Ett konstliv
Emma Margareta Berg-Jonsson
Född 1897 uppvuxen i Kilen, Hammerdal. död 1987, 89 årsringar
Skrivet av Emmas barnbarn Karin Örnfjäll
Man brukar säga att en människas inre är att likna med trädets årsringar. Alla
levnadsårens upplevelser finns med som mentala årsringar. Det är förstås inte helt
lätt att svara på vem Emma var och hur hennes stora konstintresse uppkommit.
Jag har ju endast upplevt 30 av hennes yttersta årsringar, men jag ska göra ett försök.
Kortfattat kan hon beskrivas som intelligent, viljestark och kärleksfull.
Men med en stark längtan. Längtan efter bildning, skönhet, konst och det nya
moderna livet. En längre beskrivning kommer här nedan.
Hemmet
Emma Berg föddes 1897 som andra barnet
till Anna och Olof Berg på Kilen, Hammerdals socken. Mamman, Anna Berg, födde 13
barn men endast 6 av dem överlevde till
vuxen ålder. Föräldrarna var jordbrukare
med ca 8 kor och ett antal hästar. Pappan,
Olof Berg, arbetade mestadels utanför
hemmet som finsnickare och målare, med
bland annat uppdrag vid restaurering av
kyrkor.
Olof var även aktiv inom Bondeförbundet
och var ute och reste med besök på
stämmor och sammankomster. Stor del av
ansvaret för lantbruket, föll därför på Anna,
barnen och inlejd arbetskraft. Mycket fanns
att göra på gården, många var det som
samsades vid matbordet, men maten räckte
till alla och inkomster från Olofs uppdrag
gjorde att hemmet hade det relativt sett
välbeställt i förhållande till många andra.
1
Barndom och ungdom
Emma och några av syskonen gick skola i
Helgeåkilen och det sista året i Fyrås, då
inackorderad under veckorna. Emma hade
lätt för att lära och lätt för att minnas. Det
senare var viktigt då den tidens skolgång till
stor del baserades på att lära saker utantill.
Hon var den av barnen som bäst klarade av
att rabbla katekesen när fadern väckte dem
för nattliga förhör.
Hon klippte håret kort trots att det inte
gillades av hennes far. Man kan ana en viss
protest.
Åren mellan skolgång och giftemål vet vi nu
levande släktingar allt för lite om. Men
troligt är, att det efter skolgång och
konfirmation blev en hel del hemarbete för
Emma. Mycket fanns att göra i hushållet
med arbete runt mat, kläder, vävning och
småsyskon som behövde passning.
Brev och kort har vi hittat adresserade till
Emma i Görvikssjön 1916-17 där hon
arbetade som barnflicka. Från brev
stämplande 1921 vet vi att hon tog tjänst
som hembiträde på en herrgård i Fetsund,
några mil utanför Oslo. Hur det kom sig att
hon sökte sig så pass långt bort vet vi inget
om och Emma berättade inte så mycket om
det för sina barn.
Lärarinnedröm
Vi vet i alla fall att Emma ville studera
vidare till lärarinna. Man kan anta att
vännen Brita Sjulsson, lärarinna på den
skola som inrättats i en sidobyggnad på
hemgården i Kilen, var den som inspirerade
till dessa drömmar. För drömmar förblev
det då Emmas far motsatte sig detta, trots
att det hade varit ekonomiskt möjligt. Han
tyckte inte det var någon idé att kosta på
dottern en utbildning, eftersom han
förmodade att hon skulle gifta sig snart.
Fadern kunde dock ge donationer i form av
konstverk till Hammerdals kyrka.
Längtan efter det nya
Från foton och annat dokumenterat ser vi
att Emma längtade efter det nya och
vackra. Hon poserade i androgyna dandybyxor, swagger i 20-talssnitt och klänningar
som var både vackra och iögonenfallande.
Hemma igen efter äventyret i Norge
skaffade hon sig körkort. Året var 1923 och
detta så kallade ”tilltag” var då förmodligen
ovanligt för en kvinna i en by på den
Jämtländska landsbygden. Troligen kom
det en inspektör till firman Unger & Söner i
Hammerdal. Där hade man förutom
diverse plåt- och smidesarbeten börjat med
bilaffärer och där kunde man också få sitt
körkort.
1925 hade Emma lånat/hyrt en bil i
Hammerdal för att köra till Högarna och
hälsa på fästmannen, den stilige Olaus
Jonsson, och bjuda honom på en åktur. Det
var betydligt längre från Kilen till lånebilen i
Hammerdal än från Kilen till Högarna så vi
förmodar att det var både roligt och viktigt
för Emma att visa upp sitt kunnande och
göra en spektakulär utflykt.
Lilly Ahlin från Högarna, då 8 år gammal,
imponerades och berättade långt senare
om hur Emma klev ut ur bilen, tjusigt klädd
med hatt och med skinnhandskar!!!
2
Livet, så som det blev
När lärarinnestudierna förblev drömmar
var äktenskap det som återstod. Emma
valde efter sina egna känslor och Emma och
Olaus förlovade sig i november 1925, då det
togs ett vackert och uppklätt förlovningskort. Emma var då 28 år och Olaus var 26.
Första barnet Allan kom 1926 och de gifte
sig 1927. För Emmas far, Olof Berg, var
kanske inte den blivande svärsonen ett
önskeparti till hans äldsta dottern. Olaus
var inte av någon ”finare familj”, och hade
varken pengar eller egen gård.
Paret fann boende på några olika ställen i
Högarna. Därefter gick flytten till Hammerdal där Olaus arbetade som slaktare och
Emma drev Centralcaféet, samtidigt som
att de övriga tre barnen kom i tät följd. Min
mor Anna-Britt föddes 1928, Maj 1930 och
yngste sonen Ola 1931.
Familjen bodde sen i Häggenås och i Storhögen för att 1937 för gott bosätta sig på en
gård i Högarna som de lyckats köpa.
Gården krävde ganska mycket arbete i
uppbyggnad och restaurering. Olof Berg var
dock på äldre dagar med och bistod vid
renovering av bostadshuset. Jordbruket
hade plats för 6 kor och 2 hästar. Nordsvensk hästavel, älgjakt och fångst av
pälsdjur var Olaus stora intresse.
Emmas tidiga längtan efter det vackra
resulterade i eget broderiarbete under
många och långa kvällar i dåligt ljus, sedan
man och barn hade somnat. Det blev både
dukar, kuddar och gardiner som nu finns
hos oss efterlevande. Hon odlade också
rosor i krukor, vilka ansades och sköttes
efter dagens arbete.
Arvet och gåvan
Emmas far dog 1954 strax innan han skulle
fylla 90 år. Det blev ett arv efter fadern som
skulle delas mellan de 6 barnen. Hur stort
arvet var vet inte vi, men vi vet att Olaus av
flera skäl, bland annat stolthet, inte ville att
de skulle ta emot pengarna. Emma följde
även här sin egen övertygelse, tog emot
arvet med en plan att köpta konst för hela
slanten.
Det var under senare delen av -50 talet som
Emma började köpa konst. En hel del
jämtländska konstnärer men mest
inhandlades konst från konstnärinnan
Nanny Nilsson som bodde i Korsmyrbränna, en by ”vägg i vägg” med Högarna.
Nanny hade gått på Otto Skölds målarskola
i Stockholm samt studerat måleri i Italien
under flera år. Nanny och Emma förenades
i sitt intresse för konst och hade båda en
stark gudstro.
Barndomsparadiset
Under mina barnaår var jag ofta hos
momma Emma och morfar Olaus. Deras
två yngsta barn, min moster Maj och min
morbror Ola hade ännu inte bildat familj
utan bodde hemma på gården. För mig var
det sommarens och jularnas barndomsparadis. Morfar fick jag följa på stenplockning och hökörning . Han lyckades
också få mig att tro att jag var oumbärlig i
lagårdsarbetet. Om inte jag höll i kossans
svans under mjölkningen så var ju morbror
Ola tvungen att göra det och han hade ju
annat att göra.
3
Helgdagsafton
Att på lördagseftermiddagen se moster
Majs förvandling till logbalens drottning,
med hårrullar och nagellack, frasande
underkjolar och spetsiga klackskor var ett
äventyr i sig. Att sedan sitta vid det runda
bordet i köket, prata med momma, få stekta
plättar med sylt eller tjockmjölk med
strösocker och havregryn, hörde också till
barndomens guldkant.
Konsten fick nya ägare
Sedan kom perioden då tavlorna gavs bort.
Momma var både sparsam och generös. Det
var restriktioner på hushållspapper och
varmvatten, men en tavla kunde man få till
jul eller födelsedag. Det gick oftast så till att
man fick välja mellan 2-4 tavlor som hon
under tidigare visningar noterat att man
tyckte om. Jag fick dessutom några konstböcker av henne. På så sätt fick hon stor
glädje av sitt arv och sin konst. Dels under
åren då konsten införskaffades, dels i det
dagliga pysslet och betraktelserna. Men
också under den tiden då konsten allteftersom skänktes till barn och barnbarn.
Alla tavlor, utom en, hade fått nya ägare
den dag hon flyttade till äldreboendet i Lit.
Men alla visste att den sista tavlan skulle
yngste sonen Ola ha, när momma inte var
med oss längre.
Den vardagliga glädjen i konsten
På något sätt växte jag in i mommas
konstintresse. Hon hade ju så många tavlor.
Som mest fanns det drygt 90 oljemålningar
i huset, samt ett 20-tal teckningar och
akvareller. Dom hängde inte i köket, men i
flerdubbla rader i övriga huset. Jag minns
åtskilliga gånger då det kom bekanta för att
hälsa på och titta på tavlorna.
Hon hade också själv en stor glädje av sina
tavlor. Varje kväll gick hon en runda för att
se dem i nytt ljus, från nytt håll, med nya
ögon. Tavlorna hängdes med jämna
mellanrum på nya ställen. Men hon var
väldigt noga med att tavlor med landskap
inte fick hängas ovanför en tavla med en
avbildad människa. Alltid, när vi kom på
besök, skulle vi se det nya. Om det så var en
ny tavla eller en ny placering.
Slutord
Idag är jag tacksam över den kärlek och
omsorg som min momma visade oss alla,
men också tacksam över att jag genom
Gåxsjö kulturdagar nu fått anledning att
fundera lite extra över henne och hennes
liv.
Ett liv där hon med tydlighet visade att man
kan ha ett aktivt konstliv var man än bor,
vilka man än umgås med.
4