1 Stockholms universitetsbibliotek presenterar Månadens rara bok APRIL 2012 ”Högaktningsfullt, vänskapsfullt och vänligen från författaren” August Strindbergs Svenska Folket och dedikationerna till Artur Hazelius. Ett smakprov ur Stockholms universitetsbiblioteks Strindbergssamling. fred, hemma och ute eller ett tusen år af svenska bildningens och sedernas historia. Detta praktverk i två delar kom ut i december 1882, lagom till julhandeln. Här är en bok som vi utan alla förbehåll kunna anbefalla till köpning.” Verket omfattade nästan 1000 sidor och över 200 illustrationer som Kruhs erbjöd Strindberg 10 000 kr. i ersättning för att skriva, vilket motsvarar drygt en halv miljon kronor i dagens penningvärde. För Kruhs var detta en betydande ekonomisk satsning. Strindberg hade tidigare förgäves bjudit ut detta kulturhistoriska projekt till två andra förläggare, nämligen Joseph Seligmann och Isidor Bonnier. En så stor summa tyckte Gunnar Brandell i Strindberg – ett författarliv (1987) var skälig och enligt honom var Kruhs den förste som betalade ordentlig för författarens arbete. Detta citat från en recension i Kristianstadsbladet ingår i Karl Fredrik Kruhs, förläggaren på Fritzes förlag, reklam för August Strindbergs kulturhistoriska verk Svenska Folket i helg och söken, i krig och Strindberg satte igång med stor energi och blev klar inom drygt ett år, en enastående prestation. Strindberg hade också lyckats övertala Carl Larsson, som då var illustratören på modet, att medverka. Svenska Folket kom Oscar Levertins exemplar är det vackra röda, påkostade förlagsbandet i klot med ”chagrinrygg” och elegant pärmdekoration av Carl Larsson. ” först ut i en häftesupplaga i september 1881. Första häftet väckte genast uppmärksamhet och kritik för sin radikala historiesyn. Enligt planen skulle upplagan omfatta tjugo häften à en krona stycket. Totalt kom fjorton häften ut, varav några dubbelhäften numrerade 1–20. “Och Geijer!!! Ja! Hvarför sa jag det? Jo, jag tror att tiden var inne att ordet skulle sägas, och jag är viss att om icke jag sagt det då, hade någon annan stigit fram och sagt det”, skriver Strindberg i januari 1882. Så här inleder Strindberg sin ”Anmälan” i det första häftet av Svenska Folket, på omslagets insida, där förlaget vanligtvis gör reklam för sina böcker: ”»Då jag skriver Svenska Folkets Historia känner jag bättre än någon att det är dess konungars» har en kunglig historieskrivare [Geijer] i ett ödesdigert ögonblick yttrat och, vad värre är, han har blivit trodd.” Stockholms universitetsbibliotek presenterar Månadens rara bok APRIL 2012 © Stockholms universitetsbibliotek. Foton av Clas-Ove Strandberg. Filen hämtad från www.sub.su.se 2 säkert också för Kruhs. Slarvigt och ovetenskapligt var några omdömen, även Carl Larsson blev kritiserad för sina teckningar. Strindberg skriver till Carl Larsson att han inte tänker gå och gömma sig. ”… här må du tro att det piper om öronen, och jag håller hela dagen på med att ladda och fyra af!” Han skriver också “Nu ska du inte vara ledsen för det, ty det går galant ändå, fast bröderna Fritze äro ledsna, men de hafva också haft ett helfvete, att behövfa stå och höra åsneskrien!” Carl Larsson i sin tur skriver i sin självbiografi Jag att han och Strindberg var ”för omogna för att gå iland med ett så stort verk.” Kulturhistoria, ett ämne på modet Strindberg förändrade sin handstil under sin tjänstgöring som amanuens på Kungliga biblioteket och tog efter den äldre kollegan Lorens Bagges effektiva och tydliga stil. Överst exempel på Strindbergs ursprungliga handstil från ett brev som kan jämföras med Bagges och amanuensen Lundstedts piktur, vilken arbetade i Kungliga biblioteket samtidigt som Strindberg. Foto: Kungliga biblioteket Anledningen till den häftiga reaktionen var, vilket Strindberg själv medgav, att han i denna anmälan hade utmanat den gällande konservativa historiesyn- “ nöjde sig inte med att utforska de delar som historikerna hade försummat. Han gick längre och slog fast att folket är den viktigaste delen av historien och att överklassen är reaktionär och ett hinder för utvecklingen. Detta skriver Janken Myrdal i ”August Strindberg och den stora striden 1881–82”, En annan historia (1982). en som representerades av Erik Gustaf Geijer. Dessutom gjorde Strindberg anspråk på att ersätta Geijers historia med sin egen kulturhistoria. Strindberg Stig Welinder har i Strindberg som arkeologikritiker (1994) gått igenom debatten kring Svenska Folket ur arkeologisk synvinkel. Intressant är att han visar att Strindberg överlag får positiva recensioner i tidningarna, speciellt landsortspressen. Men de negativa recensionerna i fackpressen blev en stor besvikelse för Strindberg och Han gick längre och slog fast att folket är den viktigaste delen av historien och att överklassen är reaktionär och ett hinder för utvecklingen. Stockholms universitetsbibliotek presenterar Månadens rara bok APRIL 2012 © Stockholms universitetsbibliotek. Filen hämtad från www.sub.su.se Strindberg var inte den ende som ägnade sig åt kulturhistoriska studier under 1880-talet. Flera forskare, bland annat hans kritiker Hans Hildebrand och Oscar Montelius, höll på med liknande verk. Så gjorde även hans kollegor på Kungliga biblioteket Richard Bergström och Christian Einhorn. Strindberg själv hade tidigare givet ut både Kulturhistoriska Studier (1881) och tillsamman med Claes Lundin Gamla Stockholm (1880–82). Fritzes förlag betraktade den senare som ”ett tvillingverk” till Svenska Folket. Båda fanns ute till försäljning under samma år. Artur Hazelius (1833–1901), Nordiska museets och Skansens skapare, gav samtidigt ut på Frans Beijers förlag Ur de nordiska folkens liv. Bidrag till vår odlings häfder. Detta arbete publicerades också häftesvis med början 1881 och Strindberg skriver i ett brev till Kruhs att Svenska Folket absolut måste vara i bokhandeln före Hazelius häften. Svenska Folket i två versioner I Stockholms universitetsbiblioteks 3 samlingar finns två exemplar av Svenska Folket. Det ena har tillhört Artur Hazelius och det andra Oscar Levertin (1862–1906), litteraturkritiker, författare och innehavare av den första professuren i litteraturhistoria vid Stockholms högskola. Hazelius exemplar, i två volymer, innehåller häftesutgåvan bunden i ett enklare svart halvskinnband med marmorerat pärmpapper. Häftesomslagen är bevarade i slutet av varje band. Varje häfte har en gång sänts till Hazelius, med en dedikation från författaren. Dessa båda band har kommit till biblioteket via hans son, Gunnar Hazelius (1874–1905) vars omfattande bibliotek köptes in till Stockholms högskola tack vare donationsmedel från Jenny Bonnier (1855– 1927), dotter till Albert Bonnier. Gunnar Hazelius bibliotek var grunden till det historiska seminariebiblioteket. Levertins exemplar är det vackra röda, påkostade förlagsbandet i klot med ”chagrinrygg” och elegant pärmdekoration av Carl Larsson. Biblioteket donerades till Stockholms högskola 1913 av hans styvsöner Nils och Karl Mesterton. Båda dessa exemplar av Svenska Folket ingår idag i universitetsbibliotekets Strindbergssamling. Äkta och oäkta dedikationer i universitetsbibliotekets Strindbergssamling Anders Ollfors presenterar i sin skrift Strindbergs dedikationer och deras mottagare (1992) ett omfattande material som han har samlat under många år. Han delar in dedikationerna i ”äkta” och ”oäkta”. Till de ”äkta” hör de som är riktade till Strindbergs familj, vänner och studentkamrater. Hans handstil och namnteckning är förmodligen en av de mest kända och Ollfors antar att det inte finns så många förfalskningar bland dessa. Uppskattningsvis kan Den vanligast förekommande dedikationen till Artur Hazelius i Svenska Folket. Här i åttonde häftet. Häftesomslaget är hårt skuret i sidans överkant vid bindningen. det röra sig om ytterligare ett hundratal Strindbergsdedikationer dolda i privata samlingar och offentliga bibliotek runt om i världen. Vilka är då de ”oäkta” dedikationerna? Enligt Ollfors var det vanligt att förlaget skickade ut gratisexemplar till Stockholms universitetsbibliotek presenterar Månadens rara bok APRIL 2012 © Stockholms universitetsbibliotek. Filen hämtad från www.sub.su.se recensenter, mecenater, översättare och vetenskapsmän med dedikationer från författaren, som då skrevs av förläggaren eller en tjänsteman på förlaget. Ollfors pekar särskilt på att man måste vara uppmärksam på detta i Strindbergs fall. Han hänvisar till att det har hänt att Strindbergs böcker bjudits ut till ett hö- gre pris på grund av en namnteckning som faktiskt inte varit hans egen. Högaktningfullt, vänskapsfullt, vänligen från författaren Strindbergs dedikationer är ofta ganska korta och allra vanligast är Vänligen författaren. Strindberg ber ofta i brev sin förläggare att skicka exemplar till olika adressater. Ibland hänvisar Strindberg till att han inte ens har ett eget exemplar och ber förläggaren skicka ett. Ett exempel är när Strindberg i november 1880 skriver till Joseph Seligmann och påminner om olika gåvoexemplar: ”Har Hazelius, såsom en ringa gärd af tacksamhet, emottaget Gamla Stockholm? Högst nödvändigt om vidare benägenhet ska påräknas.” Strindberg och Claes Lundin hade utnyttjat Nordiska museets samlingar när de sammanställde Stockholmsboken. Nu verkade Strindberg också angelägen om att fortsättningsvis ha goda relationer med Hazelius. Fick Hazelius sitt exemplar av Gamla Stockholm? Ja, förmodligen. I universitetsbiblioteket finns tre exemplar registrerade. Vid en hastig blick i universitetsbibliotekets äldre kortkatalog framgår det att ett exemplar kommer ”Ur G. Hazelii bibl.” och ursprungligen tillhört det historiska institutionsbiblioteket. Tyvärr saknas exemplaret sedan tidigt 1990-tal i universitetsbibliotekets samlingar. I förordet till det första häftet av Svenska Folket visar Strindberg sin uppskattning genom att tacka Hazelius, Nordiska museets ”entusiastiske och nitiske skapare” för att han ”frikostigt har öppnat sina ovärderliga, ännu delvis i kistor förvarade skatter för forskaren”. Han hade nära kontakt med Hazelius under denna period. Strindberg både donerade och sålde olika föremål till Nordiska museet. I Strindbergssällskapets årsbok Strindbergiana Saml. 16 (2001) har Ollfors uppmärksammat universitetsbibliotekets exemplar av Svenska Folket som ett av de ”oäkta” dedikationsexemplaren. Handstilen skiftar i dedikationerna som börjar med Herr Dr A. Hazelius Högaktningsfullt från förf. i det första häftet. Därefter följer sedan Vänskapsfullt med olika stavningar och i de sista häftena endast mottagarens namn. Ibland medföljer adressen Kammakargatan 37 och i det sista häftet finns en blå stämpel med gratisexemplar textat inom en ruta. Inte särskilt elegant. Författaren verkar ha försvunnit utom synhåll. “ Strindbergs dedikationer är ofta ganska korta och allra vanligast är Vänligen författaren. På så sätt har inte bara dedikationerna från Strindberg till Hazelius bevarats, utan också den polemik som Strindberg förde mot sina kritiker på de första häftenas baksidor under ”Anmälan” och ”Meddelande från författaren”. Att Strindberg trots allt fick hjälp att dämpa ordsvallet visar ett korrektur som är bevarat i kopia på Kungliga biblioteket. Det tycks som dedikationerna följer det efter hand svalnade intresset för Svenska Folket efter de första häftenas uppblossande debatt både från författarens och kritikernas sida. Strindberg och Hazelius fortsatte dock att vara vänner. ”Nu stoppar jag vax i öronen och kastar mig i sommarbetet och då ska ni få skjuta ner mig som en spelande orre, jag svarar inte ett ljud.” I april 1882 hade Strindberg avslutat Svenska Folket. I maj åkte han ut till Stockholms universitetsbibliotek presenterar Månadens rara bok APRIL 2012 © Stockholms universitetsbibliotek. Filen hämtad från www.sub.su.se Kymmendö som han nu döpt till ”Nihilistbostället”. Befrielsen måste ha varit kolossal efter en sådan arbetsinsats och lättnaden stor efter alla påfrestningar. Sin stora glädje illustrerar han tydligt i ett brev till Carl Larsson genom att ropa ”Hurrrraaaaaaaaaaaaaaa” och rita av sig själv på Dalaröbryggan på väg till Kymmendö. Istället för att återgå till dramatiken efter kritikerframgångarna med pjäserna Mäster Olof och Lycko-Pers resa satte han under sommaren igång att skriva den satiriska sedeskildringen Det nya riket, som publicerades i september 1882. I ett brev till Edvard Brandes skriver Strindberg, ”När jag slutat min kulturhistoria, hvilken kommer att afslöja hela Svenska nationen går jag i landsflykt till Genev eller Paris och blir författare på allvar” Svenska Folket blev aldrig bedömt som en helhet. Vilhelm Moberg beskriver i ”Ett underskattat pionjärverk” (Ord och Bild 1970) hur Svenska Folket befäste hans egen historiesyn. Strindbergs polemiska kulturhistoria borde få en mer framträdande plats bland hans skrifter genom sin framsynthet ansåg Moberg. /Bodil Edvardsson, ansvarig för Adam Helms bokbranschhistoriska samling Huvudkälla August Strindbergs Samlade Verk. Nationalupplagan. Svenska Folket II (2002) Övrig litteratur August Strindberg. Diktare och mångfrestare (1999) Gedin, Per I, Jag Carl Larsson (2011) Medelius, Hans, Strindberg och Nordiska museet (1999) Rabenius, Olof, Fritzes Bokförlag 110 år (1947)