagen, 3:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 1995. Hellner, Jan, The parol evidence rule, Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 185-206, Libris, Stockholm 1993. Hellner, Jan, Försäkringsrätt, 2:e uppl., Jure, Stockholm 1965. Hellner, Jan, Metodproblem i rättsvetenskapen – studier i förmögenhetsrätt, Jure, Stockholm 2001. Holm, Anders, Den avtalsgrundande lojalitetsplikten, Linköpings universitet, Linköping 2004. Jansohn, Åsa och Kjellin, Henrik, Vad är oskäligt? En analys av 36 §, volym 2, Juristförlaget Stockholm, Lund, 1990. Korling, Fredric & Zamboni, Mauro, Juridisk metodlära, Studentlitteratur, Lund 2013. Lehrberg, Bert, Avtalstolkning, I.B.A, 3:e uppl., Uppsala 2003. Lehrberg, Bert, Förutsättningsläran: allmänna betingelser för möjligheten att frånträda rättshandlingar på grund av okända eller oförutsedda omständigheter, Lustus, Uppsala 1989. 41 Peczenik, Aleksander, Juridikens teori och metod, Fritze, Stockholm 1995. Peczenik, Aleksander, Vad är rätt?, Fritze, Stockholm 1995. Ramberg, Christina, En ny avtalslag, SvJT 2011s. 32-45. Ramberg, Jan, Avtalstolkningsmetoder, Festskrift till Gösta Walin, Nordstedts juridik, Stockholm 2002 s. 499-511. Ramberg, Jan & Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt, 9:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 2014. Samuelsson, Joel, Utdrag ur ”Tolkningslärans gåta. En studie i avtalsrätt”, Uppsala Working Paper 2010:11. Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 2:a uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 2007. Schulze, Reiner, Common Frame of Reference and Existing EC Contract Law, 2:a uppl., München 2009. Somma, Alessandro (red.), The Politics of the Draft Common Frame of Reference, 2009 Alphen aan den Rijn: Kluwer Law International. Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 1996. Taxell, Lars Erik, Avtalsrätt – bakgrund, sammanfattning, utblick, Nordsteds juridik, Stockholm 1997. Twigg-Flesner, Christian, The Europeanisation of Contract Law, London 2008. Vahlén, Lennart, Avtal och tolkning, Nordstedts juridik, Stockholm 1960. Votinius, Sacharias, Varandra som vänner och fiender, Stockholm 2004. Wilhelmsson, Thomas, Standardavtal och oskäliga avtalsvillkor, Helsingfors 2008. Yxklinten, Ahlgren, Ulf, Karin, Avtalsrätten en inledning, 11:e uppl., Malmö 2000. Artiklar Agell, Anders, Rationalitet och värderingar i rättsvetenskapen, SvJT 2002 s. 243-260. Collins, Hugh, Reviews on Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law: Draft Common Frame of Reference (DCFR) Interim Outline Edition, prepared by the Study Group on a European Civil Code and the Research group on EC Private Law (Acquis group), 42 The Modern Law Review nr. 5 2008, s. 840-844. Cherednychenko, Olha O., Fundamental Rights, Policy Issues and the Draft Common Frame of Reference for European Private Law, European Review of Contract Law nr. 1 2010, s. 3965. Dufwa, Principer för europeisk försäkringsavtalsrätt (PEICL), JT 2010-2011 nr. 2, s. 358359. Eidenmüller, Horst, Faust, Florian, Grigoleit, Hans Christoph, Jansen, Nils, Wagner, Gerhard och Zimmermann, Reinhard, The common Frame of Reference for European Private Law – Policy choices and Codification Problems, Oxford Journal of Legal Studies nr. 4 2008, s. 659-708. Eidenmüller, Horst, Party Autonomy, Distributive Justice and the Conclusion of Contracts in the DCFR, European Review of Contract Law nr. 2 2009, s. 109-130. Grigoleit, Hans Christoph & Canaris, Claus-Wilhelm, Interpretation of Contracts, ed. Hartkamp, Arthur m. fl., Towards a European Civil Code, Kluwer Law International 2011, s. 586-618. Herre, Johnny, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 933-940. Herre, Johnny, Svensk rättspraxis, SvJT 2005 s. 754-800. Hesselink, Martijn W., Mak, Chantal & Rutgers, Jacobien W., Constitutional Aspects of European Private Law: Freedoms, Rights and Social Justice in the Draft Common Frame of Reference, Centre for the Study of European Contract Law Working Paper Series nr. 5 2009. Heuman, Lars, Hjälpvetenskapernas betydelse för rättstillämpningen och rättsvetenskapen, JT 2005/06 s. 768 -790. Kleineman, Jan, Till frågan om rättsvetenskapen som omedelbart verkande rättskälla, JT 1994/95 s. 621-646. Lind, Johan, Rättsfallsanalyser – recension eller analys?, JT 1995/96 s. 232-240. Mekki, Mustapha & Kloepfer-Pelèse, Martine, Good faith and fair dealing in the DCFR, European Review of Contract Law nr. 3 2008, s. 338-374. Munukka, Jori, Transnationella principer – rättskälla vid bestämning av återförsäljares rätt till uppsägningstid, Ny juridik 1:10 s. 21-31. Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 105-145. Panek, Grzegorz, Relevance of circumstances in which the contract was concluded to contract interpretation under the DCFR (II. - 8:102), Heiderhoff, Bettina & Żmij, Grzegorz (eds.), Interpretation in Polish, German and European Private Law s. 61-75. 43 Peczenik, Aleksander, Juridikens allmänna läror, SvJT 2005 s. 249-272. Rodhe, Knut, Svensk rättspraxis, Förmögenhetsrätt: Förpliktelsers uppkomst och obligationsrätt 1960-1965, SvJT 1968 s. 177-225. Rosengren, Jonas, Engelsk avtalstolkning i ett svenskt perspektiv, SvJT 2010 s. 1-22. Samuelsson, Joel, Avtalstolkning på europeiska. Del I: Systemet, SvJT 2012 s. 962-985. Samuelsson, Joel, Avtalstolkning på europeiska. Del II: Reglerna, SvJT 2012 s. 986-1012. Sandgren, Claes, Vad gör juristen? Och hur? – del II, JT 1990/00 s. 867-893. Sandgren, Claes, Är rättsdogmatiken dogmatisk?, TfR 2005 s. 648-656. Schmidt, Folke, Typfall, partsavsikt och partsculpa. Riktlinjer för avtalstolkning, SvJT 1959 s. 497-520. Schultz, Mårten, Europeiska civilrättsprinciper, JFT nr. 6 2009 s.762-793. Schultz, Mårten, Värden, värderingar och juridik, JT 1999/00 s. 986-1001. Strömholm, Stig, Användning av utländskt material i juridiska monografier, SvJT 1971 s. 251-263. Troiano, Stefano, To What Extent Can the Notion of “Reasonableness” Help to Harmonize European Contract Law? Problems and Prospects from a Civil Law Perspective, European Review of Private Law nr. 5 2009, s. 749-787. Von Bar, Christian, Common Frame of Reference for European Private Law – Academic Efforts and Political Realities, Eletronic Journal of Comparative Law vol. 12.1 2008 s. 1-10. 44 Rättsfallsförteckning Arbetsdomstolen AD 1933 nr 144 AD 1942 nr 86 AD 1971 nr 21 Högsta domstolen NJA 1921 s. 511 NJA 1940 s. 179 NJA 1941 s. 563 NJA 1948 s. 620 NJA 1949 s. 87 NJA 1949 s. 664 NJA 1957 s. 69 NJA 1959 A 41 NJA 1959 s. 590 NJA 1961 s. 315 NJA 1961 s. 695 NJA 1963 s. 683 NJA 1964 s. 152 NJA 1968 s. 570 NJA 1969 A 39 NJA 1969 s. 409 NJA 1974 s. 526 NJA 1979 s. 401 NJA 1981 s. 552 NJA 1982 s. 800 NJA 1985 s. 178 NJA 1985 s. 717 NJA 1986 s. 366 NJA 1986 s. 495 NJA 1986 s. 596 NJA 1987 s. 845 NJA 1988 s. 408 NJA 1990 s. 24 NJA 1991 s. 319 NJA 1992 s. 403 NJA 1996 s. 410 NJA 1997 s. 5 NJA 1999 s. 575 NJA 2004 s. 682 NJA 2004 s. 862 NJA 2006 s. 53 NJA 2008 s. 392 NJA 2009 s. 672 NJA 2010 s. 416 NJA 2010 s. 629 NJA 2011 s. 600 45
© Copyright 2024