David Gedin ”Är kanske inte mitt lif mera värdt än en usel, obetydlig qvinnas!" - Strindberg och de kvinnliga åttitalisterna. 2012 Publicerad med stöd från Riksbankens Jubileumsfond 1. "Är kanske inte mitt lif mera värdt än en usel, obetydlig qvinnas!" – Strindberg och de kvinnliga åttitalisterna. David Gedin [Omkring 15 oktober 1884.] Käre Jonas Lie! ”Helsa […] Fru Agrell och Edgren, att jag sörjer öfver att ha burit hand på dem, men de voro mig onda principer som måste ner! Onatur! Missbildningar! Hvad skulle jag göra!!”1 Strindberg – Sveriges modernaste diktare. – Hur kunde det komma sig att han kallar två av de radikalaste författarna i hans egen genombrottsgeneration, Alfhild Agrell och Anne Charlotte Leffler g. Edgren, för onaturliga, missbildningar? Utomlands har man löst problemet – och ofta också i Sverige – genom att man helt enkelt kallar honom ”kvinnohatare”. Men samtidigt – vilket också brukar påpekas – så rymmer hans böcker en hel del inkännande för att inte säga vackra kvinnoporträtt. Till exempel en kärleksfullt sorgsen skildring av modern i Tjänstekvinnans son, idealiserande skildringar av Margaretha och Cecilia i Gillets hemlighet, Madam Flod i Hemsöborna, till och med Laura i Fadren som knäcker Ryttmästaren först när det är hennes enda möjlighet att hindra honom från att skicka iväg dottern. Och naturligtvis Fröken Julie. Dessutom så drogs han själv till starka, självständiga kvinnor. Siri von Essen, Frida Uhl, Harriet Bosse – alla tre var yrkesarbetande (Siri von Essen under en kort period).2 Strindbergs bakgrund var i mångt och mycket typisk för det lite senare 1800-talets borgerlighet. Pappan, Carl Oscar, beskrivs som traditionellt patriarkal. Strindbergs systrar fick yrkesutbildning så att de skulle klara sig även om de inte blev gifta, men den var typiskt ’kvinnlig’ genom sin konstnärliga karaktär. Anna utbildades till violinist, Nora och Elisabeth till xylografer (träsnittssnidare).3 Ulf Boëthius skriver i sin klassiska avhandling Strindberg och kvinnofrågan (1969) att det är i grunden denna – för det sena 1800-talet egentligen ganska konservativa – borgerliga syn på 2. kvinnan som kommer att prägla Strindberg, trots hans mer framträdande liberala radikalism. (Den som frambringade Hjalmar Branting, Knut Wicksell, Anne Charlotte Leffler, Ellen Key, med flera.) Visserligen framhåller Strindberg under 1880-talet klasstillhörighetens och socialdarwinismens betydelse i sin samhällskritik, men också det går i linje med den strävsamma borgerlighetens betoning på arbetet. Speciellt i kontrast mot en dekadent överklass och inte minst överklasskvinnornas lättja och godagspiltliv; det som Strindberg satiriserar i Fru Falcks person i Röda rummet. Han uppmuntrade också Siri att bryta upp ur sitt äktenskap för att bli skådespelerska, alltså yrkesarbetande inom en syssla som traditionellt (om än ganska paradoxalt) tilläts för kvinnor. Däremot reagerade han tidigt mot kvinnor som uppträdde i ’manliga’ yrkesområden. När en pionjär, norskan Fru Magdalene Thoresen vågar sig på att föreläsa offentligt 1874 rapporterar Strindberg att ”hennes franka, manhaftiga sätt”, trots de goda läror från Björnson hon framförde, ”var icke behagligt.”4 Ulf Boëthius menar att Strindberg kanske var för jämställdhet när det till exempel gällde kvinnas rätt att följa en konstnärlig kallelse eller att lönearbeta, men essentialist när det gällde typen av verksamhet, inte minst genom att idealisera kvinnans ansvar för hem och barn. Det är något Strindberg delvis kommer gestalta i Lycko-Pers resa 1882 (Lisa är uppfostrande och kvinnligt svag). Likaså betonar han i förordet till Giftas I 1884 kvinnans kompetens genom sin erfarenhet av att vara mor (hon har skött hushåll, uppfostrat barn).5 Men framför allt sker det redan i Gillets hemlighet 1880, bara några månader efter Röda rummet, som idealiserar den förlåtande, underordnande hustrun (de båda tålmodiga och goda karaktärerna Margaretha och Cecilia).6 Den konservativa kritiken var också positiv, medan domen blev hård i de radikala kretsarna och man undrade vad som hänt med den upproriska författaren.7 Ulf Boëthius tolkning är att gestaltningarna var ett resultat av Siris graviditet som väckt Strindbergs längtan efter moderlighet som kunde fylla bristen från hans barndom.8 – Och att det alltså är denna essentialistiska längtan som långsamt men säkert kommer dominera hans kvinnosyn. Den här förklaringen till Strindbergs omsvängning från att ha varit en hyllad kamrat i den radikala åttitalistgenerationen i deras kamp mot socialt förtryck och hyckleri, till att bli en 3. närmast rabiat kritiker av kvinnorörelsen är helt möjlig. Barndom och uppfostran, i kombination med avståndstagandet till den borgerliga kvinnorörelsen och hans erfarenhet av familjelivet.9 Men det finns också en annan alternativ eller kompletterande beskrivning som kan förklara Strindbergs intellektuella resa – så gott det nu någonsin går. Frågan är hur ideologiskt starkt rotad hans radikalism var under perioden jämfört med hans pragmatiska karriärism. Hans författarbana hade inletts mycket konformistisk.10 När han i början av 1870-talet bestämde sig för att bli författare tycks han ha följt de etablerade reglerna för ”god litteratur” så gott han kunde. Det första verket, Den fredlöse, var ett historiskt drama i nygötisk stil, den följande enaktaren I Rom skrevs på rimmad jambisk vers. Båda passade väl de rådande estetiska normerna. Konceptet var också framgångsrikt. Pjäserna uppfördes på Dramaten och den förra resulterade dessutom i ett personligt stipendium från Karl XV hösten 1871. När han så inte fick sitt eftersträvade genombrott med storsatsningen Mäster Olof 1872 (vars form och stoff väl följde tidens institutionella ideal om hur ett nationellt historiedrama skulle se ut – fem akter, utgå från en brytningstid, här reformationen, etcetera), skrev han om dramat utifrån den kritik han fick från bland annat Svenska Akademien och mildrade de upproriska tendenserna. Gert boktryckare, den rebelliska karaktären, idealisten som fick sista ordet, görs om till en fanatiker som inte förstår den verklighet alla måste anpassa sig till, och Gustav Vasa träder fram som den visa statsmannen och den klarsynta realisten. Samma strategi tycks också ha lett honom när han till sist skapade versupplagan, den som Gunnar Brandell betecknar som ”ett stycke underhållning, lärorik kanske men inte så upprörande.”11 Men framgångarna uteblev. Dramat fick vare sig utmärkelser eller sattes upp och Strindberg tvingades satsa på en tjänstemannakarriär, parallellt med att han arbetade som journalist. Det var först när han slutligen bröt mot den goda smaken och skrev cyniska, illusionslösa noveller i Från Fjerdingen och Svartbäcken 1877, i den relativt lågt värderade och kvinnodominerade prosagenren, som han fick en mindre framgång. Två år senare var hans situation besvärlig. Han innehade visserligen en relativt hygglig position som amanuens på Kungliga Biblioteket och hade lyckats gifta sig med en kvinna ur adeln. Men han hade ingen framstående karriär och paret levde som sagt över sina tillgångar. Till 4. sist tvingades Strindberg gå i personlig konkurs. Det var i den situationen som han 1879 satte sig ner och skrev Röda rummet. Romanen låg helt rätt i tiden med sina miljöer och karaktärer. De hade gått närmare tio år sedan Georg Brandes uppmanade författarna att sätta sociala problem under debatt i sina Hovedstrømninger…, och nu hade de sociala spänningarna nått en punkt då det inte längre gick att dölja dem. 1879 var ett händelserikt år. Året innan hade den så kallade ”långa depressionen”, som 1873 inletts av bankkris och börskrasch i Wien för att sedan sprida sig över Europa och till USA, nått vårt land. I Sverige resulterade det bland annat i Sundsvallsstrejken, Sveriges första masstrejk (5000 personer) som kom att leda till att både fackföreningar och branschorganisationer bildades. I Danmark publicerade samma år den 22-åriga Herman Bang sin essäsamling Realisme og Realister, i Sverige introducerar A. U. Bååth en modern verklighetsnära lyrik; och inte minst satte Henrik Ibsen fart på debatten om kvinnans situation genom att med välorganiserad strategi låta Et dukkehjem ha premiär i en efter en av de fyra nordiska huvudstäderna över jul och genom att nyår 1879/1880. Alltså exakt samtidigt som Röda rummet nådde allmänheten. Romanen blev en omedelbar försäljningssuccé, bland annat efter en för tiden utomordentligt genomförd reklamkampanj där Strindberg utnyttjade alla de kontakter han hade skapat som litteratör (enligt en framgångsmetod som han för övrigt själv beskrev i romanen).12 Den konservativa kritiken tycktes ha blivit helt tagen på sängen. Det blev en skandalsuccé utan motstycke. Inte minst var det Strindbergs skildringar av samhällets bakgator som hetsade upp publiken; här introducerades horor, bohemer, fattigdom och krogliv. Indignationen blandades med förtjusningen över hans laddade språk, rasande samhällskritik och av insikten om att det inte längre gick att ignorera de växande sociala problem han skildrade. Att upprördheten blev så stor berodde inte minst på att skönlitteraturen konsumerades i hemmet. Det vill säga i kärnfamiljens svartsjukt bevakade intimsfär till vilken kvinnor och barn var hänvisade när männen rörde sig fritt mellan offentlighet och hem. Visserligen hade skönlitteraturen allt sedan dess uppkomst i början på 1800-talet fyllt funktionen att vara ett forum för både män och kvinnor inom den framväxande borgerliga klassen för att diskutera moral- och uppföranderegler – ”sedlighet”. Bilden av far som läser högt för hela familjen i fotoskenlampans ljus är emblematisk. Men eftersom inte minst romanen var så viktig 5. som manual och som sysselsättning för kvinnorna blev den speciellt associerad till deras kön. Det var framför allt de som läste (liksom det fortfarande är), och bland de få yrkesmöjligheter som fanns om man inte blev gift var, förutom lärare, guvernant, och andra motsvarande professionaliserade kvinnosysslor, att skriva. Så romanförfattandet var relativt sett ett extremt kvinnodominerat yrke. (En intressant möjlighet är att det var därför som, parallellt med den borgerliga romanen, ”litteraturbevakningen” – observera ordets andra led! – uppstod. Det vill säga att den framväxande tidningskritiken kunde informera de mindre kulturintresserade männen vilka böcker som var god läsning och vilka som riskerade att smutsa ett rent sinne.) För det som gjorde situationen så problematisk var ju att kvinnans oskuld och därmed hennes värde på äktenskapsmarknaden var beroende av att hon skulle framstå som naivt ovetande. Vad Carl David af Wirsén beskriver ganska lystet i en Bjørnson-recension som den unga kvinnans ”dufvosinne”: ”Det ligger något intagande, något rörande och heligt i den unga flicka, som i jungfrulig oskuld underlåtit att öfverväga de ämnen [som gäller sexualiteten]”13 Men som i fallet med Pandoras ask så räcker det med att någon liten kunskap smiter ut – eller in – så går det inte att göra ogjort. Det som sagts eller lästs kan inte tas tillbaka. Därför byggde det borgerliga samhällets värderingar ytterst på vad man fick och inte fick yttra så att kvinnor och barn kunde höra det! Kraven på hur och var man fick diskutera frågor som rörde sexualitet var rigida och fundamentala. Men det var samtigt viktigt att speciellt de unga kvinnorna förstod hur verkligheten såg ut, att lära sig skilja den hägrande lyckan från risken att råka i olycka, eller ett avundsvärt ljuvt beteende från kokettens föraktliga. Genom romanernas goda och varnande exempel lärde de sig identifiera blivande goda äkta män, men akta sig för slippriga don Juan-typer – ofta i form av de farliga, pråliga underlöjtnanterna – som bara var ute efter deras dygd.14 Det var denna avgörande gräns mellan hemmet och yttervärlden som Strindberg överskred med sina skildringar – desto mer försåtliga i romanens form. När han så mötte våldsam kritik från de konservativa kritikerna, så höjde han insatserna och hävdade att föreställningen om hemmets ostörda avskildhet var rent hyckleri. Triumferande avslutas Dikter på vers och prosa 1883 med en strof om hur diktjaget hittar sitt exemplar av Lord Byrons Don Juan, en ”sådan skamlig bok” som han just fått en rejäl avbasning för att ha vågat skicka till den sjuttonåriga, besökande flickan, nu gömd under hennes huvudkudde. ”Sic!”15 6. Här visar sig också en viktig skillnad mellan 1800-talets syn på litteraturen och vår tids. Framgången gav Strindberg inte bara inkomster utan också social status. Publiksuccén ursäktade upprorsmakaren, trots den konservativa opinionens vrede. Under ett par år följer de prestigefyllda händelserna varandra. Strindbergs pjäser sätts upp på Dramaten och Södra teatern i Stockholm, han väljs in i det illustra sällskapet Idun där han kan bullra med celebriteter som nordostpassagens upptäckare Adolf Erik Nordenskiöld.16 Hans ungdomsskrifter börjar ges ut av Isidor Bonnier, dennes farbror Albert Bonnier beställer Kulturhistoriska studier och Seligmann & C:i kontrakterar Gamla Stockholm. Slutligen får han i uppdrag av Fritzes hofbokhandel att för den osannolika summan 10 000:- producera ytterligare en kulturhistoria, Svenska folket… Det är nu som han också skriver den i grunden ganska traditionella Gillets hemlighet med sina idealiserade kvinnor som tålmodigt, madonnalikt älskar och härdar ut. Han tycks närmast vackla mellan att söka sig till en mer konventionell författarkarriär eller att fortsätta i rollen som upprorsmakare. Den 29 juli 1880 skriver han till Edvard Brandes att han snarare vill bli bedömd efter Gillets hemlighet och Mäster Olof än Röda rummet. Men debatten har redan börjat sjuda och Strindberg är medveten om att han kommer få stå till svars åt vilket håll han än vänder sig. Inte minst är han nervös hur han uppfattas av sina generationskamrater. Till professor Carl Rupert och Helena Nyblom skriver han i januari 1882 att den unga generationen anser Gillets hemlighet som ett ”affall” och att ”de skola rifva mig i bitar” om han inte går med dem. För det är en av den svenska litteratur- och kulturhistoriens bredaste, kraftfullaste generationer som är på väg att kliva fram jämsides med honom. Det var inte bara en litterär rörelse. 1880 höll Knut Wicksell sitt berömda föredrag där han förespråkade preventivmedel, och 1882 är han med och grundar den radikala studentorganisationen och diskussionsklubben Verdandi i Uppsala med bland annat Karl Staaff, Gustaf af Geijerstam, Tor Hedberg, Emil Svensén. Bland de tidigaste medlemmarna fanns fysiologen Hjalmar Örhwall, Hjalmar Branting, Ann Margret Holmgren, Otto von Zweigbergk, Mauritz Hellberg. I deras skriftserie publicerade sig Ellen Key, Anna Whitlock. Men det var ändå författarna som dominerade. 1880 debuterade Amanda Kerfstedt med Vid vägkanten, följande år var det Mathilda Roos två gånger om – med romanerna Marianne i 7. bokform och Höststormar som följetong i Stockholms Dagblad. Samma år debuterade också Alfhild Agrell med enaktskomedien Hvarför? som 1882 följdes upp av det vassa dramat Räddad. Det senare året kom det breda genombrottet av samhällskritiska debuter: Gustaf af Geijerstams Gråkallt, Georg Nordensvans I harnesk (hans första realistiska roman), Anna Wahlenberg (pseud. ”Rien”) med Teckningar i sanden. Sist men inte minst publicerade sig Anne Charlotte Leffler för första gången under eget namn med den första delen av novellsamlingen Ur lifvet. Till skillnad från de övriga var hon redan etablerad. Hon hade också hunnit behandla ”dockhemsproblematiken” – genom att gestalta konflikten mellan konstnärskap/yrkesverksamhet och familjeliv. Framför allt i sin framgångsrika debut, dramat Skådespelerskan på Dramaten 1873, som för övrigt den 24-åriga, då nyblivna recensenten August Strindberg hade berömt i DN.17 Leffler hade dessutom varierat temat i novellen ”Runa” 1878 (”berättelse af Carlot” i Ny Illustrerad Tidning).18 Det finns alltså flera goda skäl för Strindberg att trots allt välja den upproriska rollen. Trycket från den nya generationen där han hade de flesta av sina vänner och bekanta, liksom att det medförde möjligheten att representera något nytt, annorlunda. Det senare innebar det slags uppmärksamhet han tycks ha eftersträvat helst, liksom att det var ett givet försäljningsargument under en period då man var ense om att litteraturen hade gått i stå sedan länge. Därtill hade Strindberg erfarit med Röda rummet att det skandalösa skrivandet överhuvudtaget var en bred väg till uppmärksamhet och framgång, medan den betydligt konventionellare Gillets hemlighet fick en mycket måttlig framgång på Dramaten – 6 föreställningar i maj 1881.19 I september tar det fart på nytt. På baksidespresentationen – av det första häftet av Svenska folket… – det vill säga den sida som gör reklam för utgivningen – ger han sig på nationshjälten Geijers historieskrivning. Akademikerna och den konservativa kultureliten blir lika upprörda, och inte minst på grund av Strindbergs vällustigt arroganta svar på deras inlägg.20 Därtill – finns det förstås skäl att påpeka – kan det förstås också ha stimulerat hans kreativiteet att söka upp laddade ämnen och perspektiv. Tillfredställelsen i ett arbete inkluderar för det mesta både den förväntade responsen och känslan av behärskning. Strindberg hade i hög grad fått beröm för sin blixtrande, energiska, snabba stil. Och redan 1875, när han uppvaktade Siri von Essen bland annat genom att uppmuntra henne att bli författare, skrev han: 8. Ni säger att Ni icke kan skrifva! Hur vet Ni det? Så tycker jag alltjemt; men när jag kommer till papperet så går det ändå, sådant det nu blir. När man blir varm vid ett minne komma orden af sig sjelfva man vet icke hvarifrån och när man så öfverraskar sig med att ha funnit ett slående ord blir man så glad häröfver att man hittar flera. Blir man ond då får stilen färg, ty vreden är den starkaste af alla själens rörelser; erinrar man något sorgligt då kommer välljudet -- det der behöfver man aldrig tänka på. Gå först igenom i minnet allt hvad Ni upplefde […] -- innan Ni sätter Er att skrifva. I början tycker Ni att det icke är något intressant --- men så kommer Ni till en punkt -- bloden stiger Er åt hufvet -- tänk på en oförrätt -- bli ond – […] -Observera att Ni har frihet att narras -- på Er sjelf på alla! Ta fram osynliga fiender, dikta motståndare -- omvänd en narr som vill påstå att det är lika bra att vara författare som skådespelare -- säg hvad Ni vill -- var "galen" -- det är icke alla som kunna vara det och det är icke många som våga det af dem som äro nog lyckliga att kunna vara det!21 Året efter utfallen i samband med Svenska folket… flyttar han fram positionen ytterligare i Det nya riket 1882 – och nu går han över gränsen. Till och med hans vänner medgav det. Redan Röda rummet hade lästs som en nyckelroman, men Det nya riket var långt elakare och det var lätt att avtäcka verkliga människor bakom karikatyrerna, speciellt Strindbergs egna fiender. Boulevardtidningen Figaros redaktör Hugo Nisbeth, döpt till ”Agathon Hund av Hutlösa”, påstods producera nyhetsartiklar mot betalning – vilket för övrigt ska ha varit sant –, den välkända samlaren och Strindbergs tidigare kollega på Kungliga biblioteket Christopher Eichhorn, döptes till ”Ballhorn”, utmålades som en pajas och dilettant och hans proletära familjebakgrund las honom till last. Kapitlet ”Moses” innehöll en retorik som bör ha tilltalat tidens antisemiter och pekade bland annat ut litteraturhistorikerna Henrik Schück och Karl Warburg. Åttitalisternas ärkefiende, den idealistiska litteraturens förkämpe och Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén hånades. Men troligen värst av allt var att man kunde skymta obstetrikern, chefen för barnmorskeutbildningen och tidigare riksdagsmannen, professor Fredrik August Cederschjöld i den utlevade hycklande ”sedlighetsentrepenör” som vägrar erkänna sitt oäkta barn, döende i den syfilis han ärvt från fadern. Cederschjöld, som verkligen lär ha haft ett oäkta barn med en elev från barnmorskeutbildningen, hade tre år tidigare skrivit ett ursinnigt angrepp på Röda rummet i Aftonbladet, men var nu sjuk med bara ett halvår kvar att leva. Strindberg hade därmed på ett fullständigt oacceptabelt sätt brutit mot de grundläggande sociala reglerna i det borgerliga samhället. Han hade visat upp sina fienders privatliv, och på så 9. sätt kränkt den absoluta gränsen mellan det privata och det offentliga. Dessutom i skönlitterär form, i själva det medium som var kanalen mellan det öppna samtalet och hemmets inre, dolda sfär. Det gick inte ens att försvara övertrampet som principiellt moraliskt motiverat, i och med att angreppen gällde hans egna fiender. Den enda förklaringen som återstod var att han saknade självkontroll, att han inte kunde behärska sina känslor. Det är också nu för första gången han offentligt anklagas för att lida av ”sinnesrubbning”.22 Men även om det alltså fanns en allmän kritik, var han samtidigt en beundrad medlem i den nya radikala, samhällskritiska generationen, som vartefter fylldes på med nya författare och debattörer som Victoria Benedictsson, Oscar Levertin, Ola Hansson, Hilma Angered Strandberg, Axel Lundegård med flera. Bland dem fanns till exempel Amalia Fahlstedt som debuterade med I flygten 1883, och 7 juni samma år skriver Strindberg till hennes bror, den gamla Uppsalavännen, Eugène Fahlstedt: Till Julen är ämnad utgifvas på Looström och Komp.s förlag en vitter Kalender med bidrag af Fru Ch Edgren [Leffler], Fru Agrell, Fr. Mathilda Roos, Fr. [Amalia] Fahlstedt, samt Herrar Aug Strindberg, Harald Molander, Georg Nordensvan, Gustaf af Geijerstam, Knut Wicksell, [A. U.] Bååth, Ernst Lundqvist, [Edvard] Fredin, P. [Pehr] Staaff, Daniel Fallström m. fl. Att det är det nya som grupperar sig synes af namnen, men kalendern kommer icke, hvarken i namn eller innehåll att uppträda som polemisk eller skolstiftande. Redan året innan har han funderat på en radikal tidskrift som ett forum för sig och övriga åttitalister, och han betraktar sig alltså fortfarande som en i gruppen. Men bara ett par månader senare – i september - flyttar han med familjen utomlands. Via Frankrike hamnar de så småningom i Schweiz.23 Han är nu erkänd – i stort sett över de politiska skiljelinjerna – som Sveriges mest betydande författare. Men hans status som debattör är rejält kantstött efter övertrampen. Sammantaget är hans position med andra ord inte ohotad. Framför allt skördar de kvinnliga åttitalisterna framgångar. Det är bara Lycko-Pers resa på Nya teatern som verkligen går bra (76 gånger 1883-87). Men den överträffas av Anne Charlotte Lefflers En räddande engel som går upp parallellt på prestigescenen Dramaten och våren 1889 skulle komma att visas för etthundrade, men långt ifrån sista gången. Alfhild Agrells drama Räddad har också fler föreställningar på Dramaten än vad som beskrivs som Strindbergs succé med Mäster Olof på Nya teatern. Lefflers och Agrells framgångar syns desto kraftfullare då de 10. sker genom att de gestaltar samhällsproblem som traditionellt hör familjelivet till på scenen. Inte som brukligt i den mer kontrollerbara prosan. Leffler är dessutom en av de mest framgångsrika prosaförfattarna och hennes två första delar av Ur lifvet har gått ut i flera upplagor. Och hon är uppenbart respekterad – man lyssnar på henne.24 Över den litterära scenen vilar dessutom Ibsens skugga. Redan en gigant med Brand 1866 och Peer Gynt 1867, diskuteras och sätts hans nya pjäser upp överallt. Senast har Gjengangere (Gengångare) från 1881 fått sin urpremiär på Dramaten 1883. 1884 kommer Vildanden. Det är mot den bakgrunden Strindberg skriver Giftas; en novellsamling som kommer dra uppmärksamheten till sig. Som så ofta när det gäller Strindberg är det inte helt lätt att se en linje i samlingen, och likt tidigare är det redan förordet som sticker ut. Å ena sidan är det sakligt mycket radikalt och argumenterar för kvinnans likställdhet med mannen. För likadan uppfostran, samskolor, rösträtt, lika valbarhet, civiläktenskap, fri skilsmässa och samma sociala rörelsefrihet som mannen. Kvinnan ska ha ekonomisk frihet genom äktenskapsförord och boskillnad, men också i mån av inkomst delansvaret för hemmets ekonomi.25 Å andra sidan används det mesta av utrymmet till att ge sig på Nora och Dockhemmet. Märkligt nog genom att helt och fullt acceptera henne, som om hon vore en verklig person, men genom att tolka och värdera hennes beteende helt annorlunda än vad pjäsen gestaltar och genom att ställa sig på Helmers sida. Därtill ger sig Strindberg på de barnlösa kvinnliga författarna med hänvisning till att de inte förstår något om kvinnofrågan eftersom de inte har någon riktig familj, det vill säga saknar barn. Han påstår till och med att en barnlös kvinna är vare sig kvinna eller man utan ”en avvikelse från naturen […] en otäck Hermafrodit med icke så liten anslutning till Grecicismen [homosexualitet].” 26 Det brutala angreppet var naturligtvis direkt riktat mot hans främsta medtävlare på den litterära marknaden: Leffler och Agrell.27 Och att han faktiskt jämför sig med Leffler framgår när han i ett brev ang. en dansk upplaga av Giftas, 26 juni 1884 (till Otto Borchsenius) begär och uppskattar ”upplagan till 2,000 ex. så blir det ungefär som fru Edgren [Lefflers namn i första giftet] har det.” 11. Hans konkurrenter är alltså inte bara diskvalificerade genom sin barnlöshet, utan de är inte ens kvinnor utan hermafroditer, onatur. I breven blir han som ofta allt grövre: ”missbildningar”. Man kan naturligtvis, som Ulf Boëthius gör, ange en mängd troliga psykologiska och ideologiska orsaker till Strindbergs hållning: Hans gamla negativa syn på lata, arroganta överklasskvinnor som han skildrade redan i Röda rummet; den rousseaunska synen på natur kontra kultur; dåligt samvete gentemot Siri för att han till sist hade ställt sig i vägen för hennes skådespelarkarriär; irritation över sitt och Siris förhållande där han trodde att deras äktenskap behövde att hon intog en mer traditionell hemmafruroll, med mera. Därtill att avståndet från de radikala vännerna skulle bidragit.28 Att Strindberg också gärna gav igen på de som kritiserade honom hade han också ohöljt demonstrerat, som framgått ovan. Ulf Boëthius visar hur de borgerliga kvinnorörelserna bland annat utgör måltavlan och att detta med all säkerhet var ett svar på den hårda kritik han hade fått utstå efter Herr Bengts hustru, Det nya riket, Svenska folket och Dikter av personer som stod för likhetsidealet eller kunde associeras med föreningar som hävdade det.29 (Det vill säga, de grupper som menade att både kvinnor och män skulle förbli sexuellt ”rena” före äktenskapet, medan Strindberg och de övriga ”naturalisterna” hävdade en liberalare hållning till sexualiteten för både män och kvinnor.30) Men de förklarar dåligt varför det just var författarna som han attackerade, som i Agrells och Lefflers fall dessutom politiskt och ideologiskt låg betydligt närmare hans egna åsikter, än den organiserade kvinnorörelsens. Troligare är att se det som ett drag i spelet om platserna i den litterära hierarkin. Strindberg skapar sig en position ur vilken han kan angripa sina värsta konkurrenter bland de samtida författarna. Till priset av sin auktoritet som debattör, när att han fjärmade sig från sin egen generation och bröt mot de oskrivna uppförandereglerna, vann han uppmärksamhet, social status och försäljningsinkomster. En ytterligare möjlighet utifrån ett sådant perspektiv är att det också finns en pågående tendens från de manliga författarna att försöka överta en tidigare kvinnodominerad syssla – romanskrivandet – och samtidigt, bland annat just genom att kasta ut kvinnorna, höja dess status.31 I så fall finns ytterligare ett skäl att försöka dehumanisera Agrell och Leffler – deras framgångar innebär att de inte kan vara kvinnor! Strindberg var också framgångsrik. Giftas åtalades som bekant, men frikändes. Och boken blev en lysande triumf. Han hyllades redan vid ankomsten till Stockholms centralstation vilket följdes av en festföreställning till hans ära av Lycko-Pers resa på Nya Teatern. Efter frikännande 12. hyllades han ännu en gång, nu av en folkskara på Riddarhustorget utanför Bondeska palatset. Och segertåget avslutades med en festmiddag på Grand Hotell innan han återvände till Schweiz. Väl tillbaka hade han alltså goda skäl att entusiastiskt omedelbart inleda skrivandet av Giftas II, och nu är angreppen på kvinnor i allmänhet mer ohöljda och klart misogyna. Boken inleds med en räcka citat varav det första är Schopenhauer: ”Orättvisan är kvinnornas arvsynd. Detta härleder sig av deras brist på sunt förnuft och reflexionsförmåga […] Härav deras instinktiva skurkaktighet och deras oövervinnliga smak för lögnen.”32 För samtiden föreföll Strindberg att fortsätta att gå över gränsen. Var det egentligen konsekvent och följdriktigt, överskuggades detta av upprördheten. Vad som denna gång förvärrade saken ytterligare var att novellerna delvis också lästes som självbiografiska. Hjalmar Branting som recenserade boken var skakad eftersom han uppfattade den sista novellen ”Familjeförsörjaren” som ett angrepp på Siri von Essen.33 Därmed hade Strindberg åter överträtt den heliga linjen mellan offentlighet och privatliv, men nu genom att visa upp sitt eget! Detta var obegripligt bortom allt förnuft! När han året därpå 1886 inleder sviten Tjänstekvinnans son är saken klar. Strindberg motiverade visserligen projektet med Zolas program – att författaren skulle vara en social vivisektör och forskare.34 Men utlämnandet av föräldrar, syskon och inte minst sig själv innebar att diagnosen om vansinne nu bara väntade på att bekräftas. Vilket Strindberg generöst bistod med i själva titeln En dåres försvarstal 1887. Men uppmärksamheten var given, hans egen position ohotad, och just 1887 inleds tystandet av de kvinnliga åttitalisterna och bara några år senare har de raderats ur den litterära offentligheten.35 1 August Strindbergs brev, http://spraakbanken.gu.se/konk/. Se även Språkbankens konkordans för övriga brevcitat. 2 Strindberg understödde hennes skådespelarambitioner, även om han sedan bidrog till att stoppa den i och med att familjen reste utomlands. Ev. bidrog också hans satir i Det nya riket till att göra henne impopulär på Dramaten. Se Ulf Boëthius, Strindberg och kvinnofrågan till och med Giftas I, akad.avh., Stockholm 1969, s. 365-69. 3 Boëthius 1969, s. 79-80. 4 Boëthius 1969, s. 146-48. Se SV 4:132. Dessutom demonstrerar Strindberg en viss antisemitism. 5 August Strindbergs Samlade verk, Stockholm 1979-2012 (i forts. SV) 16:12, 25. 13. 6 Boëthius 1969, s. 195. Boëthius 1969, s 203. 8 Boëthius 1969, s 206. 9 Boëthius 1969, s 370. 10 Se David Gedin, ”Kalfstek och rosor. studie i August Strindbergs strategier under 1870-talet och självanalysen i Röda rummet”, i Kulturens fält, red. D. Broady, Göteborg 1998, s. 50-52. Framställningen bygger framför allt på Gunnar Brandell, Strindberg – ett författarliv. Del 1, Stockholm 1987, s 119-49, 184-6, 208-11. 11 Brandell 1987, s. 210. 12 Om Strindbergs reklamkampanj, se David Gedin ”’Röda rummet dr under arbete; Röda rummet kommer ut; Röda rummet är utkommet; det säljes; det är utsåldt; det utkommer i andra upplagan; det är utkommet; säljes, är snart utsåldt.’ Röda rummets inträde och mottagande i den svenska publicistisk offentligheten.” Strindbergiana 23 (2008), s. 119-47. 13 Carl David af Wirsén Kritiker, Stockholm 1901, s 17-18. Om kvinnans situation under 1800-talet finns mängder av intressanta studier. Till exempel kan framhållas Elisabeth Mansén, Konsten att förgylla vardagen. Thekla Knös och romantikens Uppsala, akad.avh., Nora 1993. Eva Lis Bjurman, Catrines intressanta blekhet. Unga kvinnors möten med de nya kärlekskraven 1750-1830, akad. avh., Lund 1998. 14 Om romanernas funktion som manual och lärobok, speciellt för unga kvinnor, se David Gedin ”’en kall hans som hastigt skulle fatta min’. Famillen H*** som äktenskapshandledning och realistisk ironi”, F 03 2002. iksom David Gedin, ”Att få lov. Kvinnor och baler kring 1880-talet”, Samlaren 128 (2007). Den senare finns under ”artiklar” http://www.dramawebben.se/pjas/en-raddande-engel, alt. i http://www.divaportal.org/smash/record.jsf?searchId=2&pid=diva2:315286 15 SV 15:156-59. 16 För en utförligare redogörelse för dåtidens värderingar och relationen mellan popularitet och prestige, se David Gedin Fältets herrar. Framväxten av en modern författarroll. Artonhundraåttitalet, akad.avh., Stockholm/Stehag 2004. 17 SV 4:86-90. 18 ”Runa, berättelse af Carlot”, Ny Illustrerad Tidning Nr. 24-29, 15.6–20.7.1878. 19 SV 11:404. 20 Ang. Strindbergs ”skandalösa” skrivande, se Gedin 2004, s. 263-71. 21 Brev till Siri von Essen och Gustaf Wrangel, 27.6 1875. 22 Figaro 821008. Anonym notis, troligen av Hugo Nisbeth. 23 För en detaljerad kronologisk redogörelse, se Strindbergssällskapets hemsida – ”Utförlig kronologi”. http://www.auguststrindberg.se/cronology1.htm - 1880_talet 24 Gedin 2004, s. 357-58, 484. 25 SV 16: 24-27. 26 SV 16: 13-18, 21. 27 Strindberg refererar till ”Sveriges fyra nu skrivande författarinnors”. (SV 16:21.) Ulf Boëthius menar att de två övriga var Mathilda undström (”Mattis”) och Sophie Adlersparre. (Boëthius 1969, s. 359.) Troligen grundar han slutsatsen på Strindbergs brev till K.O. Bonnier 29 juni 84: ”Observera Herr Bonnier att Fru Edgren [ effler], Fru Agrell, Fru Lundström (Mattis) äro barnlösa att Fredrika Bremer var en nucka och den djefla maran Ellen Bergman d:o! Var snäll låt mig veta om Fru Sofi Adlersparre har barn! Glöm ej det!” 28 Boëthius 1969, s. 365-69, 373. 29 T ex Federationen, Föreningen för gift qvinnas eganderätt (i vilken W. A. Bergstrand var styrelseledamot) och Fredrika-Bremer-Förbundet (lett av Sophie Adlersparre). (Boëthius 1969, s. 306-11, 370-72.) 30 Det är tyvärr inte möjligt att ge en kortfattad, översiktlig redogörelse för de olika ståndpunkterna och deras bakgrund. Den komplexa sedlighetsdebatten och dess olika ställningstaganden dominerar och karaktäriserar 18807 14. talet. Men Ulf Boëthius (1969) redogör sorgfälligt för den och de olika positionerna. (Boëthius 1969, s. 46-78, etc.) Likaså Ulla Manns, Den sanna frigörelsen. Fredrika-Bremer-förbundet1884-1921, akad.avh., Stockholm. 1997, s. 63-120, etc. Äv. Gedin 2004, s. 83-88, etc. 31 Jfr Gaye Tuchman Edging Women Out. Victorian Novelists, Publishers, and Social Change, New Haven/London (USA/UK) 1989. Med hennes beskrivning av hur männen erövrade det litterära fältet i Storbritannien, skulle motsvarande beskrivning av den svenska utvecklingen, åttitalet vara ”invasionsperioden”, nittitalet ”omdefinieringsperioden” och 00-talet ”institutionaliseringen”. 32 SV 16:169. 33 Hjalmar Branting, rec. av Giftas II i Ur dagens krönika 1887 s 111. Gedin 2004, s. 291-94. 34 Förordet där han menar att boken är ett försök att analysera en individs handlingar utifrån hennes historia, konsekvent med Zolas program, ströks till sist. Se SV 20:354, 373. 35 Se Gedin 2004, kap. 26. Generationsskifte och ”uppgörelseromaner”, s. 354-376, spec. s. 361-364.