klassiska äventyrare
Eva Dickson kallades femme fatale och
älskade att chockera borgerligheten.
När hon i sin Chevrolet korsade Sahara
som första kvinna satte hon männen på
plats. Tills katastrofen kom hennes väg.
Champagnevadet vunnet. Bilresan genom
Sahara gjorde den unga Eva Dickson till en
kändis vid återkomsten till Stockholm 1932. Men
lika mycket var pressen intresserad av medhjälparen Hassan Ali – hade de en relation?
78 | Nr 1, 2008 Äventyrliga Familjer
Saharaföraren
AV SARA SJÖSTRÖM FOTO SCANPIX
Äventyrliga Familjer Nr 1, 2008 | 79
svenska
äventyrare
klassiska
äventyrare
klassiska äventyrare
vinnan är omöjlig nuförtiden! Hon målar sina naglar röda,
hon bleker sitt hår, hon dricker champagne eller röker cigaretter tills hennes fingertoppar är bruna av nikotin. Hon föder
inte ens barn längre. Se på er själv, madame, vad duger ni till?
– Jag kan köra bil, svarade Eva Dickson.
– Köra bil! Varje bildad människa kan köra bil, spela bridge och dansa.
Det hör helt enkelt till allmänbildningen, utbrast hennes bordskavaljer.
– Men jag ska köra härifrån Nairobi till Stockholm.
– Jag slår vad om att ni inte klarar det!
– Vadet är antaget. Den som förlorar bjuder hela gänget på champagne, sa Eva Dickson.
Det är inte första gången hon kommer att slå vad innan hon sätter
sig i en bil eller utmanar tidens konventioner. Denna gång genom att
köra igenom Sahara i en helt vanlig standardbil. I sin reseskildring
En Eva i Sahara – äventyr i heta zoner beskriver hon känslan inför avfärden: ”Jag visste ganska litet om Afrika – men namnet Sahara ljöd i
mitt öra obeskrivligt fascinerande, obeskrivligt romantiskt, obeskrivligt spännande.”
Desto mer visste hon om bilar och bilkörning. Åtta år tidigare hade
rallyföraren och dåvarande maken Olof Dickson introducerat rallykörning för sin fru. De tävlade tillsammans och under några år tillhörde hon
den svenska motorismeliten och ansågs vara en djärv men också vårdslös förare. I efterhand framstår rally som en barnlek för trygghetsnarkomaner när man tänker på korsandet av Sahara.
Inför åkturen införskaffade hon en öppen, fyrsitsig Chevrolet som
utrustades med vattensäckar, oljefat, moskitnät, reservdelar, bensinfat,
proviant, tältsängar och kokkärl. Med på resan följde kenyanen Hassan
Ali som hon träffade på väg till garaget på avresedagen och som erbjudit sig att följa med.
Man kan inte annat än undra vilka drivkrafterna var för att uthärda
den pärs som resorna innebar. Eva Dickson talade om en evig äventyrslust som flammade upp, om oron och rastlösheten som gång på gång
vaknade till liv. Det kan verka obegripligt att Afrika fortsatte att trollbinda när resorna märkte henne med malaria, svartvattenfeber (en följdsjukdom till malaria), blodförgiftning, magsår, gulsot och svåra
infektioner. De allvarliga riskerna var både dessa äventyrs hot och dess
drivkrafter. De gav ett adrenalinrus som blev omöjligt att leva utan. Som
gjorde det möjligt att lämna sjuåriga sonen Åke hemma hos sina kusiner
för att bege sig till Sahara.
Resorna gick inte bara till något, hon lämnade också något bakom sig
också. Familjen byttes ut mot flyktiga möten med främlingar bland urbefolkningar eller mot välbärgade européer där vänskapen sträckte sig över
en middag. Eva Dickson gav en förklaring: ”Jag tror att den som en gång
fångats av Afrikas förtrollning aldrig blir en fri människa mera. Där kommer
man i intim kontakt med naturen, den trollfyllda och av människohand
orörda, och för min del tror jag att det är däri Afrikas största charm ligger.”
K
Resan genom Kenya och Uganda gick smärtfritt men snart stötte
de på motgångar. Bildäcken svällde av hettan och exploderade, hon
drabbades av malaria med feber, värk i kroppen, frossa och illamående
som följd. Händerna märktes med frostskador efter nätternas bitande
kyla eftersom sömnen utspelade sig på en tältsäng under en bar himmel. Dagarna tillbringades tolv timmar i sträck framför ratten på dåliga
vägar. De stannade bara för att äta kokta, sega hönor och konserver
eller för att reparera bilen och byta däck. Hennes reseskildring berättar om ständig törst och hunger under den stekande solen i Saharas
sandhav. Vadet drev bort varje tanke på att stanna och vila, ta igen sig,
bli frisk.
Jag ser henne framför mig. Hur hon körde i ett 40-gradigt febertöcken.
Sanden som yrde upp framför bilrutan och kastade, sandkorn in i varje
skrymsle av bilen, täckte varje por av kroppen. Vinden som skulpterat
landskapet. Solen som färgat det med ett
spektrum av gult som på kvällen övergick till
rostbrunt.
De böljande sanddynerna påminde om
nakna kroppar med mjuka kurvor, de ändrade bara form när sandstormarna ven in
över öknen. Dynerna pryddes av sandvågor
som ritat tigerränder över dem. Jag undrar om
hon såg allt detta eller om hungern och törsten slog ut alla sinnesintryck.
När de nådde norra Tchad möttes bilåkarna av en raserad bro vid en flod. En
lånad häst fick nu ersätta bilen och med tre
kokta ägg som enda proviant för två dygns
färd red hon till en fransk kommendant i Bongor som var ansvarig för det
planerade brobygget. Efter en ridtur på tolv timmar i ett sträck ”kändes
det som om köttet skulle skakas loss från skelettet.” Väl framme i Bongor var kommendanten tillmötesgående och befallde genast 900 män att
bygga en ny bro som stod färdig efter tre dagar.
Det var den 3 juni 1937 när hon återigen lämnade Sverige och
tryggheten för nio månader på resande fot. Hon skulle köra Sidenvägen
till Peking, i Sven Hedins spår, en gammal vän till familjen. Eva Dicksons högsta önskan hade länge varit att få följa med på någon av hans
Porträttet ritade Evert Taube under en sen kväll
på Operakällaren. Tavlan finns fortfarande kvar att se.
Tillbaka på vägarna avbröts körningen bara för en middag bestående av fem kalla fiskbullar och lite vatten. Efter 40 strapatsfyllda dagar
nådde de till slut Alger i Algeriet. Vadet var vunnet och Eva blev den första kvinnan att ha kört genom Saharaöknen.
Resan fortsatte sedan ända hem till Sverige, där hon möttes av ett
stort välkomstmottagande av Kungliga Automobilklubben i Stockholm.
Denna härdade tävlingsmänniska hade genomfört en vadslagning mot
den tidens kvinnoförtryck och hade kört över bordskavaljern i Nairobi
som haft hela patriarkatets ordförråd på sin tunga.
Men fokus hamnade på något helt annat vid hemkomsten. Att Hassan Ali var svart väckte stor uppmärksamhet och han och Eva blev omnämnda som ”ökenparet” i pressen. Även under resan måste denna
frihetstörstande kvinna ha väckt stort intresse. Bilkörningens frihet var
förbehållet männen och när en kvinna dessutom inte nöjde sig med att
klara rallykurvorna på hemmaplan utan till och med sökte sig till platser
utan vägar, som Sahara, måste det ha varit en revolutionerande händelse.
Själv sade hon försynt om sin bedrift: ”Inte för att jag tycker att det
är så värst märkvärdigt men ett visst kuriosaintresse kan det ju alltid ha.” Färden blev
i alla fall en krönikeaktig reseskildring. Senare skulle Eva Dickson fortsätta skriva.
Först för Veckojournalen sedan rapporter
från Abessinien (Etiopien) när Mussolini invaderade landet 1935.
”Jag ser henne framför
mig. Hur hon körde i ett
40-gradigt febertöcken.
Sanden som yrde upp
framför bilrutan och kastade in sandkorn i varje
skrymsle av bilen, täckte
varje por av kroppen. ”
80 | Nr 1, 2008 Äventyrliga Familjer
Omslaget till reseskildringen föreställer en fnittrande, pimpinett ung kvinna i
kortkort som med skärrad blick sneglar mot
ett lejon. Bilden är en missvisande fantasi.
Den förvandlar en av den tidens mest modiga äventyrerskor till en bortkommen vekling. Min bild ser annorlunda ut. Jag ser framför mig ett fotografi från
Uganda där en utmattad jägarinna i smutsiga byxor och skjorta satt sig
på huk med geväret i ett stadigt grepp, bredvid det lejon hon nyss skjutit. Hon stryker luggen åt sidan och pustar ut. Det var sen kväll och hon
har jagat sedan gryningen.
Eva Dickson var tredje kvinnan
i Sverige att ta flygcertifikat.
forskningsresor, men breven till den berömde upptäcksresenären hade
inte hörsammats. Istället hjälpte han henne inför resan.
Modern Maria Lindström hade i sin ungdom haft en romans med
den unge Hedin, men hans vetenskapliga expeditioner gjorde det svårt
att inleda någon relation. Trots detta var familjen nära vän med honom
och han kom att bli en ledstjärna för Eva Dickson.
Några veckor innan avresan hade hon legat förkyld och vintertrött i
sängen, läst Sidenvägen och i tankarna förflyttat sig från sjuksängen till
en lägereld bland tibetaner och rövare under en stjärnkall vinternatt.
Hon visste att resan skulle ta tid och att hon skulle leva på det yttersta, riskera livet, få allvarliga sjukdomar och tvingas att vara utan mat
och vatten i perioder. Ändå satte hon sig i den skinande blanka specialutrustade öppna Forden den där försommardagen klädd i en smutsig
flygoverall. På fingret hade hon den heliga buddistmunken Taschi Samas
guldring, den som farbror Hedin lånat ut till henne för att bringa henne
lycka. Starten gick från hans hus på Norr Mälarstrand.
Nu hade drömmen blivit verklighet och det fanns ingenting som avskräckte henne. Inte ens en asienveteran som vid avresan spådde att det
fanns en promilles chans att hon skulle klara sig. Och frågan är om hon
ens mindes den arabiske man som spått henne i Port Said i Egypten
några år tidigare med orden: ”Ni skulle kunna leva mycket länge, madame, men en plötslig och oväntad händelse kommer att inträffa. Ja, ja,
det är förstås inte sant allt vad jag säger, men det mesta …” Minnena
hade bleknat, det fanns inga hinder. Förväntansfull gav hon sig iväg.
Resan gick söderut genom Belgien, Tyskland, Polen, Rumänien, Tur-
kiet, Syrien, Iran och Afghanistan. I den 50-gradiga värmen mötte hon
rövare och banditer, fick sandmyggefeber och skrev i sin svarta anteckningsbok att hon hade kört dåligt, som i en mardröm.
Tanken var att hon skulle köra genom Turkistan men det ansågs för
farligt för en ensam kvinna. Istället fick hon resa genom Indien. I Calcutta
blev hon ännu sjukare och lades in på sjukhus. Läkarna visste inte vad
som drabbat henne och ordinerade en arsenikkur som slutade med att
hon blev arsenikförgiftad. Fortfarande svag och inte helt återställd lämnade hon Calcutta för att bege sig hemåt. Planerna på att köra Sidenvägen hade nu raserats helt när japanerna förklarade krig mot Kina. Den
politiska situationen ansågs alltför riskfylld. Sidenvägen var stängd.
Som om detta inte var nog sinade reskassan. När valet stod mellan bensin och mat föll det på bensin och hon tappade tolv kilo i vikt. För att förstärka reskassan frestades hon återigen att ingå ett vad, denna gång med en
engelsman. Via landvägen skulle hon ta sig snabbare till England än vad
han gjorde med båt. Vadet manade henne att köra snabbare och hårdare
än vanligt. När hon anlände till Bagdad i Irak hade resan pågått i nio
månader. Frustrationen över alla uppoffringar måste ha känts olidliga.
Efter ett middagsbesök utanför Bagdad körde hon tillbaka till staden.
Mörkret var kompakt och vägarna gropiga och när hon missade en tvär
kurva voltade bilen. Hon klämdes fast mellan sätet och ratten, hamnade
under bilen, bröt nacken och dog omedelbart.
”Och frågan är om hon
ens mindes den arabiske
man som spått henne i Port
Said i Egypten några år
tidigare med orden:
Ni skulle kunna leva
mycket länge, madame,
men en plötslig och
oväntad händelse
kommer att inträffa. ”
Eva Dickson hade lyckats genomföra strapatser många av 30-talets
kvinnor knappt vågade drömma om. Hennes otraditionella och fartfyllda
liv som utspelade sig på andra kontinenter måste ha uppfattats som något
nästan surrealistiskt. Utom räckhåll för den tidens kvinnor som knappt
hade körkort och var förpassade till hemmet.
Dagen efter hölls en ceremoni i det engelska kyrkogårdskapellet i Bagdad. Officiellt begravdes Eva Dickson i Stockholm den 22 april 1938.
Hon blev 33 år gammal. Eva Dickson
Eva Dickson föddes 1905 på Steninge slott i Sigtuna men flyttade
tidigt till Ljungs slott utanför Linköping. Fadern Albert Lindström var en
av landets främsta hippologer och födde upp kapplöpningshästar. Som
ung under det glada 20-talet kallades Eva Dickson femme fatale och
vildhjärna och blev känd för att vilja chockera borgerligheten.
1925 träffade hon rallyföraren Olof Dickson som introducerade
rallykörning för henne. Tillsammans fick de sonen Åke. Hon gifte sig
en andra gång, med storviltjägaren och baronen Bror von Blixen
Finecke. Bröllopsresan gick runt Kuba och Bahamasöarna med Ernest
Hemingway på hans båt ”Pilar”. Eva Dickson var den tredje kvinnan
i Sverige som tog flygcertifikat och den första kvinnan i världen
att ha kört genom Saharaöknen.
Äventyrliga Familjer Nr 1, 2008 | 81