ARABISKA VÅREN Mzungu, jambo! Sovjetisk sjukvård
HUGIN&MUNIN Medlemstidning för Befälsföreningen Militärtolkar - 3/2012 - september ARABISKA VÅREN Mzungu, jambo! Sovjetisk sjukvård - Något att minnas? Redaktören har ordet HUGIN&MUNIN 3/2012 – september Hugin & Munin är Befälsföreningen Militärtolkars medlemstidning. Tidningen distribueras i tryckt format till föreningens medlemmar, men finns också på www.militartolkar. org. Adress Befälsföreningen Militärtolkar Box 24130, 104 51 Stockholm Chefredaktör Karolina Lindén [email protected] Grafisk redaktör Ylva Winsnes Ansvarig utgivare Erik Malmberg [email protected] Tryck Wikströms Tryckeri, Uppsala ISSN 1654-9937 Styrelsen i MT Erik Malmberg, ordförande Erik Andermo, vice ordförande Peter Möller, sekreterare Philip Reznik, kassör Karolina Lindén, chefredaktör Hugin & Munin Victoria Lindberg, ansvarig för kvinnligt nätverk Edvard Wiman, ansvarig för Tolkpoolen Gustav Axelson, ansvarig för mentorprogrammet Olof Kollinius, marknadsföringsansvarig Anton Larsson, jubileumsansvarig Postgiro 59 895-3 Orgnr 802402-4930 Annonsbokning [email protected] Adressändring [email protected] Anmälan till nyhetslista [email protected] Omslag Foto: Flicka vaktar boskap i Qushtepa, Afghanistan Källa: Försvarsmakten Frihet är ett ämne som ständigt är på tapeten både i Sverige och utomlands. Det kan innebära många olika saker: Frihet att välja själv, frihet skapad av sociala skyddsnät, frihet från våld och förtryck och friheten att uttrycka sitt hjärtas mening. Anledningen till detta är inte bara de efterverkningar befrielse har i ett samhälle, utan vad det gör med oss människor. Min övertygelse är att den som en gång smakat friheten aldrig kan gå tillbaka till någon annan diet. För det händer något med en människa när hon släpps fri. Hon blommar ut och växer med uppgiften av att ta ansvar för sitt eget liv på ett helt nytt sätt. Frigörelseprocessen för ett folk är inte nödvändigtvis särskilt annorlunda från den process som pågår under tonårstiden då ett barn frigjort sig från sina föräldrar. Under processens gång är det vanligt – ja, rent av förväntat – att pendeln svänger mer eller mindre kraftigt mellan olika åsikter, värderingar och identiteter, innan den vuxna personen så småningom tar form. Trots dessa svängningar säger själva frigörelseprocessen något om vilken typ av vuxen barnet kommer bli, och i metaforens förlängning vilken typ av demokrati det frigjorda folket förhoppningsvis utvecklas till. Av den här anledningen är det senaste årets utvecklingar i Mellanöstern med den arabiska våren högst intressanta för att se i vilken riktning de arabiska staterna är på väg. Frigörelsen har precis börjat, och redan har vi kunnat se att det kan vara både fröjdefullt och smärtsamt att ta ansvar när friheten är alldeles ny. När man har avsatt en ledare utan att samtidigt presentera en ny ledare som garanterar revolutionens värdegrund, vad säger då att utvecklingen kommer att gå i rätt riktning? Frihet är det sammanhållande temat för det här numret av Hugin & Munin. Numret innehåller en uppföljning av den arabiska våren, en betraktelse över sjukvården i forna Sovjetunionen och det medicinska läget i östra Kongo. Punkbandet Pussy Riots performance i Frälsarkatedralen diskuteras och dessutom får vi ett referat från GU-jubiléet. Vi får följa med både till sommarkurserna i Tylebäck och till Esfahans kristna kvarter. Som grädde på moset ger oss Magnus Dahnberg en orientering i användandet av presens – en nutidsorientering. Slutligen har jag nöjet att välkomna Hugin & Munins nya redaktionsmedlemmar och efterlysa en illustratör. Om du är intresserad av bild och form och gärna illustrerar tidningens artiklar – tveka inte att höra av dig! Trevlig läsning, Karolina Lindén Chefredaktör MT:S KALENDARIUM 27-28 oktober (prel.) Helgkurser i språk på Tolkskolan 8 november Höstföredrag 29 november After Work Stockholm 5 Läs mer på www.militartolkar.org MT-vänner! Så har då sommaren blåst förbi igen, något svalare än vad de flesta hade hoppats men förhoppningsvis ändå med en viss semesterkänsla. För MT:s del inleddes sommaren med vårt moderförbund Förvarsutbildarnas riksstämma, som gick av stapeln i Stockholm den 9-10 juni. Det var inte vilken riksstämma som helst i år, då den sammanföll med förbundets 100-årsjubileum. Det är ganska intressant att se att detta jubileum, ett konstaterande av en lång tradition och kontinuitet, inträffar samtidigt som en av de största omvälvningarna i försvarets historia. Försvarsutbildarna har under de senaste åren märkt av den hårda verkligheten och har kämpat med minskande medlemsantal och ett allt svagare existensberättigande. Därför var det med en märkbar lättnad och upprymdhet som det under riksstämman kunde konstateras att vinden har vänt och medlemsantalet är på väg uppåt. Ett förbund som den senaste tiden mer eller mindre har tvingats leva dag för dag kunde nu blicka framåt och presentera sin plan för hur man ska följa Försvarsmakten in i den nya framtid som det kontraktsbaserade försvaret innebär. I samband med detta presenterades en vision för hur Försvarsutbildarna även i framtiden ska vara det naturliga valet inom frivilligrörelsen vad gäller försvarsupplysning och kompetensutveckling. Vid utarbetandet av visionen har MT bidragit med synpunkter, framförallt vad gäller specialförbundens roll samt vilken värdegrund som Försvarsutbildarna baserar sitt arbete på. Som specialförbund har MT en mycket viktig roll genom att erbjuda utvecklande kurser till våra medlemmar samt bistå med tolkresurser till Försvarsmakten och andra myndigheter. Vad gäller kursverksamheten genomfördes v. 26-27 för tredje året sommarkurser på Tylebäck. Glädjande nog har omdömet varit mycket positivt och vi ser redan fram emot nästa år. Hösten kommer även som vanligt att bjuda på repetitionskurser i Uppsala. Vad gäller resursförmedling är efterfrå- gan på våra medlemmar stor, dels från Försvarsmakten men även från flertalet andra myndigheter. Den största utmaningen för MT nu är att ge stöd åt Tolkskolan i rekryteringen av nya elever. Rekryteringsunderlaget har minskat med det nya systemet och det krävs nu en större insats för att upplysa ungdomar om och intressera dem för den fantastiska utbildningen som Tolkskolan erbjuder. MT kommer under hösten att aktivt samarbeta med Tolkskolan för att nå ut till nya specialistofficerskandidater. Håll utkik i Hugin & Munin om hur det har gått! Erik Malmberg Ordförande I DETTA NUMMER s 4 Hugin & Munins nya redaktion | s 5 Gammalt och nytt under (halländska) solen s 6 Sovjetisk sjukvård - Något att minnas? | s 8 Mzungu, jambo! | s 10 Brott och straff | s 12 Oviss framtid för Egypten s 13 Sudan går en stormig höst till mötes s 14 Utmaningar för det nya Libyen | s 15 Syrien på väg mot sammanfall | s 16 Nya Jolfa, Esfahans okända kristna kvarter | s 17 En gång tolk... | s 18 Språkspalt | s 20 Tolkutbildning på Tolk- och översättarinstitutet HUGIN&MUNIN 3/2012 3 Hugin & Munins nya redaktion REDAKTÖRER Karolina Lindén, chefredaktör Karolina gjorde sin värnplikt på Tolkskolan 08/09 med arabiska som språk. Efter ytterligare språkförkovran i Damaskus arbetade hon ett år som tredjesekreterare på ambassaden i Khartoum. Idag studerar hon Industriell ekonomi vid Lunds tekniska högskola och ägnar fritiden åt sång, litteratur och MT. Ylva Winsnes, grafisk redaktör Ylva gjorde värnplikten på Tolkskolan 08/09 med persiska och dari som språk. Efter tjänstgöring i Afghanistan ägnar hon sig numera åt studier i Teknisk fysik, och när en ivrig förhoppning om att återvända till Iran med omnejd i framtiden. Träning av olika slag, språkstudier och att göra Hugin och Munin till en tilltalande tidning är andra saker som Ylva gärna sysslar med. SPRÅKANSVARIGA Erik Tropp, ryskansvarig Erik gick Televapenutbildningen i ryska 06/07 och har varit studie- och yrkesverksam inom språkområdet sedan dess. Han vill verka för att belysa den slaviska världens mångfald – och den mångfald erfarenheter våra medlemmar har därifrån – och söker gärna skribenter med de kunskaper och berättelser som gör föreningen unik. Oskar Ottosson, dariansvarig Oskar gjorde sin värnplikt på Tolkskolan 09/10 och läste där dari. Därpå följde fortsatta studier i persiska och statskunskap på Uppsala Universitet. Våren 2011 bodde han i Teheran och fortsatte sin språkförkovran där en termin. Numera läser han juridik i Uppsala och ägnar tid åt scouting och träning. Han har även arbetat med ensamkommande flyktingbarn. William Sundelin, arabiskansvarig Hugin & Munin söker illustratör! Är du intresserad av bild och form och tycker om att teckna, rita eller illustrera? Hör då av dig till redaktionen! Vi söker nu en Bildansvarig till tidningen som kommer att ansvara för tidningens bildmaterial och som vid behov själv kan illustrera. Tveka inte att höra av dig till [email protected], så får du veta mer! William läste arabiska på TolkS 10/11. Efter examen fortsatte han att studera arabiska vid Uppsala Univeritet. I början av 2012 arbetade han åt EF Education First i Saudiarabien men är nu tillbaka i Uppsala och läser där politices kandidatprogrammet. Fritiden går åt till träning, läsning och till att teckna. Både granatkastning och textläsning hanns med under kursveckorna i Tylebäck 4 HUGIN&MUNIN 3/2012 Gammalt och nytt under (halländska) solen Skribent: Karolina Lindén, TolkS 08/09 Samtalsteknik var den stora nyheten på årets sommarkurs i Tylebäck, där det förstås även erbjöds språkförkovran i ryska, arabiska, dari och franska. Intressant och lärorikt konstaterar Peter Möller, MT-styrelsens ansvarige för kurserna och nöjd deltagare. Skribent: Peter Möller, TolkS 06/07 Foto: MT Regnmolnen låg tunga över Halmstad centralstation när tågen med förväntansfulla kursdeltagare rullade in den 24 juni. Oavsett om man skulle delta en eller två veckor var alla redo att sätta tänderna i de språkliga utmaningar som stod på menyn. Den något mer anrika repetitionskursen gavs på fyra språk och till och med under rasterna flög funderingar om grammatiska knepigheter på ryska, arabiska, dari och franska kors och tvärs. Med facit i hand kan man konstatera att den första veckans övningar fick mycket goda omdömen av deltagarna, inte minst tack vare de enastående lärarinsatser man lätt tar för givna. Under den andra veckans tillämpade övningar var upplägget inte lika väl beprövat och utformningen hade anpassats något efter synpunkter från fjolårets kurs. Genomgången av samtalsteknik koncentrerades till en förmiddag, vilket gav kursdeltagarna Undervisning i ryska HUGIN&MUNIN 3/2012 desto mer tid att omsätta sina nya eller uppfriskade kunskaper i praktiken. Förhandlingssituationer, tolkningsövningar och utfrågningar vävdes samman på ett givande sätt där det inte alltid var lätt att samtidigt tänka på vad man ville säga och hur man skulle säga det. Oavsett vilket moment som för tillfället övades var deltagarna tvungna att prata, prata och åter prata på sitt typspråk. Övning följde på övning, med lämpliga doser synpunkter från lärarlaget instuckna med jämna mellanrum. Samtliga deltagare kände nog att flytet förbättrats betydligt när det var dags att runda av den andra veckans övningar och återvända till verkligheten. Även här visade utvärderingarna att kursen att den varit mycket uppskattad och det gav en tydlig fingervisning om att de förändringarna som gjorts överlag varit positiva. Utöver undervisningen gavs naturligtvis tid för trevligt samkväm, och under fyspass och kvällar spelades ” Under rasterna flög funderingar om grammatiska knepigheter på ryska, arabiska, dari och franska kors och tvärs” såväl fotboll och volleyboll som kubb och boule. Naturligtvis gick också den traditionella fälttävlan av stapeln med ett synnerligen utmanande språkprov konstruerat av Hans Hultqvist. Utryckningsmiddagen i slutet av andra kursveckan gav som brukligt är tillfälle till en rad bejublade musikaliska prestationer. Men hur gick det med de där regnmolnen? Jo, till och med ruskvädret var efter hand tvunget att ge med sig och kapitulera för den halländska solen. Förhoppningsvis återses vi nästa år, och kanske hittar ytterligare några tolkar vägen till Tylebäcks kursgård veckorna 26 och 27 sommaren 2013! • Chefen för språksektionen Kn Hanna Jungwalius håller presentation för kursdeltagarna 5 Sovjetisk sjukvård – Något att minnas? Att genomgå värnplikt på TolkS mot slutet av kalla kriget gav stor respekt för den sovjetiska militärmakten. Tankarna om hälso- och sjukvården i gamla Sovjet var inte lika respektfulla, på goda grunder. Jan Kilhamn gjorde två resor till sjukhus och vårdinrättningar i Sovjet/OSS under början av 90-talet i Röda Korsets regi, och berättar om kvalitén på den gamla goda tiden… Text och foto: Jan Kilhamn, TolkS 81/82 När man antogs till TolkS i början på 80-talet var det inte klokt att diskutera eventuella planer på att läsa medicin, då Försvarsmakten såg en risk att tolkarna försvann bort från gråbrungröna förhörsplutoner till läkarroller inom marinen eller flyget, som ju hade snyggare uniformer. Detta till trots var vi fyra ur en kurs på 30 tolkelever inom GU 1981/82 som valde att läsa medicin efter TolkS, för min del trodde jag då att det innebar slutet på ryskan. Helt fel visade det sig – efter avslutad utbildning dök det upp möjligheter bara man var nyfiken. Så dags hade också läkarbristen fyllts i försvaret och man kunde få vara kvar som tolk! Karelen 1991 Första chansen till en närkontakt med rysk sjukvård kom vintern 1990/91: Sovjet hade gått i småbitar, infrastrukturen skälvde och i media talades det om svält i Leningrad och Karelen. Finska och Svenska Röda Korset utrustade en delegation för att kartlägga behoven på sjukhus, barnhem och andra vårdinrättningar, och jag deltog som representant från Sverige. Finska Röda Korset sände tre representanter; en sjuksköterska, en kirurg och en transportexpert, alla med erfarenhet från akuta katastrofer i till exempel Afrika. Mitt bidrag var att kunna ryska men inte så mycket sjukvård, då jag endast kommit halvvägs i allmäntjänstgöringen. Vi åkte in till Leningrad tidigt i januari 6 1991, och det tog mina finska kollegor 24 timmar att konstatera att ”This is not a catastrophy”, varvid de raskt bytte fokus och började leta bastu. Lyckan var stor när en fin bastu med utsikt över Finska viken återfanns nära en kycklingfabrik, och tillsammans med de ryska värdarna smiddes planer på att skeppa autoklaver man behövde på sjukhuset med segelbåtar från Helsingfors. ” Det tog mina finska kollegor 24 timmar att konstatera att ’This is not a catastrophy’, varvid de raskt bytte fokus och började leta bastu” Frånvaron av medicinsk katastrof innebar givetvis inte brist på behov: man saknade mycket som var standard inom sjukvården i väst vid den tiden. Dock absolut inte mat eller essentiella läkemedel, utan specifik utrustning, såsom ultraljudsapparater och diagnostiska snabbtest, vilka man visste fanns i väst men var frustrerade över att inte ha tillgång till – och man var pinsamt medveten om att även nyproducerad sovjetisk medicinsk apparatur var föråldrad. Tidigare kunde man byta varor inom Comecon, men nu krävdes hårdvaluta för att köpa apparatur och läkemedel från till exempel Ungern, som hade en hyfsat välutvecklad farmaceutisk industri. Bistånd från väst anlände, men inte den medicinska utrustning man önskade; till exempel hade man fått 738 ton konserverat bröd ur tyska lager, skeppat till Leningrad. Dålig matchning mellan behov och vad som sänds är tyvärr ett återkommande tema vid biståndsinsatser. Från Leningrad fortsatte vi vår resa upp i Karelen. Vi hade med oss en guide (som inte kunde läsa kartan förstås), namn och adresser till den lokala Röda Korsföreningen i Petrozavodsk, och besökte framför allt barnhem och ålderdomshem i småorter som Medvezjegorsk (Karhumäki heter det egentligen, rättade finnarna), Velikaja Guba, Pitkjäranta och Niemelenhovi. Institutionerna hade varm och vänlig personal, och uppgav att de största behoven var bland annat linoleummattor, tegel, leksaker och skidor till barnen men absolut inte mat. En föreståndare gav uttryck för förhoppning om att sjukhus, barn- och ålderdomshem skulle förses med det väsentligaste, ”Ni förstår, barnen kommer alltid först hos oss”. För övriga boende var mycket ransonerat – till exempel 2 kg kött och köttprodukter per månad, för de över 21 års ålder två flaskor vodka och en flaska vin. Efter tio dagar av besök på olika vårdinrättningar åkte vi över gränsen till Finland i Värtsilä, och skrev en rapport i Savonlinna som beskrev behoven, varefter Finska Röda Korset lämnade visst stöd – Karelen har alltid haft en särskild plats i finnarnas hjärta. HUGIN&MUNIN 3/2012 Vänster: Ryggbehandling, Karelen 1991. Elektricitet i rumpan, troligen ofarligt men gör det någon nytta när byxorna är på…? Höger: Tandvård, OSS 1991. Behandling på tandvårdspoliklinik. Man skriker nog mindre om det är fler i rummet som lyssnar OSS 1992 Ett år senare var det dags igen, men nu i lite större skala. Internationella samfundet hade fått upp ögonen för stora behov i nuvarande OSS, och en delegation med 30-talet representanter från biståndsorganisationer som Internationella Röda Korset, UNICEF, USAID med flera sändes på en fyraveckorsturné för att klarlägga hjälpbehovet i samtliga delrepubliker. Delegationen med inriktning på sjukvård och bistånd som åkte från Bryssel i februari 1992 leddes av en amerikansk och en japansk läkare. Logistiken samordnades av NATO, vilket innebar att vi flögs runt i en Boeing 707 tillhörande en AWACSspaningsenhet (AWACS står för Airborne Warning And Control System), dock utan antenn på taket. Besöken var i regel två dagar per republik, och vi såg framför allt sjukhus och mottagningar runt huvudstäderna. Vi började i Moskva och arbetade oss runt OSS moturs, via Minsk, Kiev, Kisjinev och så vidare. Generellt blev behoven större ju längre söderut vi kom, men återigen var det inte skriande humanitära behov av mat och essentiella läkemedel, utan önskelistor på medicinsk utrustning från väst. Medicinarna i delegationen var dock överens om att man skulle vinna mest på att sortera ut oprövade och verkningslösa behandlingar, och de starkaste intrycken från sjukhusbesöken kom från olika bisarra terapiformer. Vi visades en rad udda behandlingar med elektricitet, HUGIN&MUNIN 3/2012 värme, syrgasdrinkar med mera. Förment strålningsskadade patienter från Tjernobyl-området behandlades med dropp var fjärde vecka, det vill säga placebo. Vårdtiderna var rejält längre än i väst. Chanserna att hitta de mest behövande var inte heller alltid de bästa; i Moskva önskade vår japanske ordförande att vi skulle hälsa på hans kollega dr Fjodorov, känd för sin ögonklinik där man korrigerade synrubbningar kirurgiskt, på löpande band. Vi andra hade svårt att se att de största behoven fanns på en klinik med goda intäkter från utländska patienter. Några av oss ” Bistånd från väst anlände, men inte den medicinska utrustning man önskade; till exempel hade man fått 738 ton konserverat bröd ur tyska lager, skeppat till Leningrad” smet då från den guidade turen hos Fjodorov, tog tunnelbanan och åkte till ett barnsjukhus med inriktning på leversjukdomar, vilket ledde till en rejäl uppsträckning på japanska efteråt… De lokala företrädarna från sjukvården var öppenhjärtliga, och uppgav att man gärna ville ha vår rapport för att kunna påverka lokala regeringen, och därigenom argumentera för ökad budget. En annan paradox var gästfriheten; vi letade efter de största humanitära behoven i respektive republik men mottogs som regel av hälsovårdsministern med en lång lista på utrustning man önskade (helst skickad via huvudstaden). Vi visades de bästa sjukhusen och bjöds på överdådiga middagar. Vinprovningen i Moldavien skedde en ovanligt konstrastfylld dag: efter besöket på dispensären utanför Kisjinev med diskussion kring ökande problem med tuberkulos (1.5% av befolkningen i byn insjuknade årligen) åkte vi flera kilometer in i berget, och man berättade stolt att det fanns totalt 150 km tunnlar med 2800 bamsiga tunnor för vinlagring. Vi kom till slut fram till en enorm festsal där Brezjnev minsann haft kalas, och bjöds på lokala produkter - det blev rätt många skålar med tolkande på temat ”дружба народов” (vänskap mellan folken). För min del avslutades rundturen med att flyga ut från Armenien via NATO-basen i Konja, Turkiet. Jag missade därmed tyvärr besöken i de asiatiska delrepublikerna, men min uppskattning av svensk sjukvård var ändå total när jag kom hem till Sverige. Kvalitén på sjukvården i OSS var långt under den vi var vana vid i väst, och min förhoppning var då att den nya öppenheten skulle leda till ökat utbyte med vår sjukvård. Hur det utföll får vi tillfälle att återkomma till i nästa nummer. • 7 Mzungu, jambo! Demokratiska republiken Kongo är världens femte rikaste land vad gäller naturresurser, men på grund av långvarig konflikt ändå världens fattigaste land. Militärtolken Helena Nordenstedt tjänstgör som läkare i östra Kongo och skildrar här en tillvaro fylld av utmaningar, överraskningar och gemenskap. Text och foto: Helena Nordenstedt, TolkS 99/00 När jag går på gatan här är det tydligt att jag inte är en vanlig lokalinvånare. Genast dyker det upp en hord av barn i alla åldrar. De tar min hand, springer några varv runt mina ben och skrattar förtjust åt eller med mig. ”Hej viting” betyder det för dem av er som inte besökt ett swahilispråkigt land på sistone. Sedan i april i år befinner jag mig i Baraka, ett gudsförgätet samhälle vid Tanganyikasjöns nordvästra strand, närmare bestämt i provinsen Sydkivu, längst österut i Demokratiska republiken Kongo (DRK, tidigare Belgiska Kongo, Zaire och Kongo-Kinshasa). Baraka är ett ord av arabiskt ursprung som betyder välsignelse, speglande de första arabernas förtjusning över överflödet av vänligt sinnade, och på fisk välnärda lokalbor, som raskt kunde förslavas och omvandlas till god förtjänst. I mitt värv som läkare på det lokala sjukhuset ser jag dock dagligen bevis för att tillgången på fisk börjat sina och benämningen välsignelse ter sig malplacé på malnutritionsavdelningen. Situationen i östra Kongo kan närmast benämnas kronisk konflikt. Det krig som följde efter att folkmordet i Rwanda spillt över gränsen i mitten på 90-talet, förklarades dock officiellt över år 2003. De senaste 20 åren beräknas ofattbara minst fem miljoner människor ha dödats, och en inte oansenlig andel av dessa våldsrelaterade dödsfall har skett efter krigsslutet. DRK är världens fattigaste land, men ser man till naturresurser världens femte rikaste land. Den 8 förväntade medellivslängden är 47 år. Rent medicinskt innebär arbetet här ett stort antal såväl utmaningar som överraskningar. När jag i Sverige har hand om till största delen geriatriska patienter består 70% av patienterna här av barn under fem år. De vanligaste diagnoserna är ” De senaste 20 åren beräknas ofattbara minst fem miljoner människor ha dödats, och en inte oansenlig andel av dessa våldsrelaterade dödsfall har skett efter krigsslutet” malaria, luftvägsinfektioner, tyfoid och diarrésjukdomar. Trots att vi har väldigt få diagnostiska möjligheter (de vi har inkluderar gudskelov Flicka med halva håret fixat i antennfrisyr snabbtest för malaria och HIV) resulterar de begränsade terapeutiska möjligheterna i att arbetet ändå inte är helt omöjligt. Man behandlar med det man har, i sannolikhetsordning. Skillnaden mot vår mer eller mindre exakta medicin hemma är stor då man här nästan alltid landar i ”antagandemedicin”. Underliggande tuberkulos, HIV och undernäring gör dock att patienterna inte alltid svarar trots rätt behandling och komplicerar därmed antagandeprocessen. Två spektra av sjukdomar som är ytterligt vanliga hemma ser jag knappt röken av här – psykiatriska sjukdomar och autoimmuna sjukdomar (när kroppens immunförsvar attackerar egna organ, såsom sker vid till exempel reumatism, psoriasis och celiaki). Det spekuleras i huruvida anledningen till avsaknad av autoimmuna sjukdomar ligger i det faktum att lokalbefolkningens immunförsvar ständigt är sysselsatt med att försvara sig mot yttre fiender, såsom malaria och allsköns intestinala maskar. En man i USA med den autoimmuna inflammatoriska tarmsjukdomen Crohns skall ha botat sig själv genom att åka till Kamerun och skaffat sig en maskinfektion på okänd väg. Väl hemma i USA igen satte han igång en liten maskfarm och nu är han på god väg att bli rik genom att på postorder sälja maskar till andra med autoimmuna sjukdomar. Det ligger nära till hands att i analogi med ovanstående resonemang fundera på om anledningen till den låga andelen psykiatriska sjukdomar kan ha en liknande bakgrund. Här har gemene mans hjärna fullt upp med att HUGIN&MUNIN 3/2012 Barn springer efter det månatliga flygplanet införskaffa bröd för dagen och fem dollar till den månatliga skolavgiften per barn, och då hinner man helt enkelt inte med att utveckla depressioner och panikångest, tillstånd som hos oss snarast är att betrakta som folksjukdomar. Riktigt så enkelt är det nog inte; den starka roll familjen har spelar säkert också stor roll. Men faktum är att ensamma människor är ett ovanligt fenomen här. Redan från första veckan kände jag mig märkligt hemma här i Baraka. Ungefär som om jag gjort något liknande förr. Vi är tio ”expats”, utlandsstationerade, som umgås nära inpå varandra 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan och blir lite som en familj. Markservicen är ordnad med hjälp av våra ”mamas” som lagar mat, diskar och tvättar åt oss. Duscharna blir inte långvariga eftersom vattnet är kallt. Av och till vaknar vi nattetid av skottlossning i närheten. Det som nog de flesta av oss upplever som jobbigast är monotonin i det vi gör och att vi är instängda mellan kl. 18 och 06 då ingen får gå utanför vårt bambustängsel. Slutligen har vi ett tydligt syfte med vad vi gör här (erbjuda gratis sjukvård till alla som behöver) utan andra större Kiosken för telefonladdning ”Yes we can - Charge telephone” distraktioner. Trots alla eventuella likheter med Tolkskolan, åker som tur är ingen ut här efter fredagsproven. Språkstudier blir det dock. I DRK talas enligt uppgift någonstans mellan 250 och 700 språk. Franska används inom all offentlig verksamhet. Här i östra DRK används dessutom till min stora glädje swahili som lingua franca, vid sidan av det dominerande lokala kibembe. De första veckorna tolkade medföljanderondandesjuksköterskaåt mig, men när svaren jag fick varierade mellan samma fem, oavsett längd eller intensitet i det som sades, var det dags att plocka fram gloslapparna och plita ner grundläggande medicinsk swahili. Numera intar sjuksköterskorna en mer passiv roll och hoppar bara in och tolkar när jag ber dem om det. Den största fördelen med detta, förutom att kunna kommunicera direkt med patienterna (eller kanske framför allt med deras mammor), är att man med en fras eller två på swahili kan roa en hel avdelning. En fras på kibembe med rätt betoning belönas med än större skratt och en känsla av att hälften tillfrisknat nästa morgon. Något orolig var jag för hur min gymnasiefranska skulle stå sig här nere. Ett försök att återuppliva språket med hjälp av franskkurs på Källviken har nog gjort det något lättare att plocka fram le beau subjonctif. Men, till min förvåning, från att inte ha förstått ett jota på morgonrapporterna den första veckan, flyter nu franskan på. Den version av franska som talas här är dock tacksam för dem av oss som skyr bakre tungrots-r. Kronisk konflikt till trots sker här ändå en viss utveckling. Mest tydligt syns det på spridningen av mobiltelefoner. Om man inte har en egen har åtminstone någon i familjen en telefon. Eftersom elektricitet ännu inte nått Baraka ställer det till med vissa problem vid laddning av telefonerna. Antingen tjuvar man på sjukhusets generator (det ligger alltid minst fem telefoner i kö vid varje uttag) eller så går man till en av alla de otaliga kiosker som har som affärsverksamhet att just ladda telefoner med hjälp av el från solpanel. Min egen stilla förhoppning är att mobiltelefonexplosionen kommer att skynda på även övrig utveckling, såväl vad gäller befolkningens hälsa som fred och stabilitet. Helena Nordenstedt nås via sin epostadress helena.nordenstedt@ gmail.com. • Liten ordlista Kiswahili Habari za asubuhi? God morgon Anacheka Han/hon skrattar Anaogopa mzungu? Är han/hon rädd för vitingen? Aoshangali? Va, är du inte överraskad? (ironiskt) HUGIN&MUNIN 3/2012 Kibembe Mwabió’é Mísao béni? Jangéni Ale moána God morgon Hur står det till? Fint Du var mig en snygg en 9 Brott och straff Pussy Riot döms till fängelse och det är tydligt att Rysslands nygamla ledning vill statuera ett exempel. Erik Tropp förklarar varför just det feministiska punkkollektivet valdes ut bland oppositionsgrupperna. Skribent: Erik Tropp, Televapen 06/07 Den sjuttonde augusti föll slutligen domen mot de tre åtalade från den ryska protestgruppen Pussy Riot. Efter slutpläderingar utannonserade domaren Marina Syrova en veckolång paus innan straffet skulle kungöras, i en rättegång som beskrivits som ett totalt rättshaveri. Många anser att det oväntade och oförklarade uppehållet berodde på politisk inblandning från högsta ort. Det tog tre timmar för domaren att till slut läsa upp domen, vilken blev två års fängelse för att ha framfört politiska texter i Rysslands största kyrka. För de av oss som följer Rysslands utveckling noga var domen ingen förvåning, men icke desto mindre en besvikelse. Pussy Riot, ett självbeskrivet punkkollektiv bestående av ett varierande antal medlemmar, har med raketfart kastats upp i rampljuset. Vid dagen för domstolens utlåtande var de på tidningarnas framsidor världen över. Gruppen bildades i oktober 2011 efter maktpartiet Enade Rysslands partikongress, där Putin offentliggjorde att han ånyo ämnade sitta på presidentposten. Denna rockad, där dåvarande premiärminister Putin och dåvarande president Medvedev helt sonika bytte plats med varandra, anses som en viktig utlösande faktor för vinterns och vårens stora demonstrationer i Ryssland. Hundratusentals gick då, gång efter gång, ut i vinterkylan för att protestera. Pussy Riot deltog även med sina egna aktioner, men det var först flera månader senare, då det stod klart att regimen ville göra ett 10 avskräckande exempel av dem, som de skapade stora rubriker. Kollektivet utgörs av en grupp unga kvinnor och några få män, alla med en feministisk agenda. De är enligt dem själva inte enbart en musikgrupp – de ser sig som politiska ” Rättsfallet har för många, och på många olika sätt, kommit att symbolisera det politiska läget i Ryssland” aktivister där musiken och konsten är ett medel snarare än ett mål i sig självt. Det är en radikal rörelse som syftar till en omvälvning av både politiska och sociala förhållanden, med jämställdhet i fokus. De bär ansiktstäckande rånarhuva under sina framträdanden, med den bakomliggande filosofin att vem som helst ska kunna klä ut sig och vara en del av Pussy Riot. Fem av dessa medlemmar framförde i februari i år en låt i Kristus Frälsarens Katedral i Moskva, där de bland annat sjöng textraden ”Богородица, Путина прогони”(Jungfru Maria, förvisa Putin). Texten var enligt de själva menad som en kritik mot kyrkans stöd till Putin. Tre av medlemmarna greps kort därefter, och åtalades sedan för ”huliganism motiverat av religiöst hat”, ett brott med ett maxstraff på sju års fängelse. I väntan på rättegången satt de häktade i fem månader. Under tiden nekades de besök – två av de åtalade är småbarnsföräldrar – sömn, och tillräckligt med mat. Försvarsadvokaterna har även motarbetats av domstolen, då de bland annat inte getts tillräckligt med tid till att läsa igenom de tusentals sidor som utgjorde åtalet, och inte heller fått kalla de vittnen de ansett sig behöva. Vladimir Putin skakar hand med Kirill av Moskva, patriark av Rysk-ortodoxa kyrkan Bildkälla: kremlin.ru HUGIN&MUNIN 3/2012 Gruppens tidigare protestaktioner i Moskva ledde aldrig till någon större uppståndelse – vid den tidpunkten var de bara en i mängden grupperingar som protesterade, och kunde aldrig mäta sig i uppmärksamhet med de mer namnkunniga och erfarna oppositionella ledarna och politikerna. Men där gatudemonstrationerna så småningom har ebbat ut, och många oppositionsledare tappat fart, är det istället Pussy Riot alla pratar om. De har fått en genomslag både i Ryssland och övriga världen som ingen verkar ha räknat med. Rättsfallet har för många, och på många olika sätt, kommit att symbolisera det politiska läget i Ryssland. Alltsedan Putin återvände till presidentpalatset i Kreml den sjunde maj har klimatet hårdnat. De omfattande protester mot valfusk och korruption som tog fart efter Dumavalet i december har bemötts med nya stränga lagar som syftar till att förminska och marginalisera oliktänkande och splittra oppositionen. Ett viktigt mål har varit att avskräcka den förhållandevis lilla men ändå viktiga medelklassen från att delta i protester. Men fallet Pussy Riot exemplifierar inte enbart oppositionens ” Men där gatudemonstrationerna så småningom har ebbat ut, och många oppositionsledare tappat fart, är det istället Pussy Riot alla pratar om. De har fått ett genomslag både i Ryssland och övriga världen som ingen verkar ha räknat med” kamp emot etablissemanget, och även om rättegången är ännu ett tecken på korruption och avsaknad av rättssäkerhet så är inte heller det något nytt i sig. Många ryssar är HUGIN&MUNIN 3/2012 Punkkollektivet Pussy Riot Foto: Igor Mukhin väl medvetna om de problem som landet dras med. Pussy Riot har visat det inflytande som konservativa, nationalistiska och religiösa krafter i Ryssland har på politiken. För trots alla de spaltmeter som skrivits i europeiska och nordamerikanska tidningar så stödjer den ryska befolkningen, enligt opinionsundersökningar, ett hårt straff för gruppens medlemmar. Och även om en majoritet av ryssar inte anser sig vara djupt religiösa (endast cirka 10% av befolkningen går regelbundet till kyrkan) utgör den ryskortodoxa kyrkan för många en väsentlig del av den ryska identiteten. Att förolämpa kyrkan är inte bara oreligiöst, det är också oryskt. Till skillnad från slagord som ”För fria val!” och ”Ryssland utan Putin” är feminism något som splittrar snarare än enar regimkritiker i Ryssland. Det råder en bred uppfattning om att antingen kyrkan eller en högt uppsatt politiker har påverkat domslutet. Rättegången väcker många frågetecken – bland annat ska kyrkliga föreskrifter ha använts av åklagare, och Putin själv uttalade sig offentligt om rättegången med påbud om att de åtalade inte bör straffas för hårt. Troligtvis har man från regimens sida sökt en lösning som balanserar flera parametrar. Det finns ett stort folkligt stöd för straffet, och detta stöd kommer dessutom från Putins kärnväljare – de 20-30% av befolkningen som är konservativa, i varierande grad nationalistiska, och stödjer den ortodoxa kyrkan. Ett för hårt straff hade efter all uppmärksamhet fallet fått kunna leda till negativa konsekvenser för ” Pussy Riot-fallet är en deprimerande mätpunkt i en nedåtgående kurva, och tecken tyder på att den farsartade rättegången inte bidragit till att ena oppositionella krafter i landet, utan snarare splittrat dem” regimen, men att låta de slippa undan utan fängelsestraff hade å andra sidan kunnat alienera det – måhända passiva – folkliga stöd som fortfarande är avgörande för Putins fortsatta styre. Pussy Riot-fallet är en deprimerande mätpunkt i en nedåtgående kurva, och tecken tyder på att den farsartade rättegången inte bidragit till att ena oppositionella krafter i landet, utan snarare splittrat dem. • 11 ARABISKA VÅREN Hugin & Munin återvänder till den arabiska våren och till Syrien, Egypten, Sudan och Libyen. Elin Hagerlid inleder temat med en analys av Syrien och lyfter fram blinda fläckar i medias rapportering. Syrien på väg mot sammanfall Skribent: Elin Hagerlid, TolkS 10/11 Bildkälla: Wikipedia Commons Den som följer utvecklingen i Syrien i medierna har fått intryck av att regimen har varit på väg att falla varje dag det senaste året. Idag, sjutton månader in i upproret och runt tjugotusen dödsoffer senare, måste vi börja förstå konflikten på ett nytt sätt. Vissa grundläggande faktorer i den syriska konflikten har helt förbigåtts i medierapporteringen, som influerats starkt av oppositionens narrativ. Syrien har hela tiden varit ett splittrat land där en betydande del av befolkningen inte stödjer oppositionen. Polariseringen mellan de som stödjer regimen och de som inte gör det har ökat i takt med våldet. Många alawiter, som är den religiösa grupp Assadfamiljen tillhör, är rädda för den hämnd som kan drabba dem vid ett maktskifte och ser regimen som det enda som kan skydda dem från etnisk rensning. Islamisternas framgångar i Tunisien och Egypten, liksom våldet mot kristna i Irak efter Saddam Husseins fall har gjort många kristna, alawiter och sekularister rädda för en framtid där Syriens sunnitiska majoritet får makten. Representanter från minoriteterna har varit aktiva i både gräsrotsrörelsen och politiska oppositionsgrupper, men det väpnade motståndet är däremot mycket starkt sunnidominerat och islamiskt färgat. I takt med att konflikten blivit våldsammare har både regimens anhängare och motståndare radikaliserats. 12 Demonstration till stöd för president Assad i hans hemprovins Lattakia Detärtydligtattregimenförsvagats under de senaste månaderna. Armén har inte längre kontroll över stora sunnidominerade landsbygdsområden och har inte kunnat stoppa rebellernas infiltration av Aleppo och Damaskus. Men detta betyder inte nödvändigtvis att ett regimskifte är nära förestående, eftersom oppositionen inte är stark nog att ta över så länge regimen slåss. Båda sidor kommer troligtvis att fortsätta slåss, då ingen har råd att riskera konsekvenserna av ett nederlag. Detta borgar för ett utdraget sekteristiskt inbördeskrig där regimen endast blir en av flera miliser. Om inget händer som ändrar kursen så faller troligtvis staten samman, med förfärliga humanitära konsekvenser. Talet om regimskifte blir i en sådan situation mer och mer irrelevant. Jag önskar innerligt att det finns en annan, fredlig väg att gå, genom en politisk kompromisslösning. Även om en politisk vilja fanns, skulle det inte vara lätt att styra utvecklingen på marken. Det väpnade motståndet är i grunden lokalt organiserat och uppdelat i fristående grupper som tillfälligt förenas av en gemensam fiende. De kontrolleras inte fullt ut av någon central instans och jihadistgrupper som driver en egen agenda blir mer och mer synliga. Det kommer att kräva stora insatser för att stoppa denna utveckling. Inte minst måste de internationella aktörer som backar upp de olika parterna inse allvaret i situationen. För en bättre förståelse av situationen i Syrien kan jag rekommendera den svenske journalisten Aron Lunds grundliga, men lättlästa, Drömmen om Damaskus och International Crisis Groups rapporter om Syrien, senast från 1 augusti 2012. • HUGIN&MUNIN 3/2012 ARABISKA VÅREN Oviss framtid för Egypten Det Muslimska Brödraskapet har numera makten i Egypten. Kommer de att behålla den, eller är konkurrensen från de mer extrema salafisterna eller de sekulära för stark? William Sundelin skildrar Egypten efter den arabiska våren. Text: William Sundelin, TolkS 10/11 Foto: Willan Sundelin och Felix Antman Debels Historien skrivs som bekant av segrarna och ett och ett halvt år efter den egyptiska revolutionen är det tydligt vilka som har segrat. Revolutionen genomfördes av hela det egyptiska folket: muslimer och kristna, socialister och liberaler, sekulära och islamister, men det är bara islamisterna som har förmått omsätta segrarna på gatan till politiska framgångar. I backspegeln ser vi hur det Muslimska Brödraskapet gått från klarhet till klarhet. Deras parti blev överlägset störst i parlamentsvalet i december och deras kandidat Mohammed Mursi blev Egyptens första demokratiskt valde president. Framgångarna var i viss mån givna på förhand. Muslimska Brödraskapet var den enda organiserade folkrörelsen som fanns i landet. Den hade ett väloljat kampanjmaskineri och ett högt förtroende bland vanligt folk efter decennier av socialt arbete. Dessutom bidrog organisationens religiösa auktoritet till att ge den en stark utgångsposition, som den framgångsrikt har kunnat utnyttja för att manövrera mellan militären och revolutionära grupper. När president Mursi i augusti pensionerade fältmarskalk Hussein Tantawi, som i realiteten styrt landet sedan revolutionen bekräftades maktskiftet. Även om militären inte är slut som maktfaktor så har Brödraskapet och Mursi nu blivit de som sätter agendan i landet. Denna politiska dominans är emellertid inte ohotad. BrödraskaHUGIN&MUNIN 3/2012 Valaffischer i Kairo pets ofta ganska opportunistiska agerande har retat många och de har anklagats för att ha svikit revolutionen för att vinna makten. I parlamentsvalet vann överraskande salafisterna, som är ultrakonservativa islamistiska grupper, stora framgångar. Med sin koalition blev ” Revolutionen genomfördes av hela det egyptiska folket: muslimer och kristna, socialister och liberaler, sekulära och islamister” de näst störst i parlamentet och vann röster på att vara ett mer genuint islamiskt alternativ utan maktambitioner. I presidentvalets första omgång kom den sekuläre vänsterkandidaten Hamdeen Sabahi på tredje plats och var nära att gå vidare till den andra omgången. Att han inte gjorde det var ett resultat av att potentiella väljare valde att sprida ut sina röster på flera kandidater. Framgången för Sa- bahi visar ändå att det finns ett starkt stöd för sekulära ideologier, men att bristen på enighet och organisation har hindrat de revolutionära ungdomarna från att ta sig från gatan och in i maktens korridorer. Muslimska Brödraskapet har nu kommit dit de ville. Nu måste de leva upp till förväntningarna och möta revolutionens krav och förhoppningar med handling. Gör de inte det riskerar de att entusiasmen svalnar lika snabbt som den gjorde för militären. Hur det går för Egyptens revolutionärer återstår att se, men för att citera Mellanösternforskaren Mark Levine: “If the incompetent performance of SCAF, the Brotherhood and the rest of Egypt’s power elite is any indication, there will be plenty of opportunities for Egypt’s revolutionary forces to lay the foundation for a powerful opposition movement that will have a fighting chance to win real power the next time Egyptians head to the polls.” Kanske är det för tidigt att kora en segrare. • 13 ARABISKA VÅREN Sudan går en stormig höst till mötes Den arabiska våren i de andra arabiska länderna har lett till demonstrationer i Sudan, vilka i kombination med Sydsudans frigörelse har lett till stora problem för regeringen i Khartoum. Militärtolken Louise Stenfors Virenfeldt skildrar de många problem som återstår och den skakiga framtid Omar al-Bashirs styre står inför. Text: Louise Stenfors Virenfeldt, TolkS 05/06 Bildkälla: Wikipedia Commons Samtidigt som omvärlden diskuterade den yemenitiske presidenten Salahs avgång eller framtiden för den Nationella övergångsregeringen i Benghazi, delades Sudan, ett land i samma storlek som Västeuropa. Därmed föddes också världens yngsta nation, Sydsudan, den 9 juli 2011. Med den sudanesiska regeringens och folkets uppmärksamhet riktat åt syd skulle det ta nästan ett år innan de demonstrationståg och krav om regimskifte som blossat upp i arabvärlden nådde Khartoum. Eller kanske började den arabiska våren i Sudan långt tidigare än revolutionerna i Tunisien, Egypten, Algeriet och Syrien? Om man ska tro president Omar al-Bashirs uttalanden upplevde Sudan ”sin revolution” redan 1989, då den västvänlige premiärministern Sadiq al-Mahdi avsattes i en militärkupp och Bashirs militär-islamistiska koalition kom till makten. Sudan är således ett föregångsland för resten av arabvärlden, meddelade Bashir, och ytterligare inhemska krav om politisk förändring var lika omöjliga som att kunna ”slicka sina armbågar.” Demonstrationerna började på allvar den 16 juni i år, då kvinnliga studenter i Khartoum demonstrerade mot höjda priser för studentboenden. Demonstrationerna spred sig; ungdomar och fackförbund anslöt sig för att protestera mot ökad inflation samt mot regeringens slopande av 14 Omar al-Bashir, Sudans president bränsle- och elsubventioner. Resten av juni pågick demonstrationerna nästan dagligen och spred sig även till andra större städer såsom Gedarif och Kassala. Sedan dess har demonstrationerna i Khartoum avtagit och i princip upphört under ramadan, den muslimska fastemånaden. Delvis beror ” Demonstrationerna började på allvar den 16 juni, då kvinnliga studenter i Khartoum demonstrerade mot höjda priser för studentboenden” detta på det hårda motståndet som demonstranterna har mött. Säkerhetstjänsten och militären använde tårgas och gummikulor för att skingra manifestationerna. Hundratals av deltagarna arresterades och enligt Human Rights Watch hålls ännu 100 av dem häktade utan åtal. Demonstranterna lider även av djupare strukturella problem. Det finns inget tydligt ledarskap eller agenda med politiska alternativ till Bashir. Detta avskräcker förmodligen äldre medborgare och medelklassen från att delta. Den avsatte Sadiq el-Mahdis parti, som är det största oppositionspartiet, och övrig opposition har inte heller uttalat offentligt stöd för demonstranterna. Trots den dåliga ekonomin, politiskt förtryck och omfattande korruption verkar majoriteten av sudaneser föredra ”the devil they know” över osäkerheten som ett regimskifte skulle innebära. Ett antal svåra utmaningar kvarstår för regeringen att lösa. I samband med Sydsudans självständighet miste Sudan tre fjärdedelar av landets oljefält och den efterföljande konflikten mellan länderna har kostat uppemot 741 miljoner dollar i förlorade oljeintäkter för Khartoum. Fredsförhandlingarna med Sydsudan haltar och våldsamma protester har under augusti månad blossat upp i flera städer i Darfur. Sudans budgetunderskott på 2,4 miljarder dollar ser ut att öka efter att regeringen tvingades dra tillbaka vissa illa omtyckta sparåtgärder. Bashirs regim är mer impopulär än någonsin, och står inför ett stup, ekonomiskt, militärt och förtroendemässigt sett. Alla tecken tyder på att Sudan går en stormig höst till mötes. • HUGIN&MUNIN 3/2012 ARABISKA VÅREN Utmaningar för det nya Libyen Sebastian Andersson deltog i den svenska Libyenmissionen som militärtolk och tecknar här en bild av Libyen efter Gaddafi. Efter många år av auktoritärt styre står den unga demokratin inför många och svåra utmaningar. Text och bild: Sebastian Andersson, TolkS 09/10 Den 20 oktober förra året dör Muammar Gaddafi under kaotiska omständigheter i sin hemstad Sirte, beläget mitt emellan Tripoli och Benghazi, en stad Gaddafi under sitt styre privilegierade vitt och brett. Mindre än ett år senare lämnar Nationella Övergångsrådet över makten till en nyvald generalförsamling i vad som var Libyens enda fredliga maktövergång i modern tid. Ett stort steg, men vägen till ett stabilt land är långt ifrån spikrak. Decennier utan en fungerande politisk apparat har satt sina spår och det politiska vakuum som libyerna fann sig i efter regimens fall har nu fyllts av en mängd olika partier. Detta är lika oväntat som positivt med tanke på den totala frånvaron av strukturer och system för ett vitalt politiskt system som vi tar för givet i västerländska demokratier. ” Många rebellgrupper har istället för att lägga ifrån sig sina vapen börjat anamma en slags ’utifall att-mentalitet’ ” Det var just detta politiska vakuum och osäkerheten kring maktfrågan som under den första tiden gjorde att många rebellgrupper istället för att lägga ifrån sig sina vapen började anamma en slags HUGIN&MUNIN 3/2012 Missionsmärket för Libyenmissionen United Protector “utifall att-mentalitet”. Det gjorde de både i avsikt att befästa sin egen makt, men också som säkerhetsåtgärd, då sporadiska sammandrabbningar mellan olika rebellgrupper förekom. Andra hävdade att det snarare handlade om att bibehålla någon form av fysisk kontroll i ett ostadigt, nyfött system tills ett mer enhetligt system fanns på plats. I samband med detta kom också rapporter om att tusentals libyer hölls tillfångatagna i privata fängelser kontrollerade av rebeller, vilket ökade osäkerheten utanför Libyen om vad som egentligen höll på att hända i den nyfödda demokratin. Problematiken kring strukturer, system och tankesätt är något återkommande i uppbyggandet av det nya Libyen. En artikel i Foreign Policy angående reformeringen av skolsystemet använder konceptet “intellektuell bas”, vilket är ett bra uttryck för vad som till stor del saknas och behövs i det nya Libyen. I ett land som blev brutalt koloniserat och därefter konstruerat med en bräcklig och icke-representativ monarki som sammanförande kraft är det svårt att veta vad landet i sig självt är. Efter mer än 40 år av auktoritär diktatur är det än svårare att veta vad det kommer att bli. På sätt och vis skulle man kunna se vad som nu sker i Libyen som den riktiga formningsprocessen av landet. Förförstagångennågonsinkanlibyerna nu själva få chansen att definiera sitt land, vilket i sig är en kolossal uppgift. Valen i Tunisien, Egypten såväl som Libyen där islamister och konservativa överlag fick stort stöd har satt igång en diskussion om en “islamisk vinter”. Om detta är ett resultat av att medborgare känner ett behov av struktur och stabilitet i dessa nya bräckliga demokratier eller något helt annat kan bara tiden utvisa. • 15 Nya Jolfa, Esfahans okända kristna kvarter Talesättet ”Esfahan är halva världen” hörs ofta runt om i Iran. Militärtolken Anders Fridén tar oss med på en rundvandring i Nya Jolfa, Esfahans okända kristna kvarter bortom de vanliga turistmålen. Skribent: Anders Fridén, TolkS 08/09 Bildkälla: Wikipedia Commons Att Esfahan är halva världen hör man nästan dagligen i Iran. I hjärtat av stadskärnan ligger torget Naqš-e Jahān, basaren och den kungliga moskén, vars skönhet man lätt bländas av. En ordentlig promenad låter den nyfikne upptäcka en för de flesta okänd, men inte desto mindre intressant sida av Esfahan. Bortom det mäktiga torget och den bubblande basaren finns något som tillhör ovanligheterna i Iran: en stor, koncentrerad och livskraftig kristen befolkningen som öppet och tämligen fritt utövar sin religion i stadsdelen Nya Jolfa. De troende tillhör den armeniska apostoliska kyrkan och har bott i Iran sedan de första århundradena efter Kristus. De tillhör således en kyrka som har funnits längre i Iran än islam. Traditionellt har armenier utgjort en stor majoritet av de kristna i landet. De har huvudsakligen levt i Irans nordvästra områden och i gränstrakten till dagens Armenien. I början av 1600-talet kom de motvilligt till Esfahan genom en tvångsförflyttning orkestrerad av den då regerande safavidshahen Abbas den store, som enligt de flesta teorier helt sonika lät beordra en förflyttning av (gamla) Jolfa till Esfahan, för att där konstruera Nya Jolfa. Strategin bakom beslutet har ofta diskuterats, men en teori är att shah Abbas den store, som nyss legat i krig med det osmanska imperiet, såg en mild behandling av Irans kristna som ett sätt att bilda goda relationer till kristna länder i Europa. På så vis ville han skapa gynnsam jordmån för att odla framtida allianser mot det osmanska imperiet. Andra teorier gör 16 Vankkatedralen i Nya Jolfa ” Eftersom de inte var muslimer lydde de under andra lagar och fick exempelvis tillstånd att befatta sig med ränta” gällande att armenier var skickliga handelsmän och hantverkare och därför skulle kunna bidra till stadens välstånd. Eftersom de inte var muslimer lydde de under andra lagar och fick exempelvis tillstånd att befatta sig med ränta, vilket givetvis gav andra handelsmöjligheter. Vissa av dessa lagar finns kvar och fortfarande kan armenier under vissa omständigheter lagligt dricka alkohol. Något som för muslimer är belagt med hårda straff. Än idag bebos Jolfa nästan uteslutande av kristna. Inom stadsdelen har de haft tillstånd att resa kyrkor, statyer och monument och idag finns ett drygt dussin levande och aktiva kyrkor. För en besökare råder inget tvivel om att stadsdelen är annorlunda. Gatorna är smala och snirkliga och nästan bilfria. Överallt känner man doften av nymalet eller nybryggt kaffe, som är en ovanlighet i Iran och understryker den europeiska självbild många armenier har. Den givna kronjuvelen i Jolfa är Vankkatedralen. Med över 350 år på nacken är den ett av Esfahans allra vackraste byggnadsverk och fungerar som biskopssäte åt Esfahans stift. Katedralen bär många likheter med närliggande och samtida moskéer och är något så ovanligt som ett exempel på kristen arkitektur från Safavidtiden. Katedralen är också känd för att vara platsen för Irans första boktryckeri och för den första statyn av en ickemuslim i Iran. Under 1800-talet, då Esfahan inte längre var huvudstad för riket, begravde bland annat den brittiska representationen sina avlidna vid katedralen. Gravstenarna finns fortfarande att beskåda. Efter en handfull besök har jag fullkomligt förälskat mig i staden-istaden och jag är numera övertygad om att Jolfa är halva Esfahan. • HUGIN&MUNIN 3/2012 En gång tolk… I år sammanföll MT:s GU-jubileum med Tolkskolans dag, vilket berikade båda evenemangen. Militärtolken Anton Larsson, ansvarig för jubiléet, skriver om en dag ägnad åt militärtolken förr, nu och i framtiden. Skribent: Anton Larsson, TolkS 08/09 Bild: Karolina Lindén och Björn Lindgren De flesta som har gått på Tolkskolan skulle förmodligen hålla med påståendet att den särskilda upplevelse som tiden där utgör bidrar till att forma en alldeles speciell relation mellan kursarna i varje årskull. Att ha genomgått en så pass hård utbildning tillsammans bidrar naturligt till att knyta starka vänskapsband. När tiden på Tolkskolan är till ända försvinner tolkeleverna ut i Sverige och världen och efter en tio år i karriären kan det vara svårt att hålla kontakten med sina kursare. Det här vet MT av egen och andras erfarenheter. MT vet även att oavsett hur lång tid det har gått sedan muck så behåller Tolkskolan en särskild plats i många av sina gamla elevers hjärtan. Därför ser MT till att varje år anordna en återträff för tidigare elever. Detta evenemang kallas GU-jubileum. Jubiléet riktar sig till de elever för vilka ett jämnt tiotal år har gått sedan de muckade ifrån skolan. I år var det således dags för årskullarna 01/02, 91/92, 81/82, 71/72 och 61/62 att återses för sina respektive jubileum, vilket de gjorde den 26:e maj. I år sammanföll GU-jubiléet ” Under dagen får besökarna en inblick i Tolkskolans nuvarande form och verksamhet. De får även chansen att träffa inneliggande kadetter och inte minst skolans personal, såväl tidigare anställda som dagens medarbetare” HUGIN&MUNIN 3/2012 GU-jubiléet gör det möjligt att under trevliga former återse sina kursare dessutom med Tolkskolans dag. Tolkskolans dag sker, som namnet kanske antyder, i Tolkskolans egen regi och är tänkt som en möjlighet att komma och besöka skolan. Under dagen får besökarna en inblick i dess nuvarande form och verksamhet. De får även chansen att träffa inneliggande kadetter och inte minst skolans personal, såväl tidigare anställda som dagens medarbetare. Detta upplägg passade väl ihop med GU-jubiléets program, varför de båda evenemangen kom att till stor del sammanflätas till ett. På programmet för dagen stod bland annat en presentation av Tolkskolans verksamhet såsom den tidigare såg ut, såsom den ter sig idag och hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Därtill var en gästföreläsare, tillika tidigare tolkelev, inbjuden för att berätta om sin tjänstgöring som militärtolk i Afghanistan. Detta var ett mycket uppskattat inslag som även det tjänade syftet att ge en bild av tolkskolans verksamhet av idag, då många av de elever som utexaminerats de senaste åren har kommit att tjänstgöra i Försvarsmaktens olika utlandsmissioner. Efter att MTs och Tolkskolans dagsprogram avslutades föll det, i vanlig ordning, på respektive jubilerande årskull att arrangera sin egen aktivitet för kvällen. Därmed upphör denne skribents insikt i vad GU-jubiléet erbjöd år 2012, men han är förvissad att även kvällen blev lyckad. MT hoppas att denna kortfattade redogörelse har väckt intresset hos nästa jämna tio-årsjubilarer, årskullarna 02/03, 92/93, 82/83, 72/73 och 62/63, att utnyttja möjligheten att återse sin skola och sina kursare vid återträffen nästa år. En tidig preliminär inbjudan kommer att skickas ut senare i höst, men vi från MT tar mycket gärna emot frågor, intresseanmälningar och önskemål om programpunkter redan nu. Sådana meddelanden skickas med fördel till styrelsens jubileumsansvarige på: [email protected]. Välkomna! • 17 Nutidsorientering Tempus ställer ofta till det, något som varje tolkskoleelev torde ha fått erfara medelst röd penna. Tolkskolans Magnus Dahnberg tar oss med på en resa bakåt och framåt i nutiden, och vi får stifta bekantskap med företeelser som får självaste tidsväven att slå knut på sig själv. Jag känner att det är på tiden att man säger några ord om presens. Verbformen presens alltså, detta tempus, denna tidsform – och förutom den vill jag också tala om nutid. Vadå, frågar sig möjligen vän av ordning. Presens och nutid? Presens är väl nutid? Presens och nutid, det låter som ”gratis och kostnadsfritt”, eller ”pizza och mat”. Nu får Språkspaltsredaktören börja uttrycka sig lite mer stringent! Det går verkligen utför med allting, och jag minns på 1960-talet när … Lugn. Bara lugn. Jag menar presens och nutid. Och inte bara i den meningen att presens är en verbform, och nutiden en pågående tidsperiod, och att presens uttrycker nutid. Utan också, vilket är betydligt allvarligare, därför att det vid närmare påseende långtifrån alltid visar sig vara just nutid som presens uttrycker. Och det kan vara värt att denna gång ägna någon spaltdecimeter åt det förhållandet. Presens kan uttrycka de mest skilda tidssammanhang. Vi tänker oss några uttalade repliker som följer: • Vi äter middag just nu (nutid, pågående handling) • Vi äter middag klockan fem varje dag (nutid, upprepad handling) • Vi äter middag klockan fem i dag (framtid) • Vi äter middag när det plötsligt ringer på dörren (förfluten tid) Här har vi alltså en och samma 18 ordföljd, vi äter middag, i tempus presens. I bara ett av exemplen, nämligen det första - vi äter middag just nu - uttrycker detta presens att handlingen pågår i talögonblicket. I det andra exemplet - vi äter middag klockan fem varje dag - uttrycker ” förhållandet att presens skulle motsvara nutid är alltså en sanning med modifikation? Jo, det får man nog säga” presens i stället att handlingen ägt rum ett antal gånger före talögonblicket, och att den förmodas ske ett antal gånger efter talögonblicket också. Sedan har vi två exempel där presens uttrycker att handlingen sker uteslutande efter respektive uteslutande före talögonblicket. Futuralt presens och historiskt presens, som dessa båda senare kallas. Alltså, för att sammanfatta så långt: i förhållande till en given tidpunkt när ett yttrande fälls, kan tempus presens uttrycka, eller i varje fall innebära, att den omtalade handlingen har skett enbart före denna tidpunkt, såväl före som efter denna tidpunkt, i denna tidpunkt eller enbart efter denna tidpunkt. En betydande meningspotential! Men inte nog med det. Hittills har vi bara rört oss i modus indikativ talaren förhåller sig till den uttryckta handlingen som till något faktiskt. Presens fungerar utmärkt för att uttala en uppmaning eller en order, eller för att uttrycka nödvändighet eller meddela regler. Se här: • Vi äter middag nu, tycker jag (uppmaning, förslag) • Det är viktigt att vi äter middag på regelbundna tider (nödvändighet) Och så lämnar vi detta med ”vi äter middag”, men fortsätter med användning av presens för att uttrycka order eller regler, eller uppmaningar: • Nu äter du! (order) • Nu är du tyst! (order) • Tredje pluton tar höjden (order) • Här diskar alla efter sig (regel) • Jag vet, vi går på bio! (uppmaning, förslag) Man kan lägga märke till att ordern/uppmaningen nu är du tyst antagligen når sin största användning såsom riktad till en person som inte är tyst just i talögonblicket. Likadant med nu äter du menat som order: just då ägnar sig antagligen den tilltalade åt något annat än att äta. Jaha, det var värst. Så förhållandet att presens skulle motsvara nutid är alltså en sanning med modifikation? Jo, det får man nog säga. Och HUGIN&MUNIN 3/2012 uppmaningar kan meddelas utan att man behöver ta till en imperativform. Åtminstone på svenska. Skall vi kanske ta och lyfta blicken ytterligare, och försöka något bena upp hur det ser ut med tempus för förfluten tid? Syftar sådant alltid på något som redan har ägt rum? Njae, faktiskt inte det heller. Se bara på den första meningen i föregående stycke - jaha, det var värst. Den sortens värderande preteritum (eller imperfektum om man så föredrar) är vida spridd: • vad gott det var! (omdöme fällt efter första tuggan) • vad fin du var då! (syftande på utseendet i talögonblicket) Och vi behöver inte värdera, det räcker med en presentation eller förfrågan: • hej, det var Lasse (inledning på telefonsamtal) • hade du en legitimation? (artig - eller upprepad - förfrågan från kassör) ” Här har vi alltså en och samma ordföljd, vi äter middag, i tempus presens. I bara ett av exemplen [...] uttrycker detta presens att handlingen pågår i talögonblicket” I alla fyra exemplen här ovan används preteritum syftande på ett tillstånd som föreligger i talögonblicket. När man alltså kunde förledas att tro att presens vore det enda möjliga. Och det är det alltså inte. Nej, jag menar inte att presens är omöjligt här: vad gott det är; vad fin du är då; hej, det är Lasse - minst lika vanligt, skulle jag tro, särskilt det sista. Poängen är att tempus preteritum alls HUGIN&MUNIN 3/2012 kan komma till användning här, vilket det uppenbarligen kan. Har ni förresten hört hur barn lägger upp förutsättningarna för en lek: Vi bodde på landet, och du hade två hästar, och jag bodde i huset bredvid dig … Känns det igen? Preteritum igen, för något så närvarande i nuet som lekande barn. Tempus preteritum för något som ligger i framtiden då, det borde väl vara helt omöjligt? Nej, säg inte det - tänk på den sortens användning av preteritum som är ett slags kontrollfråga angående något som redan har meddelats: • hade du semester i nästa vecka, eller hur var det? • var det om en timma det var middag? Urvalet av möjliga verb blir aningen begränsat, känner jag. Men ändå: tempus preteritum, och den åsyftade handlingen eller tillståndet ligger i framtiden från talögonblicket räknat. Tänka sig! Preteritumbruket i de här exemplen beror möjligen på någon slags underförstådd, indirekt anföring. Jämför sa du att du hade semester i nästa vecka, sa de att det var middag om en timma? Vad som än är orsaken får vi nog konstatera att exemplen känns fullt naturliga. Skulle det inte vara av intresse att jämföra med några andra språk? Som till exempel ryska, arabiska och dari varför jag nu kommer att tänka på just dem. Eller engelska? Franska? Finska? Ja, fältet är brett. Så här kommer nu avslutningsvis en uppgift till de ärade läsarna: gör en jämförelse mellan exemplen i den här språkspalten och några lämpliga, motsvarande uttryck på ett annat språk. Kan man använda respektive tempus (eller modus!) i detta andra språk på motsvarande sätt som i svenska? Vad får det för följder? Hur brukar man säga? ” Har ni förresten hört hur barn lägger upp förutsättningarna för en lek: Vi bodde på landet, och du hade två hästar, och jag bodde i huset bredvid dig …” Fortsatta studier i frågan kan tänkas ge viss vägledning när det gäller att undvika att trampa fel i främmande språks tidsanvändning, så att man inte av slentrian försöker modellera över det svenska bruket på ett annat språk där det inte passar. Är ni med? Mejla iakttagelserna till mig, adressen står här under. Kör hårt - vår bästa tid är nu! Magnus Dahnberg [email protected] 19 Tolkutbildning på Tolk- och översättarinstitutet Vi fick i ett tidigare nummer av Hugin och Munin veta att det råder ett tolkunderskott. Vill man utbilda sig till tolk kan man läsa på Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) vid Stockholms universitet, vilket militärtolken Edvard Wiman har gjort. Här berättar han kort om TÖI och sina erfarenheter av utbildningen. Skribent: Edvard Wiman, TolkS 08/09 Tolkutbildningen vid Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) är en utbildning på heltid som tar två eller tre terminer (den första terminen är tolkningsteknik och etik), och består av kurserna Tolkning I, II och III. Formella krav inkluderar intagningsprov som testar skriftlig och muntlig språkförmåga. Det skriftliga provet liknar ett fredagsprov, medan det andra provet går ut på att man muntligen återger innehållet i tidningsartiklar man får läsa. Tolkspråket varierar från år till år. På utbildningen kompletteras tolkningsövningar med kurser i tolkspråket, i svenska, terminologi, sjukvård, vardagsjuridik, migration och andra ämnesområden. Glosmängden ligger på en nivå som är ungefär jämförbar med TolkS, skillnaden är att de ges i omgångar om ett par månader i taget. Tolkstudenterna har schemalagd tid i genomsnitt tre dagar i veckan på Frescati. Antalet studenter under mitt år var inledningsvis åtta. Vid godkänt resultat på kurserna och slutprovet, skickas resultatet in till Kammarkollegiet, som utfärdar tolkauktorisation. Auktoriserad tolk är en skyddad yrkestitel och en form av kvalitetsgaranti. Tolkförmedlingar 20 ställer ofta upp auktorisation som krav på tolkar. Den största schemalagda delen av utbildningen på TÖI består av praktiska tolkningsövningar, där lärarna, erfarna tolkar, eller tolkstudenterna spelar varsin roll i dialogen, medan en tolkstudent tolkar. Nästan alla som läser utbildningen ” På utbildningen kompletteras tolkningsövningar med kurser i tolkspråket, i svenska, terminologi, sjukvård, vardagsjuridik, migration och andra ämnesområden” är modersmålstalare i det andra språket och på det viset finns det mycket att lära av dem särskilt i dessa tolkningsscenarier, där ens förmåga att nyansera språket stärks minst lika mycket som ens ordförråd går från att bli passivt till aktivt. Undervisning inom de andra ämnesområdena, såsom vardagsjuridik, sjukvård och språkkurserna, ges av lärare och sakkunniga inom respektive område. Detta kompletteras med självstudier. Prov i terminologi (på svenska och tokspråket) och ämneskunskaper (på svenska) sker efter varje kurs. Slutprovet består av två tolkningsscenarier, med sakexperter och representanter från Kammarkollegiet närvarande. Även om man, som jag, inte har för avsikt att arbeta som tolk på heltid, är det en utbildning som jag varmt kan rekommendera. Ens språkförmåga blir djupare och bredare, och förutom det är utbildningen allmänbildande (det är s.a.s. saker man borde kunna – försäkringssystemet, pensionssystemet, familjejuridik, sjukdomskunskap, med mera). Jag har själv haft stor nytta av att ha genomgått denna utbildning. Språket har blivit ett effektivare redskap och efter ett antal tolkningar på skola, sjukhus, arbetsförmedling och socialtjänst är det med glädje jag kan konstatera att TÖI:s tolkutbildning förbereder en väl! • Den som är intresserad av att veta mer kan gå in på www.tolk.su.se. Där finns också resurser såsom tolkningsdialoger och terminologilistor. HUGIN&MUNIN 3/2012
© Copyright 2024