Det är bara gudarna som är nya
UPPSALA UNIVERSITET Litteraturvetenskapliga institutionen Philip Stålhandske Studentvägen 21 75234 Uppsala [email protected] Uppsats, 7,5p, Litteraturvetenskap B VT2012 Drömma i färg, slåss med kniv Det politiska omedvetna i Johannes Anyurus diktsamling Det är bara gudarna som är nya Drömma i färg, slåss med kniv av Philip Stålhandske är licensierad under en Creative Commons Erkännande 3.0 Unported licens. Handledare: Thomas Sjösvärd 1 Innehållsförteckning Inledning..............................................................................................3 Syfte och tidigare forskning ..............................................................................3 Teori ..................................................................................................................4 Avhandling ..........................................................................................6 Det mekaniska våldet och det mänskliga våldet ...............................................6 Skydd som begränsning, begränsning som skydd ............................................8 Johannes och Akilles: en autimoni .................................................................10 Sammanfattning.................................................................................13 Litteraturlista .....................................................................................15 ”Vreden, gudinna, besjung som brann i min nigger Akilles” 2 Inledning Syfte och tidigare forskning Ack om du ändå bekymmerslös fått sitta vid skeppen, förutbestämd som du är till ett kort liv, hastigt förgånget. Iliaden, ANDRA SÅNGEN 1 Med detta citat börjar Det är bara gudarna som är nya (2003), Johannes Anyuru debutdiktsamling som när den kom hyllades som en ny röst. Kritikerna såg en helt ny kombination av hip-hopens och Homeros språk som pekade framåt utan att förlora sina rötter.2 I en serie dikter, indelade i sex delar, beskriver Anyuru en modern värld fylld av frustrerade män, bristande nationell tillhörighet och förlorad gemenskap. Min analys syftar till att i Johannes Anyurus Det är bara gudarna som är nya belysa den typ av motsättningar som beskrivs av Fredric Jameson i hans teorier om det politiska omedvetna. Fokus riktas framförallt mot bilder hämtade från Iliaden, det vill säga metaforik hämtad från en homerisk begreppsvärld. Jag tolkar Anyurus användande av Homeros i enlighet med Jamesons uppfattning av romantiska bilder som längtan efter en förlorad utopi. Någon tidigare publicerad studie i ämnet står inte att finna och Anyurus författarskap är akademiskt relativt outforskat. Petra Hansson har tidigare skrivit om natur och kultur i Det är bara gudarna som är nya ur ett ekokritiskt perspektiv. 3 Som den enda tidigare publicerade närläsningen av verket är hennes studie en självklar referenspunkt – trots att jag starkt avviker från Hanssons uppfattning på många områden. Anna Dahlsteds har även gjort en ytlig receptionsstudie av verket i sin litteratursociologiska uppsats om svenska ”invandrarförfattare”, vilken jag här använt mig av om än i begränsad omfattning.4 Jonas Sundström har i sin uppsats ”Senmoderniteten och den samtida poesin” (2009) visat 1 Anyuru, J., Det är bara gudarna som är nya: dikter, Stockholm 2004, s. 7. (Fortsättningsvis refereras detta verk enbart med sidhänvisning i brödtexten). Dahlstedt, A., Annorlundahet och kapital: kategorin invandrarförfattare och annorlundahet på det litterära fältet, magisteruppsats publicerad vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Borås högskola 2006 s. 42-46. 2 3 Hansson, P., ”Förortens färger: natur och kultur i Johannes Anyurus Det är bara gudarna som är nya”, Ekokritik: naturen i litteraturen: en antologi, red. Schulz, S. L., Uppsala 2007. 4 Dahlstedt 2006. 3 att Anyuru i sitt senare diktverk Städerna inuti Hall (2009) har en stora mått av politisk medvetenhet.5 Mitt syfte är dock inte att utreda hur medveten Anyuru är om den samhällskritik som min analys uppmärksammar. Istället lyfter jag fram några politiska aspekter, medvetna eller ej, som jag menar går att finna i Anyurus text. Det finns med andra ord en mängd outforskade infallsvinklar, både i Det är bara gudarna som är nya och i Anyurus övriga produktion. Det vore till exempel intressant med en utökad receptionsstudie i stil med Dahlsteds eller en genusanalytisk läsning – textens kvinnliga gestalter ges mindre utrymme i min analys än jag skulle önska. Men det här är endast en B-uppsats, utrymmet är begränsat och många intressanta och relevanta frågeställningar måste lämnas åt senare forskning. Det går inte att bortse från Iliadens inflytande över verket, om inte annat på grund av de citat som inleder bokens kapitel. Hansson går så långt att hon menar att ”[l]ikt Iliadens Troja står förorten under belägring”.6 Det är att överbetona och aningen felaktigt betrakta inflytandet från Iliaden. Vilken denna externa fiende skulle vara som hotar och belägrar Anyurus miljö är lite oklart – det utreds egentligen aldrig av Hansson. Det är inte ens säkert att det är förorten som hotas, bara en bråkdel av boken kan egentligen sägas ha förorten som tema, vilket även tidigare forskning påpekat. 7 Istället har Iliaden, vilket Anyuru själv skriver i noterna, ”fungerat som ett slags ram och resonansbotten, inte vad gäller själva handlingen men för tonfall och tema” (min kursivering). Det är inte belägringen Anyuru lånar från Homeros, utan något annat. I de homeriska citat Anyuru lyfter in är det bland annat frustration (s. 29), leda (s. 69) och en oförmåga att uttrycka sig (s. 11) som främst beskrivs. Det är även i dessa temata som jag menar att själva hotet finns. Det är en berättelse om en vardag fylld av frustration och leda och om våldet som föds ur detta. Det är bara gudarna som är nya är en beskrivning av ett tillstånd, en alienation och en begränsning. Teori Fredric Jamesons teorier om det politiska omedvetna kombinerar Marx idéer om falsk medvetande med Freuds idéer om det omedvetna. Jameson menar att vi på ett omedvetet 5 Sundström J. Senmoderniteten och den samtida poesin: En jämförande textanalytisk studie av Anthony Giddens senmodernitetsbegrepp och Johannes Anyurus diktsamling Städerna inuti Hall, C-uppsats publicerad vid Sociologiska institutionen, Stockholms universitet 2009. 6 Hansson 2007, s. 62. 7 Dahlstedt 2006, s. 43 4 plan ständigt ger uttryck för det kapitalistiska förtryck under vilket vi lever. Den litteratur som skrivs i ett samhälle formas ovillkorligen av de rådande produktionssätten. Romantiska bilder, det vill säga bilder som inte ryms i en realistisk kontext, är uttryck för en klassmotsättning vars lösning inte är möjlig under rådande produktionsförhållanden. I varje författares gestaltning finns hela tiden mer eller mindre medvetna försök till gestaltning av det förtryck som utövas under rådande produktionsförhållanden, främst i form av den här typen av romantiska bilder.8 Genom analys av de bilder som förekommer i ett verk kan därför existerande motsättningar exponeras. De kulturella artefakterna ska genom analys avslöjas som ”socially symbolic acts”, symbolerna för det samhälle de uppkommit i.9 Professor Paul H. Fry sammanfattar i en föreläsning Jamesons idéer om romantiken. Jameson menar enligt Fry att det parallellt med att upplysningens uttrycksformer upphöjdes till de dominerande, utvecklades olika former av motstånd mot upplysningen. I samhället tog det formen av moderniseringskritik, arbetsstörning och protester mot industrialisering. Dessa var enligt Jameson en önskan att återgå till feodalismens enklare och mer självhushållsbetonade produktionsförhållanden, en idealisering av ett äldre samhälle där många av missförhållandena under de moderna produktionsförhållandena inte existerade. Detta kom också till uttryck i litteraturen, där romantiken utvecklades som rörelse. Denna kan förstås som en idealisering av aristokratiska och feodala ideal, ”visions of utopia within Romanticism--all of them sort of trying to recode in an age of Enlightenment various sorts of idealism that had come to seem outmoded”.10 Genom att lyfta fram och idealisera de fördelar i ett tidigare produktionssätt kritiseras samtida förhållanden – ofta utan att kritikerna själva var medvetna om att det var vad de gjorde. Fry, P. H., Lecture 18 – The Political Unconscious, ENGL 300: Introduction to theory of literature [föreläsning online], tillgänglig på http://oyc.yale.edu/english/engl-300/lecture-18 (2012-04-26) New Haven, Connecticut 2009, kapitel 2. 8 9 Jameson, F., ”The political unconscious” ur Hale, Dorothy J (red.) The Novel: An Anthology of Criticism and Theory, 1900-2000 Oxford 2006, s. 416. 10 Fry 2009, kapitel 2. 5 Avhandling Det mekaniska våldet och det mänskliga våldet Det är intressant att studera förhållandet mellan liknande begrepp hämtade från två kontexter; den Homeriska (förlorad och därigenom romantisk) respektive den moderna (”realistiska”). Vapen, hämtade från både Iliaden och samtiden, är framträdande och återkommande inslag hos Anyuru. Jag menar att det finns en spänning mellan dessa två typer av vapen. De mekaniska, pistolerna, där våldsutövandet är något avlägset, något som utövas av ett maskineri och de fysiska, där våldet knyts till det mänskliga och det aktiva. När moderna skjutvapnen förekommer i texten äger de ofta endast en passiv våldspotential och hotfullhet. Närvarande i form av en mantelrörelse på lekplatsen (s. 13) eller under disken hos pizzabagaren Odysseus (s. 15) uttrycker de våldets närvaro, ett våld som finns i bakgrunden även när det inte utövas. När pistolen faktiskt kommer till användning uttrycks dess våld i passiv form. ”Mannen blev nedskjuten / framför ögonen på sin sexårige son.” (s. 53) Vem skjuter? Handen som höll i pistolen får aldrig ett ansikte, våldet utövas inte, det drabbar. Tillsammans med deras ständiga närvaro blir det ett systemets och samhällets våld inför vilket individen är maktlös. Som Anyuru själv beskriver det tidigare i samma dikt: en barndomsvän som till slut åker in på åtta månader ett enklare mörker, avgrundens, hårkorsets. Men den som mäter sin kropp mot ett system, mot en struktur, han känner sig kanske mer levande, mer mänsklig, eftersom hans fiende inte är det. (s. 45, min kursivering).11 Systemet och samhällsstrukturen associeras här genom hårkorset till de mekaniska vapnen. De hör en omänsklig fiende till, det finns inget ansikte på dem, de hör till mörkret och avgrunden. Den andra typ av vapen som förekommer och som jag här kallar ”fysiska”, såsom lansar och svärd, tycks stå för ett annat sorts våld. Det är ett våld som kan vara 11Hårkors: korsande streck i kikarsikten som markerar tänkt träffpunkt. 6 precis lika brutalt, men där kämparna ständigt är synliga för varandra. Det finns ett ansikte, en mänsklighet och framförallt en möjlighet till handling knuten till de ”fysiska” vapnen. ”Keep your sword up nigga” skriver Anyuru redan i dedikationen. ”vi ska ta oss ut ur den här friheten / och in i en annan” (s. 5). Det är dels sådana vapen som hör hemma i ett förflutet, dels sådana som anspelar på en annan och mer fysik typ av våld. Jag menar att det finns en konflikt här mellan skjuta och sticka, där det senare är en återgång till ett tidigare, mindre kraftfullt samhälle med tydliga band, en stark sammanhållning utåt och med en tydligt definierad mansroll som värdesatte status, ära och respekt. 12 Kniven, knivbladet och stiletten, kanske moderna svärd, blir hos Anyuru den punkt kring vilken individer samlas. Både som något kring vilket en grupp ungdomar samlas om kvällen (s. 35) och som symbol för den enande sammanhållningen. När det varit knivslagsmål och ”snuten” som auktoritet i det moderna samhället kommer till skolan står alla enade kring tystnaden (s. 68). Det mänskliga i knivens våld exemplifieras tydligt i inledningen till dikten ”Svart neon”: Vreden, gudinna, besjung som brann i min nigger Akilles, många avslagna knivblad nedstuckna i brevinkasten många spottloskor blandade med blod, (s. 33) Knivbladen, Akilles vrede och kroppsvätskor knyts här till varandra och blir aspekter av varandra. Knivbladen blir lika mycket en del av Akilles som hans spott och blod. Man kan även spekulera i svärdets form och funktion. Att tränga in i kött med avlånga föremål skapar omedelbara kopplingar till den enklaste och mest basala formen av manlighet, kanske en som upplevs som förlorad. Här finns en koppling mellan de ”fysiska” vapnen och det fysiska och mänskliga i själva reproduktionsakten, kanske även till en vilja till potens (”Keep your sword up”).13 12 Jämför Clarke, M., ”Manhood and heroism” ur The Cambridge Companion to Homer, red. Fowler, R., Camebridge 2004 ; Osborne, R., ”Homer’s Society” ur The Cambridge Companion to Homer, red. Fowler, R., Camebridge 2004 Jämför Freud, S., The interpretation of dreams [Elektronisk resurs], översatt till engelska av Brill, A.A., London 1913, kapitel 6. 13 7 De äldre, romantiska vapensymbolerna knyts alltså till gemenskap och mänsklighet, i motsats till de moderna vapnen som kopplas till ett avpersonifierat och mekaniskt våld. Det förlorade produktionssättet som förde med sig en annan mansroll och samhällsstruktur kan genom gestaltningen av vapnen sägas framställas som utopiskt. Förhållande påminner om det Jameson definierar i sin teori om upplysningen och romantiken. I Iliaden finns just den här uppfattningen om något förlorat inbäddad i själva texten. Dels är fokus för eposet en mer framstående typ av män som vid tiden för berättandet gått förlorad. Dels alluderar texten vid flera tillfällen till mänsklighetens degeneration över tid. 14 Anyurus text tycks låna Iliadens idealiserande tillbakablick och idé om en förlorad guldålder. I den ryms en kritik av det identitets- och sammanhangslösa i det moderna samhället. Här finns en tänkbar koppling till den marxistiska alienationen, där kapitalismen distanserar människorna från frukten av sitt arbete, vilket gör själva arbetet till en kraft som kontrollerar arbetaren.15 Sundström menar att Anyuru i Städerna inuti Hall ”ställer sig på de svagas sida och diskuterar kapitalismen och lönearbetet utifrån dess [sic!] avhumaniserande sidor” och går ”till attack mot vad som han [Anyuru] ser som tvingande och absurt i den kapitalistiska ordningen av vårt arbete”.16 Jag menar mig se en liknande tendens även här i Anyurus debut. Stödet och angreppet är dock inte uttalat, utan ligger här implicit i de romantiska motiv som används av Anyuru. Skydd som begränsning, begränsning som skydd I större utsträckning än vapen är det skydd från den homeriska eran som lyfts in i dikten. Texten är fylld av rustningar (s. 33 & 36), benskenor (s. 33) och sköldar (t.ex. s. 15, 18, 16). Det är intressant att iaktta hur de fysiska vapnen svärd/lans kontra sköld/rustning används som metaforer. ”Deras ansikten är deras [...] sköldar”, (s. 18) ”men kroppen är alltid svärd / aldrig sköld (nej, aldrig / ansikte”. (s. 40) Sköldarna har utskurna ögon (t.ex. s. 34) där individen kan se ut ur sitt skal. ”Akilles växer ihop med sin enorma rustning och när han kastar av den 14 Clarke 2004, s. 79f. Marx, K., ”Estranged Labour” (1844), engelsk översättare okänd, http://www.marxists.org/archive/marx/ works/1844/manuscripts/labour.htm (2012-05-14) 15 16 Sundström 2009, s. 22. 8 är det också allt det som är han som ligger där på gatan, utspillt.” (s. 36) Det finns alltså en dualism i det som skyddar. Det skydd som står till buds stänger in, begränsar och bildar en hårdnad identitet som riskerar att bli synonym med individen. De blir ”psykologiska murar” som Petra Hansson uttrycker det 17. Även den traditionella, Homeriska mansrollen med dess värdering av den råa maskuliniteten blir här ett fängelse. På omvänt sätt kan murarna, det som håller inne och begränsar, sägas innehålla en möjlighet och en väg framåt. Hansson tar fasta på murarna som symboler för det som stänger in och det som håller borta. ”Den trojanska muren förflyttas till den svenska förorten och separerar förorten från världen utanför, vilket skapar en tydlig gräns mellan ‘innanför’ och ’utanför’” skriver hon.18 Även om jag delar Hanssons uppfattning om att murarna fungerar som avgränsning och fängelse menar jag att hon förbiser de positiva egenskaper och möjligheter de trots allt tillskrivs. ”Troja! Överallt / ser jag murar / som samtidigt är portar” (s. 19) står det i dikten ”Tid: en sång om Trojas murar”. Man kan koppla murarna till gränsen som politiskt fenomen, en annan form av begränsning. Muren står då som symbol för ett utanförskap och en identitetslöshet i ett samhälle där berättarjaget saknar nationella rötter. Även om samhället i form av murar skrivs fram som något som begränsar och stänger in ser texten även en potential i detta. Själva begränsningen beskrivs här som möjligheter – portar till något annat. Kanske främst för att det är vad som erbjuds, det som måste fungera som utgångspunkt eftersom ingenting annat finns. Det finns ingen annan himmel än denna och inga andra murar än dessa, bara alla dessa ögon att se dem med. (s. 17) 17 Hansson 2007, s. 65. 18 Hansson 2007, s. 65. 9 Johannes och Akilles: en autimoni Vid ett tillfälle möter berättarjaget den traditionella mansrollen, personifierad i Akilles. I detta no mans land, i en stor tystnad alltså, möter jag Akilles, en latinamerikansk ängel i blå täckjacka, han har en klibbig joint av avtänd natt i munnen. Ska du med? Orden är, åh shit, krocktestdockans simtag, långsamt drivande genom den tunga duschen av virvlande glas bort genom tystnaden (”slungas baklänges, komma gående”) men jag ska upp och jobba i morgon och han försvinner bort i natten. Vilka av våra världar är förlorad? Jag vet inte ännu. Han tänder en cigarett och går iväg med vidöppna rykande ögon. (s. 39) Här möts alltså berättarjaget, förankrat i det moderna samhället genom sitt arbete, och Akilles, en fri anakronism. Han har avsagt sig samhällets normer och bara genom sitt namn knyts han till våldsamhet och individualitet.19 Även jointen han röker och täckjackan han bär, en symbol som längre fram i dikten knyts till våld (s. 45), markerar hans oberoende av samhället. Akilles är stridens och slagfältets hjälte, den okuvade slagkämpen. Är berättarjaget kanske stadens hjälte, Hektor? Kopplingen ligger inte långt bort. Det ställs en fråga om vilken av dessa två världar som egentligen är förlorad, men jag menar att texten själv implicit besvarar frågan. Genom den gestaltning av de två världar jag tidigare 19 Jämför beskrivningen av Akilles i Clarke 2004, t.ex. s. 82f. 10 redogjort för är båda världarna bristfälliga. Akilles och Hektor går båda under på slagfältet. Den ene på grund av sitt raseri, den andre på grund av sin kärlek till staden.20 Detta är en ”autimoni” i den mening Jameson använder begreppet;21 där två gestalter, Akilles och berättarjaget (”Johannes”), båda äger önskvärda egenskaper som går hand i hand med deras oönskade sidor. Samtidigt som Johannes är delaktig i samhället är han fången i det, samtidigt som Akilles är fri är han utestängd från samhället. Johannes bär inte den rustning som hotar att bli hans identitet som den blivit Akilles, Akilles bär i rustningen ett skydd mot de mekaniska vapnen som Johannes inte har. För att underbygga en sådan autimoni måste det i texten finnas exempel på en ”komplex” och en ”neutral” existens 22, det vill säga en figur som äger båda de önskvärda egenskaperna och en figur som äger bägge de oönskade egenskaperna. I det här fallet en karaktär med Akilles frihet och Johannes delaktighet samt en karaktär som är lika fångad som Johannes men står utanför systemet liksom Akilles gör. Jag menar att en neutral agent står att finna i textens modersgestalter. Bronssköldars skall genom kroppen: Inshallah! De muslimska kvinnorna äldre än husen de ska dö i tittar ut ur sig själva med sina döttrars ögon och gungar fram genom kvarteret som dova flockfåglar (evig exil bakom svarta segel) och solens färg i en cykelram får plötsligt en av dem att stanna till och stå som en saltstod på skolgården, som om hon just kom på att hon en gång letat efter ett örhänge på en likadan skolgård men i en annan tid, på andra sidan en ocean. Deras namn är moder: Majka! Amma! 20 Clarke 2004, s. 84. 21 Jameson 2006, s. 426. 22 Jameson 2006, s. 427. 11 (s. 16) Som direkt kontrast mot den till män knutna skölden står en moder ”i evig exil bakom svart segel”. I kombination med åberopandet av islam genom utropet ”Inshalla” möjliggörs kopplingen till heltäckande muslimska klädesplagg för kvinnor. Bakom dessa skulle då modern, med sin egentliga hemvist ”på andra sidan en ocean” både stå utanför samhället och samtidigt leva som fånge i sig själv. De ”gestaltas som att de inte har någon kontakt med sin hemmiljö”23 skriver Hansson om de kvinnor med barnvagnar som beskrivs på sidan 15. Detta utanförskap begränsar eller omöjliggör också själva föräldrarollen, den enda möjligheten till delaktighet. Deras döttrar är deras ögon utåt, men själva har de ingen funktion att fylla för sina barn. Föräldrarollen har istället övertagits av det moderna samhället, i denna nya värld där de inte hör hemma. (”Vi har uppfostrats / av dessa murar” s. 47) Det Jameson kallar textens ”komplexa” gestalt, förenandet av frihet och samhörighet, menar jag ryms endast i det gudomliga hos Anyuru. Verkets själva titel kan sägas syfta på att de mänskliga problemenen av ofrihet och utanförskap förblir desamma och förblir alltså olösta. Hjälten, dödsdömd och envis, förblir densamme. Det är bara gudarna som är nya. (s. 31) Det diktjaget verkligen vill vara söker han i sina drömmar i stjärnorna, något som ligger bortom. ”Det är dock aldrig frågan om att drömmar kan bli verklighet”, skriver Hansson. ”När diktjaget vaknar återtar det urbana förortslandskapet [!] sin ställning och återställer landskapet till sitt rätta jag”.24 I bokens sista dikt, talande nog döpt till ”Försoningar, till slut”, har kompassen riktats mot ”ett annat slags sanning, sann därför att den skrivits / med ett annat alfabet” (s. 85). Precis som tidigare står föräldragestalterna utanför även den här sanningen. De ber förgäves till en gud som inte är deras, omedvetna om att det finns ”en annan evighet” (s. 23 Hansson 2007, s. 66. 24 Hansson 2007, s. 69. Huruvida det verkligen är ett” förortslandskap” kan, som tidigare nämnts, diskuteras. 12 86). Diktarjaget bär å sin sida en nyckel till en sanning, även om det är en sanning han inte förstår (s. 87) och som baseras i det samhälle han, i motsats till föräldrarna, har tillgång till. Trots det är det bara en nyckel och en början, berättarjaget förstår ännu inte sanningen. Konfliktens lösning, en öppenhet för och ett sökande efter transcendenta värden, ryms alltså i texten utan att vara nåbar. Riktningen mot lösningen pekas ut, men nås aldrig inom verket. Lösningen är en romantisk bild, utanför den realistiska kontexten. Genom att etablera att lösningen på problemet ligger utanför en realistisk kontext formulerar Det är bara gudarna som är nya en kritik av det ofria och gemanskapslösa moderna samhället. Sammanfattning Uppsatsen diskuterar förhållandet mellan liknande begrepp hämtade från två kontexter; den Homeriska (förlorad och därigenom romantisk) respektive den moderna ”realistiska”. Vapen, hämtade från både Iliaden och samtiden, är framträdande och återkommande inslag hos Anyuru. Jag finner en skillnad i gestaltningen av dessa två typer av vapen. Hos de mekaniska pistolerna är våldet något avlägset som utövas av ett maskineri och system. Hos den andra typen av vapnen, som här kallas ”fysiska”, knyts våldet till det mänskliga och det aktiva. Tesen framförs att det i texten finns en konflikt mellan att skjuta och att sticka, där det senare är en återgång till ett tidigare och idealiserat samhälle. Det teoretiseras också kring en koppling mellan de ”fysiska” vapnen och det fysiska och mänskliga i själva reproduktionsakten och därmed även till manlig potens. Den äldre homeriska eran kopplas till en klassisk, mer våldsam mansroll. I större utsträckning än vapen är det skydd från den homeriska eran som lyfts in i dikten. I uppsatsen för jag fram en tes om att dessa skydd ger uttryck för användandet av en äldre och idealiserad mansroll som skydd mot det inhumana i det moderna samhället. Samtidigt menar jag att texten problematiserar detta användande som begränsande och hämmande för individens utveckling. Vidare teoretiseras det att den äldre mansrollen i texten gestaltas i karaktären Akilles och den nyare rollen i berättarjaget, som äger en viss likhet med Iliadens Hektor. Dessa skapar enligt mig en autimoni i texten, såsom Jameson definierar begreppet. Med detta menas två gestalter som parallellt äger önskvärda och oönskade egenskaper, i detta fall frihet/fångenskap och gemenskap/utanförskap. För att underbygga en sådan autimoni måste det i texten finnas exempel på en ”komplex” respektive en ”neutral” gestalt, i det här fallet en fri och delaktig gestalt samt en fångad gestalt som står utanför systemet. Jag 13 menar att en neutral gestalt står att finna i textens modersgestalter och att en komplex gestalt endast står att finna i skissen av en gudomlig och evig kontext, vilket resulterar i en kritik av ett kapitalistiskt samhälle som ofritt och i avsaknad av gemenskap. 14 Litteraturlista Anyuru, J., Det är bara gudarna som är nya: dikter, Stockholm 2004 Clarke, M., ”Manhood and heroism” ur The Cambridge Companion to Homer, red. Fowler, R., Camebridge 2004 Dahlstedt, A., Annorlundahet och kapital: kategorin invandrarförfattare och annorlundahet på det litterära fältet, magisteruppsats publicerad vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Borås högskola 2006 Freud, S., The interpretation of dreams [Elektronisk resurs], översatt till engelska av Brill, A.A., London 1913. Hämtad från http://psychclassics.yorku.ca/Freud/Dreams/ index.htm (2012-05-18). Fry, P. H., Lecture 18 – The Political Unconscious, ENGL 300: Introduction to theory of literature [föreläsning online], New Haven, Connecticut 2009. Hämtad från http://oyc.yale.edu/english/engl-300/lecture-18 (2012-04-26) Hansson, P., ”Förortens färger: natur och kultur i Johannes Anyurus Det är bara gudarna som är nya” ur Ekokritik: naturen i litteraturen: en antologi, red. Schulz, S. L., Uppsala 2007 Jameson, F., ”The political unconscious” ur Hale, Dorothy J (red.) The Novel: An Anthology of Criticism and Theory, 1900-2000 Oxford 2006 Marx, K., ”Estranged Labour” (1844), engelsk översättare okänd, http://www.marxists.org/ archive/marx/works/1844/manuscripts/labour.htm (2012-05-14) Osborne, R., ”Homer’s Society” ur The Cambridge Companion to Homer, red. Fowler, R., Camebridge 2004 Sundström J. Senmoderniteten och den samtida poesin: En jämförande textanalytisk studie av Anthony Giddens senmodernitetsbegrepp och Johannes Anyurus diktsamling Städerna inuti Hall, C-uppsats publicerad vid Sociologiska institutionen, Stockholms universitet 2009. 15
© Copyright 2024