1. No category

Flyktingbarn
i skuggan av ett krig
av
Kennedy Andersson
Ulrich Heydermann
f.15 oktober 1949 i Wolfenbuttel Tyskland
1930 – talets Tyskland
präglades och dominerades under en följd av år i huvudsak av sviterna efter första
världskriget och motsättningarna till Frankrike.
Den ekonomiska krisen i landet hade också stegrats och en oerhörd inflation hade vållat
medborgarna stora ekonomiska svårigheter.
Brüning var rikskansler i spetsen för en borgerlig koalitionsregering och nationalsocialisterna
hade vid valet i juli 1932 tilldelats inte mindre än 230 mandat och därigenom blivit riksdagens
utan jämförelse största parti. Genom sin maktposition kom de nu att förorsaka medborgarna
ytterligare ökade och oövervinneliga svårigheter.
Den 30 januari 1933 utnämndes Adolf Hitler till rikskansler och han upplöste omedelbart
riksdagen och utlyste nyval. Efter valet, i vilket nazisterna trots hänsynslös medborgarterror
inte lyckades vinna absolut majoritet, kunde dock Hitler med de borgerligas stöd i mars
genomdriva de fullmaktslagar, som innebar Weimarrepublikens avskaffande och rätten att
införa diktatur.
Efter Hindenburgs död övertog han kort därefter posten som landets statschef och i
november 1937 höll han sitt hemliga möte i Berlin, där han gav anhängarna beskedet att
göra Tyskland till ett stort och mäktigt rike.
Politiska motståndare kom nu att fängslas och allt fler hamnade i speciella fångläger.
Judarna i landet började systematiskt förföljas och efter 1938 hade terrorn övergått till
formliga folkmord som under slutfasen av andra världskriget uppdagades till införd
systematisk utrotning av ett helt folk.
Kraven på Danzigs förening med Tyskland och anspråk på ”polska korridoren” ledde nu fram
till att tyska trupper på order ryckte över den polska gränsen i september 1939. Därmed hade
andra världskriget inletts och den 3 september förklarade England och Frankrike, Tyskland
krig. Samtidigt överskred de sovjetiska trupperna gränserna till såväl Polen som Finland och i
april 1940 invaderade de tyska trupperna Danmark.
Ruiner så långt ögat kunde nå, Berlin 1943
Hemma i Sverige
intogs omgående försvarsberedskap och den Svenska frivillighetskåren befann sig redan i
Finland för att hjälpa sina grannar. Storkriget hade nu brutit ut på alla fronter i
Europa och i juni 1941 stod hela världen i brand. Som helhet betraktat blev andra
Världskriget en dyster period i mänsklighetens tillvaro. Trots att Sverige indirekt kom att stå
utanför kriget började matförråden tryta och det pålystes en allt stramare livsföring från
regeringshåll. Ransoneringskort infördes på en mängd olika varor
och vintern 1942 slog kölden till med nya rekord som under en 40 dagars lång period
lamslog stora delar av landet genom enorma snömassor.
I slutet av året gjorde folket bottenskrap i sina matförråd och surrogatkaffe nyttjades i de
flesta hemmen. I en dagstidning annonserade en fabrik att få köpa kråkor, kajor, skator,
gråsparvar, duvor och fiskmåsar för inläggning på burk. Järnvägsförbindelserna i landet
fungerade under långa perioder dåligt och mat som transporterades med tåg kom till sist
fram i så dåligt skick att maten var otjänlig som människoföda.
I vår lilla kommun, Alvesta stod kommunalarbetaren Anders Nilsson på vakt vid ett litet skjul i
Kvenneberga, vaktande några fotogenfat – det var beredskapstider! I hela landet manade
man till lugn, mod och tillförsikt. Redan på hösten 1939 infördes gengasen i landet, vilken fick
störst betydelse för lastbils- och busstrafiken.1940 blev Hemvärnet det nyaste tillskottet i
landets försvar och ransoneringskuponger på en mängd varor och livsmedel infördes.
A-beredskapskort, B-kaffekort, C-kakaokort, D-tvätt och rengöringsmedel, E-mjöl och bröd,
F-småbarnskort, GS-köttvaror, H-socker, J-ljus, L-matfett.
Bönderna började ta in tonvis med vass, starr, fräken och löv, som blev till värdefullt foder för
lantbrukarnas djurbesättningar. Grundransonen för enskilda hushåll per person hade
fastställts till 500 gram benfritt kött eller fläsk. I slutet av sommaren förbjöds det allmänna
smörgåsbordet och fr.o.m. september, kunde ägg endast inköpas mot kupong. Spriten
ransonerades till tre liter per person och månad och för inköp krävdes motbok. Utrymmet för
köp- och säljannonserna i våra tidningar ökade avsevärt. Likaså antalet s.k.
byteserbjudanden, t.ex. ”ett par nya damskor storlek 36 med kilklack, bytes mot motsvarande
ersättning av vetemjöl” och ”200 tobakspoäng bytes omgående mot smör och kaffe”.
Ute i världen
nådde kriget sin klimax och tendenser till vändning började skönjas. Den 2 februari 1943 gick
Röda armen till anfall och östra delen av Tyskland förvandlades till ruiner. Den 31 juli fällde
brittiska bombplan mer än 8 000 ton bomber över Hamburg, där förödelsen blev
fruktansvärd. Bombningarna från väst fortsatte utan uppehåll och natten till den 23 november
gjorde de allierades bombplan ett förnyat anfall mot Berlin och ödelade stora bostadskvarter
med notering om flera träffar i regeringskvarteren. I skuggan av dessa händelser inträffade
här hemma en svår sprängolycka i Eksjö och ubåten ”Ulven” rapporterades saknad efter att
ha deltagit i en försvarsövning på västkusten.
I slutet av året strömmade de första flyktingarna över sundet, sammanpackade på små
fiskebåtar kom de i land utmed den skånska kusten – utmärglade och trötta.
Tyskarnas hårda hand vilade tungt över Danmark men befrielsens timmar började nalkas. I
en kommuniké den 6 juni 1944 från de allierades expeditionshögkvarter lät man meddela att
general Eisenhower nu förde befälet över samtliga allierade flott- och flygstyrkor och på
morgonen den 7 juni landsteg de allierade arméerna på den franska nordkusten. Med sig
hade Eisenhowers sin klingande dagorder:
Ni står nu i begrepp att inleda ett stort korståg på vilket vi ha inriktat våra ansträngningar
under många månader. Världens ögon äro fästade på er. De frihetsälskande folkens
förhoppningar och böner är med er och i samverkan med våra tappra allierade vapenbröder
på andra fronter komma ni att tillintetgöra den tyska krigsmaskinen, avlägsna det nazistiska
tyranniet över de förtryckta folken i Europa och ge oss trygghet i en fri värld. Er uppgift
kommer icke att bli lätt. Er fiende är välutbildad, välutrustad och härdad i strid. Han kommer
att kämpa hårdnackat. Strömmen har vänt. Världens fria män marschera tillsammans mot
seger
I Rikskansler Hitlers högkvarter var man förberedd på invasionsstyrkornas anfall, en final
som slutligen kom att utspelas i och över Berlin.
Den 1 maj 1945 lät den tyska radion meddela att rikskansler Hitler tagit sitt liv. Dagen innan
hade han utnämnt storamiral Dönitz till sin efterträdare, vilken omedelbart kapitulerade utan
villkor och den 10 maj 1945 undertecknade fältmarskalk Keitel de allierades
kapitulationsvillkor vid en stel och kylig ceremoni. Den tyska ”oövervinneliga” armén hade i
grunden förintats.
Segerdagen firades över hela världen. Hitler hade kostat världen 11,5 billioner kronor eller
utryckt i siffror 11 500 000 000 000. Enbart Tysklands utsugning av ockuperade länder
uppskattades till en kostnad av minst 200 miljarder kronor. Här hemma hälsades freden med
jubel och yra. Glädjen på gator och torg och ute i byarna var ofantlig, nästan sydländsk. På
kvällen var kyrkor och bönehus öppna för att människor där i gemenskap skulle få möjlighet
att be en tacksamhetens bön till livet, kärleken och det sunda förnuftets slutliga seger över
ondskan makt.
I de styrande kanslierna gick blankett-Sverige mot nya rekord och i slutet av året kom
ytterligare en ny blankett på vilken medborgaren skulle besvara en mängd frågor: Kan ni
simma 50 meter? Har ni tagit studenten eller realen? Har ni något extra jobb? etc.
Medborgarna suckade men fick över en kopp surrogatkaffe (E 4), förnyade krafter att ta itu
med allt eftersatt arbete som delvis legat i dvala under beredskapstiden. Nu trädde freden in i
Europa och äntligen blev solen symbol för de nya och bättre kommande tiderna. Gränserna
öppnades och sjöfarten blev åter fri.
Tyska riket upphörde att existera och landet delades i fyra ockupationszoner, som skulle
förvaltas av USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen.
Motsättningarna mellan de västallierade och Sovjetunionen växte på flera fronter, bl. a. på
grund av Sovjets krav på krigsskadestånd och dess sätt att utkräva detta i sin
ockupationszon. År 1948 kom det till en öppen brytning med västmakterna, där
Sovjetunionen genom blockad försökte tvinga dem att lämna Berlin, vilket dock
misslyckades. I slutet av 1949 bildade de västallierade en ny stat – Västtyskland. En
konsekvens därav blev att även Sovjet ombildade sin ockupationszon till en nation –
Östtyskland. Det gamla riket hade genomgått ytterligare ett krig, landet låg i spillror och var
delvis ödelagt, sönderbombat och delat i två stater. Människor som hade överlevt detta
meningslösa krig, kom nu att skiljas åt för lång tid framöver och många skulle aldrig mer
komma att återförenas.
Berlin
Stadens namn fick under efterkrigstiden en mycket tragisk klang. Slutskedet av kriget hade
förvandlat Berlin till en stenöken. Med sina nästan fem miljoner överlevande människor,
sammanpackade på några kvadratkilometer, kändes upplevelsen av tragik starkare här än i
någon annan del av det forna Tyskland. Människorna hade upplevt krigets sista ohyggliga år
med outsäglig fasa. Varje natt hade de hört bombplanen komma med sin fruktansvärda last
som skapade död och förintelse där de satt sammanpackade i sina skyddsrum väntande på
sin undergång.
Över staden Dresden fälldes ett större antal bomber den 13–14 februari 1945, varvid över 50
000 människor omkom. Sammanlagt deltog 2 400 bombplan från USA och Storbritannien i
denna för kriget stora operation.
Den militära effekten av alla dessa aktioner har efter kriget starkt ifrågasatts. Det gäller
särkskilt anfallet mot Dresden, där det inte fanns några militära mål av betydelse.
Återuppbyggnaden har sedan dess präglat Tyskland.
Wolfenbüttel 1949
Natten då staden Wolfenbüttel dog
Wolfenbuttel, en liten stad 60 km söder om Hannover i Niedersachsen och mest berömd för
sin ”Bittern Jägermeister”, Innevånarna där hade också fått sin sista varning! Sirenerna tjöt
hest och manade nästan förtvivlat om vad som förestod. Andfådda skyndade människorna
sig in i skyddsrummen, strax innan de tunga trycksäkra ståldörrarna stängdes av
skyddsrumspersonalen. De öppnades inte förrän anfallet var över och de många människor
som fortfarande fanns utanför fick söka skydd någon annanstans. Kanske skulle de tunga
skyddsrumsdörrarna aldrig mer öppnas? För dem hördes bombdetonationerna ännu
tydligare! Några order gavs, som knappast kunde uppfattas, nödaggregaten började surra
medan det lilla nödljuset flämtade och spred ett svagt, nästan spökligt ljus bland
människorna, som var bleka av fasa. Ingen kunde längre föreställa sig hur det såg ut utanför
skyddsrummen men alla fruktade det värsta.
Av skräck satt de som förstenade, medan andra upplevde en hysterisk tillvaro. Några bad till
Gud, med förtvivlan i rösten. Fanns det över huvud taget någon Gud? Och finns han är han
en grym och hänsynslös Herre, en Gud som tillät att människor förintade andra människor.
Han måste för länge sedan ha tagit sin skyddande hand ifrån dem så kände de i sin
förtvivlan, i sitt sökande och rop efter hjälp. När så skyddsrumsdörrarna öppnades, tog de
första sig mödosamt fram till gatan där de en gång hade haft sin bostad. Nu fanns det inget
kvar att rädda - hus och ägodelar var för alltid borta. Kvarteren låg i ruiner och på himmelen
delade sig de svarta rökmolnen som länge skymt en klarblå himmel. Först då förstod de, att
de hade överlevt stadens undergång. Bland dessa ruiner – nere i en mörk trång källare föddes den 15 oktober 1947 grabben, Ullrich Heydemann.
En trött gammal mor i sitt lilla rum i en barack i Hamburg
där 34 människor levde tillsammans.
Hungersnöden hämtade sina offer
Tog dem till barmhärtighetens stjärna mot himmelen. De anklagade dåraktighetens tilltag
men bad ändå om kärlek, hem och lite bröd.
Månad efter månad strömmade flyktingarna in i Berlins ruiner för att finna vägen till stadens
västra delar. Över till den västra sidan kom också Christian Schreiber, som lite längre fram i
tiden kom att spela en betydande roll för de hårt drabbade krigsbarnen. Strömmen av
olyckliga människor pågick under mer än tio år, även efter berlinmurens tillkomst. Denna mur
kom att klyva staden i två halvor. Några vände sig om och såg sina hems ruinväggar för sista
gången. De hade tagit barnen och en liten kappsäck med sig för att vandra ut i natten,
hemlösa människor – ett slags vandringsfolk som tvingats bli flyktingar i sitt eget land.
De bar endast på en enda tanke - att rädda livet. En grå ogästvänlig bunker någonstans på
västsidan fick duga som ett nytt hem för otaliga mödrar och deras egna och omhändertagnas
barn. Utanför stod de trista soptunnorna lutande sig mot den skottskadade bunkern. En
bunker var en betongkub, brännhet om sommaren, men iskall om vintern, men den utgjorde
ändå ett skydd bortom tidens nöd och ångest. På någon vägg syntes en Kristusbild –
människans enda tröst. På ett skynke på väggen där hennes sjuke son låg hade en mor
skrivit en bön:
Herre, dröj kvar hos oss
ty tiden lider mot aftonen
och dagen nalkas redan sitt slut.
De människor som hade överlevt, var överlyckliga för att kriget äntligen var slut.
Glädjen varade inte länge för som en bumerang kom nästa dråpslag – hungersnödens kalla
hand och den hade inga gränser. Hemlösa människor, mödrar i trasiga paltor, stora skaror
av föräldralösa barn kom nu vandrande på vägarna. Efter detta ohyggliga krigs slut sträckte
dessa människor sina utmärglade kroppars armar
Otåliga flyktingbarn väntande utanför sitt
hem, en bunker i Berlin 1952
Bunkrarna liknade små fästningar och var på fem-sex våningars höjd. Väggarna var 2-2,5
meter tjocka, gjutna av stark betong men var utan fönster, endast små luftgluggar: de var
avsedda för ett femtontal familjer men nu bodde 650 vuxna och 400 barn där. Här nödgades
man bo tätt sammanpackade, år efter år sommar som vinter. År 1969 besökte jag för första
gången Berlin och så långt efter kriget fanns det alltjämnt en och annan bunker kvar. De var
nu invändigt ombyggda till småföretagsgallerior, något uppfräschade men med en isande
påminnelse om sin tillkomst. Genom mitt arbete kom jag under många år att besöka denna
stad, även dess östra sida. Där, vid Brandenburger Tor, fanns två skilda världar. Den västra
sidan präglades av sin enorma återuppbyggnad, medan på den östra sidan tiden hade stått
stilla och mängder med husfasader påminde ännu om krigets härjningar.
Bara för några år sedan, vid ett nytt besök i staden, uppfattade jag hur myndigheterna ännu
tvistade om vad som skulle göras på plasten där Hitlers bunker en gång låg. Det var en
ogästvänlig gräsyta, stor som två fotbollsplaner. Kommer den möjligen för alltid att påminna
människor om en dåres verk?
Gåtan som aldrig fick något svar
Christian Schreiber, som hade lyckats ta sig över till västsidan hamnade så småningom i
norra delen av Tyskland som pastor i en liten församling. Aldrig hade han trott att en kallelse
kunde bli så kraftfull och så oemotståndlig i en liten svag människas inre. I kallelsen mötte
han nöden och dessa ofantliga skaror av flyktingbarn. Livet förde honom till Eckenförde med
sina stora flyktingläger, som i huvudsak bestod av plåtbaracker. Ett kort sträcka bortom
flyktinglägret skymtade Östersjön. Där, nere vid stranden, föddes tanken i honom: det
behövdes ett litet barnhem för de stackars barnen.
Hur han än funderade kom ständigt den omöjliga tanken upp inom honom: du har inga
pengar, inga vänner – men det omöjliga vände till det möjliga.
I inflationens skugga men under Guds baner stod snart det efterlängtade barnhemmet
färdigt. Under alla år som bygget pågick ansökte han ständigt hos myndigheterna om
tilldelning av ransoneringskuponger för sängar, bord och stolar. Varje gång kom samma
dystra besked – avslag. Den lille grabben Reinhard Wagner hade tillsammans med sin mor
flytt över till västsidan och väl där hade hon lämnat sin lille son hos myndigheterna i
Braunschweig med orden: ”jag måste gå tillbaka över gränsen, för att hämta några saker
som jag lämnat kvar uti skogen”. Mamman gick ut i natten, för att aldrig mer återkomma.
Lille Reinhard var nu utan både far och mor. Pappan hade stupat i kriget och mamman blev
troligen skjuten i den östdominerade skogsgränsen. När grabben var fem år sände
myndigheterna honom till barnhemmet i Eckenförde, där han blev mottagen med en
kärleksfull och varm famn. Här fick han för första gången i sitt unga liv, se små vattenspeglar
glittra och i dem seglade molnen som ett lockande drömrike, oåtkomligt och ouppnåeligt men
ända så nära. Snart var barnhemmet överfullt med alla dessa utmärglade barn, men pastor
Christian Schreiber med familj kom på nya tankar. Genom honom och kyrkans försorg och i
samarbete med de svenska Pingst- och Missionskyrkorna skulle över tretusen barn
sedermera få komma till Sverige.
Löftena skymtar i en obeskrivlig nöd
Under lång tid hade diskussionerna i Filadelfia- och Missionsförsamlingarna i Alvesta pågått
om vad de tillsammans kunde göra för att lindra nöden för flyktingbarnen. På hösten 1952
kom de överens om att bilda en ”Tysklandskommitté”, bestående av sju ledamöter: pastor
Aron Lundgren, lärarinnan Ulla Iselau, kontoristen Helgo Iselau och stationskarl Sten
Reingård från Filadelfiaförsamlingen, fru Märta Lindström, köpman Hugo Olovsson och
pastor Ragnar Fagerholm från Missionsförsamlingen. (Den sistnämnde ersattes senare av
pastor David Backgård). Ordförande blev Aron Lundgren, sekreterare och korresponderande
ledamot Helgo Iselau och kassör Hugo Olovsson.
Tillsammans drog kommittén igång en omfattande hjälpverksamhet, innehållande ett
omfattande socialt arbete för de tyska flyktingbarnen. Det organiserades insamling av kläder
och pengar och snart skapades förutsättningar så att 43 barn kunde beredas en tre månader
lång vistelse i Sverige redan kommande vår, utplacerade i olika hem i vår bygd. En titt i
Tysklandskommitténs räkenskaper för perioden, februari 1952 till december 1954, ger en
inblick i omfattningens vidd.
Tysklandskommitténs räkenskaper för tiden 1953 02 01 – 1954 12 31
Inkomster
Utgifter
Kassabehållning
528 82 Kostnader för
barntransport
Gåvor
426 50 Olyckfallsförsäkring
Transpostkostnader
15 594 00 Porto & Telefon
Kollekter
3 860 67 Omkostnader
Insamlat
70,00 Nya testamentet till
tyska barn
Återbet. Utlägg
51 40 Reseersättning
Bankränta
27 91 Matpaket till bunker
familjer
Lokalhyra
Folkets Hus
Kassabehållning
Kronor
21 531 47 Kronor
16 711 60
225 45
972 17
50 00
136 00
125 00
2 195 96
50 00
112 00
21 531 47
Under ovanstående period delades kassaförvaltarsysslan mellan pastor Josef V Andersson
och köpman Hugo Olovsson, båda tillika räkenskapsförare.
Verksamhetsperioden, som nästan kom att omfatta två år, hade en årsomslutning på 11 233
81 kr. Kommitténs arbete fortsatte oavbrutet under kommande år. År 1955 balanserade
omslutningen på 11 726 62 kr för att 1956 stiga till 13 524 95 kr. I revisionsberättelsen
framgår det att räkenskaperna var förda med ordning och reda och att samtliga utgiftsposter
var försedda med vederbörliga verifikationer. Kassören och Tysklandskommittén
rekommendera att bevilja ansvarfrihet för nämnda år.
Alvesta den 4 februari 1956.
Hilding Söderling Filadelfiaförsamlingen Alvesta
Vasti Karlsson Missionsförsamlingen Alvesta
Båda utsedda revisorer.
Frau Ilse Baumgart,
Ulla Iselau,
Helgo Iselau
Braunschweig 1953
Filadelfia- och Missionsförsamlingarna under gemensam ledning i den bildade
Tysklandskommittén samverkade med Filadelfiaförsamlingen i Värnamo, vars pastor, Hans
Carlsson, var initiativtagare och uppbyggare till den stundande hjälpverksamheten. Den
drogs igång i våra bygder och hade som målsättning att speciellt tänka på barnen, som for
illa. Sverige och då speciellt Smålandsbygderna, som hade ytterst få känningar av kriget,
stod nu redo att ta emot en litet barn.
Staden Braunsehweg, är belägen ca 200 km söder om Hamburg men med ett avstånd av
endast 30 km från dåvarande gränsen mellan Öst och Väst.
Till staden hade stora flyktinggrupper sökt sig. Evangelistiska Lutherska Kyrkan hade under
lång tid försökt hjälpa flyktingarna på alla tänkbara sätt. Ibland ordnade man så att de alla
sämst ställda barnen fick komma till barnhemmen Altenhof och Eckernförde vid Östersjön,
för några veckors sommarvistelse. Uttagningen av barnen och planeringen för deras
transport till barnhemmet, kom att skötas av biskopens sekreterare, fru Ilse Baumgart, som
hade sin dagliga gärning vid ”das Landeskirchenamt” Wolfenbüttel, vars chef var
Landesbischoff Erdmann. Vid ett tillfälle när fru Baumgart kom till Eckenförde med en grupp
barn, mötte hon pingstpastorn Hans Carlsson från Filadelfiaförsamlingen i Värnamo. Han var
på ett tillfälligt besök hos Christian Schreiber, barnhemmet Altenhofs grundare, för att höra
hur den svenska församlingen bäst kunde hjälpa de många flyktingbarnen. Efter en stund
gemensam bön blev det bestämt att Värnamoförsamlingen skulle rekrytera svenska
fosterhem som var villiga att ta emot ett litet flyktingbarn under en tremånadsperiod.
Fru Baumgart blev kontaktperson på den tyska sidan och såg till att de mest behövande
barnen fick förtur. Hon kom också att sköta all kontakt med myndigheterna. Så kom då den
första barntransporten att avgå från Braunschweig till Sverige och lilla Värnamo 1951.
Värnamoförsamlingen kom att anförtro busschaufför Erik Bolmhagen (som nyligen flyttat
ifrån Värnamo till Alvesta) att svara för transporten och han kom att göra många resor.
Genom Bolmhagens försorg fick nu Alvestaborna närkontakt med flyktinghjälpen och bl. a.
Margit och Helgo Iselau inbjöd ett flyktingbarn till sitt hem våren 1952. Strax därefter tog
Helgo Iselau initiativet till flyktingarbetet och tillsammans med församlingarnas pastorer samt
handlaren Hugo Olovsson m.fl. gick Inbjudningarna ut till Alvestaborna om ett så kallat
”Tysklandsmöte”, där de närvarande fick lyssna till de personer, som under en lång tid
besökt flyktinglägren i Braunshweg. Vid detta första möte talade pastor Josef Andersson och
chaufför Erik Bolmhagen om den outsägliga nöd som rådde i Tyskland. Helgo Iselau talade
med varmt hjärta om barnens oändliga nöd och framhöll bl.a. ”Det är med glädje vi
konstaterar det varma intresse för denna gren av kristen kärleksverksamhet, som kommer
oss till synes i våra trakter och vi vädja till Er alla, som har möjlighet, att ta emot en liten tysk
skyddsling för en tids vistelse i vårt land som ett stort tack till Gud som skonat oss från
krigets vedermödor”.
Många kärleksfulla hem i våra bygder, kom efter denna kvälls framförda budskap att öppnas,
flertalet på vid gavel. En bland många familjerepresentanter som denna kväll hörsammat
kallelsen att komma till kyrkan var Gerda Andersson från Kronobergshed. Hon satt
synbarligen nedslagen på en av kyrkans träbänkar - nästan som i andakt - mediterande och
lyssnande till denna fromma människas budskap.
I Gerdas hjärta ett ljus nu tändes
ett sista stjärnfall i en stjärnlös natt
med blicken uppåt till ömhet sändes
mot henne ensam där hon på bänken satt
Det var ett budskap om sorgsna mänskor
om barn som lider i en oändlig nöd
hon tog det till sig och fann en uppgift
som hon har vårdat framtill sin död.
Efter en stunds kaffedrickande anmälde sig flera familjer som villiga att ta emot en pojke eller
flicka. En kö bildades fram till Helgo Iselau, för ifyllande av en intresseanmälan, som väl
omhändertogs.
Ett absolut krav som hade ställts var att barnavårdsnämnden först skulle se igenom
ansökningshandlingarna och utifrån dem fatta beslut om familjen i fråga kunde godkännas
som värdar.
Sedan ett positivt beslut fattats sändes handlingen i väg till fru Ilse Baumgart, sekreterare
nere i Wolfenbuttel. Med hjälp av prästen i Braunschweigs flyktingkyrka, pastor Paul Flink,
skötte Fru Baumgart kontakten med flyktingfamiljerna. Hon ansvarade även för att en
hälsokontroll av barnen genomfördes och hade kontakt med de tyska myndigheterna för
utskrivande av pass och övriga resehandlingar. Efter att detta arbete var avklarat skickades
listor till församlingen i Alvesta med barnens namn, födelsedatum och adress samt en kort
upplysning om varför barnet behövde komma till Sverige. På listorna hade fru Baumgart
också fördelat barnen till de olika tänkta fosterhemmen, enligt de kommande
fosterföräldrarnas önskan. Helgo Iselau tog emot listorna i Alvesta, varefter han tog skriftlig
kontakt med varje familj och meddelade bl. a. när och var man kunde möta sitt efterlängtade
fosterbarn.
Den första transporten av barn till Alvesta anlände i början av januari 1952 med Margit och
Helgo Iselau som reseledare och omvårdare.
Utdelning av julpaket i Braunschweig 1953
skänkta av vänliga människor från Alvestaregionen
Parallellt med igångsättningen av barntransporterna pågick samtidigt en löpande insamling
av förnödenheter för transport till behövande ”bunkersfamiljer” i den östra delen av Tyskland.
Den 12 och 20 december 1955 sändes över 200 matpaket.
Stora givare av förnödenheter kom att bli KLS och Alvesta Mejeriförening, som skänkte korv,
ost och smör, vilka produkter ingick i samtliga matpaket.
Speciellt till jul gjordes stora insamlingar för att sändas i god tid till Braunschweig och
KLS bidrog med 150 burkar korv och mejeriet med 10 kg smör i kvartskilopaket.
Även de outtröttliga medarbetarna nere i Tyskland, dr. Proyst, pastor Fink och fru
Baumgardt, erhöll en speciell julgåva från kommittén och vännerna i Alvesta.
Hjärtats aning sina vingar finner, tröstlöshetens klockton tystas ned
varma ljus som uti hemmen lyste, människor som av sitt hjärta led
någons tanke sökte stilla fjärdar, i decembernattens klara ro
över flyktingbarnens sorgsna världar, byggdes nu – en kärlighetens bro.
Braunschweig 1952
Det formade sig till avskedsstund framför den lilla järnvägsstationen i Braunzweig. Erik
Bolmhagen hade med sin buss anlänt någon dag innan barnen skulle avresa. På morgonen
kördes bussen fram till stationen och 49 barn i olika åldrar ropades upp, fick kliva in och ta
plats. Dessförinnan blivet ömt omkramande av nära och kära anförvanter. Mammor stod med
tårar i ögonen, oroliga över sina barns långa resa till ett främmande land, men med vetskap
om att sonen eller dottern skulle komma i goda kärleksfulla händer.
Det blev ganska trångt i bussen men alla hade fått en plats. Några av barnen började gråta,
när bussen sakta rullade ut från stationsområdet och genom bussfönstret såg de skaran av
alla anförvanter och vänner som vinkande farväl. Alla dessa 49 barn, av vilka de flesta hade
fått adress Alvesta, hade olika öden. De yngsta var blott två år gamla medan den äldste var i
tolvårsåldern. Tyska kyrkan i staden med pastor Flink i spetsen hade tillsammans med alla
övriga engagerade valt ut dessa 49 barn bland över tusen unga. Några av barnen saknade
helt föräldrar, en del saknade sin far som stupat i kriget, några kom från en stor syskonskara
för vilken modern ensam drog vård. På sin resa till Sverige var barnen utrustade med ett litet
knyte, innehållande personliga tillhörigheter, grova kläder och små trasiga skor och om
halsen hade de en adresslapp.
Ett sanatorium för små barn som har fått en liten stund ute i
solen av hjälpsamma sjuksköterskor 1947
Väntande fosterföräldrar
Så hade Sverige och Alvestaresan äntligen börjat och den kom att ta nästan 33 timmar i
anspråk. De första timmarna gick ganska bra även om en del av barnen fortfarande
kämpade med tårar och hemlängtan. Vid barnhemmet Altenhof gjordes ett kort uppehåll för
att barnen skulle få lite mat och dryck. Efter en stund gick resan vidare, en efter en av barnen
somnade och det började bli rätt fridfullt i bussen.
Ledningen räknade med att bussjukan skulle bli ett problem men endast vid några tillfällen
under färden kom ”papperspåsarna” till användning. Bussen rullade lugnt och säkert och
med Bolmhagen vid ratten kändes färden trygg, upp genom Tyskland och Danmark. De
flesta av barnen sov, trötta och ovetande om allting i de mest underliga ställningar medan de
vuxna funderade över hur brutalt och hårt livet ibland kunde vara för en liten oskyldig
människa. De sista timmarnas färd på svensk mark från Helsingborg blev dock ganska
påfrestande för de små, allt tröttare och med en smygande bussjuka, var då många i total
obalans.
Erik Bolmhagen med extra chaufför framför en av sina bussar från
Värnamo och som gick till Tyskland 1953
Personalen på bussen fick ett hårt arbete under den sista etappen till Alvesta. Väl
framkommen svängde bussen in framför Missionskyrkans entré, där förväntansfyllda,
omhändertagande kärleksfulla händer sträcktes ut mot barnen varvid resans vedermöda
snart var glömt för ett litet darrande barnhjärta. Gerda hade fått besked om att infinna sig vid
Alvesta Missionskyrka när den efterlängtade fostersonen var i antågande. Väl framkommen
till kyrkan hade redan en mängd andra förväntansfyllda föräldrar kommit. Gerda blev
kärleksfullt mottagen och efter en stunds samtal bland vänner under kaffedrickning, började
församlingens kör sjunga och det vilade ett lugn över hela kyrkan med dess förväntansfyllda
blivande fosterföräldrar.
Där uti kvällningens tysta timma
såg de hur Herren nalkades ett hus
hörde hans milda, ljuvliga stämma,
viskande tände han hoppets och kärlekens ljus
Ulrich i nysydd kavaj, designad av Gerda
Hedslund Kronobergshed 1953
Ulrich med älsklingskatten ”Pelle” i famnen
tillsammans med Anita Svärd
Gerda tummade sitt lilla papper på vars baksida det stod skrivet: Ulrich Heydemann född 15
okt.1947 i Wolfenbuttel Stadtmarkt 15 Deutschland, ankomstnummer 10. Fem år gammal var
han den lille grabben som skulle hämtas.
Bussen anlände och ut steg de vuxna. Barnen kommer därefter, en efter en men någon
måste bäras ut. De var bleka och magra, men hade tindrande ögon, tårfyllda hos några.
Tysta fördes de med varsam hand in i kyrksalen. Längst bort i hörnet stod snart en liten
grabb, med en stor nummerlapp runt halsen, Gerda upptäckte honom och ropade: Där är
han; jag ser honom, det står nr 10 skrivet på lappen. I samma stund inleddes uppropen,
familj för familj. O, en oförglömlig stund men äntligen läs-tes Gerda Johanssons namn upp:
”Välkommen fram att ta hand om din lille grabb, Ulrich Heydemann”. Grabben såg väldigt
blek och klen ut men var ofantligt rar med sitta mörka hår och tindrande mörka ögon. Men
fingrarna, speciellt tummarna, de hade garanterat under många månader fått tjänstgöra som
extra tröstande vänner. Naglarna var nästa borta, sönderfrätta. Gerda var lugn - nu fanns
han där i hennes knä och tillsammans med kyrkans personal försökte hon ge Ulrich lite varm
dryck och en bulle. Gerda hade tagit med sig lite extra kläder till Ulrich, om sådana eventuellt
skulle saknas för hemfärden till Kronobergshed.
Gråtande av lycka togs barn efter barn emot av kärleksfulla händer, för en vistelse i
väntande, varma hem. Många av barnen skulle återkomma till Alvesta i olika perioder.
Kontakterna med barnens anförvanter i Tyskland fördjupades med åren och många
upprätthåller än idag kontakten med sina fadderbarn.
På väg till ett nytt hem
En liten sista färd återstod, färden hem till Kronobergshed, som skulle ske genom
droskägare Nils-Erik Gustavssons försorg. Det var en omtyckt, trygg och lugn chaufför, som
Gerda alltid anlitade och kände stort förtroende för.
Efter en stund befann sig Gerda och Ulrich i Nils-Erik Gustavssons droska och därmed
kunde färden starta, hem till en förväntansfull make och familjens egna barn.
Tack vare makens trogna arbetsflit kunde hemmet under en mängd år även inneha en rad
svenska barn som behövde en mors öppna och varma famn.
Nu hade de fått ett tyskt flyktingsbarn och det var - och blev - en speciell kallelse för Gerda.
Båda makarna hade en vid bekantskapskrets och uppståndelsen blev stor, när vetskapen
spreds om att grabben från Tyskland hade anlänt. Besöken blev otaliga på Kronobergshed.
Ibland tvangs Gerda uppmana besökarna att inte vara för närgångna, hon var rädd att han
kunde ta skada. Under en ganska lång tid fick nu Ulrich, av naturliga skäl, all Gerdas
uppmärksamhet. Gerda som alltid var duktig på att sy och sticka hade förberett en ordentlig
klädgarderob för Ulrich och anskaffat en liten fin säng.
Hedslund Kronobergshed år 2000
Det sågs på Gerda att hon trivdes med sin uppgift. Efter all uppståndelse återgick vardagen
för de övriga egna barnen: En son gjorde militärtjänst vid Örlogsgarnisonen i Karlskrona,
medan en annan traskade den långa vägen till Lekaryd byskola för att insupa lärdom från
kunskapens källa i svenska, mattematik, geografi, historia och kristendomskunskap under
sträng ledning av kantor Joel Graner och fröken Melander. Ulrich fick snabbt kontakt med
grannbarnen, Kenneth Estvall, som bodde på gården Kristineberg, och Bernt Andersson,
boende på Hildingsborg. På gården Kristineberg fanns det några kor, gris, höns och hästen
Bella. Kenneths pappa Arvid, var en sann barnälskare och ofta fick Ullrich åka höskrinda från
”skjutvallen” hem till ett väntande höslinne.
Ulrich, på en liten cykelfärd nedåt ”allmänningen”,
under överinseende av Bernt Andersson och
Kenneth Estvall, Kronobergshed 1953
Nedanför torpet Hildingsborg, bodde den lille spänstige och finurlige, ogifte snickaren Karl
Ivan Jacobsson, i byn allmänt kallad ”Skruttan”. Han hade under 1930–talet övertagit
föräldrahemmet och gått i lära hos sin far och var nu byns obestridlige snickare och
mångsysslare. Många gånger fick Ulrich följa med in till honom, på vintern efter kälkåkning,
värmande de små händerna över Jacobssons lilla ”limpotta”, som nästan alltid stod och
puttrade i snickarboa på en liten täljstenskamin. Hos honom beställde Oskar en rattkälke,
som Ulrich skulle få i julklapp. Jacobsson levererade den i god tid före julaftonen och Oskar
hann också med att måla kälken grön med röd ratt. På juldagen gjorde Ulrich sin första resa
med kälken ned för backen till Norra Grännaforsa kvarn. Kälken gick dock inte alltid som
Ulrich ville utan någon gång for ekipaget rätt ut i Oskar Gustavssons ”kronohage”, väl
omsluten av stickande taggtråd. Väl hemkommen till Gerda gällde avrapportering över vad
som hänt med repliker i form av förmaning på förmaning. Gerda skulle sannerligen tala med
Gustavsson i ”Brunnsparken” med uppmaning om att han omedelbart skulle ta bort den
förrädiska taggtråden.
Dagarna skred lugnt och stilla på Hedslund, men ändå var de händelserika. Alltid steg någon
tant eller farbror in över ytterdörrens tröskel, de gjorde sig ingen brådska och låtsades inte ha
något speciellt ärende – de var som man sa bara ”förvetna”. Visst var Gerda prövad där hon
satt uppkrupen i sin säng ofta osedd av någon. Med förklädessnibben torkade hon sitt öga:
– Å, är det du som tittar in Aina?
– Ja, jag är på väg till Alvesta och kunde inte avstå att titta in fem minuter. Vilken grann pojke
du fått Gerda, att rå om.
Hans ögon är klarare nu, inte så blodsprängda och rödkantade längre, han är klen som du
ser och fruktansvärt mager, replikerade Gerda. Det gör honom gott att få vila, jag ska precis
till att ta av honom filten för han ska bada.
Gerda spolade upp vatten i en balja och hällde i det på kokspisen uppvärmda vattnet samt
slog i något som doftade innan hon hjälpte Ulrich att krypa ned i badbaljan. Vattnet var så
där lagom varmt och hon blötte hans hår, hällde lite schampo i händerna och gned in hans
svarta hår. Hela tiden var hon noga med att han inte fick lödder i sina tärda ögon.
– Du har snälla händer Gerda, påpekade Aina, en ser riktigt hur han njuter av att bli riktigt
tvättad.
Hans kropp var tunn och han lutade sig mot Gerda medan hon torkade honom. Insvept i ett
tjockt lakan, svävade han bort i mjukhet och värme. Det blev dags för kaffedrickning med
tilltugg av en speciell hembakad kaka (kallad ”klimp”) som bara fanns hos Gerda och under
tiden fick Aina sin eftertraktade berättelse om den lille pojken. Det var viktigt att spörja hur
det låg till med ”tillökningen” tyckte Aina. När hon så skulle till att gå följde Gerda henne ut på
förstugtrappan, såg bort över trädtopparna mot skogen och viskade lågmält: ”Ja du min
Herre, säg nu hur vädret ska bli till helgen och ställ om att Oskar kommer hem till helgen
efter sin operation - vi behöver honom här.
Oskar & Gerda Andersson Hedslund Kronobergshed 1953
Sargad
Vid vägförvaltningens krossverk i Föreberg hade Oskar råkat ut för en tragisk
olyckshändelse, som fick till följd att han miste tre av sina fingrar på höger hand – ett hårt
slag för hela familjen.
Gerda tog självfallet händelsen extra hårt men tröstade sig och barnen genom att ta ned sin
lilla mandolin från väggen då och då för att spela och sjunga. Det bidrog till att upprätthålla
humöret på övriga familjemedlemmar. Ofta läste hon dessutom ur någon bok för barnen eller
någon vers.
Vår mörka blåa rullgardin har någon dragit ned
det mörknade på jorden och inget mer man ser
men alla ni små änglabarn ni tänder alla ljus
där ingen går till vila uti vår Herres hus
I Himlens blåa rullgardin de klippa fönster ut
där sitta de sen allihop och leka glatt tittut
de sätta ut i fönster små klara himlabloss
det är Guds alla stjärnor som lyser över oss
Ullrich i samband vid en hemresa till Wolfenbuttel 1954
Efter ytterligare några dagar kom äntligen Oskar hem med handen i ett stort bandage. Efter
åtta veckors omplåstring i hemmet var Oskar åter i arbete. Ulrich kunde inte riktigt förstå
varför någon - som han trodde - gjort Oskar så illa. Oskar försökte förklara men såg samtidigt
på Ulrich att han hade svårt att ta till sig alla upplysningar.
Varje dag avsatte Gerda en liten stund till studier av det tyska språket. Från Hermods i
Malmö gick hon igenom det ena tyska utbildningsstycket efter det andra och hon väntade
otåligt på att Ulrich mamma skulle skriva och då måste hon vara påläst, påpekade hon,
försjunken i sina böcker. Det var viktigt för Gerda att Ulrich under inga omständigheter fick
glömma bort sitt modersmål och hon var en av dem som skulle hjälpa honom. Efter viss
övertalning gav hon tillåtelse till att även övriga familjemedlemmar fick kalla Ullrich för ”Ulli” ett namn han sedan alltid kom att kallas för (även av sin biologiska mamma).
Vid den lilla Järnvägsstationen i Grännaforsa, nästan mittemot Lämbys speceriaffär, låg
Grännaforsa poststation, en liten byggnad på fyra kvadratmeter. Chef för den kungliga
stationen var ”Justus” Magnusson. Ulli fick ofta följa med ned till stationen för att undersöka
om det kommit något brev från hans mamma. Så äntligen en dag stod glädjen högt i tak när
ett litet livstecken hade kommit från Tyskland.
– Tag nu hem detta brev till Gerda och var försiktiga så ni inte tappar det, uppmanade
”Justus”, det är viktiga saker för Gerda.
Fundersamheten fanns, liksom spänningen – vad innehöll kuvertet? Vad skulle Gerda säga
idag? Äntligen hade hon kanske nu fått ett efterlängtat livstecken. På kuvertet stod det Fam.
G. Johansson, Grännaforsa Moheda.
”Familjen hette ju Andersson. Oskar, var född i Mistelås och son till Matilda och Johan Anders
Gustavsson, namnet Johansson skulle lite längre fram i livet få sin förklaring. Alla hans bröder hade
tagit sig efternamnet Andersson, efter sin fars namn Anders, men Oskar tyckte det var bättre med
Johansson, efter namnet Johan. Det kunde kvitta tyckte Oskar, vilket efternamn han gagnade. Det
berodde helt på i vilket sammanhang Oskar befann sig i och så fick det förbli, livet igenom”.
Brevet överräcktes till Gerda och Ulli väntade med spänning vad hon skulle säga. Gerda
läste och begrundade innan hon sade till ett av de äldre barnen:
– Cykla genast ned till Moheda. Där invid gamla Lindströms tryckeri bor en familj som har två
tyska vuxna flickor och som kan en utmärkt svenska, jag måste få brevet exakt översatt till
svenska. Frun i huset och hennes flickor kände Gerda mer än väl, så det var inga problem
att få brevet översatt, under väntan med ett glas saft och en hembakad bulle. Snart var
brevet färdigöversatt och man skickade avslutningsvis en hälsning till Gerda att hon var
hjärtinnerligt välkommen med fler brev och hälsa henne att vi gör det mer än gärna för henne
och våra medsystras små barn, som har kommit i goda händer.
Vägen till Moheda gick genom Skarnen, förbi ”Silla Axels” stuga och längst bort porlade den
lilla tvärbäcken mellan Tora sjö och Grännaforsaån. Vägen slingrade sig omsluten med stora
enbuskar, vilka i skymningen sågs som hotfulla för en liten grabb. Platsen är numera omtalad
och utmärkt som en av Allbo Härads sista avrättningsplatser.
Galgbacken hade tillhört Moheda Prästgård och upplåtits på evinnerlig tid till häradet. Vid ett
skifte kom den sedan att tillföras Moheda Södregård, där fru Anna Sophia Söderström
bodde. Det ska också tilläggas att det troligen varit långt mellan avrättningarna, då platsen
fått röjas från sly och skog inför en avrättning 1828.
Sophia, som nu ägde marken, stred med de styrande i häradet under många år för att få bort
avrättningsplatsen från sina marker. Till sist lyckades hon, men fortfarande efter alla år
passerade ingen ohämmad förbi platsen, någon dråpare hade ju här mist sitt liv för bödelns
sylvassa yxa.
Därför gick det i absolut högsta fart hem, förbi avrättningsplatsen och genom ”Sillakröken”.
Tramptagen stannade inte förrän vid infarten till Hedslund.
I dörröppningen stod Gerda otåligt väntande. Hon tog emot brevet och kröp upp i sin
bäddade säng med Ulli vid sin sida och vid fötterna låg husets katt ”Pelle”.
Det sprakade av värme från spis och karmin. Gerda började läsa och berättade samtidigt för
Ulli vad hans mamma hade skrivit.
Wolfenbüttel 16/4 1953
Kära familjen Johansson.
Hjärtligt tack för brevet och korten som vi fick. Vi var mycket glada. Hos eder trivs
Ulli mycket bra, det ser vi. Här i Wolfenbuttel börjar barnen skolan till påsk, så
börjar Ulli först 1956 – 6 år gammal. Han fyller 6 år den 15 oktober 1955. Jag är glad
att Ulli tycker så mycket om Er hund och katt. Vi hoppas verkligen att Edra barn en
gång i framtiden kan besöka oss. Vi kan inte hitta Alvesta på vår karta. Kan ni
lämna besked om namnet på den närmaste staden. På detta viset vet vi lite mer om
platsen Alvesta och Kronobergshed där ni bor. Jag tror att Ulli tycker om att åka
med bil, det tycker jag också. Hur var sextioårskalaset? Hälsa till barnen från mig.
Jag önskar de får en fin framtid. Vad gör Bengt?
Är han inkallad fortfarande i Karlskrona, vi har inge militär här i Tyskland längre.
Men den kommer säkert igen en gång i framtiden. Från den 1 oktober till den 31
oktober tar Ullis pappa examen för första delen av sitt läkardiplom. Vädret är
dåligt här. Jag är lugn och glad därför att Ulli får stanna hos Eder. Var snäll och
lämna upplysningar om Ullis återkomst till Wolfenbuttel.
Hjärtliga hälsningar till er alla och Ulli från mamma och pappa .
Eder Lisa Heydemann
.
Lisa Heydemann 1954 (Ulrich mor)
Hans Heydemann 1954 (Ulrich pappa)
Ullis tremånadsvistelse skulle visa sig gå väldigt fort och under tiden duggade
Ju mer tiden närmade sig sitt slut och Ullis hemfärd var i antågande desto mer orolig
korrespondensen tätt mellan Ullis mamma och Gerda. blev Gerda över att mista honom och
därtill omedelbart före den stundande julhelgen. Det är lätt att förstå dragkampen mellan Lisa
och Gerda, när man läser mammans brev till Gerda, som nu kom allt tätare.
I breven till Lisa påtalade och berättade Gerda med en innerlig glöd hur viktigt det var för Ulli
att få stanna i Sverige och det vackra Småland. Men Lisa utryckte en mors längtan efter sitt
barn, samtidigt som hon bedyrade familjens stora tacksamhet över att Ulli fick vara hos
Gerda och Oskar. Allt kom dock att lösa sig till det bästa men en dag skulle oåterkalleligen
komma, då Ulli lämnade sin värdfamilj för gott. Kanske skulle han ändå återkomma någon
gång i framtiden, i vuxen ålder? suckade Gerda med nedstämd blick.
Redan 1953 hade Ulrich lärt sig skriva riktigt fint.
Hemma igen hos son mor och far, nu boende i
Hannover, skriver han själv till familjen på
Kronobergshed och berättar hur han har det
samt medsänder en självgjord karta över
området där han bor och går i skola
Korrespondensbrev av över 100 st. skrivna
mellan Gerda Andersson och Lisa Heydemann
åren 1952 – 1959
Wolfenbüttel 15/6 1953
Kära familjen Johansson
Hjärtligt tack för det efterlängtade brevet och korten, vi har glatt oss mycket. Vi
gläder oss också mycket över att Ulli snart ska komma, han är väl hemma till min
födelsedag. Kommer Ulli att finna sig till rätta har? Kommer han inte att längta
tillbaka till allt det fina hos er? Vi kan bara ge Ulli kärlek. Vi tackar er alla för den
kärlek och godhet ni ha visat Ulli och för allt vad ni har gett honom. Det gläder oss
mycket att ni ännu en gång vitt ta emot Ulli och skickar honom gärna till er.
Jag ska ordna pass och visum åt Ulli för resan. Det vore bra om ni kunde ordna ett
uppehållstillstånd i Sverige för Ulli och sedan skicka det till mig. När Ulli har allt
detta kan han resa när det blir ett lämpligt tillfälle.
Astrid tackar för kortet och hälsningarna. Astrid går och badar för hon ska lära sig
simma. Jag ska hälsa alla så gott från Astrid. Ulli ska inte vara ledsen när han
måste vara hemifrån. Berätta att pappa har reparerat alla leksakerna.
Många kära hälsningar till er alla och Ulli
Er Lisa Heydemann
Wolfenbüttel 25/6 1953
Kära familjen Johansson
Ulli anlände till Braunschweig den 23/6 klockan halv tre. Han ser mycket
välmående ut och är lycklig. Han frågar mycket efter Anita,
Kennedy och alla andra. Ulli längtar tillbaka till er. Det gör mig ledsen, men jag vet
att han hade det så bra där.
Tack för alla fina saker som Ulli fått. Ulli vill hela tiden åka iväg med bussen. Om
Ulli ska komma till er igen behöver vi en inbjudan och den måste vara underskriven
av er och er man. Ulli vill vara ute och leka. Han äter mycket lite, men jag tror det
blir bättre. Ulli har genast känt igen oss när han kom. Jag och min man tackar er
alla för allt vad ni har gjort för Ulli.
Många kära hälsningar från
Ulli och Lisa Heydemann
Wolfenbüttel 3/7 1953
Kära familjen Johansson
Hjärtligt tack för brev, inbjudan och Ullis paket. Vi har fått allt utan problem. Den
svenske konsuln i Tyskland vill ha en inbjudan på svenska, den andra godkänner
han inte. Kanske kan ni tala med er pastor och han ordna inbjudan som han gjorde
första gången. Om inte det går att ordna är ni vänliga och skickar mig i alla fall en
inbjudan på svenska. Då kan vi börja ordna med det här – det börjar bli ont om tid,
för den sista bussen kör i början av augusti från Tyskland till Sverige. Jag ordnar ett
pass till Ulli, som ni sedan kan förlänga. Det beror alltså på hur snabbt det går med
inbjudan (bäst om det blev som första gången och ni kunde vända er till er pastor,
för han vet vad som gäller) annars skriv en inbjudan till oss på svenska. För oss är
det inte lätt, men för Ulli blir det bättre om han får komma så fort som möjligt. I
augusti åker den sista bussen för sommaren sen blir det föst i oktober igen. Om ni vill
skicka livsmedel till Ulli skulle vi bli mycket glada, men ingenting till oss. Vad ni
skickar till Ulli spelar inge roll. Ni vet ja vad han äter och vad som är bra för
honom. Ulli frågar efter er alla. I går kväll sa jag till honom ”du måste ropa mamma
till mig”. Då sade Ulli nej – du är min Lisa och gav mig en kyss. Han säger bara
mamma till mig när han vill mig något – men han är så gullig. Ulli är ju fortfarande
här när jag har min födelsedag om tio dagar och det är en stor glädje.
Ulli skickar med många kära hälsningar till er alla
Hjärtliga hälsningar
Er lisa Heydemann
Jag och Ulrich 1953
Ulrich i mitten, hemma i Hannover 1955
tillsammans med sina skolkamrater
Wolfenbüttel 16/7 1953
Kära familjen Johansson
Vi har fått Ullis inbjudan och genast skickat den vidare och jag tror att jag om
några dagar vet exakt nar Ulli kommer till er. Pastor Iselau var i Wolfenbuttel till
den 10/7 och är väl nu tillbaka i Sverige. Sista transporten den här sommaren blir i
augusti. Den här gången skickar jag med Ulli en resväska med hans kläder- jag
skriver det för att ni ska veta hur det ligger till, för alla barnen kommer så, eftersom
de inte få ta med sig något. Men jag tror Ulli får det, eftersom han var där föst.
Ulli frågar mycket efter er alla och varje dag säger han att ”Ulli ska åka bussen
idag”. Han vill alltid leka utomhus, men det går bara inte hos oss. På dagarna tar
jag hand om en pojke på 7 år, då mamman arbetar. Jag tror det gör att det blir
lättare för mig när Ulli är borta, för jag har ju den pojken. Vi har inte någon trevlig
lägenhet och på vintern är den så kall, men vi är glada över att få bo ensamma och
inte behöva dela våra rum med fler människor.
Många kära hälsningar till er alla och särskilt många från Ulli.
Er Lisa Heydemann.
Wolfenbüttel 5/8 1953
Kära familjen Johansson
Jag hoppas Ulli har anlänt till Er lyckligt och väl och har klarat av resan. Har han
känt igen er? Är han lycklig över att vara hos er igen? Jag borde absolut följa med
den här gången, har Ulli sagt. Ulli ville packa ner alla sina leksaker och taga med,
Bengt skulle reparera allt som var sönder.
Många hälsningar till er alla och tack för den kärlek och godhet ni visar Ulli.
Er Lisa Heydemann
Wolfenbüttel 16/10 1953
Kära familjen Johansson
Hjärtligt tack för brevet och kortet. Hur länge vill ni behålla Ulli hos er? Vi skulle
gärna vilja ha Ulli tillbaka här i december, eftersom Ullis farföräldrar från Rostock
(östsonen) kommer hit för en tid. De har aldrig sett Ulli tidigare och det vore mycket
tråkigt för dem att inte träffa honom för ingen vet när vi får nästa möjlighet att
träffas, för det är mycket svårt att resa från Öst- till Västtyskland och Tvärtom. Jag
tror ni förstår vad jag menar. Vi här mycket tacksamma mot er och vi vill gärna
skicka Ulli till er igen hela nästa sommar om ni vill det, för vi vet ju att Ulli ör
mycket lycklig över att få vara hos er. Är det möjligt att göra så som jag skriver. Vi
väntar på besked!
Många hjärtliga hälsningar till er alla och tack för den kärlek och godhet ni visar
Ulli.
Er Lisa Heydemann
In under vintriga skuggande salar
kärleken log i var ruta och vrå
det sakta till hjärtat, här ännu talar
här bodde han Ulrich, sitt liv - några år
En efterkrigstid, genom åren
så stilla i en låtsas mors hand
här lyste hans ögon som våren
där blommade livet, uti snötäckt land
Ingen oro och nöd rörde lågan på härden
där var tystnad och ro, för ett barnhjärtas tro
att Gud – ändå fanns, någonstans där uti i världen
På söndagen togs de allra bästa kläderna på när det var dags att gå till
Missionskyrkan i Moheda för Gerda och barnen, för att inhämta nya krafter för kommande
dagars arbete och gärningar och säkerligen också (om än i smyg) be Herren om lite
förlåtelse när hon ibland kände att hon inte räckte till för alla människor.
Tre månader går väldigt fort.
Korrespondensen var livlig mellan Gerda och Lisa. Snart stundade Ullis hemfärd till
Wolfenbuttel. Gerda var inte glad men hon sände ett sista brev till Lisa och bad att Ulli skulle
få stanna ytterligare några månader. Om inte så kunde ske så ville hon ha ett löfte om att
han fick komma tillbaka med det snaraste. Så var dagen kommen då Gerda måste tar farväl
av Ulli. Han blev väl överlämnad vid Missionskyrkan och omhändertagen av vana händer.
Gråtande vinkade hon farväl till den lilla pojken. Framför honom låg nu en lång bussfärd men
en pirrande längtan att få träffa mamma och pappa igen övervann alla hinder.
Lisas svar till Gerda kom med vändande post. ”Ulli är åter hos er den 11 juni. Ni måste nog
hämta honom för bussen går inte denna gång till Alvesta. Man kommer att meddela er hur ni
ska göra.
Ulli gläder sig åt er och han vill inte omigen slänga sina skor i vattnet. Han vill vara snäll.
Hemma är han alltid snäll. Han har en något dålig kroppshållning, han sitter och går något
krökt så vi måste säga till honom ibland att räta upp sig. Om inte - kan han få en krökt
ryggrad. Vill ni vara snäll och uppmana honom att sitta och gå rakt! Annars är allt bra med
Ulli. När Ulli var småbarn hade han bara inte fått allt detta som hans lilla kropp behövde, ty vi
hade inte pengar därtill. Därifrån har han också fått sina dåliga tänder. Han måste äta mycket
kalk för att nästa omgång tänder ska bli bättre. Ännu bättre är frukt och grönsaker, men våra
pengar räckte inte till detta. Han har också vistats en tid som nyfödd hos sina farföräldrar, det
var en fin tid för honom. Det är synd att zongränserna skiljer oss nu ifrån dem. Vi är så
lyckliga och tacksamma att ni åter bjudit Ulli till er, han trivs hos er och han vill inte vara
hemma hos oss. Men det ska bli stor glädje när Ulli nästa gång kommer hem igen. Tack för
att ni finns. Kära hälsningar Lisa”.
Es ist ein Ros entsprungen
Ett av många underbara julkort som kom till Hedslund från Tyskland
Under de veckor Ulli var hemma hos sina föräldrar, strövade Gerda dystert igenom huset på
Kronobergshed. Hon sökte utan hopp, tyckte hon, efter något som kunde tända ett
igenkännande ljus efter grabben. I en byrålåda låg några fotografier; de flesta föreställande
Ulli i olika situationer. Hon granskade dem intensivt. Om detta var mitt barn, tänkte hon,
måste han väl komma ihåg någonting om henne. Det måste bara ha etsat sig fast något hos
den lille pojken som gjorde att han ville komma tillbaka. Hon hade länge varit orolig över att
släppa iväg honom men med tiden avtog vaksamheten. Kriget var ju trots allt slut, det kunde
bara inte hända honom något.
Emellanåt tittade hennes vänner in: Maria Medin, Gulli Bruer, Anna Thörn, Aina i Solhem
m.fl. Alla fick de samma intryck, Gerda saknade pojken, han var hennes allt, omtyckt och
hennes alldeles egen ögonsten.
Ulli kom sedan att återkomma många gånger till Hedslund. Under dessa år hade man också
börjat förvandla det gamla exercisfältet till kommande flygplats för transport av rikstidningar.
Det blev en spännande period för Ulli med alla dessa flygmaskiner utanför knutarna. Ofta
avbröts vardagen genom att Gerda och Ulli gjorde en busstur in till Växjö för att shoppa
något extra till honom.
Den stundande julen kom närmare.
Oskar jobbade nu halvtid efter sin svåra olycka. Ulli tittade med stora ögon på de
kvarvarande fingerstumparna.
– Vad har du gjort ”Ossar” med handen? Du mussen de andre fingern habest.
Gerda skakade på huvudet:
- Lilla barn – do mussen försteen, Oskar habe de fingern forloren in de maskinen und haben
nicht fingern mehr.
Ulli nickade, men hade ändå inte hunden ”Jocke” bitit honom, tro? Gerda satte sig vid den
gamla skolorgeln: Snart är det jul och är ni riktigt snälla kommer tomten och för honom och alla andra ska vi
sjunga; nu tändas tillmätta antal tog slut snabbt ibland och naturligtvis skulle Ulli på många
gårdar ha en extra stor kram och en karamell. Gerdas lilla skyddsling var smått exotisk för
många. Det var dagar då försäljningen inbringade 84 kr och det var en rejäl summa pengar
på den tiden! Dikterna kostade 50 öre st. och när tryckkostnaderna var betalda blev det en
bra slant över för Gerda att ytterligare spendera på hjälpbehövande undernärda barn både
inom och utom socknen. tusen juleljus ………
Nu stämde hon upp i ”Fjäril vingad syns på Haga”, mellan dimmors frost och dun” vilken
följdes av ”Röd lyser stugan bak hängbjörkens slöja, känner du hemmet från barndomens år”
På kvällen blev det högläsning ur någon bok. Ullis ögon tindrade som i Wilhelm PetersonBergers visa ”Som stjärnorna på himmelen, när natten faller på”. Så tindrades hans ögon, så
klara och så blå, så röder var hans mun som rosorna i lund om våren. Allt stämde in med
undantag av att Ulli hade bruna ögon och det gillade Gerda. Genom alla sånger som sjöngs
och finstämd högläsning, lärde Ulli sig efter hand en förstålig svenska, vilket mamma Lisa
kom att påtala i flera brev.
”Inlärningen av svenska ska ske lagom, han glömmer bort sitt modersmål annars”, påpekade
hon och det var inte helt bra. Men det fanns ingen anledning till oro. Gerda hade lärt sig en
förståelig tyska och klarade galant att matcha Ulli i sitt tyska språk. Hon var en utmärkt
lärarinna men hade en påtalig fasthet, när det gällde psalmverser De skulle kunnas utantill,
där fanns inget ångerköpt! Om och om igen spelades och sjöngs de, tills de kunde läsas och
sjungas som hon ville.
Oskars tid som sjukskriven hade tärt på kassan, och efter hand accepterade också Ulli att
Oskar hade en ovanlig hand med små fingerstumpar på. Gerda fann på råd när det gällde att
förstärka kassan. Hon gav ut en liten diktsamling som tryckts på Elof Lindströms tryckeri. Det
blev sedan ett av barnens hedersuppdrag att besöka stuga efter stuga, by efter by, ibland
med Ulli på pakethållaren. Tanter och farbröder öppnade välvilligt sina dörrar, lyssnade till
den inövade berättelsen med en speciell hälsning från Gerda. Flera exemplar såldes och i en
del familjer var givmildheten extra stor. Det tog sig uttryck i att flera exemplar inköptes, vilket
innebar att dagens
Ulrich - ett barn av sin tid
Också den sista hemresan nalkades med stomsteg, snart skulle Ulli åka hem till Tyskland för
alla sista gången. Hans skolgång stod för dörren, det hade mamma Lisa påtalat i flera brev.
Underförstått hade Gerda gärna följt med honom hem men omständigheterna medgav inte
detta. Alltför många minnen trängde sig på av alla de underbara lyckliga dagar de haft
tillsammans. Om minnena bara var drömmar så var de ändå ljuvliga drömmar, levande och
ofantligt dyrbara för henne. Strömmen av tröstande människor tog inte alltid notis om henne
där hon ibland satt försjunken i minnen och djupa tankar. De kunde inte fatta att hon ibland
såg honom komma gåendes tillbaka med raska steg och tala med sitt snabba ordflöde. Han
hade inte glömt bort henne och minnena var många, när han i vuxen ålder i början på 1970talet åter stegade in över tröskeln på Hedslund. Nu var han lång och reslig med lyckliga ögon
när han åter kramade om Gerda. Det knöts an till något som avbrutits för många, många år
sedan. På köksstolen satt Oskar och myste och sugande på sin kära rökpipa försökte han se
oberörd ut – en familjefar vars lugna förnöjdhet bara förändrades av en liten godmodig
grimas när han tittade ut genom bomullsgardinerna. Denna sinnesstämning gör dagen varm
och får köket att se ombonat och hemtrevligt ut.
Ett kvistigt renskurat golv sågs mellan dörrarna och framför diskbänken löpte färgglada
trasmattlängder medan bordet pryddes av en klarblå vaxduk och i fönstersmygen sågs
blommande krukväxter. Kaffet smakade förvånansvärt gott denna kväll, mest för att de nu
var tillsammans igen. Ulli hade nu ett eget liv och huset med de välkomnande upplysta
fönstren som han hade närmat sig i mörkret, hade gett honom hans andra hem. Han återkom
flera gånger men när han sista gången kom till Kronobergshed, för att gå mot den välkända
dörren, var det ingen som öppnade Han efterfrågade de han sökte i granngården men kunde
bara få beskedet att Gerda och Oskar hade gått ur tiden.
Minnet av de solbelysta dagarna tillsammans med Ulli lever kvar och ibland tycks man höra
den gamla orgelns spruckna toner, frambringande Gerdas egna skrivna och sjungna visor;
I uppbrottets stund görs en resa i tiden
I augusti 1960 hade Tysklandskommittèn tillsammans med andra församlingsmedlemmar
planerat att göra en resa i tiden, ned till Tyskland för att återse gamla vänner, se omtalade
platser och träffa en del kära gamla anförvanter och deras små skyddslingar. Resan startade
från Alvesta kl. 11.30 och vid 16-tiden var sällskapet ombord på färjan som tog dem till
Helsingör. Färden gick vidare genom Danmark i strålande sol och kl.18.30 är de framme vid
Stora Bält. De äter middag bestående av oxkött, bacon och potatis och som dessert glass.
Färden över till Tyskland gick snabbt och passkontrollen passeras snabbt, då alla pass och
handlingar är i sin ordning.
Många började somna i bussen och en och annan snarkning hörs och snart sover alla utom
chauffören. Mil efter mil försvinner bakom dem och kl. 03.00 på morgonen är sällskapet
framme vid Eckenförde barnhem där de blev insläppta redan kl. 06.00. Några tar sig en extra
titt på det vackra området medan andra vill tvätta sig i sjöns klara vatten. Efter att ha hälsat
på syster Rut fortsätter färden mot Hamburg. Det är friskt och skönt och solen bryter på nytt
fram genom dimman. Efter en stund stannar bussen för morgonkaffe. Signe tar fram gitarren
och de sjunger några sånger och Margit läser några verser ur bibeln och avslutar med en
morgonbön. Braunschweig var slutmålet men först skulle ytterligare några städer passeras,
bl.a. medeltidsstaden Celle med sin gamla bebyggelse. Kl 15 00 är gruppen framme i
Braunschweig efter en hundra mil lång färd. Logi är beställt på Hotell Monopol. Efter att ha
intagit dagens måltid, åkte Bärbel, Margit och Helga med spårvagn ut till en flicka, som
tidigare varit i Sverige och som Margit känner och de träffar också flickans föräldrar.
Tillbaka på hotellet, bjöd fru Baumgart på glass och omkring kl. 21.00 var det dags att krypa i
säng för att nästa morgon vakna kl. 05.00. Helga kunde inte motstå lusten att på nytt träffa
sin tidningsgumma som hon stiftat bekantskap med förra året. Hon står där på gatan med sin
tidningspacke, vilken försvinner med en strykande åtgång. På gatan är trafiken i full gång,
staden har vaknat till en ny dag.
Samma dag besöktes Volkswagenfabrikerna, med över 40 000 anställda. De välkända
bilarna kom ut på ett löpande band - 3 700 exemplar per dag. Efter besöket gick färden till
Helmstedt för att resenärerna skulle få se en skymt av zongränsen mellan väst och öst.
Färden fortsatte till Dankeskirche, där de fick träffa fru Baumgart och pastor Flink. Det är en
underbart vacker kyrka och pastor Flink höll en kort andakt, tolkad av Ulla Iselau och man
sjöng även en psalm innan det bjöds på glass och kex. Nästa hållplats på resan var
Madamenwegbunker, där det bor omkring 400 vuxna och 300 barn. Det var beklämmande
att se alla dessa arma människor och dessa barn som måste växa upp i denna hemska
miljö. På kvällen blev det ett evangeliskt möte i en närliggande skola. Det bjöds både på
sång och vittnesbörd av tyskar och svenskar. Ulla Iselau gjorde en stor insats som tolk hela
tiden. Några drack en kopp kaffe på Residenskaffèt och gick sedan till sängs efter en
fulltecknad dag.
Nästa dag fortsatte färden till Harzburg och Ockertalsperren och med dess utsikt över
blånande höjder gavs ögat en vacker syn genom berg och dalar. En linbana tog dem upp
900 m för att utsikten skulle förstärkas ytterligare. Färden fortsatte ned för de väldiga
backarna och in mot Braunschweig där bl.a. varuhus påföljande dag fick ett extra besök. Vid
middagstiden samlades de vid Bahnhof, där många tyska vänner mött upp för ett ”Auf
wiedersehen” och många ”Grusseen till Schweden”.
Färden gick åter mot Hamburg och trafiken glesnade fram mot natten när resan gick vidare
genom Neumünster och Kielkanalen och snart var de framme vid gränsen och
passkontrollen.
Övernattning gjordes på den danska sidan för att nästa dag fortsätta färden genom böljande
sädesfält hem till kära Sverige och Alvesta.
13 augusti 1960
Helga Carlberg
Trots all vemod för mödrar och flyktingbarn
kom ljuset och skingrade de mörka och tunga dagarna och någonstans fanns trots allt,
hoppet och kärleken att Gud fortfarande omslöt människor genom Jesu utsträckta hand till
försoning. Han lät till sist förnuftet segra och ge de överlevande barnen ett kärleksfullt liv,
med hopp om en gryende, spännande framtid.
Studiet av folkmord och folkmordsliknande situationer är ett relativt nytt forskningsområde i
Sverige. De avhandlingar och andra vetenskapliga arbeten som producerats har i första
hand berört problemställningar relaterade till Förintelsen och då framför allt Sverige och
judeförföljelserna, Den svenska diplomatins agerande, Svensk flyktingpolitik och Judiska
flyktingbarn i Sverige.
Wolfenbüttel
Är en liten stad med ca 70 000 invånare. I omgivningen finns gamla fina slott samt en
gammal bevarad återuppbyggd stadsdel. Staden har en rad kända Museum och i staden
finns Niedersächsisches stadsarkiv placerat. Sevärd kyrka är Mariakyrkan.
Braunschweig
Är idag en Industristad med ca 300 000 människor. Staden har egen flygpalts och flera
tekniska universitet, konstskola och en cykologisk och teknisk anstalt. Kända kyrkor är
Domen, Ägidienkyrkan och Martinkyrkan. Staden har också en kvarvarande stadsdel med
gamla fina hus, en mycket vacker Zoologisk park samt ett och annat sevärt gammal slott.
Eckernförde
Ligger 30 km från Kiel och har idag ca 40 000 invånare. Känd som kur och badort, med salta
bad i Östersjön. Där finns också fina sportanläggningar och en vacker Kyrka: Nikolakyrkan
med sitt berömda vackra barockaltare.
Fast åren har svunnit, jag ännu har kvar
ett minne från barndomens tid
det minnet är vackrast av allting jag har
det minnet är helgat av frid
O, ljuvliga minne, dröj stilla hos mig
ty nu vill jag starta den färd
som leder från vardagens knaggliga stig
tillbaka till bardomens värld
Jag går till det hem tanken dröjer invid
det hem dit minnena trår
och åter jag finner den lycka och frid
som förr under hänsvunna år
Jag gläntar på dörren, en strimma av ljus
bryter fram och omsluter mig ömt
det är så förunderligt rikt detta hus
här blir ingenting utanför glömt
I fönstret syns blomma en röd balsamin
bakom gardinernas vitstärkta tyll
ett nyskurat golv, en spis vit och fin
en förunderlig fridsam idyll
På golvet där leker ett barn på en filt
medan syskon ser andaktigt på
hur den lille som ler så piggögt och milt
just, försöker att lära sig gå.
Stjärnorna tändas och slocknar i natten
strängarna stämmas och brista igen
över min farleds mörknande vatten
lyser, en stjärna över barndomens hem.
Gerda Andersson
Elof Lindströms tryckeri 1952
Källitteratur
Hans Lindberg
Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936 – 1941.
Ingrid Lomfors
Förlorad barndom – återvunnet liv.
Ingvar Svanberg & Mattias Tydèn
Sverige och förintelsen.
Kronobergsarkivet
Tysklandskommittèns arkiverade årsberättelse över sitt arbete med flyktingbarnen i Alvesta.
Helga Carlbergs
Efterlämnade anteckningar vid ett återbesök i Braunschweg1960.
Ulla Iselau
Personliga erfarenheter och engagemang för flyktingbarnen,
dokumentation, berättelse och bilder.
Gerda & Oskar Andersson
Fadderföräldrar, efterlämnade anteckningar och skrifter, korrespondens och bilder.
Lisa Heydemann
Korrespondens och bilder
Varta Ausgabe 1998
Mairs Geographischer Verlag Ostfildern bei Stuttgart.
Anna-Klara Nilsson
Språklärare
Alvesta 7 november 2014
Kennedy Andersson